Det finns många olika slags biografier över kända människor i historien. En levnadsbeskrivning presenteras med olika syften av historiker eller författare som är särskilt intresserade av denna person. Det kan finnas olika slags källmaterial, och ju närmre man kommit den primära källan, den ursprungliga informationen om en persons liv, desto mer tillförlitligt är det.
Evangelierna är en typ av biografier, sammanställda och nerskrivna av Jesu apostlar , som antingen såg och hörde honom själva eller tog reda på allt av ögonvittnena själva, och som skrevs inom ett par decennier efter Jesu död, med undantag för Johannesevangeliet. Det kan dateras lite senare och är speciellt på många sätt. Jesu mor Maria kunde också berätta många detaljer om sin sons liv. Men de tre första, som kallas de synoptiska eftersom de har så mycket gemensamt material och liknar varandra i sitt upplägg, skrevs med stor säkerhet före år 70. Markus sägs vara tolk till Petrus, Matteus var själv en Jesu lärjunge ,och Lukas som var läkare, undersökte allt som fanns att veta på ett systematiskt sätt. Han kan kallas en historiker (återkommer till det!) själv från icke-judisk bakgrund, och nära vän och medarbetare till aposteln Paulus.
Så man kan från början konstatera att tillförlitligheten i dessa biografier är stor i jämförelse med andra antika biografier som skrevs långt senare. De innehåller historiska fakta, förstådda utifrån ett teologiskt sammanhang, men innehåller också luckor om Jesu liv, de fördolda åren mellan hans födelse och besöket i templet vid tolv års ålder fram till hans offenmtliga tjänst, som vi inte vet något om. Det är dock fullt förklarligt eftersom det var den offentliga tjänsten som var meningen och målet med Jesu korta liv på jorden, inte att få inblick i hans ”privatliv” och få veta något om personliga detaljer. Vi skulle nog alla vilja det lite mer, men så mycket kan vi säga att gossen Jesus växte upp i ett fromt judiskt hem, hans föräldrar lärde honom det grunläggande i tron och gick säkert regelbundet i synagogan. Alla judiska pojkar skulle lära sig Trosbekännelsen, delar av Tanakh och vid sin Bar Mitzwa skulle de kunna läsa delar ur Torahn, Lagen. Så blev de fullvärdiga medlemmar av församlingen.
Men hur Guds egen Son förbereddes för sin kommande stora och svåra uppgift var till sist en privatsak mellan honom och hans Fader.
Han skulle i ord och gärning fullborda Skrifternas löften, proklamera Guds rikes ankomst, uppenbara Guds kärlek och förvandlande kraft för lidande människor, undervisa om tidens slut, förbereda sina lärjungar på deras stora uppgift, och framför allt: dö på korset för hela världens synd och uppstå från de döda och återvända till sin himmelske Fader efter avslutat uppdrag. Därför är evangelierna helt unika i sitt slag. De innehåller vittnesbörden om Guds mäktiga gärningar, om Guds Sons liv, av trovärdiga vittnen som själva sett och hört honom, och vars liv aldrig blev detsamma efter hans uppståndelse från de döda.
Jag återkommer till dessa fyra evangelier i kommande inlägg. Det finns många olika sätt att förstå dessa i den nytestamentliga forskningen, något jag dock inte kan gå in på i detalj.
+++
I biblisk tid var den muntliga kulturen dominerande. De flesta kunde inte läsa eller skriva, och man hade speciella skrivare som fick uppdrag att författa skrivelser, kontrakt osv, viktiga dokumeteus . Man levde i det talade ordets värld. Material för skrivande var dyrt och hela processen omständig. De heliga skrifterna behandlades med stor pietet och lästes i gudstjänsterna. Det fanns också noggranna regler för hur kopieringen av dessa skulle gå till.
Jesus förkunnade evangelium, proklamerade att Guds rike hade kommit. Han var ju själv Kungen i Guds rike och talade därför på Guds mandat som sådan . Han undervisade som en vis rabbi med rötterna i den judiska lärotrditionen, och var därför helt inriktad i sin undervisning på att underlätta för lyssnarna att komma ihåg. Därför använde han sig av liknelser, korta ordspråksliknande meningar, strukturerade tal. Lyssnarna var i sin tur vana vid att komma ihåg, att memorera. Men han undervisade inte som de skriftlärda , vilka hänvisade till Skriften och andra rabbiner, utan sade : Jag säger er… och när han citerade Skriften gjorde han det med en helt annan auktoritet. Han inte bara predikade och undervisade utan visade att Guds rike verkligen kommit i kraft genom att bota och befria de sjuka och plågade. Ord och gärning var ett och densamma, precis som Gud agerat i det gamla förbundets tid. Det Gud sade, skedde och Han gjorde många mäktiga mirakler för sitt folk, och genom sina tjänare.
Jesus fortsatte att undervisa sina lärjungar om Guds rike även efter sin uppståndelse under 40 dagar, vilket hjälpte dem att förstå det gamla förbundets skrifter i ljuset av sin Herres död och uppståndelse. Det är också därför passionshistorien upptar en så stor del av evangelierna. Att Messias måste lida och dö var från början svårt för lärjungarna att förstå. Lärjungarna hade redan under sina intensiva år med honom blivit utsända till byar för att förkunna budskapet om Guds rike, bota sjuka, befria besatta. De fortsatte sedan med denna verksamhet efter Jesu himmelsfärd, då de dessutom utrustas med kraft från höjden när Anden kom över dem, enligt Jesu löfte.
De predikade, undervisade, var som apostlar och lärjungar levande vittnen till Jesus i ord, handling och liv i den första församlingen. Petrus och de andra spred evangeliet först i Jerusalem och sedan i allt vidare cirklar. Men ganska snart förstod man vikten av att få ner historien om Jesu liv på pränt . Med Guds kallelse av Paulus expanderade missionsradien ytterligare. Han gjorde tre missionsresor och nådde fram till Rom där han också dog, och i sin praktiska verksamhet som församlingsgrundare och lärare, blev det nödvändigt att skriva brev till församlingarna med inspirerad undervisning. De utgör tillsammans med övriga brev, en viktig del av vårt Nya Testamente, grunden för vår kristna tro.
När man studerar evangelierna är det därför viktigt att läsa dem i ljuset av Apostlagärningarna. Det var ju Lukas som skrev både sitt evangelium och denna fantastiska bok som rymmer historien om tiden närmast efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, Andens utgjutande och församlingens verksamhet. Det handlar om denna första dynamiska tid av evangelisation, församlingsgrundande, missionsresor. Denna bok skrevs med all säkerhet före år 70 då templet förstördes av romarna. Det var ju en stor katastrof, vilken Jesus förutsagt och förberett lärjungarna inför. Det är en viktig historisk fixpunkt, som man måste orientera sig utifrån.
Det är viktigt att understryka att det just är Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. De bidrar tillsammans till en mer komplett bild av Jesu liv med det material som är typiskt för var och en av dem, samtidigt som de har så mycket gemensamt i sin skildring . Att dessa ögonvittnesskildringar inte är helt samstämmiga på alla punkter visar att de är trovärdiga och inte fabricerade och uttänkta. De hade olika målgrupper och syften med just sina evangelier. Jag återkommer till detta längre fram.
Men återigen, det centrala budskapet i hela NT är Evangelium, från början med Jesu egen förkunnelse, genom Apostlagärningarna, i breven där Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och Judas belyser det ur olika aspekter i församlingskontexten. Kärnan är och förblir budskapet om vad Gud gjort i och genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse, och som man trodde, snara återkomst.
Jesus sade i början av sin offentliga tjänst:
Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. 15 Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”(Mark 1).
Paulus, som ju blev kallad att predika evangelium för hedningarna, och om vilkens mäktiga omvändelse från förföljare av församlingen till Jesu efterföljare man kan läsa i Apg kap 9, skrev:
+++
Det finns alltid ett syfte med olika typer av litteratur, och en genomtänkt metod för att uppnå detta syfte. En doktorsavhandling, en naturvetenskaplig faktabok, en reseskildring, en biografi, en roman eller diktsamling är exempel på olika typer av litteratur med vitt skilda syften och metoder. Men det gemensamma är att man vill förmedla något, överföra kunskap, återge en historisk händelse, eller bara skapa en påhittad berättelse.
Det gällde naturligtvis också evangelisterna, för de hade ett alldeles bestämt syfte med sina skrifter och en särskild ordning att struktera sitt materiel på lite olika sätt, vilket ger det djup och bredd i skildringen av Jesu liv som vi kan glädja oss över idag. Liksom allt Gud gjort är det förankrat i historien, utspelar sig på bestämda igenkännbara platser i Israel, vid noga angivna tider, i ett historiskt sammanhang. Det är till skillnad mot många myter och legender alltså verklig historia, som delgavs av av människor som var på plats, såg och hörde. Det som kunde slutat med en pinsam och smärtsam tragedi, att den Rabbi och lärare de följde, dog en föraktfull död på korset och begrovs, fick just den mirakulsa vändning som Jesus försökt få lärjungarna att förstå, att han visserligen måste dö för världens synd, men att han skulle uppstå från de döda och att dessa unikt goda nyheter skulle spridas över världe. Det var uppståndelsen och Andens utgjutande som gav lite tvehågsna och rädda apostlar och lärjungar frimodighet och kraft att ta sig an sitt uppdrag. Det var verkligen inget mänskligt påfund, som klart framgår, och som också undersryks av det faktum att de var villiga att dö som vittnen intill döden, martyrer, för budskapet.
Det sammanfattas av Johannes, och utgör själva syftet med evangelierna.
Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.
Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.
De hade själva förstått att Jesus verkligen var den utlovade Messias och deras kallelse som hans vittnen och utsända i världen var att förmedla detta i tal och skrift, sprida det till församlingar, och ut i världen. De valde medvetet att disponera det gemensamma stoffet på det sätt som främjade deras målsättning. Det alla fyra har gemensamt är det Jesus sade och gjorde, hans mirakler eller tecken med Johannes språkbruk, hans lidande, död och uppståndelse.
Deras likheter och olikheter ska jag lite kort ska ägna mig åt i kommande inlägg, för att till sist säga något om den stor trovärdighet de många kopiorna av de ursprungliga dokumenten har, liksom de översättningar som finns på hundratals språk. Gud har vakat över hela den processen för att hans evangelium skulle nå ut i världen. Det är Guds verk, hans evangelium. Därför har han hållit sin hand över alla inblandade för att hans frälsningsverk ska förkunnas för alla folk. Trots allt som kan hända i en lång process där svaga människor är inblandade, har Guds Ande varit med i tillkomsten, bevarandet och spridandet av dessa fyra evangelier, liksom alla Bibelns skrifter. Det gäller särskilt också när det gällde att samla dem i en kanon som skulle garantera apostoliskt ursprung, sanning och trovärdighet gentemot de skrifter med gnostisk innehåll som började spridas några hundra år senare.
Profeten Jesaja förebådade detta, att Guds folk och hela världen skulle få höra det budskap som inte liknar något annat.
Hur ljuvliga är inte
glädjebudbärarens steg
när han kommer över bergen
och förkunnar frid,
bär fram goda nyheter
och förkunnar frälsning
och säger till Sion:
”Din Gud är kung!” (Kap 52:7).
Jesus Kristus ÄR evangelium förkroppsligad. Han kom med Guds rike, i hans namn fortsätter hans församling att vittna och förkunna detta frälsningens evangelium, de goda nyheterna i en trasig värld som ger människor nytt hopp, nytt liv, verklig förvandling, frid med Gud, bestående glädje och syndenas förlåtelse, barnaskapets flrvissning och trygghet hos vår himmelse Fader.
+++
Matteus riktade sig särskilt till judiskt-kristna för att stärka deras tro på att Skrifterna uppfyllts och som historisk källa vara ett effektivt verktyg att nå fler från samma bakgrund. Hos honom finner vi flest gånger förljade utsaga: ”Detta skedde för att det som sades genom profeten… skulle uppfyllas”. Hans släkttavla går tillbaka till Abraham, det judiska folkets fader, och betonar den viktiga släktlinjen från kung David via Jesu fosterfar Josef, och att Jesus var den Messias folket hade väntat på så länge.
Lukas ville nå kristna från en icke-judisk bakgrund för att försäkra dem om tillförlitligheten i evangelium, något han noggrannt utforskat och nedtecknat. Den omedelbara mottagaren var människor som levde då, men också med siktet ställt på framtiden, även om de inte visste hur lång tid som skulle gå innan Jesus kom tillbaka. För Lukas var det viktigt att låta Jesu släkttavla gå ända tillbaka till Adam, mänsklighetens fader, som alla folks Frälsare, och framhäva kvinnornas roll, som han göra mer än någon av de andra.
Johannes går ännu längre tillbaka, ända till begynnelsen i sin prolog. Vi får veta att Jesu ursprung är hos Gud Fadern själv, att han funnits hos Gud före universums och tidens början, att han är Gud. Här ser vi vilket djup vi får genom dessa fyra evangelier. Det fjärde, Markus, börjar t ypiskt nog för honom med det väsentlga, själva innehållet och meningen med det han skriver: ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son.” Det är en allmän uppfattning bland forskare att Markusevangeliet är det äldsta, som Matteus och Lukas bygger på och sedan kompletterar med eget stoff. Visserligen skiljer sig vesonerna av Jesu släkttavla och själva födelsen vad gäller detaljerna, men det kan just bero på att man hade olika syften och mål med sin skrift. Tillsammans ge
Markus var det vi kan kalla reportern, som på ett ganska enkelt språk skrev ner det han till största delen fick veta av aposteln Petrus. Han är den store berättaren, som på ett realistiskt sätt beskriver Jesu mirakler, hans möten med människorna, konfrontationerna med det religiösa etablissemanget.
alefochomega 