Det här är en inledning till nästa avsnitt som kommer att handla om hur vi som kristna läser Bibeln, särskilt då Genesis och Uppenbarelseboken. Det är viktiga böcker som varit och är mycket omdiskuterade och lett fram till många olika tolkningar. De är inte bara viktiga eftersom de avslöjar hur allt började och ska sluta, utan de hänger ihop tematiskt också. Det finns sammanhängande linjer från Bibelns första bok till den sista, som hjälper oss att förstå helheten och därmed oss själva och vår tid.
Först några tankar om vad vi menar med att läsa Bibeln bokstavligt. Vad betyder det egentligen att läsa ”som det står”? Om inte texterna själva indikerar att de ska läsas metaforiskt måste vi förstå orden i texten i deras direkta betydelse. De ska läsas och förstås i sin bokstavliga betydelse.
Det finns många litterära genrer i Bibeln. Det förekommer rent historiska skildringar i både GT och NT. Vi har profeterna och de apokalyptiska skrifterna, som är speciella och använder ett figurativt språk med metaforer, liknelser osv. Av förklarliga skäl används symboler, bildspråk osv när profeterna ska försöka beskriva Gud själv och framtida händelser. Det finns också poesi, vishetsliteratur, lagsamlingar, evangelier, brev osv.
Figurativt språk används för att jämföra något med ett annat. Det är klart att detta språk ofta måste användas för att beskriva Gud, som är så helt annorlunda än vi och lever utanför tid och rum. Men samtidigt som Gud är totalt annorlunda i sitt väsen som Helig, Evig, Allsmäktig, så liknar vi honom till en del, eftersom han skapat oss till sin avbild. Därför kan vi till en del också förstå något om vem han är. Det finns anknytningspunkter som är skapelsegivna och analogier som hjälper oss att förstå vem han är.
Det finns tillräckliga likheter med honom som Fader och en jordisk pappa, som verkligen är och beter sig som han ska, tillräckligt för att vi ska ana något om att Gud är en Fader, även om hans faderskap överträffar allt vi vet. Vi kan ana Guds förnuft, skönhet, majestät, härlighet i skapelsen. Vi vet något om kärleken, om gemenskap, om familj, likaså om en styrande makt i ett rike osv. Men det handlar alltid om likheter, ingen kan omfatta själva verkligheten, hur Gud egentligen är.
Det figurativa språket.
Det används för att avbilda något som inte är tillgängligt för våra sinnen så att vi kan föreställa oss det. Det man söker avbilda i bildspråk och genom symboler i Bibeln är verkligt och sant på samma sätt som en bokstavlig skildring av en konkret händelse är det. Det är ett effektivt sätt att beskriva något högst reellt, men som vi inte kan se med våra fysiska ögon. Man kan inte säga: det är bara bilder utan verklighetsanknytning.
Det är beskrivningar av verkligheten, för hur beskriver man Guds tron i himlen om inte i bilder, eftersom vi inte sett den med våra ögon och saknar språk för det? Men Guds tron är verklig och beskrivningen är sann. Hur beskriver man tiden för Guds vrede och domsförfarande i den yttersta tiden? Hur beskriver man den Laglöses framträdande? Hur kan författarna säga något alls om inte Gud uppenbarat sin verklighet för dem i bilder, alltså visioner och syner och hörbara ord? Bildspråk är alltså ett språk för att beskriva det vi inte kan relatera till i vår vanliga värld, med våra begränsade sinnen.
Vi har inte sett Gud, himlen, änglar, den eskatologiska tiden eller jordens första tid. Vi förstår egentligen inte mycket om hur Gud, som är Ande, lever och verkar. Vi kan inte förklara kärleken, godheten, glädjen heller men vi kan erfara dess kraft och realitet. Bildspråket ska bara förstås på rätt sätt och det sker genom att Skrift tolkar Skrift. Vi har tolkningsnycklarna i Bibeln själv, i det samlade vittnesbördet om den levande Guden.
Tänk t ex på följande som sägs om vår Frälsare, att han är ”Guds lamm”.
Jesus, som Guds son och människa, var ju inte ett ”bokstavligt lamm” men detta ord uttrycker på ett djupt och samtidigt enkelt sätt betydelsen av hans offer för våra synder på korset. Det anknyter till GT och berättelsen om hur påsken instiftades när israelerna dragit ut ur Egypten. Alla som kan sin Bibel kopplar omedelbart till den gammaltestamentliga bakgrunden och förstår direkt den verklighet som ordet refererar till. Därför är det också så avgörande att läsa hela Bibeln för att förstå helheten av dess budskap. Det är alltså bokstavligt sant att Jesus offrade sig för våra synder som Guds lamm. Ordet används här alltså som en metafor, en bild som återger verkligheten, betydelsen av vad Jesus gjort för oss.
Det är så med många bibliska begrepp. Bibeln rymmer ett så rikt bildspråk med mycket symbolik. Det går här inte att ge exempel på allt detta. Jesus beskrivs också som som ”vägen”, ”dörren”, ”livets bröd”. Dessa begrepp anknyter till vår referensram och vår värld, samtidigt som den ständigt återkopplar till GT. Vi förstår att han är vägen till Gud i andlig mening utan att vara en fysisk väg. Likadant med dörren. Han öppnar en ingång in i Guds rike, Guds verklighet. Jesus är den som ger andligt liv och näring för vår invärtes människa, så att vi kan leva i Guds gemenskap. Han kom från Gud och gav sitt liv för oss så att vi kan leva genom honom. Han är så mycket mer än mannat i öknen, som uppehöll Guds folk under ökenvandringen. Jesus är ”livets bröd” och vi ser att det anspelar på GT samtidigt som det uttrycker det fundamentala i våra liv: vi måste äta för att leva och ”vi blir vad vi äter”.
Detta var bara några exempel på hur rikt Bibelns bildspråk är, hur det sammanfattar den samlade erfarenheten de människor haft av Gud under årtusenden, de som vandrat med Gud. Det sker på ett sätt som vi kan ta till oss och relatera till. Sedan finns det avsnitt hos profeterna, Daniel och Uppenbarelseboken som kräver djupare studier och insikt för att hitta tolknings-nycklarna till.
+++
Innan jag går in på detaljerna är slutsatsen denna:
Bibeln är i sin helhet Guds ord på ett unikt sätt. Vi har att förhålla oss till Guds eget anspråk på sitt ord. Hur vi förhåller oss till hans ord blir liktydigt med vår relation till Gud själv. Gud har en evig Copyright på sin bok. Vi kan inte klippa och klistra i den som vi vill utan ska försöka förstå vad ”det som står” betyder. Det är att läsa Bibeln bokstavligt, och det innefattar kunskap om de olika litterära stilar som präglar de olika böckerna. Det innebär att inte läsa in något i texten, utan försöka förstå den och dess sammanhang.
Vi kan aldrig sitta till doms över Gud eller hans ord. Av det enkla skälet att han är Gud och vi hans skapelse. Det handlar ytterst om auktoritet: vem och vad är tillvarons grund, vem bestämmer ytterst vad som är sant, rätt och gott. Det är inte populärt i vår tid men inte desto mindre sant. Vi skulle inte veta något om oss själva eller om Gud utan det skrivna vittnesbördet om hur han uppenbarat sig för människor, visat i ord och gärning vem HAN ÄR. Vi skulle inte veta att universum hade en begynnelse och att det har har ett slut och allt däremellan. Vi skulle inte förstå varför synd, död och ondska finns, eller för den delen, försoning, liv, godhet och kärlek.
Bibeln gör Gud själv tillgänglig och begriplig för oss genom ord vi kan förstå. Vi får kunskap om vem han är och vilka vi är. Skriften är en levande mötesplats för Gud och människa, på samma sätt som Gud och människa möts i Sonen och Människosonen Jesus Kristus. Guds folk och hans tjänare var själva vittnen till det Gud sade och gjorde och de bevarade det, förde det vidare, sammanställde och redigerade under historiens gång till de bibelböcker vi läser idag på så många olika språk. Det är ett under i sig, att Gud vakat över sitt eget Ord genom historien så att det förmedlar det han ville säga oss. Bibeln uppenbarar främst frälsningshistorien, det Gud påbörjade i GT och fullbordade i och med Jesus. Det bekräftas när han säger i Luk 24: 27: ” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna”.
Det är som sagt, samtidigt människors ord. Bibeln själv återspeglar detta på olika ställen.
Bibelns alla böcker och olika slags texter rymmer sanningen om Gud och oss själva, om historiens början, förlopp och slut. De olika typerna av litteratur, genrerna, innehåller viktiga sanningar. Det finns ingen gradering mellan det ”bokstavligt” sanna eller enbart ”bildligt” sanna. Det är viktigt att fastslå, eftersom man ofta i andra sammanhang inte tillskriver berättelser med ”mytiskt” eller figurativt språk någon sanningshalt utöver att innehålla uppbyggliga och goda exempel. Men de anses inte återge verkligheten. Häri skiljer sig Bibeln från myter, legender, religiösa föreställningar och lärosystem. Gud är Skapare och verklighetens Herre. Den han säger och gör är förankrat i verkligheten och förmedlar sanningen om denna verklighet. Sanning och verklighet hör alltid samman.
Här skiljer sig Bibeln från alla annan litteratur. Den beskriver verkligheten ur Guds perspektiv och visar vad han vill att vi ska veta och är därför sann. Allt vad människor säger och som återges i de olika böckerna kan visserligen inte betraktas som Guds sanna ord i sig, men det återges på ett korrekt sätt. Ett mönster växer fram under läsningen och en förståelse av hur Gud verkat i och genom människor under historiens lopp, för att förmedla uppenbarelsen av vem han är och vad hans vilja är för mänskligheten i stort.
+++
Urhistorien i Genesis och beskrivningarna av den yttersta tiden i Uppenbarelseboken rymmer sanningar som är lika viktiga som de historiska skildringarna av Moses, Abraham, Josef, David och fram igenom till Jesus och apostlarna. Sanningen om vad som hänt i historien kläs bara i olika språkdräkter, framställs bara med olika litterära genrer, som passar syftet med framställningen bäst. Det går aldrig heller att bortse från den stora kontexten och de referensramar författarna hade då på den tiden, i form av tankesystem, kunskapen man hade, föreställningar av olika slag, kulturell bakgrund. Mycket i deras världsbild är naturligtvis helt främmande för oss. Det finns ju berättelser om skapelsen och syndafloden i olika kulturers skriftsamlingar. Det är ju mänsklighetens gemensamma historia som skildras. Men Bibeln framställer det på ett helt annat, genomtänkt teologiskt sätt, ofta som polemik mot dessa avgudadyrkande folks föreställningar. Det var ju den ende sanne Guden som börjat uppenbara sig själv för dem och därför skiljer sig skapelseberättelsen så i grunden från de omgivande folkens myter.
Det finns visserligen en del stöd i arkeologi och historiska dokument som bekräftar den bibliska historien, men allt går av förklarliga orsaker inte att ”bevisa”. Så det handlar till sist om tro, att väga samman helheten av den bibliska vittnesbördet och lita på att det är sant.
Det underbara är att Gud verkat i och genom människor för att förmedla uppenbarelsen om sig själv samtidigt som dessa präglades av sin tid på alla sätt. Författarna skrev inte ner det Gud ville ha sagt som några robotar. Den typen av automatisk skrift hör hemma i det ockulta. Språket de använde hörde självklart till den tidens världsbild och den kunskap som fanns då. Författarna var barn av sin tid samtidigt som de fick förmedla den Eviges budskap. Gud valde just dessa män i sin tid för att låta alla människor i alla tider få veta vem han är, vad han säger och gör. Gud uppenbarade sig för dem b la i syner och i hörbara budskap, eller ledde och inspirerade dem i att sammanställa historiska dokument på ett sätt som fick fram Guds tanke med dem. Gud har många sätt att inspirera sina tjänare att förmedla den han ville. Det handlar om en dynamisk process, där Gud verkar samman med sina tjänare och sitt folk.
DEL I. Om de första kapitlen i Genesis.
Att läsa de första 11 kapitlen i Genesis och Bibelns sista bok kräver mer eftertanke än vid läsningen av t ex rent historiska skildringar, Vishetslitteraturen och Psaltaren. Språket förefaller märkligt och främmande. Vad kan berättelserna i Genesis säga till oss moderna människor? Är det mer än en saga på ett primitivt och mytiskt språk som bara är obegripligt för oss kristna som lever i en postmodern tid? Det är svårt för många att ta denna skildring på allvar. Den tillhör den stora del av Bibeln som man kategoriserar som myter och därför inte anstränger sig för att förstå. Myt i akademisk mening avser berättelser om alltings upphov, skapelsen, hur gudar verkar och människan skapas. Det finns både likheter och skillnader mellan Bibeln och andra religiösa skrifter i samtiden. Men skildringarna vår Gud skiljer sig när det gäller det väsentliga. Gud är den suveräne Skaparen som inte är en del av det skapade. Han skapar genom att tala. Mer om detta på andra ställen.
Man kan säga att Bibelns skapelseberättelse egentligen är en avmytologisering av andra kulturers mytologiska föreställningar eftersom den framställer skeendet på ett sätt som i mångt och mycket harmonierar med naturvetenskap och som samtidigt påvisar Guds totala suveränitet. Han skapar genom att tala och gör det i ensamt majestät utan någon slags kamp mellan makter eller gudar. Den är unik i sin framställning och helhet även om det finns element som återfinns i myterna.
Det första man måste göra är att fastställa historiciteten i denna berättelse. Det har hänt, precis som allt annat vi läser om i Bibeln. Gud skapade verkligen universum och människan. Våra levnadsvillkor beror i allt väsentligt på det som skedde då. Därför måste vi försöka förstå vad författarna ville säga med dessa texter, och därmed vad Gud vill säga oss.
Texten berättar b la att
Gud formar människan av stoft från jorden,
att Gud vidare formar en kvinna av Adams revben och att ormen förleder de första människorna till olydnad mot Guds bud.
Det förefaller vid en ytlig läsning som nästan frånstötande mytologiskt, märkligt och obegripligt.
Om man nu skrapar lite på den språkliga ytan finner man en djup kunskap om våra villkor som vi aldrig skulle förstått annars. Det bästa sättet att förmedla dessa insikter är genom detta till synes enkla berättande och ”mytiska språk”. Författaren hade inget annat språk att använda för att beskriva vad som hände. Vi med all vår vetenskapliga kunskap idag kan ännu inte beskriva livets komplexitet annat än på ett fragmentariskt sätt.
Därför gav Gud författaren inte matematiska ekvationer, namnet på kemiska föreningar eller sin upphöjda kunskap om hur allt samverkar i en väl designad och raffinerat intelligent enhet in i minsta detalj. Det kunde han inte ha begripit och det kan inte vi heller idag. Gud som suverän Gud och Skapare reserverar för sig rätten att inte avslöja mer än han vill och som är tillräckligt för att vi ska lära känna honom och vara hans familj på jorden. Vi får inte tillgång till all information om kosmos men vi får veta något som är långt viktigare än det: att vi är skapade till Guds avbild och att Gud är skapelsens Herre. Det var ju just kunskap de första människan ville åt, kunskapen om allt, så att de inte kunde vara oberoende av Gud och bli som Gud själva. Det största bedrägeriet i historien…
Vad gäller den första utsagan så uttrycker den på detta genialiskt enkla sätt människan förbund-enhet med jorden. Vi är formade av samma grundämnen som finns på jorden och i hela universum skulle vi säga idag, och lever i en symbios med vår livsmiljö.
Den andra utsagan uttrycker sedan mannens och kvinnans djupa och intima förbund-enhet med varandra. Gud gör något särskilt med mannen, när han är försänkt i en djup sömn. Samma sak sker sedan med Abraham, när Gud ingår förbundet med honom, eller snarare med den som representerar Abraham, Sonen. Gud tar alltså en del av honom själv (den del av skelettet som växer ut igen av sig självt), revbenet, (kanske det vänstra som var nära hjärtat) och formar en kvinna av det. Kvinnan blir till genom en del av Adam själv. För oss som kan vårt Nya Testamente är det en tydlig allusion till Kristus och hans brud, församlingen, som också tas ur den andre Adams kropp.
”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, ish-sha, ty av man, ish, har hon tagits.”
Gjorde verkligen Gud så? Jag har inga problem med det, att Skaparen kan göra precis som han vill med det han skapat, och forma det som han vill. Det beskriver att Gud formade människan på ett oerhört närgånget sätt.
Han är Gud och det vi uppfattar som obegripligt för att det är övernaturligt, är bara helt naturligt för Gud. Gud verkar i enlighet med sin gudomliga natur och då skapar han genom att bara tala, även om vi i enlighet med vår mänskliga natur inte förstår hur det går till. Han använder de grundämnen, det material han har skapat, stoftet, för att bygga Adam och använder sedan en del av Adam för att forma kvinnan, som ska vara hans like och hans medhjälpare. Det är också en talande bild för äktenskaplig enhet mellan man och kvinna, de två ska bli ett kött, igen kan man säga. Kvinnan ”fanns” ju redan i den första Adam och Gud tog ut en del och byggde henne. I föreningen ska de bli ett kött.
Vi kan återigen fråga om det ”bokstavligen” gick till på detta sätt och komma fram till olika svar men det är tveklöst sant i sak, även om det framställs på ett mytiskt eller figurativt språk. Det är inte bara sant utan ger det bästa svaret på frågorna om människan. Det är vad Genesis handlar om, att beskriva människans väsen, hur hon blev till och hennes förbund- enhet med Gud, jorden, med varandra som man och kvinna, med djur och natur.
Den tredje utsagan kan man säga väldigt mycket om och jag har gjort det på andra ställen här på bloggen men detta kan sägas igen:
en främmande och fientlig varelse befinner sig helt plötsligt i Edens lustgård. Det var antagligen inte en fysisk orm utan ordet nachash betyder den skinande, något som bättre beskriver intränglingens karaktär av frestare. Han är ett andeväsen med kunskap, som kan ha haft ett serafliknande utseende. Han måste ha gått upprätt eftersom Guds straff över honom blev att kräla på sin buk. Vi får inte veta hur han kunnat få tillträde till Eden och varför han befinner sig i sitt upproriska tillstånd mot Gud och vill dra ned människorna i samma förfall. Det är något vi möjligtvis kan läsa ut av Skriftens sammanlagda budskap. Men laglöshetens hemlighet förblir ett mysterium och det är inte vår uppgift att spekulera för mycket om detta. Det har uppenbarligen skett ett stort uppror mot Gud i andevärlden bland änglarna innan i alla fall.
Hans ärende är att förleda de första människorna till att vara olydiga mot det enda förbud de fått av Gud, att inte äta av ett speciellt träd. Man kan lägga tyngdpunkten på att det just var kunskapens träd de inte fick äta av eller på att det var förbudet de överträdde. Det bästa kanske är att betona båda aspekterna.
Denna varelse kan inte bara vara en vanlig fysisk orm eftersom han kan tänka, planera, intrigera och tala utifrån sin kunskap. Han är skrämmande förslagen och intelligent, eftersom han ganska snabbt får Eva på fall. Lockelsen består i att få kunskap och oberoende och därmed makt.
Denna berättelse sammanfattar på ett lika genialiskt enkelt sätt våra livsbetingelser efter detta syndafall: människan förlorade gemenskapen med Gud, livet med Gud Vi blir alla fiender till Gud, främmande för varandra och oss själva. Vi försöker skyla vår nakenhet och gömma oss, vi drivs ut i en osäker värld där synd, död, mödosamt arbete, smärta vid barnafödande och fostran råder. Vi har också en andlig fiende som vill oss illa och söker plåga oss. Vi förlorade paradiset, livet i Guds närhet, men Gud gav löftet om Befriaren redan här. Han ska skapa ett nytt paradis med sig själv i centrum. Sonen ska friköpa oss från förbannelsen och skänka oss gemenskapen med Gud och livet tillbaka.
Här började dock lögnen, rädslan, skammen, ensamheten, kampen och mödan, synden, döden, brottsligheten, upproriskheten att regera bland människorna på jorden.
– – – – –
Genesis 1.
Hur är det då med själva skapelseberättelsen? Den är så rikt utformad att jag inte kan säga allt som finns att säga här. Sker skapelsen bokstavligen på sex 24-timmars dygn eller handlar det om miljarder år? Det har fått ta så stor plats i tolkningen, för stor antagligen.
Genesis 1 är en storslagen teologisk framställning av skapelseberättelsen i ljuset av vad Gud uppenbarat för Moses, om det nu var han som fick ta emot uppenbarelsen om detta (Deutoronium 34 :10: I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som Herren kände ansikte mot ansikte). Det finns självklart olika meningar om vem som skrev det första kapitlet och resten av urhistorien. En del menar att den kan ha skrivits långt senare under exilen i Babylon. De finns vissa likheter i beskrivningen som kan ha en mesopotamisk bakgrund. Vi kommer aldrig att veta med säkerhet. Berättelsen kan ha traderats muntligt från Moses och framåt för att skrivas ner och sammanfogas med resten av Moseböckerna vid ett senare tillfälle. Det spelar egentligen inte så stor roll. Vi vet att det blev nerskrivet som Gud ville och allt hänger samman med resten av Bibeln så vi kan nöja oss med det.
Hur som helst, så skiljer sig skapelseberättelsen från den tidens skapelsemyter. Egentligen kan man säga att den ”avmytologiserar” de myter som fanns i många kulturer och befriar den från de primitiva föreställningar som präglar dem. Beskrivningen är sann, Gud skapade verkligen universum genom att tala och det är närmast ett mirakel att en författare på den tiden kunde beskriva ett så från vår vetenskapliga horisont korrekt förlopp.
Först var det ett tillstånd av urmörker innan Gud talade ljuset ut i existens. Sedan följde himlavalvet, vattnet, jorden och allt liv på den. Den första versen berättar att Gud skapade himmel och jord, det vi idag kallar universum, som omfattar all energi och materia. Sedan krymper perspektivet ner till jorden och de nödvändiga livsbetingelserna för den i vårt närmsta solsystem, med sol och måne b la. Gud skapar genom sitt ord och det sker i avgränsade avsnitt. Vi får veta exakt det vi behöver veta, eftersom det viktiga är att Gud skapar människan till sin avbild och placerar henne i en perfekt och passande miljö. Intresset är inte fokuserat på naturen eller kosmos utan på människan och hennes relation med sin Skapare. Då är det viktigaste inte jordens och hela universums ålder. Texten handlar inte om det egentligen.
Vad gäller kronologin så har det som sagt för ofta i sig blivit ett stridsämne och det är onödigt att svårigheterna för många att hålla fast vid de sex dygnen får till följd att man avfärdar innehållets budskap. Enligt många går det att förena den kosmologiska tiden för universums ålder med den bibliska skapelseveckan. Det viktiga måste ju vara att Gud skapat allt och att det sker på ett sådant sätt som är begripligt. Syftet är inte att ge en naturvetenskaplig förklaring till hur det exakt gick till när Gud skapade. Hur kan vi ö h t förstå att Gud skapar genom att tala? Vi kan däremot observera resultaten av hans skaparverk på stjärnhimlen, i ljuset, på jorden med den ofattbart varierade mångfald av liv som finns.
Syftet är att med bara 32 verser beskriva den ende sanne Guden och hans skaparverk på ett så enastående upphöjt och samtidigt enkelt sätt, i kontrast till de omgivande folkens skapelse-myter. Det är precis vad som sker.
Det innebär då inte att man måste tro på att evolutionen frambringat människan till sist, efter miljoner år. Man kan kanske hålla fast vid universums astronomiska ålder och ända tro att Gud skapade människan direkt på ett helt unikt sätt? Gud inte bara talar och allt blir till utan när det gäller människan beslutar han inom sig själv (och/eller inför sin himmelska härskara) att göra människan till sin avbild och ge mannen och kvinnan uppgiften att råda över jorden.
Det har varit ett problem att döden skulle funnits innan syndafallet men kan man inte tänka sig att det gäller människans först och främst andliga död, som orsakades av separationen från Gud, och i förlängningen hennes fysiska död?
Människan uppträder ju på scenen sent och det kan hända att djur har fötts och dött innan Gud skapade människan. För människans del dock, kommer döden verkligen in i hennes tillvaro efter syndafallet. Hon skärs av på ett andligt sett från Gud, vilket påverkar hennes själ och kropp och förgängelsen börjar verka även om de blir mycket gamla i början. Men de dör till slut.
Det stämmer ju både på hur vi ser på det fysiska och biologiska livets utveckling idag och hur Genesis framställer det. Det sker i en viss ordning som också är kronologisk, får vi anta, även om vi inte har hela bilden.
Det är dock möjligt att bibehålla tron på att det är verkliga fakta som presenteras om hur Gud skapade allt med den ålder för universum som naturvetenskapen kommit fram till. Det viktiga är att universum skapades för att ge människan ett hem på jorden och det är sedan om henne och Gud Bibeln handlar om. Huvudintresset är inte geologi, fysik, biologi osv utan människan och hennes Gud.
Detta första kapitlet presenterar en suverän Gud som i ensamt och upphöjt majestät talar allt ut i existens. Det räcker med ett ord, att Gud talar, för att allt ska bli till och fungera så ofattbart fantastiskt som det gör. Det finns inbyggt i textens skildring ett mått av tillväxt, expansion men inte evolution i den mening som darwinismen och evolutionister menar, att allt bara uppstår ur intet och att slumpen styr processerna. Tvärtom, Gud som igångsätter livsprocesser som sedan växer och utvecklas, som allt liv gör. Han befaller vattnet att vimla av levande varelser. Han befaller jorden att frambringa levande varelser osv. Det finns självklart en mikroevolution inom arterna och en anpassning till miljön under tidens gång.
+++
Det har varit lika mycket oenighet kring kronologin i Bibelns sista bok som om den första. Det är lika olyckligt att det har fått bli en huvudfråga. På många sätt är de avgörande och viktiga böcker. Vi får veta vad som skedde vid själva tidens begynnelse och i dess absoluta avslutning. Teman som får sin grundritning i den första boken avslutas och sammanfattas i den sista. Allt börjar och slutar med Gud, med honom i centrum, och om hur människan skapades för att leva i relation med honom som sitt centrum. Men vi vet att det gick förlorat och det är vad resten av böckerna i Bibeln handlar om, hur Gud gör det yttersta för att återföra sin älskade skapelse människan till sin höga status som hans barn och tjänare. Den vägen är lång och mödosam samt tar lång tid att genomföra.
Det handlar om att Gud råder och regerar, alla och allt lyder hans vilja. Det är fullkomlig ordning, frid och salighet. Äntligen får man säga. Gud var ju först och skapade allt och därmed har han äganderätten till sin skapelse och att bestämma över den. Gud blir till sist också verkligen Herre och det är vår räddning.
Det handlar om Guds närvaro bland sitt folk, att han ska kunna bo bland dem och leva i dem. Det blev omöjligt när människans synd skilde henne från den Helige Guden. Men hela frälsningshistorien pekar fram mot detta, att Gud själv ska vara hos sitt folk igen. Det gjorde Jesus möjligt genom sin död och uppståndelse. Därför segrar Guds liv, rättfärdighet, sanning och kärlek över allt motstånd.
Gud når alltså sitt mål med skapelsen som den var ämnad från början och det innebär den fullkomliga frälsningen för människorna och den slutgiltiga domen över fienden satan och hans änglar, liksom över de som vägrar låta sig räddas.
Försoningens och frälsningens mysterium fullbordas, det som började med löftet om befriaren i 1 Mos 3:15, liksom laglöshetens mysterium fullbordas när den Laglöse, satans representant på jorden i den sista tiden, kastas i eldsjön, liksom den falske profeten och satan själv. Jesus har hämtat hem sin väntande brud och han skall regera för evigt.
Intressant att notera är att det börjar i en vacker lustgård, en trädgård och slutar i en stad. Det står i Hebreerbrevet 11, som handlar om troshjältarna i historien, om hur Gud har berett dem en stad och det är vad vi ser skildras i Upb 21 : ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk , och Gud själv ska vara hos dem. 4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
5 Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.” 6 Sedan sade han till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. ”
Jag vet inte vad det betyder men att det också är resultatet av den frälsningshistoriska utvecklingen som vi ser den i Skriften. För att börja genomföra sin plan för vår räddning utser Gud Abraham och hans folk att uppenbara sig för i förbund. Genom Mose får Gud en plats i det profetiskt förebildliga tabernaklet och under Davids period som kung, i templet i Sion till vilket han knyter sin närvaro på ett speciellt sätt. Det var i Jerusalem som Jesus dog för våra synder, uppstod och for till himlen, återvände till sin himmelske fader, så det kanske är därför staden Jerusalem är så viktig. Jesus ska ju för evigt sitta på Davids tron och regera i sin faders rike.
Men de första 11 kapitlen i första Mosebok liksom Upb:s står i en kategori för sig. De kan inte inordnas i de vanliga tidsmässiga kategorierna utan beskriver händelser före den historiska tiden och efter. Därför tror jag som sagt, att det är fel att försöka tvinga in dessa texter i en rigid kronologi. Det är viktigare att förstå vad de vill säga oss om vad som skett och kommer att ske så att vi är vaksamma och inte blir bedragna utan kan vara nyktra och vaksamma och vara redo för Jesu återkomst.
Därför kan det vara viktigt att befria vårt studium av Uppenbarelseboken från tvånget att inordna händelserna i ett absolut tidsschema. Vi får utgå ifrån att tidsangivelserna kan vara symboliska eftersom det är en apokalyptisk litteratur, där det hör till genren att använda symboliskt språk, både för att uppenbara och dölja samtidigt. Johannes skrev detta för över 2 000 år sedan och han fick visioner av den absolut sista tiden på jorden och även några glimtar av vad som kommer att ske när Gud skapar en ny himmel och en ny jord. Det är oerhörda perspektiv. Det är då naturligt att Gud visar honom skeendet i bilder och med ett språk som hänvisar till och sammanfattar Bibelns hela budskap. Allt som tidigare skrev leder ju fram till dessa avgörande händelser när Jesus hämtar sitt folk och kommer tillbaka som kung för att regera på jorden.
Det finns ju så många referenser till de profetiska böckerna och Daniels bok, liksom 2: Mosebok i Upb, eftersom allt ska fullbordas som förutsagts och förberetts. Dessa handlar om Jakobs nöd, vedermödan, som Israels folk måste gå igenom för att kunna ta emot sin Messias. De har redan lidit mycket under historien och gått igenom stor nöd liksom församlingen gjort i alla tider.
När det gäller den profetiska dimensionen rymmer den moment både av samtidighet och framtid. Det hände, händer och kommer att hända. Det handlar även här om teman. Guds folk förföljs och genomgår tider av svår vedermöda.
När det gäller den absolut sista tiden förföljs och dödas kristna och vi som församlingen genomlever en stor del av den sista tidens vedermöda. Men jag tror samtidigt att det judiska folket i sin egen konfrontation med förbundets Gud kommer att vara tvungna att gå igenom särskilda händelser precis innan Messias kommer. Vedermödan är ju ett uttryck för satans hat mot Guds folk och Guds vrede riktar sig mot hans fiender men inte mot hans eget förlossade folk.
Jag kan personligen inte tro att församlingen, som består av både hednakristna och judekristna, utlämnas till Guds vrede utan att uppryckandet sker innan, kanske efter det sjätte sigillet. Citatet från Romarbrevet 1 :18 uttrycker denna eviga princip: Ty Guds vrede uppenbarar sig från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem”. …
Vid tidens slut kommer det att stå klart vilka som undertryckt sanningen i orättfärdighet trots Guds vittnesbördet om sig själv i skapelsen och särskilt i sin egen Son Jesus Kristus och i det sammanlagda vittnesbördet i Bibeln. Hur skulle Gud kunna utgjuta sin vrede över det folk som rättfärdigjorts i tro, som renats genom Jesu blod och helgats av Anden? Vi ser av många exempel i Skriften hur de rättfärdiga räddas ur vredesdomen, allt ifrån Noa med familj, Lot och hans döttrar, israelerna beskyddas under Guds straffdomar över Egyptens avgudar och vredesdomen över Farao t ex. Mer om det senare.
En stor del av det judiska folket kommer ju tyvärr att ta emot Antikrist och mena honom vara Messias. Det har hänt i historien vid flera tillfällen och når sin klimax då. Men de är inte ensamma om att bli bedragna utan namnkristna som lierar sig med den nya världsordningen, som ska rymma en enad mänsklighet under en religion, kommer också att luras. Det är ju det stora testet som måste genomföras: har vi trott och tagit emot sanningen i Guds Ord som det uppenbarats för oss och förblivit i sanningen? Då kan vi bevaras från det stora bedrägeriet. Om inte blir vi bedragna att t o m välkomna Jesu absoluta motpols alla avseenden: Antikrist. Han tar alltså Jesu plats, något som varit hans strävan hela tiden. Satan vill tillbes som Gud och vara Gud och hans man, den Laglöse och den falske profeten, är den sataniska motsvarigheten till Gud den treenige.
De enda som undslipper det största bedrägeriet är de som känner sin Gud och kan sin Bibel. Vi har sett hur avfallet breder ut sig i kristenheten och den falska ekumeniken, som inte bygger på Skriften utan just på mänsklig enhet under en religiös struktur.
De absolut sista händelserna som skildras där tillhör det profeterna refererar som till ”Herrens dag”. Den handlar troligen om en längre tidsperiod än en dag i form av ett 24 timmars dygn. Men det viktiga är att det är den period då Gud dömer alla. Nådens tid är över. Nu uppträder Gud som tidigare i Israels historia: han dömer sitt folk för dess avfällighet och förbundsbrott liksom alla sina motståndare som aktivt konspirerat och gjort uppror, satan, den Laglöse och de upproriska änglarna, människorna som vägrat tro på honom, och de avfälliga bland gudsfolket.
Sakarja skriver: 14 :
Det skall ske på den dagen att ljuset blir borta,
himlens ljus skall förmörkas. 7
Det blir en särskild dag,
känd av Herren , inte dag och inte natt. Men det skall ske
att när aftonen kommer blir det ljust.
Det förekommer 18 ggr i profetisk litteratur, särskilt i Joel och Sefanja, även Jesaja Herrens dag är den period då Gud dömer och sätter sig på tronen.
Av skildringarna i Upb förstår vi att det är en mycket unik serie av händelser som kommer att fullbordas innan Jesus återvänder till jorden som Kung och upprättar sitt rike. Det har med det judiska folket att göra och de eviga löften Gud givit dem om det davidiska kungadömet b la. Israel och Jerusalem kommer at vara så hårt trängda av sina fiender att allt hopp om mänsklig hjälp är ute och de kommer då äntligen att förstå att Jesus är deras Messias och att han i och med sin ankomst blir deras räddning.
Forts följer
alefochomega 