Inkarnationen-Guds svar på och seger över den gnostiska tanken.

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska fortsätta uppehålla mig vid Guds Sons människoblivande eftersom det har fått så avgörande konsekvenser för mänsklighetens frälsning, skapelsens förnyelse och den slutliga segern över den gamla lögnen som kan härledas ända tillbaka till Edens lustgård. Det handlar om att människan kan bli gudomlig av och i sig själv, och inte behöver dö. Detta återkommer genom historien i många former men med samma syfte att lura människan att tro att hon kan vara oberoende av sin Skapare och på egen hand skaffa sig kunskap om hur hon kan bli som Gud själv.

 

 

Gnosticismens tankestrukturer återfinns som sagt  i många olika skepnader och  traditioner, men det finns gemensamma drag. Det högsta gudomliga och rena medvetande som inte har något med skapelsen och den onda materiella världen att göra, kan bara nås av den andligt upplysta människor ”pneumatikerna”, som genom en lång rad komplicerade självförbättringsmetoder och övningar, når fram till särskild insikt och kunskap om sin inneboende gudomlighet (gnosis) Det sker ofta genom gradvisa initiationer genom alla de mellanliggande andliga skikt, eoner, som skiljer det gudomliga från de jordbundna människorna. Eonerna sågs som emanationer, utstrålningar i fallande skala från det högsta väsendet.

 

 

Vår Gud och Skapare i kristen (och judisk) tro, som i sin vishet skapade allt, änglavärlden, hela universum med all materia, alla djur och växter, och till sist människan som en del av detta, menade att det var mycket gott. Det finns ingen åtskillnad mellan den fysiska världen och den andliga i den bemärkelsen att det materiella är något ont, lågtstående eller orent. Tvärtom, allt återspeglar i sina livsformer Skaparens unika design, vilja och försyn. Allt hör ihop. Brottet, skadan, den stora katastrofen som rubbade skapelsens harmoni var synden, att de första människorna lyssnade just på lögnen om sig själv och om Gud istället för att tro på och följa sin Skapares ord.

 

 

 

 

 

 

 

När tiden alltså var inne efter många århundraden av förberedelser för Guds Son att bli människa, innebar det att Gud ”godkände” sin egen skapelse den materiella världen, människornas existensform, så mycket att Ordet blev kött, Sonen blev människa. Detta är en proklamation av sanningen inför andevärlden att det inte är det materiella som är det onda, utan att det problem som måste åtgärdas finns i människor hjärtan: synden. Det förkunnar att Gud Skaparen samtidigt är Gud Frälsaren och Befriaren. Det är också en seger över satans lögner om människan. Hon måste omvända sig och tro på den räddning Gud berett genom Jesus Kristus. I sin fulla mänsklighet och kroppslighet levde han ett fullkomligt liv och visade vem Gud är och vad han vill. När Jesus dog på korset försonade han världen med Gud i sin kropp.

 

 

 

 

Guds kroppslighet var nödvändig för att vi skulle kunna tro och ta emot hans nåd. När Sonen blev människa, kunde vi  genom att hindret, synden, för vår kontakt med Gud togs bort och genom att födas på nytt av Guds Ande, bli Guds barn, medborgare i himmelriket. Det är något som gäller alla människor och inte bara en utvald andlig elit. Vi förstår genom Jesu undervisning och Bibeln i stort, att vi är andligt döda och skilda från Gud  och behöver bli väckta till liv i och genom honom. Skriften beskriver detta på flera sätt, de olika aspekterna av Kristi försoningsverk, som alla kompletterar varandra.

 

Om Gud som är Ande och skild från sin skapelse i helighet och upphöjt majestät, ändå inte i någon slags ”överandlighet” skyr det materiella, hur kan då människan som är gjord av stoft, materiens grundämnen, tro sig kunna bli andlig och t o m gudomlig i sitt eget strävande?

 

Det förklarade gnostikerna med att människan längst in i sin ande hade en gudagnista som måste frigöras från de materiella banden som höll henne fången, för att hon skulle bli ett med det Högsta väsendet.

 

 

Därför är både inkarnationen och uppståndelsen så centrala i kristen tro och måste förbli fundamentet för kyrkan och var och en personligen. Om inte Guds Son blivit människa och dött och uppstått för oss, hade vi varit förlorade. Sanningen om Gud och oss själva hade också varit fördold för oss. Nu vet vi vad som är absolut sant angående hur vi får evigt liv som Guds älskade barn.

 

 

 

 

 

De förkunnar Guds ofattbart stora barmhärtighet mot oss, att Han verkligen kom oss så nära som människa, som en verklig broder som vet vad det var att lida och dö. Vi är aldrig ensamma. Jesu uppståndelse är också garanten för vår egen uppståndelse vid hans återkomst.

 

För gnostiker av olika slag är och förblir denna Guds sanning det värsta man kan säga: Καὶ ὁ λόγος σὰρξ ἐγένετο , ”Och Ordet blev kött”, καὶ ἐσκήνωσεν ἐν ἡμῖν, ”och tog sin boning mitt ibland oss”. För oss är det Guds vishet och nåd, genom vilken vi blir räddade.

De talade föraktfullt om ”Demiurgen”, grekiska demiurgos ”hantverkare”, som gör ett ”offentligt arbete”. Platon var först med att omnämna denne skapargud.

 

 

Men Gud som skapade himmel och jord genom sitt Ord, lät sin Son bli människa på vår jord för att leda oss till sig. Detta stora under är något att tacka för varje dag!

 

Jag återkommer till den specifikt kristna gnosticismen, historiskt och i nutid i kommande inlägg.

 

 

Paulus ord i 1 Kor 1 får avsluta denna första del.

 

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. ✱ 20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare?✱ Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

 

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren. 

Välsignad Kristi födelses fest!

 

Rembrandt: Herdarnas tillbedjan

 

 

Nu får vi återigen möjlighet att på ett särskilt sätt begrunda inkarnationens stora mysterium,  Guds stora gåva till oss. Men det kan aldrig egentligen bara bli en pliktskyldig rutin en gång per år. Det betyder allt för oss varje dag och i evighet, att Guds egen Son blev människa. Jesus är Gud med oss, Immanuel. Profetiorna fullbordades, miraklet skedde och historien förändrades för alltid. Nu finns en ständig möjlighet till verklig hjälp för oss alla, hopp om evigt liv hos Gud, frid, glädje och gemenskap med honom själv och med många syskon över hela världen i Guds stora familj. 

 

 

Frid är en så oerhört dyrbar gåva från Gud till oss. Vi som helt utan egen förtjänst har fått det rätt ställt med Gud som hans förlåtna och älskade barn får denna frid. Ingenting kan liknas vid den i världen, ingenting är heller starkare än den. Den är grundad i Gud själv, i vad han har gjort för oss, och påverkas inte av yttre omständigheter. Frid omnämns över fyrahundra gånger i Bibeln. Gud säger det om och om igen till oss: Min frid ger jag dig. Frukta inte, tro på mig. 

 

 

Joh 1: 1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.

 

 

 

 

 

Luk 2: 1 Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus  utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. 2 Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. 3 Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad. 4 Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit 5 för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande. 6 När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. 7 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.

 

8 I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9 Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. 10 Men ängeln sade: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. 11 Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.✱ 12 Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” 13 Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

 

14”Ära vare Gud i höjden

och frid på jorden,

till människor hans välbehag.”

 

15 När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: ”Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta.” 16 De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17 Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. 20 Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.

 

 

Marias och Sakarias lovsånger, Simeon och profetissan Hanna.

 

Maria inspirerades med all säkerhet av Hannas lovsång i 1 Sam 2. Det oerhörda budskap hon fått höra av ängeln Gabriel sätts in i sitt stora sammanhang genom att det tolkas i ljuset av Skrifterna och Guds löften till Israel. Den här texten tar udden av varje tanke på att hon skulle vördas som  ”himmelens drottning”, ”Kyrkans moder” osv., titlar som lagts på Jesu mor i historien, men som helt saknar biblisk grund.

 

I sin lovsång är hon tvärtom fullt medveten om att hon själv behövde en Frälsare och att hon visserligen ska kallas salig av alla släkten, men enbart för att den Mäktige gjort stora ting med henne. Det handlar om Gud själv, och inte henne, annat än som Guds ödmjuka, lydiga tjänarinna.

 

På latin börjar lovsången med Magnificat, och har tonsatts av många kompositörer genom århundradena. Här kan ni lyssna på J S Bachs underbara stycke: https://www.youtube.com/watch?v=EsUWG2axB3w&t=17s

 

 

 

46 Då sade Maria:

Luk 1Min själ upphöjer Herren 47 och min ande jublar över Gud, min Frälsare 48 för han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Från denna stund ska alla släkten kalla mig salig,49 för den Mäktige har gjort stora ting med mig och hans namn är heligt.50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som vördar  honom.

 

51 Han har gjort väldiga gärningar med sin arm, han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. 52 Härskare har han störtat från deras troner, och de enkla har han upphöjt.53 Hungriga har han mättat med sitt goda,och rika har han skickat tomhänta bort. 54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att vara barmhärtig 55 mot Abraham och hans barn till evig tid, så som han har lovat våra fäder.”

 

 

+++

 

 

 

När Sakarias väl fick mål i mun och blev uppfylld av Anden, utbrast också han i en mäktig lovsång :

 

 

Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade68 ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk! 69 Han har rest för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, 70 så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeters mun71 frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss. 2 Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, 73 den ed han gav vår fader Abraham: 74 att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, 75 i helighet och rättfärdighet inför honom alla våra dagar. 
76 Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. 77 Du ska ge hans folk kunskap om frälsningen, med förlåtelse för deras synder 78 genom vår Guds barmhärtiga kärlek. Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, 79 för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.”
Lukas nämner den helige Ande många gånger i sitt evangelium, liksom han gör i Apostlagärningarna. Vi får tack vare honom veta mer om dessa personer, Sakarias, Elisabet, Maria, Simeon och Hanna, vilket kompletterar övriga evangelister. Det är mycket troligt att han fick uppgifterna från Jesu mor själv.
Rembrandts fantastiska målning.
+++
Efter det att Jesus Kristus (Messias på hebreiska, som betyder ”den Smorde”) fötts i Betlehem berättar Lukas också om två fromma människor som hela sitt liv väntat på hans födelse under bön och fasta. Texterna talar för sig själva, men påpekas kan, att även här understryks hur Guds löften i sitt förbund går i uppfyllelse, inte bara för Israels folk utan även för ”hedningarna”, de icke-judiska folken. Jesu födelse innebär tröst, frälsning och ljus. Maria fick ett profetisk ord från den gamle Simeon om att hon skulle lida, inte enbart kanske när hon stod vid korset utan även under hela Jesu tjänst, som skulle väcka väcka så mycket motstånd.
”I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. 26 Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde 27 Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, 28 tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
29 ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat,
30 för mina ögon har sett din frälsning 31 som du har berett inför alla folk:32 ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.”
33 Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. 34 Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. 35 Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”
+++
Här läser vi om denna trogna själ, som tjänat Herren under så många år genom att fasta och be dag och natt:
36 Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, 37 och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. 38 Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.
39 När de hade fullgjort allt som var bestämt i Herrens lag, återvände de till Galileen och sin hemstad Nasaret. 40 Och pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom.”

Ett saligt möte mellan Elisabet och Maria.

 

 

Lukas skildrar detta historiska och vackra möte mellan de två havande kvinnorna. Elisabet är mycket äldre och representerar genom den son hon ska föda både det gamla och det nya förbundet. Maria är en mycket ung jungfru, oerfaren och mänskligt sett mer utsatt och sårbar än sin äldre kusin. Hon var utvald att ta emot Guds eget unika och livsskapande Ord, bära Sonen i sin späda kropp och föda fram honom. Maria representerar det nya förbundet genom vilket Gud fullbordar sina löften i det gamla, och verkar för framtiden och in i evigheten.

 

Ödmjukheten är det som präglar henne, från början till slutet. Hon ville aldrig vara i centrum utan pekade alltid på Jesus, böjde sig alltid under Guds vilja. Det är också något vi läser mellan raderna, om den glädje och tacksamhet,  förundran/undran, oro och smärta hon säkert kände så många gånger under sitt liv som mor till Jesus. Hon var ju med ända till slutet. Maria var bara en människa och förstod säkert inte hela betydelsen av hennes sons livsuppgift, och vad han måste gå igenom i sitt lidande och sin död. 

 

Som ofta är fallet i Bibeln får vi inte veta så mycket om detaljerna, och vi skulle säkert vilja veta vad dessa två samtalade om under de tre månader de var tillsammans. Det är lätt att förstå vilket stöd Elisabet var för Maria på alla sätt, hon skyndade sig ju till henne efter bebådelsen. Det måste också har varit så stort och mirakulöst för Elisabet att ha sin Herres blivande mor hos sig. Båda dessa kvinnor tillhörde med all säkerhet den skara av fromma judar som väntade på Guds ingripande i en för dem svår tid. De höll fast vid löftena att Israels befriare, deras Messias, skulle komma, och kände säkert till en del av Skrifterna , men förstod inte allt som skulle ske.

 

 Här är texten:

Luk 1 . I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud 27 till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och som var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. 28 Ängeln kom in till henne och sade: ”Gläd dig, du som fått nåd! Herren är med dig.” 29 Men hon blev förskräckt av hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda.30

 

39 Vid den tiden bröt Maria upp och skyndade till en stad i Juda bergsbygd. 40 Där gick hon in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet.41 När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Ande 42 och ropade med hög röst: ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! 43 Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? 44 När ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. 45 Och salig är du som trodde, för det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse.”

I Adventstid- ankomst och väntan.

 

 

 

 

 

 

Adventstid i imperfekt, presens och futurum.

 

 

 

Det är om Jesus Kristus, Guds Son, allting handlar, han som kom, som är här genom sin Ande, och som skall komma tillbaka. Det blir extra tydligt under kyrkoåret när vi firar advent, men det är lika aktuellt varje dag. Vi lever i skärningspunkten mellan det som hänt – att Guds rike verkligen redan kommit genom Jesus Messias, den efterlängtade befriaren och frälsaren – och att vi idag får leva i gemenskap med honom. Därför kan vi också se fram emot hans återkomst, när Guds rike ska bli fullt synligt för alla i all sin makt och härlighet.

 

Advent betyder ankomst, av latinets adventus. Vad advent också aktualiserar för oss är hur vi förhåller oss under väntans tider. Guds folk som fått löftena om Messias fick vänta länge, och när han väl kom var det många som inte tog emot honom, inte trodde på honom. Men Simeon och Hanna fick se och hålla Jesusbarnet (Luk 2). Nu väntar vi på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus Messias ska komma tillbaka. Under väntans tider få vi göra som dessa två trogna själar, hålla fast vid löften i uthållig bön, i tro och glad förväntan.

Allt vad Gud har sagt kommer att gå i fullbordan i sin tid, när Gud bestämt att det ska ske.

 

Var och en av oss har personliga böneämnen som vi väntar svar på. Vi väntar kanske på förändring, helande, konkret hjälp i olika situationer. Ingen vet varför vi ibland måste vänta så länge, men vi får be om nåd att bevaras i tron vad som än händer, så  att väntans tider kan innebära andlig tillväxt och mognad. Gud vet att det är svårt för oss..

 

 

 

Låt oss för ett ögonblick tänka att historiens största mirakel inte hade inträffat, om vi skulle varit utlämnade till meningslösheten i rymdens stora mörka tomhet, utan hopp och utan Gud. Om inte vår himmelske Fader hade förbarmat sig över oss i sin stora kärlek och sänt sin älskade Son för vår räddning, skulle verkligen döden haft sista ordet, försoning, förlåtelse, helande och upprättelse vara en vacker dröm, och ingen rättfärdig rättvisa kunna skipas till sist. Vi hade aldrig fått lära känna vår Skapare och Herre, och varit vilsna i tiden och inför evigheten.

 

Men det hände, Gud ske lov och pris! Hela världshistorien förändrades i och med detta, och varje enskild människas förutsättningar. Nu finns det hopp om vår framtid, kraft till förändring, mening med vår vandring. Även vår tideräkning bestäms ju av Kristi födelse. Det är helt i linje med dess djupaste innebörd: f Kr kände vi inte till den fulla Sanningen om Gud, e Kr kan vi lära känna Honom personligen och leva med Honom för evigt.

 

 

+++

 

Nu påminns vi alltså återigen om Guds nåd när vi tänder våra adventsljus . Det är ett budskap vi behöver mer än någonsin, att Gud kom till vår värld, in i vår värld som människa. I vår på många sätt svåra tid kan det livgivande ljuset från Jesus lysa upp den mörkaste natt, som ingenting annat kan göra. Gud är med oss, vill vara med oss, om vi öppnar vårt livs dörr för honom och bjuder in honom. 

 

 

Vi ska så småningom fira ATT det hände vid en bestämd tidpunkt i historien och på en bestämd plats, som med största sannolikhet inte inträffade 24 december utan kanske hellre i september under Lövhyddohögtiden. Ingen vet exakt NÄR det hände, men av olika anledningar förlades Kristi födelses fest till vintersolståndet, som var en hednisk högtid.  Utifrån de judiska högtiderna som är relevanta i sammanhanget, fullbordades profetiorna om Guds frälsning Det finns olika meningar om detta. Men det är intressant i sammanhanget att beakta Luk 1, och angivelserna för Johannes Döparens födelse. Jag återkommer till mötet mellan Jesu mor Maria och Johannes mor Elisabeth.

 

Under kyrkohistoriens lopp har man ofta förlorat kontakten med sina judiska rötter och inte förstått betydelsen av de högtider Gud instiftade för Israels folk. De traditioner som vuxit fram runt jultiden är ju som vi vet inte bibliska utan  kommer från olika håll. Vad vi kan göra är att vara medvetna om betydelsen av de judiska högtiderna, men framför allt fokusera på det viktigaste:  inkarnationens stora mysterium, att Guds Son blev människa. Den osynlige evige, mäktige Guden som skapat allt, blev ett litet människobarn för vår skull, med allt vad det innebär.

 

 

+++

 

 

 

Välsignad Advent!