Romarbrevet är ett inte bara teologiskt rikt, utan också djupt igenkännande när det gäller vår mänskliga belägenhet. Det handlar om att tro och hoppas trots alla omständigheter som talar emot (kap 4), om hur vi kämpar mellan att vilja men inte kunna göra det som är rätt (kap 7), om att få vila i vår djupaste identitetsom människor (kap 5 och 8) , älskade av Gud och befriade genom hans Son, och hur vi kan ha ett verkligt hopp som ingenting kan utsläcka.
Att Guds kärlek inte är, eller någonsin har varit distanserad, ser vi i Jesu liv. Gud beklagade inte bara vår situation från sin höga himmel, utan kom till denna av lidande och våld hemsökta jorden. Han vet därför av egen erfarenhet hur det är att vara människa, att bli förkastad, föraktad och dödad, trots att han var fullkomligt oskyldig, den enda människa som varit det någonsin i historien.
Paulus skriver om detta Guds frälsningsdrama i sitt långa brev, men här vill jag bara fokusera på några verser i kap 8 för att lyfta fram Guds fortsatta deltagande i vår nöd genom sin helige Ande. Vi är inte ensamma i vår vånda, när vi ber för andra i denna på så många sätt svåra tid.
Det ord som används i dessa verser har med en djup inre rörelse av vånda och längtan efter befrielse. Det står redan i 2 Mos 6 om hur Gud hörde Israels barn sucka ur djupet av sin själ och uttrycka sin stora nöd.
Och Gud sade till Mose: ”Jag är Herren. 3 För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren gjorde jag mig inte känd för dem. 4 Jag upprättade också mitt förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. 5 Och jag har nu hört Israels barn sucka över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag ska föra er ut från Egyptens tvångsarbete och rädda er från deras slaveri, och jag ska återlösa er med utsträckt arm och stora straffdomar. 7 Och jag ska ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni ska inse att jag är Herren er Gud, som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. 8 Och jag ska föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge er det som arvedel. Jag är Herren.” 9 Allt detta talade Mose till Israels barn, men de lyssnade inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet.
VI vet att det var en lång process som tog tid innan folket äntligen kunde lämna slaveriet och så småningom rota sig i löfteslandet. Det var tålamodsprövande väntan under det fortsatta lidandet och svårigheterna, brist på tro och förtröstan, missmod och hopplöshet ibland. Man förstod inte allt som skedde, hur långt Gud lät det gå för att uppnå sina syften och döma Egyptens avgudar och dess härskare för att kunna få dem fria.
Så är det ju än idag. Vi har fått ännu starkare löften om befrielse och frälsning, men lever fortfarande under makter som förtrycker och förslavar. Hela skapelsen våndas och lider, liksom vi alla som längtar efter Guds rike i sin fullhet. Paulus uttrycker det så här:
alefochomega 