Aposteln inleder med en hälsning, som var standard i antikens brevlitteratur, men som hos Paulus betonar hans kallelse som Herrens sändebud. Jesu lärjungar var ju apostlar, utvalda av honom till att vara hans vittnen och förvalta hans ord för eftervärlden. De sändes också ut att predika och bota sjuka. Paulus fick efter mötet med den uppståndnde Herren uppdraget att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, grunda församlingar och undervisa de troende.

Därefter börjar den teologiska lovprisningen hos Gud själv, källan till välgång, livskraft, nåd : 3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 

Här nämns ordet ”välsignad” (Εὐλογητὸς ) och välsignelse tre gånger. Gud är välsignad, han har (därför) välsignat oss, med all den himmelska världens andliga välsignelse.

Det var vanligt i den judiska traditionen att välsigna Gud, vilket innebär att erkänna och tacka honom för att vara alla goda gåvors givare. Han är livets upphov och själva skapelsens goda kraft, som vi är helt beroende av. Välsignelsen är en kraft som skapar liv, välgång, harmoni.

När vi talar väl om , prisar och tackar vår Skapare, välsignar vi honom som en reaktion på att han har visat oss sin godhet och överflödande nåd, alltså välsignat oss.

Från Bibelns första till sista bok är Gud i färd med att välsigna- från de första människorna så att de kunde vara fruktsamma och utbreda sig över jorden, till sina tjänare som fick Guds löften och fram till oss idag som läser hans ord. Det har varit och är en verksam kraft att förmedla och gestalta Guds kärlek och vilja till sitt folk, och till alla människor som vill ta emot gåvan.

Välsignelsen är primärt Guds andliga kraft, som även tog sig uttryck i materiell välgång för hans folk. Den är i och med Abraham och knuten till tro och lydnad, och därmed på sätt och vis villkorad. Det skulle gå dem väl om de bevarade Guds ord och höll sig helhjärtat till honom. Om de avföll från förbundet, skulle istället förbannelse drabba dem.

Ett av många exempel:  5 Mos:  26 Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: 27 Välsignelse, om ni lyssnar till Herrens, er Guds, bud som jag i dag ger er, 28 och förbannelse om ni inte lyssnar till Herrens, er Guds, bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner. 

Guds välsignelse är därför också sammanlänkad med Lagen- den som lever i enlighet med Guds uppenbarade vilja och bud blir välsignad. Nu vet vi att ingen enda av oss syndare någonsin kunnat leva fullkomligt inför Gud, eftersom det är helt omöjligt, lagens uppgift var att leda oss fram till Kristus som uppfyllde  lagen och all rättfärdighet. Vi får av nåd del av Kristi rättfärdighet genom tro på hans försoningsverk på korset, och det är kärnan i det nya förbundets välsignelse. Alla folk får del av Guds välsignelse och frälsning, och varje troende kan bli uppfyllld av den helige Ande. Därmed gick alla profetior om räddning, pånyttfödelse och liv, i och med Gud själv, i uppfyllelse.

Paulus behandlar detta i sitt Galaterbrev, om vad välsignelsen till Abraham ytterst syftade fram emot.

3 8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

10 Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.  11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro.  12 Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.  14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

+++

Gud själv har betalat det höga priset genom sin Sons död för att vi ska få del av all den himmelska världens andliga välsignelse.   Vi får i tro ta emot denna ofattbart stora gåva.

Det är alltså en andlig välsignelse i Kristus, och inte självklart materiell framgång, ett liv utan sjukdomar och problem. Detsamma gäller när Paulus i kap 6 talar om Guds vapenrustning, vilket av uppräkningen framgår är ett andligt beskydd från bedrägeri och angrepp från den onda andevärlden, och inte ett automatiskt beskydd från från olyckor, katastrofer, sjukdomar och nöd. Vi ska och får naturligtvis  alltid be om beskydd på alla livets områden, välgång, hälsa och hjälp i konkreta situationer, men det är inte det primära. När vi förblir i Kristus är vi välsignade med hela Guds underbara räddningsverk i Kristus, på samma sätt som vi är iklädda  Kristus själv när vi tar på oss Guds vapenrustning, se Efes 6:10-17. Så länge vi är i denna värld kommer vi att lida på olika sätt, men är aldrig ensamna.

+

Guds förutbestämmelse

v 4 ..liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.

Efter den första versen i Efesierbrevet om den trefaldiga välsignelsen, fortsätter Paulus att beskriva Guds verk. Redan innan universum, och vår kända värld skapades och det som kallas syndafallet skedde, hade vår himmelske Fader tänkt ut sin räddningsplan för oss, att vi i och genom honom själv skulle upprättas till att vara heliga och fläckfria, som om vi aldrig hade gjort något fel, aldrig hade överträtt hans befallning, aldrig varit ohörsamma och olydiga.

Man kan säga att Gud är i färd med att genomföra en återställelse av sina ordningar, hur han vill att världen ska se ut när den befrias från allt ont. Han har genomfört denna plan i historien, med sin höjdpunkt i och genom Kristi liv på jorden och dess fullbordan vid hans återkomst vid tidens slut. Genom honom lär vi känna vår Fader, vilka vi är och ska bli. För att komplettera denna trefaldiga enhet kommer den helige Ande att nämnas i v 13 och 14.

Gud är i sitt väsen dessa tre personer som verkar i enhet, något som övergår vår fattningsförmåga, men som blir verkligt i och genom hur Fadern, Sonen och Anden verkar i världen, i församlingen, i våra personliga liv. Det ligger ju faktiskt i sakens natur att vi inte ska, eller kan, förstå Guds väsen- han är ju inte en del av den värld som vi med våra sinnen kan begripliggöra. Han står utanför, men verkar i sin skaparmakt och kärlek i vår värld för att välsigna, frälsa och befria oss från de gudsfientliga makter som verkar i den.

Det är svårt att förstå för oss tidsbundna människor som lever i nuet och inte vet vad som ska hända i framtiden, och som har episodiska minnen kvar av det förflutna. Men därför kan Gud Skaparen verka utanför dessa bestämmande gränser för vår perception, eftersom han inte är beroende eller begränsad av tid och rum. Han vet vad som kommer att ske, hur vi människor ska agera, även om han inte alltid vill att det ska ske. Men vårt handlande hindrar inte honom från att genomföra sin vilja. Därför är Gud i sanning suverän, när han räknar in allt i sin försyn och till och med använder det onda för att skapa det som är gott.

Gud visste alltså att de första människorna skulle använda sin vilja för att tro på de påståenden som motsade vad han sagt . Ändå planerade han, innan det skedde, för hur människan skulle ”räddas från sig själv”- sin otro och sitt uppror, sina felinriktade begär, sin egoism, stolthet och alla felaktiga och skadliga handlingar. Hon skulle också räddas från den lögnaktiga makt som spred falsk information om verkligheten från början och som sedan orsakat förödelse och död.

5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 

Det är av kärlek till oss, sin skapelse, som Gud Fadern bestämde i förväg (προορίσας)  om vårt barnaskap hos sig själv, i och genom sin Son, för att hans härliga nåd ska prisas. Därför är allt av nåd, det är tack vare Guds ingripande som det finns hopp för oss. Vi kan inte rädda oss själva eller undgå den eviga döden och att stå till svars för våra synder Det är omöjligt att på djupet förvandlas till nya skapelser som vandrar i Guds ljus. Vi får det som en gåva när vi tror på Jesus Kristus, som gjorde allt i vårt ställe- betalade priset för våra skulder, gav oss tillträde till den helige och upphöjde Gudens härlighet och närvaro, och löftet om uppståndelse och ett evigt liv hos honom.

Det Gud ville och bestämde var att vi skulle tillhöra honom. Det gäller alla människor i alla tider, eftersom Gud älskar alla. Från hans sida är allt klart- Jesus Kristus dog för alla för att rädda alla från synd och död, men alla tror inte på detta och tar inte emot denna gåva, och tackar heller inte Gud.

Det är och förblir ett mysterium som vi inte har insyn i, varför en del förkastar evangeliet och vad som sker med varje enskild individ i det långa perspektivet. Vi vet inte det Gud vet om var och en, och därför kan vi inte döma i saken. Men, vad vi vet är att att Guds frälsningsplan gjorts känd genom Jesus och genom det trovärdiga och samlade vittnesbörd som Bibeln utgör.

Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, som går att läsa nedan:

Några texter om predestination och människans val. I-III

Guds hemlighet

Jag fortsätter att studera detta fantastiska brev.

7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 

Dessa verser är lika rika i  som de tidigare i detta första kapitel i Efesierbrevet, och här introduceras ett viktigt begrepp i Paulus teologi: det som varit fördolt i Guds plan från begynnelsen, hans μυστήριον, mysterion. Vi får fel associationer när vi utgår från svenskan – det är inte ett mysterium i den meningen att det är märkligt, obegripligt, oförnuftigt. Det är tvärtom logiskt, följdriktigt och förutsett i det bibliska vittnesbördet utifrån det Gud uppenbarat om sig själv, att han älskar oss och vill rädda oss till gemenskap med sig själv.

I det gnostiska tankegodset är μυστήριον däremot endast tillgängligt för de initierade genom olika övningar, på samma sätt som γνῶσις, gnosis, kunskap endast var och är till för den andliga eliten, de speciellt utvaldas skara. Detta är en total motsägelse till kristen tro.

Men den verkliga uppenbarelsen av Guds viljas hemlighet, hans fördolda plan, skedde i det öppna och erbjöds alla som ville höra, tro och ta emot. Jesus undervisade om Guds osynliga rike, visade det i ord och gärningar, och i sin död på korset.

Det Gud tänkt ut i sin räddningsplan var hans viljas hemlighet, hans fördolda plan, som steg för steg uppenbarades i den bibliska historien, och fullbordades i och med Kristi liv, död och uppståndelse. Det betyder samtidigt inte att vi rent intellektuellt förstår hela djupet i och vidden av Guds räddningsplan för sin förlorade mänsklighet, men tron kan åtminstone börja omfatta detta mäktiga verk, som vi dock inte kommer att förstå i sin fullhet förrän vi är hemma hos Gud.

Den plan som Gud haft innan han skapade världen var att sammanfatta allt i Kristus, eftersom han skapat allt i , genom och för sin Son av evighet. Vi återfinner även detta storslagna tema i Kolosserbrevet, och jag återkommer i nästa inlägg till ett begrepp som är viktigt i v 10 och som översätts med ”sammanfatta”. Det grekiska ordet är ἀνακεφαλαιώσασθαι , som har med huvudmannaskap, auktoritetsordning, herravälde att göra. κεφαλή betyder ”huvud”. Det används b la i både svenska och engelska, ”familjeöverhuvud”, ”head of the family”. Paulus skriver också att Kristus är huvudet för sin församling, som är hans kropp (Kol 1:18).

Men i äldre grekiska texter handlar det som sagt om att sammanfatta, samla till en enhet, att koncentrera och summera det man vill ha sagt.

Förutsättningen för återställandet av Guds skapelseordningar, upprättelsen av mänskligt liv och värdighet, var att hans Son gav sitt liv i döden, utgjöt sitt blod på korset, för att försona oss med Gud och befria oss från synd och död. Det var förutsagt av profeterna och genomfördes i historien, steg för steg när Gud började uppenbara sin vilja, och fullbordade den i Kristus.

Detta brev är så fyllt av  tacksägelse för Guds rika nåd som han låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. Han lät oss få veta vad som var hans goda räddningsplan från början och hur han verkat, för att vi just ska kunna prisa honom, leva till hans ära och finna vår frid och glädje honom. Genom hans Ande får vi insikt om det vår Fader gjort för oss i och genom sin Son Jesus Kristus.

Man brukar säga att verserna 1:3-14 i Paulus brev till Efesierna  utgör den längsta meningen inte bara i hans brev och i NT, (förutom Jesu släkttavla i Luk 3 som ju innehåller många namn ) men även i Bibeln som helhet. I så fall är det ju passande eftersom den sammanfattar vad Gud har gjort för oss och vilka vi får vare tack vare det på ett unikt och underbart sätt. Kan den store aposteln ha varit så uppfylld av tacksamhet och glädje att det blev så att han inte riktigt kunde formulera sin tanke i mer strikt grammatiska former? Ingen vet, men kan tänka sig det. Hur som helst verkar det som om orden flödade ur honom.

Dessa 200 ord på grekiska utgör en enda lång mening, eftersom man gärna använde sig av många bisatser i grekiskan,  sammanfogade till en lång kedja. Ur teologiskt perspektiv är detta stycke kanske också bland de mest teologiskt fulländade, och innehåller  därför även doxologi, dvs lovprisning till Guds ära.

Jag ska gå igenom det första kapitlet noga i några inlägg eftersom det beskriver Guds frälsningsverk i och genom Kristus. Tre avsnitt kan skönjas, vilka avslutas med ett konstaterande och en uppmaning, att Gud ska prisas för sin nåd och härlighet. Tretalet återkommer, intressant nog, i texten.

Översättarna måste strukturera och sätta ut skiljetecken, men det är ändå en öppen fråga hur vissa ord i texten hänger ihop. Jag återkommer till det.

Brevet hör till fångenskapsbreven, som Paulus skrev när han var fånge i Rom på 60-talet. Det finns mycket att säga om metropolen Efesus  (nuvarande Turkiet) också, som på hans tid var känd och inflytelserik med ca en kvarts miljon invånare. Det var  en välbärgad stad och en hednisk vallfartsort med det stora templet vigt åt gudinnan Artemis. Församlingen i Efesus betydde mycket för Paulus som tillbringade ett par år där.

Det blev en stor turbulens i staden vid ett tillfälle, se Apostlagärningarna 19:21-35.  Det tillhör egentligen ett annat ämne som handlar om hans missionsresor, och som man kan läsa mer om i Apg.  Jag återkommer kanske till det också.

Varsågoda, läs och begrunda så länge!

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 4 liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 

7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, 12 för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 

13 I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

+++

Παῦλος ἀπόστολος Χριστοῦ Ἰησοῦ διὰ θελήματος θεοῦ τοῖς ἁγίοις τοῖς οὖσιν [ἐν Ἐφέσῳ] καὶ πιστοῖς ἐν Χριστῷ Ἰησοῦ·² χάρις ὑμῖν καὶ εἰρήνη ἀπὸ θεοῦ πατρὸς ἡμῶν καὶ κυρίου Ἰησοῦ Χριστοῦ.³ Εὐλογητὸς ὁ θεὸς καὶ πατὴρ τοῦ κυρίου ἡμῶν Ἰησοῦ Χριστοῦ, ὁ εὐλογήσας ἡμᾶς ἐν πάσῃ εὐλογίᾳ πνευματικῇ ἐν τοῖς ἐπουρανίοις ἐν

Χριστῷ,⁴ καθὼς ἐξελέξατο ἡμᾶς ἐν αὐτῷ πρὸ καταβολῆς κόσμου, εἶναι ἡμᾶς ἁγίους καὶ ἀμώμους κατενώπιον αὐτοῦ ἐν ἀγάπῃ,⁵ προορίσας ἡμᾶς εἰς υἱοθεσίαν διὰ Ἰησοῦ Χριστοῦ εἰς αὐτόν, κατὰ τὴν εὐδοκίαν τοῦ θελήματος αὐτοῦ,⁶ εἰς ἔπαινον δόξης τῆς χάριτος αὐτοῦ ἧς ἐχαρίτωσεν ἡμᾶς ἐν τῷ ἠγαπημένῳ,⁷ ἐν ᾧ ἔχομεν τὴν ἀπολύτρωσιν διὰ τοῦ αἵματος αὐτοῦ, τὴν ἄφεσιν τῶν παραπτωμάτων, κατὰ τὸ πλοῦτος τῆς χάριτος αὐτοῦ,⁸ ἧς ἐπερίσσευσεν εἰς ἡμᾶς ἐν πάσῃ σοφίᾳ καὶ φρονήσει⁹ γνωρίσας ἡμῖν τὸ μυστήριον τοῦ θελήματος αὐτοῦ, κατὰ τὴν εὐδοκίαν αὐτοῦ ἣν προέθετο ἐν αὐτῷ¹⁰ εἰς οἰκονομίαν τοῦ πληρώματος τῶν καιρῶν, ἀνακεφαλαιώσασθαι τὰ πάντα ἐν τῷ Χριστῷ, τὰ ἐπὶ τοῖς οὐρανοῖς καὶ τὰ ἐπὶ τῆς γῆς· ἐν αὐτῷ,¹¹ ἐν ᾧ καὶ ἐκληρώθημεν προορισθέντες κατὰ πρόθεσιν τοῦ τὰ πάντα ἐνεργοῦντος κατὰ τὴν βουλὴν τοῦ θελήματος αὐτοῦ,¹² εἰς τὸ εἶναι ἡμᾶς εἰς ἔπαινον δόξης αὐτοῦ τοὺς προηλπικότας ἐν τῷ Χριστῷ·¹³ ἐν ᾧ καὶ ὑμεῖς ἀκούσαντες τὸν λόγον τῆς ἀληθείας, τὸ εὐαγγέλιον τῆς σωτηρίας ὑμῶν, ἐν ᾧ καὶ πιστεύσαντες ἐσφραγίσθητε τῷ πνεύματι τῆς ἐπαγγελίας τῷ ἁγίῳ,¹⁴ ὅ ἐστιν ἀρραβὼν τῆς κληρονομίας ἡμῶν, εἰς ἀπολύτρωσιν τῆς περιποιήσεως, εἰς ἔπαινον τῆς δόξης αὐτοῦ.

Utan lagar och ordningar kan livet inte existera och fungera, vare sig i naturen eller den mänskliga civilsationens historia.  Naturlagarna styr vårt universum  och de moraliska lagarna reglerar mellanmänskliga relationer. Utifrån dessa givna (matematiska) lagbundenheter har vetenskaplig forskning kunnat formulerat fysikens lagar, och alla typer av samhällen har fastställt de nödvändiga regelverk som måste finnas för att hantera brott och straff.

Guds ordningar för att skydda livet och människovärdet formulerades också i de ord, bud och lagar som han gav till sitt förbundsfolk judarna, där tio Guds bud blev en förebild för den universella moraliska lagen. Samtidigt pekade Lagen fram emot Laguppfyllaren själv, Kristus, den ende som kunde fullborda dess djupaste mening- att älska fullkomligt och leva perfekt utan synd. Det har aldrig någon annan människa förmått.

Gud har skapat alla dessa grundläggande ordningar för att främja goda och rättvisa relationer oss människor emellan och för att i sin tid uppenbara sin vilja. Han har verkat mitt i den myllrande, kaotiska, oöverblickbara och svårtolkade mänskliga historien för att genomföra sin plan, fastlagd från början. Han vill rädda oss och hela sin skapade värld från allt som förstör. Det är också tack vare fred, respekt och samarbete som mänsklig utveckling varit möjlig. När vi arbetar för det, vilar välsignelser från livets Gud över oss alla.

Människans uppror mot sin Skapare kan inte hindra hans goda vilja från att fullbordas. Han gör det för att visa att han är Gud och Herre över sitt eget verk, och för människans eget bästa, även om hon inte förstår det. Inga fientliga maktsystem på jorden eller mörkrets andemakter kan förhindra att hans goda plan också fullbordas i rätt tid.

Redan från begynnelsen bestod Guds skapande och stadfästande verk i att skilja ordning från kaos, ljus från mörker,  i både rent materiell och andlig mening. I biblisk mening står naturligtvis ljuset för allt som Gud är- det som är absolut sant, gott och rätt. Mörkret är det som inte är,  men inte enbart i betydelsen av icke-vara utan i kraft av sitt motstånd mot Gud, som något ont, lögnaktigt och felaktigt. Själva ljuset är förutsättningen för allt liv.

Men en viss friktion och konfrontation var nödvändig där den fria viljan, slumpen och det oväntade fick utrymme. Gud gav sina skapade varelser frihet att verka vilket per definition innebär ett mått av oberäknelighet och kaos. Guds kontrollmekanismer sätts därmed på intet sätt ur spel eftersom hans försyn verkar i och genom allt som sker. Det kan verka som att de onda krafterna ofta är så dominerande att det känns hopplöst för alla som lider. Människors grymhet mot varandra är svår att förståoch  hantera, men Guds nåd erbjuds alla som söker hans hjälp.

Det  konstanta, oföränderliga, det för alltid givna finns  i Guds ordningar, hans uppehållande och bevarande av sin  skapelse, och hans målmedvetna arbeta för attt genomföra sin avsikt med världen –  att kunna bo mitt ibland ett folk som är hans, och regera genom sin rättfärdighet, kärlek och sanning.

När det blir dags för Guds yttersta domsförfarande vid tidens slut, handlar det återigen om att skilja ut och separera det onda och lögnaktiga från världen, ordning från kaosmakterna, ljus från mörker.

Många skapelsemyter innehåller teman om kamp mellan gudar och kaosmakterna, vilket avspeglar livsvillkoren i en osäker värld med kampen för överlevnad och  strävan efter förbättring.  Men den Gud som vi möter i Bibelns första och sista bok är en personlig och suverän Herre som skapar och dömer genom att tala, med sitt  Ord.

Detta Ord rymmer planritningen för allt levande, informationskoden för livet, materiellt och andligt. Själva förutsättningen för vårt fysiska, materiella universum är det skapande Ordet. I oss människor får den fysiska och biologiska verkligheten medvetet liv genom samma Ord, samma skapande Ande.

Detta eviga Ord blir kött, verklig människa i Jesus Kristus, som förmedlar den fulla och slutliga uppenbarelsen om Gud Fadern i sitt liv, sin undervisning, sin helandetjänst, sin död, uppståndelse och himmelsfärd. Därför kan vi också med förväntan och glädje se fram emot hans återkomst till vår sargade jord. Då ska Guds ursprungsplan fullbordas och den nya himlen och den nya jorden som Gud ska skapa blir den nya verklighet där Gud är allt i alla som tillhör honom. Kaosmaktena ska för alltid vara tillintegjorda, all ondska, förstörelse, lögn, lidande och död.

+++

Bara Gud har auktoriteten att bestämma enligt vilka mått allt ska mätas – vad som är ljus och mörker, sant och lögn, gott och ont. Vi lever i skärningspunkten, på konfliktytorna, i gråzonerna mellan dessa, och behöver hjälp att hitta rätt. Det gäller bara att inse detta, att vi inte vet. Vad Gud vill ha av oss är vår ödmjukhet och vår vilja att stå i hans sannings ljus, för att han ska kunna verka med sin frälsande och helgande nåd. Vi kan inte rädda oss själva,  men får den vägledning vi behöver och evangeliet, som är en Guds kraft till räddning för var och en som tror, befriar oss från syndens och dödens lag. Livets Andes lag som är Guds goda ordning i funktion, ska styra och bära oss.

+++

 Del II

Bibelns Gud strider för sin skapelse för att rädda  den från de andliga makter som befinner sig i uppror mot honom, och från det moraliska kaos människor skapar med förödande konsekvenser. Det är ett genomgående tema  om hur Herren verkar, dels för att hålla tillbaka laglöshet- syndens alla konsekvenser på individuell och kollektiv nivå- dels för att ingripa direkt i historien för att göra slut på syndens och dödens herravälde i ett eskatologiskt perspektiv. Det är naturligtvis ett andligt krig med sanningen och rättfärdigheten som vapen, men eftersom det utspelas i vår fysiska värld är, och blir det, en kamp på liv och död.

Det blir fullt tydligt i Jesu liv, hur han uppenbarar och förmedlar Guds kärlek, sanning och rättfärdighet, och dör som ett offerlamm på korset för att göra det onda om intet och sona våra synder. Men när han kommer tillbaka vid tidens slut uppenbaras Guds helighet och höghet i den rättmätiga dom som han kommer att utföra, och som endast han har har makt och rätt att verkställa. I Bibelns sista bok talas det om ” Lammets vrede”, och om hur han kommer tillbaka i hela sin makt och härlighet för att slutgiltigt avlägsna allt och alla som aktivt motarbetat hans goda vilja för att rädda sin mänsklighet och befria hela den sargade skapelsen. Mer om detta i nästa inlägg.

Vad gäller de kaotiska omvälvningar som vår planet genomgått rent geologiskt och som ännu orsakar naturkatastrofer av olika slag verkar de ändå ingå i de grundläggande förutsättningarna för livet på jorden, som är utanför vår kontroll.

En vanlig föreställning i den dåtida världen var att den lokala guden, skyddsmakten, gav härskaren, t ex  kungen, en konkret seger över sina fiender och utökade hans maktsfär. Så bevisades att både guden och kungen var starkast. Konflikter och krig har ju tyvärr varit en realitet i hela mänsklighetens historia.

För Israels folk blev Herren deras ”stridsman”, som befriade dem ur fångenskapen genom att nedkämpa Faraos andliga, politiska och militära makt. Mose och Israels barn sjöng den lovsång vi kan läsa i 2 Mos 15.

• ”Jag vill lovsjunga Herren,
• ty högt är han upphöjd.
• Häst och ryttare störtade han
• i havet.
• 2 Herren är min starkhet
• och min lovsång,
• han blev min frälsning.
• Han är min Gud, jag vill prisa honom,
• min faders Gud, jag vill upphöja honom.
• 3 Herren är en stridsman,
• Herren är hans namn.
• 4 Faraos vagnar och här kastade han i havet,
• hans utvalda krigsmän dränktes
• i Röda havet.
• Djupen övertäckte dem,
• de sjönk till botten som sten.
• 6 Din högra hand, Herre,
• härlig i sin kraft,
• din högra hand, Herre,
• krossade fienden.
• 7 I din stora höghet slog du ner dina motståndare,
• du släppte loss din vrede,
• den förtärde dem som strå. ..

Det var denna händelse som först definierade dem som ett folk. Tidigare hade Israels Gud verkat genom enskilda personer som Abraham, Isak, Jakob och Josef t ex. I och med befrielsen av folket ur slaveriet uppfylldes också löftena till Abraham om att hans ättlingar skulle få ett land, och bli ett stort folk, välsignat av Herren.

De blev sedan ett enat folk i andlig mening när de mottog hans ord, hans lag på Sinai berg, och helgades till att vara hans folk på ett unikt sätt. De kunde inte behålla sin höga ställning utan avföll från tron och lydnaden till honom när de tillbad andra gudar. Sådan är nu en gång vår mänskliga natur – ingen har kunnat eller kommer att kunna uppfylla Guds lag och leva fullkomligt inför honom.

Det var därför Jesus, som en ättling till Abraham och som den utlovade Messias, kom för att uppfylla lagen i vårt ställe och av nåd ge oss tillträde till Guds närhet genom försoningen på korset och uppståndelsen. Bara han var helt syndfri och fulkomligt rättfärdig, och vi får del av hans liv när vi i tro överlåter oss till honom.

Att universums Skapare talat på ett för oss begripligt sätt är vid närmare eftertanke fantastiskt, rentav mirakulöst. Han talar på olika sätt; genom sina skapade verk, vårt samvete, genom de skrifter den helige Ande inspirerat till, och framför allt genom Sonen.

Hebr 1: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 2 har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. 3 Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

Gud har sagt allt som behöver sägas vad gäller vårt eviga väl, och gjort allt för vår räddning från syndens och den eviga dödens förfärliga realiteter.

Det är upp till oss att ivrigt studera hans ord, leva i bön och gemenskap med honom och hans folk, lära oss att känna igen hans sätt att tala till oss. Mer om det längre fram.

Men när vi tar vår relation med Herren på allvar och vill leva lyssnande och överlåtet till honom på det personliga planet, erfar vi ibland att Gud är tyst och som det känns, frånvarande. Det gäller särskilt när vi går igenom svårigheter och lidanden och ropar till honom utan att få svar. Men det är Herren själv som uppmanat oss att be, att söka hans ansikte och att få det vi behöver.

Nu kan inte Gud, som i sitt väsen per definition ÄR närvarande vara frånvarande, men av olika anledningar kan vi ha svårt att uppfatta vad han säger om vår situation och hur vi kan få hjälp.

Jag ska fundera över vad det kan bero på i några inlägg  och hur vi ska förhålla oss till Guds tystnad, b la utifrån några bibliska exempel. Men först några övergripande perspektiv.

+++

Det som får oss att inte kunna kommunicera öppet är om vi syndat och inte gör upp med det utan bara fortsätter trots att vi säkerligen fått förmaningar och uppmaningar om att vi är ute på fel väg. Om vi ignorerar detta kan han ”dra sig tillbaka” för att vi ska inse att vi måste omvända om innan han talar till oss igen. Vi kan inte behandla Gud hur som helst, det finns regler för umgänget. Om det gör det människor emellan, hur mycket mer gäller det då inte den Helige Guden, Skaparen och den Högste!

Han är Gud och vi är hans skapelse, hans älskade barn om vi tror på Jesus Kristus, och då har han också rätten att fostra oss och bestämma hur han vill agera.

Vi måste hela tiden leva i ljuset och vara ärliga inför Gud, älska sanningen om oss själva hur ont det än kan göra ibland. Om vi gör det får vi nåd  och hjälp av honom att hantera våra problem.

Om vi inte längre, och tidvis av olika anledningar, upplever Guds tystnad som plågsam, måste vi fortsätta att tala med honom desto mer. Han lyssnar ju på oss och avläser vårt förhållningssätt i dessa sistuationer. När vi talar finns möjligheten att vi förstår mer vad som pågår än om vi tystnar och drar oss undan i besvikelse och uppgivenhet. Vi väljer ju att medvetet vara i  hans närvaro och det är alltid gott, egentligen själva meningen med trons vandring.

Gud kan vilja att vi söker honom mer ihärdigt och uthålligt, att vi fördjupar vår relation med honom. Han kan också önska att vi lär oss att vänta, står ut med att inte få snabba svar på ytligt ställda frågor. Han kanske vill att vi älskar honom för den han är och inte för vad han ger oss.

Det är också viktigt att tänka igenom vad vi kan begära av honom, hur vår gudsbild ser ut. Är den orealistisk och vi därför blir besvikna över att han inte agerar som vi önskar?

Det är paradoxalt nog när man är som mest desperat att få ett svar som det kan vara omöjligt att höra, eller ens kunna samla sig till bön och stillhet. Friden försvinner och förmågan att uppfatta de finstämda maningarna från Gud. Det bästa kan då vara att tona in själen på hans våglängd genom att läsa Psaltaren, som troende i alla tider läst och vars texter uttrycker mänsklig erfarenhet av nöd, ångest, tvivel, oro och fruktan, men också förtröstan, tro, trygghet, tacksamhet och lovprisning över att Gud är med i allt detta.

Guds tystnad är inte alltid plågsam utan kan oftast vara vilsam. Det är en ordlös närvaro tillsammans med honom som älskar oss, som vet och förstår allt, och som vi bara får vara tillsammans med. Där finns glädjens och fridens djupaste källor.

II

Det finns andra aspekter av Guds tystnad, något vi kanske inte tänker på i första hand , att han måste uthärda hur de  människor han skapat, behandlar varandra så illa, hur han sett sin goda skapelse förstöras och ytterst hur hans Son led och dog. Jesus var tyst inför de människor som dömde honom, misshandlade och spikade upp honom på korset. Han uthärdade människornas ondska utan att döma och klaga.

Profeten Jesaja skrev 800 år innan denna världsförändrande händelse följande, om den lidande tjänaren:

Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. (Kap 53:7). Hela kapitlet är värt att begrunda eftersom vi ser vår Frälsare porträtterad där.

Lukas hänvisar till detta bibelställe i Pg 8:32:

Liksom ett får som förs bort till att slaktas, och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, öppnade han inte sin mun.

Guds Son, den ende som levt på jorden utan synd, fullkomligt rättfärdig i sitt liv och älskande in i döden, lät sig utsättas för orättvisa domar, all förnedring, allt våld och den ofattbara tyngden av att bära vår och alla människor synd i sin egen kropp. Ingen kan ana vad Jesus gick igenom för vår skull, och han gjorde det med detta saktmod; han var tyst och lät det ske.

Sonen, som var och är med Fadern i evighet som Skapare och uppehållare av universum, lät sig överlämnas i människors grymma händer under tystnad. Hela himlen måste ha förstummats inför detta, alla Guds änglar som ännu inte förstått varför Fadern lät detta ske. Det var ännu fördolt att Jesus skulle komma tillbaka från döden i sin förhärligade kropp med sin seger över mörkrets makter för att bringa evigt liv och ljus till mänskligheten.

+++

Vi har ännu ett exempel på tystnad, just apropå himlen. Det står i Upb 8:1 :När Lammet bröt det sjunde sigillet, blev det tyst i himlen omkring en halv timme.

Man kan tänka sig att denna tystnad består av både bävan och förväntan inför den slutgiltiga fasen i de omvälvande händelser som leder fram till Jesu återkomst.

+++

Vi förstår inte varför Gud verkar tyst och avlägsen i vår personliga vandring vissa tider, något som troende erfarit i alla tider. Det är bara något vi får acceptera som en del av livet med Gud. Men vi har hans eget Ord som talar till oss varje dag, och om vi bara fortsätter förtrösta och bedja, kommer vi att få hans svar i rätt tid.

Meningen är nog inte att få alla svar här utan att lära känna Gud bättre, och i hans ljus oss själva.  Guds tystnad kan  också lära oss något.

Ett av många teman i Bibeln handlar om exil och hemkomst, och det skildras från olika perspektiv. När Gud kallar en enskild individ, ibland ett folk att bryta upp från sin miljö, innebär det ett äventyr, en resa vars etapper inte  är kända från början. Det är en trons resa utan detaljerad karta men med ett tydligt mål i så måtto att det är Guds uttalade vilja.

Gud kallar oss ytterst ur den här världen  styrd av  fientliga makter till sig själv och sitt eviga rike. Vi är verkligen  gäster och främlingar här, och på väg till  vårt hemland.  Det är den positiva exilen, t ex från slaveriet i Egypten för Guds folk, från avguderiets kultur i Kaldéen för Abraham. Det innebar ju en förflyttning från något mycket dåligt till något avsevärt bättre, även om man inte slapp undan både möda och prövningar. Det stora och slutgiltiga uttåget ur den här världens system sker vid Jesu återkomst.

Men det finns en  negativ exil, när människan drivs bort från sin hemvist p g a otro och olydnad. Det var de första människornas väg från paradiset till en osäker och farlig värld utanför Guds självklara närvaro, och sedan tillbaka till paradiset tack vare Guds eget initiativ, att bereda en räddningens väg tillbaka till sig själv på historiens vindlande vägar, och ytterst genom Jesus Kristus.

Det var det judiska folkets historia, från att kallas ut för att vara Guds folk till att drivas bort från löfteslandet genom sin  bristande lojalitet och trohet mot honom . Gud varnade dem från början för konsekvenserna av detta, något de bittert fick erfara i exilen, och har upplevt genom historien.

Det finns en inte och yttre exil. Ibland vet vi inte var vi hör hemma, vilket särskilt gäller människor som har måst fly från sitt hemland. Men man kan också känna sig främmande där man befinner sig och längta efter ett sammanhang man kan kalla hem.

Ytterst handlar det om relationen till vår Skapare och Gud, om vi fortfarande är främlingar som lever långt borta ifrån honom eller kommit hem till honom.

Den förlorade sonen ”kom till sig själv” mer ordagrannt översatt från  grek Εἰς  ἑαυτὸν δὲἐλθὼν, än  ”besinnade sig” .  Att komma till sig själv, besinna sig och förstå sina djupaste mänskliga behov, inleder också resan hem till fadern, till Gud själv. Han kom både hem till sig själv och till sin fader när han äntligen insåg att han gjort fel och bestämt sig för att avsluta sin meningslösa exil i ett liv av utsvävningar,  och återvända hem.

Man kan se mänsklighetens historia som en resa, i det stora perspektivet. Från ett hem till exilen, och sedan återkomsten till hemmet, som då verkligen värdesätts i ljuset av alla förluster och förnedring. Jesu liknelse om den förlorade sonen, eller hellre den kärleksfulle fadern, ger ett illustrativt exempel på detta.

Det var den yngre sonen som ville lämna hemmet genom att begära sin arvslott innan fadern var död, vilket i sig är en djup kränkning. Vi vet inte varför han gjorde det, och så är det kanske med upprorets, olydnadens och syndens verklighet; det är lite av ett mysterium, inte rationellt och förståeligt utan styrs av krafter inom och utom oss bortom vår vilja och förnuft ibland.

Fadern tillät det ske och under tiden som sonen förslösade sitt arv och for illa, väntade han och längtade efter sonens återkomst, den verkliga hemkomsten. När han äntligen fick sluta den älskade sonen i sina armar upprättade han honom fullkomligt. Det är en underbar bild på hur Gud förlåter. Han håller inte våra synder emot oss utan är angelägen om att ge oss det vi behöver för att kunna leva ett gott och värdigt liv som hans barn. Vi blir iklädda en helt ny klädnad, Jesu Kristi rättfärdighet.

I liknelsen är visserligen den hemmavarande sonen också förlorad i sin avundssjuka och bitterhet trots att han var kvar hemma, men det är en annan historia.

Här är liknelsen från Luk 15:

För att vi ska börja förstå något av den himmelska verkligheten, den annorlunda världen som är Guds egen, är Bibeln fylld av bilder, symboler, jämförelser. När Jesus undervisade använde han liknelser med olika slags exempel från vardagslivet för att visa hur Gud verkar i vår värld, profeterna fick syner och symboliska visioner förutom ”hörbara” tilltal. Vi är skapade för att förstå verkligheten genom metaforer, vilket märks i vårt språk som i hög grad använder sig av bilder. De används ju även inom vetenskapen för att beskriva det som inte kan ses med blotta ögat. Det är egentligen väldigt lite vi uppfattar av ”hela verkligheten” med våra sinnen.

För oss som är begränsade av vår fysiska perception i tid och rum och som saknar referensramar för att kunna ”se” och ta till oss det osynliga, det gudomliga behövs alla dessa bilder, symboler och liknelser för att vi ska kunna bygga upp en slags inre föreställning om hur det är. Det kommer aldrig att gå så länge vi lever på jorden, men de leder oss i rätt riktning.

+

Ett begrepp som är fundametalt från begnnelsen är Liv. Gud skapar ju liv på alla nivåer och i andlig bemärkelse är liv absolut centralt. Ingen annan kan ge oss liv från Gud Fadern själv än Sonen, Jesus Kristus.

Johannes visar i sina skrifter, evangelierna och breven, en fantastisk förmåga att med få ord och på ett djupsinnigt sätt sammanfatta Guds verk i Kristus. Tillsammans med b la Paulus och de andra författarna skapar texterna en mångsidig bild av denna verklighet som vi möter i NT. Det Gud gjort är så mäktigt att det måste beskrivas från många olika perspektiv.

Vad hände när Guds Son dog på korset och uppstod från de döda? Det är världshistoriens största händelse med tanke på de genomgripande konsekvenser det fick för alla människors existentiella villkor, oavsett  yttre omständigheter: det försonar oss med Gud och ger oss hans eviga liv.

Det livet finns endast i och genom hans Son, vilket är avgörande för vad som sker med oss efter döden. Här i livet blir vi välsignade med nåden att redan nu få del av Guds eget liv, men som vi vet är vårt liv kort i eveighetsperspektivet . Därför är frågan om evigheten så viktig. Tror vi på vad Jesus sagt om liv och död, sanning och lögn, ljus och mörker?

Det talas b la om ”livets ord”,  ”livets bröd”, ”livets ljus” ”livets bok”, ”livets träd”,  livets vatten”, och jag återkommer till detta.

+++

Här ska jag samla några av dessa viktiga sammanfattningar, och jag återkommer i andra inlägg till de begrepp som Paulus använde för att förstå detta, liksom evangelisterna och övriga författare.

Den mest kända versen i hela Nya Testamenetet är nog v 16  från Joh 3, men det är viktigt att begrunda de efterföljande verserna också:

3: 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

 3:34 Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. 35 Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. 36 Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.”

Joh 1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

+

1 Johannesbrevet

Kap 1  Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.

Kap 4 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Kap 5:9 .. Om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer, eftersom detta är Guds vittnesbörd: att han har vittnat om sin Son. 10 Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son.

11 Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. 12 Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.

+

Gud ger oss vad vi behöver för vårt andliga liv, och det symboliseras av t ex ord, vatten, bröd, ljus som jag ska belysa i den här serien på olika sätt. Han har naturligtvis omsorg om alla våra behov och vi får be för allt, vilket Jesu undervisning i Fader vår visar.

Det är några bärande symboler för hur Gud fyller våra djupaste existentiella behov: att veta att vi är älskade och sedda, att vi får kunskap om vem han är och har gjort för oss, att han mättar oss med sin närvaro och vägleder oss med sitt ord.

Vi har en uppgift och tillhör en så mycket större gemenskap än vår lilla sfär: vi är medborgare i Guds rike, hans barn. Det är hans namn som ska bli helgat, hans rike som ska komma, hans vilja som ska ske. Vi får den kraft vi behöver för att älska och tjäna honom och varandra.

Han skriver också en bok, har en förteckning över vilka som är hans barn, som varje god fader gör. Han håller noga reda på deras födelsedag och deltar i deras liv med kärlek och vägledning.

Vilka är då Guds barn? Är det alla människor eftersom ju Gud älskar alla?

Johannes får besvara frågan: Kap 1 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

Det räcker inte med att vara människa född in i denna världen för att rent automatiskt räknas som Guds barn i hans rike. Riket tillhör dem som bekänner Jesus vara Herre och kung i det riket, han som med sitt blod friköpte oss från denna världens makter på korset och uppstod från de döda. Vi måste tro och ta emot Jesus och därmed födas på nytt andligt sett. Gud vill ha en familj och som i alla familjer måste man födas in i den, och vi blir födda på nytt av vatten och Ande, som Jesus undervisade Nikodemus om i Joh 3:3-6.

Gud har många barn, vi kan inte räkna alla miljoner, miljarder som tillhört honom från tidens begynnelse fram till nu och tidens slut. Hur otroligt det än kan verka räknar han till och med våra hårstrån- så väl känner Gud sina barn. Det är en underbar bild på hur väl vår Fader känner oss och bryr sig om oss.

+++

Vad händer med dem som inte är uppskrivna i livets bok, som tillhör Lammet som är slaktat? (Upb 13)? Jesus var Guds rena offerlamm som i ofattbar kärlek tog på sig vår synd och led för oss, men som på domens dag kommer att visa sin vrede mot alla som framhärdat i medvetet uppror mot honom och motarbetat hans goda vilja, de som valt lögnen framför sanningen. Mer om dessa allvarliga frågor längre fram.

Jesus talade om konsekvenserna av att gå miste om Guds liv, hans eviga liv, att inte ha sitt namn skrivet i hans egen bok. Det innebär b la att gå förlorad, att inte vilja ha med Gud att göra. Där Gud inte är med sitt ljus, är mörker. Gud har gjort allt i sin makt för att ingen ska förbli evigt skild från honom, och priset var högt: hans älskades Sons offerdöd för våra synder som skilde oss från Gud. Det är och har alltid varit en princip (även om vi inte förstår riktigt varför) att liv måste återlösas med liv, förlorat liv måste återlösas med liv.

Enligt biblisk terminologi finns livet i blodet, och det var därför det gamla förbundets lagar för offer var så centrala. För att syndiga människor skulle kunna nalkas den helige Guden måste synden tillfälligt övertäckas , och sedan i och med Kristi offer försonas fullkomligt, då synden verkligen utplånades.

Eftersom Jesus var fullkomligt syndfri, ren, rättfärdig och helig, var hans liv och offer fullkomligt inför Fadern. Det liver fanns i hans blod som utgjöts på korset för oss. Därför är talet om korset och Jesu blod så centralt för oss.

Upb 20 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. 12 Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. 13 Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.Och döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. 15 Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön.

+++

Det är svåra och känsliga sakert tänka på men ändå nödvändiga, för var och en av oss ska dö och sedan dömas och vi har ännu chansen att ställa saker till rätta: att erkänna vårt behov av nåd och förlåtelse från Gud och att förlåta andra. Vi kan ta emot Jesus som vår Frälsare och Herre och få den trygga förvissningen om att vi då tillhör Gud, här i tiden och i evighet.

Ingen har alla svar på och kristna ser olika på de yttersta tingen. Vad vi kan vara fullt säkra på är att Gud är fullkomligt rättvis och rättfärdig i sin dom. Det är bara han som har alla fakta i målet om alla människor och därför är den ende som kan döma. Vår uppgift är att bedja för våra medmänniskor och vittna om hans stora kärlek och frälsning.

Jag ska i denna serie, som kommer att bli lång, göra olika nedslag i den bibliska historien för att belysa den underbara och spännande berättelsen om ”projektet räddning av människan”. Det handlar om hur människan är skapad, som en moralisk varelse med fri vilja, och om hur Gud lyckas med bedriften att ändå verka i och genom henne för att genomföra sin vilja.

Allt började i en trädgård och slutade i en stad, från Bibelns första bok till den sista. Hur hänger det ihop? Går det att se den röda tråden i de 66 böcker som nedtecknades, redigerades och bevarades under loppet av så lång tid?

Svaret är tveklöst ja. Det är mirakulöst att Skriften utgör en så sammanhängande, sanningsenlig och trovärdig berättelse i olika litterära former om Guds ord och gärningar (hans självuppenbarelse)  i historien och om oss som människor i alla tider.

Den berättar om att vår försvinnande lilla planet i utkanten av en stor galax bland miljarder andra inte är resultatet av en ointelligent och viljelös slump.  Det kräver större tro att mena att intelligent medvetet liv uppstått ur materia under lång tid än att utgå från att Gud skapade allt. Det är frågor som alla klipska forskarhjärnor ännu inte kunnat förstå, och aldrig lär göra det helt och fullt.

Hur ofattbart stort universum visat sig vara är egentligen inte det viktigaste i sig, även om all forskning om kosmos är intressant och fantastisk, utan att vi som människor medvetet kan leva i denna på kvantnivå fininställda fysiska och biologiska värld och lära känna vår och hela universums Skapare. Genom oss blir världen förståelig tack vare de gåvor Gud gett oss för att utforska och samla kunskap om vår värld, och samtidigt lära känna vår Skapare på ett personligt sätt.

Vi får en sammanfattning av den långa historien om människan, hennes väg från Gud i sitt självcentrerade projekt, till  Guds väg att söka upp henne för att återupprätta henne genom sin försoning och bringa skapelsen tillbaka till sina goda ordningar.

Människan hade bokstavligen missat målet med sin existens genom att vända Gud ryggen, att göra fel helt enkelt. Det är vad ordet synd ( ἁμαρτία, hamartia)  betyder. Att inte tillbe sin Skapare utan istället skapelsens krafter och avgudar samt ledas vilse av sina själviska begär är verkligen att leva under sin värdighet som Guds avbilder. Det ser vi spåren av än idag- fiendeskap, våld, orättvisor och död, främlingsskapet inför sin Skapare, inför sig själv och andra. Människans höga kallelse var att älska och tjäna Gud , älska sin nästa och växa i vishet och kunskap.  Men Gud beredde en räddningens väg ut ur det andliga mörkret.

Han ansåg det vara värt priset att skapa människan med fri vilja och därmed riskera att hon valde bort hans ord . Det fanns väl ingen annan möjllighet om han ville ha självständiga individer med ansvar inför honom, sig själva och andra. Färdigprogrammerade robotar som gjorde hans vilja på kommando är helt meningslöst. Inte ens invånarna i det himmelska skapades som sådana utan verkar också haft ett val att tjäna sin Skapare. Gud som ÄR kärlek söker relation, och vill skapa en familj på jorden bland människor som älskar och följer honom.

+

Vi vet inte vad som skulle hänt om de första människorna stått emot lögnarens frestelser och hållit sig till Guds ord. Då hade relationen till Gud inte avbrutits, och de skulle säkerligen vuxit i mognad och vishet i sin gemenskap med sin Skapare utan att ha behövt erfara de fruktansvärda konskevenserna av sitt uppror: syndens förstörande inverkan på livet, dödens realitet, ondska och lidande.

Denna typ av kontrafaktisk historia kan vara intressant som spekulation men det är ändå alltid fakta vi måste förhålla oss till. Och fakta talar för sig själva när vi ser på historien att det just är dessa destruktiva krafter som varit förhärskande, samtidigt som Guds livgivande försyn och vägledande budord verkat i samvetena och samhällena, eftersom det bara är genom ömsesidig medmänsklighet, samarbete och regelverk som goda gemenskaper kunnat bestå. Tack vare detta har något av den gudomliga avbilden funnits kvar som förhindrat totalt sammanbrott, trots att mörkrets makter  försökt hindra Guds goda vilja genom att förstöra mänskligt liv. Den onde kommer naturligtvis inte åt Gud själv, (han är ju skapad av Gud men vägrade vara hans tjänare) utan det är oss människor han vill få med i sin förnekelse och motstånd för att förstöra våra liv och indirekt bedröva Guds fadershjärta.

Det måste hur som helst ha varit en nödvändig process eftersom Gud i sitt förutvetande ändå lät det ske. Han själv räddade oss, trots att vi alla syndat och gått vilse. Det kostade Gud hans Sons liv på korset, så mycket älskade Gud oss. Vem kan stå emot en sådan kärlek, ett sådant erbjudande om försoning, frid med Gud, och ett nytt liv? Det enda vi behöver göra är vända om från vår egen väg, tro och ta emot, lära känna Gud genom hans Ord med hjälp av hans Ande och överlämna oss helt till honom.

Med Paulus ord i 2 Kor 5:   Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. 18 Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. 19 Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. 20 Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 21 Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Vi ser denna väg från begynnelsen då Gud var närvarande bland de människor han skapat för att leva i hans närvaro och befolka jorden, genom en lång och tidvis mycket mörk historia, och åter till hans fullkomliga närvaro bland sitt förlossade och frälsta folk när Jesus kommer tillbaka. Centralt i denna skildring av Herrens räddningsplan är den plats han utvalt,  Jerusalem, som också har en lång historia för och med det judiska folket.

Bilden av Jerusalem som kommer ner från himlen i Bibelns sista bok,  visar denna fullbordan av Guds rådslut från begynnelsen: att utvälja Sion till sin stad och det frälsningsverk som började med Abraham och sedan genom den bibliska historien fram till alla lötens uppfyllelse i och genom Jesus och vid hans ankomst, den messianska tidens fullkomnande. Det är Herrens suveräna utväljande av Jerusalem, Sion, till sin boning där hans härlighet skulle bo och uppenbaras.

Det började i tabernaklet, templet, via de profetiska löftena om Messias och fullbordades när Guds närvaro tog sig fysiskt uttryck i  hans Sons människoblivande, i Jesu liv,hans död och uppståndelse i Jerusalem, dit han också ska återvända i Guds förutbestämda tid.

Jesus förkroppsligar i sitt liv sitt folks historia, Israels folk. Det som hände hans folk sker med honom. De är oupplösligt sammanlänkade, och vi som Kristi kropp är inympade i det sanna Israel, som består av både frälsta judar och hedningar.

I honom är skiljemuren nerbruten, fiendeskapet och främlingsskapet  mellan Guds eget folk och andra folk nedbrutet genom Jesu försoning.

Det utvalda folkets historia som började med Abraham fram till Jesus, syftade till att alla folk skulle välsignas och nås med evangelium. Gud älskar alla och vill att alla ska bli frälsta och få kunskap om sanningen. Det finns ingen annan väg än genom Jesus Kristus som leder till Fadern, inget namn genom vilket vi blir frälsta.

I inledningen till den här serien om prövningar och frestelser skrev jag att det är nödvändigt att vi sätts på prov för att veta vad som verkligen finns i våra hjärtan. På det sättet lär vi känna oss själva och om vi står fasta i tron. Så gör vi ju människor emellan när vi prövar om det går att lita på någon som en verklig vän.

När Gud utvalde sina tjänare prövade han deras lojalitet på olika sätt. I Bibeln talas om olika förbund som Gud ingick med sitt folk. Det var ett slags avtal som slöts med villkor och löften. Gud tog naturligtvis initiativet och borgade själv för att han skulle genomföra det han lovat, men samtidigt skulle folket uppfylla sin del. De skulle tro, följa hans anvisningar och leva ett liv helgat åt honom, avskilda från avguderi, omoral, orättfärdighet osv. Ibland fanns specifika anvisningar för vad de skulle göra. När de bröt mot förbundet med Gud genom avfall och synd fick det enorma konsekvenser vilket vi ser i Israels historia.

All utkorelse är nåd, att Gud i sitt rådslut väljer enskilda människor, ett folk, för att genomföra sin vilja med det är alltid för allas bästa, för mänsklighetens frälsning. Den enskildes svar var ändå viktigt, kanske ibland avgörande? Vad skulle hänt om Jesu mor Maria inte svarat: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”  Gud visste naturligtvis innan vad responsen skulle bli och var inte ”utlämnad” åt människans val, men samtidigt visar det ändå hur viktiga enskilda individer är som ställer sig till hans förfogande.

Vad vi kan förstå av bibeltexterna  sökte Herren i varje generation någon/några som vandrade med honom, var rättfärdiga och villiga att göra Guds vilja.

Ofta står det bara några rader om dessa och vi skulle ju vilja vet mer om deras liv med Gud. Några fascinerande gestalter i den riktigt tidiga historien är Hanok, en förfader till Noa. ..  Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. 

En annan är Melki-Sedek, som jag återkommer till i ett eget inlägg eftersom han är så intressant och betydelsefull.

När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. 18 Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! 20 Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina fiender i din hand! Och Abram gav honom tionde av allt.”

Berättelsen om Noa kräver också ett eget inlägg.

+++

Här ska det nu handla om Abraham, trons fader , en central gestalt i räddningshistorien, och om hur Herren befaller honom att gå till Moria land och offra sin älskade son Isak, löftessonen och mirakelbarnet som han och Sara äntligen fick efter 25 års väntan ,Gen 22.  Det är inte märkligt att judiska och kristna bibelforskare genom tiderna har försökt förstå denna märkliga text.  Rent litterärt är det en  laddad berättelse som nästan liknar en filmsekvens. Man kan se scenen framför sig, hur Abraham agerar för att följa Guds befallning utan att yttra ett ord, men vad han tänkte under de tre dagarnas resa med sin son vet vi inte. Det kan man bara fantisera om. Vad vi kan läsa oss till är hur hans tro bestod provet. För oss som kristna är budskapet klart och tydligt. Det pekar fram emot det Gud själv gjorde tvåtusen är senare, när hans egen Son offrades som det fullkomliga offret.

För att förstå något av denna händelse måste man läsa kap 12-21 för att se hur Abraham hade börjat lära känna den Gud som uppenbarat sig för honom och gett honom sina stora löften. Han hade lärt sig lita på honom, och var kanske redo för den här obegripliga prövningen ? Herren hade ju lovat att göra honom till ett stort folk och i honom välsigna alla folk och Abrahams tro var så förankrad i hans liv att han lyssnade och lydde.

Vi förstår den här berättelsen och allt som står skrivet i GT genom Jesu liv och apostlarnas skrifter i NT. I Joh 8:31.59 finns ett långt resonemang mellan Jesus och en grupp judar om tro , sanning och  identitet där han sade:  Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad..

Hela kontexten måste självklart läsas men det är ändå intressant att ha med sig detta i läsandet av texten om Abraham. Trots att vi inte vet vad som försigick i hans inre när han på vägen är det inte omöjligt att Guds Ande visade honom en glimt om vad som skulle ske långt fram i tiden. Det finns så många subtila hänvisningar och kopplingar mellan bibeltexterna som när de studeras tillsammans ger den helhetsbild som den utgör. Det är Guds evighetsperspektiv som är det överordnade metanarrativ som vi kan se, och ju mer man ser, desto fler frågor kan man också ställa sig. Det är därför bibelstudiet är pågående, vi blir aldrig färdiga med det. Det finns så mycket att förstå i de djuplodande betydelserna av Guds ord.

Vilken ”dag” menade Jesus? Dagen för  sin födelse, korsfästelse, uppståndelse eller återkomst? Det kan vara allt detta eftersom ”dag” betyder mer än bara dygnets ljusa timmar. Det syftar ofta på det Gud gör i sin skapande-och frälsningsavgörande aktivitet i tiden, och vid tidens slut den sista avgörande domens dag- Herrens dag. Det kräver ett stort bibelstudium att studera detta begrepp.

Fler frågor att begrunda : vem är ”Herrens ängel” som ropade till Abraham och hindrade honom från att döda sin son? Det är Herren, men ändå inte.. Här skymtar vi den intressanta tanken att man redan i GT anade att det inom Gudomen finns två personer, Jahve och Herrens ängel. Mer om detta stora ämne i andra sammanhang.

Vi ser hur själva meningen med denna prövning var att lyssna till Guds röst och göra som han sade. Det är det ständiga mönstret vi möter genom hela den bibliska historien. Gud vill att vi ska höra från honom och göra som han bjuder oss, enkelt men ändå så svårt…

Här är texten från I Mos 22:

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” 2 Då sade han: ”Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som bränn-offer på ett berg som jag skall visa dig.”

3 Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till. 4 När Abraham på tredje dagen lyfte blicken fick han se platsen på avstånd. 5 Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er.” 6 Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. 7 Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Ja, min son?” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” 8 Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

9 När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. 10 Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11 Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Här är jag.” 12 Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.” 13 Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. 14 Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där Herren förser. 

15 Herrens ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: 16”Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, 17 skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. 18 I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.”

19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

Det finns många uppmaningar i Bibeln, t ex : tro, frukta inte, förtrösta, tacka, älska, gör er inte bekymmer, förlåt, be!

Gud säger det om och om igen till oss, eftersom han vet att vi behöver höra det ofta. Vi  tvivlar, är rädda, vi misströstar, är otacksamma och bekymrar oss ofta, längtar efter kärlek och tillhörighet.

+++

Tro har med förvissning och tillit att göra eftersom tron vilar på vad Gud sagt och gjort. Guds ord är det enda riktigt stabila, det som håller i evighet. Tro i biblisk mening har därför med verkligheten att göra, hela verkligheten. Det är ett slags vetande om det vi inte kan se, den andliga verkligheten, Gud själv . Sanningen om denna verklighet förmedlas genom ord från Gud till oss genom sitt folk i den bibliska historien, och framför allt genom Jesus Kristus. Vi vet det om Gud som han själv uppenbarat. Därför bygger vi våra liv på den stabila grunden och inte på egna tankar och idéer.

Tron beskriver människans förhållningssätt och svar på det Gud säger och gör. Hon håller det för sant och litar på det, förtröstar på det. Tron är som Hebreerbrevet säger: ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. 3 Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.” Sedan följer en lång uppräkning av de människor i historien som levt i tro och lydnad för Gud. Det var inte ett liv utan lidande och prövningar, tvärtom. Men Gud bevarade dem, genom allt. Vi ska också göra allt vi kan för att behålla tron. Vi får kämpa trons goda kamp för att inte förlora det värdefullaste vi har: gemenskapen med Gud. 

Det finns så många bibelverser om tron att det inte går att få med alla här! Jesus mötte människor med sin helande kraft som sträckte sig mot honom i tro, och han uppmanade ständigt till tro.

Jesus svarade dem: ”Ha tro på Gud!

Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga.”

Joh 5 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.

Allt vi får från Gud är en gåva, även tron. Gud söker oss alltid först och ger oss nåd att tro och ta emot evangeliets sanning. Sedan gör vi vår del när vi aktivt söker bevara tron genom bön, bibelläsning, församlingsliv osv .

+++

Det sägs att det finns minst 365 bibelställen som innehåller uppmaningen att inte frukta, vara orolig eller rädd. Om det nu stämmer är det en för varje dag på året alltså.

Det kan finnas mycket att vara rädd och orolig för, från de stora hoten och farorna i världen till det personliga livets rädslor.

Av alla dessa bibelställen väljer jag idag två. Först från profeten Jesaja:
Ty jag är Herren , din Gud, som fattar din högra hand och som säger till dig:
Frukta inte, jag hjälper dig. (41:13).

I evangelierna läser vi om när Jesus lugnar sina skräckslagna lärjungar, som trots att de var erfarna fiskare ändå blev så rädda att de fruktade för sina liv när de råkade ut för en svår storm. Han sade till dem: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda”. (Mark 4:35-41).

Det illustrerar många situationer i livet, när vi hamnar i olika stormar som är så svåra att vi misströstar om livet. Det är då vi som mest behöver höra Jesus försäkra oss om att han är med i stormen och inte bara det, han är Herre över vågorna. Själv låg Jesus och sov i båten när vågorna gick som högst. Han visste att de skulle klara sig på färden över Genesarets sjö, över till andra sidan, och därför var han fullkomligt lugn. Med Jesus i vår båt kan vi förtrösta trots allt. Han för oss över de stormiga vågorna i livet.

I varje situation vi ställs inför kan vi bära med oss dess ord från Gud: Frukta inte! Jag är med dig. 

+++

Förtröstan hör nära i hop med tro och tillit. Det betyder att lita på Gud, och vilar på förvisningen om det Gud redan uppenbarat om sig själv. Det hebreiska ordet för tro är ”aman”, som betyder att vara fast eller säker. Vi känner igen ordet i Amen. Jesus använder det hebreiska ordet i NT för att understryka det som verkligen är sant. Vi säger vårt amen till det, dvs vi håller det Gud sagt för att vara sant och ber att det ska bli så. Den som förtröstar på Gud är förvissad om Guds nåd och hjälp i alla situationer och är därför ”tröstad före”. Gud är trofast och tar hand om den som förtröstar på honom:

” De som känner ditt namn förtröstar på dig, ty du överger inte dem som söker dig, Herre” . (Psalt 9:11)

Men välsignad är den man
som förtröstar på Herren ,
den som har Herren
till sin förtröstan. 8
Han är som ett träd
planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter
till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt
om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt. (Jer 17:7-8).

Jes 24:3-4:

Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.
Förtrösta på Herren till evig tid,
ty Herren Herren är en evig klippa.

Psalt 84:13

”Herre Sebaot, salig är den människa som förtröstar på dig.”

+++

Vi får ofta uppmaningen i Bibeln att tacka Gud.

”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet.  ”(Psalt 92:1-3). Det gör oss själva gott också, att försöka leva i tacksamhet, trots allt. Det är inte alltid lätt att göra det när vi lider och har det svårt. Vi kan i alla fall vilja försöka tacka för att Gud ser till oss i vår nöd och hjälper oss igenom. Vi kan alltid tacka för att vi inte är ensamma, för att han är med oss.

När Paulus satt i fängelse skrev han sitt brev till de kristna i Filippi och understryker där detta: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er ” (4:4).

Och i 1 Tess:  ”Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus.”

+++

Gud ÄR kärlek. Han älskar oss och bevisade sin kärlek till oss när Jesus dog på korset för vår synd och uppstod från de döda. Vi är skapade för att ta emot hans kärlek, leva i hans närvaro, vandra i ljuset som fria människor, älska och göra gott mot andra.

I Joh 4  Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. 9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. 11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. 12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. 13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande. 14 Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. 15 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud. 16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.

+

Matt 5:   Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa  och hata din ovän.44 Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. 45 Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. 46 Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? 47 Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? 48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

+++

Gud vet hur lätt vi har för att just bekymra oss och därför har vi uppmaningar att inte göra det på många ställen. Jesus talar om detta i Matt 6 där han säger: ” Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?

Här är hela sammanhanget :” Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? ²⁶ Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de? ²⁷ Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?

²⁸ Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. ²⁹ Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. ³⁰ Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!

³¹ Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med? ³² Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. ³³ Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. ³⁴ Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
 

Paulus skriver i Fil 4: 6 ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. 7 Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”

Petrus skrev i sitt första brev: ”Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er” (5:7).

Att inte bekymra sig betyder nog inte att vi ska leva lättsinnigt och ytligt utan i dialog med Gud, för att få ro och råd hur vi ska hantera alla livets utmaningar. När man är bekymrad och orolig är det svårare att tänka klart och ha kraft att agera på bästa möjliga sätt. Att bekymra sig stjäl vår kraft, medan att överlämna bekymren till Jesus ger trygghet och handlingsförmåga.

Vi litar på dessa Guds löften, att den som först söker Guds rike och hans rättfärdighet, skall få alla sina andra behov fyllda. Det är lättare att koncentrera sitt liv på vad som är viktigast och sedan förtrösta på Guds hjälp och ledning.

+

Gud har förlåtit (och förlåter) oss ständigt. Vår skuld var omöjlig att betala inför Gud, därför befaller han oss att förlåta andra. Det är också för vår egen skull, i längden förtär bitterhet och oförsonlighet en själv.

I den bön som Jesus lärde oss, Fader vår,  får vi dagligen be: … Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.  …

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.

+++

Gud uppmanar oss att söka honom intensivt och ihärdigt i bön, att inte ge upp.

Matt 7  Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. 9 Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, 10 eller en orm, när han ber om en fisk? 11 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.

Luk 18: Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. 2”I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. 3 I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. 4 Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, 5 skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.”

6 Och Herren sade: ”Hör vad den orättfärdige domaren säger. 7 Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? 8 Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?”

Bibeln ger oss många värdefulla insikter om vad det innebär att vara människa i konkreta familje-och släktsammanhang, med alla svagheter, synder och svårigheter vi kan ha att brottas med.

Vi kan tänka på  Första Moseboken 32, där Jakob brottas med Gud och med sig själv. Han förändras som människa efter det närgående mötet med Herren och kan möta sin bror som han flytt ifrån och därmed göra upp med sitt förflutna, som rymde så mycket av konflikt, det egna bredägeriet, rädslan för sin brors evetuella hämnd. Läs gärna den fascinerande berättelsen om Jakob i kap 25-50! Jag återkommer till hans liv i en serie om personporträtt i Bibeln.

Det finns flera sådana exempel i Skriften, och en hel bok om behovet av livsvisdom när det gäller att tänka, tala och välja rätt, Ordspråksboken.

Här ska jag utgå från det Paulus ofta skriver om i sina brev – sinnets förnyelse.

Efes 4: 20 Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. 21 Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. 22 Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, 23 och ni förnyas nu till ande och sinne. 24 Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.

1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. 2 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Förutsättningen för att vi ska kunna förändras och bli dem Gud vill att vi ska vara, som befriade människor , är naturligtvis Kristus själv. Eftersom han dog och uppstod för att försona oss med Gud, kan vi få leva i gemenskap med Gud. Bara genom frälsningens stora och välsignade gåva – att dö från den gamla människan och uppstå till nya skapelser i Kristus (Rom 6), att födas på nytt av vatten och Ande (Joh 3) och få rätt ställning inför Gud, kan vi få ordning och frid i vår inre värld. Gud har gjort allt detta möjligt i sin obeskrivligt stora kärlek till oss, och vi får ta emot det i tro.

Men själva förvandlings-eller helgelseprocessen pågår hela livet. I detta är tankelivet viktigt. Jag har tidigare skrivit lite om känslorna https://alefochomega.com/2021/05/15/vad-gor-vi-med-vara-kanslor-inledning/.

Det är naturligtvis svårt att skilja tankar och känslor åt, det ena ger upphov till det andra och tvärtom, men ändå viktigt när det gäller att försöka få grepp om hur man ska hantera det ständiga flödet av tankar som strömmar genom oss hela tiden.

+++

Både forskning och allmän människokännedom visar att det är omöjligt att försöka trycka ner,  ignorera dem, intala sig att man inte ska tänka på just detta . Det finns några steg som kan hjälpa oss på vägen. Vi är ju i hög grad vad vi tänker, så det är viktigt att förstå oss själva och hitta utvägar ur förlamande tankemönster. Det finns naturligtvis en allvarligare form av detta som skapar ett svårt psykiskt lidande. Då krävs professionell behandling.

Men här handlar det om normalspektrat, som alla mer eller mindre känner igen sig i: vi ältar det förflutna och oroar oss för framtiden, vi hänger upp oss på småsaker, funderar över hur andra ser på oss. Vi bearbetar konstant alla intryck och katagoriserar dem (och då handlar de ofta i redan befintliga fack av färdiga omdömen, tidigare erfarenheter, traumatiska händelser osv) för att göra omvärlden begriplig för oss.

Först får vi sakligt konstatera att alla dessa tankar finns, även de obehagliga, men att det inte är ”farligt” i sig. För oss som troende är det odramatiskt- vi vet ju att vi redan är genomskådade av Gud, med kärlek, avslöjande sanning och överskylande nåd. Vi kan lyfta upp dem i ljuset, se dem för vad de är och be om hjälp att hantera dem på bästa sätt. Men vi måste också göra vår del, ta ansvar för att skydda vårt sinne från sådant som kan skapa kaos och förvirring.

Sedan kan vi uppmärksamma vilka tankar som återkommer, göra upp med skuld/skuldkänslor, skam, bitterhet, oförsonlighet osv och ersätta tankarna med andra tankar. Det är bättre att finna andra tankar att neutralisera de destruktiva med än att försöka undvika eller förneka dem. Det är vad de är, sanningen är alltid befriande och vi behöver inte dölja eller trycka ner dem inför oss själva eller Gud.

Men med lite disciplin kan vi dels överlämna dem till Jesus och stundligen påminna oss om hans ord, samtidigt som vi försöker välja att medvetet se tankarna från ett annat perspektiv, peta på de stora, ofta överdrivna och oproportionerliga bubblor som ältande tankar utgör och se att luften kan gå ur dem. Man kan skapa en distans till förlamande tankar och driva dem till sin yttersta spets för att se hur absurda de är, försöka se dem och sig själv med lite humor. Eller också kan man bara låt dem vara utan att känna något större obehag. Det är ju bara tankar som kommer och går.. Sedan kan man fylla sitt innersta med det som är gott, vackert, sant och uppbyggligt.

Ett bra sätt är att vända dem till förbön för andra som, för människor i akut och svår nöd, för helande för sig själv och andra.

Att stilla sig, fästa uppmärksamheten vid några bibelord, överlåta sig i bön till Gud är ett sätt att leva. Det måste göras ofta och innerligt.

Den pågående dialogen med oss själva för att få rätsida på vår inre värld,. utspelas inför Gud och är därför en slags bön eller endlig reflektion där vi lär oss, växer och förhoppningsvis blir lite klokare och mer fridfulla i sinnet.

Paulus får sista ordet:

Fil 4 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4)

Del II

Hur kan vi få ro och ordning i vår inre värld? Det finns ett stort utbud av meditationstekniker, självhjälpsböcker osv för att man i den stressiga och splittrade tid vi lever i ska försöka finna harmoni. Men vi har urgamla källor att ösa ur med kunskap om Gud och hur vi som hans skapade varelser kan finna vila  hos honom, som aldrig förändras och som är den ende som verkligen kan ge oss det vi längtar efter och behöver. Ingen annat och ingenting annat kan fylla den plats i oss som är reserverad för Gud själv. Vi behöver något större än oss själva att ta vår tillflykt till och får söka den evige Faderns famn och stilla våra oroliga själar där. Det är i honom allt jordiskt gott faderskap har sitt ursprung och sin förebild.

Människor har under årtusendenas lopp lärt känna honom genom hans gärningar mitt ibland människor som kämpat i ofred, under förtryck och lidanden. Så det är verkligen beprövad erfarenhet som talar genom dem. Redan i Domarboken blir Gideon så överväldigad av Herrens ingripande i sin konkreta situation att han bygger ett altare som han kallade ”Herren är frid” , שָׁל֑וֹם יְהוָ֖ה., Jahve shalom.

Gud har alltid varit närvarande hos sitt folk för att skapa oaser i en svår värld av frid , hopp och ordning, och även gripit in för att rädda sitt folk   .  (Dom 6)

I Femte Moseboken vittnade Moses om Guds trofasthet:  En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar.

Psalmisterna återkommer ofta till detta tema:

Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.

3 Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.

+++

Jesus förkroppsligade hela Guds kärlek och omsorg i sitt liv på jorden. Han förmedlade sin Faders eviga erbjudande om räddning och frid hos sig.

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat. Då skall ni finna vila för era själar. Ty mitt ok är milt , och min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

När vi hörsammar Jesu inbjudan och kommer till honom, lovar han att ge oss vila. Verbet heter ἀναπαύσω ὑμᾶς, anapáuso humas,  på grekiska . Jesus ger oss en gudomlig paus. För att förstå detta underbara grekiska verb kan man betona den aktiva betydelsen och säga att Jesus lugnar ner oss,  gör oss rofyllda, försätter oss i viloläge när vi kommer till honom.

Det är en livsstil att inte bara komma till honom, utan förbli hos honom. Då skall vi finna vila för våra själar. Vila är ett viktigt begrepp i Bibeln och förknippas ofta med tro, förtröstan och villighet att höra vad Gud säger. 

Men han säger något mer. Vi ska ta på hans ok och lära av honom. Vi får lägga ner de tunga bördorna vi bär på själva och ta på hans ok som är milt, och hans börda som är lätt. Det är Jesus själv som bär när vi följer honom, det är han som har burit de tyngsta bördorna på korset: vår synd och skuld, vår smärta och ensamhet. 

Det innebär också att ha tålamod med sig själv och andra, vara mild och ödmjuk av hjärtat. Den stolta och självcentrerade människan är krävande och hård, men den som känner sin egen svaghet och beroende av Gud  är ödmjuk utan att vara självutplånande, eftersom hon vet sig vara älskad av Gud.

Vad betyder det?  För det första var oket dels ett praktiskt redskap som underlättade arbetet på olika sätt genom att fördela tyngden, dels användes det bildligt om olika företeelser. Att ta på sig någons ok betyder att bli någons tjänare och följa denne, särskilt hans undervisning. Jesus anknyter här till visdomslitteraturen och tanken finns också hos t ex Jeremia: ”Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” (6:16).

Jesus gick ju till rätta med fariseerna och de skriftlärde för att de band ihop tunga bördor och lade dem på människornas axlar men själva inte ville röra ett finger för att lätta på dem. De talade men handlade inte. Matt 23:1-4). Men Jesus är vår Herre och vår förebild. Hans ord och gärningar var ett.

Att vara bunden till Jesus är paradoxalt nog att vara fri,  fri från att själv vara i centrum, fri från band och bojor till fåfänga begär och andras kontroll. Mer om vad frihet är i biblisk mening finns att läsa i andra inlägg.

Det är Jesus själv som är vår frid, vår vila, vår trygghet och styrka. Om vi lär oss att förbli i honom, bär han oss i sin frid och kraft. Det är ingenting vi kan åstadkomma själva genom ansträngning, men genom tro och överlåtelse. Vi får ständigt ta emot från honom, som är vårt liv.

+++

I flödet av sinnesförnimmeser, intryck och händelser som hela tiden strömmar över oss är förmågan att koncentrera oss. Vi kan välja vad vi fäster vår uppmärksamhet vid och hur mycket tid vi ägnar åt olika aktiviteter, även om det är en ständig  kamp att välja rätt. För att kunna göra det måste det finnas en värdeskala där det högsta goda prioriteras, och utifrån detta, låta det andra få sin plats. Vad är det högsta goda? De flesta människor håller nog med om att det är relationer och att ha en meningsfull upgift i livet. Strävan efter ytliga nöjen och världslig framgång är vid livets slut bara tomhet.

En viktig relation är till Gud själv, både här i tiden och inte minst i evigheten. Vilka är vi när vi till sist ska stå inför hans ansikte på den yttersta dagen? Har vi tagit vara på nådens möjligheter att lära känna honom och vad han gjort för oss, vilka vi är i hans avslöjande ljus?

Om vi lägger  lite tid om dagen på att stilla oss, reflektera, be och läsa Bibeln och god uppbyggelselitteratur i den rika skatt som vi har, men timmar på sociala medier och annan typ av mer ytlig kommunikation, så blir ju resultatet därefter. Vi blir på visst sätt vad vi tänker och ägnar oss åt,  det formar vår personlighet i det långa loppet. Det är även svårt om vi saknar en disciplinerad rutin att avsätta tid varje dag inför Gud.

Det är en urgammal vishetsregel i judisk-kristen tradition att tänka på hans ord, låta det uppfylla oss, tala till oss.  Meditation är inte att försöka tömma sig själv på tankar, göra sinnet blankt, vilket är omöjligt, meningslöst och onyttigt.

Vår tro är grundad i en mångtusenårig övertygelse och erfarenhet av att det är möjligt att leva i en relation med vår Skapare och Herre. Gud är personlig med var och en av oss, samtidigt som han är sitt folks Gud till vilket han givit sina eviga ord.

Kan man öva upp sin förmåga att bli mer medvetet uppmärksam och på visst sätt få lite kontroll över sitt tankeliv? Ja, som med allt annat blir man bättre på det man medvetet övar sig på, särskilt om man vet att det leder till det högsta goda.

Om vi väljer Gud först så kommer allt annat att få sin rätta plats. Jesus hjälper oss med livsprioriteringarna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska allt det andra tillfalla er”.  Det är ett tema genom Skriften, att sätta Gud främst, vilja höra och söka hans närvaro medvetet.

Principen att ge först och sedan få gäller även det temporala. Om vi ger av vår tid, alltså oss själva, till Gud (och andra ) får vi mer kvalitativ tid än den tid som ödslas bort kvantitativt på oss själva. I det moraliska universum som Gud skapat för oss att leva i gäller vissa andliga lagar, – att söka Gud först, att leva överlåtet till honom,  ger liv och frid. Den som söker sig själv, finner bara sig själv och det är minst sagt begränsande. Den som begär för sig själv slutar ofta i sin egocentrerade snålhet och bitterhet. Men den som  söker Herren finner honom, enligt Jesu löfte i Matt 7: