Detta är en ny serie som ska handla om några av alla de som skrev vår Bibel och deras teologi. Jag börjar i Nya Testamentet med Johannes och Paulus.
Aposteln Johannes skrev det fjärde evangeliet, tre brev och kanske Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln.
Johannes beskriver sig själv som ”den lärjunge som Jesus älskade”, inte mindre än fyra gånger i sitt evangelium, 13:23, 20:2, 21:7, 21:20. Han har kallats just för ”kärlekens apostel”, kanske för att han stod Jesus särskilt nära, och därmed kunde förmedla budskapet om Guds kärlek . Vi vet inte varför det var så. Hans kallelse kanske var att se djupast in i Jesu eget hjärta och väsen och uppenbara honom som Guds Son och Herre på sitt unika sätt.
De fyra evangelisterna var olika och betonar olika saker, vilket sammantaget ger djup, bredd och höjd i skildringen av Jesus. De beskriver naturligtvis samma händelser från Jesu liv och återger hans ord, men framhäver olika aspekter. Johannes har en del i sitt evangelium som är speciellt för honom.
+
Vad vet vi om honom som person?
Johannes var från början fiskare när han blev kallad. Hans bror hette Jacob och fadern Sebedeus. Bröderna kallades ”Åskans söner” av Jesus. Var det för att de predikade med kraft eller hade de utmärkande intensiva personligheter? Johannes genomgick hur som helst en förändringsprocess, precis som Petrus och de andra lärjungarna under de drygt tre år de levde med Jesus, när de tränades och påverkades av honom och mognade som människor. Det finns flera exempel i evangelierna på detta.
Han tillhörde inte bara den innersta kretsen tillsammans med Petrus och Jakob, utan fick som sagt nåden att komma Jesus särskilt nära.
Johannes är den ende som berättar om hur Herren Jesus tvättade sina lärjungars fötter natten före sitt lidande, något han skildrar i kap 13. Vid korset fick han sedan uppgiften och ansvaret att ta hand om Jesu mor Maria. Intressant är att han ändå inte har någon skildring av Jesu födelse som Matteus och Lukas, trots detta. Hon kunde ju berättat mycket för honom direkt. Men det måste ha varit Guds försyn att han istället fick förmedla denna uppenbarelse om Jesus som finns i den berömda prologen:
I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:1-2).
Just detta är signifikativt för Johannes, att han djuplodar den gudomliga verkligheten om vem Jesus egentligen var och är.
Han var sedan en pelare i urförsamlingen (Gal 2:19) tillsammans med Petrus och även Jacob (Apg 3:1, 4:13, 8:14). Vid hög ålder fick han gå i landsflykt till Patmos, där han levde i en grotta under mycket svåra förhållanden. Även om han blev gammal fick han också sin beskärda del av lidanden som de andra apostlarna. Där uppenbarade sig den förhärligade Herren för honom och manade honom att skriva sju brev till församlingarna. Han får också se vad som kommer att ske i den närmaste framtiden och ända fram till tidens slut.
Johannes såg och hörde, ända från början, mer än de andra och i Bibelns sista bok fortsätter han att se in i den osynliga verkligheten, Guds himmel. Hade han vant sina ögon vid att se det gudomliga så att han kunde förmedla denna skildring av det himmelska? I Uppenbarelseboken används ordet se och såg hela tiden. Johannes var den seende evangelisten, som såg Guds närvaro och handlande i det som skedde och förklarar det för oss.
Han uttryckte det så här i sitt första brev: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbaades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss” (1:1-2).
Johannes var ett seende vittne om den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia, när Guds egen Son, ett med Fadern från evighet, blir människa i tid och rum. Han såg hur Jesus av kärlek gav sitt liv för att rädda världen, och han har vittnat om detta för ”att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant..” (Joh 19:35)
Det genomgående temat i hans evangelium, brev och Apokalyps, är den upphöjde Jesus Kristus och det liv, det ljus, den sanning, den kärlek och den nåd han förmedlar från Fadern till världen. Ingen har uppenbarat Jesu väsen som han.
+
Från Tabor till Patmos.
Johannes var på berget tillsammans med Petrus och Jakob och fick se hur Guds härlighet lyste igenom Jesu fysiska kropp. Ett par decennier senare får han i en syn se den uppståndne och förhärligade Sonen i himlen. Det måste ha varit en stark och oförglömlig upplevelse. Petrus skriver också om detta i sitt Andra brev 1:16-19.
Johannes kanske hade minnet av Tabor levande i sitt minne när han skrev i sitt evangelium: ..”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. ” 1:14
Johannes hämtar liksom de andra evangelisterna inspiration från GT. Han är djupt rotad i Skrifterna. Han ger en genomarbetad teologisk framställning av betydelsen av det Jesus säger och gör.
Han bygger upp sina skrifter utifrån sjutalet t ex, i både evangeliet och Upb. Jesus gör sju betydelsefulla tecken i evangeliet, yttrar sju Jag Är ord som visar att han är ett med Gud själv. I Upb är sjutalet, liksom andra symboliska tal, också viktiga.
Som en följd av att Jesus framställs som Ordet som var från begynnelsen, som Livet, Kärleken, Sanningen och Ljuset, blir också dess motsatser tydliga.
Del I
Johannes är seendets evangelist. Jag har inte räknat hur många gånger evangelisten använder ordet ”se” men det är många. Det har i detta sammanhang denna djupare betydelse: att se är att veta och förstå vem Jesus är. För den som verkligen ser och förstår det tror också på honom och får del av hans liv. Man kan säga att det är en bok för troende, en fördjupningsbok, som i Guds försyn kompletterar de tre andra evangelierna för att ge en fullödig bild av vår Herre och Frälsare. I den lär vi känna Jesu person och då också Fadern och den Helige Ande och hur vi troende blir upptagna i Guds eget liv. Avskedstalet i kap 14-16 betonar särskilt detta.
Han fick nåden att skåda och se vem Jesus verkligen var och är. Därför är hans kallelse vittnets, att berätta om vad han sett och hört. Det var visserligen samtliga evangelisters uppdrag men han såg längre, innerligare och vidare. Han är en i raden av ”siare” eller för att inte använda det ockult belastade ordet, sådana som såg, profeter, i GT, som såg och hörde från Herren. Johannes fick också se vad som skulle ske i den absolut sista tiden på jorden på ett alldeles unikt sätt, men helt i enlighet med traditionen i GT. Där har vi Daniel, Hesekiel, Jesaja som fick se det Gud ville visa dem för att varna, väcka, uppmuntra, förbereda och trösta sitt folk.
Man brukar dela upp evangeliet i två stora delar: de tolv första kapitlen, efter den mäktiga Prologen , som kan rubriceras som ”Tecknens bok. Jesus gör sju signifikativa tecken, som är avgörande och relaterar till det gamla förbundet och vem han är. Den andra delen, 13-21 skildrar passionshistorien efter avskedstalet och Jesus förbön. De två sista kapitlen är viktiga eftersom de skildrar hur Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse och det knyter ihop hela evangeliet.
Jag uppfattar den som en mycket judisk bok och i många stycken med samma metod som författaren till Hebreerbrevet använder sig av när han jämför det gamla förbundet med det nya som kommit med Jesus. Vi får läsa om ständiga konfrontationer med de judiska lärda och ledarna, vilket i och för sig inte skiljer sig från de andra evangelierna men som alltid skär Johannes djupare ner i deras tankevärld och blottar det som hindrar dem från att se att Jesus är den utlovad Messias.
+++
Evangeliet inleds med orden: I begynnelsen. Vi tänker då på Bibelns första bok där det står i den första versen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”.
Som så ofta ger Joh oss den djupaste förklaringen till det vi ser och hör, vad som ligger bakom allt. Det märker vi så många gånger i evangelierna när Jesus svarar på lärjungarnas eller andras frågor på den andliga nivån som ger den verkliga meningen i svaret på frågan. Jag återkommer till detta längre fram.
Vi får veta att Jesus är och var Ordet, som var med Fadern från begynnelsen vid skapelsen. ”Genom honom har allt blivit till.” Jesus, som lärjungarna levde med, hörde och såg, hade funnits från begynnelsen. Tanken hisnar.. Gud hade skapat allt genom honom och i honom. Skapelsen bär alltså spår av Guds personliga hand. Även i sitt syndiga tillstånd återspeglar skapelsen något av denna Guds härlighet. Gud är liv och skapar liv. I Sonen finns detta liv och det blir människornas ljus.
På samma sätt avslutas hans skrifter med tidens absoluta slut och Guds nyskapande, Upb 21:1 ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord”. Där kommer det människoblivna Ordet att regera i Guds Rike. Cirkeln är sluten. från begynnelsen när allt skapades av en person, genom en person, för en person..
Skapelsen är präglad av Guds personlighet från början alltså. Det är Fadern som skapar genom sin Son, som är Ordet, dvs. meningen, målet, förnuftet, skönheten med allt och i allt. Denne Son, som fanns med Fadern i evighet, blir människa i en mycket speciell tid i historien som Gud bestämt och på en bestämd plats som var förberedd och i ett folk som också var förberett sedan 1500 år.
Här får vi några av de nyckelord som Joh använder i sina skrifter: Ordet, liv, ljus, härlighet, kärlek, sanning, nåd, se, tro och vittna. Det finns fler och jag återkommer till dem i nya delar.
Johannes framställer Jesus som Gud vid flera tillfällen. Redan från början här i prologen och sedan i de berömda Jag Är-orden. Det syftar på Guds namn i GT, Jahve, ”Jag Är den Jag Är.” Mer om det längre fram.
Han använder sig av sjutalet i sitt evangelium och i Uppenbarelseboken. Det syftar naturligtvis b la på skapelseveckan i 1 Mosebok. Man kan säga att Johannes är nyskapelsens författare. Han skildrar den nyskapelse som Gud börjar genomföra när Sonen blir människa och Guds närvaro blir manifesterad i världen och den fullkomnas och fullbordas i tidens slut när Jesus återvänder till jorden som Kung och Herre för att regera.
alefochomega 