Etik för livets skull. Inledning.

20170603_162345

 

 

Bibeln innehåller lagsamlingar, budord, förmaningar och undervisning om ett rättfärdigt liv. Det finns samlingar av ordspråk som rymmer livsvisdom och vägledning till detta. De nytestamentliga breven är fyllda med uppmaningar och förmaningar. Man kan felaktigt få intrycket att kristen tro är ett regelverk som tynger ner med alla föreskrifter och är livsfientligt.

 

Egentligen är det tvärtom. Guds bud och förmaningar är avsedda att skydda och hjälpa människan att leva ett gott och värdigt liv, och att befrämja livet. Varje människa som fötts och föds är från början präglad av den stora skilsmässan från Gud. Vi behöver inte lära oss att vara olydiga, själviska, giriga och elaka. Det kommer ”naturligt ”, det finns medfött i vår natur. Tvärtom, vi måste fostras att göra det som är rätt, gott och sant. Vi har naturligtvis en stor potential för det goda eftersom vi är skapade till Guds avbild men behöver både mycket kärlek och en god fostran och vägledning för att utveckla detta.

 

De tio budorden, lagar och regler i samhället är nödvändiga för att tygla det destruktiva och onda i oss och emellan oss. Lagen överbevisar om synd och leder oss till den oförtjänta räddningen genom Jesus Kristus. Samvetet har en viktig funktion och vi ska  vara rädda om det. När vi går emot samvete finns i långa loppet en risk att vi förlorar oss själva. Den som förlorar insikten om vad som är sant och rätt förlorar sin själ.

 

Etiken börjar i kärleken från Gud och vår kärlek till honom, i erkännandet av hans herravälde, sanning och nåd. Vi vill leva som hans älskade barn, som hans förvaltare på jorden, som hans betrodda tjänare. Den börjar i att vi vill höra och göra hans vilja, som alltid är för vårt bästa. Kärleken som också rymmer en sund gudsfruktan, placerar oss i rätt ställning inför vår Skapare: i ödmjukhet, tacksamhet och en ständig villighet att höra och göra hans vilja. Kärleken vill inte göra ont mot sin nästa heller. Sedan vet vi alla att vi gör det ändå, p g a vår synd, svaghet och mänskliga missförstånd, men det finns  förlåtelse varje dag. Vi växer till under hela vårt liv i den djupaste identitet vi har: som benådade och nyskapade i Kristus där vi har Guds Ande som hjälper oss att leva som hans helgade folk.

 

Etik och moral handlar om att agera rätt, om varje människas värde från befruktningen fram till den sista tiden i livet. Det finns naturligtvis många svåra frågor och överväganden som måste beaktas i konkreta fall, men det går jag inte in på här.

 

+++

 

Det är vår fiende som vill få oss att tro att Gud är missunsam, orättvis, livsförnekande, att han lägger tunga bördor på oss och ställer omöjliga krav. Allt Gud gjort och gör är övermåttan generöst, nådefullt, vackert och meningsfullt och han bjuder in oss att samarbeta med honom för att bli de människor han skapat oss att vara i sin Son Jesus Kristus. För livets skull, för det goda, sanna och rättfärdiga livet.

 

Aposteln Petrus citerar Psalm 34 i sitt Första brev (3:10-12):

 

Ty den som älskar livet och vill se goda dagar ska vakta sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek. 11 Han ska undvika det onda och göra det goda, söka friden och följa den. 12 Herrens ögon är vända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som gör det onda.”

 

Det är symptomatiskt för Skriften att börja i det livsbejakande, i det positiva: Den som älskar livet, bör leva så här för att vara i samklang med hur Gud skapat och velat att världen ska fungera. Om vi älskar livet bör vi inte göra det onda, för då drar vi död och förbannelse över oss själva.

 

Gud är livets och kärlekens källa och vi uppmanas att välja livet och välsignelsen, att vandra i kärlek, leva rättfärdigt och göra det goda. De kaosmakter av hat och död, uppror och fiendeskap som hotar oss som enskilda och grupper, vill Gud att vi ska kämpa emot genom att vandra på den goda väg han anvisar oss. Han går t o m med oss på vägen och ger oss kraft att leva så. Jesus är själva Vägen, den välsignade väg som leder till Gud, i tiden och i evigheten.

Heresier i historien och i vår tid. I-III

 

I

 

Vi befinner oss i ett krig om sanningen på många fronter. Det har alltid varit så, sedan tidens begynnelse. Den viktigaste striden har alltid handlat om Guds sanning och tillförlitligheten i hans ord. Gud är naturligtvis ett med sitt ord och därför är en rätt förståelse av det så viktigt och livsavgörande

 

Hur ska vi undvika att bli bedragna som enskilda och församling i vår tid som präglas av samma faror som den första församlingen mötte i form av förföljelser utifrån, från världen, och angrepp inifrån på sanningen i Guds ord? Hur ska vi kunna skilja sanning inte främst från uppenbar lögn, vilka de flesta kristna kan genomskåda och avfärda, utan mer subtila förskjutningar i tolkningen och utläggningen av det? Vi får inte ta bort något från Guds ord eller lägga något till det. Vad innebär det konkret? Att man negligerar eller nedvärderar somligt medan man överbetonar annat,  förutom det mer uppenbara att man förvanskar betydelsen av evangeliets centrala budskap.

 

Det har varit som Petrus skrev i sitt brev :” Men de fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

 

Vad är uppenbar lögn och vad är förskjutningar och förvanskningar osv? Det handlar alltid om angrepp på det Gud uppenbarat om sig själv. Uppenbarelsen rymmer nämligen så mycket som går emot mänskliga tankar och ideer om Gud. Vem kunde ens tänka tanken att han skulle rädda oss genom sin Sons död som en förbrytare på ett kors och låta honom uppstå från de döda? Vem förstår hur Han skapade allt i begynnelsen genom samme Son och att målet för hans handlande var att sammanfatta allt i himlen och på jorden i honom, Ordet som blev människa, Jesus Kristus? Det är och förblir en stötesten och en dårskap för denna världens visa och kloka.

 

Det kan gälla de tre personerna i Gudomen och relationen dem emellan,  Bibelns tillförlitlighet, korset och försoningen, och hur vi ska förhålla oss till GT och lagen, liksom  till Israel . Det vi ser av bedrägerier och förvrängningar idag är oftast ingenting nytt utan har dykt upp med jämna mellanrum i kyrkohistorien. Jag ska i tredje delen del ta upp några viktiga punkter om några av dem, Marcion, Arius, Montanus.

 

+++

 

Det finns många varningar i GT för att lämna Guds väg och inte sätta hans ord främst, men jag får koncentrera mig på NT.

Breven i NT innehåller ju mycket uppmuntran och tröst, men även förmaningar och varningar. Vi uppmanas till att hålla fast vid det som Herren Jesus förmedlade av undervisning och exempel till sina apostlar och som skulle bevaras i församlingarna, vilket sammanfattas b la i Jud 1:3:

Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

2 Kor 11:2-4:

Hoppas ni kan stå ut med lite dårskap från min sida. Visst står ni ut med mig,  2 eftersom jag brinner för er med Guds iver. Jag har trolovat  er med en enda man, Kristus, och vill föra fram en ren jungfru till honom. 3 Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus.
4 För om någon kommer och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en annan ande eller ett annat evangelium än det ni tidigare tagit emot, då accepterar ni det gärna. 5 Jag menar att jag inte på något sätt är underlägsen dessa ”superapostlar. 6 Även om jag inte är någon vältalare saknar jag inte kunskap, och den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er.”

 

Jesus varnade särskilt för bedrägerier innan han lämnade sina lärjungar. Paulus gjorde detsamma i sina brev och särskilt i sitt avskedstal till de äldste i Efesus i Apg 20: 30”.. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida” . Johannes varnade för samma sak i sitt första brev.

 

 

Jesus kallade ju djävulen för lögnare och  mördare (Joh 8:44) från begynnelsen och vi kan lära oss av det grundläggande tillvägagångssätt han använde för att lura de första människorna att överträda Guds befallning. Han ifrågasatte det Gud sagt och sådde tvivel, för att till sist förneka det. (Gen 3:1-13). Jag kanske återkommer i detalj till detta viktiga kapitel längre fram. Det finns ingen bättre beskrivning av våra existentiella villkor idag än det och hur vår själafiende arbetar för att få oss på sin sida mot vår Skapare och Gud.

 

 

Jesus besegrade denna världens furste, satan, och det är bara genom att förbli i honom som vi kan segra och övervinna i vår tid som liknar den första församlingens: hot och förföljelser utifrån, infiltration av falska läror och försåtliga bedrägerier inifrån. Världen trycker på både utifrån och inifrån. Världens ande kan verka i församlingen. Därför skrev Paulus: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom” (Rom 12:2).

 

Det pågår en andlig strid om Guds sanning gentemot andemakter och tankesystem och allt högt i världen som reser sig mot kunskapen om Gud (2 Kor 10:3-6). Paulus skrev vidare att vi kan göra varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och att vi är ”beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga”.

 
Av dessa exempel ser vi att det handlar om tankar, människotankar och ideér, som inte är Guds tankar eller har sitt upphov i hans vilja. Det var med en lögn, en felaktig tanke, som de första människorna blev bedragna av Lögnaren, och så har det fortsatt. Det börjar med en tanke som slår rot och som växer till en hel härva av lögner, av lögner satta i system. Ord stod mot ord i Edens lustgård, det Gud hade sagt och det lögnaren påstod, och så har det fortsatt. Tvivel såddes på det Gud hade sagt, sedan förringande och öppet förnekande, och så skapades en helt alternativ verklighet till Guds.

 
Vår tro på att Jesus är Guds Son besegrar världen, dvs de andemakter och tankesystem som reser sig mot kunskapen om Gud. I världen verkar antikrists ande, som förnekar denna sanning och ”denna världens ande” som gör allt för att trycka ner samma sanning genom ett rikt utbud av alternativa vägar till ”gud”, filosofier, människoskapade tankesystem, religioner.
Johannes skriver mycket om världen och antikrists ande. Den laglöshetens människa, fördärvets son, som kommer att träda fram så småningom , ska förkroppsliga det mänskliga uppror mot Gud och hans suveräna herravälde som funnits i världen från de första människornas olydnad. Han betonar också att vi behöver den Helige Ande, Sanningens Ande och vår Hjälpare, för att förbli i Kristus och kunna urskilja vad som är sant och falskt.

 

 

I sitt andra brev skrev han: ”

”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen” (v9).

Det är en viktig anmärkning för det är precis vad man gör läromässigt i den stora världsvida Katolska kyrkan, liksom i kulter och sekter som säger sig stå på Bibelns grund. Man lägger till något, överbetonar somligt och undervärderar annat. Ofta hänvisar man till att vissa utvalda personer fått änglabesök eller uppenbarelser med den fullkomliga kunskapen. Kring dessa växer det sedan fram kulter, som helt avskärmat sig från klassisk kristen tro.

 

 

Innan Jesus lämnade sina lärjungar varnade han dem för bedrägerier. Paulus gjorde detsamma i sitt avskedstal i Efesos : ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” Se även 2 Kor 11:3-4, Gal 1:6-8, Judas brev 3-4.
Petrus skrev :” Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

 

Det är också vad vi ser i sändebreven, hot från insidan och utsidan, förföljelser från världen och villfarelser inom den tidiga rörelsen som hotade fundamentet för församlingen, sanningen i Guds uppenbarelse genom sin Son.

 

De sju varningar och löften till övervinnarna som de sju breven till församlingarna i Uppenbarelseboken rymmer är också viktiga. Jesus tillrättavisar och manar till omvändelse när det gäller att inte överge den första kärleken och prioritera rätt mellan arbete för Gud och livet med Gud och kärleken till honom . Vidare varnade han för underlåtenhet att konfrontera och stoppa felaktigt andligt inflytande av olika slag och manar till omvändelse, liksom för andlig sömnaktighet och ljumhet. De församlingar som mest fick uppmuntran var Smyrna och Filadelfia, som gick igenom lidande och förföljelse. I de fallen handlade det om uppmuntran att fortsätta på trons och lydnadens väg, hålla fast och härda ut.

 

Det sammanfattar det viktigaste: kärleken till Gud, vaksamheten och nödvändigheten att avslöja villfarelser och avsteg från den sunda läran och ta avstånd från dem, överlåtelsen till Guds vilja och uthålligheten i bön och tro.

 

Vi behöver den helige Ande för att rätt kunna förstå Guds ord och  skilja mellan sant och falskt. Vi klarar det inte själva. Därför lovade också Jesus att Hjälparen, Sanningens Ande, skulle leda oss till hela sanningen.

 

 

+++

 

II

 

Bara några grundläggande reflektioner om hur vi bäst ska läsa och förstå Bibeln. Det handlar naturligtvis om kontexterna, i vilka sammanhang texterna skrevs och hur de hänger samman med helheten. Det finns övergripande teman som genomsyrar alla 66 böcker och som är absolut centrala. Det gäller frälsningshistorien från Genesis till Uppenbarelseboken: efter syndafallet lovar Gud att någon av kvinna född  skulle krossa ormens huvud. Det var den första förutsägelsen om Befriaren, Frälsaren som skulle tillintetgöra satans makt. Det är vad Gud sedan gör stegvis i historien och som når sin fullkomnade fullbordan i Bibelns sista bok, när Herrarnas Herre och Kungarnas Kung Jesus kommer tillbaka till jorden för att upprätta Guds rike och återställa skapelsen till sin ursprungliga plan.

 

 

När det gäller vem Gud uppenbarat att han är och vad han gjort finns inget utrymme för ifrågasättande. Det är vad som gäller i alla tider för oss att tro på och leva av. Sedan finns annat som vi kan tolka på lite olika sätt och diskutera, sådant som inte direkt är relaterat till Guds verk för vår frälsning.

 

Det är intressant att se hur Paulus använder det gamla förbundets skrifter och tolkar dem i 1 Kor 10. Han ser historien genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse så till den grad att han läser berättelsen så att Guds Son redan var med under ökenvandringen innan sitt människoblivande . Det finns så mycket mer att säga om detta, men det får bli en annan gång.

 

Han sammanfattar orsakerna till varför så många av det utvalda folket som Gud befriade från Egyptens slaveri inte kom in i löfteslandet och varnar för att samma frestelser kan få det nya förbundsfolket på fall. Det gäller begär till det onda, avgudadyrkan, otukt, att otillbörligt fresta Gud och knota i otro.

 

Vi kan ju läsa skildringen i 2 Moseboken och se att folket fort glömde Guds mirakulösa räddning och de mäktiga gärningar han gjort och det spektakulära sätt han också visat sig på Sinai berg när han gav dem sina lagar och bud. Trots allt Gud gjort för dem blev de otåliga flera gånger, klagade och gnällde och ville tillbaka till Egypten. De lät t o m Moses bror Aron göra en guldkalv som skulle vara deras gud och leda dem och runt vilken de förföll till orgier liknande de hednafolken ägnade sig åt.

I kap 32:1 står det: ”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade:” Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte”.

 

Det visar på en häpnadsväckande upprorisk och otacksam attityd, som dessutom inte var sann. Det var  inte Mose utan Gud själv som hade fört dem ut ur Egypten med stora tecken och under och som försörjt och beskyddat dem under vandringen. De uttryckte sig också respektlöst om Mose, Guds tjänare.

 

Det låter nästan otroligt för oss, men hur fruktansvärt är det då inte när vi, som lever i uppfyllelsen av det nya förbundets alla välsignelser ändå förfaller till otukt, otro och attityder som ifrågasätter och frestar, prövar Kristus samt i värsta fall blir avgudadyrkare, när inte Gud får vara Gud i våra liv? Vi som har världens slut inpå oss måste förstå vad som står på spel. Det finns många subtila sätt för dessa destruktiva krafter att få insteg i våra liv, som karakteriseras av trolöshet från vår sida.

 

Nästan exakt samma sak hände när kung Saul hade fått instruktioner att vänta på Samuel, men både han och folket blev otåliga och oroliga och Saul själv inledde offerceremonin. (1 Sam 13). Här ser vi också hur Saul hade människofruktan och tog saken i egna händer, helt emot Guds befallning. Det är något som är svårt för oss idag också, att invänta Guds tid för det som ska ske och inte agera på eget bevåg, och inte styras av andra hänsyn än viljan att göra Guds vilja.

 

Paulus avslutar detta kapitel på ett hoppfullt sätt: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (v13).

 

 

 

III

 

Vi ser redan i NT hur apostlarna tar itu med olika sorters villoläror och definierar vad som INTE är apostolisk sanktionerad tro, byggd på Jesu undervisning.  Det har funnits olika konflikter och frågeställningar som man arbetat med från början, b la om hur hednakristna skulle förhålla sig till den judiska lagen och sederna. Vi läser om detta i  Apg 15. ”Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose”. (v1) Med anledning av detta höll man ett möte i Jerusalem där man till sist kom fram till följande:”Från apostlarna och de äldste, era bröder. Hälsningar till bröderna från hednafolken i Antiokia och Syrien och Kilikien.   24 Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er med sina ord och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 som har vågat sina liv för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.

28 Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler: 29 att ni håller er borta från kött offrat till avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!”

Paulus behandlar också lag och evangelium i främst Galaterbrevet, som rymmer en skarp uppgörelse med dem som fortfarande hävdade  lagens betydelse för den kristnes rättfärdiggörelse. Temat återkommer i Romarbrevet och till dels i Filipperbrevet.

 

Denna spänning har legat under ytan i hela kyrkans historia och ställs på sin spets i reformationen. Idag finns det till och med kristna som börjat fira sabbaten och  judiska högtider och som har slutat med att konvertera till judendomen.

 

Det har funnits så mycket av ersättningsteologi och en helt felaktig syn på Israels plats i Guds plan, men det har tack och lov ändrats. Många ser den djupa förbundenheten med Guds judiska folk, som samtidigt är hans arvedel och ögonsten och ändå fiender till honom genom sin förnekelse av Messias och deras ovillighet att tro på evangelium. Det är dubbelt. Men fler judar än någonsin kommer till tro på sin Messias.

 

 

+++

 

 

Johannes definierar i sitt första brev den för kyrkans framtid avgörande distinktionen mellan antikrists ande och den Helige Ande:

”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. 2 Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, 3 och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
4 Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. 5 De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. 6 Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” (4:1-6).
Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern.Den som bekänner Sonen har också Fadern” (2:22-23).

 

Marcion (ca 85-160) som grundade en egen kyrka, rensade bort allt judiskt och räknade inte med GT och flera av breven i NT i sin ”kanon”.  Som influerad av den gnostiska tankevärlden  förnekade han att Jesus var Kristus  och högg därför av själva roten till Guds förbundshandlande i GT och NT.

Det är en återkommande villolära, att inte erkänna att Gud som verkade i GT är  Jesu Kristi Gud och Fader, och att det är samme Gud i skapelsen, frälsningen och tidsålderns avslutning.

 

Han förnekade också att Guds Son samtidigt var fullkomlig människa och betraktade honom  som enbart skenbar människa. Det finns ju ett förakt för det materiella, för den värld Gud skapat och han tillskrev skaparakten ett verk av Demiurgen, GT:s Gud,  medan den högste gudomen var upphöjd över det materiella.

 

Hos Marcion finner vi många av ideérna som var typiska för denna rörelse. Det fanns andra före honom, Satorni, Basilides, Valentius, men han är mest känd.

 

Dualismen, överandligheten som uttrycker sig i märkliga läror om eoner som utgått ur den högste gudomen, från vilken till sist Demiurgen själv kommit. Frälsningen består av en speciell kunskap och insikt (γνῶσις , gnåsis) som bara vissa utvalda har tillgång till, gnostikerna själva. Det handlar om att befria sig från det materiella och utförs i speciella initiationsriter och mysterier.

 

Det är lätt att se att detta lärosystem står i total opposition till vad Guds ord uppenbarar om skapelsen, synd och frälsning. Det materiella är inte problemet utan synden, för vilken Jesus, sann Gud och sann människa, dog och uppstod från de döda för att frälsa oss. Det har mer med grekisk tanketradition att göra, nyplatonism och i förlängningen in i vår tid, ockultism  som New-age-rörelsen också talar om. Man talar om en ”kristus” som inte har med den verklige Jesus att göra.

 

Problemet har varit att gnostikerna använde Bibeln och har sin lögnaktiga version av Jesus. I deras system blir han den som bringar insikten som ger befrielsen från det materiella och skapar en andlig elit. Det har smugit sig in i församlingen i vår tid.

 

Fortsättning följer!

 

Vårt nya namn.

 

 

 

Namnet har haft en stor betydelse i många kulturer och har det än idag. Det skulle utsäga något om personens egenskaper och karaktär. Vid ett barns födelse ville man dels inlemma den nya familjemedlemmen i släkten och dess historia, dels ge det en individuell och personlig särart. I Bibelns sammanhang var det mycket viktigt. Namnet ger information om personligheterna vi möter i de olika böckerna.  Där finns långa släktkrönikor med rader av namn som vi inte vet mycket om, men de förmedlar något väsentligt: Gud verkade i konkret historia som berörde dessa individer på olika sätt. Den enskilde glömdes inte bort utan nämndes vid namn, även om det ofta handlade om hur Gud verkade i relation till sitt folk som kollektiv.

 

Guds namn är ett stort ämne för sig som jag inte går in på här. 

 

Det hände också att Gud gav sina tjänare ett nytt namn, som ett tecken på att något avgörande skett med dem. Avram får heta Abraham, ”fader till många”, vilket karakteriserar hans unika kallelse i Guds frälsningshistoria. Tänk också på hur Moses och Samuel fick sina namn, och Jakob som efter sin kamp med Gud fick ett nytt namn, Israel, som för evigt länkade honom och hans folk till Gud själv på ett unikt sätt. Jesaja skrev: ” Men nu, så säger Herren, hans som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min”. (43:1).

 

I NT får Simon sitt nya namn Petrus av Jesus, som ett tecken på hans uppgift i församlingen. Jesus själv fick sitt namn före konceptionen,  liksom Johannes döparen. Jesu namn var djupt betydelsefullt eftersom det betyder ”Herren frälser”. Det var ängeln Gabriel respektive Herrens ängel som proklamerade detta för Maria och Sakarias. När vi säger Jesus Kristus idag uttalar vi en trosbekännelse. Vi tror att just Jesus av Nasaret var och är den Smorde, den Messias som Gud utlovat i Skriften. Kristus är latiniserade varianten av grekiskans Χριστός  Messias, som på hebreiska är Mascihach מָׁשִיַח, Mašíaḥ. Messias är Jesu ämbetstitel, men kom tidigt att användas som ett namn.

 

+++

 

Det är Gud som ger oss vårt verkliga namn. Bara han känner oss så till fullo att han kan ge oss det namn som stämmer helt överens med vilka vi verkligen är.  Det är vår största glädje och förväntan, att vi som medborgare i hans eviga rike ska bära ett nytt namn som bara vi och Herren känner. Vi förstår ännu inte djupet av vilka vi är i Kristus och kommer att vara. Det tar ju nästan ett liv att lära känna oss själva i den här världen, så hur mycket mer vår sanna identitet som Guds barn.

 

I Upp läser vi : ”Den som har öron  må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det”  (2:17).

 

Vi som tillhör Kristus har våra namn skrivna i Livets bok, i Lammets bok. Det är något att dagligen tacka vår Frälsare och Herre för. 

Betlehem, ”brödhuset”. Om vår Frälsares födelse.

 

KLM_OL800

(Konstverket är av Eva Spångberg )

 

Det finns ingen så väl planerad födelse som Jesu födelse. Redan före världens skapelse hade Gud tänkt ut sin plan, att låta sin egen Son komma till vår sargade värld för att visa sin kärlek och rädda mänskligheten.

Gud började genomföra detta när han utvalde och kallade Abraham och hans efterföljare, b la David.

Gud talade sedan genom sina profeter, om sin Messias och Kung, Frälsaren,  som skulle komma för att befria sitt folk inte bara från politiskt förtryck utan från så mycket mer: från slaveriet under syndens och dödens lag.

 

Allt var så noga planerat av Gud.  Han hade valt ut den unga flicka som skulle bli Jesu mor, den välsignade Maria, i  exakt rätt tid och på rätt plats. Gud hade verkat mirakulöst tidigare genom att b la göra det möjligt för Sara att bli havande vid hög ålder, då det mänskligt sett var omöjligt.

 

Allt Gud har gjort i frälsningshistorien är övernaturligt, även om det är ”normalt” för honom att skapa liv genom sitt Ord. För oss är det mirakulöst och övernaturligt, att Gud talade till jungfrun Maria genom ängeln Gabriel och det skedde så som han sagt. Hon blev havande genom den helige Ande. (Luk 1:26-38).

 

Men så har som sagt Gud verkat från begynnelsen, när han skapade universum, när han lät de ofruktsamma bli havande i Abrahams släktlinje, när han förde ut sitt folk från slaveriet i Egypten och delade Röda havet, mättade sitt folk i öknen osv.

 

Bibeln är en berättelsen om Gud, som enligt sin natur handlar mirakulöst och övernaturligt från vårt perspektiv. Ingen s k gud eller människa kan göra det den sanne Guden har gjort. Han är totalt och absolut unik. Han skapar liv, uppväcker döda, gör helande-under, mättar folkskaror, förlåter synder, befriar från synd, fördärv och död, föder människor på nytt genom sin Ande och gör dem till sina egna barn.

 

+++

 

 

Tillbaka till Betlehem! Det var en liten stad där en del redan hänt i judafolkets historia.

Namnet betyder ”Brödhuset”. Profeten Mika förutsade att det var där Messias, Herren skulle födas. ”Men du Betlehem, Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar”. (5:2).

 

Den omnämns flera gånger i Bibeln. I b la Ruts bok och när profeten Samuel kom dit för att finna en ersättare efter Saul, och det blev den yngste sonen som vallade sina får på kullarna utanför byn. Ingen trodde att han skulle bli utvald, men Gud ser till hjärtat och visste vem han skulle välja och efter prövningar och lidanden blev David kung i landet. Därför kallades Betlehem också Davids stad. Kung David var en av många förebilder till Jesus Kristus själv, som sammanfattade och uppfyllde Skrifterna.

 

Det var andra herdar som hundratals år senare fick höra änglasången och den första proklamationen från himlen om Frälsarens födelse. Jesus sade också om sig själv att han var den gode herden. Det är ett motiv som återkommer på flera ställen i Bibeln, Gud som herden som vakar över sitt folk och tar hand om det, men som även reser upp människor att göra det.

 

 

När Guds Son föds sker det i den enklaste miljö man kan tänka sig,  där hans Son sover sin första natt i en krubba, som djuren åt ur.  Gud verkar i det lilla och oansenliga, för att göra sitt mirakel, som visar att det bara är han som verkar. Det är likadant när Fadern uppväcker Jesus från de döda på tredje dagen. Ingen människa är inblandad i Guds verk. Det är hans eget. Därför är det bara han som ska ha all ära, pris och lov i evighet för det han gjort.

 

Sonen fanns hos Fadern i evighet, men blev människa för vår skull, för att uppenbara Guds ofattbart stora kärlek och rädda oss tillbaka till honom.

 

Betlehem betyder som sagt ”brödhus” och det är djupt betydelsefullt att det var där Jesus föddes, han som kom med liv och frälsning till oss.

Jesus sade om sig själv i Joh 6: 33 ” Guds bröd är det bröd som kom ner från himlen och ger världen liv.” Vidare sade han: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” .

I Betlehem kom Gud oss så nära genom sin Son, att han själv blev vårt liv. Han fyller alla behov och mättar oss med sin närvaro.

 

Han vill att vi öppnar vårt hjärta för honom och gör honom till vår personlige Herre och Frälsare. Han vill att vi överlämnar oss till honom nu och i all evighet.

 

Vi instämmer i änglakören : ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människor hans välbehag”. (Luk 2:14). 

Bibeln, bedjarnas bok.

 

 

 

0002-0042_betende_haende[1]

 

 

Jag har skrivit mycket om Bibelns innehåll här på min hemsida, men nu ska jag se den lite ur annan synvinkel. De som skrev bibelböckerna på Guds uppdrag och under hans ledning och försyn var bedjare. Det är omöjligt att ens tänka sig att det inte skulle vara så. De hade fått ett tilltal från Herren, lärt känna hans vilja och planer. De levde i bön och sökte Guds ansikte. Det var vanliga människor från olika miljöer som i kraft av Guds kallelse och uppdrag till dem blev b la patriarker, domare, profeter, kungar, lovsångare,  ståthållare, statsmän, skriftlärda, evangelister och apostlar. Alla bad, och somliga bad mer och utförligare än andra. Nehemja och Daniel är goda exempel i GT, och Paulus i NT.

 

Bibeln är ju Guds bok, som handlar om hur han uppenbarar sig genom ord och gärningar, så att vi kan veta han är universums skapare, den ende sanne Guden. Snart förstår vi att han också skapar ett folk som han befriar, och utifrån detta förbereder sin ultimata räddningsaktion för hela mänskligheten genom sin egen Son. Jesus kommer till vår värld för att försona oss med Gud och rädda oss till sig, från den ondes makt, från synd och död.

 

Bibeln är också människornas bok, som handlar om hur Guds folk i alla tider bett till honom och lovsjungit hans heliga namn. En definition på att vara människa är att bedja, leva i gemenskap och dialog med Gud själv. Det är Guds mål, att varje människa ska kunna nalkas honom i ande och sanning.  Vägen dit går först genom att han knyter sin närvaro till tabernaklet och talar till sin tjänare Moses, som han utvalt att förmedla sitt ord till folket. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet tjänade syftet att göra det möjligt för syndiga människor att nalkas helig Gud. Tempeltjänsten i Jerusalem, som så småningom blev en verklighet, hade samma ändamål.

 

Men som vi vet avföll folket från att hålla sig till förbundet med Herren. De dyrkade andra gudar och levde orättfärdig. Till sist föll riket samman och de fördes bort i exil, först nordriket Israel och sedan sydriket Juda.

 

Gud fortsatte att verka genom sina profeter och till sist, när tiden var fullbordad, föddes Jesus. Han utbredde Guds rike i ord och gärningar, och genom sin död på korset och uppståndelsen. Genom honom kan vi alla nalkas Gud, bedja i Jesu namn, var vi än befinner oss. I en gudstjänst, eller ensamma i skogen. Gud har kommit oss alla så nära, alla som fötts på nytt och renats i Jesu dyra blod från synden. Vi får komma ända fram till den helige Guden och be direkt till honom, utan alla mellanled. Jesus var och är den store medlaren mellan Gud och oss och hans offer en gång för alla räcker i evighet. Det är stort och en källa till tacksamhet, när vi väl tänker igenom vad det kostat Gud.

 

+++

 

Alla dessa böner är nedskrivna och vi kan använda dem i vårt eget böneliv och lära mycket av dem. Jag ska ta upp en del av de ca 650 böner som finns återgivna. 25 gånger kan vi läsa om att Jesus själv bad. Paulus bad och uppmanar till bön och förbön 41 ggr. Det ska även finnas ca 450 dokumenterade bönesvar i Skriften.

 

Bibelns första bön? Det finns ingen exakt ordalydelse i Gen 4:26 men det står att man började åkalla HERRENS namn redan under Adams tid, när hans son Set fötts. Den sista bönen återfinns i Upp 22: 20: ” Han som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, Kom Herre Jesus!” Det är en logisk avslutning på hela Skriften, att dess sista ord är ett utrop, en bön om att Jesus ska komma tillbaka. Cirkeln sluts därmed. Det Gud påbörjade i begynnelsen avslutas och fullbordas i och med Jesu återkomst. Gud kan själv låta sin fulla närvaro finnas mitt ibland ett frälst, renat och helgat folk.

 

Vad gäller böner som omnämns tidigt så vet jag inte att det finns något skrivet om att Noa bad eller talade så mycket med Herren. Han ber indirekt om Guds välsignelse över sin son Sem, och Jafet,  efter att ha uttalat en förbannelse över sin yngste son Kanaan, som gjort sig skyldig till en svår synd. Men det är inga direkta böner. Dock står det att Noa vandrade med Gud, så han talade naturligtvis med honom. Noa beskrivs mest som att han hör och lyder vad Gud säger att han ska göra.

 

Det är först i och med Abraham som vi ser en bedjande människas böner på pränt. Hans söner i sin tur ber till Gud som kallar sig just Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

 

+++

 

 

Guds namn.

 

 

ladda ned

 

 

Den Eviges namn, ”JAG ÄR”, säger mycket om den levande Guden själv, och även om vår verklighets beskaffenhet. Det skapade kosmos är ofattbart stort och tomt, men Skaparen själv är en person, ett JAG som skapat oss till sig,  till att vara ett DU inför hans ansikte. Skaparen har gjort det möjligt för oss människor att lyssna, samtala och agera i relation till honom själv. På den gröna och blå planet  han skapade för sin mänsklighet och som är helt unik i universum, blev jorden också en plats där han verkat. I tidens fullbordan vandrade hans egen Son i det land och den stad han utvalt och gjort till sin egendom, och vi väntar honom tillbaka i all sin härlighet.

 

 

Gud är ett klart definierat JAG, och en personlighet med LIV i sig själv. Han är inte beroende av något annat för sitt liv, sitt väsen. Det är ytterst ett mysterium. Vi förstår naturligtvis inte vidden av Guds vara och väsen. Men som hans avbilder och i Kristus frälsta och återskapade till denna avbild efter den stora naturkatastrof som gudsupproret innebar, kan vi dock förstå lite mer om vem han är. Hans Son, som är Gud och ett med honom, har förklarat vem han är och gjort det begripligt för oss.  Trots syndafallet och vår totala bortvändhet från Gud är vi hans skapelse och avbilder. Det yttrar sig i en längtan efter det förlorade paradiset, som ett sökande efter livets mening. Men självbedrägeri och obotfärdighet kan också föra oss allt längre bort från honom. Det är alltid tveeggat, ett både-och. Det är hur som helst ett Guds verk när han drar oss till sig och överbevisar oss om vår synd och att vi behöver vända om till honom, bli födda på nytt av hans Ande och ord.

 

+++

 

Gud är personlig i relation till de människor han kallar och kommunicerar med. Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. De hade en historia med Gud, ett liv med Gud. Var och en av oss som tar vara på den tid i våra liv då han söker oss på ett särskilt sätt, har också ett liv, en historia med Gud, som inte liknar någon annans.

 

+++

 

”Jag ÄR” har sänt mig, ʾehyê  , אֶֽהְיֶ֖ה. Så skulle Moses säga när han efter mötet med levande Gud blev befalld att återvända till sitt folk med budskapet om den kommande befrielsen från slaveriet. Gud visar vem han är genom att tala och agera. Moses ville veta Guds eget namn, och får till svar ”Jag ÄR den Jag ÄR”, ʾehyê ʾǎšer ʾehyê. Det kan också betyda ”Jag blir den som jag blir” eller ”Jag är den jag kommer att vara”. Guds namn verkar ha med ett verb att göra, verbet vara och bli, något som är oerhört viktigt i biblisk betydelse. I hebreiskan är verbet centralt och det märks också i beskrivningen av Gud själv. Det finns inga teoretiska och filosofiska utläggningar om Guds väsen, utan vi lär känna honom genom det han säger och gör. Gud agerar för att rädda sin mänsklighet från syndens och dödens förödande härjningar.

 

Dessa verser har fascinerat människor sedan de skrevs ned. Gudsnamnet , de fyra konsonanterna JHWH, יהוה, var så heligt för judarna att de inte fick uttala det. Hebreiskan var från början en konsonantskrift och när texterna vokaliserades införde man vokalerna från Adonai, Herre. Man sade det istället för JHWH. Ingen vet hur namnet uttalades, kanske Jahve, men antagligen inte Jehovah i alla fall. 

 

Gud både uppenbarar sig och förblir fördold i detta. Han uppenbarar att Israels Gud och frälsare är den ende Sanne Guden och Skaparen, men vem han verkligen är kan ingen människa utrannsaka eller förstå. Enligt dåtidens världsbild betydde att få veta någons namn också att få både kunskap och makt över den namngivne. Gud har många namn i Bibeln som beskriver vad han gör och visar hans väsen i relation till oss. Men vem Gud är i sig själv vet vi inte.

 

 

Men det oerhörda är att Jesus Kristus uppenbarat Guds namn för oss, Guds eget väsen, på ett så fullkomligt sätt att den som ser Sonen, har sett Fadern. Den som idag tror på Jesus och följer honom, har fått kunskap om och lärt känna Skaparen och Fadern. Jesus har förklarat vem Gud Fadern är och visat hans väsen i sitt liv, sina ord och i sin offerdöd för oss.

 

Den Evige Guden, som lever utanför tid och rum, är som Skapare också Herre över tiden och verkar i den . Han genomför stegvis det han beslutat från begynnelsen, i vår historia ända fram till tidens slut. Hans Son var som människa underställd tidens och rummets begränsningar under sitt liv, men återvände efter uppståndelsen och himmelsfärden till sin ursprungliga hemvist hos Fadern.

 

Jesu gudomliga namn är också Jag Är, vilket blir tydligt särskilt i Johannes evangelium. Där finner vi också konkreta bestämningar till vad Jesus Är. Jag återkommer till detta.

 

Vårt saliga hopp är nu att välkomna Jesus tillbaka till jorden, när mänsklighetens tidsåldrar är över och Guds rike blir synligt i hela skapelsen, den skapelse Jesus återlöst och befriat med sitt dyra blod på korset.

 

+++

 

Guds nåd och rättvisa, kärlek och dom. I

 

 

images

 

 

För att illustrera rubriken och fundera lite över Guds nåd och rättvisa börjar jag i Lukas evangelium med den kanske mest kända liknelsen av alla.

 

Liknelsen om den förlorade eller återfunne sonen (Lik 15:11-32)  kunde lika gärna heta, liknelsen om ” den kärleksfulle fadern som hade två förlorade söner”.  Den kärleksfulle fadern hade egentligen två förlorade söner, lillebror som förslösade sitt arv ute i fjärran land och den som lydigt stannade hemma, men ändå i sitt hjärta var fjärran från fadern . Hemmasonen blev vred och avundsjuk på lillebror som blev så väl mottagen när han återvände efter så många år. Han hade ju troget tjänat i faderns hus och aldrig varit olydig, och ändå inte fått något för det.

 

Den attityden säger så mycket om oss människor, liksom lillebrors vilja att slå sig fri och leva sitt eget liv utan en tanke på fadern. Liknelsen säger också mycket om hur svårt det kan vara att förstå sig på Gud och hans nåd. Den verkar ju inte rättvis i våra ögon. Borde inte Gud belöna lång och trogen tjänst?

 

För att göra det ännu svårare kan vi tänka på liknelsen om arbetarna i vingården, hur vingårdens herre ger de som blev lejda sist och bara arbetade en timme samma lön som de som slitit hela dagen. Hans ord  sammanfattar problematiken : ”Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god?” (Matt 20:15). Guds sätt att räkna är ju stötande och orättvist ur det mänskliga perspektivet. Vi människor utgår från oss själva och betonar gärna vår rätt gentemot andra. Det sitter djupt i oss. Men Gud  ser naturligtvis helt annorlunda på detta. Han gör som han vill med sin nåd och sina gåvor. Ingen kan kräva något eller berömma sig av något. Allt är ju ändå oförtjänt nåd. Den siste får lika mycket som den förste.

 

+++

 

Gud älskar alla lika mycket och vill att alla ska få del av hans godhet och nåd, vilket var och en får, om man inte jämför sig med någon annan.  Den som arbetade hela dagen fick ju den avtalsenliga lönen, så det var helt rättvist. Sedan var det upp till vingårdens herre att göra som han ville med de som började arbeta senare under dagen. Därför är det jämförelsen som skapar problemet.

 

 

Vi behöver inte jämföra oss med andra utan bara med vilka förlorade, syndiga och förvirrade människor vi var innan Jesus uppsökte och hittade oss, och vilka vi blivit och ännu mer ska bli när han fått fullborda sitt verk i oss. Före och efter vi fann Gud, och hittade hem till hans fadershjärta.  Då uppskattar vi också på rätt sätt sätt Guds stora nåd gentemot oss, hans förlåtelse och dagliga kraft han ger till att leva som hans nya skapelser.