Människans strävan och begär efter förbättringar har lett utvecklingen framåt i en positiv riktning. Den idoga strävan efter att försöka ge sina barn ett bättre liv än man själv har haft har också lett fram till bättre levnadsstandard för flertalet. Man har arbetat hårt för att få det bra på en personlig nivå. På en samhällelig nivå har naturligtvis fler faktorer spelat in, som viktiga sociala reformer, större rättvisa och jämlikhet. Det är naturligtvis alldeles rätt att vilja ha det gott ställt på olika sätt, men lika viktigt att kunna vara nöjd med det man har. Men det är inte om detta jag ska skriva här.
Det handlar istället om de djupare drivkrafter som ständigt pockar på att få mer och aldrig bli nöjd. Det är självklart bra och nyttigt att vilja utvecklas och mogna som människa och kristen. Det är ju vad livet självt lär oss, och även Guds ord. Vi ska förnyas till ande och sinne ( Efes 4: 20-24) och växa till i kunskapen om Gud (Kol 1:9-10), och som Paulus skriver : 15 Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. 16 Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. (Efes 4: 15) .
Men, samtidigt är det ju så att Gud har skänkt oss allt i sin Son Jesus Kristus (Rom 8:31-32), och att få leva i gemenskap med honom innebär att få leva i hans fullbordade verk Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren. (1 Kor1). Paulus skrev senare i sammma brev: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, 22 det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. 23 Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud. (kap 3).
Det finns många fler exempel på detta i Skriften. I Kristus själv har allt vi behöver. Ändå stiger ropet från så många kristna i lovsång och bön: vi vill ha mer av dig Gud, mer av dig Jesus….Är det berömvärt fromt att be och begära mer av Gud på det sättet? Vill man ha andliga upplevelser, ”känna” Guds närvaro på ett särskilt sätt eller kanske se honom verka mer konkret? Gud är ju rent faktiskt redan närvarande genom sin helige Ande i oss, i församlingens liv och i världen för att föra människor till . Gud vill att människor ska omvända sig och tro, bli uppbyggda och förvandlade av hans Ande och Ord.
Vad man längtar efter är väckelse på det sätt man läst om i historien, att kyrkor fylls av sökande människor som möter Jesus till frälsning, att mirakler sker, att påtagliga förändringar kan märkas i hela samhället när Gud verkar. Det vill vi ju alla, men frågan är hur den andliga situationen ser ut för vårt land, vad Herren säger om den. Hur ska vi be och agera för att få se en riktig väckelse? Det är naturligtvis ingenting vi kan åstadkomma, men förutsättningarna för en sådan beror b la på vår överlåtelse till uthållig bön. Mycket mer finns att säga om detta.
+++
Ur ett bibliskt perspektiv kan man lite tillspetsat, och med glimten i ögat, säga att människans brist på förnöjsamhet började i Edens lustgård. Det var ju naturligtvis oviljan att tro på och hålla sig till det Gud sagt som var själva orsaken, ursynden. Men varför var de inte nöjda med vad de hade fått av Gud? De fick ju leva i hans närhet, som hans barn och tjänare.
Begäret efter mer resulterade i att de gick över gränsen för det Gud sagt och tillåtit. De trodde på lögnerna från det intelligenta andliga väsen som uppträdde i ormens skepnad (hur den än såg ut, finns flera teorier om detta) om att bli som Gud själv med kunskap om gott och ont, och att de inte behövde dö om de bröt mot Guds befallning.
Lögnen var lögn då och är det än, liksom Guds sanning fortfarande är absolut sanning, och dessutom gäller för evigt. De dog andligen, när de skildes från kontakten med Gud. Men hela historien, som samtidigt är Guds frälsningshistoria, visar hur han gjort allt för att få oss tillbaka till sig genom sin Son och pånyttfödelsens mirakel när vi tror och bekänner honom som Herre. Vi får nytt liv genom Jesus och återställs i rätt relation med Gud, som alltid genom tro, tillit och lydnad. Det är vad som gäller för oss från början, att vi tror, håller fast vid det Gud sagt.
Varför nöjde de sig inte med att vara skapade i Guds avbild? Kan människan bli mer, ha en högre status och position? Varför ville människan bli som Gud, få makt genom kunskap och bli herre i sitt liv? De hade ju redan allt de behövde, som skapade och älskade av Gud. De levde i en perfekt miljö med en stor uppgift framför sig.
Begäret efter mer, bristen på förnöjsamhet, att leva i trons lydnad till det Gud redan sagt och gjort, kan alltså sluta i felaktiga prioriteringar och leda bort från Gud. Man vill lägga något till det man har, något utöver det Gud stadfäst som gränserna för hur han verkar.
Rent teologiskt visar det sig hos kulter, sekter som lägger till någons ”uppenbarelser” i skriftlig form som tillmäts samma betydelse som Bibeln( t ex Mormons bok, Jehovas Vittnen med sin egen felaktiga bibelöversättning). Men det finns även kristna i olika samfund som tycker det är förenligt med sin kristna tro att ägna sig åt yoga, enneagrammet och liknande.
Man kan alltså ställa samma fråga idag: varför behöver vi något mer än det som är oss givet i Guds Ord, Andens närvaro och verkande? Vi är ju i Kristus, och har därigenom del i Guds fullhet, Han är vår rättfärdighet, vår frid, vår läkedom, helgelse, vishet, kraft. Han fyller alla våra andliga behov, och hjälper oss att leva i en komplicerad värld rent.
Det Gud uppenbarat om sig själv är fullbordat i och genom Jesus Kristus och behöver inga tillägg. Den rika skatten är oss given i Guds ord. Där finns allt vi behöver veta om Gud, oss själva och världen, för att bli frälsta och leva som hans folk.
I kristna sammanhang talar man ibland om hyperkarismatiker som i sin strävan efter mer andliga upplevelser beträder tveksamma och till och med farliga områden som gränsar till det ockulta. Man berömmer sig av extraordinär kunskap, syner, tilltal, talar om änglar, förhöjda medvetandestillstånd av Guds närvaro osv, som är helt främmande för sund tro och innerlig, men nykter andlighet.
Dessa fenomen har funnits med från början i kyrkans liv. Paulus tar upp detta i sina brev. Det kan gälla judaiserande eller förgnostiska tendenser.
Allt kan bli fel, även lovsång som ska vara en ren och helgad tjänst att tillbe och prisa Gud , bönen och förbönen, förkunnelsen, gudstjänsten, om det används för att tillfredsställa människans behov av det extraordinära, av begäret efter upplevelser. Vi behöver kanske inte be om så mycket mer av Gud utan istället bevara och använda det han redan gett oss, bereda plats för honom och lyssna in vad han vill göra. Det handlar också om att vi förminskas och han växer till, att vi helgas så att hans Ande kan verka utan att vi står i vägen med våra för stora egon.
Fortsättning följer!
++
alefochomega 