Redan i den första meningeni de fyra olika evangelierna kan vi utläsa något om den teologiska avsikten bakom upplägget. Matteus börjar med Βίβλος γενέσεως, biblios geneseos, Boken om Jesu Kristi, Davids Sons, genealogi, släkt. Det är ju en populär sysselsättnig i vår tid att ta reda på sina rötter genom att använda sig av genealogiska släktregister på Internet. För Matteus var det ännu viktigare, av väl förstådda skäl, att redan i den första meningen fastslå, att den Jesus som hans evangelium handlar om, härstammade från Abraham, via kung David. Den Jesus som under sin offentliga tjänst förkunnade och undervisade om himmelriket, botade sjuka och drev ut demoner, dog och uppstod från de döda, var just den Messias som Gud utlovat genom sina profeter.
Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. (Matt 1:17).
Matteusevangeliet är det längsta evangeliet med sina 28 kapitel och står först i Nya Testamentet, vilket ger en logisk övergång från det gamla förbundets skrifter till det nya. Den sista boken i GT är ju profeten Malaki (mitten av 400-talet f Kr) . Det judiska folket hade återvänt från den 70-åriga exilen i Babylon och hågkomsterna av den levande förbundsgemenskapen mellan folket och Gud hade bleknat, liksom profetrösten tystnat. De sista verserna (5-6) innefåller profetian om att Gud skulle sända profeten Elia , vilket uppfylls i inledningen till Jesu offentliga gärning när Johannes döparen träder fram som den utlovade vägröjaren till Messias själv , kap 3. Johannes var en profet efter den stora förebilden Elia, i hans kallelse, anda och kraft. Det var samtidigt uppfyllelsen av Jesajas profetia. Han förkunnade omvändelsens budskap som skulle förbereda folket inför Messias framträdande. Jesus bekräftade senare hans kallelse i kap 11:
Kontinuiteten är tydlig, det Gud utlovat genom sina profeter går i uppfyllelse när hans Son föds in i det folk som varit hans särskilda förbundsfolk . Tiden hade kommit för genomförandet av den permanenta lösningen på syndens problem. Det hade hanterats på ett symboliskt och provisoriskt sätt genom offertjänsten i tabernaklet och sedermera templet, då synden övertäckts genom ställföreträdande djuroffer. Nu skulle Guds frälsning bli uppenbar, inte bara för det gamla förbundsfolket, utan för alla folk, när Jesus som Guds lamm tog hela världens synd på sig för att försona mänskligheten med Gud.
Matteus ordnade sitt material på ett mycket genomtänkt sätt för den framför allt judiska grupp han vände sig till, för att framhäva att Jesus var den Messias, av Davids släkt, som profeterna utlovat i sina skrifter, den nye Moses som instiftade ett nytt förbund och gav sin församling himmelrikets lag. Han är därför också den som citerade Gamla Testamentet mest, Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas, är en fras vi möter många gånger.
Evangeliet är uppbyggt på en femfaldig struktur av stora sammanhängande tal som på ett naturligt sätt sammanflätas med berättelsen om Jesu offentliga tjänst. Vad gäller femtalet kan man tänka på de fem Moseböckerna Vi känner till Bergspredikan, kap 5-7, utsändelsetalet, kap 10, liknelsetalet, kap 13, om församlingen i kap 18, och det eskatologiska talet, kap 24-25. Som tidigare påpekats fanns dels den s k talkällan, ett muntlig skatt av Jesus-ord, och det äldsta evangeliet Markus som källor. Matteus berättar också om Jesu födelse, där detaljerna skiljer sig till en del från Lukas skildring. Dessa olikheter och även likheter mellan evangelierna har genererat ett stort forskningsområde som det är omöjligt att gå in på, och även ointressant för vi kommer säkert ändå att ha en del obesvarade frågor kvar. Vi har den inspirerade texten att förhålla oss till och allt det den ger oss. Det skrevs med all sannolikhet före Jerusalems förstöring år 70.
Matteus var apostel, troligtvis den tullindrivare som det berättas om i evangelierna som kallades av Jesus att följa honom. För övrigt vet vi inte så mycket om honom själv, evangeliet handlar ju om Jesus. Men vi kan utgå ifrån att Matteus som på ockupationsmakten Roms uppdrag tog ut tullar av sina landsmän, inte var särskilt populär bland dem. Folket tyngdes av de olika höga skatterna, och måste dessutom betala tull t ex vid stadsportarna för att kunna sälja sina varor på marknaden, och många andra punktmarkerade aktiviteter. Det var ett hårt liv för den vanlige israelen, och den som samarbetade med det förhatliga Rom blev illa sedd. Det var kanske därför Jesus sade detta när han också markerade sin kallelse av den utstötte tullindivaren genom att gästa hans hus.
Markusevangeliets symbol är lejonet.
+++
Markus inledde sitt evangelium på det sätt som är karakteristiskt för hela hans skrift: koncentrerat på det väsentliga:
Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Det är programförklaringen, att förmedla glädjebuskapet om Jesus Kristus, Guds Son till världen.
De flesta bibelforskare är överens om att Markus är det äldsta evangeliet och att Matteus och Lukas utgår från detta, och att de b la lägger till berättelsen om Jesu födelse och det som kallas Bergspredikan respektive Slättpredikan. Särskilt Matteus, men även Lukas samlade Jesu ord till större tal, medan Markus har sådana kortare talsekvenser invävt i berättelsen, med undantag för det längre talet på Olivberget i kap 13. Denna samlade undervisning om den närmaste framtidene och vad som ska ske vid tidens slut, var centralt för alla tre evangelierna. Jesus förberedde sina lärjungar på vad som skulle ske efter hans död och uppståndelse.
Man utgår också från att det funnits en muntligt källa, kallad Q, som b la Matteus kan ha bidragit till. Han var ju en Jesu lärjunge, och i den tidens muntliga kultur var det självklart att memorera och bevara Jesu ord. Men det blev som sagt snart nödvändigt att skriva ner detta när församlingar grundades och ögonvittnena dog. Man hade alltså ett gemensamt stoff, men man disponerade det lite olika utifrån sina syften att nå olika grupper, betona och belysa olika saker. Evangelisterna har också eget material, vilket återigen styrker autenciteten i deras vittnesbörd. Om allt hade varit exakt lika in i detalj, skulle man misstänka att de pratat ihop sig innan och fabricerat en historia. Det ger tillsammans den bredd, höjd och djup åt Jesu liv, särskilt när vi betänker det Johannes beskriver i sitt evangelium.
Vidare menar man att Johannes Markus var son till den Maria i vars hus de kristna samlades, (Apg 12:12) . Han hade dels följt med Paulus på den första missionsresan, dels tagit del av vad aposteln Petrus berättade så noga att han blev Petrus tolk (kyrkofadern Papias). I generationen efter apostlarna bekräftade man att Markus var författare och att evangeliet skrevs i Rom efter att Petrus och Paulus dött martyrdöden. Så han var mycket insatt och lämpad att skriva ner biografin över Jesu liv, han levde själv i den första församlingen i Jerusalem b la, var ute på missionsfältet och ska till sist ha grundat en församling i Nordafrika, Alexandria som blev ett viktigt centrum för den tidiga kyrkan. Den koptiska kyrkan i Egypten har därför en hel del intressanta traditioner om Markus och hans gärning, som jag återkommer till i nästa del.
När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: ”Petrus står utanför porten!” 15 De sade till henne: ”Du är tokig!” Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: ”Det är hans ängel.” 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ”Berätta det för Jakob och de andra bröderna.” Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.
Bibeln censurerar aldrig människors svagheter, synder eller konflikter, varken i GT eller NT. Här kan vi läsa om en sådan konflikt. Det var Barnabas, (kusin till Markus) som var känd som en vis och försonlig man, som förökte mäkla, men när det inte gick for han vidare med Markus. Det är därför dessa texter är så trovärdiga. De handlar inte om att skönmåla, framställa människor och händelser på ett propagandistiskt sätt utan de säger som det är. Huvudfokus är hela tiden på Gud, och i Nya Testamentets fall, på Jesus Kristus, det han säger och gör. Lärjungarna framstår ofta i all sin mänskliga bräcklighet, vilket gör att vi kan identifiera oss med dem. De tjänade däremot en trofast, tålig, kärleksfull och stark Herre som trots detta anförtrodde dem sitt ord och sin andliga kraft.
Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.” 37 Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. 38 Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. 39 Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. 41 Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.
Markus kan visserligen kallas reportern, berättaren bland de fyra, och språket är därför enkelt utan komplicerade meningar, men han har en genomtänkt struktur på materialet. Evangeliet kan delas upp i några stora delar. Den skildrar Jesu offentliga tjänst med början i de förberedande händelserna, verksamheten i Galiléen med de många kraftgärningarna och under Jesus utför när han vandrar genom byarna och förkunnar evangeliet, vägen till Jerusalem, processen som ledde fram till domen mot Jesus, hans lidande som kulminerade på korset, och uppståndelsen. Markus har ett slut som många bibelforskare menar är ett senare tillägg. Evangeliet slutar annars så här:
Han skrev för icke-judar, eftersom han ofta förklarar judiska seder som dessa inte visste mycket om. Därför såg han det inte som nödvändigt att återge Jesu judiska släkthistoria.
alefochomega 