Att vara en förebedjare. Del I-IV.

Del I

Vi kanske alla har erfarenhet av att ha blivit positivt bemötta när vi säger till någon ”jag ber/ska be för dig”.  Det rör vid människor som kanske inte ens är kristna att få höra att någon vill be för dem. Det gäller naturligtvis inte bara förbön utan också rent konret praktiskt handlande. Men här ska det handla om förbön och vad det betyder i biblisk mening. Det finns mycket att säga i detta ämne och det blir säkert flera delar.

Det handlar alltså om att att komma till Gud och vädja för någon annan, att lyfta upp andra inför Gud och be för dem. Att vilja andra väl är framför allt att be för dem, något vi alltid kan göra.

En förebedjare är någon som träder emellan och för dennes  talan, en medlare, mellanhand. Vi har många underbara exempel i Bibeln på Guds tjänare som ställer sig inför Guds ansikte och vädjar för folket inför honom, ber om nåd och förbarmande. På svenska är grundbetydelsen att be för någon, något, men det engelska ordet intercessor uttrycker meningen bättre. Ordets ursprungliga betydelse på latin var intercedere, att träda emellan, gripa in, förhindra.  Det finns ett tiotal ord för bön i  hebreiskan,  b  la פָלַל, palal, som just beskriver förbönens väsen.

I NT används b la detta verb:  ὑπερεντυγχάνω, huperentugchano, vars mening är att betona förbönens överflödande kraft genom prefixet hyper, och det återfinner vi i Rom 8 :26 och beskriver Andens förbön. Det finns flera andra ord för bön och förbön (προσευχή (proseuché) , δέησις (deésis) osv som jag återkommer till, men här ska grunden läggas i det Gud gjort för oss och gör för oss. Han älskade oss först, hans Son lyfte bokstavligen upp hela mänskligheten  och varje enskild individ i förbön inför sin  himmelske Fader när han gav sitt liv för oss på korset. Allt började med Guds nåd och denna nåd bär oss hela vägen hem. Det är Guds verk, och den helige Ande fortsätter att verka genom att be för oss.   Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, 27 och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Rom 8:26.

Vi vet att Jesus bad för sina lärjungar och oss innan sin död och uppståndelse (Joh 17, som jag återkommer till )  och han fortsätter att be för oss som den förhärlige och upphöjde Herre han är idag, Hebr 7: Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. 25 Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.

Jesus själv är den store Medlaren, Försonaren, Förebedjaren, Frälsaren som inte bara var vår representant inför Gud när han försonade oss med Gud. Han var också Gud för oss som bevisade sin kärlek och välvilja mot oss in i döden. 1 Tim 2:  Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe.

Alla efterföljare till Herren Jesus har varit förebedjare, jag återkommer till de nytestamentliga breven längre fram, och så är det än idag. Att vara kristen är att vara en förebedjare, det ligger i vår natur som Guds barn att be för andra, stå inför Herren för dessa människor och be om nåd.

+++

Gud verkar vilja ha sådana tjänare som agerar för andras skull. Det finns många exempel på detta i GT. Den tydliga ambitionen är som vi ska se i kommande exempel från b la Mose liv, Samuel, Daniel, Esra och Nehemja, att erkänna Guds rätta domar och handlande och ge all ära till Gud, men samtidigt alltid vädja om nåd och förlåtelse för folket, be om förlåtelsee för deras synd.  Det började med Abraham, som Gud hade ingått sitt förbund med. Abraham vädjade så här frimodigt till Gud och nästan köpslog med Herren om antalet rättfärdiga som skulle skonas i Sodom och Gomorra, innan domen föll över dessa städer. Det är en underbar skildring. Abahams brorsson Lot bodde ju där och vi vet att han räddades i sista stund, kanske för att farbrodern vädjade till Gud om räddning.

1 Mos 18:  När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. 17 Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18 Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. 19 Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”
 
 
20 Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. 21 Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”
22 Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. 23 Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige24 Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? 25 Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” 26 Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”
 
 
 
27 Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. 28 Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”
 
 
 
29 Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”
30 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”
31 Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”
32 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”
33 När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
 
 
 
 
 
nedladdning (1)
 
 

Del II

Grunden för vårt liv och vår tjänst är att Gud älskar oss och har valt att låta oss verka tillsammans med honom för hans rikes tilväxt. Utgångspunkten är ett tillstånd av frid och vila eftersom vi vet att Gud redan har gjort allt och att han fortsäter att verka genom sin Ande. VI behöver inte bevisa eller prestera någonting överhuvudtaget. Det är viktigt att komma ihåg detta. Det Herren kan göra genom oss är för hans namns äras skull. Han vill ge oss vishet och ledning i hur vi ska be och agera. Om vi kan lyssna in och förstå det, är Herren med oss och välsignar detta. Vi vill ju hans vilja ske.

Vi älskar därför att Gud har älskat oss först. Vi ber och betjänar därför att Jesus ber för oss och betjänar oss med sin nåd, kraft, sitt liv. Det är utgångspunkten för alla som ber, vi står fast på Jesu fullbordade försoningsverk, även om det innebär en kamp mot de andemakter som gör allt för att förneka Jesu seger, förvränga Guds ord och försöka förhindra att evangeliet når alla människor. Det är verkligen fullbordat och i Jesu namn som är över alla namn, har vi både auktoritet och seger, men som sagt, den andliga striden har inte upphört utan pågår tills Jesus kommer tillbaka och upprättar sitt rike, en strid som är på blodigt allvar och kan var mycket svår på olika sätt.

Vi lever i den yttersta tiden av den sista tiden, som egentligen inleddes efter Jesu uppståndelse, församlingens och missionens tid. Evangeliet ska predikas till alla folk och församlingen förberedas för att ta emot sin Herre och Frälsare, sin Brudgum vid hans ankomst. Förbön har alltid varit viktigt och i kommande delar ska jag reflektera lite över hur vi kan be på bästa sätt. Det finns många idéer och strategier om effektiv förbön, andlig krigföring osv, och det är intressant att se dem i ljuset av NT.

Innan jag kommer in på NT vill jag bara snabbt referera till Mose förbön i kap 32, men först bara påminna om Pauli ord i Romarbrevet som är viktiga att ha i minnet när vi läser GT. Vi kan och ska alltså lära oss mycket när vi läser dessa gamla texter. Det finns andliga lagar som gäller än idag.

Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. 5 Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, 6 så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Det är kanske lätt att tycka att israelerna snabbt glömde Guds mäktiga gärningar i befrielsen och uttåget, men vi som lever i ett ännu bättre förbund (Hebreerbrevet), med bättre löften och en stor befriare, Jesus själv, kan också komma i tvivel på Guds trofasta nåd. Mycket av det gamla gudsfolkets regelverk gällde enbart för dem under en speciell tid och kan inte tillämpas på oss, men vi kan ändå ta till oss själva andemeningen i det som sades och hände. Det är i stort sett samma drag som präglade oss människorna då som nu idag; ifrågasättande och tvivel, uppror och avguderi. Därför kan dessa tidlösa skildringar lära oss mycket om oss själva och ta emot de varningar Gud gav dem om att inte vara olydiga och trolösa i förbundet.

De var dessutom präglade av slaveri under så lång tid och behövde växa in i sin nya identitet som Guds eget befriade förbundsfolk, helgat åt Herren allena. De tvivlade, gnällde och glömde Guds kraftgärningar så till den grad att de ville göra sig en avgud de kunde ta på och se, och de fick med sig Mose bror Aron i detta. De klarade inte att vänta på att Mose skulle komma tillbaka från berget där han varit i 40 dygn för att ta emot instruktioner efter att Gud stiftat förbundet med dem på Sinai berg. Just bristen på tålamod har visat sig vara förödande många gånger i historien.

Gud talade till Mose ansikte mot ansikte och uppenbarade sin vilja för honom. Läs gärna kap 32 i 2 Moseboken, och även 4 Moseboken kap 14:1-38, där det återigen handlar om hur Moses träder emellan Gud och folket och vädjar för dem , efter nya kriser av uppror och otro, liksom även 4 Moseboken kap 16:20-22, 21:7-9.

Vad jag här vill ta fasta på är Mose förbön:

Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”11 Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”14 Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”33 Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Jag ska i kommande inlägg skriva om Mose efterträdare Josua, vars liv vi kan lära oss mycket av. Hans tal till folket inför sin död är intressant, liksom flera andra avskedstal i Bibeln, hållna av gudsmännen. Det finns stora likheter mellan dem i GT. Jesu avskedstal är naturligtvis speciellt och ska också studeras längre fram.

DEl III

Jag går fram lite i tiden till profeten Samuel, som spelade en betydelsefull roll i Israels historia från slutet av domartiden till kung Davids sista tid som regent. Två böcker i GT bär hans namn. Det var en turbulent och avgörande period när man gick från teokrati till monarki. I detta sammanhang sade Samuel detta, vilket kort sammanfattar det förhållningssätt som präglade Guds tjänare. De bad, förmanade, vädjade, profeterade och undervisade ständigt om det viktigaste, att tro på Gud och vandra på hans väg.

 Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. 24 Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.”

Jag får återkomma till Samuel i ett annat sammanhang, och kung Salomos böner i 1 och 2:a Krönikerböckerna, liksom till Elia och Elisa i Kungaböckerna, som kräver ett särskilt studium. Likadant med Esra och Nehemja. Men utifrån dessa bibelböcker man kan konstatera att man i avgörande situationer sökt Herrens ansikte i intensiv bön, fasta, syndabekännelse, vädjan om Guds förbarmande och förlåtelse.

Här förstår vi också betydelsen av lovsång och tillbedjan tillsammans med bön och proklamation av Guds ord.

Det finaste exemplet på förbön åter finner vi i Daniels bok, kap 9. Daniel utgick från Jeremia profetbok och betraktade den alltså som ett gällande ord från Gud med auktoritet, profetisk vägledning och vishet.

Han börjar sedan bekänna folkets synd, svek och uppror, och talar i vi-form, han träder upp inför Gud som representant för sitt folk och söker Hans ansikte i bön och fasta.

O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. 5 Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. 

7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig. 8 Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig. 9 Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom 10 och lydde inte Herrens, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.11 Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom. 

12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. 13 I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka Herren, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning. 14 Därför vakade Herren över olyckan och lät den drabba oss, ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst.

15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. 16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. 17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. 18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. 19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”

Den här bönen fick ett mäktigt och unikt bönesvar. Ärkeängeln Gabriel kom med bud från den Högste och det profetiska rådslut som Herren uppenbarade. De verserna är bland de mest svårtolkade i Bibeln, men de handlar dels av profeterna utlovade Messias, och antagligen också om skeendena vid tidens slut.

Jag återkommer till Daniels bok när det just gäller andlig krigföring och hur Gabriel lät Daniel få en inblick i den osynliga andevärlden bakom de yttre politiska skeendena.

+++

DEl IV. Andlig krigföring

Vi vet ATT vi ska vara förebedjare, men HUR ska vi be? Enligt en del modern undervisning har församlingen (eller åtminstone en del särskilt ”smorda” bönekrigare)  fått mandat att binda andefurstar över städer och t o m nationer, som står i vägen och förhindrar väckelsen. Jag förstår inte hur man kan hävda detta utifrån Skriften. Det är ju bara att studera hur t ex Daniel bad sin förbön och hur apostlarna agerade. De utövade ingen andlig krigföring genom att binda satan , utan bad att Gud skulle verka. Den starkaste andliga krigföringen var när evangeliet predikades och mörkrets makter avslöjades i Guds ljus.

Det är ju i Daniels bok som vi först hör talas om fursten över Javan (Grekland) och över Persien, vilka inte kan vara något annat än de osynliga andemakterna bakom den synliga politiska makten.  Ärkeänglarna Gabriel och Mikael var inblandade i den andliga striden. Mikael benämns som ”er furste”, alltså det judiska folkets mäktige och i rang högt stående ängel, och Gabriel sändes ju till Daniel för att förklara drömmar och visioner. (kap 8-11).

Ordningen är alltså den att människan ber, och den osynliga kampen i andevärlden utförs av Guds mäktiga och höga änglar, hela hans härskara egentligen. Det finns en fara med ett överdrivet och osunt intresse för andevärlden, även Guds änglar.  Det är inte vår uppgift. Fort fokus är på Herren och hur vi rätt kan prisa honom, älska honom, bedja och tjäna honom. Samtidigt är det så att Herren leder grupper av troende som ber strategiskt för sina städer och sitt land, ledda av Anden. Sådan bön behövs för att bana väg för det Gud vill göra. Men det behövs stor vishet och ödmjukhet, vilja till försoning och kärlek, för att vara Guds bedjare. Att gå utöver mandadet utgör en fara, och tjänar inte Guds syften.

Man kan ju hävda att vi fått en större uppenbarelse om mörkrets makter i NT och därför kan be på ett annat sätt än det gamla förbundets gudsmän, vilket naturligtvis stämmer. När Guds Son kom in i världen konfronterade och avslöjade han mörkrets makter. Satan exponerades som aldrig tidigare i Guds ljus och sanning, och de onda andarna  reagerade ju först av alla och kände igen Jesus innan människor förstått vem han verkligen var. De hade naturligtvis ingen insyn i Guds frälsningsplan genom korset och Jesu uppståndelse, men de kände igen Guds makt och närvaro i Jesus Kristus, och visste att de var evigt dömda. Men det finns ändå i NT ingen uppmaning till den typ av aggressiv och utmanande ”bönekrig” som en del förespråkar.

Jesu utsändningsord till lärjungarna rymde viserligen uppmaningen att kasta ut demoner, men det är inte samma sak som att binda andefurstarna som har högre rang. Jesus själv band inte satan, något han som Guds Son hade kunnat göra. Det var genom sitt död och uppståndelse som han skulle göra honom maktlös. Gud har redan bestämt när den fullbordade segern ska bli synlig verklighet vid Jesu återkomst, men tills dess vet vi att mörkrets makter är verksamma. För oss som tillhör Herren och hans eviga rike har den onde ingen makt, och vi har auktoritet i Jesu namn att för människor be som Anden leder oss. Det sker naturligtvis under ständig vaksamhet och ibland kamp.

Istället sade han vid sitt arresterande: Men detta är er stund och nu råder mörkrets makt.” (Luk 22:53) , då denna världens furste skulle komma emot honom. (Joh 14:30) .  Han sade till Petrus före sin död att satan begärt att få sålla dem som vete, och att han bett för Petrus att han inte skulle förlora tron. Jesus själv lät det alltså ske. På samma sätt agerade han i öknen när han frestades av den onde, innan hans offentliga tjänst började. Han bad och använde Guds ord som ett skarpt svärd mot frestaren. 

Hur tror man sig då kunna ”kriga ner andefurstar” över stad och land??

Paulus undervisade i Efesierbrevet (kap 6:10-18)  om hur vi ska ikläda oss Guds rustning och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft. Det vapen som omnämns om i de verserna är Andens svärd, inte andlig krigföring.

Detta gäller med största sannolikhet lydnaden till Guds ord i församlingen, vilket framgår av kontexten. Han menar inte allt som reste sig mot kunskapen om Gud i Romarriket på den tiden. När Paulus höll tal på Aereopagen hade han gått runt i Aten och blivit upprörd över alla avgudabilder han såg, men började inte binda andemakterna bakom dessa. Han talade istället med visdom och kraft inför folket när han förkunnade Jesu uppståndelse. (Kap 17).

På ett annat ställe skriver han: Jag, Paulus, som saknar självförtroende när jag står ansikte mot ansikte med er och är så modig när jag är långt borta, jag uppmanar er vid Kristi mildhet och godhet 2 och ber: tvinga mig inte att vid min ankomst uppträda med det mod och den bestämdhet som jag inte tvekar att använda mot somliga, som menar att vi går fram på världens vis. 3 Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. 4 De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja,vi bryter ner tankebyggnader 5 och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6 och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga. (2 Kor 10:1-6).

Till sist några verser från Judas brev.

Inte ens en av de förnämsta och högsta änglarna tillrättavisade satan själv. Judas brev:  Ändå skändar också dessa drömmare på samma sätt sin kropp. Herren föraktar de, och höga makter smädar de. 9 Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade: ”Må Herren straffa dig.” 10 Dessa däremot smädar allt som de inte känner till, liksom djur utan förnuft, och vad de med sina naturliga sinnen kan fatta, det förstör de sig med.

+

Fortsättning följer om förbönens gåva, uppgift och makt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.