Det här blir kanske den sista översikten innan jag börjar med kapitel 1.
Ibland kan det vara bra att påminna sig om att författarna till Bibelns böcker var judar, förutom Lukas. Guds förbund med det judiska folket och de gammaltestamentliga texterna fick sin förklaring i ljuset av Jesu fullbordade verk på korset. Efter uppståndelsen växte förståelsen av att Jesus verkligen var den väntade Messias.
Guds rike var centralt i Jesu förkunnelse och profetiorna om det messianska riket fullbordas i etapper. Jesus kom första gången för att uppenbara Fadern och dö för att försona hela världens synd. När han kommer tillbaka vid tidens slut är det som Herre och Kung och han ska regera inte bara över Israel utan över alla nationer.
Det kan förefalla självklart att han som ska komma från himlen för att regera över alla folk är judarnas Kung och Messias, men behöver sägas ändå. När därför Johannes såg Jesus på Guds högra sida var det i en helt judisk kontext. Jesus är Lejonet av Juda stam (Gen 49:8-12) och Davids rotskott (Jes 11:1). Lammet stod på Sions berg (14:1). Och den heliga staden, det nya Jerusalem, kommer ner från himlen, från Gud. Övervinnarna sjunger Moses, Guds tjänares, sång och Lammets (15:3).
Upb. är därför en mycket judisk bok. Det är vi kristna från andra folk, som blivit inympade i det sanna vinträdet och upptagna i Guds förbund med Israel, som får försöka förstå boken utifrån det perspektivet.
I Bibelns sista bok fullbordas också de löften Gud gav till sitt folk Israel.
Abraham fick löften om landet. David fick löfte om en avkomling till honom, vars kungadöme Gud skulle befästa till evig tid. Detta är direkt knutet till Jerusalem, där David regerade. När Jesus kommer tillbaka till denna stad, fullbordas också det löftet. Jesus sätter sig på Davids tron.
Gud påbörjade sitt handlande i historien gen0m att utvälja Abraham och patriarkerna. Han fortsatte med Moses, Josua och domarna när han gav dem löfteslandet. Sedan kom kungarna som etablerade Jerusalem som huvudstad. Landet Israel och Jerusalem är därför i blickpunkten för ändtidens händelser.
Den stad som Gud utvalt som sin stad framför alla andra på jorden ska komma ner från himlen när alla andra städer och riken kollapsat. Det sanna Jerusalem, där Messias regerar, kommer att vara i centrum för tusenårsriket.
+++
Upb. är speciell på många sätt. Det är apokalyptik och profetia som avslöjar vad som skulle ske både i kyrkohistorien och vid tidens slut. Till formen är det ett brev som Johannes fick uppdraget att skriva till sju församlingar. Vi kan anta att dessa brev med specifika budskap till församlingarna lästes högt och begrundades av de troende. Det var adresserat till dem i deras situation och till oss som församling och enskilda troende idag, när det Johannes såg som visioner snart kommer att bli en verklighet.
Men vi ska inte styras för mycket av kapitelindelningen, som då formar vårt sätt att se på tidsföljden i händelserna. Det går inte att läsa boken strikt kronologiskt, vilket blir tydligt när det gäller kap. 12 t ex.
Det unika med biblisk profetia är ju att den fungerar som mönster och kan ha flera uppfyllelser. Det är ju inte bara vid tidens slut som Gud konfronterar världsrikena, de maktcentra som varit öppet upproriska mot honom. Det har också i alla tider funnits antikristiliga makthavare och en alternativ andlighet som förnekar det Gud uppenbarat som sant. Guds folk har också blivit förföljda under historien.
Ändå blir slutskeendet innan Jesus kommer tillbaka helt unikt på alla sätt. Vedermödan, graden av satanisk villfarelse och de världsvida katastroferna liknar ingenting annat i historien. Det gäller också Guds eget handlande när han dömer världen. Herrens dag är unik. Vi kan ana oss till detta, ändå är det svårt att riktigt föreställa sig hur det kommer att bli i verkligheten.
Men Gud är densamme, och han genomför sina planer trots allt detta motstånd. Så här säger Herren om sig själv: ” Jag är A och O (Alfa och Omega) säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.
I v 17 säger Jesus om sig själv: Jag är den förste och den siste.
Det återkommer också i kap 21: 5: Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.” Sedan sade han till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. ”
Jesus säger återigen detsamma om sig själv som Gud Fadern säger, i kap 22:13: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.”
Det är i det ljuset vi måste läsa Bibelns sista bok. Då kommer de stora skeendena på rätt plats i den historia, som Gud är Herre över.
+++
alefochomega 