Historia beskriver det vi vet om vad som har hänt i det förflutna. Det kan gälla en en enskild människas förflutna eller en nations, grupps, en tidsepok, en företeelse, osv osv.
De grundläggande fakta om när, var och vem/vilka som var inblandade i skeendet berättas alltid av någon som bearbetat det. Perspektiven spelar stor roll. Därför är all historia redigerad, man bestämmer hur man vill beskriva något. Det hör till det mänskliga livets villkor att vi upplever och erfar saker i nuet som vi en timma, ett år eller 40 år senare återberättar. Minnet av dessa är inte mekaniskt utan dynamiskt i det att vi bearbetar det som hänt utifrån vilka vi är, vad vi redan varit med om och vad vi vill förmedla.
Om vi själva reflekterar över hur vi berättar om vårt liv så gör vi detta urval, vi tolkar händelser och sätter dem i förbindelse med andra i en större översiktig bild. Om vi är troende så tolkar vi också det som skett som Guds försyn, ingripande, vägledning och hjälp. Vi tolkar alltså vår historia samtidigt som den innehåller dessa basfakta om tid, plats, konkreta fakta.
+++
Jag ska fundera på hur detta ska tillämpas på Bibeln. De 66 böcker som ingår i den Heliga Skrift innehåller verkligen historia som är daterbar och som utspelas sig på geografiska platser. Det är också människor som har skrivit ner vad som hänt med ett speciellt syfte, nämligen att förhärliga Israels Gud framför alla andra gudar och vittna om hans väldiga gärningar. Man har gjort ett urval av det som hänt och framställer det utifrån de förutsättningar som fanns på den tiden, och med ett bestämt mål. Det finns olika genrer att berätta historier på, men jag kan inte gå in på detta mer i detalj.
Eftersom Gud själv är det centrala i hela Bibeln, vem han är och vad han gjort, och de människor han relaterat till, så kan man säga att den historia vi möter är teologisk tolkning av historia. Den är skriven med det bestämda syftet att skildra händelser utifrån just detta, och av de människor som stod i förbund med honom. De ville vittna och berätta om honom, för att stärka sin egen tro och samhörighet med varandra i relation till Gud och även vittna om honom. Det var folkets uppgift, att vara hans vittnen (Jes 43:10), att berätta om detta och bevara det i levande minne som muntligt berättande och skrift.
Det är därför ingen ”objektiv” historia registrerad av en betraktare . Författarna var delaktiga i sin egen historia som också var Guds historia.
Det betyder dock inte att det inte skulle vara sant. För oss kristna är sanningsanspråket viktigt, kanske avgörande. Vi kan inte sätta vår tro och vår tillit till något som är byggt på legender och myter. Det som skildras har hänt, är historiska fakta som redigerats för ett teologiskt perspektiv . Det betyder bara att författarna hade ett bestämt syfte med vad de skrev och utformade det på ett speciellt sätt för att förmedla sanningen om Guds gärningar.
Det Gud gör är per definition mirakulöst för oss och därför är det omöjligt att bortse från trons betydelse inför dessa speciella fakta. Vem förstår hur Gud skapade genom sitt Ord? Hur han gjorde alla under och tecken? Hur Jesus kunde ta vår synd på sig när han dog och ge oss sin rättfärdighet, liv och frid? Vi förstår varken hans födelse eller uppståndelse och hur vi av Guds nåd en gång också kommer att stå upp från döden och leva med honom i evighet. Men det är sant, historiskt sant, när det gäller dessa övernaturliga fakta om vår mäktige och underbare Gud.
Det blir därför helt fel att läsa t ex Genesis 1-11 som en bokstavlig beskrivning av Guds skapelseverk. Det är varken ren naturvetenskap eller exakt historia, även om de innehåller detta, utan något mycket mer än så. Dessa kapitel är i sin form unika och uppenbarar syftet och målet med hela skapelsen: varför mänsklighetens villkor präglas av synd, lidande och död, men samtidigt bärs av Guds uppehållande nåd och försyn och varför längtan efter kärlek, gemenskap och sammanhang är en så stark drivkraft för oss alla.
Det är i en bemärkelse historia eftersom det beskriver skeenden i det förflutna, i detta fall så långt tillbaka som skapelsens början. Men det är författaren som ledd av Guds Ande sammanfattar det väsentligaste i en lysande teologisk utläggning som säger oss så mycket om Gud själv. Det är i bästa bemärkelse teologisk tolkad historia som uppenbarats av Gud själv och utformats av författaren utifrån den kontext som präglade honom. Det är historia och tolkning av den, och utläggning, förklaring av historien. Ingen människa var ju närvarande vid universums begynnelse, så Skaparen själv måste ha uppenbarat skeendet i stort för sina tjänare. Gud uppenbarade både Urhistorien och framtiden, vilket är självklart med tanke på att han själv står utanför tiden och ser hela universums/världens historia från början till slut.
Profeterna och de apokalyptiska böckerna Daniel och Uppenbarelseboken, rymmer utsagor om det sista som kommer att hända. Jesus själv förutsäger naturligtvis också det som kommer att ske i sina eskatologiska tal.
De bibliska författarna ser allting utifrån en speciell lins som skärper synfältet och fokuserar på det viktigaste. Den linsen är Guds talande och agerande.
Nästan alla bibelböcker innehåller historia, utom Ordspråksboken, Predikaren, Psaltaren, Höga Visan. Men även dessa böcker reflekterar historia i form av kultur, seder och bruk, tradition. Hela Bibeln är rotad i tid och rum, och alltså historia.
Avslutningsvis i denna första del så är Bibelns vittnesbörd helt unika eftersom de berättar om Guds gärningar mitt i tid och rum, och hur hans egen Son blir människa för att visa oss hela djupet av Guds kärlek.
alefochomega 