Här ska jag samla några vanliga frågor som ställs till oss i samtal om den kristna tron.
Det finns ju stora skillnader mellan olika trossystem, olika religioner, och hur man besvarar dessa grundläggande frågor. Det är viktigt att verkligen ta reda på dessa skillnader, men jag kommer bara att omnämna dem i vissa fall. När det gäller vår Bibel är den ju inget uppslagsverk med svar på alla frågor , varken om livets stora mysterier, vad som i detalj sker efter döden eller om tidens slut och Guds domsagerande. Men vi får veta tillräckligt om allt detta för att kunna tro på och lita på Gud som Skapare, Herre och Frälsare. Bibeln handlar om vår Gud som visar vem han är rent konkret i ett folks historia och särskilt i och genom sin Son Jesus Kristus.
I bibliskt perspektiv finns inga opersonliga makter, som gott och ont, ljus och mörker som ska balansera varandra i någon högre enhet. Gud har skapat vår värld och oss som moraliska varelser, liksom de andliga varelser han skapade för att tjäna honom i hans domän, den himmelska verkligheten. Vi skapades med fri vilja och förmåga att välja mellan att tro och lyda det Gud sade, eller förkasta det. När det handlar om kärlek kan man aldrig tvinga någon att älska, det måste komma frivilligt. Gud älskar oss och vill vårt bästa, men han tvingar sig inte på oss. Det skulle vara totalt emot hans natur att göra så. Gud gör allt han kan för att dra oss till sig, beveka våra hårda hjärtan, överbevisa oss om sanningen, men tragiskt nog verkar det varamöjligt att förkasta hans nåd till det yttersta och följaktligen förbli skild från honom i evighet.
Det onda uppstod som ett direkt resultat av olydnad, att välja bort det Gud sade till förmån för en lögn. Det var den andliga separationen från Gud och ledde till andlig död. Människan måste komma tillbaka till en levande och sann relation till sin Skapare och sig själv. Vi ser i skildringen av det som kallas syndafallet i Bibelns första kapitel att de omedelbara konsekvenserna blev främlingsskapet mellan människor, avundssjuka och hat som ledde till det första mordet. Det ”ondas”ursprung har alltså på något sätt att göra med hur man förhåller sig till den yttersta sanningen, till det som Gud definierar som gott, sant och rätt. Bara Gud har som Skapare och Herre, också den auktoritativa och yttersta makten att definera vad som är vad.
Resultatet av onda tankar, ord och gärningar fortsätter att vara en konsekvens av denna ovilja att älska Gud och att tro på och följa hans instruktioner för livet, och att älska och betjäna andra människor, vilja dem väl. Man kan beskriva vad ”det onda” är, men det har sitt ursprung i den personliga andemakt, satan, som Jesus karakteriserar som mördare, lögnare och tjuv. Rötterna till det onda består just i detta, Mer om detta längre fram.
Bibelns människor hade också frågor som de ställde eller snarare ropade ut i förtvivlan och ovisshet till sin Gud. Det absolut storartade är att Jesus själv citerade psaltarsalmen 22 när han hängde på korset strax före sin död: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Guds intensiva medkännande kärlek för oss gjorde att hans egen Son t o m delade den djupaste erfarenheten av mänsklig nöd. Han ropade själv ut denna yttersta fråga när han tog vår frånvändhet från Gud, vår synd på sig själv, den stora och svåra existentiella nöd varje individ har som ensam liten människa inför döden.
Vad korset visar oss är att kärlek alltid innebär offer, lidande, självutgivelse. Det Jesus gjorde var naturligtvis helt unikt, men samma kärlekens mönster finner vi också i de vakande föräldrarna vid sitt barns sjuksäng, alla de små osjälviska handlingar som utförs varje stund för andra människor, hos de som hjälper, vårdar och tar hand om andra.
Att fråga och undra varför är ingenting främmande utan en del av vårt liv. Det finns också olika sätt att fråga, antingen för att man menar sig ha rätt och man bara vill bevisa att den som svara har fel, eller med en uppriktig vilja att förstå och lära sig något.
Den som söker, finner. Den som ställer frågor och vill veta vad i detta fall, den kristna tron handlar om, kanske får svar, så långt det nu är möjligt för oss människor att förstå ting som hör till det fördolda, om evigheten, om ondskan, lidandet.
Vi kan aldrig förstå allt som ligger bakom det som sker, som tillåts ske. Vi förstår inte heller allt i samband med det onda som sk, med lidandet. Men vi kan med full förvissning säga att vår Gud gjort något åt problemet och erbjuder sin hjälp till var och en som vill tro och ta emot. Vi vet också att vi måste anlägga det riktigt långa perspektivet för att få de rätta proportionerna på våra personliga och hela mänsklighetens problem- evighetsperspektivet. Vi vet också att vi får leva på hoppet och se fram emot den fullkomliga upprättelsen. Men vi lever i en komplicerad verklighet, där det inte finns enkla och snabba svar Det krävs mycket tankeverksamhet, bibelstudiuer och bön för att inte bara förstå rent intellektuellt utan särskilt för att få hjälp och vägledning för att leva i tro, i relation med Gud. Svaret vi kan vara absolut säkra på är detta, att Jesus är med oss i och genom allt. Lidandet är tungt, men ännu svårare att bära ensam. De teoretiska svaren på alla frågor får vi kanske inte , men istället Guds egen försäkran om hans närvaro. Det är ändå det viktigaste och största vi kan erfara.
+++
Den första frågan:
Varför gör inte Gud slut på all ondska, om Han nu är både god och allsmäktig?
Vill vi verkligen att han skulle göra det nu på en gång ? Är vi i så fall de enda människor som kommer att vara kvar då om Gud i denna stund skulle utplåna allt ont? Han kan naturligtvis göra det, och med väldigt goda skäl, eftersom så mycket ont görs mot de människor han skapat och älskar varje minut över hela jorden, och det av andra människor. Det är vad vi kallar det ”moraliska onda”. Det finns en person/personer som gör onda saker mot en annan eller andra. Det finns förövare och offer. Ofta ser det från mänsklig horisont ut som om förövaren kommer undan, medan offret lider konskevenserna av detta under lång tid.
Vår inre rättskänsla säger att de skyldiga måste ställas till svars och de onda gärningarna avslöjas och värderas för vad det är, en så fruktansvärt förstörande kraft Samtidigt menar många att det är svårt att acceptera att Gud, om han nu är god och kärleksfull, skulle döma människor till straff, t o m eviga straff (jag återkommer till den svåra frågan). Om vi nu utgår från att Gud är själva den yttersta garanten för vårt moraliska universum, att han är rättvis och rättfärdig, då blir det självklart att han kommer att döma alla när historien ska sammnfattas, vid tidens slut. Han uppehåller och skyddar livet genom att reglera kaos, de onda förstörande krafterna, men här i tiden är det ändå ofrånkomligen resultatet av våra och andras val.
På samma sätt finns en insikt i vår natur om att det är fel att göra andra illa, att mörda, stjäla, förtala. Den inre lagen samspelar också med den yttre lagen som bestraffar dessa gärningar. Olika påföljder utfärdas dagligen över hela världen på förhoppningsvis goda grunder. Det onda måste s a s ”fängslas”, avskärmas från samhället för att ge laglydiga medborgare trygghet. Det är en oerhört viktig funktion i ett rättssamhälle, i ett fungernade välfärdssamhälle. Laglöshet är av ondo, skapar kaos och utgör en fara för människor.
Det onda är ju nämligen högst konkret gestaltat och uttryckt i våra gärningar, attityder, ord alltså i oss. Det kan visserligen vara svårt att erkänna och se det ”onda”, dåliga hos sig själv utan man förlägger det hellre hos andra, hos annat. Vi skyller gärna ifrån oss, men verklig mänsklig mognad kommer när vi vågar se sanningen om oss själva.
Det onda är visserligen samtidigt något man kan kalla metafysiskt, eftersom det är något mer och större än enskilda individers agerande, som nämndes ovan, och har sitt ursprung i Guds fiende själv, den ursprungligr rebellen.
Gud kommer en dag att döma både de andliga makter som är skyldiga till så mycket lögn, förstörelse och förförelse, och de människor som varit deras kanaler.
+++
Varför ”tillåter ” Gud så mycket lidande?
Jag återkommer till själva formuleringen i nästa inlägg eftersom det också måste tänkas igenom. Det finns många sätt att se på detta. För det första finns det nödvändiga aspekter av lidandet. Rent konkret är smärta självklart nödvändigt för att vi ska undvika farliga situationer. men också för att lära oss hur vi inte ska bete oss. Vidare behövs ett visst mått av smärta och lidande för att mogna som människor, inte ta allt för givet utan vara ödmjuka och tacksamma och ha förståelse för andra. Det finns också lidande som är självförvållat genom att man missköter sin hälsa, beter sig illa.
Men lidandet kan både förstöra och förädla, och oftast är det en blandning av detta i det verkliga livet. Svåra situationer kan leda till kraftsamling och ädelt beteende, men också bryta ner och göra männisor förbittrade och isolerade. Det beror i sin tur på personlig konstitution, arv, miljö, möjligheter, personliga val och förmåga att hantera kriser och lidande,
Det svåraste är det orättvisa lidandet, att människor med någon slags makt över andra ( i en familj, ett större socialt sammanhang, en nation) missbrukar denna för självisk vinning, gör sig skyldiga till våld, förtryck, övergrepp av olika slag. I de här sammanhang är människor offer, och det är på alla sätt fruktansvärt, men förhoppningsvis kan de få någon lindring och hjälp i sin nöd av medmänniskor i olika sammanhang.
Lidande som orsakas av yttre faktorer i form av naturkatastrofer har sina förklaringar, och drabbar urskillningslöst.
Den svåraste frågan har med detta att göra, att oskyldiga drabbas oförtjänt utan egen skuld. Jag återkommer till detta längre fram.
Lidandet har alltid varit och förblir en av de svåraste frågorna för oss personligen och när vi ser på det ohyggliga lidande som människor fått utstå från tidens början.
Men som sagt, Gud skrev inte ner några teoretiska svar på en lista, utan gav oss istället det bästa han hade, sin egen älskade Son, för att vara med oss och hjälpa oss.
alefochomega 