Den stora frågan om lidandet.

 

 

Job.

 

 

Det här ämnet är alltid aktuellt, och särskilt nu när vi upplever en svår pandemi som påverkar oss alla mer eller mindre. Man frågar sig i denna tragiska tid, liksom vid många andra kriser och katastrofer, var är Gud?

 

Gud är där han alltid har varit, nära varje människa som åkallar Jesu namn. Vår Gud stod inte på långt avstånd och betraktade sin lidande mänsklighet. Vi vet att han kom så nära han kunde i Jesus. Hans egen Son har lidit och dött, så Gud vet vad det innebär av egen erfarenhet. Han är densamme idag, nära varje lidande människa för att trösta, stötta och hjälpa.

 

Hur kan det hjälpa oss? Vi måste ju alla lida och dö, men vi gör det inte ensamma. Gud är med oss,  nöden och döden, genom lidande till det himmelska där allt detta äntligen får ett slut.

 

Det blir ett långt inlägg, eftersom ämnet är svårt och måste belysas från många olika perspektiv för att vi ska börja förstå. Men vi kommer aldrig helt att finna alla svar på denna brännande fråga, ytterst är det och förblir ett mysterium som så mycket annat i våra svåra, underbara och komplicerade liv.

 

 

 

Del I.

 

 

Det finns naturligtvis inga korta, enkla och heltäckande svar på denna stora fråga. Det är särskilt svårt eftersom det kommer oss själva så nära i vårt eget liv. Vi kanske alla kämpar med denna fråga. Det går inte att hålla det ifrån oss och studera detta rent objektivt.

 

Lidandets problem hänger  ihop med ondskan, vilket komplicerar saken ytterligare. Men lidandet är även ett uttryck för kärleken, så det finns många aspekter av detta att ta med i beräkningen för att kanske börja få ett helhetsperspektiv.

 

Det finns först och främst några självklara och grundläggande fakta:

 

Alla människor lider på ett eller annat sätt, både troende och icke-troende. Det hör till våra existentiella villkor på samma sätt som döden. Skillnaden är vad vi gör med lidandet och vad lidandet gör med oss. Det kan vara nyttigt att ställa några frågor till sig själv.

 

Anklagar vi omedelbart den Gud vi oftast inte ägnar så mycket uppmärksamhet annars för allt lidande i världen? Om han finns (och det gör han förvisso), är det verkligen Guds fel?

Varför känner vi oss nästan alltid orättvist behandlade av ”livet”, ”ödet” eller Gud? Varför tycker vi att vi förtjänar bättre?

Om inte Gud finns eller vi  inte bryr oss om han finns, varför förväntar vi oss att det ska finnas någon slags moralisk instans som ska döma till vår förmån och låta oss slippa lidandet?

 

Vi kan förhålla oss på olika sätt till det ofrånkomliga lidandet. Det finns många exempel på religioners och filosofiers olika förhållningssätt, men jag kan inte gå in i detalj på dem här.

 

Bara några tankar om detta: Accepterar vi att det tillhör livets villkor utan att fråga eller plågas av detta faktum? Intar vi en stoisk attityd, där vi försöker nollställa oss så totalt att vi inte plågas känslomässigt av det ofrånkomliga lidandet utan bara försöker uthärda det ? Sopar vi det under mattan,  roar oss och lever livet så länge det går? Blandar vi ihop en egen version av tankar om karma, tidigare liv och konstruerade förklaringar till att vi lider, utan att verkligen tänka igenom det hela ordentligt?

Låter vi bitterhet och ilska över vårt lidande ta över eller förvandlas vi till medkännande, tacksamma och ödmjuka människor i lidandets eld? Det kan komma något gott i varje lidande. Han ger oss ett hopp som ingenting kan ta ifrån oss. Det är inte ute med oss, lidandet har ett slut och vi kan lära oss något av det vi går igenom.

 

Eller söker vi Gud i vår egen nöd och andras? Ber vi om hans hjälp och förtröstar på att han ensam ser helheten och ytterst kommer att skipa rättvisa och göra slut på lidandet och ondskan, vilket innebär evig tröst, upprättelse och kompensation.

 

Det beror naturligtvis på många olika saker och varje människas historia är unik och det går inte att generalisera.

 

 

+++

 

 

Först lite om hur kristna kan se på lidandet och sedan om några orsaker till de olika formerna av lidande.

 

Många har erfarit att det är en stor skillnad mellan att lida och sörja tillsammans med Gud eller utan Gud. Rent mänskligt sett är  det lättare att ha någon vid sin sida när man har det svårt. Det har vi nog alla känt. Det är bra att hålla någon i handen då, men många av oss har erfarit att det inte räcker med en människa, hur väl hon än vill. Det räcker inte hela vägen. Den ende som verkligen kan gå med oss i dödsskuggans dal är Gud själv, och det har han gjort genom Jesus Kristus.

 

Kristna som lever i gemenskap med Gud genomgår också kriser när lidandet slår till, och utgången är olika. En del blir så förbittrade på honom att de bryter kontakten. Andra håller fast vid tron på Gud trots allt och genom allt,  även om man är förtvivlad, tvivlar och tidvis ifrågasätter hans godhet eller mening. Men alternativet är alltid sämre: att stå ensam utan Gud. Man vill hålla fast vid Herren till varje pris, eftersom Han är viktigast i livet.

 

 

Man litar också på den större förklaringen till varför det blev så här på jorden, med all synd, ondska, lidande och död samt vad Gud gjorde för att lösa detta, som han inte var upphov till. Det ger perspektiv, hopp och kraft att härda ut i mycket svåra omständigheter.

 

Människor som inte tror på Gud hittar andra strategier och förklaringsmodeller att hålla sig till, som jag inte ska gå in på här.

 

+++

 

 

Det  finns ett par olika orsaker till lidandet, dels den moraliska, dels den naturliga. För det första beter sig människor  på ett sätt som orsakar lidande för andra, med attityder, ord och gärningar . Man begår onda handlingar mot andra. Här finns hela skalan från förkastelse, likgiltighet och elakhet till mord och övergrepp på barn. Vi skadar också oss själva på många olika sätt och orsakar oss själva och andra lidande.

 

För det andra har vi den ”naturliga” förklaringen: naturkatastrofer, olyckor och sjukdomar, död.

Detta kan delvis ha orsakats av människors påverkan och medverkan, men vi bortser från detta just nu. Dessa händelser hör helt enkelt till de betingelser vi lever i, de bara händer och drabbar urskiljningslöst.

 

När det gäller människors agerande håller nog de flesta med om att människors val spelar en stor roll när det gäller det moraliska onda som skapar lidande. Men ingen kan reda ut alla aspekter av detta och det är egentligen ett annat ämne. Hur fri vilja har vi? Hur mycket påverkas vi av  arv, miljö, andras beteende mot oss? Man kan dock konstatera att vi alla är djupt inblandade i varandras liv, på gott och ont, och påverkar mer än vi kanske anar.

 

Här blir det alltså svårt. Vi är alla både offer och förövare och har svårt att reda ut hela sammanhanget. Ofta förstår vi inte hur vårt eget beteende påverkar andra negativt.

Vi tenderar dock att döma andra hårdare än oss själva, hittar ofta bortförklaringar och ursäktar vårt beteende.

 

Problemet är att vi utgår från oss själva och bedömer allt från den snäva utgångspunkten. Vi har inte hela bilden av orsak och verkan och allt som påverkar oss alla. Därför blir det rent logiskt svårt att anklaga Gud, som är den ende som ser och vet allt i det längre tidsperspektivet.Vi vet ju inte vad han vet. Därför blir det också omöjligt att döma på ett rätt sätt.

 

Hur som helst, vad gäller naturkatastrofer, sjukdomar, olyckor och liknande saknas ju oftast en moralisk agent. Det bara händer i denna värld som är sådan. Om man ändå undrar över orsakerna till detta, spelar ens livsåskådning in. Materialister och  icke-troende menar att det är resultat av evolutionen och slumpen. Man har naturvetenskapliga förklaringar till det mesta, t ex rent biologiska till människors beteende. Men när man själv drabbas,  ligger det närmare till hands att de anklagar någon eller något för det i alla fall.

 

Kristna kan komma till olika slutsatser när det gäller detta, men man söker och finner förklaringar i Bibeln, som ger de bästa svaren. Orsaken till lidandet och därmed våra livsvillkor i stort i denna farliga och osäkra värld, beror på en katastrof som inträffade långt innan vi kom in på scenen och som påverkar våra livsvillkor idag, det vi kallar syndafallet. I och med detta rubbades den goda ordning som var Guds ursprungliga plan med sin skapelse.

 

Den kunskapen hjälper kanske inte så mycket i akut smärta och sorg, men ger tröst och styrka i nöden. Gud  lämnade oss inte i denna situation, utan sände sin egen Son för att vara med oss och hjälpa oss.

 

 

 

 

 

 

Del II

 

 

Först några ord om att lidandet inte bara hör ihop med ondskan, på så sätt att ondskans gärningar skapar lidande hos sina offer. Men det hör även ihop med kärleken. Den som älskar lider när kärleken inte blir mottagen, när föremålet för kärleken skadas av andra eller skadar sig själv och plågas. Det finns hur många exempel som helst på det. Tänk bara på   föräldrar som lider vid barnets sjukbädd och skulle vilja ta på sig sjukdomen och smärtan för att det barnet ska slippa plågas och kanske dö. Varför är vi sådana? Därför att vi älskar våra barn.

 

Sådan är också Gud. Det har Jesus uppenbarat om honom. Han är en älskande Fader som vill rädda sina sjuka och plågade barn och han gör det på riktigt när hans egen Son blir människa och tar allt ont på sig. Gud vill återställa skapelsen till sitt ursprungliga skick, utan död, ondska och plåga.

 

Drivkraften hos oss människor att få älska, bli älskade och bilda familj är oftast starkare än vetskapen om att vi kan bli svikna av de allra närmaste, att de t o m förkastar oss, gör oss illa (och vi dem). Vad gäller Gud själv som ÄR kärlek, visste han naturligtvis från början att hans skapade varelser skulle förkasta hans ord och lämna gemenskapen med honom. Det stora är att Herren, som inte ville att vi skulle bryta med honom och därmed lida och bli olyckliga, har gjort allt han kan för att få oss tillbaka till sig. Han tar vårt onda på sig och ger oss sin kärleks överflöd på nytt. Vi klarar inte att komma tillbaka till Gud själva utan han måste dra oss till sig genom Jesus Kristus.

 

 

Kärleken är starkare än allt, det viktigaste av allt. För den kan vi offra mycket, för att se dem vi älskar räddas och må väl. Den hämtar kraft i sig själv (och ytterst Gud)  och i hoppet och tron. Vi är skapade till Guds avbild och kan på något sätt känna igen oss i Guds kärlek, även om den överträffar allt mänsklig kärlek. Jesus var fullkomligt helig och utan synd men tog vår synd på sig för att vi skulle bli förlåtna och återfå gemenskapen med Gud. Vi är alla syndare och älskar ofullkomligt, men vi gör det i alla vår svaghet.

 

 

Guds kärlek  gör sitt yttersta för att rädda oss från allt ont, besegrar synd, brustenhet och döden. Jesus är Guds synliga kärlek, när han delar våra villkor, lider med oss och låter oss dela sitt eviga liv.

 

 

Guds handlande visar oss att han kan göra något gott av det onda, förvandla lidandet till en djupare förbundenhet med honom och andra. Ytterst har han besegrat döden, det onda och lidandet. Han tar det värsta och gör det bästa av det genom korset. Livet, kärleken, läkedom och upprättelse segrar till sist.

 

 

+++

 

 

Man kan i detta sammanhang också utgå från Jesu liknelse om ogräset och tillämpa den på skapelsen också och inte bara Jesu förkunnelse om himmelriket i nutid och framtiden. Den säger något fundamentalt som gäller i alla tider. Gud skapar allt fullkomligt gott och en fiende sår in sitt onda för att förstöra. Han vill förgöra, förstöra, förnedra Guds skapelse, människan, och orsakar därmed Gud smärta. Det ser vi på korset. Så länge vi lever här på jorden kommer det att finnas gott och ont, som påverkar oss alla, på samma sätt som vi genom våra liv påvekar andra.

 

De första kapitlen i Bibeln beskriver just detta. Jag har gått igenom de första kapitlen noga på andra ställen så jag kan inte i detalj återge hela förloppet här men vill bara konstatera detta faktum: det onda kommer inte från Gud. Lidandet och ondskan är ett resultat av att det onda fick makt över människan och hela skapelsen, helt emot Guds avsikt. Det onda i form av den andliga makt som ljuger, bedrar, förför, förstör och fördärvar. Det är en verklighet som gradvis uppenbaras i Bibeln. Jesus själv talar om honom, satan,  som en tjuv, mördare och lögnare.

 

För att fortsätta med liknelsens språk,  tog de första människorna till sig av den onda säden, Guds fiendes ord ( som egentligen är en snedvridning av vad Gud sagt) istället för den goda, som är Guds Ord, och blev förgiftad i själ och hjärta. Bibeln presenterar inte en teoretisk och heltäckande förklaring till lidande och ondska. Den beskriver orsakerna, huvudaktörerna i detta kosmiska drama och särskilt då Gud själv som

 

Hans Ord  var och är gott, sant och rätt. Det fastställer normer och regler för människan. Det Gud gör är för människans bästa. Som vår skapare vet han vad som är bäst för oss och verkar i enlighet med detta. Fienden vill bara skada oss och Gud själv, genom att få oss att göra de som inte är bra för oss. Det orsakar en smärta hos Gud att se sina skapade varelser förvandlas till hans fiender och bli uppfyllda av stolthet, lögn, hat och ondska. Det orsakar oss själva ett stort lidande i långa loppet att leva i opposition mot Gud, även om det för stunden kan vara behagligt och bekvämt på många sätt.

 

Att inte hålla sig till det Gud sagt medförde alltså ödesdigra konsekvenser.  Gud skapade både änglar och människor med fri vilja, för utan den fria viljan blir kärleken omöjlig. Men av det följer, att vi också kan välja fel. Det var en stor risk och utmaning, men Gud ansåg det tydligen värt priset. Vi  lever alla med konsekvenserna av det felaktiga valet än idag, att de första människorna valde att gå sin egen väg. Gud lovade från början att rädda mänskligheten från den destruktiva makt som håller den fången, något som bara han kunde göra och denna räddning erbjudes oss alla.

 

 

Vi värdesätter nog också friheten  om vi tänker efter. Även om vi får lida för andras och vår egen kärlekslöshet. För vem vill avstå från sin fria vilja egentligen? Problemet är, att när vi använder den fel och konsekvenserna blir förfärliga, skyller vi ofta på Gud.

 

Här är  nu Jesu liknelse från Matt 13: 24-30.

 

Liknelsen om ogräset.

 

24 Han lade fram en annan liknelse för dem: ”Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26 När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.

27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? 28 Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset.30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.”

 

 

 

Guds perspektiv.

 

Bibeln ger oss Guds perspektiv och beskriver hur han handlar med mänskligheten som helhet genom den första människan Adam, som både var en historisk individ och som samtidigt förkroppsligar hela mänskligheten. Alla som sedan fötts och föds in i denna värld föds in i Adam, in under de villkor som gäller sedan syndafallets dagar. Men efter Jesu död och uppståndelse får vi alla möjligheten att födas på nytt in i Kristus, där helt andra villkor gäller för det livet. Livets Andes lag som befriar från syndens och dödens lag. Där finns förlåtelse, upprättelse, helande, gemenskap.

 

Problemet från vårt perspektiv handlar om tidsaspekten. När Jesus föddes in i världen kom Guds rike till jorden och han vann segern över den onde med sin död och uppståndelse. Segern är vunnen, men ändå finns ondska och lidande kvar tills Jesus kommer tillbaka.  Kristna lider som alla andra av allt som kan drabba oss som människor på denna denna jord.

 

 

Gud har bestämt tider och stunder och när Jesus kommer tillbaka till jorden är det slut med den ondes välde för gott och Guds Rike kommer i sin fulla synlighet. Men än så länge lever vi alla med syndafallets konsekvenser. Vi har Guds löften om vår fulla räddning och lever i hoppet om att Guds rike ska komma, samtidigt som vi  kan få konkreta bönesvar i form av befrielse, hjälp och helande.

 

 

Till sist kan vi konstatera att alla människor lider på olika sätt och det är omöjligt att gradera lidandet eftersom det är så personligt. Det finns olika anledningar. Man kan lida som en konsekvens av sina egna handlingar eller andras. Man kan bli oskyldigt anklagad och förkastas. Alltför många utsätts för övergrepp, misshandel, mobbing, utnyttjas och förnedras. Historien är fylld av tragiska exempel på människor som lidit och dött, okända för världen men kända av Gud. Eländet började med det första brodermordet, när Kain dödade Abel, och fortsätter tills Jesus kommer tillbaka som Fridsfurste och gör ett slut på allt ont.

 

Man lider p g a krig, en olycka, en naturkatastrof, sjukdom, fattigdom och hungersnöd, flykt, förlust osv.  Man lider p g a sin övertygelse, förföljs för sin tro. Det finns lika många exempel på lidande som det finns människor. Samtidigt som det finns lika många exempel på övervinnande och Guds hjälp i yttersta nöd.

 

Det unika och storartade med kristen tro är att vi inte lider ensamma. Gud lät sin egen Son dela våra villkor till det yttersta, lidande och död, för att vi som tror ska kunna dela hans uppståndelse och liv.