Att vara en förebedjare. Inledning

Vi kanske alla har erfarenhet av att ha blivit positivt bemötta när vi säger till någon ”jag ber/ska be för dig”.  Det rör vid människor som kanske inte ens är kristna att få höra att någon vill be för dem. Det gäller naturligtvis inte bara förbön utan också rent konret praktiskt handlande. Men här ska det handla om förbön och vad det betyder i biblisk mening. Det finns mycket att säga i detta ämne och det blir säkert flera delar.

Det handlar alltså om att att komma till Gud och vädja för någon annan, att lyfta upp andra inför Gud och be för dem. Att vilja andra väl är framför allt att be för dem, något vi alltid kan göra.

En förebedjare är någon som träder emellan och för dennes  talan, en medlare, mellanhand. Vi har många underbara exempel i Bibeln på Guds tjänare som ställer sig inför Guds ansikte och vädjar för folket inför honom, ber om nåd och förbarmande. På svenska är grundbetydelsen att be för någon, något, men det engelska ordet intercessor uttrycker meningen bättre. Ordets ursprungliga betydelse på latin var intercedere, att träda emellan, gripa in, förhindra.  Det finns ett tiotal ord för bön i  hebreiskan,  b  la פָלַל, palal, som just beskriver förbönens väsen.

I NT används b la detta verb:  ὑπερεντυγχάνω, huperentugchano, vars mening är att betona förbönens överflödande kraft genom prefixet hyper, och det återfinner vi i Rom 8 :26 och beskriver Andens förbön. Det finns flera andra ord för bön och förbön (προσευχή (proseuché) , δέησις (deésis) osv som jag återkommer till, men här ska grunden läggas i det Gud gjort för oss och gör för oss. Han älskade oss först, hans Son lyfte bokstavligen upp hela mänskligheten  och varje enskild individ i förbön inför sin  himmelske Fader när han gav sitt liv för oss på korset. Allt började med Guds nåd och denna nåd bär oss hela vägen hem. Det är Guds verk, och den helige Ande fortsätter att verka genom att be för oss.   Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, 27 och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Rom 8:26.

Vi vet att Jesus bad för sina lärjungar och oss innan sin död och uppståndelse (Joh 17, som jag återkommer till )  och han fortsätter att be för oss som den förhärlige och upphöjde Herre han är idag, Hebr 7: Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. 25 Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.

Jesus själv är den store Medlaren, Försonaren, Förebedjaren, Frälsaren som inte bara var vår representant inför Gud när han försonade oss med Gud. Han var också Gud för oss som bevisade sin kärlek och välvilja mot oss in i döden. 1 Tim 2:  Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe.

Alla efterföljare till Herren Jesus har varit förebedjare, jag återkommer till de nytestamentliga breven längre fram, och så är det än idag. Att vara kristen är att vara en förebedjare, det ligger i vår natur som Guds barn att be för andra, stå inför Herren för dessa människor och be om nåd.

+++

Gud verkar vilja ha sådana tjänare som agerar för andras skull. Det finns många exempel på detta i GT. Den tydliga ambitionen är som vi ska se i kommande exempel från b la Mose liv, Samuel, Daniel, Esra och Nehemja, att erkänna Guds rätta domar och handlande och ge all ära till Gud, men samtidigt alltid vädja om nåd och förlåtelse för folket, be om förlåtelsee för deras synd.  Det började med Abraham, som Gud hade ingått sitt förbund med. Abraham vädjade så här frimodigt till Gud och nästan köpslog med Herren om antalet rättfärdiga som skulle skonas i Sodom och Gomorra, innan domen föll över dessa städer. Det är en underbar skildring. Abahams brorsson Lot bodde ju där och vi vet att han räddades i sista stund, kanske för att farbrodern vädjade till Gud om räddning.

1 Mos 18:  När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. 17 Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18 Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. 19 Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”
20 Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. 21 Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”
22 Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. 23 Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige24 Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? 25 Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” 26 Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”
27 Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. 28 Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”
29 Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”
30 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”
31 Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”
32 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”
33 När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Fortsättning följer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.