Den svåra och befriande förlåtelsen. I

 

 

 

 

 

Förlåtelse är Guds kärlek i praktiken. Vi möter denna förlåtande kärlek i och genom Jesu liv. Han var ”syndares vän” som gav människor värdigheten tillbaka genom att förlåta och upprätta dem. Jesus talade sant om deras synd,  men gav också nåd till förlåtelse och nytt liv.

Synd är att inte tro på Gud, inte erkänna honom som Skapare, Herre och Frälsare, inte vilja ta emot hans gåva. Det innebär då att missa målet med sitt liv, som är att älska och tillbe Gud, tjäna honom och ha sitt liv och sin glädje i honom. Det innebär därför också konkreta överträdelser av Guds ord, de andliga och moraliska lagar han inrättat för vårt och allas bästa.

Synden förstör själva livet, relationer till Gud framför allt, men även medmänniskor och en själv. Förlåtelse läker och upprättar. Synden gör människan inkrökt och självisk,  förlåtelse ger rätt perspektiv på Guds godhet, den egna skulden och andras.

Synden förvanskar vår identitet, förlåtelse återställer den förlorade avbilden. Vi är skapade med en hög kallelse, att leva som Guds folk på jorden, men syndens makt drog ner mänskligheten i förnedrande beteende och tillbedjan av avgudar.

 

+++

 

 

 

Källan till förlåtelse och försoning finns hos Gud, och om vi som skadade och lidande människor har svårt att förlåtea, så finns hjälp hos honom.

Det kan vara mycket svårt att förlåta , särskilt  för de människor som utsatts för olika typer av övergrepp och våld,  och innebär då  en lång och svår process innan man verkligen kan  överlämna saken till Gud. Det måste få ta sin tid och inte forceras, men om viljan att förlåta finns , hjälper Jesus alltid. Han hjälper oss till och med att vilja förlåta. Det är ändå till sist han som är den ende som verkligen kan förlåta, och han gör det i oss om vi ber om det.

 

Vad vi än har varit om av fruktansvärda saker som gör det svårt att förlåta så vet Jesus hur det känns, och har själv varit med om värre saker. Han var till skilnad från oss helt syndfri och oskyldig , men blev behandlad som en förbrytare och dödad. Han vet vad förkastelse, förtal, misshandel och ondska är, ändå förlät han alla som var skyldiga till hans död, och alla som under seklernas gång satt sitt hopp till honom.

 

Det var allas vår synd och skuld som dödade Jesus, och han dog lika mycket för de människor vi har svårt att förlåta som för oss själva. Vi har alla syndat och förlorat härligheten från Gud, och vi blir alla räddade genom att tro på Jesus.

 

Det är samtidigt ett uttryck för tacksamhet över att vi själva blivit förlåtna, och  en ren lydnadshandling gentemot Guds ord . Han har befallt oss att förlåta, för vårt eget bästa Skadan någon/några har tillfogat oss  är redan skedd och kan vara djup, men i jämförelse med den skada oförlåtelsen skapar är i längden så mycket större och får konsekvenser in i evigheten. Oförlåtelse skapar bitterhet och många mörka känslor och tankar.

 

Den binder, förstör och påverkar vår relation till Gud och andra negativt. Den innebär faktiskt också att vi gör oss till domare över andra, och vill straffa andra, kanske till och med hämnas. Förlåtelsen är  en  läkande kraft.  Det är det djupaste uttrycket för vår älskande Faders nåd mot oss syndare, när han lät sin Son bära hela börden av all synd, skuld och allt vad det innebär av konsekvenser för oss och andra.

 

Men bara Gud kan döma, straffa och frikänna, han som känner till varje människas innersta bevekelsegrunder, varför hon handlar som hon gör. Gud ser sanningen, vilket inte betyder att han slätar över allvaret i gärningarna. Absolut inte, vi måste alla stå till svars inför honom i hans allt genomträngande ljus.

Vi förstår heller inte alltid hur vår underlåtenhet, likgiltighet, eller direkta synder har påverkat andra. Om vi dömer andra är vi själva utlämnade till andras dom, förutom de andemakter som får tillåtelse att plåga oss.

Konskevenserna av oförlåtelse är så stora i form trots att vi själva fått så oerhört mycket förlåtet av Gud själv.

 

+++

 

 

 

Det finns några frågor som jag återkommer till i nästa inlägg:

Hur ska vi tänka och bedja för att komma igenom en personlig kamp för att kunna förlåta, försonas  och finna frid? Varför är det så viktigt?

Vad finns det för hjälp att få på vägen dit?

Måste vi förlåta även om de som gjort oss illa inte ber om det, eller ens är medvetna om sin skuld?

 

Jesus talade om förlåtelsens betydelse i olika sammanhang, och jag återkommer till fler bibelställen, men här följer uppmaningen att förlåta direkt efter undervisningen om hur vi ska be.