Vårt medvetande. Vad är en människa? Del 1

 

 

 

Vi är alltså Homo Sapiens Sapiens, den visa eller förnuftiga människan. Utmärkande för oss är att vi lyckats samarbeta och ordna våra samhällen, utveckla teknik, undersöka omvärlden, vara skapande inom kulturens alla områden. Det beror i sin tur på att jordbruk och bysamhällen kunde växa fram och förenklade livet från jägar-och samlartiden. Människan har alltid varit religiös i ordets vida bemärkelse. Begreppet religion har en omtvistad etymologi, men det handlar om man anat det gudomligas närvaro och velat binda sig till den makten för beskydd, mening, välsignelse över liv och gemenskap. När vi blickar upp mot stjärnhimlen, ser livets mångfald, ändamålsenlighet och skönhet i naturen, hör samvetets röst i vårt inre och känner samvaron med allt, anar vi något större bakom det vi ser och känner vördnad, förundran och tacksamhet. Och det finns sannerligen inte bara något bakom allt, utan Någon, en personlig Gud! Kultur, religion, att forma traditioner och riter som främjar samhörighet, överblick och identitet är också avgörande, liksom att föra detta vidare till nya generationer.

 

Det har sin grund i våra språk och förmåga till abstrakt tänkande. Forskare förstår ännu inte det som är självklart för aoss alla, att vi lära oss tala, läsa och skriva, att vi har ett medvetande som är sammankopplat till omvärlden på ett förundersligt sätt som gör den begriplig för oss. Vi är inte bara medvetna om oss själva utan kan förstå varandra, bilda familj, släkt och samhällen, utveckla gemensamma projekt,  förstå symboler och förstå och förklara vår omvärld i berättelser, historier.

 

Förnuftet och skaparkraften har väglett oss. Vi är tänkande, talande, skapande och sociala varelser, utan den goda viljan att arbeta för allas bästa skulle vi inte kommit så långt. Vad gäller visdom har det varit viktigt i alla kulturer, för att leva så rätt och bra som möjligt.

 

Vi har lärt oss enormt mycket under årtusendenas och århundradena lopp, och lagrat helt ofattbart mycket kunskap, men hur har själva den mänskliga naturen utvecklats? På ett grundläggande sätt är den oförändrad,  människor visar kärlek, medmänsklighet och utför goda gärningar, samtidigt som motsatsen är lika verklig, man gör varandra illa, begår hemska brott, blir inblandade i konflikter och startar krig.   Vi är både-och, som vi alla vet. Vårt enda liv är kort och fyllt av möda och lidanden, och vi vet att vi ska dö. Det skulle vara tragiskt och meningslöst om det inte var mer än så.

 

 

Mänsklighetens historia har handlat just om detta, medan Guds historia om oss ger oss den ytterligare dimension vi behöver fär att förstå oss själva. Vi är alltså inte bara djur, som styrs av drifter, impulser på en rent materiell nivå, och inte heller bara varelser med ett rikt själsliv som uttrycker sig i kultur, och förnuftiga kunskapssökande som upptäcker och uppfinner. Vi är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Det finns mycket att säga om detta, men kortfattat inebär det att vi ska vara hans representanter som en del av hans familj på jorden. Det innebär att vi kan ha gemenskap med honom själv och veta att världen inte bara är materiell utan även andlig. Vi är inte bara kropp och själ. psykosomatiska varelser, utan har en ande som visserligen är död och skild från Gud och måste födas på nytt och få Guds liv genom Jesu försoningsverk och den helige Ande, men som särskiljer oss från den övriga skapelsen. Vi ska råda över den, vårda och förvalta, något vi inte klarat av. Människan har ändå sökt det gudomliga från tidens begynnelse och minnet av Skaparen, den sanne Guden har funnits, även om sanningen om Honom fördunklats och ersatts av dyrkan av skapelsen. Vi vet att Gud måste uppenbara sig själv för att vi ska få veta vem Han verkligen är, och den processen började med Abraham och fortsatte genom historien fram tills dessa att Gud lät sin egen Son komma till världen och ge den fulla uppenbarelsen.

 

Aposteln Paulus var ett föredöme när det gällde att tala till mångreligiösa, filosofiska människor, i detta fall grekerna i Aten:

 

Apostlagärningarna 17

De som följde Paulus förde honom ända till Athen. Och de vände tillbaka med beskedet att Silas och Timoteus skulle komma till honom så snart som möjligt. 16 Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. 17 Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. 18Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: ”Vad kan den där pratmakaren vilja säga?” Andra sade: ”Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.” Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom med sig upp till Areopagen och sade: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.” 21 Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.

Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. 23 När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. 24 Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. 25 Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. 26 Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, 27 för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. 28 Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. 29Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. 30 Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. 31 Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”

 

 

 

 

 

 

+++

 

 

Att vara medveten innebär också att veta med någon, något. Medvetande och samvete, Concsiousness och conscience.  

Att vara medveten är också att veta att vi lever i ett moraliskt universum, inte bara ett fysiskt. Det finns andliga lagar likaväl som det finns fysikaliska. Vi vet med oss själva innerst inne och ytterst alltid inför Gud att Hans bud är rätta: det är fel att tillbe någon annan än vår Skapare och Gud, att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, ljuga och förtala sin nästa. Den som srävar efter att göra det goda, rätta och sanna vinner alltid på det i personlig karaktärsdaning, även om man kan förlora något till det yttre och t o m får lida för det. Om vi medvetet gör det motsatta, skadar vi oss själva djupt, och andra naturligtvis.

 

Vi är moraliska varelser som ställs inför valsituationer och som måste arbeta hårt för att mogna som människor, kämpa för att det goda ska segra över det onda i våra liv. Vi är offer för allt vi inte kan kontrollera, men ändå ansvariga för hur vi hanterar det. Det är alltid både-ock.

Vårt samvete berättar också om att vi skapades som moraliska varelser med fri vilja. Gud har gjort oss sådana att vi har denna viktiga inre process av bearbetning när vi utvärderar händelser och vårt beteende Det är en oerhört viktig funktion, och även mycket komplicerad.

 

Gud designade sin skapelse och oss så att vi kunde veta att Han gjort allt detta. Skapelseverket och vår samvete vittnar om Gud, som Paulus beskriver det i Romarbrevet.

 

Kap 1.. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20  Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Kap 2 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem.

 

Guds lag är skriven i vårt inre, vårt samvete. Därför kommer ingen undan, hur mycket man än förnekar Gud talar skapelsens storhet om Guds verk och vårt samvete om att Han finns. Vi har ytterligare det mäktigaste vittnesbördet om Gud själv, Jesus Kristus, som kom från Gud för att visa vem han är och frälsa oss.

 

 

+++

 

 

Det finns en  pågående diskussion om mänsklighetens historia inom kristenheten från en rent vetenskaplig aspekt, genetiskt och/eller genealogiskt, som jag inte kan gå in på här. Man förhåller sig olika till evolutionsforskningens resultat. Det är visserligen intressant men ändå inte det viktigaste. Jag utgår istället från bibeltexten som den är för att förstå de stora sanningar om Gud och människan vi finner där.  Skapelseberättelsen är inte skriven för att svara på vetenskapliga frågor eller historiska fakta i vanlig mening, den är något mycket mer än så, och därför är det bäst att inte fastna i meningslösa försök att harmoniera alla detaljer i den med naturvetenskap eller historia.

Jag fortsätter i nästa del.

 

 

Läs-och lyssningstips inför sommaren. Del I. Berättelser, myt och sanning.

 

 

 

Vi människor växer nog aldrig ifrån fascinationen inför en bra och spännande berättelse. Nu inför sommarledigheten är det gott att läsa sig igenom traven med böcker som väntar, lyssna på ljudböcker och/eller podcasts i hängmattan. Det finns mycket att välja på, men här vill jag bara ge några tips.

 

Det är ju en urgammal företeelse att berätta och lyssna på berättelser som är välskrivna, spännande och lär oss något om vad det är att vara människa. Vi behöver identifiera oss med andra, gärna personer som trots kamp och lidande till sist övervinner svåra omständigheter. Vi kan förstå våra egna existentiella frågor lite bättre då, få överblick och inspiration  med hjälp av berättelser, som inga abstrakta och teoretiska resonemang kan erbjuda.

 

Det ligger så djupt i oss att få ta del av gemensamma förebilder och särskilt då  berättelser eller verkliga händelser som handlar om hjältar, de som hjälper/räddar andra med risk för sitt eget liv, som löser problem. Nästan all litteratur har en grundstruktur med vissa motiv: den gode,  den onde, och alla svåra förvecklingar i en händelsekedja som till sist leder fram till att det goda segrar, hjälten vinner.  Något som är från början går förlorat, och sedan vidtar en lång skildring av svårigheter fram till upplösningen, slutet, som förhoppningsvis är gott. Vi vill ju att det goda segrar, att de som drabbats av ondska upprättas och att boven i dramat får sitt straff. Det ligger djupt i oss, liksom i tillvarons själva struktur. Ibland är det ett mysterium som till slut får sin förklaring, en konflikt som löses eller också konstateras bara att slutet inte blev gott, och att huvudpersonerna får leva med de konsekvenserna.

 

Det finns berättelser, sagor och myter från alla tider och  alla kulturer.  En del är berättelser om skapelsen, människans ursprung och frågorna om liv och död, kampen mellan gott och ont, andra handlar om äventyr och upptäckter på resor, kärlekshistorier, familjedraman. Det gemensamma är att de uttrycker människans djupaste relationer till sig själv och andra, till omvärlden, och ytterst till sin Skapare.

 

Alla religiösa myter är naturligtvis inte sanna, som den bibliska uppenbarelsen om Gud är sann, men de säger ändå något viktigt om det gemensamt mänskliga: längtan efter mening och försoning, kärlek, gemenskap, om lidanden och svårigheter som är ofrånkomliga, men som kan övervinnas. Berättelser ger verktyg för bearbetning och tolkning av världen, oss själva, vårt sammanhang. De ger oss en särskild möjlighet att identifiera oss med karaktärerna och därmed lära oss något om oss själva. Vi är som skapade för berättelser, i text och även bild, och förstår dem rent intuitivt. De går direkt in i själ och hjärta och aktiverar vår fantasi, vår reflektion.

 

 

Bibeln är full med berättelser just för att det Gud gjort för oss hände konkret  i historien, bland människor och för människor. De 11 första kapitlen som handlar om Urhistorien, alltings början, skiljer sig markant från dåtidens myter och gudasagor. Här finns ingen primitivt skildrad mytologisk kamp mellan gudar, här är sol och måne bara skapade himlakroppar och inte gjorda till gudar , här är det Gud som suveränt skapar allt med sitt ord, och som gör människan till sin avbild, inte människorna som gör avbilder av gudar. I berättelsens till synes enkla form ser vi också varför allt som var så gott från början gick så fel, när människorna vände Gud ryggen. Vägen från paradiset kantas av så mycket ondska och lidande, men också Guds försyn, han överger inte sina vilsegångna barn utan bereder en väg tillbaka till honom.

Jag har skrivit  om detta på andra ställen, här räcker det med att säga att Guds ord är helt unikt när den berättar om hur Gud själv sänder sin Son in i världen för att han älskar oss och vill rädda oss från det som fördärvar, förstör. Jesus är den verklige hjälten, som många små hjälteberättelser och myter är en svag avglans av, och en förebild till. Han räddar oss från det ondas makt, vår egen skuld, och från döden själv.  Gud har själv lagt ner längtan efter honom i vårt hjärta, efter frälsning och frid.

 

 

I Kolosserbrevet 1 skriver Paulus att Kristus är kroppen (σῶμα), och de judiska religiösa förebilderna (och kanske också folkens myter)  är som en skugga till denna kropp. Så konkret såg Paulus på Sonens preexistens, (att han var i evighet hos Gud innan han blev människa), och använde alltså ordet för kropp. I översättningen blir det ”verkligheten”, men det går också bra, eftersom Han ÄR verkligheten själv. Jesus Kristus uppfyller folkens hopp om andligt ljus, förlåtelse, nytt liv och trygghet. Allt annat är förebilder till honom själv.

2:17 Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten självär Kristus.

 

Paulus sammanfattar det kristna budskapet om skapelse, frälsning och upprättelse på detta fantstiska sätt:

1:13-23  Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. 15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. 16 Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allting, och allt består genom honom. 18 Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen. 21 Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender, 22 också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, 23 om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.

 

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

Det här är så läsvärt att jag kopierat det från den kristna tidningen VärldenIdag. Det handlar om två av mina favoritförfattare som var kristna och som förstått detta med myt och sanning, samt berättelsernas stora betydelse för oss.

 

Ur  VärldenIdag 12/11 20221. Skrivet av Bengt-Ove Andersson, C S Lewis-kännare.

Kultur · Publicerad 06:00, 10 nov 2021

Tolkien: Sagor och dramer pekar mot ”den sanna myten”.

 

 

”Både C S Lewis och Tolkien trodde på teorin att Gud har lagt ner det mänskliga frälsningsdramat i hjärtat, om än fördolt, hos skalder och författare genom tiderna, och att ekon av det framträder med döende kungar och offerdöd i gudasagor och dramer i många olika kulturer.

Detta inspirerade C S Lewis att skriva Narna-serien, och få – barn som vuxna – har undgått att röras av skildringen av hur Narnias skapare, lejonet Aslan, ger sitt liv för att friköpa pojken Edmund, som sålt sin lojalitet till den Vita häxan, skriver Bengt-Ove Andersson.

Varifrån kommer alla goda berättelser? Från Gud. Om detta var två av världens mest inflytelserika författare under 1900-talet överens: J R R Tolkien och C S Lewis. De var kollegor och vänner vid Oxfords universitet och de var båda troende. Gud är alltings källa, resonerade de, och Gud har förlänat människan ett mått av sin skaparförmåga för att bygga, skapa och författa i hans efterföljd.

Tolkien utvecklade det till en tes och myntade även en term för det: subkreator, eller ”underskapare”.

Det var teorin att Gud har lagt ner det mänskliga frälsningsdramat i hjärtat, om än fördolt, hos skalder och författare genom tiderna, och att ekon av det framträder i gudasagor och dramer i många olika kulturer, med döende kungar och offerdöd.

Och det var just insikten om detta som blev tungan på vågen för Lewis egen omvändelse. Han hade ställt frågan till Tolkien om varför just kristendomen var mer sann än alla andra myter, och Tolkien hade förklarat att kristendomen är ”den sanna myten”, där Kristi död och uppståndelse var uppfyllelsen av de ”goda drömmar” som drömts av människor genom tiderna.

Lewis hade ju själv drabbats av ”styng av glädje” ända sedan barnaår; i ett musikstycke, i ett stycke litteratur, i en bokillustration eller en naturupplevelse, och efter sin omvändelse insåg han att det hela tiden hade varit Gud som drog honom till sig genom att ge honom en längtan som inget jordiskt föremål kunde mätta.

På så sätt hade olika konstnärer, författare och kompositörer, sig själva ovetande, fungerat som kanaler och redskap; de hade brukat den skapargåva som Gud förlänade människan i skapelsen, och Gud hade utfört sin vilja genom dem.

”Goda drömmar” hade alltså drömts av skalder och författare genom tiderna enligt de båda akademikerna, men detta stod inte i motsättning till att människor som upplevt sanningen hos ”den sanna myten” använde denna kunskap i sitt skapande, för att helt enkelt ge Gud äran för skapargåvan han förlänat dem.

Både Lewis och Tolkien vävde medvetet in det bibliska dramat i sina romaner, mer eller mindre förtäckt. Lewis mindes hur han som barn kommit att förknippa kristendomen med tvång och allvarliga miner. När man i kristendomsundervisningen mer eller mindre beordrades att känna medlidande med Kristus i hans lidande, blev effekten att man omöjligt kunde göra det.

Han ville hitta ett sätt att berätta dramat om syndafall och försoningsdöd i formen av ett fantastiskt drama och äventyr – vilket det också är – inte för att ersätta frälsningsdramat utan ge det ett ytterligare djup.

Sålunda skrev han Narniaböckerna, och få – barn som vuxna – har undgått att röras av skildringen av hur Narnias skapare, lejonet Aslan, ger sitt liv för att friköpa pojken Edmund, som sålt sin lojalitet till den Vita häxan.

Tolkien skriver: ”Människan, ’underskaparen’, det prisma genom vilket ett enda vitt bryts och blir till många olika skiftningar som ändlöst kombineras till levande former.”

Och Lewis menade att vårt skapande eller skrivande egentligen är ett slags fågelnät där vi försöker fånga något. Han skriver: ”I både livet och konsten synes det mig att vi alltid försöker fånga i vårt nät av flyktiga ögonblick något som inte är flyktigt. … Antingen måste vi skaffa nät som är finmaskiga nog att hålla fågeln kvar, eller vänta till den dag då vi är förvandlade och kan slänga våra nät och följa fågeln till dess hemland.”

Giltigheten i Tolkiens och Lewis tankar om detta är tämligen lätt att kontrollera genom ett tankeexperiment. Hur kommer det sig att så många sagor och berättelser genom tiderna har varit variationer på temat om den vite riddaren som räddar jungfrun ur ondskans – eller drakens – klor, och efter många vedermödor förenas med sin brud?

Är kanske arketypen för detta den vitaste av alla riddare, Kristus, Guds son, som kämpade med och besegrade Draken som höll Bruden – Hans församling – fången?

Och i hur många romaner och filmer har inte en liten skara varit hopplöst inringad och belägrad av fienden, och där undsättningen anländer i sista stund med trumpetljud? Hur många har inte känt hjärtat slå hårdare när kavalleriet spränger fram till räddning?

Är det så att detta slår an en sträng i oss därför att alla dessa historier också är ”sanna myter”, som ännu väntar på sin slutliga uppfyllelse? Den dag då, som Bibeln lär, Guds stad ska vara omringad av fiendehärar och där räddningen ska komma när allt verkar förlorat för de trogna där inne; där basunstötar ska tillkännage kungens återkomst med hans stora här, och då ondskan slutligen ska besegras?

Om läsarens hjärta klappar lite extra vid läsandet av dessa rader, kan Tolkiens och Lewis tes anses bevisad.

Hur såg de då på människans skapargåva i evighetens perspektiv? Även om de inte skrev mycket uttalat om detta, går det att extrapolera en hel del, främst från Lewis. Klart är att de inte såg evigheten som en statisk existens, utan det är då det stora äventyret börjar.

I avslutningen av Narniaboken Den sista striden skriver Lewis: ”Vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen […] hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel 1 i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evigheter och där varje kapitel är bättre än det föregående.”

Med andra ord, det pund, däribland skapargåvan, som getts varje människa här på jorden och som vi har brukat här, ska blomma ut och komma fullt till sin rätt först i evigheten.

Lewis skriver i Från helvetets brevskola: ”[Gud] vill bringa människan till en sådan sinnesförfattning att hon kan göra ritningar till världens skönaste katedral, och veta att den är den skönaste, och glädja sig över att den är det, men inte vara gladare (eller mindre glad) än hon skulle ha varit om någon annan hade gjort ritningarna […] För när vi verkligen har lärt oss att älska vår nästa som oss själva, ger han oss lov att älska oss själva som vår nästa.”

Sålunda, den som skrev böcker här kommer att producera epos där; den som komponerade sånger här kommer att skapa symfonier där; och den som byggde hus här kommer att bygga palats där etc. Och allt enbart till Guds ära, för då ska vi vara fria från all partiskhet till förmån för oss själva.

Nu spekulerar vi tillsammans med Lewis, det är viktigt att tillägga. Men Gud tillåter nog att vi svindlar med tanken ibland, när vi söker loda lite djupare i den härlighet han har bestämt åt människan och hela skapelsen.”

 

+++

 

 

 

 

 

 

Detta är också mycket intressant. Den framstående bibelforskaren Michael S Heiser samtalar med Frank Turek, apologet och författare, om hans senaste bok. Jag rekommenderar verkigen att man lyssnar till båda dessa herrar på deras respektive websidor och podcasts. Det är en lite modernare, men lika intressant variant av detta tema, som Lewis och Tolkien representerar på ett genialt sätt.

 

 

 

”Millions of people around the world are captivated by fantasy and superhero films. What explains their popularity? According to our guest, apologist Frank Turek, it’s because we long for “another world” that we were really made for, and we are enchanted by someone who will bring us there—someone who will fight evil and transport us safely to a world where there is no pain, suffering, or struggle.  In this episode of the podcast we meet Frank Turek and get introduced to both his ministry (CrossExamined.org) and his latest book, co-authored with his son Zach, entitled Hollywood Heroes: How Your Favorite Movies Reveal God. ”

 

 

Naked Bible 429: Hollywood Heroes

 

 

 

 

 

 

Det framväxande kontrollsamhället. I-III.

 
När vi läser Bibeln om hur den sista tiden på jorden kommer att bli, har det fram till de senaste decennierna varit svårt att förstå hur ett globalt, totalt kontrollsamhälle ska kunna se ut, men idag har bilden klarnat. Genom all avancerad teknik kan stater ha i det närmaste full kontroll över sina medborgare. När det sedan sker på en global nivå finns all teknik tillgänglig och kan användas på olika sätt.  I vår tekniskt avancerade värld spelar också utvcklingen inom AI, artificiell intelligens,  en stor roll för framväxten av supermänskliga förmågor och transhumanisternas strävan efter att utveckla dessa förmågor med teknikens hjälp, koppla ihop människor och maskin, ”ladda upp”  mänskligt medvetande med datorer, och vice versa.  Allt går fort nu, och har gjort det ett par decennier. Man har stora drömmar om Människan som ”Homo Deus”, med en populär författares ord, människan som sin egen skapare och gud, med superintelligens att lösa alla problem och t o m eliminera dödens verklighet, men utan Gud, sin Skapare.
Det finns några texter i Uppenbarelseboken som handlar om den Johannes kallar vilddjuret (det är två som skildras i kap 13, varav den sistnämnde av många anses vaa den falske profeten som banar väg för det första vilddjuret, )  och som i andra bibelböcker omnämner som det fjärde djuret i Daniels bok, laglöshetens människa, fördärvets son och motståndaren i Paulus 2 Tess , och Antikrist i Johannes brev. Han kommer att få makt över jordens invånare genom ett system som reglerar ekonomin och därmed hela det sociala livet (kap 13:16-17). Det kan man nog vara säker på, även om det finns många tolkningar av denna apokalyptiska skrift med alla sina symboler. Det talas i verserna innan också om hur denne person genom stora tecken bedrar och vilseleder jordens invånare att göra en bild åt denne och ge livsande åt bilden så att den till och med kan tala. Syftet är att kunna kontrollera vilka som inte tillber denna vilddjurets bild för att döda dem. Det är fortfarande svårt att förstå hur det ska gå till, men med all avancerad teknik kan det ändå snart vara möjligt. Om alla är uppkoppla på nätet och tvingas in i ett globalt ekonomiskt system går de att ha kontroll även på individnivå. Internetanvändningen bara ökar och de flesta har en mobiltelefon, även i fattiga länder. För att någon typ av global maktmänniska ska få kontroll måste det antagligen bli fler kriser som berör jordens befolkning, men ingen vet hur långt borta det är, bara Gud själv.
Det finns flera exempel på hur man övervakar genom appar, ansiktsigenkänning, kameror. Det är inte bara i Kina som man har utvecklat detta, även om det stora landet har kommit väldigt långt genom målmedvetna strategier för att uppnå denna avancerade kontroll över folket.  Där har man skapt ett slags socialt kreditvärderingssystem som poängsätter beteenden, värderingar, åsikter. Om man har låga poäng genom att göra fel saker, kan man få stora svårigheter att få lägenhet, arbete, tillgång till banktjänster. Man kontrollerar rörelsemönster, vilka medborgarna träffar, vart de går, vilka sociala forum de besöker, vilka sympatier de uttrycker osv. Kina är en diktatur med ett centralstyrt kommunistparti som kontrollerar alla områden och vill i en absoslut nationalistisk anda ha lojala medborgare som inordnar sig i ledet. Man har på ganska kort tid blivit en supermakt med ekonomiskt inflytande i andra länder, och man har stor militär förmåga. Man inför regler för internet som stänger ner kristna hemsidor och appar. Det har blivit allt svårare för kristna. 
Coronpandemin har naturligtvis skyndat på den här processen, då man ansett sig skydda sin befolkning genom att kontrollera smittvägarna.  Man kommer alltid att hävda att man vidtar begränsande åtgärder för goda syften, vare sig det gäller att ”rädda” människor från miljöhot, pandemier, felaktiga åsikter.  Vad man än tycker och tänker just om pandemin och hur överdrivna åtgärderna har varit, så handlar det här alltså om det system som håller på genomföras i ett land mer eller mindre kan genomföras på en global nivå, i namn av att skydda och bevara samhället från skadliga virus, eller något annat. Finns väl systemet på plats kan man också göra lagändringar som förhindrar andra för staterna”farliga” företeelser och behålla kontrollen. Det ser olika ut i olika länder, alla har inte kommit så långt rent tekniskt som just Kina. Men statsideologisk propaganda och lögner når ut via många olika kanaler och man anknyter till nationalistisk religiös tradition som i hinduismens Indien, buddhismens Myanmar, eller islamistiska diktaturer för att behålla makt och kontroll . Religiös extremism och fanatism av olika slag riktas framför allt mot kristna minoriteter (även om muslimer också är utsatta i vissa länder) och förföljelsen av kristna ökar överallt. 
 
Det har funnits och finns politiska och religiösa maktmänniskor  som tillsammans med andliga makter  samarbetar bakom kulisserna för att förbereda världen för sin kommande ledare med global makt. Denne person förkroppsligar allt sataniskt och mänskligt uppror och motstånd mot Gud och hans Son Jesus Kristus på alla nivåer, andligt och världsligt. Där ryms det mesta av religioner och andlighet, humanism, miljö-och fredsrörelser, enhet, utom det genuint kristna vittnesbördet om den enda vägen till frälsning genom Jesus Kristus. Ingen vet när det kommer att ske, men scenen har iordningsatts för hans framträdande. När vi redan ser  totalitära staters kontroll av sina medborgare genom internet, blir det kanske inte så svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med en global totalitär makt som stänger ute alla misshagliga individer från viktiga samhällsfunktioner.
Vi kan inte stoppa allt detta, Gud själv tillåter det för sina syften. Jesus förberedde lärjungarna på att de skulle lida, och så har det varit och kommer att bli. Vad vi kan göra är att be för våra syskon som förföljs idag, hålla oss nära Jesus, be, läsa Bibeln och inte bli bedragna, vittna och uppmuntra varandra att hålla ut. Vi lever på hoppet att Jesus snart kommer tillbaka, och att han hjälper oss igenom nöd och död. Det viktigaste är att bevara tron och vara redo för hans återkomst. Den här världen kommer att förgå, men vi tillhör Gud och är medborgare i hans eviga rike
Del II.

 

 

 

Hur gör man för att få gehör för sina ideer och visioner för en bättre värld? Man framställer dem som viktiga, t o m nödvändiga, och goda. Ofta tar man till de stora och positivt laddade orden som tolerans, humanism, fred, utveckling, samarbete, enhet, allas lika värde, för vem kan väl säga emot detta? Det är ju i och för sig lovvärda ambitioner som också har styrt mänskligheten i rätt riktning. Men hur är det, är det goda bara gott, eller kan man använda det förment goda för onda syften? Från vår synpunkt som lever i den konkreta brytningspunkten mellan ont och gott, lögn och sanning, är det inte så enkelt och självklart. Det löper flera parallella spår samtidigt, där olika aspekter måste analyseras och vägas in i bedömningen. Man måste framför allt försöka ta reda på ursprunget, varifrån tanken kommer och vart den leder i sin förlängning. Det kan låta och verka bra, men är det verkligen det?

 

I vår tid, mer än någonsin, är det nu en strid om sanningen på alla plan. Det beror naturligtvis på den enorma informationsmängd som ständigt finns tillgänglig. Vad är sant i allt som sägs och skrivs? Vems sanning är det? Vad vill man uppnå?

 

Sedan har vi den post-moderna sekulära tidsandan som inte erkänner att det finns en objektiv sanning, utan utgår från den rent subjektiva, att individen helt själv kan avgöra vad som är sant. Allt är ju relativt, som man brukar säga, vilket stämmer till dels, men inte när det gäller de grundläggande skapelsegivna förutsättningarna för oss människor: att vi är skapade  till man och kvinna, att det finns en objektiv verklighet som vi relaterar till, samtidigt som vi var och en har just unika perspektiv på det, och att det finns en Sanning om Gud och oss själva. De sanningar som vi alla enas om när det gäller vetenskapliga fakta är en kategori för sig, och det finns även andra sanningar som inte är kontroversiella. Men när det kommer till moral, värderingar, världsbild blir det mycket svårare att hävda att något är mer sant än allt annat.

 

Jag har b la  skrivit om kriterierna för sanning här: https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=2577&action=edit&classic-editor

och https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=349&action=edit&classic-editor

 

+++

 

 

Hur går det då till, hur etablerar man alternativa sanningar, världsbilder, som bygger på en blandning av sanning och lögn. Rena svarta lögner och uppenbar ondska är inte lätt att sälja in till oss människor, eftersom vi trots allt innerst inne vill hålla oss till det som faktiskt är sant, gott och rätt, även om vi inte alltid själva kan leva i enlighet med det och inte alltid har så lätt att veta vad det är. Det måste bestå av positivt värdeladdade ord som appellerar till det som är viktigt för en individ eller grupp. Det måste knyta an till det som upplevs som väsentligt och som sporrar till en samordnad strävan mot ett mål. Jag återkommer i nästa del till en del konkreta exempel på det i vår tid, b la Agenda 2030, och de religösa enhetsträvandena.

Är de globala målen rätta bara för att de just är globala i sin visserligen ”goda” strävan att  vilja utplåna fattigdom och andra missförhållanden, och skapa en fredlig värld med inkluderande och jämlika samhällen?

Är t ex enheten viktigare än sanningen när det gäller det sistnämnda? Hur kan alla så i grunden olika religioner ena?

 

 

+++

 

 

En urgammal strategi som fungerat sedan tidens begynnelse är att ifrågasätta sanningen. När osäkerheten väl etablerats kan en alternativ förklaring ges som låter bra, är lockande och passande, och då är skadan redan skedd. Vi ser det här så genialt skildrat i Bibelns första bok, kap 3, hur Guds och människornas fiende agerade, den höge ängeln som gjorde uppror mot Guds auktoritet och ville bli sin egen gud och herre, och få med de människor Gud skapat i sin egen fördömelse. Vi möter denne som ormen i berättelsen och kan följa hans snabba drag för att få Eva och Adam på fall.

 

Själv accepterade han inte sanningen, alltså det Gud sagt, och att hans ord som Skapare och Gud är rätt och ska åtlydas av alla skapade varelser (änglar i himlen och människor på jorden).  Det finns ingen högre auktoritet än Gud själv, och den som vägrar erkänna hans ord som absolut sanning, gör sig skyldig till ett allvarligt brott. Då gör man uppror mot själva skapelseordningen och tillvaron börjar krackelera på alla områden, vilket också sker.  Ormen börjar med att förvanska det Gud sagt för att väcka misstro mot Gud hos Eva, att Gud egentligen var missunsam mot dem, att han inte ville ge dem allt.  Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd i lustgården, men att ett speciellt träd var förbjudet, trädet med kunskap om gott och ont, och om de bröt mot detta enda bud skulle de döden dö. När han sedan sått sitt frö av misstanke och tvivel, kunde han snabbt sätta in stöten, den uppenbara lögnen som helt motsade det Gud sagt: ”Ni skall visst inte dö!”

 

Det tredje steget blir sedan att komma med sin alternativa och alltigenom lögnaktiga förklaring till Guds avsikt och agerande genom att påstå att de skulle bli som Gud med kunskap om gott och ont. Det finns mer att säga om vad den här texten verkligen betyder i sina detaljer, något jag berört på den här sidan; https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=76&action=edit&classic-editormen

 

När människans fiende ville lyckas med att få människor på sin sida, framställde han sina lögner i positiv dager, som något gott. Den onde säger aldrig sanningen om vem han verkligen är och vad han verkligen vill,  utan framställer sig som människans välgörare, mot Gud. Han ville ju bara deras bästa, att de inte skulle gå miste om något som Gud hindrade dem från att få. De skulle bli som gudar, få kontroll och makt, och skulle inte behöva dö. Han menade sig i sin enorma arrogans kunna ge dem en större kunskap än Guds.  Men Lucifer, ljusbäraren, är alltigenom mörker, lögn, hat, ondska, uppror. Han ser bara ut som en ljusets ängel, men är satan som kom för att stjäla, slakta och förgöra. Han är lögnens upphov, en lögnare och mördare från början, som bara vill oss illa.

Jesus sade: Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader (Joh 8) .

Det är alltså denna förödande makt hos lögnen som förstör vår relation till Gud, vår verklighetsuppfattning och självuppfattning.

 

 

Lögnens själva väsen, bedrägeriets strategi , som vi kan känna igen i många andra sammanhang, börjar alltså med att man döljer de onda avsikterna genom att ifrågasätta och skapa tvivel om sanningen. Nästa steg blir att presentera själva lögnen, och till sist komma med övertygande skäl för att lögnen är bättre än sanningen. I verkligheten är det ju gradskillnader i den här processen, men det handlar om en förvanskning av sanningen som man utmålar som något gott.

 

 

 

Del III

 

 

 

 

 

 

I del II tecknade jag en kort beskrivning av lögnens strategi att förneka en sanning, objektiva fakta, och presentera en alternativ verklighet med andra regler samtidigt som man framhåller alla fördelar med det nya. Man utgår från individens känslor och tyckanden och låter det bli överordnat alla skapelsegivna förutsättningar för mänskligt liv, och alla värdesystem. De senaste decennierna har vi kunnat se hur identiteten omdefinerats från det fundamentala faktum att det finns två kön, manligt och kvinnligt. Det har alltid funnits vissa avvikelser i upplevelsen av hur manlig en man känt sig och tvärtom, och för en del kan det innebära en allvarligare kris. Men det kunde lösas på olika sätt utan att som idag genomföra ”könskorrigerande behandling”, som slutar med operation t ex, ett beslut med oöverblickbara konsekvenser på lång sikt.

 

Man skapar en stor osäkerhet , särskilt hos de unga,  genom att ständigt uppmana till att ifrågasätta objektiva fakta, fasta normer. Det ska ju inte få finnas fakta eller sanningar, som inte kan ifrågasättas och avfärdas. Det får stora konsekvenser för de yrkesmänniskor som inte vill befrämja  detta narrativ, t ex lärare på universiteten. Studenter protesterar emot historiska fakta som inte stämmer med deras tolkning, eller om en lärare inte utttrycker sig korrekt enligt deras sätt att se på saken (politiskt korekt). De har även lyckats få den misshaglige avsatt från sin tjänst. Det finns flera sådana fall i USA, Kanda, och även Sverige. För den som förstår engelska vill jag rekommendera att lyssna på Jordan B Peterson, klinisk psykolog från Kanada, författare och föreläsare som analyserat och debatterat orsakerna till denna farliga utveckling i många sammanhang.

 

Man har lyft fram kön, ras, social jämlikhet, och alla olika sexuella variationer, HBTQIA++? , samt feminism som de stora frågorna, och kräver tolerans för alla avvikelser till den grad att man blir intolerant mot alla som inte delar deras uppfattningar. Diskriminering står högst på agendan, individen sitter i högsätet, vars nycker, känslor och tyckanden är överordnad allt annat. Hur mycket en vit man än ”känner sig” eller ”identifierar sig” som en svart kvinna, kvarstår ändå objektiva fakta:  mannen är europé, och inte en kvinna från Afrika. Det säger naturligtvis ingenting om deras värde som människor, utan bara något mycket sorgligt om hur förvirrat tänkandet kan bli. Vi kan inte förändra verkligheten genom att inbilla oss att den är på något annat sätt och tvinga andra att hålla med om våra högst personliga föreställningar.

 

Jag tror denna identitesförvirring beor på att relationen till Gud gått förlorad för många. Som skapade och älskade av Gud har vi redan en unik och värdefull identitet, en personlighet som vi i glädje får utveckla i samarbete med andra, och i kontakten med Honom. Men man får inte veta om detta, kunskapen om kristen tro är skrämmande låg.

 

Det finns naturligtvis en berättigad kritik av hur majoritessamhällen förtryckt minoriteter av olika slag, och det ska man arbeta för att ändra. Men att vända på pyramiden blir helt fel. Om man ska hävda allas lika värde måste ju rimligtvis även de andra som inte håller med, räknas in, och inte stötas ut. Det går inte att utplåna olikheter mellan människor, eller med politisk styrning skapa absolut jämställdhet. Idag är priset högt för att få uttrycka sin mening i det offentliga, därför väljer många att hålla tyst.

 

Sammanfattningsvis förnekar man ytterst Guds ordningar, det Gud sagt och vill, genom att hävda att det inte är sant att vi skapades till man och kvinna, att det finns moraliska regler för hur vi ska leva, att individen och dess grupps särintressen inte kan ha exklusivt tolkningsföreträde , samtidigt som man förvägrar andra att uttrycka sina åsikter.

 

Det finns dessa farliga tendenser på alla nivåer i vårt samhälle och censuren slår till allt oftare. Vissa saker får/vågar man inte hävda som faktabaserad sanning eftersom det kan påverka ens karriär, sociala liv. Man kan bli utfryst och stämplad . Genomslaget medialt, politiskt, inom utbildning och vård, har varit oproportionellt stort i relation till de små grupper de representerar. Alla påverkas av detta, bokstavligt från dagis till äldreboendet. All verksamhet i samhället ska genomsyras av de nya idealen.

 

 

Det är krafter bakom som stöttar dennna omkastning av värden, omdefinerar vad det är att vara människa, förändrar verklighetens struktur. Det ingår i det stora upproret mot Gud, som pågått från begynnelsen och som kommer att kulminera i ett system som Bibeln betecknar som laglös tyranni, där tvånget att passa in i system som kontrollerar åsikter, värderingar, tro, göranden och låtanden,  Det är den upp-och nedvända världen, där ont blir gott, mörker blir ljus. Man vill omdefiniera vad som är gott, rätt och sant, och använder ofta positivt värdeladde begrepp för hävda minoriteters krav, skapa acceptans och tolerans för alla ideologier och religioner, även om de innehåller destruktiva drag. Man vill t ex inte erkänna faran med politisk islam, jihadism, utan kallade dem som vill ha en saklig debatt om problemet för islamofober.

Man inbjuder till religionsblandning genom att åberopa en högre enhet som någon slags samlande faktor, trots att de rymmer diametralt skilda sätt att se på människan och Gud.

Det gäller så mycket mer än dessa frågor, t ex politik med de svåra frågorna om invandring, mångkultur, segregation, men det berör jag inte här.

 

Det är som sagt samma grundmönster för hur lögnen verkar: man ifrågasätter något; en sanning, ett faktum, en norm, ett värde, och förnekar att det är något grundläggande gott . Sedan för man fram sitt förslag på hur individen ska uppnå autonomi, stå helt fri och bestämma utifrån sin egen föreställning, eftersom det ger makt och självbestämmande. Man erkänner inga autkoriteter, inga objektiva kriterier för att fastställa vad som överensstämmer med vad som är sant, gott och rätt.

 

 

Profeten Jesaja :

Ve dem som kallar det onda gott

och det goda ont,

som gör mörker till ljus

och ljus till mörker,

som gör bittert till sött

och sött till bittert! (Kap 5)

 

 

Det goda för oss människor är det Gud bestämt för vårt bästa. När vi söker sanningen uppriktigt och i ödmjukhet, och erkänner att Han är den högsta auktoriteten för det som är sant, gott och rätt, kommer allt i rätt ordning. Då hjälper han oss i den komplicerade verklighet vi lever i, och att hantera gråzoner, svåra överväganden, moraliska dilemman och frågeställningar. För livet är inte enkelt, allra minst i vår tid. Vad är verkligen sant, hur ska vi veta vad som är rätt?  Vi behöver en måttstock för att mäta ideologier, ideér, företeelser i samtiden, och den har vi i Bibeln. Alla detaljerade svar finns visserligen inte där, men grunden, planen, färdriktningen, vägledningen ger oss tillräckligt med kunskap för att kunna hantera frågorna på ett sunt och bra sätt.

 

 

 

 

 

 

Från Påsk till Pingst.

 

Nådastolen. Albertus Pictor.

 

 

Vi befinner oss i en speciell tid av sammanhängande högtider, mellan Påsk, Pesach och Pingst, Shavuot (sju veckor efter påsk) med förebilder i de judiska högtiderna i Gamla Testamentet.  Vi har nyss ihågkommit Jesu himmelsfärd och om några dagar är det dags för Pingst, den femtionde (pentekoste) dagen efter Påsk. Jag har skrivit om den helige Ande och pingsten tidigare, b la här  https://alefochomega.com/tag/den-helige-ande/ , om ni vill läsa mer om den tredje personen i Gudomen.

 

 

Allt hänger ihop och handlar om olika aspekter av Guds frälsande gärningar för sitt judiska folk och för alla som skulle komma till tro på Israels Gud och hans Messias, vår frälsare Jesus. Det började naturligtvis med Sonens människoblivande, inkarnationen, när Gud själv kom in i världen för att uppenbara vem han verkligen är och visa sin stora kärlek till oss. Under sin offentliga tjäns,t som varade lite drygt tre år, undervisade Jesus om Guds rike, botade sjuka och gjorde många mirakler för att bekräfta att han var den utlovade . Efter uppståndelsen var Jesus kvar fyrtio dagar innan han återvände till sin Fader och sin rättmätiga plats vid hans sida, himmelsfärden, då han fortsatte han att undervisa sina lärjungar om Guds rike och förbereda dem för Andens ankomst. Det skedde tio dagar därefter. Den tiden har traditionellt varit en särskild tid av bön, vilket alltid är en bra idé att söka Gud på ett särskilt sätt påminna sig om Guds stora gärningar för vår skull.

 

Gud inledde sin stora plan för mänskligheten med förbundet med Abraham och  vidare genom det judiska folkets historia, där befrielsen och uttåget från slaveriet i Egypten är den absoluta viktigaste händelsen. Ett lamm skulle slaktas till påsk och blodet strykas som ett beskydd på dörrposterna till de hus där folket befann sig när Guds domsagerande över Egyptens gudar och dess förhärdade farao( som menade sig vara en gud)  kulminerade. När Jesus sedan dog på korset och utgjöt sitt blod fullbordades denna förebild, han var det sanna påskalammet. Då förlossades vi alla från värre bojor än ett yttre slaveri- syndens och dödens destruktiva bojor.

 

Sedan följer laggivningen på Sinai, där folket fick nogranna föreskrifter om hur de skulle leva som hans helgade folk. De fick hans ord som ett ljus till vägledning.

Pingsten var ursprungligen en skördehögtid där man firade just den goda skörden , men också en påminnelse om att folket fick Guds dyrbara ord och att Guds Ande skulle kunna ta sin boning i människors ande, som renats från synd genom påskalammets blod, och som fått Guds ord till sig, som också renar samt förnyar sinnet. I profeten Jeremias bok (kap 31:31)  står det att Gud skulle skriva sin lag i människors hjärtan, vilket bara är möjligt genom Andens inneboende i oss. När Gud kommer på insidan av oss kan han verka inifrån vår ande och påverka hela vår varelse. Det är den yttersta meningen och målet med vårt liv, att få bli uppfyllda av Guds Ande som hans älskade och förlåtna barn. Det har Jesus gjort möjligt för oss genom sin död och uppståndelse, något som Fadern i sin visdom planerade redan innan världens skapelse.

 

 

Efesierbrevet kap 1.  Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! 4 Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut,6 till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd 8 som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus.
11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. 13 I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris.

 

Gud är en helig Gud, och de tre personerna i Gudomen är ett  och verkar i enlighet med samma vilja och kraft. Jesus uppenbarade Fadern genom sitt liv, och den helige Ande var med från början av Jesu liv, från konceptionen till uppståndelsen. Jesus förberedde för att Anden skulle komma över de troende som Hjälparen. Läs gärna Johannes evangelium kap 14-16.

 

 

 

 

Vad är en människa? Inledning: Vad vet vi om vårt medvetande?

 

 

 

Det är i och för sig  ett hopplöst projekt, som är för stort att förstå och beskriva, men ändå mycket intressant att fundera över.  Bara ordet i sig säger mycket: veta med, på engelska consciousness, av latinets conscientia.  Förstavelsen är alltså con, dvs med. Vad är det vi vet med? Jag ska följa den här tanken vidare, och kommer in på flera olika spår, b la om hur den andliga världen påverkar oss.

 

Men först några inledande ord.   Det handlar egentligen om vad en människa är. Vi vet att vi vet att vi förnimmer, upplever, känner och tänker. Det är själva grunden för allt. Det finns också en objektiv yttre verklighet som vi alla förhåller oss till och är delaktiga av, även om vi var och en har unika subjektiva upplevelser och tolkningar av det som sker. Men vi är, och måste vara överens om fundamentala objekt i omvärlden, företeelser och även värdesystem. Det utgör förutsättningen för socialt liv, samhällen.

 

Genom språket delar vi den yttre verkligheten med andra och kan kommunicera, samtidigt som det utgör vår egen inre värld av tankar. Språket särskiljer oss från andra levande varelser, som också kommunicerar men på sitt specifika sätt. Forskare upptäcker alltmer om huur denna fascinerande kommunikation går till inom djur-och växriket. Men det är som sagt bara vi människor som talar och skriver och förmedlar detta till andra människor. Medvetande och språk hänger ihop, tankar måste uttryckas i ord för att bli verkliga.

 

 

Vad ska vi utgå ifrån? Psykologi, neurovetenskap, sociologi, filosofi, religion, historia, faktiska iakttagelser och erfarenheter av mänskligt beteende? Alla dessa bidrar med kunskap, men räcker det för att få en fullödig bild av människan? Jag tror inte det. Vi är mer än detta, något vi nog alla anar innerst inne. Vi kan inte reduceras, till kroppsliga funktioner, mentala tillstånd, beteenden i social interaktion, psykologiska profiler.

 

När vi reflekterar över vilka vi själva är ställs frågorna om vår plats i världen, i universum. Det är alltså de eviga frågorna som följt oss i alla tider, om varför vi är här på denna unika plats i vår galax . Svaren har också blivit många och vår kunskap har ökat enormt vad gäller naturvetenskap, men ändå är faktiskt de grundläggande frågorna obesvarade, om vad vårt medvetande egentligen är,  och vad de hittills outforskade  95 % av universum består av. Man talar om mörk (okänd) materia och energi, men forskarna vet ännu inte vad det är.   Man har länge forskat på att få ihop den stora och den lilla världen, makrokosmos och  mikrokosmos.

 

De fyra naturlagar som gäller för universum och som är statiska och bestämbara, fungerar inte på den subatomära nivån, kvantnivån. Där fungerar inte den klassiska fysiken, utan det krävs en annan matematik för att förstå dessa ofta märkliga fenomen. Här talar man istället om oförutsägberhet, sannolikhet. Det pågår en intensiv debatt i forskarvärlden om hur kvantmekaniken påverkar kemi och fysik, och faktiskt även om vårt medvetande  i någon mån kan förklaras utifrån detta. Det är ofta spekulativa resonemang som förs, men det är ju alltid nyfikenheten och den mänskliga förmågan till nyskapande tankegångar som för forskningen framåt.

 

 

Man kan göra ett litet filosofiskt och kanske teologiskt tankeexperiment, om det kan vara möjligt att kombinera Guds lagar för universum som styr vår plats i solsystemet/hela kosmos och livet på jorden, med det som sker i mikrokosmos, och då även i varje enskild människas medvetande, som till viss del i alla fall beror på våra val. Då skulle Guds rådande över sin skapelse, naturlagarna, det deterministiska perspektivet,  kunna kombineras med det utrymme som ges för våra val, för hur vi agerar. Det är ju i sin tur vad som formar oss människor: vi är resultatet av och direkt påverkade av en lång historia av familje-och släktband som vi inte valt, och av våra egna konkreta val. Hur de sedan samspelar och utvecklas är något vi inte kan förstå, det är en för komplicerad fråga för oss att ens försöka begripa.

 

+++

 

 

Det finns många olika teorier, meningar om något så fundamentalt som vad vårt medvetande egentligen är. Hur kan vi som fysiska varelser ha en immateriell sida som vårt medvetande, vilket omfattar vår förståelse av oss själva, omvärlden, och som gör det möjligt att tänka bakåt och framåt, abstrahera, planera, förstå vår omgivning, prata, samtala, lära oss, skapa osv ? Hur fungerar egentligen vårt medvetande? Den immateriella delen av oss, själ och ande består av förnuft, intention, vilja, känslor, – allt detta som skapar en inre värld lika verklig som den yttre fysiska världen. Vi lever i och av språket. Som fysiska varelser är vi beroende av omvärlden för överlevnad. Vi tar alltså emot det vi behöver för att leva på alla plan och fungerar i och genom realtioner.

 

Vad är det som påverkas oss som människor? Självklart på en grundläggande nivå är det alla mellanmänskliga relationer, allt vi hör, läser, upplever och bearbetar i vårt medvetande som vi skapar en mental karta av verkligheten genom.   Bibeln handlar ju om relationer mellan Gud och människor, och mellan människor. Den mest grundläggande relationen är till Gud, även om vi inte alltid är medvetna om det. Bara genom att vara till, att leva i den här världen, beror på Guds livsuppehållande kraft, att Han är skaparen som gjort och gör livet möjligt. Livet är inte bara biologi, universum kan inte bara beskrivas med matematik och fysik, människan är inte bara materia. Vi har en själ, och är också andliga varelser som kan relatera till Gud, som är utanför den materiella världe och oberoende av tid och rum. Gud har skapat oss sådana tt det är möjligt.

 

I biblisk terminologi har både djur och människor nefesch,  men bara människan är skapad till Guds avbild. Mer om det längre fram. Men människan är alltså en levande själ, på hebreiska לְנֶ֥פֶשׁ (nefesch)חַיָּֽה׃ (levande). Vad gör då människan så speciell i relation till andra levande varelser? Det är ju uppenbart: vi tänker, talar, skriver, planerar, skapar, är självmedvetna och kan reflektera över oss själva, står i en speciell relation till själva tiden, och rummet.  Det utgör vår personliga identitet och personlighet, samtidigt som vi alla är skapade till Guds avbild.

 

 

 

 

Gud och kvinnorna i Bibeln . Del I-VIII.

 

 

 

 

Den här serien ska lyfta fram kvinnornas roll i Bibeln och skildra några av dem. Jag börjar med ett par inledande tankar.

 

Från Guds sida har det alltid varit man och kvinna, skapade och älskade av Honom och naturligtvis lika värdefulla och viktiga, men med olika uppgifter. Gud har inte anseende till personen och använder vem han vill, hur han vill. Alla är lika betydelsefulla. Vid varje mans sida fanns naturligtvis också en kvinna i den bibliska historien, en familj. Vi möter också kvinnor med en speciell kallelse, b la Debora. Jag återkommer till henne och andra.

 

Det finns några kända patriarker i Bibeln, Abraham, Isak och Jakob och hans tolv söner. Abraham var stamfader till det judiska folket, den förste som Gud uppenbarade sig för och ingick förbund med för att skapa åt sig ett folk, helgat åt honom. Men det hade naturligtvis aldrig kunnat ske utan hans fru Sara, som födde löftessonen Isak.  Men det är verkligen inte männens historia trots att man levde i ett  reglerat samhälle där männen hade makt, vilket Bibelns porträtt av kvinnorna visar. Det är egentligen familjernas historia, som vi kan känna igen oss i . De tecknar männen, kvinnorna, och deras barn, i de mänskliga konfikter som kan finnas i familjer, men det är inte huvudsaken. Fokus ligger på Guds utkorelse, hans agerande i, med och genom dessa familjer.

 

Det oerhörda är att Gud verkade i och genom dessa svaga människor som handlade fel ibland och hade problem, för att börja genomföra sin frälsningsplan och när tiden var inne, låta sin Son födas in i detta judiska folk för mänsklighetens frälsning. Deras storhet består i att de trodde på Gud och hans ord, och höll fast vid det trots allt. I all denna mänskliga historia är det Guds vishet, nåd och trofasthet som ska prisas, Ingen av alla dessa Guds tjänare var syndfri. Den enda människa som var utan synd och levde utan att synda, som var fullkomlig och rättfärdig, är Jesus själv. Men Gud älskar oss människor och vill att vi ska vara delaktiga i det han gör, för vårt eget bästa.

 

Det är en fascinerande läsning att följa dessa familjer, något jag verkligen rekommenderar. Läs Första Moseboken från kap 12 till slutet som en roman, ett familjedrama, för omväxlings skull.

 

 

De kvinnor som följde Jesus och betjände honom under hans offentliga tjänst, blev också de första vittnena till hans uppståndelse. Trots att de på den tiden inte ansågs vara trovärdiga vittnen eller ens hade några rättigheter. De lydde under männen, men så var det inte i kretsen runt Jesus. Han var annorlunda och radikal genom sin för den tiden jämlika syn på män och kvinnor. För honom var de viktiga och han upprättade dem och gav dem värde och värdighet. De följde Jesus, betjänade honom och var även hans vittnen.

 

 

+++

 

 

Jesus och hans kvinnliga vittnen.

 

Evangelisten Lukas skriver mycket om kvinnor. I början av hans evangelium (och endast där) skildras  Johannes Döparens mor Elisabet, och hennes möte med Jesu mor Maria (kap 1) , profetissan Hanna (2:36).

 

Det var vidare en grupp kvinnor som följde Jesus hela tiden, och som var med hela vägen, fram till korset och den tomma graven..

 

Därefter vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom 2 och även några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andar farit ut – 3 vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.

 

Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. 45 Solen förmörkades, och förlåten✱ i templet brast mitt itu. 46 Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” ✱ Och när han hade sagt detta gav han upp andan.47 Officeren som såg det som hände, prisade Gud och sade: ”Den mannen var verkligen rättfärdig.” 48 Allt folket hade samlats för att se på, och de slog sig för bröstet✱ när de såg vad som skedde och vände hem igen. Men alla hans vänner, också de kvinnor som hade följt honom från Galileen, hade stått på avstånd och sett detta. 

 

De kvinnor som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades där. 56 Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor. Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. 2 De fann att stenen var bortrullad från graven 3 och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. 4 När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. 5 Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? 6 Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. 7 Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” 8 Då kom de ihåg hans ord.

 

9 Och de vände tillbaka från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria från Magdala och Johanna och Jakobs mor Maria. Också de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna. 11 Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem.

 

 

+++

 

De fick alltså först förkunna evangeliet, det goda och livsförvandlande budskapet om att han levde. Cirkeln slöts därmed på ett underbart sätt. Jungfru Maria fick höra budskapet om att en Frälsare skulle födas, och att hon fått nåden att bära honom i sin kropp och föda fram honom. Kvinnorna hörde budskapet av änglarna vid graven att Jesus, som verkligen dog för våra synder på korset, hade uppstått. Vår Frälsare lever, det kan varje kvinna, man och barn tacka Gud för och vittna om idag!

 

 

+++

 

 

Del II

 

 

 

 

 

 

 

 

I Bibeln möter vi ständigt huvudpersonerna för det historiska och kosmiska dramat , Gud själv , och alla de män och kvinnor som berörts av hans handlande. Därför är det också en sammanvävd histora om Guds försyn och ledning  för att genomföra sin vilja, sin långsiktiga räddningsplan, och människors agerande som inte alltid är i fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja. Guds försyn är hans vetskap om vad som kommer att hända och att han planerat för det och sedan handlar för vårt bästa långt innan vi  förstod att det var han, eller kunde göra något för att det skulle ske.

 

 

Det gör också bibelläsningen på samma gång fascinerande och uppmuntrande, men också sorglig, att se hur människors olydnad, brist på tro och förtröstan ställer till det för dem själva och framtida genrationer. Jag kan bara snudda vid detta stora ämne om Guds försyn och människan fria vilja, men jag återkommer till det i en speciell serie. Det blir dock så påtagligt även här att jag måste nämna det. Från början ser vi hur Guds goda vilja för de människor han skapat till sin avbild, till man och kvinna, för att leva i gemenskap med honom, ifrågasätts och sveket får stora konsekvenser.

 

 

Adam och Eva, namnen är signifikativa och lär oss mycket om vårt ursprung. Adam, på hebreiska וְאָדָ֣ם betyder människa, av Adama, jorden, הָֽאֲדָמָֽה. Jorden, vårt hem i universum, blev platsen för oss att leva på med allt vad det innebär. Det var Adam som gav sin hustru namnet Eva, חַוָּ֑ה  av hebreiskans ord för liv, levande חָֽי. Vi möter män och kvinnor som gör gott och ont, bra eller dåliga gärningar. Det beror på att alla Adams barn, alla människor föds in i en komplicerad värld där våra val spelar roll för oss själva och de efterkommande. Jag går här inte in på orsakerna till våra livsvillkor av död, synd, lidande och kampen mellan det goda och onda, vilket jag gjort i många inlägg. Här är det bara att konstatera att så ser verkligheten ut. Därför utgår jag därför från det som är skrivet om några kvinnor i Gamla Testamentet.

 

Både mannen och kvinnan var delaktiga i upproret mot Gud på olika sätt, att man inte ville tro, älska, och tacka honom som Herre i sina liv. Men Guds kärlek till människorna var så stor att han villle rädda oss tillbaka till sig. Därför utvalde han Abram och Sara, ett till åren kommet par med bakgrund i den för tiden mäktiga handelsstaden staden Ur i Kaldéen, där man tillbad många gudar och särskilt måndyrkan var dominerande. Rent mänskligt sett har det aldrig funnits några lysande förutsättningar, de Gud väljer att arbeta med och igenom kan inte åstadkomma något i egen kraft eller intelligens. Flera kvinnor som skildras i Bibeln var ofruktsamma och det var enbart genom ett Guds mirakel som de kunde bli havande. Det gäller Sara, Rebecka, Rakel, Hanna, Elisabeth. Det är alltigenom Guds verk att genomföra sin räddning för oss alla när han låter sin egen Son födas in i den förberedda släktlinje som löper från Abraham .

 

 

Det behöver knappast sägas att det var ett patriarkalt samhälle, att deras världsbild och kultur var totalt annorlunda än vår, men det är ändå samtidigt lika sant att mycket är och förblir sig likt med den mänskliga naturen i alla tider. Därför kan vi alltid ta till oss själva essensen av det som skedde, även om mycket framstår som märkligt och främmande. Så gör också livet under vikingatid och medeltid för oss, vilket inte är så långt tillbaka.

 

 

+++

 

 

Men jag ska säga något om ett par andra kvinnor i den här serien, och jag börjar med Ketura som omnmns i Gen 25. Efter Saras död tog Abraham henne till hustru och hon födde sex söner.  Löftena till Abraham om att bli en välsignelse för alla, att bli ett stort och välsignat folk, få ett land,  var ju knutet till Isak och hans efterkommande, eftersom Gud själv gripit in och gjort det möjligt för dem att få löftessonen. Vi vet att denna välsignelse i nytestestamentligt perspektiv handlade om att alla folk skulle bli välsignade genom Jesus Kristus, och tron på honom skulle bringa frälsning till judar och alla andra folk.

 

Vi vet ju också att Abraham föregick detta genom att med bistånd av Sara själv faktiskt , skaffa avkomma med tjänstekvinnan Hagar. Ismael föddes och följderna av detta blev svåra för alla inblandade parter, något vi ännu ser konsekvenserna av. Det brukar gå fel när vi ska försöka lösa problemen själva för att det är svårt att hålla ut i tro när tiden går och ingenting händer, eller kanske t o m ”hjälpa Gud”.

 

Men patriarken fick som sagt flera söner med Ketura. En av Keturas söner var Midjan och hans släktingar som kom att spela en roll längre fram, efter den spännande historien om patriarkerna. Men Abrahams söner med bihustrurna skickades alltså iväg och utbredde sig , och kom också i konflikt med Israels folk längre fram.

Alla dessa var Keturas söner. 5 Och Abraham gav allt han ägde till Isak. 6 Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han dem bort från sin son Isak, österut till Österlandet.

 

Det handlar sedan i 2 Moseboken om Moses, och hur Gud förberedde och använde honom som ledare för det stora befrielseverket av sitt folk från Egyptens slaveri, den viktigaste händelsen i Israels historia. När han hastigt måste fly ut i öknen ”råkade ” han träffa på  (eller leddes av Guds försyn) till Jetros döttrar, Jetro som var präst i Midjan. Han gifte sig med en av dem, Sippora, som födde honom två söner, Gersom och Elieser. Längre fram i den bibliska historien blev det svåra konflikter med denna stam, men svärfadern Jetro  betydde mycket för Moses, och förstod hur mäktigt Gud verkat för sitt folk.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

En annan kvinna var Mirjam, Mose och Arons syster, omnämns b la här: Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade.

21 Mirjam sjöng för dem:

”Lovsjung Herren, 

ty högt är han upphöjd.

Häst och ryttare störtade han

i havet.”

 

De sjöng lovsånger till Gud som så mirakulöst befriat dem och gjort slut på den förföljande egyptiska hären.

 

Aron och Mirjam blev missnöjda med sin bror Mose och talade illa om honom i samband med att Mose tagit en nubitisk kvinna till hustru. Men de var tydligen också avundsjuka.

De sade: ”Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde detta. 3 Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. 4 Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. 5 Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. 6 Och han sade:

”Hör nu mina ord.

Om det finns en Herrens profet ibland er,

ger jag mig till känna för honom

i en syn,

och talar med honom i en dröm.

7 Men så gör jag inte med min tjänare Mose.

I hela mitt hus är han betrodd.

8 Jag talar ansikte mot ansikte

med honom,

tydligt och inte i gåtor,

och han får se Herrens gestalt.

Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?”

9 Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

10 När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. 11 Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. 12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.” 13 Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” 14 Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen.”15 I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

 

 

+++

 

Israels historia har präglats av  tro och trofasthet gentemot sin Gud, vilket i stort sett är fallet i  Josua bok, och perioder av avfall och olydnad, som speglas särskilt väl i Domarboken. Efter den långa ökenvandringen, laggivningen på Sinai berg, Mose avskedtal och död  kunde folket äntligen inta Kanaans land under Josuas ledarskap. En av de s k domare som det berättas om i Domarboken, vilket mer har betydelsen av befriare, var

Debora (kap 4-5). När folket avföll till avgudadyrkan och synd, och drabbades av konskevenserna av det och kom i stor nöd, ropade de till Gud om hjälp och förbarmande, vilket Gud i sin nåd svarade på genom att utrusa ledargestalter med sin kraft som  fördrev och slog tillbaka de grannfolk/stammar som attackerade dem. Det var en tid fylld av gränsstrider, maktanspråk och småkrig. Läsningen är bitvis förfärlig, som det i och för sig är att läsa historia vid i stort sett alla andra tider. Det har tyvärr alltid handlat om krig och elände, mer eller mindre, med avbrott för tider av fred och välgång.

 

 Kap 4 När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. 2 Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera, som bodde i Haroset-Haggojim. 3 Israels barn ropade till Herren, ty Jabin hade niohundra vagnar av järn och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år.

4 Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var vid den tiden domare i Israel. 5 Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt. 6 Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. 7 Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.”

 

I kap 5 läser vi:

7 Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. …

Ur Deboras och Baraks lovsång, kap 5: Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Stå upp Barak! Tag dig fångar, du Abinoams son!13 Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,Herren satte mig till anförare över hjältarna. 14 Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav. 15 Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora. ..

 

+++

 

 

 

 

 

 

Jag avslutar med Hanna , mor till Samuel, folkets siste domare ,profet och ledargestalt för Israels folk. Det är en underbar berättelse från 1 Samuelsboken, som jag bara uppmuntrar till läsning av på egen hand. Hon kunde ju inte få barn och bad så innerligt till Gud och blev bönhörd. Hon och hennes man Elkana fick en son, Samuel, som hon överlämnade till Herren och hans tjänst. Därefter fick hon fem barn.  Hannas berömda lovsång citeras i sin helhet här, eftersom den också påminner om Jesu mor Marias lovsång i Lukas 1. Två kvinnor som på olika sätt fått möta Gud så mäktigt i sina liv, även om Marias erfarenhet är unik i alla avseenden. Hon fick bli havande genom den helige Ande och föda Guds egen Son.

 

Hannas lovsång

1 Hanna bad och sade:

”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren, mitt horn är upphöjt genom Herren.

Min mun är vidöppen

mot mina fiender,

ty jag gläder mig i din frälsning.

2 Ingen är helig som Herren,

ty ingen finns utom dig.

Ingen klippa är som vår Gud.

3 Tala inte så högmodigt,

låt inte fräcka ord

komma från er mun.

Ty Herren är en Gud som vet allt,

och hos honom vägs gärningarna.

4 Hjältarnas bågar är sönderbrutna,

men de stapplande rustar sig med kraft.

5 De mätta måste tjäna för bröd,

men de hungriga

hungrar inte mer.

Den ofruktsamma föder sju barn,

men den som fick många söner tynar bort.

 

6 Herren dödar och gör levande,

han för ner i dödsriket

och upp därifrån.

7 Herren gör fattig och han gör rik,

han ödmjukar och han upphöjer.

8 Han reser den ringe

upp ur stoftet,

ur dyn lyfter han upp den fattige

för att sätta honom bland furstar.

Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.

Ty jordens grundpelare

är Herrens,

och på dem har han byggt världen.

9 Sina frommas fötter bevarar han,

men de ogudaktiga

tystas i mörkret,

ty av egen kraft är ingen stark.

10 De som strider mot Herren

blir krossade,

mot dem dundrar han i himlen.

Herren dömer jordens ändar

och ger makt åt sin konung.

Han upphöjer sin smordes horn.”

 

+

 

Om man vill veta mer om kvinnorna som omnämns i Jesu släkttavla kan man läsa här:  https://alefochomega.com/2019/05/20/nagra-viktiga-kvinnor-i-jesu-slakttavla/

 

Jag återkommer till fler kvinnor i GT i nästa del och till sist de kvinnor som omnämns i Paulus brev längre fram. Kvinnor hade en viktig funktion i församlingen, då som nu.

 

+++

 

Del III

 

 

 

 

 

Bibeln handlar mycket om relationer, mellan Gud och människor, och mellan människor. Det handlar om familjer, den familj Gud vill skapa på jorden av människors barn som skulle tro och lita på honom och följa hans vilja.  Det handlar också om relationer i familjer, församlingar, samhälle. Bibeln rymmer historia, främst Israels historia i GT, men i sin helhet med NT, mänsklighetens historia. Gud har gett anvisningar som ska underlätta relationer, göra livet enklare i en svår värld. Det finns många bud, regler, vägledning för dessa relationer, men de kan sammanfattas i kärleksbudet, att älska Gud först och sin nästa som sig själv. Om vi människor levde så, skulle många problem och lidanden undvikas. Om alla tänkte mer på den andre än sig själv och gjorde allt för att underlätta och jälpa  istället för att bekämpa varandra, skulle världen se annorlunda ut. Se vad Jesus själv  sade om detta i Matt 22:36-40.

 

 

Men istället möter vi då, som nu, konflikter, förkastelse, förakt, avundssjuka, bråk och våld, lögner,hat manipulation, kontrollbehov, utnyttjande, t o m mordförsök och dödande. Människans historia rymmer allt detta, och samtidigt verkar Gud, den helige, rättfärdige Guden, i detta kaos, för att genomföra sin vilja för att rädda oss från allt detta onda och bringa försoning med sig själv och för människor med varandra. Målet är till sist försoning, upprättelse och helande för alla, hela skapelsen. Det onda människan gör mot andra bara förstör , och bara Gud själv kan rädda oss från det onda i oss, och emellan oss. Även om vi vill det goda och rätta, gör vi det ändå inte, som Paulus säger i Rom 7.

 

 

Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre ja som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

 

Det fanns mycket problem i Abrahams släkt också, det såg vi i konflikten mellan hustrun Sara och den tjänstekvinna Hagar som Abraham skaffade avkomma med. Konflikten levde vidare mellan Isak och Ismael. Jag har skrivit om det här:  https://alefochomega.com/2019/05/31/nagra-fler-viktiga-kvinnor-i-bibeln/

 

 

+++

 

 

 

 

 

Nu ska jag säga något om Isaks fru Rebecka och deras två barn, tvillingarna Jakob och Esau, och sedan Jakobs hustrur Lea och Rakel och deras barn, Israels tolv stammar. Jag rekommenderar som sagt egen läsning  eftersom det helt enkelt är spännande som drama och mycket lärorikt, och dessa berättelser sträcker sig över många kapitel. Det är bara möjligt att kort sammanfatta allt som händer lite kort.

 

Det är en vacker berättelse (1 Moseboken 24) om hur Isak efter sin mor Saras död sörjde henne djupt,  fick Rebecka kär och blev tröstad när han fick henne till hustru.  Abrahams tjänare begav  sig nämrligen  ut på en resa för att finna en hustru till Isak. När de väl var gifta bad han för sin fru som var ofruktsam och hon blev havande (kap 25), men märkte att ” barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren. 23 Herren svarade henne:

Två folk finns i ditt moderliv,

två folkstammar

skall ur ditt sköte

gå skilda vägar.

Det ena folket skall bli

starkare än det andra,

och den äldre skall tjäna

den yngre.”

24 När tiden var inne att hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. 25 Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. 6 Sedan kom hans bror fram och han höll handen om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes.

 

 

Rebecka frågade alltså Gud och fick svar i form av en profetia. Gud förutsade hur det skulle bli med detta tvillingar, varav den ena, Jakob var mamma Rebeckas favorit, och Esau pappa Isaks. Det bäddar ju för problem, vilket det också blev. Läs gärna den spännande skildring kap 24-35.

 

På samma sätt som Guds löfte var knutet till Isak, fördes det enligt Guds beslut vidare till Jakob och hans tolv söner, vilket orsakade avundssjuka bland bröderna. Avundssjukan har från början ställt till med mycket konflikt, förföljelse,  lidande och t o m död. Det började med Kain och Abel, fortsatte med Isak och Ismael, Jakob och Esau, Josef och hans bröder och sedan vidare genom historien. ända fram till den konfrontation Jesus själv hade med sitt folks ledare som ville döda honom.

 

Vad gäller Jakob så var han en riktig bedragare som inte drog sig för att lura både sin far och sin bror. Först lyckades han få Esau att sälja sin förtsfödslorätt i ett svagt ögonblick (25:27-34). Nästa åtgärd var när han, med sin mors bistånd, klädde ut sig till Esau, förställde rösten och därmed lyckades  få  Isak att ge honom sin välsignelse, vilken egentligen tillhörde Esau som den förstfödde. (kap 27) Jakob föddes ju en stund efter sin bror.

Men han fick smaka på sin egen medicin när han själv blev utnyttjad och lurad av sin morbror Laban. Men Guds utkorelse stod fast trots hans karaktärssvaghet, och han genomgick en stor förändring under sitt liv, särskilt som han själv mötte Gud och blev nedbrottad av honom och fick ett nytt namn, Israel. (kap 32). Strax nnan denna avgörande händelse i Jakobs liv mötte  han efter lång tid sin bror Esau, och de försonades. (kap 33).

Det finns en del att säga om Lea och Rakel, Jakobs fruar, och de tolv söner han fick med dem och med två tjänstekvinnor. Det är ett familjedrama som jag får återkomma till i ett annat sammanhang.

 

 

 

+++

 

DEL IV. Gud och kvinnorna i Nya Testamentet. 1a. Jesus, den store förebilden.

 

 

 

 

Lärjungarna som följde Jesus fick omvärdera sina kulturella referensramar och fördomar många gånger när de såg hur han behandlade kvinnor, barn och människor som inte var av judisk härkomst.  Jesus satte alltid den enskilda människan och hennes behov i centrum, vem det än var. För Gud är det en självklar utgångspunkt, att vi alla, var och en personligt, är lika värdefulla som hans älskade skapelser.  När t ex lärjungarna försökte hindra barnen från att komma till honom blev de skarpt tillrättavisade (Mark 10:13-16). Barn och kvinnor hade en undanskymd plats i samhället, och man hade regler för att inte umgås med icke judar. Men Jesus var helt fri från alla religiösa och konventionella begränsningar och undervisade inte bara med ord utan också genom sitt sätt att bemöta alla människor, något som lärjungarna fick lära sig och som man också försökte efterlikna i församlingslivet. Jag återkommer till det i kommande del som ska handla om Apostlagärningarna och Paulus.

 

 

Vad gäller kvinnor berättar Lukas i sitt evangelium (kap 8:1-3)  att en grupp följde och betjänade honom. Det var Susanna, Johanna, och Maria från Magdala, som också var med honom hela vägen fram till korset och som var de första att omvittna hans uppståndelse. De var verkligen de första vittnena, och mötte tvivel när de berättade det för lärjungarna. Eftersom de följde Jesus hörde de honom predika och undervisa, och därför är det rimligt att anta att de haft en stor betydelse för att sprida evangeliet efter. Jag föreställer mig att de var Jesu vittnen under resten av sina liv. Jesus utvalde naturligtvis inga kvinnor formellt till apostlar, vilket skulle vara omöjligt på den tiden, men flera av dem var som sagt Jesu vittnen redan under hans offentliga tjänst. Tänk bara på den samariska kvinnan som berättade om Jesus för sina grannar (Joh 4). Hon hade fått höra de mest djupa teologiska sanningar från honom, trots att hon var föraktad och marginaliserad på flera sätt, dels som kvinna från Samarien, dels med ett oordnat liv.

 

 

De människor som blev befriade och botade av Jesus berättade det säkert i realtid för sina närmaste, sin omgivning. Maria från Magdala var en av dem som hade mycket att vara tacksam för att hon blvit befriad och upprättad. Hon var en an de kvinnor som följde Jesus och var med vid korset och fick möta honom efter uppståndelsen, när hon stod och grät utanför graven, enligt Johannes i sitt evangelium (kap 20).  Systrarna Maria och Marta, som tillsammans med sin bror Lasarus var vänner till Jesus, fick också veta viktiga sanningar om vem han verkligen var (Joh 11).

 

Jesus lyfte fram synderskan i fariseens hus som ett exempel på gästfrihet och gott beteende, samtidigt som han förlät och upprättade henne (Luk 7:36ff).  Hon gjorde det som värden borde ha gjort enligt god sed. Den syrofeniciska kvinnans ihärdiga tro och bön om hjälp för sin dotter besvarades, och undret skedde  (Mark (7:24-30) Här ser vi gång på gång att det viktigaste var människors tro och ödmjukhet för att undret skulle ske, inte varifrån de kom eller vilka de var. En annan gång berömde ju Jesus en romersk officer för hans stora tro och sade: Jag säger er sanningen: Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. (Matt 8:5-12) .

 

Jesus hjälpte och botade många kvinnor, t ex : Petrus svärmoder, Jairus lilla dotter, den krokryggiga kvinnan (Luk 13:10-16) vilken Jesus kallade en Abrahams dotter, änkan i Nain som förlorat sin son och som Jesus väckte från döden (Luk 7:11-17) , kvinnan med blödningar (Mark 5:25-34).

 

Vår Herre Jesus är också alltid vår stora förebild om hur vi ska bemöta människor, vilka de än är. Han såg den lilla enskilda individen, drabbad av nöd och lidande, och sträckte sig i sin medkännande kärlek ut till dem för att bota, och stora under skedde med dessa.

 

Jag fortsätter och sammanfattar i nästa del , innan jag går vidare i NT.

 

 

 

 

+++

 

DEL V. EVANGELIERNA OCH APOSTLAGÄRNINGARNA. 

 

 

(Donald Jackson.)

 

 

Sammanfattningsvis kan man säga att Bibelns syn på kvinnor utgår från det absoluta och för all teologi och andligt liv självklara förutsättningen, att Gud skapade man och kvinna till sin avbild, till att vara honom lika och representera honom som hans familj på jorden. Bibeln handlar om olika slags relationer, till Gud själv och i familjer.

 

Jesus utgår från detta när han får frågor om skilsmässa (Matt 19): ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna”, som är ett ämne jag inte berör här. Men själva grunden för allt liv, hela historien som ju handlar om familjer, släkter, församlingar, samhällen, nationer, utgår från detta, att man och kvinna är lika värdefulla, men har olika uppgifter. De kan man förstå på lite olika sätt, och jag går heller inte in på frågorna om ämbetsfrågorna i kyrkan här, det faller utanför ramen. Men rent allmänt kan man säga att problem uppstår när man utnyttjar sin position och sina befogenheter för att utöva makt och kontroll istället för att samarbeta med respekt och öppenhet för andra. Det finns mycket att säga om jämlikhet, och hur man bäst uppnår det, men från Guds perspektiv är det klart att den grundar sig i vilka vi är, och de uppgifter vi har, får av honom. Vi har sett många exempel på att kvinnor kallades att tjäna Gud i specifika kallelser, både i GT och NT.

 

Utan Jesu mor Maria hade vi inte haft några evangelier att läsa. Hennes exempel på tro, ödmjukhet, lydnad och överlåtelse kan inte överskattas. Hon fick tillsammans med Josef den stora uppgiften att nära och fostra Guds egen Son. Det innebar också mycket vånda och smärta när han inledde sin offentliga tjänst. Genom hennes själ gick verkligen ett svärd, som Simeon profeterade om när Jesus frambars i templet. Hennes släkting Elisabeth, av Arons släkt,  som tillsammans med sin man levde gudfruktigt, blev havande trots att hon var ofruktsam och till åren kommer (precis som Abrahams hustru Sara). Hennes uppgift var också stor, att med sin man fostra sonen Johannes, som var viktig i Guds frälsningsplan. (luk 1-2).

 

Profetissan Hanna av Asers stam, som tjänat Gud med fasta och bön ett helt liv, kände omedelbart igen Jesusbarnet som den efterlängade Messias hon och många ”stilla i landet” hade väntat på.

 

Intressant nog var det Pontius Pilatus fru Cladia som förstod att Jesus var en rättfärdig man och var djupt berörd över hans öde.  Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom: ”Du ska inte ha med den där rättfärdige mannen att göra! I natt var jag svårt plågad i en dröm för hans skull.” (Matt 27:19.)

 

+

 

Jag vill bara åter nämna Maria , Martas syster, som också Lukas berättar om (10:38-42). Jesus berömde hennes längtan efter att lyssna till hans undervisning när han sade ” Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.” 

 

Trots att det finns textkritiska problem med  verserna i Johannesevangeliet, kap 8 om äktenskapsbryterskan, är det ändå viktigt att lyfta fram denna händelse. Jesus räddade henne från att stenas genom att säga dessa kända ord:

När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: ”Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.” 8 Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. 9 När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. 10 Jesus reste sig upp och sade till henne: ”Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” 11 Hon svarade: ”Nej, Herre.” Då sade Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”

 

Bara Gud själv vet hur de kvinnor som fått möta Jesus till frälsning, upprättelse och förvandling vittnade om honom i sina familjer och för sin närmaste omgivning,  och vad det betydde för Guds rike. Det som gäller för Jesu egna gärningar gäller säkert också för alla okända kvinnor som förmedlat tron i det fördolda, och som säkert inte skulle rymmas i en bok.

 

Johannes skrev allra sist i sitt evangelium : Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. (21:24).

 

 

 

 

 

 

 

APOSTLAGÄRNINGARNA.

 

I denna fantastiska bibelbok får vi läsa om det som brukar kallas församlingens födelse  på Pingstdagen, när Anden utgjöts över lärjungarna, där även flera kvinnor var med, liksom Jesu mor Maria och hans bröder. De var tillsammans i bön efter Jesu himmelsfärd och fick sedan ta emot Guds dyrbara gåva, den helige Ande.  Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria  och hans bröder. (Apg 1:14.

Den första predikan som hölls efter att lärjungarna utrustats med kraft och frimodighet hölls av Petrus och han citerade då från profeten Joels bok, som gick i uppfyllelse denna välsignade dag. Det visar klart och tydligt att Gud från början ville att  Andens gåva och verk skulle gälla för alla människor,  för män och kvinnor, unga och gamla.

 

 

  • Och det ska ske i de sista dagarna,
  • säger Gud,
  • att jag utgjuter av min Ande
  • över allt kött.
  • Era söner och era döttrar ska profetera,
  • era unga ska se syner
  • och era gamla ska ha drömmar.
  • 18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor
  • ska jag i de dagarna
  • utgjuta av min Ande,
  • och de ska profetera.  (2:14-21) 

 

Boken handlar om Andens gärningar genom apostlarna och Jesu efterföljare,  och evangeliets utbredning, från Jerusalem och sedan ut i allt vidare cirklar genom apostlarna. Där spelade kvinnor självklart en stor roll.

 

De höll troget fast vid apostlarnas undervisning  och vid gemenskapen brödsbrytelsen och bönerna. 43 Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. 46 Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. ( 2:42-45).

Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. 13 Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem.
14 Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. 15 Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. 16 Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade. (5:12-15) .

 

 

Här är några av de kvinnor som nämns. Det finns mycket mer att säga om dem, men utrymmet tillåter det inte. Jag uppmuntrar var en att läsa Apostlagärningarna själv, en så både spännande och uppbygglig bok.

 

Kap 9: 36

I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita, på grekiska Dorkas, hinden. Hon var rik på goda gärningar och generös mot de fattiga. 37 Men vid den tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: ”Skynda dig och kom till oss!”
39 Petrus bröt upp och gick med dem. När han kom fram tog de med honom upp till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de tunikor✱ och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var hos dem.
40 Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot kroppen och sade: ”Tabita, stå upp!” Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp. Därefter kallade han till sig de heliga och änkorna och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.

Kap 12:13-15 Om husförsamlingen som möttes i Marias hus, mor till Markus, och om de unga flicka Rodes som förstod att Paulus som varit fängslad blivit frigiven genom ett Guds mirakel och verkligen stod och bultade på deras dörr. Det är en underbar skildring, också med stor humor.

När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus✱. Där var många samlade och bad13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: ”Petrus står utanför porten!” 15 De sade till henne: ”Du är tokig!” Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: ”Det är hans ängel.” 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ”Berätta det för Jakob✱ och de andra bröderna.” Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.

 

Kap 16

11 Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake, och nästa dag till Neapolis. 12 Därifrån tog vi oss till Filippi, som är den största staden i den delen av Makedonien✱ och en romersk koloni✱. I den staden stannade vi några dagar.
13 På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats✱. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där. 14 En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger✱ och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. 15 När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: ”Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!” Och hon övertalade oss. 

 

Kap 17. När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom, men andra sade: ”Vi vill höra dig tala om detta igen.” 33 Med detta lämnade Paulus dem. 34 Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.

Kap  18 Sedan lämnade Paulus Aten och kom till Korint. 2 Där träffade han en jude vid namn Aquila, född i Pontus, och hans hustru Priscilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Claudius hade befallt att alla judar skulle lämna Rom  Till dessa båda kom nu Paulus, 3 och då de hade samma yrke, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. 4 Varje sabbat förde han samtal i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. …  Till Efesos kom en jude som hette Apollos, en bildad man som var född i Alexandria och mycket kunnig i Skrifterna. 25 Han hade fått undervisning om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. 26 Nu började han predika frimodigt i synagogan. När Priscilla och Aquila hörde honom, tog de sig an honom och förklarade Guds väg grundligare för honom.

 

Kap 21    När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån vidare till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de åt Paulus att inte fortsätta upp till Jerusalem. 5 Men när dagarna hade gått bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de återvände hem till sitt.

7 Efter Tyrus kom vi till Ptolemais✱ där sjöresan tog slut. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. 8 Nästa dag fortsatte vi och kom till Caesarea. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju, och stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som profeterade.
I nästa del ska jag sammanfatta innan jag tar mig an några av breven i NT.

 

+++

 

DEL VI. Kvinnorna i NT. Kan Johanna i Luk 8:2 vara samma person som Junia i Rom 16:7?

 

 

 

Giotto.

 

 

Jesus var ju oerhört radikal för sin tid. Han talade med kvinnor om teologiska frågor och hade kvinnliga efterföljare, och Paulus gick också i sin Herres och Mästares fotspår i det aveendet.  Men innan jag ska titta lite på de kvinnliga medarbetare som omnämns i Paulus brev, finns intressant information om Johanna, som Lukas skriver om på två ställen i sitt evangelium.

 

Därefter vandrade Jesus genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, och även några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och sjukdomar: Maria som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andar farit ut – 3 och Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, samt Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.

 

Johanna hade tydligen blivit botad från en sjukdom och erfarit mötet med Jesus med en så livsförvandlande kraft att hon helhjärtat ville leva för honom, vilket hon alltså fick, och kunde göra rent praktiskt.

Hon tillhörde samhällets toppskikt, som hustru till Kusas.  Vi vet dock inte mycket om honom. Men det var otänkbart på den tiden att en gift kvinna inte höll sig inom hemmets domäner utan offentligt visade sig tillsammans med en annan man/män. Därför han hon ha varit änka, eller skild p g a sitt helhjärtade engagemang för Guds rike. Hon hade hur som helst i alla fall ekonomiska medel att kunna betjäna Jesus och lärjungarna, och vara fri att följa Jesus, vilket hon gjorde tillsammans med de andra kvinnorna, säkert under en längre tid.

Hon var också med vid korset och såg Jesus dö,  och fick sedan som de första vittnena till hans uppståndelse stå vid den tomma graven och se och höra änglar förkunna det glada budskapet:

 

Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. 2 Då fann de att stenen var bortrullad från graven. 3 De gick in, men fann inte Herren Jesu kropp.
4 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. 5 Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? 6 Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen: 7 Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen.” 8 Då kom de ihåg hans ord.
9 Och de återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna, 11 men de tyckte deras ord var tomt prat och trodde inte på dem.
12 Men Petrus reste sig och sprang till graven, och när han lutade sig in såg han bara linnebindlarna. Och han gick hem, full av förundran över det som hade hänt.
Johanna och de andra var alltså väl förtrogna med Jesu undervisning och hans mirakler, och kunde vittna på ett speciellt sätt om hans uppståndelse. Men vad hände sedan med henne?   Försvann hon bara obemärkt ur historien ?
Två välkända bibelforskare, professorer och teologer, Richard Bauckham och Ben Witherington (som även är metodistpastor), hävdar att den Johanna som Luks omnämner är just denna Junia som Paulus talar om i Rom 16:
Hälsa Andronicus och Junia , mina landsmän och medfångar, som är högt ansedda bland apostlarna och som kom till Kristus före mig.

 

 

 

 

 

”Most surprising is the chapter on Joanna. Bauckham suggests—plausibly—that Joanna and Junia (of Rom. 16) are one and the same person (the names are sound equivalents in Hebrew and Latin). He builds up a convincing reconstruction of Joanna’s life, which is worthy of careful consideration. Along the way he gives a detailed response to the most recent scholarly arguments against Junia’s apostleship. Bauckham discusses at length the probability of husband and wife teams engaging in missionary work; the possibility of Andronicus and Junia being one of these husband-wife teams, and the likelihood of their being named as apostles in a broad sense of the word (cf. 188). ” (Från The Gospel Coalition, en rescension av Sharon James)

 

 

 

Föreläsningen med WItherington är mycket intressant. Han är också en de prominenta bibelforskare som belyst de många gånger missförstådda bibelverserna i 1 Kor 14: 26-40 och 2  Tim :8-14 på ett mycket klargörande sätt.

 

 

 

 

 

Jag återkommer i nästa del lite kort till hur Witherington förstår att Junia i själva verket är samma person som Johanna. Men det bästa är att lyssna på föreläsningen själv, eftersom den är så lärorik.

 

 

 

+++

 

DEL VII. Kvinnorna i NT. Paulus/ Romarbrevet 16.

 

Andronikus och Junia.

 

 

Paulus räknar upp många av sina kvinnliga medarbetare i Romarbrevets sista kapitel. För att anknyta till ett tidigare inlägg är det flera framstående bibelforskare som menar att den Johanna som omnämns i Lukas evangelium, kap 8:3 och 24:10, och som alltså var med under Jesu offentliga verksamhet, stod vid hans kors och omvittnade hans uppståndelse vid den tomma graven är samma kvinna som Paulus skrev om i just Romarbrevet, Junia. Paulus ord om Junia och hennes man Andronikus rymmer många tankeväckande detaljer: Hälsa Andronicus och Junia, mina landsmän och medfångar, som är högt ansedda bland apostlarna  och som kom till Kristus före mig.

 

Dels förstår vi av texten att de var av judisk börd,  att de suttit i fängelse för evangeliets skull, att de var ansedda bland apostlarna (och inte av apostlarna) och att de kom till Kristus före Paulus. Han blev själv omvänd på ett mycket dramatiskt sätt år 33 eller 34, så Junia och Andronikus måste ha blivit kristna innan dess, i Jerusalem. Anledningen till att Paulus använder den latinska motsvarigheten, Junia, till det hebreiska namnet Johanna, var att han skrev just till romarna. Det kan inte förvåna någon att Johanna/Junia, som blivit mirakulöst botad av Jesus, hört och sett honom under ett, eller flera ?, år, var en helhjärtad efterföljare och lärjunge till honom. Hon hade dessutom bevittnat det sätt han dog på, och hört änglarna vid den tomma graven förkunna att han var uppstånden. Hon hade de ekonomiska resurser som krävdes för att vara självständig och betjänade Jesus med dem. Hon måste ha gift om sig med denne Andronikus, och börjat tjäna Herren på ett så speciellt sätt att de t o m satt i fängelse. De var väl kända och erkända av församlingarna som apostlar. Paulus ger själv en definition på vad han menade var en apostel i dessa retoriska frågor till den problematiska församlingen i Korint: Är jag inte apostel? Har jag inte sett vår Herre Jesus? Är inte ni mitt verk i Herren? 2 Om jag inte är apostel för andra, så är jag det i alla fall för er. Ni är sigillet på mitt apostlaämbete i Herren.

Paulus tillhörde själv inte de tolv apostlar som Jesus utvalde, men blev kallad till det genom på vägen till Damaskus.

 

Paulus menade att Andronikus och Junia, ett högt uppskattat par,  räknades som apostlar. I den kallelsen och uppgiften ingick att förkunna och undervisa och ta ansvar för de troende man vunnit för Kristus. Han hade med all säkerhet träffat dem och ville i stt brev till församlingen i Rom understryka hur viktiga de var för arbetet för evangelium.

 

Detta par vördas intressant nog  i den ortodoxa kyrkan som apostlar, också för att de ska dött som martyrer. Man menar att de tillhörde den skara på 70 personer som Jesus sände ut :

 

Därefter utsåg Herren sjuttio andra och sände dem två och två framför sig till varje stad och plats dit han själv skulle komma. 2 Han sade till dem: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 3 Gå ut! Se, jag sänder er som lamm in bland vargar. 4 Ta inte med er någon börs eller lädersäck eller några sandaler, och hälsa inte på någon under vägen. 5 När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. 6 Och om där bor en fridens man, skall den frid ni tillönskar vila över honom. Annars skall den vända tillbaka till er. 7 Stanna i det huset, och ät och drick vad ni får, ty arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. 8 Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. 9 Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er.

 

Vi vet inte vad som är en from tradition när det gäller deras liv och gärningar,  men ofta vilar det på verkliga hågkomster av Jesu efterföljare, precis som som apostlarna och lärjungarna i Apostlagärningarna. De förkunnade Kristus med frimodighet och kraft och under skedde, förunderliga mirakler. Läs bara om Filippus i kap 8! Och om Petrus och Paulus mäktiga tjänst för Herren.

 

 

 

 

Härär några andra kvinnor som Paulus omnämner:

 Vår syster Febe som tjänar församlingen i Kenchrea vill jag lägga ett gott ord för. 2 Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga och hjälp henne med allt hon kan behöva från er. Hon har själv varit en hjälp för många, även för mig.
Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 4 De har riskerat sina liv för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. 5 Hälsa också församlingen som möts i deras hus.

 Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er

 Hälsa Tryfena och Tryfosa som arbetar i Herren.

Hälsa den älskade Persis, som har arbetat mycket i Herren. 

Hälsa Filologus och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla heliga hos dem.

 

Vad menade Paulus med att ”arbeta i Herren”? Det måste vara detsamma som idag. Det handlar om förbön, diakoni, förkunnelse och undervisning, praktiska göromål i och för församlingen. Varje kristen är kallad att vara ett vittne för Jesus och förklara tron, att be för människor och hjälpa dem. Den kallelsen gäller män och kvinnor. Prisca och Aquila nämns också tillsammans som ett par som tjänade Gud. Man kan läsa om dem i Apostlagärningarna 18.

 

Det tar sig konkret olika uttryck genom historien och i vår tid. Men tragiskt nog kan man nog säga har man hellre erkänt kvinnors arbete i Herren på missionsfälten än hemma i sina församlingar, också när det gällt just ansvar för förkunnelse och undervisning.  Den röda linjen har varit den att kvinnor inte får undervisa män. De kunde tillåtas undervisa barn och andra kvinnor, men inte män, och inte ha pastoralt ansvar. Jag diskuterar inte den saken vidare här, utan vill bara som i alla mina inlägg lyfta fram vad Bibeln verkligen säger och hur vi på bästa sätt kan förstå den utifrån sin kontext.

 

 

 

Därför ska jag i nästa inlägg, som blir det sista i den här serien, belysa några andra viktiga kvinnor som omnämns i breven, och även kommentera de missförstånd som vidlåder läsningen av 1 Kor 14 och 1 Tim 2:11-12 om kvinnornas roll i församlingen och som stämplat Paulus som kvinnofientlig. Jag hänvisar återigen till den framstånde bibelforskaren och teologen Ben Witherington som gett den bästa förklaringen till dessa debatterade verser som jag hört i alla fall. Lyssna gärna ca 30 min in i klippet som handlar om detta, och den första delen som handlar om Johanna/Junia.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

+++

 

DEL VIII. Kvinnorna i NT. Paulus kvinnosyn-ska kvinnan tiga i församlingen? Sammanfattning.

 

 

Chagalls glasmålning: Jakobs brottning med ängeln. Vi brottas också med vissa bibeltexter..

 

 

 

Vad menade Paulus med att ”kvinnor skulle tiga i Guds församling”? Är det en regel, t om ett Herrens bud som skulle gälla för alla tider och i alla sammanhang? Vad betyder det att kvinnor helt ska underordna sig och låta sig undervisas i stillhet? Dessa omtalade bibelställen har orsakat många frågor och mycket split, och för oss moderna människor för vilka jämställdhet mellan könen är självklar, verkar de främmande och anstötliga. Paulus måste ha varit en riktig patriarkal översittare som tryckte ner kvinnor, eller? Han uttryckte sig i alla fall väldigt skarpt och kategoriskt. Det gjorde Paulus ibland i sina brev när han blev upprörd över något. Det är också ett känt retoriskt grepp när man vill betona något särskilt mycket att man tar till extra starka ord, överdriver. Det finns många olika synpunkter på de här texterna från olika forskare, teologer och kyrkfolk.  Detta är en bara en enkel kommentar, som avslutar en lång serie om Gud och kvinnorna i Bibeln. Ämnet är dock inte på något sätt uttömt.

 

 

Vi måste hur som helst alltid utgå från den situation i vilken denna och alla andra bibeltexter skrevs i. Som vi ser handlar det om två praktiska och konkreta exempel på problem i församlingen som Paulus måste ta itu med rörande gudstjänstfirandet. Det är något Paulus ofta måste göra i sina brev, särskilt till församlingen i Korint, och ibland handlade det om riktigt svåra missförhållanden av mycket allvarlig karaktär. Läs gärna detta brev rakt igenom någon gång! Det rymmer så mycket, högt och lågt,  djup teologi blandat med förmaningar, omsorger och uppmaningar.  1 Kor 4: Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. 15 Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet. 16 Därför ber jag er: bli mina efterföljare. 17 Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren, sänder jag nu till er. Han skall påminna er om vad jag undervisar i Kristus Jesus, det jag överallt lär ut i alla församlingar. 18 Några har blivit självsäkra, eftersom de tror att jag inte skall komma till er. 19 Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det ligger till, inte med orden utan med kraften hos dessa uppblåsta människor. 20 Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft. 21 Vad vill ni? Skall jag komma till er med riset eller med kärlek och en mild ande?

 

 

I det första exemplet från församlingen i Korint, som han i flera olika frågor alltsåmåste undervisa och tillrättavisa i sina brev, beskriver han hur en gudstjänst ska gå till på bästa sätt, under ordnade former. Paulus utgår från att var och en har något att ge (kvinnor och män), med målet att allt som sägs och görs ska vara till uppbyggelse för alla. Han ger direktiv för hur det ska gå till när någon talar tungomål, som ska åtföljas av eventuell uttydning. Detsamma gäller profeterandet, som det också finns ordningar för. Om någon som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Vidare skriver han att alla kan profetera, men en i sänder, så att återigen alla blir undervisade. Dessa inslag i gudstjänsten ska präglas av ordning, eftersom Gud inte är oordningens Gud utan fridens. Det ska alltså finnas både frihet för Anden att verka, och ordning.

 

Paulus tog det för givet att Andens gåvor var i funktion på mötena, alla kunde bidra med bibelord, några undervisande ord, uppenbarelse, tungotal, uttydning, profeterande. Det var självklart för den första församlingen. Problemet var att det kunde bli rörigt och stökigt när man inte iakttog ordningen, utan talade i mun på varandra. Det kan alla förstå att det blir omöjligt i vilket sammanhang som helst, om man inte följer vissa regler för en sammankomst.

 

Det Paulus troligtvis tänker på när han i v 33 tar upp frågan om kvinnor som tiger i alla församlingar, men inte i Korint, är det ett annat fenomen som avses. De judiskt kristna hade med sig detta från synagogan, att man inte avbröt talaren i gudstjänsten med frågor, vilket de från hednavärlden omvända kvinnorna inte var vana vid. De brukade tvärtom fråga de personer som ansågs tala på avgudens vägnar i sina kulter, därför rådfrågade man  oraklen i ceremonier om det ena och andra. Det kan också ha varit kvinnor med andlig makt i dessa hedniska sammanhang som blivit kristna och som ännu inte förstått att man som nyomvänd på ett ödmjukt sätt borde lyssna och lära, och inte visa upp sig och försöka komma till tals själv. Därför skulle de ställa frågorna till sina män i hemmet och vara tysta och stilla under gudstjänsten. För Paulus var det också viktigt med ledningen i församlingen och att man respekterade autkoritet och underordnade sig denna på rätt sätt. Jag återkommer till frågan längre fram om hur han tänkte om ledarskap och underordnande. Det är ett stort ämne.

 

Han understryker återigen att allt ska ske på ett värdigt sätt och med ordning.

 

1 Kor 14: 26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar 34 skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. 35 Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. 36 Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?

37 Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. 40 Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

 

 

+++

 

Vad gäller detta textsammanhang så börjar Paulus återigen med hur det vara med bönelivet i församlingen genom att fastså följande viktiga fundament:

1 Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, 2 för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. 3 Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne, 7 och för detta vittnesbörd har jag blivit satt till härold och apostel – jag talar sanning och ljuger inte – till hedningarnas lärare i tron och sanningen.

 

Sedan går han vidare och framhäver hur männen ska bete sig. De ska ”be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande”. Anledningen till att han måste påpeka detta var att det förekom ovärdigt beteende bland dessa män, som inte passade in i den gudstjänstfirande församlingens helgade aktivitet att stå i förbön inför Guds ansikte. Kvinnorna uppträdde heller inte måttfullt och värdigt utan klädde upp sig på ett onödigt pråligt sätt som inte passade in, men som också var typiskt för många hednakulter . Det var enkla praktiska uppmaningar, vars avsikt var att ingjuta gudsfruktan hos alla närvarande så att man gjorde skillnad på hur man betedde sig i profana eller hedniskt religiösa sammanhang, och i församlingens gudstjänst. Det var också en omsorg om de mindre bemedlade, som inte hade råd att klä upp sig. Huvudsaken var att rätt fokus låg fast: man samlades som ett folk,  Guds folk, inför helig Gud, och skulle ha all sin uppmärksamhet på Ordet och Andens verk mitt ibland dem.

 

8 Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. 9 På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder 10 utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. 

 

11 En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. 12 Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, 13 eftersom Adam skapades först och sedan Eva. 14 Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. 15 Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt.

 

Verserna 11-15 är inte helt enkla att förstå och det finns många olika tolkningar av vad Paulus kan ha menat. Jag återkommer i en särskild serie som ska handla just om hur Paulus referererar till Adam och Eva, i vilka sammanhang han gör det och hur vi kanske kan förstå dem.

 

 

 

+++

 

 

Det finns fler kvinnor som omtalas i Paulus brev, b la  Eunike, Timotheos mor. Han var som en andlig son för Paulus och medarbetare till honom, och i ett av de brev som var till honom, står det Ständigt, natt och dag, tänker jag på dig i mina böner. 4 När jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att få se dig igen för att bli uppfylld av glädje. 5 Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig.

Här är ett fint exempel på betydelsen av familjen, i detta fall mormor och mor, som förmedlade trons verklighet till Timotheos.

 

+++

 

 

 

Sammanfattnigsvis kan vi se genom hela Bibeln att Gud verkat genom män och kvinnor, familjer, släkter, och att han utvalt somliga för speciella kallelser. Gud har inte anseende till personen och kan använda vem han vill.  Som hans folk ska vi alla vara uppfyllda av hans Ande, vandra i tro och tillbedjan, och tjäna honom. Men det strängt reglerade patriarkala samhället och det kulturella klimatet präglade ändå livets alla områden. Jesus var dock oerhört radikal i att ge kvinnor den rättmätiga plats de hade som likvärdiga med männen som vittnen och lärjungar. Han tog många gånger kvinnornas parti och stod på deras sida.

 

I den första församlingens liv var kvinnor och män lika viktiga i att leva ut sin tro, även om det fanns traditionella ordningar som också spelade in. Paulus hade många kvinnliga medarbetare och sökte framhäva det viktigaste i den religiösa, kulturella och samhälleliga kontexten,  nämligen både mäns och kvinnors ansvar i familj och församling, i att underordna sig varandra i kärlek och ömsesidigt tjänande. Det finns mycket mer att säga om detta och jag återkommer längre fram till de s k hustavlorna i breven, som just handlar om de etiska perspektiven, hur det det praktiska livet ska utformas för allas bästa i församling och samhälle. Det finns hierarkier och ordningar som är instiftade av Gud, och därför av godo, för allas bästa.

 

Slutordet får ändå bli:

Gal 3: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

 

 

 

 

 

 

 

 

gre fram. Kvinnor hade en viktig funktion i församlingen, då som nu.

Kristus är uppstånden! Glad Påsk.

 

 

 

 

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! HALLELUJA!

 

 

 

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utelämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, döden självt.

 

 

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.  Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna .  Allra sist visade han sig också för mig , som för ett ofullgånget foster.

 

 

9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium (2 Timoteusbrevet 1)

 

 

 

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom, görs delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv i en gudsfientlig värld är nu fördolt med Kristus hos Gud, men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet.

 

 

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom. Jesus var samstämmig med Faderns vilja,  att Han skulle ge sitt liv i döden för oss.

 

 

Joh 10: 17-18:” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.  Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Fader.”
  

 

 

Guds lidande kärlek visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande Gud själv är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss. 

 

 

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden : 

Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!”
 (Upb 5:11).

 

 

När Jesu offer fullbordats kunde döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, inte längre hålla honom kvar, Apg 2:23-24 :

 

Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.”

 

 

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit :  levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken efter sitt lidande och sin död, på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat.

 

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

 

 

Det skedde märkliga under och tecken precis när Jesus gett upp andan och vid själva uppståndelsen. Läs Matt 27:50-54, 28:1-6! Det var världshistoriens och universums mäktigaste händelser efter själva skapelsen.

 

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

 

 

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter.  HALLELUJA!  Vi väntar på Hans återkomst i härlighet.

 

1 Petr 1 : Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. 5 Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.
 

 

 

 

 

 

Resurrection

 

 

 

 

 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

 

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

 

 

+++

 

 

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

 

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

 

+++

 

 

 

 

 

 

Människosonen II. 1:a Henoksboken och NT. Del 1.

Forskningen om 1 Henoksboken är  omfattande och det är omöjligt att gå in på detaljer här. Det finns textkritiska problem med översättningar och tolkningar, så det är mycket svåröverskådligt, därför kan jag bara säga något mycket ytligt om denna märkliga bok. Den har haft stor betydelse för studiet av senjudendomens föreställningsvärld och i viss mån bibelforskningen.

Den skrevs på arameiska/hebreiska, översattes till grekiska, och finns bevarad i etiopisk översättning. Den mest kända engelska översättningen är av R H Charles (1917), men det finns nyare översättningar. Jag kan rekommendera denna utan att själv ha läst den, eftersom jag väl känner till Heisers akademiska kompetens. Den baserar sig på visserligen på Charles översättning, men är en unik utgåva md sina förklarande noter, vilket verkligen behövs för att kunna förstå den lite bättre!

https://www.amazon.co.uk/Companion-Book-Enoch-Commentary-Watchers/dp/1948014300.

1 Henok består av flera olika delar i olika ämnen, visioner om himmel och helvete, änglar och demoner, liknelser om Människosonen, spekulatoner om kosmologi, geografi. Den är också populär i gnostiska kretsar av uppenbara skäl, och i judisk mystik.

Boken handlar om att Henok får komma till himlen och lära känna gudomliga hemligheter, se framtiden. Det är som sagt inte märkligt att det skapats många legender om Noas farfarsfar Henok, som hade en alldeles speciell relation till Gud.  Jesus och apostlarna levde i den tiden och var väl medvetna om denna rika skatt av skrifter, som alla handlade om Honom som skulle komma från Gud vid tidens slut och döma de ogudaktiga. Vem skulle den Utvalde, den Rättfärdige, Medlaren, Domaren, Förlossaren egentligen  vara ? Man hade många föreställningar om detta, förhoppningar, förväntningar och längtan, liksom  spekulationer.

Mer om boken i nästa del!

+++

Men jag börjar med NT, där Jesu halvbror Judas citerar från boken. Man kan undra hur man förstod det hela på den tiden, om Judas verkligen trodde att det var Noas farfarsfar som profeterade, eller om han bara avsåg själva boken när han skrev följande i sitt korta brev:  Henok,  i det sjunde släktledet efter Adam, profeterade om dem: ”Se, Herren kommer med sina tusentals heliga 15 för att hålla dom över alla och ställa varje själ till svars för alla de gudlösa gärningar de gjort och för alla de hårda ord som gudlösa syndare har talat mot honom.”

Det kan vi ju inte veta, men det är intressant och visar att Henoksboken lästes och tolkades. Det är lika omöjligt att svara på om Jesus själv påverkades av den när han talade om sig själv som Människosonen, om vilken det alltså handlar i de s k liknelsekapitlen i boken. Det finns många olika meningar om saken naturligtvis, men jag tror som sagt att Jesus var helt suverän i förhållande till Skrifterna och såg sin uppgift i ljuset av profetiorna, men använde kanske begreppet som var väl känt i hans närmiljö. Det var Jesu sätt att utforma sin identitet i relation till sin omvärld och han hämtade med all säkerhet inspiration från många skriftliga källor, och framför allt från sig själv, som var den ende som verkligen visste vem han var och vad hans kallelse och uppgift innebar.

Det finns fler exempel på bibliska gestalter som spelat stor roll för den nytestamentliga teologin och kanske för Jesus själv. Det gäller t ex Melkisedek,”den rättfärdige eller  rättfärdighetens kung” från Salem, som mötte Abraham och välsignade honom (Gen 14). Det är ju oerhört symboliskt innehållsrikt för utvecklingen framåt i tiden, med Abrahams efterkommande David som var kung i Jerusalem, och Jesus själv som Davids son och Herre.  Vem var han egentligen?  Varför välsignade han Abraham ? Det finns många spekulationer om denne gestalt också, som är betydelsefull för Hebreerbrevets författare . Det finns många trådar här att spinna vidare på…

Vi vet ju att Sonen, som varit ett med Gud Fadern i evighet, uppenbarade sig i GT innan Han blev människa, något jag återkommer till. Vi förstår därför också att Sonen kände alla dessa föregångare och därför också kunde ha en klar bild av sin uppgift som Människoson, som Medlare, som Präst, som rättfärdig Kung, som lidande tjänare, som det sanna påskalammet.

När han talade om hur han som Människoson skulle bli förkastad av sitt folk, överlämnad i syndares händer, korsfästas, dö och uppstå, var det något som vad jag vet inte förknippats med Människonen tidigare. Det fanns ju gott om andra förebilder i Skrifterna till detta, t ex Jes 53, påskalammet, Psaltaren. Men det var ytterst Jesus själv som definierade sin identitet och uppgift som Människoson, vilket som vi sett, dels omfattar hans fulla mänsklighet och hans gudom. Han var, och är, sann Gud och sann människa. I den himmelska världen finns nu en förhärligad människa vid Gud Faderns sida, Jesus Kristus, inför vilken alla ska böja knä och ge Gud äran. Han är den Människoson som ska komma tillbaka vid tidens slut, omvittnad av profeterna och i många skrifter.

Vi har fått nåden att lära känna höjden, breden, djupet av detta stora mysterium genom Guds fullbordade verk på Golgata, genom Nya Testamentet, genom Andens vittnesbörd. Det är verkligen värt att tacka för! Många har under seklernas gång försökt förstå vem han skulle vara, denne Frälsare, Guds Son och Messias. Han var Människosonen som kom en sargad mänsklighet så nära , och i sin kärlek och kraft, bringade frälsning, läkedom och upprättelse.

Det finns alltså inte en tydlig och enkel lista med punkter i GT om vem Guds befriare skulle vara, Messias. Det finns fragment, verser, förebilder, sammanhang som pekar i riktning mot den Utvalde som skulle komma. Men när det var först när Han själv kom till vår värld som Han kunde förklara och visa vem denne Frälsare, Messias och Människosonen var, och då använder Jesus olika kända begrepp och bilder för att skapa förståelse för detta. Men lärjungarna själva hade mcket svårt att acceptera och processa deta, det dröjde till efter uppståndelsen som bilden klarnade för dem. Det var och är fortfarande, Guds visdoms mysterium, att hans Son måste dö och uppstå för oss, som många inte kan ta till sig.

Hos Lukas säger Jesus något mycket intressant i skildringen av mötet med Emmausvandrarna: Han sade till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. 26Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

Några verser senare, när den uppståndne Herren Jesus visade sig för lärjungarna, sade han: Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är själva vittnen om detta. 49 Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat.

Det Jesus sade om sig själv som Människosonen på väg till korset, sade han alltså som förhärligad och Uppstånden, om Messias.

Författaren till 1 Henok, vem han/de nu än var, kände väl till Daniels bok, där Människosonen beskrivs som en från Gud separat himmelsk varelse som ska komma på himlens skyar som Domare. Man har undrat äver spekulerat om vem denna Människoson kunde vara i judisk tradition. Det finns mer att säga om detta, återkommer i andra sammanhang.

Henok omnämns också i Hebr 11:  Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. . Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Vad betyder då detta, att Henok hämtades av Gud utan att möta döden? Det kan man fundera över. Det är två personer som fördes till himlen på ett spektakulärt sätt,  förutom Henok även profeten Elia. (2 Kung 2). Elia är en stor gudsman  som jag ska skriva om framöver.

Vi kan också notera att Henok finns med i Jesu släkttavla, hos Lukas 3:37.

Det har funnits en rik Henoktradition,  och han omtalas i flera apokryfiska skrifter naturligtvis som en mycket speciell person.

Fortsättning följer!

++

PS. Judas och Petrus använder också material från denna  bok när det gäller den katastrof som skildras i Gen 6:1-4, något jag återkommer till framöver. Det är i sig mycket intressant och viktigt.

Människosonen. I

 

 

 

 

Det är ett enormt stort forskningsområde vad gäller det viktiga begreppet Människosonen, eftersom Jesus använde det om sig själv i tredje personen. Han sade t ex: Människosonen är Herre över sabbaten, Människosonen har makt att förlåta synder, Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen, Människosonen ska ge sitt liv till lösen för många, Människosonen måste lida mycket och förkastas, utlämnas i syndares händer, dö och uppstå och komma tillbaka på himlens skyar. Det är bara några exempel från evangelierna.

 

 

Varför talade Jesus om sig själv på detta sätt? Det finns många teorier och meningar om detta, och det  är säkert delvis förborgat, men samtidigt kan vi förstå den gudomliga visheten i att använda just denna benämning. Jesus kunde stå helt fri från alla förutfattade meningar om vem han var och själv bestämma hur han tolkade sitt uppdrag, sin mission i världen. Ingen kunde låsa in honom i sin egen, föreställningsvärld, sina egna tolkningar, och det fanns många på den tiden. I GT antyds att Guds Son, Messias inte skulle komma som Kung och Herre vid sin första ankomst, utan som den lidande tjänaren som skulle dö i förnedring och stor smärta. Men korset var och är fortfarande en stötesten för judarna och en dårskap för många. Det är Guds vishet och Guds kraft till frälsning, så helt på tvärs mot mänskligt förnuft och förståelse.

 

 

Det fanns flera titlar på den profeterade och efterlängtade Befriaren av Israels folk, Davids son, Israels kung, Herren, Messias, Guds son osv, och vi vet med facit i hand genom de nytestamentliga skrifterna, att Jesus fullbordade alla profetiorna, alla förväntningar på den utlovade Messias. När Jesus talade om sig själv som Människosonen sammanfattade han sin uppdrag på ett suveränt sätt: han skulle leva som sann människa och Gud, och  uppenbara Fadern i sin utgivande kärlek. Han skulle dö för alla människor för att försona oss med Gud, och i sin uppståndelse ge  hopp till oss om evigt liv och total nyskapelse. Han ska till sist som den förhärligade Människosonen komma tillbaka vid tidens slut för att slutgiltigt döma de fientliga makterna, och rädda sitt folk till det eviga Guds Rike.

 

 

Skrifterna gav naturligtvis ljus åt Jesu mission och liv, men samtidigt var han suverän när det gällde att förstå dem och tolka hela sitt uppdrag utifrån sig själv, sin egen person. Han och Fadern visste naturligtvis mer än vad profeterna fått se av den kommande Messias och bestämde därför på vilket sätt ha skulle presentera sig själv och utföra sin tjänst. Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan Guds ord och personen Jesus Kristus, men han är upphovet till skrifternas vittnesbörd om sig själv och visste i den gudomliga visheten på vilket sätt det skulle ske.

 

 

Jesus sade själv: Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. 37 Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, 38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

 

För oss är Guds ord, Bibeln, sanningens källa, som ger uppenbarelse och vägledning om vem Gud är, och vad som är hans vilja. Men vi tillber inte en bok, utan Gud själv som inspirerat Bibelns författare för att föra oss till sig själv. Vi kommer fortfarande till den uppståndne Jesus själv för att få liv och lära känna Gud, med Andens hjälp, och med kunskap, och så rätt förståelse av Bibeln som möjligt.

 

 

+++

 

 

Många menar att Henoksboken är intressant att studera i detta sammanhang eftersom Människosonen omnämns där på likartat sätt när det gäller den eskatologiska aspekten.

Att just Henok  fått en bok uppkallad efter sig är kanske inte så konstigt med tanke på det Första Moseboken skriver om honom:  När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. 22 Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23 Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. 24 Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. (kap 5).

 

Henoks liv var alltså exceptionellt, och steget vidare att tro att han hade speciella insikter om Gud, var därför inte så långt.

 

Boken tillhör den apokalyptiska genren och är en pseudepigraf. Den okände författaren använde Henoks namn för att ge legitimitet åt sitt verk, och den tros ha tillkommit 180-65 f Kr.

 

Som vi vet talar Jesus om sig själv i tredje person som ”Människosonen”. Det kan i hebreisk mening helt enkelt bara betyda ”en människa”. (Psaltaren, Hesekiel), och beskriver  Jesu sanna mänsklighet, men samtidigt hans gudomlighet, vilket klart framgår av Dan 7 och Jesu egen undervisning. Det fanns många messianska föreställningar under den intertestamentala perioden mellan 400 f Kr och 100 e Kr, som på många sätt bildar en bakgrund och en inspirationskälla för de nytestamentliga författarna.

 

Jesus kände säkert till Henoks bok och läste den kanske själv? Den  tillhör naturligtvis inte kanon, men är ändå läsvärd, eftersom de nytestamentliga författarna kände till den och läste den.  Jag återkommer i nästa del till boken.

 

 

 

Människosonen och hans Rike. Inledning.

 

 

 

I tidigare inlägg har jag flera gånger hänvisat till Jesu eskatologiska undervisning och hur han själv refererade till profeten Daniel för att förbereda lärjungarna på vad som skulle ske.

 

Jesus talade ju om sig själv i tredje personen som Människosonen, dels när det gällde sitt lidande och sin död, dels när det gällde sin återkomst vid historiens slut, men också i flera andra sammanhang (ca 80 ggr i evangelierna). Den unika kopplingen mellan Människosonen och Riket som ju på många sätt sammanfattar Jesu uppdrag och självförståelse, återfinns också hos Daniel. Det finns också många andra viktiga profetiska texter som Jesus hänvisade till för att beskriva sin mission i världen, b la Jesaja 61, när han börjat sin tjänst och trädde fram i sin hemstads synagoga. ( Luk 4).

 

Men det är intressant att se kopplingen mellan det som var Jesu uppdrag i världen: att komma med Guds rike och visa dess närvaro och kraft i praktiken, i och genom honom själv. Jesus var Gud själv i mänsklig gestalt, Sonen som funnits med Fadern i evighet före världens skapelse, och som blev människa för att visa vem Gud i sanning är och lösa mänsklighetens grundläggande problem: ursynden, upproret och bortvändheten från Gud.

 

 

Jesu uppdrag på jorden var ju just att förkunna Guds rike, komma med Guds närvaro och rådande till människors barn på jorden. Han visade i sin egen person vem Gud är och vad han ville:  rädda, och upprätta människan till gemenskap med sig själv.

 

Vi som har hela bilden klar för oss utifrån Bibelns samlade vittnesbörd, vet vad det innebar för Jesus- han, den ende fullkomligt rättfärdiga och oskyldiga, måste dö för oss skyldiga och orättfärdiga, för att öppna vägen för försoning och nyskapelse.

 

 

Sammanhanget i kap 7 är att Daniel fick en vision om de fyra förfärliga riken som skulle uppstå innan han också fick se det som skulle ändra historiens förlopp för tid och evighet.  Daniel såg  i den himmelska världen  Gud Fadern, den Gamle av dagar, och en som liknade en Människoson som gavs makt och ära och rike och alla folk som måste tjäna honom. Hans välde skaulle, ska, inte ta slut och hans rike inte förstöras som de jordiska väldena. 

 

 

9 Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. 10 En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades.

11 Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma ords skull som hornet talade. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden. 12 De övriga djuren miste också sin makt. Deras livstid var bestämd till tid och stund.

13 I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. 14Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.             Efter dessa verser fick Daniel  synen förklarad för sig.

 

Det måste ha varit en av många avgörande texter för Jesus att se sitt uppdrag i ljuset av.

 

Innan den sista färden upp till Jerusalem där Jesus skulle bli korsfäst,  förberedde han sina lärjungar på vad som skulle ske:

Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. (Mark 8 :31).

 

När Jesus till sist sedan stod inför den politiska och reliösa makten sade han följande:

Översteprästen frågade honom vidare: ”Är du Messias, den Välsignades son?” 62 Jesus svarade: ” Jag Är Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln. (Mark 14:61).

 

Här anknyter Jesus till profeten Daniel igen, och hans livsuppgift att plantera Guds rike på jorden uppfylldes i och med den första påsken, och ska fullbordas vid hans andra ankomst vid tidens slut. Det finns mer att säga om den rika och djupa innebörden av  begreppet Människosonen, men det oerhörda att begrunda nu är detta: en människa, den förhärligade Människosonen, Guds Son av evighet, sitter nu på Guds tron. Gud vet alltså av egen erfarenhet vad det är att vara människa, att frestas, lida och dö, men också att uppstå från de döda och genom sin seger skapa allting nytt. Jag återkommer till ämnet som har många dimensioner.

 

 

+

 

 

 

 

 

 

 

 

Diskussionen om när Jesus förstod  att han var Guds Son, Gud själv i mänsklig gestalt, är rätt överflödig. Det är något som så klart framträder i NT, att han naturligtvis visste vem han var. Det som brukar kallas Jesu fördolda liv är och förblir dolt. Vi vet inte vad som hände i hans innersta, och hur han utvecklades.  Det som finns dokumenterat är ju när han som tolvåring följde med sina föräldrar till Jerusalem (Luk 2) och sade sig vilja vara i sin Faders hus (templet).

 

Gud var ju hans Fader,  och Anden var med vid konceptionen så  Gud måste ju rimligtvis ha format sin egen Son och under hela livet.  Det är också ett tema jag återkommer till, mysteriet med Guds eget inre liv, Han som är en enda helig Gud, en Gudom – Fadern, Sonen och den helige Ande. Det har Gud uppenbarat om sig själv och det är som allting annat Han är och gör ofattbart för vårt förnuft, men begripligt för vårt hjärta när vi tror på honom och blir delaktiga av hans inre liv, kärlekens levande verklighet.

 

Vi vet också att Jesus växte upp i ett fromt hem och fick kunskap om Lagen, Profeterna och Skrifterna, alltså den judiska Bibeln, Tanach. Hans mor Maria hade fått besök av ängeln Gabriel när hon blev gravid med Jesus.  Maria förstod säkert inte vem han verkligen var till en början, och vad som skulle ske med honom men hon gömde det i sitt hjärta och begrundade det. Mor Maria var med hela vägen i alla fall och återfanns med lärjungarna på Pingstdagen.  Berättade hon för Jesus om ängelns besök?

 

Vi vet inte när Marias make Josef dog, men han hade i prövningen visat sig vara en rättfärdig och trofast man, och därför en perfekt fosterfar till Jesus.

 

Det är intressant att någon gång tänka på Jesu fördolda liv,   hur han växte in i sin judiska identitet, fick undervisning, lärde sig att arbeta i Josefs snickarverkstad, studerade Skrifterna, umgicks med familj, släkt och vänner, lärde sig om mänskligt liv osv. Han var fullkomlig människa och samtidigt fullkomlig Gud. Det är ett mysterium, som begrundats av troende i alla tider, och som vi inte förstår djupet av, men som vi kan tillbe, prisa och tacka Gud för, att han lät sin egen Son bli människa för oss och som Människosonen utge sig själv i kärlek.