Inkarnationen-Guds svar på och seger över den gnostiska tanken.

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska fortsätta uppehålla mig vid Guds Sons människoblivande eftersom det har fått så avgörande konsekvenser för mänsklighetens frälsning, skapelsens förnyelse och den slutliga segern över den gamla lögnen som kan härledas ända tillbaka till Edens lustgård. Det handlar om att människan kan bli gudomlig av och i sig själv, och inte behöver dö. Detta återkommer genom historien i många former men med samma syfte att lura människan att tro att hon kan vara oberoende av sin Skapare och på egen hand skaffa sig kunskap om hur hon kan bli som Gud själv.

 

 

Gnosticismens tankestrukturer återfinns som sagt  i många olika skepnader och  traditioner, men det finns gemensamma drag. Det högsta gudomliga och rena medvetande som inte har något med skapelsen och den onda materiella världen att göra, kan bara nås av den andligt upplysta människor ”pneumatikerna”, som genom en lång rad komplicerade självförbättringsmetoder och övningar, når fram till särskild insikt och kunskap om sin inneboende gudomlighet (gnosis) Det sker ofta genom gradvisa initiationer genom alla de mellanliggande andliga skikt, eoner, som skiljer det gudomliga från de jordbundna människorna. Eonerna sågs som emanationer, utstrålningar i fallande skala från det högsta väsendet.

 

 

Vår Gud och Skapare i kristen (och judisk) tro, som i sin vishet skapade allt, änglavärlden, hela universum med all materia, alla djur och växter, och till sist människan som en del av detta, menade att det var mycket gott. Det finns ingen åtskillnad mellan den fysiska världen och den andliga i den bemärkelsen att det materiella är något ont, lågtstående eller orent. Tvärtom, allt återspeglar i sina livsformer Skaparens unika design, vilja och försyn. Allt hör ihop. Brottet, skadan, den stora katastrofen som rubbade skapelsens harmoni var synden, att de första människorna lyssnade just på lögnen om sig själv och om Gud istället för att tro på och följa sin Skapares ord.

 

 

 

 

 

 

 

När tiden alltså var inne efter många århundraden av förberedelser för Guds Son att bli människa, innebar det att Gud ”godkände” sin egen skapelse den materiella världen, människornas existensform, så mycket att Ordet blev kött, Sonen blev människa. Detta är en proklamation av sanningen inför andevärlden att det inte är det materiella som är det onda, utan att det problem som måste åtgärdas finns i människor hjärtan: synden. Det förkunnar att Gud Skaparen samtidigt är Gud Frälsaren och Befriaren. Det är också en seger över satans lögner om människan. Hon måste omvända sig och tro på den räddning Gud berett genom Jesus Kristus. I sin fulla mänsklighet och kroppslighet levde han ett fullkomligt liv och visade vem Gud är och vad han vill. När Jesus dog på korset försonade han världen med Gud i sin kropp.

 

 

 

 

Guds kroppslighet var nödvändig för att vi skulle kunna tro och ta emot hans nåd. När Sonen blev människa, kunde vi  genom att hindret, synden, för vår kontakt med Gud togs bort och genom att födas på nytt av Guds Ande, bli Guds barn, medborgare i himmelriket. Det är något som gäller alla människor och inte bara en utvald andlig elit. Vi förstår genom Jesu undervisning och Bibeln i stort, att vi är andligt döda och skilda från Gud  och behöver bli väckta till liv i och genom honom. Skriften beskriver detta på flera sätt, de olika aspekterna av Kristi försoningsverk, som alla kompletterar varandra.

 

Om Gud som är Ande och skild från sin skapelse i helighet och upphöjt majestät, ändå inte i någon slags ”överandlighet” skyr det materiella, hur kan då människan som är gjord av stoft, materiens grundämnen, tro sig kunna bli andlig och t o m gudomlig i sitt eget strävande?

 

Det förklarade gnostikerna med att människan längst in i sin ande hade en gudagnista som måste frigöras från de materiella banden som höll henne fången, för att hon skulle bli ett med det Högsta väsendet.

 

 

Därför är både inkarnationen och uppståndelsen så centrala i kristen tro och måste förbli fundamentet för kyrkan och var och en personligen. Om inte Guds Son blivit människa och dött och uppstått för oss, hade vi varit förlorade. Sanningen om Gud och oss själva hade också varit fördold för oss. Nu vet vi vad som är absolut sant angående hur vi får evigt liv som Guds älskade barn.

 

 

 

 

 

De förkunnar Guds ofattbart stora barmhärtighet mot oss, att Han verkligen kom oss så nära som människa, som en verklig broder som vet vad det var att lida och dö. Vi är aldrig ensamma. Jesu uppståndelse är också garanten för vår egen uppståndelse vid hans återkomst.

 

För gnostiker av olika slag är och förblir denna Guds sanning det värsta man kan säga: Καὶ ὁ λόγος σὰρξ ἐγένετο , ”Och Ordet blev kött”, καὶ ἐσκήνωσεν ἐν ἡμῖν, ”och tog sin boning mitt ibland oss”. För oss är det Guds vishet och nåd, genom vilken vi blir räddade.

De talade föraktfullt om ”Demiurgen”, grekiska demiurgos ”hantverkare”, som gör ett ”offentligt arbete”. Platon var först med att omnämna denne skapargud.

 

 

Men Gud som skapade himmel och jord genom sitt Ord, lät sin Son bli människa på vår jord för att leda oss till sig. Detta stora under är något att tacka för varje dag!

 

Jag återkommer till den specifikt kristna gnosticismen, historiskt och i nutid i kommande inlägg.

 

 

Paulus ord i 1 Kor 1 får avsluta denna första del.

 

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. ✱ 20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare?✱ Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

 

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.