Hur skulle världen sett ut om inte Saulus fått möta den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus? Det hade med all säkerhet funnits någon annan som fått samma viktiga uppgift, men få människor passade bättre för dena än just Saulus/Paulus (båda namnen användes, något som var vanligt, det senare var hans romerska namn). I detta livsförvandlande möte fick han den stora kallelse att bli en utsänd, en apostel till folken. Han räknas som apostel eftersom han fick denna kallelse av den uppståndne Herren Jesus själv, trots att han själv inte tillhörde den ursprungliga apostlakretsen.

 

Jag inleder en serie i flera delar om den kanske viktigaste personen i antik historia, som fortfarande påverkar människor över hela världen med sina brev, en förhållandevis liten samling brev till församlingar under det första århundradet i ett lika förhållandevis liten land, ockuperat och härjat av Romarriket. Världsmakter har kommit och gått sedan dess, men kyrkan finns kvar och de nytestamentliga skrifter som är dess fundament, b la hans brev. En del med Paulus samtida författare läses naturligtvis ännu, men man kan nog med fog säga att Paulus tillhör de mest lästa över hela världen.

 

Hans brev innehåller ju så mycket som är relevant för oss människor på ett helt unikt sätt i jämförelse med dessa.  Teologi, antropologi, uppmuntran, råd och förmaningar i konkreta situationer, personliga kommentarer som gör breven så levande och säger något om personen Paulus, inte bara den store aposteln och läraren. Han var också enligt dåtidens viktiga retoriska tradition just en oerhört skicklig retoriker i ordets verkliga och ursprungliga mening, att övertyga andra om trovärdigheten i ens argumentation och inte enbart vältalighet. För den intresserade bifogar jag en föreläsning och ett boktips om denna intressanta aspekt av de nytestamentliga skrifterna längst ner.

 

 

Gud vet vad han gör när han utväljer redskap för sin tjänst. Hur som helst hade aposteln Paulus en enorm betydelse för den kristna kyrkans början, för en god teologi som grundlades , för pastoral omvårdnad och ett gott församlingsliv, som Jesus tjänare, en förebild i alla tider. Man kan fundera över hur världen skulle sett ut om inte den kristna tron erbjudit ett kraftfullt initiativ till  avguderiet och de många kulterna som band människor i andligt mörker. Då hade hedendomen varit förhärskande med sina många gudar, sin dyrkan av kejsaren, de sociala orättvisorna, avsaknaden av människovärde, kvinnors och barns utsatthet, marginaliserade gruppers utanförskap, våldskultur och sexuell omoral. Samhället var oerhört hierarkiskt och de ”vanliga” människorna utan status och makt var utlämnade till sig själva och familjen för att överleva.

 

 

Paulus levde och verkade i denna svåra och komplexa verklighet , politiskt, andligt och socialt. Han var dels rotad i den judiska traditionen, lärde sig från unga år att memorera trosbekännelsen, sedan allt större delar av Skrifterna.  Han lärde sig troligtvis sitt yrke av fadern, som tältmakare av större mobila tält som man tog med sig som tillfällig bostad under en viss tid, tillverkade  av en särskild sorts getskinn. Paulus hade nytta av av detta för sin framtida försörjning på misionsfältet, eftersom han satte en ära i att inte vara ekonomiskt beroende av  församlingarna. Han var oerhört beläst, bildad i de judiska skrifterna med kommentarer, dåtidens intertestamentala litteratur och även av författare från den grekiskromerska litteraturen. Han citerade några poeter fritt ur hjärtat vid sitt tal på Aeropagen.

 

Han växte upp i en större kosmopolitisk stad, Tarsus i nuvarande Turkiets sydöstra del vid Medelhavet, känd för sin handel och med gamla anor, storpolitiskt centrum med många olika religioner, flera olika universitet. Han var van vid de olika religionerna och såg på nära håll hur man utövade olika kulter där,  b lamithraismen, zoroastrismen. Tarsus i Kilikien blev en romersk provins på 100-talet och därför var Paulus romersk medborgare från födsel, vilket han kom att hänvisa till vid några tillfällen.

 

Paulus studerade i Jerusalem under Gamaliel (sonson till den berömde skriftlärde Hillel, kallad Rabbeh)  i den fariseiska traditionen, som i sin positiva utformning innebar ett avskiljande från religiös synkretism och hängivenhet inför Guds Lag, men som i sin värsta form urartade till självrättfärdighet, andlig okänslighet.

 

 

 

Vi läser till att börja med vad han säger om sig själv i Apg

 

Jag återkommer till detta i kommande delar.

 

 

 

 

 

Johannes Vermeers fantastiska tavla ”Astronomen”.

 

 

 

Var ska man börja när det gäller en så viktig person som aposteln Paulus?  Hans brev utgör tillsammans med de övriga skrifterna i NT den apostoliska grunden för den kristna församlingens tro och liv. Det blir här bara möjligt att fokusera på några punkter som gjort starkast intryck på mig personligen. Det är hans pastorala omsorg om de troende, hans starka kallelsemedvetande och några karakteristiska drag i hans teologi som hör samman med dessa. Jag ska börja med de tidiga breven, som anses vara 1 och 2 Tess och Galaterbrevet. Här blir just dessa punkter så tydliga.

 

I  1 Tess beskriver han sin verksamhet som apostel med att jämföra sig med både en mor och en far. Det är en så vacker beskrivning och säger mycket om det stora hjärta Paulus hade för församlingarna och vad som drev honom i den ofta farofyllda och mödosamma uppgift att förkunna evangeliet, som han kallats till att göra av Herren Jesus själv.

 

1 Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves. 2 Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi . Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. 3 Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. 4 Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.

 

5 Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. 6 Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra7 även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk . I stället uppträdde vi kärleksfullt bland er. Som när en mor sköter om sina barn 8 ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.

 

9 Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. 10 Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende. 11 Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn, 12 och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.

 

I sitt andra brev till tessalonikerna skriver han om hur hårt han arbetat för att inte ligga någon till last ( 3:7-9) vilket är ett bland flera exempel i hans brev på hur han ser sig själv en förebild för hur Guds tjänare ska förhålla sig gentemot församlingarna. Han framhäver ofta sig själv som ett levande exempel på flera sätt, något som helt är i linje med den judiska traditionen med lärare (rabbiner), som i sitt eget liv gav sina anhängare konkreta exempel på hur man skulle leva. Det handlade inte bara om att förmedla kunskap i ord utan lika mycket i konkret gärning. 

 

Paulus var alltså både en ordens och handlingens man. Han levde som han lärde, på samma sätt som hans Mästare och Herre Jesus gjorde. Därför vävde han också in undervisning, uppmuntran och förmaning i sina brev. Det var  olika sidor av budskapet och dess konsekvens i liv och gärning.

 

Galaterbrevet är värdefullt eftersom vi där får del av Paulus version av sin omvändelse och vad som hände de närmaste åren därefter. Det apostoliska uppdrag han hade och den läromässiga auktoritet som följde av det,  var honom givet av Herren själv. Så här skriver Paulus i kap 1: 11 : 

 

Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

och i v 15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig , för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna.

 

 

Det är därför Paulus i v 6-10 kunde tala med en sådan auktoritet, att han uttalade ett anathema, en förbannelse, över dem som predikade ett annat evangelium i strid med vad de tagit emot. Paulus visste att han fått ett uppdrag från Gud och ett befullmäktigande att förmedla det sanna evangeliet om Jesus Kristus. 

 

Det är intressant att jämföra med det Lukas beskriver i Apg 9, när Saulus som han då hette, var på väg till Damaskus för att fängsla dem som följde ”den vägen”, alltså var Jesu lärjungar. Lukas berättar om det ljussken från himlen som plötsligt strålade omkring honom (v 3) och han hörde Jesu röst. I Gal 1 skriver alltså Paulus själv, att den Gud som utvalde honom redan i moderlivet och som kallade honom genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i honom, för att han skulle förkunna evangelium bland hedningarna.

 

Paulus blev också anförtrodd kunskap som dittils varit fördold ( Efes 3:1-5) och han berättar om hur han blivit uppryckt till ”tredje himlen”, till ”paradiset” och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. (2 Kor 12:1-3). Mer om detta längre fram.

 

Värt att notera är att Paulus efter sin mäktiga omvändelse drar sig undan och har några fördolda år av förberedelse innan han for upp till Jerusalem för att lära känna Petrus och Jakob, Herrens bror. (Gal 1:17-18).

 

I detta brev visar också Paulus sin omsorg om de troende och sitt ansvar för dem på ett lite annat sätt. Han är förvånad, och mycket upprörd över att de troende så hastigt avfallit från Herren som kallat dem genom Kristi nåd och vänt sig till ett annat evangelium (1: 6-7). I kap 3 läser vi: ”Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?

 

Denna nitälskan och omsorg om de troende ledde honom att klargöra vidden av det bedrägeri de blivit utsatta för. Han förmedlar här sin klargörande undervisning om trons rättfärdighet, som han fortsätter att utveckla i Romarbrevet senare. 

 

Han skriver i kap 4:19: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er”. 

 

Paulus var den bedjande aposteln, som vakade över de troende och gjorde allt han kan för att uppmuntra, undervisa och förmana dem. Det är ett genomgående tema i alla hans brev.

 

 

 

 

 

Paulus var ingen teologisk teoretiker, utan jag uppfattar det så att han skriver utifrån en högst personlig erfarenhet av att hela hans rabbinska tankesystem skakades om i det livsförvandlande mötet med Jesus Kristus. Hans teologi och kristologi föddes i det personliga nötet med den Uppståndne. Det är viktigt att komma ihåg att han döptes samma dag och blev uppfylld av den Helige Ande, enligt Lukas skildring i Apg 9:17-18. Han började sedan direkt att predika i synagogorna, att Jesus är Guds Son och Messias.

 

Man kan säga att resten är en fördjupning av detta ursprungliga kerygma, som var samtliga apostlars budskap.  Sedan vet vi från Paulus egen redogörelse i Gal 1:17 att han som sagt begav sig till Arabien och sedan vände tillbaka till Damaskus. Det var först tre år senare som han for upp till Jerusalem. Vi vet inte vad som hände under dessa år, även om det skulle varit mycket intressant att få veta! Han måste ha levt nära Gud i bön och lyssnande. Paulus poängterar i Galaterbrevet att han inte hade kontakt med Petrus och de andra apostlarna, bara Jakob, Herrens bror.

 

Han var ju en lärd man, hade suttit vid en av de mest berömda lärde, Gamaliel, och var alltså mycket välutbildad. Enligt Fil. 3:5 var han i fråga om lagen en farisé och i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.

I Gal läser vi:  Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar ( 1:14). Men hans strävanden visade sig inte bara meningslösa utan helt emot mot Guds vilja och frälsningsplan. Det förstod han i mötet med Herren. Det Paulus trodde att han försvarade visade sig strida mot Gud. 

 

Så Paulus erfor i hela sin varelse brytningen mellan det gamla och det nya, ett liv under lagen och ett liv som en av nåd förlåten syndare. Trons lydnad var det som gällde under den sanne Messias herravälde, som Saulus bokstavligen böjde sig under på Damaskusvägen. 

 

I sina brev inleder han den traditionella hälsningsfrasen med olika variationer: Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för evangelium (Rom), Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel (1 och 2 Kor, Efes, Kol), och i Galaterbrevet, där hans kallelsemedvetande blir extra accentuerat: Från Paulus, apostel. utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda.

 

Paulus värnande om evangeliets kärna gentemot allt som kunde förvränga, stoppa eller blanda upp det med lagiskhet eller gnosticism, var både personligt och sakligt. Han hade själv hört Herren tala till honom och kalla honom till tjänst och han studerade sedan de Skrifter han tränats att tolka som farisé i ljuset av uppenbarelsen om Jesus. Vi har i Apg 20:17-36 hans avskedstal till de äldste från Efesus. Det är mänskligt gripande och teologiskt både en sammanfattning och en profetisk varning inför framtiden. Jag ska i kommande delar studera detta mer i detalj.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att Paulus teologi också formades  i det praktiska missionsarbetet, i den konkreta församlingssituationen och i konfrontationen med motståndarna till evangeliet.

 

Han var i högsta grad en handlingens man, en apostel med ett uppdrag från Herren själv som innebar mycket lidande, men också bedjare, förebedjare, lärare, pastor med omsorg om sin församling. Det är en person som aldrig upphör att fascinera mig och vars livsverk det ännu finns så mycket att utforska kring. Hans brev rymmer så mycket av just detta.

 

Det finns naturligtvis mycket som är komplicerat vid ett närmare studium av dessa, särskilt vad gäller hans relation till det judiska arvet och lagen. Men jag kan bara ge en överblick utifrån breven och går inte in på hur teologer läser och tolkar dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

Paulus var  helt Kristuscentrerad. Han ser sitt folks historia genom Kristus som en kraftfull lins, för att förstå den och omtolka sin teologi i ljuset av den Uppståndne Messias . Och inte inte bara Israels historia utan hela världens, från skapelsens början, från Adam till uppståndelsen och Guds nyskapelse vid tidens slut. För honom var det en verklighet han levde i. Det liv han levde efter omvändelsen beskriver han så här: ” Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig” (Gal 2:19-21).

 

Paulus dog så radikalt från det gamla livet och uppstod i Kristus som en helt ny skapelse. Hela hans teologi och antropologi kanske kan sägas bestämmas av Kristus själv. Han förstår Gud, sig själv och mänsklighetens situation utifrån centrum, som är Jesus Kristus. Jesus är centrum för Guds frälsningshistoria och även vår historia. Det som sker frälsningshistoriskt  f Kr är förberedelser och det som sker e Kr är församlingens tid, när evangeliet förkunnas och människor upptas i Guds rke.Det är i sin tur egentligen också en förberedelse för den slutliga målet, Kristi återkomst och upprättandet av Guds rike.

 

Historiens centrum och brännpunkt är när Guds Son blir människa, lever ut Guds evangelium, dör för våra synder och uppstår för vår rättfärdigrörelses skull. Det är tillvarons, verklighetens kärna. Vi har alla att förhålla oss till denna kärna, detta centrum, till den levande Herren Kristus.

 

Han omdefinierade sin förståelse av sin identitet som farisée, av lagen, av livet självt. Därför är uttrycken i Kristus, genom Kristus, med Kristus, till Kristus, för Kristus så vanliga. Det handlar helt enkelt om honom och utifrån denna grund förstår han allt.

 

Det är särskilt i Efesierbrevet och Kolosserbrevet som Paulus uttrycker sig på detta kristocentriska sätt. Gud är och verkar i och genom sin Son. Det förekommer även i de andra breven, men jag tar några exempel från dem här.

 

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! 4 Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, 6 till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd 8 som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus. 

 

11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. 13 I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. 

 

I Kol 1 har vi beskrivningen av Guds Son, som Gud Fadern skapade allt i, genom och till, och som dog  på korset och utgjöt sitt blod för vår frälsning. Han är också huvud för sin kropp, församlingen. Här får Paulus i ett par meningar med den uppenbarade sanningen om Jesus Kristus. Han är skapelsens upphov, sammanhållande kraft genom sin egen person, målet och meningen med allt. Han är som sagt, också de frälstas Herre och huvud. Det finns en kraftfull polemik mot de gnostiska idéerna i just detta brev.

 

Särskilt i v 19, där det står: ”Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom”, är apologetik  mot gnostikerna, som talade just om πλήρωμα,  Pleroma. Guds fullhet finns endast i den korsfäste och uppståndne Herren och Frälsaren. Guds fullhet är en person, inte en abstrakt teori om en yttersta enhet. Sonen är skapelsens ursprung och mål och Guds fullhet finns bara i honom.

 

13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

 

15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, 16 för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.

 

18 Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

 

21 Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, 22 också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp.

 

Denna Guds fullhet är kärlekens mysterium och vishet,  ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Den visheten kände inte den här världens härskare till eller förstod : Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss.  Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.
 (1 Kor 2:8).

 

För Paulus var hans liv att leva och dö för Jesus Kristus. Jag återkommer till  hans avskedstal.

 

+++