Tiden och evigheten. Del I-II. Riktiga ”tidsresor”

 

 

Det är fascinerande att tänka på tid och evighet, vår värld och Guds eviga rike. Jag ska fundera över olika aspekter av detta i några delar och börjar med ”tidsresor”, verkliga sådana och inte i någon ScienceFiction-version. Men vad gäller vår personliga och korta tid på jorden och vad som händer efter döden tar jag inte upp det här utan lägger ut en länk längst ner för den som är intresserad.

 

Tiden skapades samtidigt med universum. Gud, som står utanför tid och rum i sin evighet, såg både slutet och början på tiden. Det står i Jes 46:10: ”Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.”

 

Gud säger om sig själv: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud” (Jes 40:6) och i Upb 22:13: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden”.

 

Vi ser många exempel i Bibeln på att Gud tog sina tjänare profeterna ur vår tidsbundna dimension in i sin verklighet och uppenbarade sina planer för dem . I Upb beskriver Johannes följande:  På Herrens dag kom jag i Anden och hörde en stark röst bakom mig, som en basun: 11 ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea.”

 

Det är ett intressant uttryck, att komma i Anden, och innebär att förflyttas till himlen eller Guds rike, hur vi nu uttrycker det, utanför tiden. Det innebär då också att Johannes fick se det som skulle ske både i ett kortare och längre perspektiv. Att förflyttas till Guds eviga närvaro, där det närvarande och kommande kan överblickas samtidigt är något oerhört. Det är en verklig tidsresa!

 

Johannes fick se vad som skulle ske i hans egen tid, den närmaste tiden, och till sist, ända till dess slut. Det är hisnande perspektiv om man verkligen tänker efter vad det betyder. Gud lät honom se in i historien, ända till dess slut där evigheten kommer att ta vid. Gud vet alltså exakt vad som kommer att hända och har full kontroll över händelseförloppet. Det är Gud som kommer avsluta det han påbörjade. Han gör allting nytt och blir Herre och Kung i sitt eviga rike på ett synligt sätt för alla. Det föregås av de förfärliga katastrofer som drabbar mänskligheten och jorden under den period då Gud rättmätigt dömer sina fiender och alla som vägrat att omvända sig och ta emot hans räddning. Det skildras naturligtvis just i Uppenbarelseboken och hos profeterna men det återkommer jag till i andra sammanhang.

 

En annan händelse som vänder upp och ner på våra begrepp och visar hur Gud kan låta sina tjänare få överskrida tidsgränserna för att visa och lära dem något är när Jesu härlighet uppenbarades på berget (Luk 9:29-36).  Efter Petrus bekännelse hade Jesus börjat undervisa sina lärjungar om att han måste lida och dö och sedan uppväckas på tredje dagen. Men innan han börjar den långa vägen mot sitt lidande och sin seger i Jerusalem sker något förunderligt. När han är i bön så ”förvandlas hans ansikte och hans kläder blev skinande vita” och helt plötsligt såg de häpna lärjungarna att Mose och Elia också visade sig i härlighet och talade om hans bortgång (på grek ἔξοδον, exodon ), som han skulle fullborda i Jerusalem. På detta berg lyste alltså Jesu gudomliga härlighet i all sin kraft och sitt majestät. Guds närvaro, som är denna härlighet,  manifesteras så mäktigt att lärjungarna i sin förskräckelse och häpnad, tror att den messianska tiden hade kommit i sin fullbordan. Men ur Guds härlighetsmoln kom orden: ”Denne är min Son, den utvalde, lyssna till honom!”.

 

I Guds manifesterade närvaro försvann tiden. Mose och Elia visade sig. En representant för Lagen och en för profeterna, för att samtala med Jesus om hans bortgång. Man kan kanske i detta sammanhang säga det uttåg (exodus)  som skulle fullborda den förebild som uttåget ur Egypten var. Men det handlar om befrielse från mäktigare, men osynliga makter än Faraos Egypten utgjorde då. Det var synden och döden, satan och de gudsfientliga makterna som skulle besegras för alltid. Genom sin död på korset omintetgjorde Jesus deras makt över människosläktet. Hans uttåg från denna världen, som han blivit sänd till för att uppenbara Fadern och försona oss med honom, var en triumf även om den såg ut som ett nederlag.

 

Men det var ”Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud av evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt- om de hade känt den skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre” (1 Kor 2: 7-8).

 

Härskarna, både de som hade makten på jorden och de som utövade sitt andliga gudsfientliga inflytande mot Jesus, trodde att de gjort sig av med problemet att ha Guds  Son, Messias,  mitt ibland sig genom att döda honom. Men där misstog de sig. Ingen förstod att Guds vishet och ofattbara nåd verkade genom detta. Jesus kom till världen för att dö, för att ge sitt liv för oss så att vi skulle få leva hos Gud för evigt.

 

Men var  kom de ifrån? Elia hade ju farit upp till himlen i stormvinden (2 Kung 2:11). En vagn av eld med hästar av eld hade kommit och skilt Elia och hans lärjunge Elisa från varandra. Elisa skulle överta hans mantel.

 

Mose hade dött på berget Nebo och ingen har fått veta var hans grav finns (Deut 34).

Det finns många som menar att det just är Mose och Elia som är de två vittnena i Upb 11 och som uppträder innan den stora vedermödan. Det är högst troligt om man ser till beskrivningen av dem i detta kapitel. Andra menar att de också symboliserar de troende som lever och kommer att förvandlas när de möter Herren i skyn vid uppryckandet tillsammans med dem som avsomnat (1 Tess 4:16-17). Det är upp till var och en att bedöma.

 

Mose och Elia är då unika. De levde i sin tid och tjänade Gud på ett enastående sätt. De visade sig med Jesus på berget som ett profetiskt tecken inför Jesu död och uppståndelse. De kommer, kanske, att spela en avgörande roll i den absoluta slutfasen av mänsklig historia.

 

De ”reser” då verkligen i tiden. Från vårt perspektiv är det obegripligt och hisnande men från Guds perspektiv är det s a s normalt. Han har full kontroll över det vi kallar förfluten tid, nutid och framtid. Det är våra beteckningar på något som ur Guds perspektiv kanske är lika närvarande.

Det är särskilt kring Jesu försoningsverk på korset, som profetior, förebilder, händelser kretsar och det är i detta sammanhang så extraordinära företeelser kan ske. Jesu död och uppståndelse är historiens själva brännpunkt och absoluta centrum ur Guds perspektiv. 

 

Det finns fler exempel på detta. Paulus ”blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala” (2 Kor 12:3). Han måste också ha förflyttats ur rum-tiden in i Guds eviga verklighet och fått ”utomordentligt höga uppenbarelser” (v 7). Vi kan läsa om åtminstone en del av dessa i hans brev till församligarna.

 

I nästa del ska jag fundera mer kring detta och säga något om profeterna, b la Hesekiel. Kanske även om Henok, som var den förste som bokstavligen togs levande ur tid och rum när Gud hämtade honom, enligt Gen 5:24. 

https://alefochomega.com/2016/10/15/doden-och-sedan-del-i/

 

+++

 

II

 

 

 

En motsvarighet till Johannes i NT är Hesekiel i GT. Han, liksom de andra profeterna hörde Gud tala, ”Herrens ord” kom till dem. De såg ibland syner och visioner och fick inblick i orsakerna till varför Gud skulle komma att handla som han gjorde. Gud lät dem få insyn i sina rådslut och planer. Profeterna var Guds förkunnare i sin egen tid och förmedlade maningar till omvändelse, bättring och bot. De varnade om kommande dom och upprättelse om folket omvände sig.

 

De fick också se längre fram i tiden, ibland ända till tidens absoluta slut och då handlade det om tusentals år framåt i tiden alltså. De förmedlade också många messianska förutsägelser men det är ett kapitel för sig som jag inte ska gå in på här.

 

Men Johannes och Hesekiel var med om extraordinära erfarenheter när Anden verkade och de förflyttades ur rum-tiden. Jag ska fundera lite över dessa beskrivningar.  Det finnas många likheter mellan dem. Mer om det i nästa del.

 

Anden verkade mycket kraftfullt i Hesekiels tjänst och det beskrivs på olika sätt. Det handlar om ett par ställen i de åtta första kapitlen, men även i kap 37 och 40. Han beskriver det som att Anden lyfte upp honom och tog tag i honom och han fördes bort (3:14) till en annan plats  (3:15).  Hur det än gick till så fick Hesekiel se saker på distans från honom sett rent rumsligt. Han fick också se vad som skulle ske vid tidens slut och i den kommande gudsstaden (kap 40-48). Då befinner vi oss i evigheten, i Guds rike, i Guds eviga stad.

 

Det är olika beskrivningar, av hur detta går till mellan Johannes och Hesekiel men det blir möjligt för dem båda att överskrida tidsliga och rumsliga gränser när Guds Ande verkar på dessa spektakulära sätt. Men eftersom det är samme Gud som verkar finns det stora likheter i vad de får skåda och erfara i Guds närvaro.

 

I Bibeln är det alltid Gud som tar initiativet och agerar, med ett bestämt mål och avsikt. Det spektakulära är helt underordnat budskapet från Gud, om annalkande dom, behovet av omvändelse, tröst och förmaning och Guds vilja att återupprätta sitt folk som ödmjukar sig inför Honom. Det är aldrig människor som söker andliga upplevelser och erfarenheter. Det är Gud som kallar, talar, uppenbarar och det framkallar alltid bävan inför hans helighet och majestät.

I Anden, Guds egen ”domän” eller verklighet, finns inte dessa gränser. Därför kan Gud visa dem vad som ska ske långt fram ti tiden och även på andra platser.

 

I kap 8 stegras detta och Anden lyfter honom upp mellan himmel och jord. I syner från Gud fördes han till Jerusalem. Han ser vad som pågår där bakom stängda dörrar med den förfärliga avgudadyrkan som pågår och som väckt Guds vrede.

 

Det märkligaste är när profeten uppmanas att profetera till Anden och säga till Anden: Så säger Herren, HERREN: Kom , du Ande. från de fyra vädersträcken och blås … (kap 37:9). Det handlar om hur de förtorkade benen får liv.

 

Det kräver ett specialstudium, hur Anden samverkar med Hesekiel i hans unika profetkallelse. Han inte bara profeterar utan ger i handling åskådliga och drastiska exempel på hur Gud ska handla (kap 4 och 5). Han ser den mäktiga visionen av Herrens tron och de fyra väsendena i kap 1:26-28. Han får se en glimt av Gud själv:

 

”Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. 27 Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken. 28 Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag.
Detta var den syn som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.”