Gud Fadern, Sonen och den helige Ande. Inledning.

 

 

 

Vi ska begrunda ett stort och underbart mysterium – att Bibeln uppenbarat vem Gud för oss, Skaparen, den osynlige Guden som bor i ett ljus som vi inte kan närma oss. Han har själv visat, i ord och gärningar, att han är Fader, Son och den helige Ande, sann och evig Gud, tre personer.

Vad vi anar är att tillvarons innersta är ren kärlek, är relation inom Gudomen i så hög grad att våra mänskliga referensramar, begrepp och förståelse inte kan omfatta det. De är så mycket liv, kärlek, gemenskap, enhet och härlighet tillsammans, att det övergår vårt fattningsförmåga. Vi kan inte rent intellektuellt förstå att Gud är tre Personer i en total enhet, men det hindrar inte vårt hjärta från att älska och tillbe honom.

Gud är Ande och ändå en inneboende enhet av personer. Fadern är Gud, men inte Sonen, Sonen är Gud, men inte Fadern, Anden är Gud men inte Fadern eller Sonen. Det är som sagt ett mysterium som vi inte förstår vidden av. Det är ingen matematisk formel utan en levande verklighet som vi försöker förstå genom det Gud sagt och gjort för att visa oss vem han är. Det är därför ibland mer flytande, i NT talas om Kristi Ande, och att ”Herren är Aden”, Guds Ande.

Vi använder ju ord för att beskriva detta och i kyrkans historia talar vi om Treeningheten. Ordet finns inte i BIbeln men själva den gudomliga verkligheten skildras där. Vi förstår inte höjden, djupet och bredden av detta, och vårt språk räcker inte för att beskriva det, men vi får använda de begrepp vi har till vårt förfogande, som enhet och personer.

Vi får på ett unikt sätt veta en del om själva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden i b la Johannesevangeliet, den evangelist som fick nåden att skåda djupast in i denna verklighet. Jag återkommer till detta i nästa inlägg.

 

Från Bibelns första till dess sista bok är den treeninge Guden verksam: i skapelsen, i de konkreta historiska händelser som genom Guds agerande blir frälsningshistoria, i Jesu liv och död, uppståndelse och himmelsfärd och i hans återkomst vid tidens slut och i nyskapelsen, genom den Helige Andes utgjutande och verkan bland människor för att föra dem till tro på Jesus.

Gud uppehåller sin skapelse och verkar även i dag, i det stora och lilla.  Utan Guds försyn och uppehållande kraft skulle universum omedelbart upphöra att existera.

Uppenbarelsen om vem Gud är och vad han gör fullbordades naturligtvis i och genom Jesus Kristus själv. Han är den som visar oss vem hans Fader (och) vår är, och hur han verkar utifrån sin relation med honom i och genom Andens liv och kraft.

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

Begreppet ”treenighet” finns som sagt inte i Bibeln, men jag ska inte gå in på kyrkohistorien här och kartlägga när och varför kyrkofädena började använda detta begrepp. De första århundradena av den kristna kyrkans historia handlade ju om att man formulerade och sammanfattade läropunkter som återfinns i skrifterna, för att grunda församlingens eget inre liv i Guds ord och som försvar utåt mot villoläror och förvrängningar av detta.

 

Det är ändå ett bra sätt att beskriva själva verkligheten, vem Gud är. Han är en levande enhet av tre Personer. De verkar tillsammans, men ändå med olika uppgifter. Fadern är ju själva urkällan i Gudomen.

 

I den nicenska trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid”. Det är ju ett sätt att betona hur unik Sonen är, han fanns hos Fadern i evighet. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Joh 1:18).

 

Sonen skapades inte, som allt annat skapat i himlen och på jorden, han ”föddes” av Fadern. Det är ord men vi förstår egentligen inte innebörden av detta, hur det gick till, bara att det är så. Men vi vet att det är det djupaste och starkaste uttrycket för Kärleken, Guds egen Kärlek: Fadern älskar Sonen (och föder honom), Sonen älskar Fadern, och Anden är ett med dem och deltar i detta heliga utbyte, denna saliga gemenskap, men har också ett ”yttre” uppdrag gentemot skapelsen. Eftersom Gud ÄR kärlek, ”måste” han vara en gemenskap, en enhet av älskande Personer.

 

 

Det stora är att vi dras in i deras kärlek, i den verklighet som är Guds eget liv. Genom Jesu död får vi liv, korset blev himmelens port för oss. Av nåd föder Gud själv oss till nytt liv och för oss in i sin Älskade Sons rike. Vi får dela hans liv som barn och börja lära känna honom redan här, inifrån. Gud har ju tagit sin boning i oss, när vi tog emot frälsningens stora gåva. Det är det största vi kan erfara som människor och något att ständigt förundras över och vara tacksamma för.

 

 

 

+++

 

 

De vi kan ana av de gudomliga personerna är just denna absoluta och fullkomliga form av relation i kärlek, överlåtelse, överensstämmelse och enhet. Kan det lära oss något om hur vi som människor, som unika personer, och framför allt hans barn, kan återspegla vår Skapare, Gud och Fader? Det är också ett spår jag ska följa i den här serien, men jag kan säga så här mycket nu:

När vi är som mest människa och i den djupaste meningen en av Gud född person, så är det framför allt i mötet med en annan person, som vi överbryggar det subjektiva och (när det är som bäst) blir ren gemenskap, ren relation. Det är bara möjligt i Kristus, när vi är i honom och hans liv i oss själva tar över i en gemenskapshandling, som bön, lovsång, andliga samtal, lyssnande, tjänande. Först måste vi bli de personer vi är skapade och nyskapade att vara i Kristus, och föras in i den levande relationen i Gudomen själv. Vi får snarare fritt och för intet dricka av den friska källan med livgivande, friskt vatten somär Guds liv, hans kärlek och ljus. Han är oss så nära genom Jesus, genom Anden i oss, som är oss så nära Gud kan komma.

 

Vi blir mer än oss själva som enskilda individer i mötet, samtidigt som vi blir oss själva mer. När vi både blir oss själva fullt ut och samtidigt mer än oss själva i det vi svagt återspeglar vi de gudomliga personernas interaktion, om än på ett svagt och begränsat sätt.

 

När vi lever i Kristus så är det honom vi möter hos varandra i benådade ögonblick, när det som skiljer oss åt i personlighet, erfarenheter, och med allt vårt personliga bagage vi bär med oss i kropp och själ.

 

 

Nya Testamentet uttrycker denna stora gåva på lite olika sätt, att vi syndare av nåd får förlåtelse genom Guds försoningsverk, och föds på nytt av hans ande för att kunna leva tillsammans med honom nu och i all evighet.  Jag återkommer till det också.