Tron och trons människor. Inledning och Del 1.

 

 

 

 

Först några tankar om vad tro är. Vi kan inte erfara Gud med våra sinnen och därför måste vi tro på det han säger om sig själv,  och på det vi får höra om honom från de ögonvittnen som såg hans mäktiga gärningar i historien och hörde honom tala.

 

 

 

Gud  hör naturligtvis till en helt annan verklighet, Han ÄR i sig den himmelska världen och hör därför hemma i det som är onåbart och ofattbart för oss somlever i den fysiska världen och är begränsade andligt och intellektuellt. Gud är Ande, och samtidigt en fullkomlig enhet av tre likvärdiga personer. Det kan vi inte förstå, Han är för annorlunda,  stor och underbar, men vårt inre kan i tro sträcka sig mot honom och möta hans närvaro överallt. Tron är kontaktpunkt, dörren för oss in i Guds verklighet. Tron bekräftat Guds vittnesbörd om sig själv och bejakar det. Han har uppenbarat sig själv genom historien på ett helt unikt sätt, förutom att hela skapelsen vittnar om hans makt och intelligens. Vi hör och tar emot i tro och så upprättas och uppehålles vår relation med vår Skapare och Frälsare.

 

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. 3 Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.  6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Tron är alltså en visshet om den osynliga verkligheten, just för att den har sin grund i Gud.

 
 

 

Lärjungarna och de människor som mötte Jesus fick dock både se och höra Gud i mänsklig gestalt. Vi har deras vittnesbörd och redogörelser samlade i evangelierna. Det är tillförlitliga vittnesbörd. Lärjungarna levde med Jesus i tre år och det var en absolut unik erfarenhet som inga andra fått vara med om. Därfär är det apostoliska vittnesbördet också unikt och det Färsamlingen i alla tider ugått från och byggt på.  De fick med egna ögon se, röra vid och höra hur deras Gud, Israels Gud kommit dem och i förlängningen, hela mänskligheten konkret så nära det var möjligt. 

 

 Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord  2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig. (1 Joh 1).

 

Gud Fadern kunde inte komma närmare mänskligheten än han redan gjort genom att bli människa i sin Son Jesus och därefter låta den helige Ande, den tredje personen i Gudomen vara närvarande bland de troende och leda dem.

 

 

 

 

tro-hopp

 

 

 

Men det räckte inte med att se Jesus med sina fysiska ögon, lyssna på honom och se de gärningar han gjorde . Det fanns ändå de som inte trodde, så tro handlar om något mer, eller annat, än ett fysiskt seende. Det är hjärtats blick, den behövande, ödmjuka och sanninssökande människans ögon som ”ser” Gud. Det kalla och hårda hjärtat ser inte Gud, även om han står framför dem och visar sin kärlek och makt. Så är det än idag. Människor säger ibland att de måste ha synliga bevis för att kunna tro på Gud, men det skulle inte hjälpa. För den som söker sanningen och erkänner sitt stora behov av hjälp, räcker det med vad Gud har gjort.

 

 

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5)

 

 

I evangelierna läser vi om människor som rent konkret visade sitt förtroende för Jesus och sökte hans hjälp. Det underbara exemplet när den lame mannen och hans vänner vägrar låta en stängd dörr stoppa dem från att nå fram till Jesus. De gör då helt sonika ett hål i taket och släpper ner den lame framför Jesu fötter. Evangelisten Markus skriver: ” Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Tron är ju ett förhållningssätt, ett inre beslut, en attityd, så hur kan man se den? (Mk 2).

Det är en viktig punkt som kommer fram här, att tron alltid visar sig i handling, den gör något. Den söker Jesus, sträcker sig efter honom för hjälp. Tro är att inse att man behöver hjälp och den har väckts genom att man fått höra Jesus själv, eller om honom, och att man sett honom bota och upprätta.

 

 

Tron bygger alltid på det Gud sagt och gjort, så var det när Jesus gick på jorden, och så är det än idag när vi hör evangelium och människor som vittnar om det Jesus gjort för dem.

I alla situationer vi kan läsa om att Jesus alltid uppmanar människor i nöd att tro och inte frukta. T o m inför döden säger Jesus till den dödes anhöriga inte frukta, och i flera fall uppväcker Jesus de som dött.

 
 
 

I evangelierna berättas om kvinnan med svåra blödningar som hade hört om Jesus och som i folkhopen sträckte sig mot honom och rörde vid hans mantel. Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli frisk, och så skedde. När Jesus känt att kraft gått ut ifrån honom  sade till henne ”Var lugn, min dotter. Din tro har frälst dig.” Och från den stunden var kvinnan frisk”.

 

 

 

Det är bara några exempel på hur människor i sin nöd kom till Jesus för att få hjälp. De trodde att han kunde göra det, medan inga kraftgärningar kunde ske i Jesu egen hemstad eftersom de inte trodde, vilket Jesus förundrade sig över.  (Mark 6).

 

 

Jesus sade till  Tomas som var en av de lärjungar som inte sett honom efter uppståndelsen:

Tomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. 25 De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren!” Men han svarade dem: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”
 
 
26 Åtta dagar senarevar hans lärjungar samlade igen där inne, och nu var Tomas med dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er!” 27 Sedan sade han till Tomas: ”Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” 28 Tomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” 29 Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror.”
 
30 Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. (Joh 20). 
 
 

 

 

 

Jesus_Giotto_03.8

Giotto. Jesus uppväcker Lasarus

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

Det finns som sagt ett helt kapitel (11)  i Hebreerbrevet som berättar om trons människor och som ger några viktiga definitioner på vad tro är.

 
I v 6 läser vi också om villkoren för kontakt med Gud och hur vi kan lära känna honom:
 
 
Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. 3 Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.  6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.
 
 

Tron består alltså inte av vaga antaganden eller förhoppningar utan vilar på en övertygelse och visshet, eftersom det är Gud själv som talat och gett löftena. Han talade inte bara utan uppfyllde också sitt ord i konkret handling på ett sådant sätt att det skapade en förvissning om att det var sant och värt att följa. De människor som fick ord från Gud blev så övertygade och motiverade att de gav sig helt åt detta, ofta med svårt motstånd som följd och olika svårigheter. Men det hindrade dem inte att kämpa vidare, trots att de inte alltid fick se slutresultatet av sina mödor. Därför är de också trovärdiga vittnen.

 

Orsaken till detta är att trons människor levde i ständig gemenskap med Gud själv, för utan honom blir allt omöjligt. Han är den som uppehåller, skyddar, tröstar, stöttar, hjälper, leder, ger kraft. nåd och frid.

 
Det är intressant att författaren nämner skapelsen i detta sammanhang.
 
 
Det är som att han vill lägga grunden i själva begynnelsen genom att påpeka att Gud skapade universum genom att tala. Det är alltså inte enbart i frälsningshistorien som Han har verkat genom att tala sitt ord.
 
Det började redan i begynnelsen. Gud är Skaparen som också verkat i historien för att skapa ett folk genom vilket hans Son, när tiden var fullbordad, skulle födas in i världen.

 

 
 

Det ligger alltså i sakens natur att det är omöjligt att behaga Gud utan tro. Vi kan inte få lära känna honom eller veta något om honom om vi inte nalkas honom ödmjukt i tro. Det vetande om det gudomliga som människan menat sig kunna förvärva av sig själv blir bara en påhittad gud, en avgud.

 

Gud lönar dem som söker honom. Det är gott att veta, i både goda som onda tider. 
 
 
 
Vi kan naturligtvis inte jämföra oss med alla de viktiga människor som räknas upp i det här kapitlet, men
 
ändå har vi alla samma förutsättningar och kan vinna personliga segrar när vi kämpar trons goda kamp
 
och behåller tron, vilket är det samma som att hålla fast i Herrens hand till slutet och inte tappa taget.
 
 
 
 
 
 
 
 
praying-image
 
 
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
Här ska jag säga något om de trons hjältar som omnämns i kap 11.
 
 

Nu till de tre första människor som omnämns. Det finns så mycket att säga om dessa och vad de betytt men jag får begränsa mig. Som sig bör börjar det i själva Urhistorien, de 11 första kapitlen i 1:a Moseboken, med det första sönerna till Adam och Eva som omnämns, bröderna Kain och Abel. Vi får veta varför Abel bar fram ett bättre offer än sin bror. Det var genom tron, vilket måste betyda att han hört om hur Herren ville att offren skulle gå till, vilket Abel lydde. Tron måste alltid omsättas i praktiken för att vara tro. Det handlar om att höra och göra. Abel brukar kallas den förste martyren. Han blev dödad för sin tro och sin lydnads skull, och det av sin egen bror, som var förblindad av avund och hat.

 
 
 
 
Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död.
 
 
 
I Gen 5:24 kan vi läsa om att Henokvandrade med Gud”. Det är ett vackert och djupt meningsfullt sätt att uttrycka den närhet till Gud de levde i. Samma sak sägs om Noa också.
 

5 Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

 
 
 
 

Gud gör under genom historien.

 
 
 
I Gen 6:1 står det att ”Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud”. 

Noa är en central gestalt i historien och i en enda mening sägs det viktigaste om hans liv. Han hade också hört från Gud och agerade i enlighet med det. Han satte Gud främst i sin gudsfruktan och byggde en ark för att rädda sig och de sina. Det  hånades och mötte motstånd under hans levnad. Men genom sin tro och sin lydnad blev han både en förebild för trons hjältar som skulle ta Guds ord på allvar och följa honom. Vi kan läsa om Noa i 2 Petr, där han beskrivs som ”rättfärdighetens förkunnare” (2:5).

Han måste alltså ha varnat sina samtida för den kommande domen och manat dem till omvändelse. Men de lyssnade inte och när tiden var inne kom floden och utrotade alla levande varelser. Arken har ju blivit en förebild och en symbol för den ultimata räddningen genom Jesus Kristus.

Det kräver en särskild reflektion att tänka över Guds domar, som har skett i historien och som kommer att ske. Gud vill först och främst att syndare ska omvända sig och tro för att kunna bli räddade. Men om man vägrar kommer Guds dom över ett ont, upproriskt, ogudaktigt och syndigt liv.
 
 
 
 
 
Här är den aktuella versen från Hebreerbrevet:
 
 

I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro.

Dessa två meningar lär oss så mycket. Dels att Gud i sin nåd och godhet alltid varnar innan han agerar och dömer, eftersom Gud alltid primärt vill rädda människor. De trons människor som lyssnar och lyder det Gud säger blir också ett vittnesbörd inför en fientlig omvärld som inte vill ha med Gud att göra.

 

Parallellt med läsningen av Hebreerbrevets kapitel är det bra att läsa texterna i Första Moseboken också för att få med hela sammanhanget. Bibeln ska alltid läsas och förstås i sin helhet. Författaren av brevet gör ett medvetet teologiskt urval utifrån vad han vill ha sagt.

 
 
 

+++

 

 

 

Del II

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag fortsätter med Hebreerbrevet kap 11. . Från v 11 handlar det om de centrala gestalterna i frälsningshistorien från Abraham och framåt.  

 
 
 
Med Abraham började judafolkets historia som också kom att rymma vår egen historia som kristna. Det var inte början på människors trosvandring, utan enskilda människor hade vandrat med Gud innan som vi läst i de första verserna av brevet. Men det är början på historien ett helt folk som utvalts att leva i förbund med Gud.
 
 
 
 
 

Villkoren är dock desamma för människans del: att höra och tro, göra och lyda. Det har gällt för alla Guds tjänare i historien och för oss idag. Abraham kallades ut ur en kultur där man tillbad många gudar till att följa den sanne Guden, som han inte känt från början.

 
 
 
 
 
Jag ser vissa likheter mellan skildringen av Guds utkorelse av Abraham och skapelseberättelsen. Vi får inga förklaringar eller bakgrund vad som sker.  Den första meningen  i Gen 12 uttrycker bara Guds suveräna beslut och vilja att utvälja Abram. Vi läser att Herren talade till honom och det är början på hela frälsningshistorien som vi känner den. Det är en skapande akt precis som när Gud talade i begynnelsen och skapade universum. Det är början till Guds nyskapelse, som når sin fullbordan med frälsningen i Jesus Kristus, och när församlingen föds på Pingstdagen och Herren gör allting nytt mitt i världen.
 
 
 
 
 
Guds kallelse måste ha varit så övertygande att Abraham lydde och  bröt upp från sin miljö utan att från början ha fått veta allt som skulle ske, åtminstone enligt Hebreerbrevet. Enligt Första Moseboken 12:1-4  får vi veta att Herren lovade att visa honom ett land han skulle få och att han skulle bli till ett stort folk. Gud skulle välsigna honom och göra hans namn stort, och han skulle bli en välsignelse. 3 Gud skulle välsigna dem som välsignar honom och förbanna den som förbannar honom. I Abraham skulle alla släkter på jorden bli välsignade. 
 
 
 
 
 
Men författaren till brevet tar inte upp detta eftersom han antagligen förutsätter att läsarna var väl förtrogna med berättelsen i  Genesis. Han betonade det väsentliga för sin tolkning,  att allt skedde i tro i Abrahams och hans familjs liv, och gör sedan en egen reflektion om att ”han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.”  Det är ett utmärkande drag hos alla dessa trons människor, att de inte fick se vad de trodde. Men Gud hade förberett det himmelska landet för dem, och en stad.
 
 
 
 
 
 
” I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. 9 I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. 
 
10 Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. 11 Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. 12 Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död.
 
 
 
 
I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
 
 
 
 
Författaren tolkar historien teologiskt, och särskilt kristologiskt, vilket alla författare i NT gör. De ser historien genom det som skett i och genom Kristus, och läser in detta.
 
 

17 I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena. 18 Och till honom hade Gud sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande.
19 Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda. Därifrån fick han honom också tillbaka, bildligt talat”.
 
 
 
Det är en oerhört viktig tanke, att Abraham litade så mycket på Gud att han räknade med att Gud kunde uppväcka Isak från de döda, om han nu verkligen skulle blivit tvungen att genomföra offret. I texten i Genesis 22:5 läser vi att Abraham nämnde för sina tjänare att han och gossen skulle komma tillbaka. Det måste väl betyda att han verkligen trodde  att Isak skulle få leva. Abraham räknas som trons fader, trots svagheter och svårigheter, vilket är en tröst för oss. Men han höll fast vid Guds ord och löften
 
 
 
Jag fortsätter med Moses i nästa del!
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.