Jag ska reflektera över Romarbrevet i ett par inlägg, ett av de viktigaste breven i NT rent läromässigt. Det spänner över hela Guds befrielseverk, från evangeliets frälsande innebörd för enskilda och folk, till hela skapelsens återupprättelse från förgängelsen.
När och hur församlingen i Rom grundades vet vi inte, men man kan tänka sig att några av de som var med på Pingstdagen i Jerusalem och fick erfara vad som skedde när Anden kom över lärjungarna och Petrus predikade, själva kom till tro och förde med sig evangeliet till romarrikets huvudstad. På det sättet kan budskapet ha spridits ut i olika väderstreck, allt i enlighet med Jesu ord innan han återvände till sin Fader efter uppståndelsen (Apg 1:8).
Paulus ville besöka denna viktiga församling på sin resa västerut efter att ha uppehållit sig i rikets östra del på sin tredje missionsresa. Han kände dem inte personligen och ville därför presentera sig själv som apostel och det evangelium han var kallad att förkunna innan han mötte dem. Han behövde inte reda ut problem som uppstått i församingarna, vilket ofta var fallet i hans brev. Därför är detta brev mer teologiskt, förutom den mer allmänt hållna pastorala uppmaningen till ömsesidig förståelse, kunskap och respektfull samlevnad mellan judekristna och hednakristna i slutet av brevet, som i sig är viktig. Men grunden för en sund och god församlingsgemenskap börjar och slutar i en god teologi.
Man brukar dela upp brevet i två stora delar, kap 1-11, 12-16 utifrån Paulus strategi att först lägga den teologiska grunden med undervisning, och sedan som han brukar, uppmuntra till att leva det kristna livet på denna grund, i denna verklighet. Så gör aposteln oftast i sina brev, först undervisningen om Kristus, sedan själva livet i Kristus med alla dess praktiska följder.
+++
Undervisningen i de första kapitlen handlar om evangelium, rättfärdiggörelsen genom tro, vilket är själva utgångspunkten för livet som kristna. Det är Gud som tagit initiavet för att ge oss tillträde till sig själv och som genomfört den helt utan vår medverkan. Vi ställs inför fullbordat faktum när vi hör evangelium. Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Jesus dog och och uppstod för oss.
Kap 2:4 Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?
Evangeliet är Guds mäktiga kraft (grek δύναμις ,dynamis) till frälsning. Enligt judiskt tänkande hänger handlingen och ordet om handlingen ihop. Den goda och glada nyheten om Jesu död och uppståndelse blir bara fullt verklig när vi inser vad vi befriats ifrån, den mörka och hopplösa bakgrunden till vår separation från Gud.
Det är alltså ett faktum på flera sätt. Det har skett i historien på en bestämd plats, vid en bestämd tid. Det rent objektiva faktum att Jesus av Nasaret som en bland många under romarnas styre, korsfästes i april år 33 och begravdes, är inte tillräckligt. Vi måste också få veta varför det hände, vilket de nytestamentliga författarna fördjupat sig i. Om Jesus hade förblivit en död judisk lärare bland många andra, som hans anhängare mindes, skulle vi inte suttit här idag och skrivit och läst om det evangelium som nått ut över hela världen. Det mäktiga romarriket föll, och bara dess ruiner kan beskådas idag, men kyrkan består. Dess grund vilar ju på Guds eviga rådslut och makt. Evangeliets kraft är lika verksam idag och förvandlar människors liv.
Det absolut unika med vår tro är ju att Jesus kom tillbaka till livet, i sin härlighetskropp, som inte var begränsad till tid och rum som hans fysiska kropp var. Jesus dog verkligen och blev begravd, men han uppstod från de döda tre dagar senare. Hans lärjungar var inte bara vittnen till hans död, men framför allt hans uppståndelse, som förändrade inte bara deras liv utan hela historien.
Det är framför allt ett faktum från Gud själv, om vad han gjort i historien genom Jesus Kristus. Det är därför absolut unikt och saknar motsvarighet. De myter om vegetationsgudars död och pånyttfödelse, som förekommit i de flesta kulturer är just bara myter och saknar förankring i verkligheten, i historien. Dessa myter återspeglade bara fruktbarhetens betydelse för människor i alla tider, och att man levde nära naturen och med årstidernas växlingar. Att den jord man brukade med stor möda gav skörd var ju verkligen en fråga om liv och död.
Hur förhåller vi oss till verkligheten, detta faktum att Jesus dog och uppstod ? Med ovilja, ointresse, förnekelse, otro, eller med ett öppet sinne och med en uppriktig vilja att få veta mer om vad det kan betyda? Alla fakta kan förnekas och förvanskas, och när det gäller evangeliet kan man förneka syndens och den eviga dödens realitet, och förvanska allvaret i budskapet om Guds kärlek till en billig nåd. Jag återkommer till detta!
När Paulus lagt grunden för den kristnes frihet genom evangeliet förklarar han vad vi blivit befriade från, synden, lagen och döden.
Kap 9-11 handlar om Israels betydelse och framtid i Guds frälsningshistoria, vilket är avgörande för de hednakristnas förståelse av evangeliets bakgrund i det gamla förbundet och dess Skrifter.
Kap 12-16 innehåller förmaning och praktisk undervisning om det kristna livet i församlingen och i samhället.
+++
Man kan säga att brevets tema är detta:
Kap 1 Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.
Paulus utvecklar detta i resten av brevet, men utgångspunkten för jude och grek, för alla människor, är att tro på evangelium.
Alla våra begrepp vänds upp och ner. Det är inte människan som söker Gud och som genom sina gärningar försöker bli godkänd och få favörer. Det handlar om Guds väg till människan, hur hans rättfärdighet uppenbaras i evangelium: hans Son som levde ett syndfritt och fullkomligt liv här på jorden, tog vår synd och skuld på sig och dog för att sona detta inför Gud.
Guds rättfärdighet visade sig i att Jesus led och dog för oss, för att kunna ge oss en rätt ställning inför Gud som hans förlåtna barn. Det är helt av nåd, en dyrbar gåva som ges gratis till alla som tror, oavsett bakgrund.
Här formuleras de viktiga begrepp som återkommer i de första kapitlen, vilka jag återkommer till i nästa inlägg.
+++
Aposteln Paulus tecknar mänsklighetens historia från Guds pespektiv, vilket skiljer sig från hur vi skulle beskriva den. Vi människor tenderar att skylla ifrån oss, ursäkta våra egna felaktiga handlingar, döma andra, styras av själviska begär. Det började i Edens lustgård och har fortsatt med oförminskad styrka. Det är bara att läsa en dagstidning eller en historiebok, så ser vi avgrunden av ofattbar ondska, maktmissbruk, egoistiskt utnyttjande av andra. Mänsklighetens historia är de facto en sorglig historia med våld, lidande och nöd. Om vi verkligen rannsakar vårt eget tankeliv och våra handlingar och all underlåtenhet, måste vi erkänna att det inte står rätt till, minst sagt. Gud kallar detta för synd, överträdelse av hans vilja och de lagar han gett för att vägleda och skydda oss från det destruktiva.
Samtidigt har människor offrat sig för andra i kärlek och omtanke, betjänat och hjälpt sin nästa. Det är i sig ett slags gudsbevis att vi är skapade av Gud för att att göra gott, samarbeta, utveckla gemenskaper och samhällen. Han skapade oss för att älska honom och vår medmänniska, och det är inristat i själva skapelsen att den som gör gott mot andra själv blir välsignad, har det gott. Motsatsen gäller också, att den som skadar andra, skadar sig själv och förlorar lite av sin mänsklighet.
Kap 2: Han skall ge var och en efter hans gärningar: 7 evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. 9 Nöd och ångest skall komma över varje människa som gör det onda, främst över juden och även över greken, 10 men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken, 11 ty Gud är inte partisk.
Gud vill att vi ska vara fullt ut mänskliga som hans Son var, göra gott, hjälpa, välsigna. Men syndens makt över oss kan vi inte bryta själva, därför kom Jesus och gjorde det för oss, så att vi i hans kraft skulle kunna övervinna den, om än inte fullkomligt i det här livet.
Men synden skiljer oss primärt från Gud och drar med sig Guds vrede över den. Guds kärlek och vrede kan synas utesluta varandra och vara oförenliga, men de kompletterar istället och förutsätter varandra. Vad skulle det vara för slags kärlek som är likgiltig för allt som fördärvar de människor han skapat i sin kärlek? Gud är kärlek, men också en helig, rättfärdig Gud, som med brinnande iver verkar för att hans vilja ska ske, och därför också dömer och straffar det som förstör hans skapelse.
Paulus visar i detta fantastiska brev hur allt hänger ihop, något jag ska ta upp i flera inlägg. Som Skapare har ju Gud ett absolut och fullt giltigt anspråk på att vi som hans skapelser ärar, prisar, tror och följer hans instruktioner och lever i enlighet med hans skapelseordning. Som Frälsare för alla oss syndare uppfylldes ju hans krav på rättfärdighet av honom själv, när Jesus dog för våra synder och befrade oss. Som Heliggörare verkar han i de pånyttföddas liv för att leva avskilt för honom och förvandlas av hans Ande till likhet med Kristus.
Det är Gud själv som gör allt, och det enda han egentligen kräver är tro, tacksamhet och lydnad i all vår mänskliga svaghet, som Gud mer än väl känner till. Det innebär naturligtvis kamp, det tar tid, vi misslyckas, tvivlar ibland och lider, men Gud bevarar oss mitt i allt om vi förblir i Kristus och ständigt överlåter till honom. Han vet vad vi går igenom, vilka förutsättningar vi har rent psykologiskt och socialt, men eftersom det är hans nåd och kraft som räknas, får vi alla den hjälp just vi behöver. Gud är nådig, barmhärtig, förlåtande och god mot oss i alla skiften.
+
De första kapitlen av brevet handlar mest om den mörka sidan av saken. Beskrivningen av mänskligheten stämmer lika mycket idag som på Paulus tid: De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30 De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, 31är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. 32 Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.(1:29-32).
+++
Analysen i brevets första kapitel är en tankeväckande läsning. Från Guds perspektiv duger inga bortförklaringar eller ursäkter till hur vi förhåller oss till honom och våra medmänniskor . Paulus skrev:
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 De påstod att de var visa, men de blev dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.
Det finns alltså en kunskap om Gud som är tillgänglig för alla som vill se den i naturen, i själva skapelsen, och som Paulus utvecklar i kap 2, i vår skapelsegivna samvetsfuktion. Människan syndar alltså för att hon vägrar erkänna det uppenbara, att Gud finns och uppenbarat sig själv tillräckligt mycket i sin skapelse och hennes inre, för att hon ska tacka och prisa honom. När denna basala ödmjukhet, vilja till sanningen och tacksamhet till Skaparen saknas, får människan som hon vill. Hon får gå sin egen väg och följa sina lägsta, själviska lustar och begär hur långt som helst, vilket är en tragisk verklighet. De ordningar i skapelsen som Gud lagt ner bryts med förödande konsekvenser, i kaos, upplösta normer och omoral, avguderi, dyrkan av skapelsen.
Det är naturligtvis många som inte skulle acceptera denna beskrivning, men det är ändå Guds ord, som är den sanna spegeln för oss. Man kan spegla sig i så mycket annat och skapa en passande bild som gör att man kan fortsätta med sitt självcentrerade liv, utan att ens stanna upp och tänka över vad Gud vill säga. Det är upp till var och en. Gud vill dock att vi hör vad han säger. vänder om från våra egna vägar och tar emot det han vill ge, den stora kärleksgåvan i Jesus Kristus, att vi kan få förlåtelse och bli nya skapelser i honom.
Världen och allt som hör till den förgår, vårt liv på jorden är kort och ovisst, och vad händer när vi dör? Tänk om det är sant att vi verkligen ska stå till svars och dömas inför Gud? Vad har vi då att komma med ? Han har genomskådat oss och känner till allt vi försöker dölja för andra och för oss själva. Därför är det viktigaste vi kan göra att komma ut i sanningens ljus, göra upp med vår synd och försonas med honom, så att vi redan här i tiden kan få den frid som bara han kan ge, och vara förvissade om det eviga livet hos honom.
alefochomega 