Vad kan vi lära oss av historien? Man brukar säga att den enda lärdomen är att den upprepar sig, att vi inte lär oss tillräckligt av tidigare generationers misstag för att inte upprepa dem i vår tid.
Den bibliska historien rymmer många exempel på hur Guds folk övergett tron och förtröstan på honom. Konsekvenserna blev enorma och lämnade djupa historiska avtryck. Det gamla förbundsfloket frestades att tillbe grannfolkens gudar och anamma deras livsstil, De övergav sina fäders Gud, som ingått förbund med dem och räddat dem ur slaveriet och välsignat dem i löftelandet. I skarpt politiskt och religiöst läge satte man satt hopp till mänskliga koalitioner och lösningar istället för att hoppas på Guds ledning och hjälp. Det Gud alltid begärt, och fortsatt förväntar sig av oss, är att vi håller oss till honom i tro, lydnad, överlåtelse , tjänst och tillbedjan.
Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Israels Gud Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan. Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början.
Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.
Exilen innebar att de de blev fördrivna från det land de fått i löftena till Abraham. Det var inte av egen förtjänst utan bara p g a Guds utkorelse med ett syfte, att få ett folk helgat till honom genom hans ord och förberett att låta sin Son födas in i, när tiden var inne. Det var under långa perioder en ständig växling mellan tider av avfall och reformation, och till slut uppfyllldes varningarna som Gud redan i förbundstexterna, i Toran, hade uttalat, att otro och olydnad skulle leda till landsflykt, förlorad välsignelse och beskydd, b la i 5 Moseboken. Dessa bibelverser ger en bra sammanfattning. Paulus citerar dem i Romarbrevet kap 10, vilket visar hur viktigt det var och är att söka Gud, att vilja höra vad han säger och följa det av hela sitt hjärta.
Men Gud gav aldrig upp utan lovade att instifta ett nytt förbund när Frälsaren skulle komma för att ta itu med det grundläggande problemet- människans synd och behov av frälsning – och ge kraft till nyskapelse, för människan att få en ny natur, ett nytt hjärta. Profeten Jeremia fick förmedla detta både allvarliga och hoppfulla budskap i den omskakande tid innan Jerusalem föll och katastrofen var ett faktum (kap 31). Folket måste till sist lämna landet och leva som främlingar bland folken, ända fram till 1948, då den judiska staten bildades, vilket har stor profetisk betydelse för framtiden.
Detta löfte fullbordades genom Jesu Kristi död på korset, något vi konkret firar åminnelsen av i den heliga måltiden, nattvarden. Vi ser tillbaka på korset och fram emot hans återkomst, och får kraft under livsvandringen i måltiden.
Paulus anknyter till sitt folks historia i 1 Kor 10 och ger exempel på hur vi inte ska göra samma misstag: Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. Det handlar just om avgudadyrkan och moralisk orenhet. För Guds folk har alltid det första budet varit det väsentliga, att inte ha några andra gudar, utan bara älska och tjäna Gud. Själva roten till all synd är den förvända attityden att inte vilja höra vad Gud säger. Det leder sedan vilse, andligt och moraliskt. Människan missar målet med sitt liv.
Hopp, tro och förtröstan är egentligen olika aspekter av samma grundläggande inställning, viljeinriktning om vem som är vår Herre, vem vi tillber och tjänar. Det finns mycket som kan bli till avgudar i våra liv; materiella ting, pengar, makt, andra människor, vi själva, ideologier. Andra människor som vi sätter på en piedistal kan också förslava oss genom att de utövar ett felktigt och oberättigat andligt eller själiskt inflytande. Det har visat sig vara farligt att sätta mänskliga ledare på piedestal ledare och följa dem kritiklöst. Vi har ett ansvar för vårt eget liv inför Gud att undersöka vad andra säger och gör stämmer med bibelordet och om vi verkligen har frid över det.
Vem älskar, tillber och tjänar vi ? Vem sätter vi därför vårt hopp till? Det är den stora frågan. Det är bara hos Gud själv som den verkliga hjälpen finns, och därför bara till honom vi kan sätta vårt hopp. Det gäller särskilt när vi genomgår svårigheter på ett personligt plan och allvarliga händelser på en global nivå som påverkar oss alla. Ingenting av det människor byggt är bestående och allt kan förändras snabbt. Därför måste vi mer än någonsin hålla fast vid tro, hopp och kärlek, och lita på att Gud ytterst har full kontroll.
För församlingen har samma fara alltid funnits, och är en realitet idag, att avfalla från tron och att påverkas av världens tänkesätt som motsäger Guds ord. Paulus varnade de troende för andligt bedrägeri av olika slag. Jag återkommer i kommande inlägg till detta.
+++
Situationen i världen är och har alltid varit osäker, präglad av kriser av olika slag. Perioder av fred samarbete och relativt välstånd har tyvärr varit parenteser på en historisk tidslinje med konflikter och krig. I historiskt perspektiv och i vår egen tid är den mänskliga historien tragisk med så mycket våld och förtryck, och frågan om det kan bli bättre i framtiden kan knappast besvaras positivt.
Imperier uppstår och faller, diktatorer kommer och går, och människor som är offer i detta grymma spel kämpar för sin överlevnad. Människorna i västerlandets demokratier som haft det bra i jämförelse med de verkligt fattiga, lider av en slags existentiell fattigdom som också är förödande. Man saknar ofta meningsfulla sammanhang, tillhörighet, visshet om sin plats och den större meningen med livet, som en rent materialistisk världsbild inte kan tillgodose. Som individ står man mer ensam utan den historiska förankringen i en trosgemenskap och försöker skapa ett fungerande liv med hjälp av filosofier, alternativ andlighet, självförverkligande. Men det är en bräcklig grund att bygga på.
+++
Det vi med säkerhet kan veta om framtiden är det Gud själv sagt i sitt ord ska ske, vilket är absolut tillförlitligt. Vi vet ju att han redan gjort det han förutsade genom sina profeter och kan därför lita på att han ska slutföra sin frälsningsplan. Ur bibliskt perspektiv är historien inte bara en lång serie av årtal med kungar, härskare, härförare, krig, katastrofer, upptäckter, framsteg, utan Guds egen historia som han genomfört i och genom människor för att nå sitt mål: att rädda sin värld, de människor han älskar.
Vi vet inte när, men att, Jesus Kristus kommer tillbaka, och att det då är slut med den mänskliga historien. Tiden fram till den dagen då vårt saliga hopp ska uppfyllas kommer att bli mycket svår, något jag skrivit om i andra inlägg.
Titus 2: Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, 13 medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 14 Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar..
Vårt hopp är Kristus, Israels och alla folks frälsare och Herre, att han ska upprätta sitt eviga rike vid sin återkomst där bara hans rättfärdighet ska regera, hans fred och frid råda, och ondska, lidande och sorg inte finnas mer . Medan vi väntar på detta ska vi inte vara passiva, utan tjäna Gud och förbereda oss, så att vi är redo för den stora dagen, befrielsens dag.
alefochomega 