Kommer alla till himlen?

 

Den frågan har debatterats i kyrkohistorien och fortsätter att göra det i vår tid . Det är kanske inte så märkligt eftersom man reagerar starkt känslomässigt vid tanken på att den kärleksfulle Guden skulle tillåta att människor döms och straffas i evighet.

 

Man har många ogenomtänkta föreställningar om detta och utgår från ett rent subjektivt perspektiv. Man känner icke -kristna människor som är snälla och lever ett bra liv och förstår inte varför de skulle straffas om Gud är god. Om man inte själv är troende tänker man också ofta så om sig själv…

 

Det är snarare Gud, om han nu finns, som borde svara på varför svåra saker hänt i ens liv, trots att man är en bra människa…

 

Man menar att det är omöjligt att Gud skulle fördöma människor på ett så grymt sätt när deras enda brist är att de inte tror på honom. De har ju ändå gjort sitt bästa och inte begått svåra brott..

 

Man tycker att Guds kärlek utesluter dom och straff, och att det är hans skyldighet att ta emot alla.

 

Och så har vi detta med dem som aldrig hört evangeliet.. hur kan de bli straffade för något de inte ens känner till?

 

 

 

+++

 

Jag ska här granska några av universalisternas obibliska läror.

 

De menar att allas frälsning till slut ingår i det som kallas ”alltings upprättelse” i Bibeln, om än i olika stadier. Jag återkommer till detta.

 

Man menar också att Guds kärlek är större än Guds vrede och att Gud därför överser med de obotfärdiga syndare som förkastat hans nåd under sitt liv på jorden och låter dem göra bättring i en odefinierad rad av tidsåldrar där de stegvis kommer att göra upp med sina synder.

 

Gud skulle då alltså fortsätta att verka efter döden i de människors liv som inte omvände sig och trodde på Jesus under sitt jordeliv. De får chansen att inse sina fel och brister efter döden och bli rehabiliterade och upprättade till slut. Guds mål är ju att alla ska bli frälsta och det får ta hur många eoner, tidsåldrar som helst. Det finns olika utformningar av denna idé.

 

Missförstånden och feltolkningarna är många när det gäller detta och jag ska försöka ta upp några aspekter i ett par inlägg.

 

 

+++

 

I den här tankemodellen är döden inte en absolut slutgiltig punkt efter vilken de döda bara kan invänta Guds dom vid uppståndelsen, utan innebär ett helt annat sätt att se på detta i jämförelse med det bibliska perspektivet. Liv och död, tid och evighet, Guds kärlek och Guds rättfärdiga vrede och straffdomar omdefineras eller förvrängs.

 

Det finns sedan olika sätt att förklara detta. Man försöker slingra sig ur den bibliskt självklara utgångspunkten att det finns en evighet. Gud är evig, utan början eller slut. Hans LIV, zoe, är helt unikt inte bara när det gäller att det tidsmässigt är utan början och slut utan också rent kvalitativt. Han ÄR Ande, kärlek, ljus, helighet, osv. Vi är biologiska varelser med ett rikt själsliv, som lever ett kort liv på jorden präglat av den existentiella separation från Gud som alla föds in i, och som härrör från de första människornas olydnad mot Gud. Den resulterade i död, andlig död i form av denna separation från den helige Guden, och fysisk död. Genom döden kom synden och allt ont in i världen. Den onde fick makt över mänskligheten genom lögn och bedrägeri.

 

Vi är alltså rent ontologiskt, när det gäller vårt varande,  andligt döda och skilda från Gud. Det var han som tog initiativet till att vi skulle kunna bli försonade med honom, till att åtgärda huvudproblemet, synden som skilde oss från honom. Han lät sin egen Son bli människa, uppfylla all rättfärdighet, leva ett fullkomligt liv utan synd och uppenbara sin kärlek och vilja att rädda alla människor, att dö på korset i vårt ställe genom att synden, Guds vrede över synden, straffet, förbannelsen lades på honom.

 

Vi har alla syndat mot Gud och andra och kan inte ställa det till rätta i egen kraft. Inga goda gärningar, ingen askes, ingenting i mänsklig makt kan få oss rättfärdiga inför den Helige och Rättfärdige Guden. Det var Gud själv som tog initiativet till att röja hindren ur vägen för att vi skulle kunna komma till honom som förlåtna och försonade. Gud är inte skyldig till något av allt det människor anklagar honom för. Jesus var oskyldig men tog vår skuld på sig. Det är det oerhörda i evangelium, de goda nyheterna om hur Gud gripit in för att rädda oss till sig från död, synd och elände.

 

+++

 

Sammanfattningsvis så här långt:

 

1 . Frågan om vår frälsning är alltså b la ontologisk. Det handlar om att vi rent existentiellt är döda i synden och skilda från Gud och att vi förblir i detta dödens tillstånd efter vår fysiska död, om vi inte får evigt liv från Gud när vi omvänder oss och tror på Jesus Kristus, föds på nytt av Guds Ande och blir medborgare i Guds eviga rike.

 

2) Sättet att se på tid och evighet i de universalistiska modellerna vilar på en annan grund än den bibliska. Det liknar mer en cirkulär uppfattning, där det inte finns en evighet med eller utan Gud som väntar efter döden, utan tidsåldrar som avlöser varandra. Biblisk verklighetsuppfattning består i den uppenbarade sanningen att Gud skapade allt i begynnelsen, att han verkar i historien och för den fram till dess slut när Jesus kommer tillbaka och det eviga tillståndet inträder. Man kan diskutera detaljerna i detta skeende med tusenårsriket, den slutliga domen, skapandet av nya himlar och en ny jord, men det faller utanför ämnet.

 

  1. Sättet att se på Guds kärlek och Guds vrede som motsatser, vilka utesluter varandra, är också djupt obiblisk. Hos Gud finns det inte några motsättningar eller inre konflikter mellan hans egenskaper. Även om det är svårt för oss som människor att förstå, så verkar Gud i sin kärlek genom sina rättfärdiga domar. Han ÄR helig, rättfärdig, god och kärleksfull, och agerar utifrån det i allt han säger och gör.

 

Guds kärlek och Guds vrede kan inte ställas mot varandra på ett sådant sätt att de skulle utesluta varandra.

 

Om inte Gud dömde dem som medvetet och illasinnat gjort så mycket ont, vilsefört och vållat andra stor skada och fruktansvärt lidande, och som förkastat hans kärleksfulla erbjudande om förlåtelse, vore han inte rättfärdig och god.

 

Jag fortsätter i nästa inlägg med fler punkter och fördjupar resonemanget.

Fler kvinnor i Bibeln, Hagar och Sara.

 

0012_1

 

 

En kvinnas son och hans avkomlingar påverkar dagspolitiken ända fram till idag. Det är  Hagars son Ismael. Jag ska dock inte säga något om vare sig Ismaels släktlinje eller konflikten i Mellanöstern utan istället om hur Hagar fick möta Guds omsorg och hur hon gav Herren ett så vackert och djupt betydelsefullt namn, som vi alla kan ta till oss. ”Du är seendets Gud, eller den Gud som ser mig”. Hon var i svår nöd och Gud sände en ängel och hjälpte henne vid två tillfällen.

 

Hagar var en egyptisk tjänstekvinna åt Abrahams fru Sara. Ett drama kom att utspela sig mellan dessa tre människor och deras söner, Isak och Ismael. Det finns mycket att säga om det, men det får bli en annan gång.

 

Abraham och Sara var ju till sin stora sorg barnlösa långt upp i åren och trots att Gud själv uppenbarade sig för Abraham, ingick ett förbund med honom och lovade honom en son, kunde han inte riktigt invänta Guds tid. På sin frus uppmaning gick han in till Hagar, som blev gravid och födde Ismael.

 

Det var alltså Sara som föreslog att hennes man skulle gå in till tjänstekvinnan Hagar och skaffa barn med henne. När hon väl fött en son började hon förakta sin husmor. Abraham ville inte lägga sig i utan lämnade beslutet till sin hustru, som då bestraffade Hagar, varvid hon antagligen flydde i förtvivlan.

 

Det underbara som hände sedan var att Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla och manade henne att gå tillbaka till sin husmor. Hon fick också en profetia om den son hon skulle föda, Ismael. (Gen 16:11-12).

Och hon gav Herren (Jahve) som hade talat med henne, ett namn. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag verkligen fått se en skymt av honom som ser mig?”

 

Det är ju ett så signifikativt och vackert namn på Gud. Han är verkligen den Gud som ser oss, var vi är befinner oss och har ett ord in i vår situation. När det ser som mest hopplöst ut, mitt i öknen, kan han peka på en vatten källa och så hålla os vid liv.

 

Guds ängel talade en andra gång från himlen när Hagar och Ismael blev bortdrivna för gott efter löftessonen Isaks födelse (Gen 21).

 

”Barnet växte och blev avvant, och den dag då Isak avvandes gjorde Abraham en stor fest. 9 Men då Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar fött åt Abraham, 10 sade hon till Abraham: ”Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak.” 11 Abraham tog mycket illa vid sig för sin sons skull. 12 Men Gud sade till Abraham: ”Tag inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, ty det är genom Isak som du skall få din avkomma. 13 Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling.” 14 Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken.

 

15 När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske 16 och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: ”Jag orkar inte se på när pojken dör.” Där hon nu satt på något avstånd brast hon i gråt. 17 Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. 18 Gå och res upp honom och tag hand om honom. Jag skall göra honom till ett stort folk.” 19 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka. 20 Gud var med pojken, och denne växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt. 21 Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

 

 

Trots att det inte ingick i Guds plan att Abraham och Sara själva skaffade sig en son och inte inväntade Guds tid, tog Herren också ansvaret för detta och visade sin omsorg om de förskjutna,  Hagar och Ismael.

 

Det var hur som helst en svår familjekonflikt med avund, förkastelse, kanske felaktiga val och beslut. Men mitt i och genom allt detta verkade Gud för att låta sina löften till Abraham gå vidare till mirakelbarnet Isak (som förresten betyder skratt..   med tanke på hur Sara log) och Jakob, de tre patriarkerna.

 

 

Gud hade ju också lovat att Abrahams avkomma skulle bli talrik som himlens stjärnor. Han måste ha blivit perplex och förstod säkert inte vidden av detta mäktiga löfte, att hans avkomlingar skulle befolka jorden än till denna dag, med avkomlingar rent fysiskt och även andligt sett. Men Abraham trodde på Gud och det räknades honom till rättfärdighet.

 

 

Han blev trons fader, trots sin svaghet. Han trodde på det Gud lovat att han skulle göra, vilket i sig var helt omöjligt. Bara Gud kan ge liv och han visar sin makt när flera av dessa kvinnor i Abrahams släkt blir med barn, trots att de var ofruktsamma. När det gällde frälsningshistorien visade Gud sin absoluta suveränitet och gjorde under, ett av många under i historien.

 

 

+++

 

 

Sara kunde som sagt inte få barn, men Gud gjorde ett kreativt mirakel, särskilt som hon var väldigt gammal! Läs själva Gen 17-18. Det finns en underbar dialog där mellan Herren och Sara. Hon log (av förvåning och skepsis?) när hon fick höra att hon till sist skulle bli mor på sin ålderdom, vilket hon förnekade när Herren påpekade detta. (18:9-15).

 

 

Det var  likadant med sonen Isaks hustru Rebecka, hon blev gravid efter att hennes make bett för henne. och födde tvillingarna Jacob och Esau. Jacobs älskade Rakel var även hon ofruktsam men Gud grep in till slut och gjorde det möjligt för henne att föda Josef och Benjamin. Vi vet hur betydelsefullt Josefs liv blev i den bibliska historien, men det är en annan historia…

Några viktiga kvinnor i Jesu släkttavla.

 

 

profet

 

 

 

Det finns många släkttavlor i Bibeln, särskilt i GT, och t o m de har något att berätta, även om de ofta kan kännas väl långa och främmande för oss. Men de visar på hur viktiga stammarna var i Israel, och även de enskilda människorna, och hur Gud agerat i den konkreta historien ända från det femte kapitlet i 1 Moseboken till Uppenbarelseboken där folk, stammar och folkslag prisar Gud.

 

 

Här ska jag reflektera över de fyra kvinnor som är omnämnda i Jesu släkttavla.

 

 

+++

 

 

Jag  börjar med en mina favoriter, Rahab i Josuas bok, som var en av de första hedningar som omvände sig till Israels Gud. Läs gärna själva den fina berättelsen  i kap 2 och 6:22-23. Det handlar i korthet om att denna kvinna visste/trodde att Herren redan hade gett Israels folk landet. Hennes liv blev så extraordinärt att hon blev upptecknad i Jesu egen släkttavla, Matt 1:5, eftersom hon vågade handlade på sin tro, även om det var förenat med risker. Hon hade nämligen hört om Guds mäktiga gärningar och agerade på ett smart och klokt sätt utifrån det: hon gömde de spejare som Josua, Mose efterträdare, hade skickat i förväg för att utforska staden och ingick en edsvuren överenskommelse med dem om att de i gengäld skulle låta hela hennes släkt undkomma med livet när de intog staden.

 

Staden där hon bodde, Jeriko, var centrum för den värsta typen av kanaaneisk fruktbarherhetskult, depraverad moral och avgudastyggelser. Rahab själv var prostituerad och levde säkert ett svårt liv.

 

När Gud uppfyllde sina löften som han gav redan till Abraham, om att hans efterkommande skulle få detta land och som han sedan stegvis genomfört, dömde han också folkens avgudar. Det har vi ett praktexempel på i 2 Moseboken när Gud dömde Egyptens avgudar och sedan förde ut sitt folk från slaveriet i Egypten.

 

Därför blev hon och alla som tillhörde henne också skonade när murarna föll och Israels folk intog staden. De fördes ut i säkerhet. Hon gifte sig senare med Salmon, från Juda stam och fick sonen Boas, som i sin tur var Ruts man. De fick sonen Obed som var far till Isai, kung Davis far.
Rababs ord: ”Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden” , är en underbar bekännelse till den sanne Guden.

 

 

Rahab omnämns inte bara i Hebr 11:31, kapitlet om trons förebilder i NT, utan prisas samtidigt för sin gärning i Jakobs brev, 2:25. Hon både trodde och agerade ju utifrån det. Det är i sig en illustration till hur man kan se på tron och visar att de inte behöver vara varandras motpoler i ett avseende.
När det gäller vår eviga frälsning är det naturligtvis uteslutande tro som gäller på det Gud gjort i Jesus Kristus. Vi är frälsta av nåd (helt gratis, utan vår förtjänst) genom tro på Jesus. och får rätt ställning inför Gud, görs rättfärdiga. Att tron sedan uttrycker sig i gärningar är något helt annat. Det var antagligen det Jakob menade.

 

 

+++

 

 

Jag fortsätter nu med de tre andra  kvinnor som också spelade en viktig roll iJesus släkttavla,  Tamar, Rut och Urias hustru Batseba.

 

 

Men först ska jag säga några allmänna ord om läsningen av Bibeln, och särskilt GT. Vi möter där dels mycket ofullkomliga människor och familjer som hade inbördes konflikter och problem, dels Gud som trots allt detta verkar i och genom dem för att genomföra sin frälsningsplan. Berättelserna är befriande ärliga och man försöker inte försköna personerna eller skyla över missgärningar och fel. Det är sannerligen inga helgonlegender.. Desto mer framstår också Gud själv som ofattbart tålmodig, helig, vis, nådig, stark och oändligt kärleksfull att han till sist fullbordar sin frälsningsgärning genom Jesus själv. Vägen dit var lång och svår, men tydligen värd sitt pris. Människan är sig lik i alla tider.

 

 

Vad gäller Tamar kan jag inte gå in på alla detaljer här, (läs själva i Gen 38) men i stora drag var hon alltså sonhustru till Juda och giftes bort med Judas förstfödde son Er, som var ”ond i Herrens ögon och Herren dödade honom” (v 6). Eftersom Tamar inte fått barn med Er var seden den att brodern skulle skaffa avkomma genom att gifta sig med broderns änka och och därigenom säkra släktlinjen. Men Onan som han hette vägrade göra sin plikt och Gud dödade även honom. Det här är ju inte helt lätt att förstå och visar hur långt vi befinner oss från dessa berättelser, inte bara tidsmässigt utan i alla aspekter.

 

Det fanns en tredje son, Sela, som Tamar inte fick möjligheten att gifta sig med.
Då klädde hon ut sig till en prostituerad och förförde den ovetande Juda, hennes svärfar alltså, och blev på så sätt gravid . Juda erkände det rättmätiga i hennes beteende när han sade: ” Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela”. (vv 26).

 

 

Hon agerade alltså på detta sätt för att få söner och säkrade därmed släktlinjen genom tvillingarna Peres och Sela. Peres är den som omnämns i släkttavlan tillsammans med sin syster Sara.

 

Det är en förfärlig historia egentligen, men någorlunda begriplig i sitt historiska och kulturella sammanhang.
 
Genom Judas släktlinje föddes till sist alltså vår frälsare, den ende helige och syndfrie Guds Son.. det är ganska fantastiskt att tänka på.

+++

 

 

20180626_211443.jpg

 

 

 

Rut var moabitiska och gifte sig med sonen till Elimelek, från Betlehem, och hans hustru Noomi som hade utvandrat på grund av hungersnöd till Moab, ett område öster om Döda havet. Rut vägrade att lämna sig svärmor när hennes man och svärfar dog, och flyttade med till Betlehem. I den fina berättelsen i Ruts bok skildras hur hon träffar en israelitisk bonde vid namn Boas. De gifter sig och får en son som alltså blir farfar till kung David.

 
Här är alltså återigen en kvinna av hednisk börd som får vara med i Jesu släkttavla. Hennes ord till sin svärmor Noomi visar på hennes trofasta sinnelag och vilja att bli en del av Guds folk och tro på Israels Gud. ”..Ty dit du går vill lockså jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud” (Ruts bok 1:16-17).

 

 

Denna Boas var en släkting till Ruts svärfar Elimelek och seden med ”bördemän” (Hebr Goel), återlösare, innebar att en släkting till en död man hade en skyldighet att ta hand om familjemedlemmar i nöd. Rut var ju änka och barnlös och Noomi fick också en trygghet på detta sätt.

 

+++

 

 

Vad gäller Batseba så var hon själv inte aktiv i att forma sitt öde utan fick passivt utstå konsekvenserna av att kung David upptändes av begär till henne och låg med henne, varefter hon blev gravid. Han lät då döda hennes man och gifte sig med henne. Men det barnet dog. Hon födde sedan Salomo, som så småningom blev Israels förste kung. På det sättet kom hon också med i Jesu släkttavla. Men vi får inte veta något om vad hon kände och tänkte om allt detta. Fokus är på kung David.

 
Vi vet hur profeten Natan kraftfullt konfronterade kung David med de svåra synder han begått och att han uppriktigt ångrade sig. Men han kom inte undan konsekvenserna av detta och fick sedan stora problem med sina söner. Det är dock en helt annan historia…

Meningen med språk är ord med mening. Inledning.

ord

 

 

Jag ska reflektera lite över språket. Vi lever som människor i och genom språket i vid mening. Det finns naturligtvis många sorters språk förutom de talade och skrivna språken, t ex teckenspråk, kroppsspråk, bildspråk osv. Vi uttrycker oss ju inte bara rent intellektuellt utan kreativt genom många andra uttrycksmedel.

 

Men det handlar i grunden om kommunikation, som i sin tur är en slags definition på mänskligt liv. Vi är skapade för relationer och därmed kommunikation, utbyte, delaktighet i gemenskaper som skapar identitet och definierar individens plats. Det lilla barnet erövrar världen genom att lära sig vad saker heter och i takt med sin utveckling växer förrådet av ord och begrepp, och därmed kunskap som också är abstrakt och gör det möjligt att tänka djupare och bredare på många sätt.

 

Något som är viktigt är berättelserna för individen, släkten och folket, det som förmedlar ett kulturarv och förhoppningsvis ett andligt arv.

 

Vi formulerar våra tankar i språk som gör dem begripliga för oss själva och som vi  kan kommuniceras till andra. Vi bygger upp hela vår förståelse av världen, andra människor och oss själva genom språk.

 

Det är intressant att tänka på att för Gud som skapade oss är språket också väsentligt. Han skapade genom att tala och han har genom historien kommunicerat med oss, sina avbilder, genom att tala, och agera också naturligtvis. Talande och handlande hänger ihop.

 

Gud har talat och han gav oss förmågan att höra och förstå. Det är egentligen ett stort under, att vi har fått del av Skaparens egna tankar och planer för sin värld. Guds ord är alltid skapande och han har talat sitt liv, sin kärlek, sin visdom in i oss.

 

 

+++

 

Språk överbringar fakta, kunskap, budskap, värderingar och känslor och skapar gemenskap och mening. Vilket slags språk det än är tal om finns det ett meddelande till oss. Vi är meningsskapande varelser och försöker alltid hitta meningsfulla mönster och budskap i det vi uppfattar med våra sinnen. I det stora hela försöker vi hitta meningen med våra liv.

 

 

 

 

 

040

Toscana

 

 

 

Hur fungerar det när vi läser en text? Först får eller skapar vi oss ett helhetsintryck om vad det är för slags text utifrån sin kontext innan vi lägger märke till detaljer i förhållande till helheten. Så gör vi också när vi betraktar ett landskap, lyssnar på musik, betraktar ett konstverk, lyssnar på en föreläsning eller en människas berättelse.

 

 

Vad är det viktigaste för oss när vi läser en text? Att först och främst förstå själva det budskap den förmedlar, dess mening i bred mening. Det beror i sin tur på vad är det är för slags text. Vi läser ett brev från en vän, en bruksanvisning, en tidningsartikel eller en skrivelse från en myndighet på olika sätt.  Men det är omöjligt att läsa en varudeklaration som ett stycke poesi eller en lärobok i fysik som en bekännelseskrift eller roman. Det är något i själva texten som får oss att uppfatta den på det sätt den ska förstås. Det är något vi omedelbart förstår och inrättar oss efter. Det sker nästan intuitivt.

 

Texten rymmer en dold uppmaning: läs mig som författaren menade när han/hon skrev mig och läs inte in något som inte står där! Det kräver en ansträngning från vår sida och är naturligtvis inte fullt möjligt eftersom vi är påverkade av vår förförståelse som man brukar säga. Det sker ett slags samspel mellan den konkreta texten och dess författare och oss själva där vi försöker göra vårt bästa för att första författarens avsikt. Detta ska jag återkomma till.  Oftast uppfattar vi också budskapets helhet innan vi analyserar detaljerna, och det är viktigt att påpeka. Det är som sagt självklart, men måste ändå sägas.

 

Olika slags texter kan bära fram samma budskap i olika form och innehållet är alltid viktigare än själva formen. Vi är skapade sådana, att vi söker mening och ett budskap. Vi vill förstå och se sammanhang . Vi förstår att den litterära formen bär ett innehåll, en mening, ett budskap, som kan vara viktigt för oss. Språk är ju meningsbärande och förmedlar information som vi tar till oss. Vi utvärderar och tolkar den utifrån våra referensramar på olika sätt beroende på vad det är för text, och i vilket sammanhang den finns.

 

Det finns t ex  naturvetenskapliga och juridiska fackspråk,  filosofiska och religiösa texter som måste förstås utifrån sina förutsättningar. Det väsentliga är alltså att vi vill veta vad texten har att säga oss, vad det än är för slags text.

 

Det är också en viktig förutsättning för hur vi läser och förstår bibeltexterna. Vad har vi för slags texter i Bibeln och hur ska vi läsa dem? Det är avgörande att förstår dem så bra som möjligt för att vi ska kunna ta till oss budskapet. Gud är verkligen den som talar ord med mening. Guds Son, Ordet, heter LOGOS på grekiska som just betyder mening, förnuft, plan.

 

Här gäller samma allmänna regler för de olika slags litterära stilar ett språk omfattar. Vi läser inte Uppenbarelseboken, Sakarja och Daniel på samma sätt som vi läser Samuelsböckerna, evangelierna eller Psaltaren. Det är självklart men måste ändå sägas. Vad vi dock måste fastslå som ett obestridligt villkor är att vi tror att det är Gud själv som talar till oss och att det han säger är sant när det gäller det väsentliga: hans egen uppenbarelse och vår frälsning.

 

I samband med detta finns diskussionen om att läsa Bibeln bokstavligt eller symboliskt. Jag förstår faktiskt inte problemet.  Det beror ju helt på vad det är för slags text. Man kan också säga att läsa något bokstavligt är ju att läsa det som det var ämnat att läsas av författaren. Naturligtvis betyder det i förlängningen att vi måste ta ställning till och försöka förstå den tidens bildspråk, symboler, kulturella bakgrund, hur man använde siffror och tal t ex.

 

Det betyder t ex att Johannes skrev Uppenbarelseboken i en apokalyptisk genre, men också som en profetia, vilket står i kap 1:3. Då måste vi försöka tolka metaforerna och symbolerna så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna och i hela den bibliska kontexten. Bara för att andliga sanningar om verkliga fenomen eller skeenden inte kan uttryckas på annat sätt än i symboler och bilder betyder inte att de skulle vara mindre sanna och verkliga.

 

Det finns bara olika litterära former att uttrycka budskap, mening, verklighet och sanning i och genom. När det gäller de berättande avsnitten läser vi dem som den historia det är. Det som kan vara svårare är hur vi ska förstå Genesis 1-11. Jag återkommer till det. Det är historia och berättelser av ett speciellt slag.

 

Bibeln innehåller prosa, poesi, bildspråk, symboler, profetior osv och dessa genrer uppenbarar Gud och hans handlande på olika sätt och även mänskliga erfarenheter. Vi bör försöka förstå dem utifrån sina egna förutsättningar.

 

 

Genesis 1-3. Inledning.

 

Inledning till Gen 1-3.

 

 

 

p00z9591

 

 

 

De tre första kapitlen i Bibeln är nog bland de mest komprimerade texter som finns. De låter oss få inblick i skapelsens begynnelse och även orsakerna till dödens, syndens och ondskan upphov. Vi skulle  inte ha vetat något om detta utan dessa texter. Därför är det så viktigt att försöka förstå dem,  de säger så mycket om Gud, oss själva och verkligheten. Förutsättningen för det är att man inte låter lura sig av den till synes enkla formen som verkar stötande naiv och mytisk för många, utan förstår att författaren på detta geniala sätt sammanfattar det som tillhör de viktigaste och största lärdomarna i livet. Mycket är och förblir naturligtvis ett mysterium men vi får veta det vi behöver för att kunna lära känna vår Skapare och frälsare, och oss själva.

 

 

Jag förstår skapelseberättelsen som uppenbarad historia, dels i form av en storslagen teologisk framställning i kap 1, och sedan just berättelser i kap 2-11, som både uttrycker det israeliska folkets tro och deras särart gentemot de omgivande kulturerna. Det vi kallar urhistorien, som även rymmer skildringen av den stora översvämningen, var ju gemensam för alla och man berättade om den inom ramen för sina religiösa system. Man hade ett gemensamt historiskt och kulturellt arv som man behandlade på olika sätt. Bibelns författare skrev ju utifrån vetskapen om att den sanne Guden  hade uppenbarat sig och sitt skaparverk för sina betrodda tjänare. Den utgångspunkten var helt unik.

 

 

Det bästa sättet att framställa eviga sanningar på ett enkelt sätt är just i form av berättelser. Historien består av många sådana och de ger oss en framställning av sådant vi skulle ha svårt att förstå annars.

 

 

Syftet med dessa texter var och är ju att framhäva att Israels Gud är Skaparen, som också verkat i historien ända fram till den avgörande händelse när Ordet, Guds Son, genom vilken och för allting skapades blev människa. Det är genom Jesus vi förstår Guds plan till fullo och hur historien avslutas med hans återkomst vid tiden slut. Allt hänger samman från början till slut i Guds historia, hans frälsningshistoria. Vi är en liten del av denna stora helhet.

 

 

Genesis ska nog inte främst läsas som naturvetenskap, även om det mesta stämmer med fakta: universum hade verkligen en begynnelse och är in i minsta detalj finjusterat i makro-och mikrokosmos för att kunna hysa det rika liv vi ser inom växt-och djurvärlden. Människan har upptäckt de naturlagar som styr och de sinnrika matematiska mönster som återkommer i naturen.  DNA visar att livets funktionalitet är baserad på information och bakom all slags strukturerad information finns en intelligens. Att slumpen och tiden skulle åstadkommit livsformers specialdesign och geniala uppbyggnad in minsta detalj och hela det ekologiska samspelet,  kräver mer tro än tron på en Skapare.

Men huvudfokus är på Gud och människa, som visar Guds avsikt med hela skapelsen. Gud skapar genom en process stegvis en miljö för människan på jorden där hon kan bo. Den är som vi vet helt unik i kosmos.

 

Vi kan aldrig bortse från att den skrevs i en för oss främmande kontext av tankesystem och världsbild som är totalt annorlunda. Men vi kan förstå vad författaren och Gud ville säga oss, om vi inte läser in för mycket av vår världsbild i texten.

 

 

 

+++

 

 

Vi människor brukar vilja veta hur saker började och ska sluta och varför det blev som det blev. I en roman är början viktig för att vi ska bli intresserade av att läsa igenom hela boken, och om den är riktigt bra, ser vi med spänning fram mot upplösningen i slutet. Ibland blir vi besvikna över slutet, men när det gäller Bibeln finns inte den risken. Slutet gott, allting gott.
Det som började så gott med det Gud skapat, avslutar han på ett fullkomligt underbart sätt. Vår historia som mänsklighet handlar om den långa tiden emellan. Det är en oerhört dramatisk, både vacker och tragisk historia som rymmer kamp och lidande, men även utveckling och framsteg för mänskligheten.
Men framför allt har vi den stora berättelsen om Guds räddning, hur han griper in i historien för att befria oss från synd och död och därmed låter oss komma tillbaka till det som var livets mening och mål: att ta emot Guds kärlek, lära känna honom som ett barn sin Fader, och leva för honom nu och i evighet.
Bibeln är den enda samling skrifter som låter oss få kunskap om det som ligger bortom vår horisont. Det är egentligen oerhört att få veta att den Gud som i historien visat sig vara en älskande Fader och Frälsare, också är universums och vår Skapare. Vi förstår också oss själva bättre i ljuset av dessa urgamla berättelser, som är historia men samtidigt mer än historia eftersom de förmedlar djupa existentiella sanningar. En del kallar sådana berättelser myter.  Problemet är att den beteckningen kan leda vilse, man tror då att det handlar helt om påhittade berättelser utan verklighetsförankring, vilket inte stämmer på  Bibeln.

Lika fantastiskt är det att läsa om hur allting kommer att sluta, när tiden och den nuvarande världsordningen upphör. Det är egentligen historia uppenbarad av Gud själv. Vi skulle aldrig ha vetat något om hur allting började och hur det kommer att sluta om inte Gud avslöjat det för oss.

 

 

+++

 

 

earth-space-google-science-technology-origin_70132

Vårt vackra hem i kosmos.

 

 

Allting börjar för oss med att den evige Guden skapar himmel och jord, alltså hela kosmos. Det omfattar verkligheten med det fysiska, materiella universum ( även om det vi ser med våra ögon bara är en bråkdel av allt som finns) och med den immateriella verklighet som vi människor delvis består av som är vår själ, vårt medvetande. Det utspelar sig i våra fysiska kroppar, i hjärnan, men är inte enbart materiellt. Det är fortfarande en gåta och det finns många teorier om vad medvetandet är, vad människan är och vad som skiljer oss från den övriga skapelsen.

 

 

Jag utgår självklart från att människan är unik, som skapad till Guds avbild och samtidigt en del av naturen. Det är inte konstigt, vi delar och deltar i de biologiska och fysikaliska livsprocesser som styr på jorden och i universum. Vi utgör en helhet av kropp, själ och ande. Det finns ingen dualism i Bibeln, att kroppen skulle vara av mindre värde än själ och ande. Gud såg att det var mycket när han skapade man och kvinna i hela sin kroppslighet, sina givna gåvor som språket, förnuftet, känslor osv och med en förmåga att kommunicera med  varandra och med Gud.

 

Gud är upphovet till allt liv. Han ÄR liv och ger liv. Därför handlar vår historia om hur Gud återerövrar liv, som skadats av fördärvsmakterna synd och död. Han älskar det han skapat och vill på samma sätt rädda det till sig själv. Han älskar oss som de människor han skapat till sin avbild och räddar oss genom att hans egen Son blir en av oss.
Därför är Bibeln historia av ett speciellt slag: frälsningshistoria. Vi lär känna Gud som agerar för att rädda oss, trots att människorna vänt honom ryggen och hur verkar direkt i historien.

 

Gud skapar alltså inte universum och drar sig undan och lämnar mänskligheten åt sitt öde, tvärtom. Han verkar i och genom människor, för att förbereda för sin Sons ankomst. Det är huvudsyftet med det Gud uppenbarat. Då blir t ex det naturvetenskapliga perspektivet intressant, men sekundärt. Det är bra att ha i bakhuvudet vid läsningen av Urhistorien. De första kapitlen handlar alltså om begynnelser: universums och mänsklighetens begynnelse. Vi får veta varför det finns död, lidande, främlingsskap, ondska, synd men även arbete och vila, familj, konflikter, kärlek, och glädje.

 
Det finns myter och legender om skapelsen och i jämförelse med dem framstår Bibeln som tillförlitlig i sin logiska och trovärdiga framställning av förloppet. Det finns inga kampmotiv mellan gudar och avgrundskrafter ö h t utan Gud agerar i suveränt majestät. Gud skapar genom att tala och sedan göra det han säger. Vi vet av NT att Gud skapade genom och för sitt Ord, Guds Son. Ordet på grekiska är LOGOS, som betyder ord, tanke, plan och förnuft. Det är ett stort ämne som jag återkommer till.

 

 

+++

 
Först några allmänna förutsättningar utifrån en helhetsbild. Gud är alltså den suveräne Skaparen, den ende Guden, som är helt skild från sin skapelse men ändå aktivt verksam inom de förutsättningar han fastställt. När Gud skapar universum skapas också själva rummet och tiden. Tid och rum kan aldrig begränsa Gud men det sätter gränser för oss. Gud skapade människor för att kunna kommunicera med dem, så det är heller inget problem för Gud, även om han ofta måste besegra ett större eller mindre motstånd från vår sida när det gäller att vilja höra vad han säger.

 
Gud ger liv, uppehåller allt, råder och styr skeendena fram mot sina mål inom ramen för en viss autonomi, som han bestämt ska finnas. Gud tog en kalkylerad risk när han inrättade skapelsen på det sättet, med varelser som har fri vilja, både änglar och människor. Människan skapades till Guds avbild med den höga kallelsen att representera honom på jorden, tillbe och tjäna honom allena. Hon skulle ta emot sitt liv och allt hon behövde för växt och mognad i gemenskap med honom.
Det är viktigt att fastslå att Gud inte behöver något, vare sig av änglar eller människor. Han äger allt inom sig själv, allt liv, all härlighet. Gud är en enhet bestående av tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Man kan säga att Gud är gemenskap i själva sitt väsen, ÄR kärlek.

 
Gud är utanför skapelsen, som har själva sin existens i tid och rum och är beroende av Gud för sin existens. Men det finns ändå utrymme för frihet inom ramarna för det intrikata samspelet mellan våra val, Guds försyn och hans verksamhet i stort för att föra sin skapelse till slutmålet, trots vårt motstånd och synd. Det förblir ett mysterium hur Gud verkar för att genomföra detta. Men han gör det för att han är suverän och allsmäktig Gud.

 

 

 

garden-of-eden-1440x900

 

 

+++
Allt började i en lustgård och slutade i en stad. I Bibelns första bok, möter vi människan i en vacker lustgård, som hon får i uppdrag att vårda. I Bibelns sista bok har den heliga staden Jerusalem kommit ner från Gud till den nyskapade jorden. Vi går tydligen från att vara trädgårdsodlare och bönder till att bli stadsbor! Hur ska vi förstå detta? Vad betyder det för oss som människor? Det tema som dominerar från början till slut, är att Gud vill vara nära de människor han skapat, ha gemenskap med dem. Det börjar med att Gud vandrade i lustgården (Gen 3:8), vilket är en underbar bild just på denna närhet, och slutar med att Guds tabernakel står bland människorna (Joh Upb 21:2). Den långa vägen däremellan förbereder Gud för att hans Son ska bli människa och göra slut på den separation som synden åstadkom, genom att dö och uppstå.

 

 

Samtidigt utbredde människan sig på jorden och utvecklar sig och sina samhällen under ett ständigt inhämtande av kunskap och färdigheter. Det är en historia präglad av kamp, kärlek, konflikter, arbete, framgång och motgång.
Tillbaka till 1:a Moseboken! För det första har vi livets träd, som stod mitt i lustgården och, som enligt Uppenbarelseboken, kommer att stå mitt på stadens gata i det nya Jerusalem. Det är alltså symbolen för Guds närvaro, som finns med från det första kapitlet till det sista. Gud är liv och ger liv. I Johannes-prologen (1:4) ser vi att det Ord med vilket Gud skapade allt var en person, Sonen, och i honom var detta liv. Det är alltså inte svårt för oss som har hela Skriften i åtanke att låta detta livets träd symbolisera Kristus, Sonen. Han fanns hos Gud före skapelsen och han är från början ämnad att vara vår medelpunkt. Från Gud Skaparens och Faderns perspektiv ÄR hans Son alltings medelpunkt. ”Allt är skapat genom honom och till honom”.

 

 

Man kan förstå det som att han var  närvarande i de första människornas begynnelse som den människorna skulle leva av och genom. All kunskap, visdom, sanning, rättfärdighet och godhet fanns i Honom, det levande trädet och det var i ett stycke, odelbart och fullkomligt. Det finns naturligtvis andra tolkningar av livets träd.

 

Gud hade varnat de första människorna och sagt att de skulle ”döden dö” om de var olydiga mot hans befallning och inte fortsatte stå under hans ords, hans livs, inflytande. Döden innebär separation från Gud. De blev skilda från gemenskapen med Gud och döden började verka i deras liv med den fysiska döden som slutmål.
Det var sedan innan världens skapelse bestämt att han skulle offras på korsets trä (Upb. 13:8) , där det står om ”Lammet, som är slaktat från världens grundläggning” och i 1 Petr 1:20: ”Han var utsedd redan före världens skapelse”…

 

Detta visar det för oss nästan obegripliga faktum, att innan människorna valde att göra uppror mot Gud, hade Han bestämt att Sonen långt fram i tiden skulle ta deras synd och straff på sig. Gud skapar tiden men står själv utanför den och därför vet han allt som ska ske utan att för den skull sätta människans fria vilja ur spel. Mycket är och förblir ett mysterium när det gäller Guds väsen men eftersom han har uppenbarat det för oss är det meningen att vi ska förstå något av det.

 
Efter syndafallet, var planen från början att Sonen skulle ta på sig alla konsekvenser av detta  och genom sin död och uppståndelse krossa satans och därmed dödens  makt, så att människorna åter skulle få tillträde till Guds liv, livets träd. När Gud drev ut de första människorna ”satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd” (4:23-24).   Det var ett uttryckt för Guds kärleksfulla omsorg att han gjorde det , för att de inte skulle äta av livets träd och i evighet förbli i sitt fallna tillstånd. Syndafallet var en jättelik natur-katastrof, som vi nog inte förstår vidden av, även om vi lever i och med dessa konsekvenser dagligen.

 
Ett träd saknas dock i det sista kapitlet och det är kunskapens träd på, eller hellre, om gott och ont. Det betyder kunskapen om allt. Det är detta hela historien handlar om. De första människorna fick befallningen att inte äta av detta träd, som också stod mitt i lustgården. De fick äta fritt av alla andra träd men inte detta.
Vad kan kunskapens träd i sin tur betyda? Det är några av nyckelfrågorna till förståelse av vår Bibel. Många har funderat på det och jag återkommer till detta grundläggande tema på olika sätt.

 

 

109767

 

 

 

De två träden beskriver vår väg från livet i relation till Gud. Han ställde de två träden i lustgården för att vi skulle välja; livet och låta Gud vara Gud och definiera vad som är liv, sant och rätt, eller döden, som blev följden av olydnaden. Gud gav i sin generositet de första människorna tillåtelse att äta av alla träden utom detta enda och det var för det första prövningen av huruvida människorna skulle lyda Guds befallning.

 

 

Det gällde också själva livsinnehållet för dem: skulle de erkänna Guds suveräna herravälde och låta sig näras av hans visdom eller välja självsvåldigheten i att som skapade varelser avgöra vad som är gott och ont, sant och falskt, rätt och fel? Det är skildringen av köttets väg, av människan som går sin egen väg utan Gud. Senare i 1:a Moseboken möter vi människor som väljer att säga JA till Gud och går Andens väg. De hör, tar emot i tro och lyder.

 
Det är två teman som återkommer genom Bibeln. Vi kommer att se den gudlösa släktlinjens representanter, som likt Kain gick bort från Herrens ansikte och byggde sin egen stad efter sina regler (och så småningom försökte de bygga ett högt torn), och den gudfruktiga släktlinjen som börjar med Set och karakteriseras av att de vandrade med Gud, i tro och lydnad.

 

 

Som skapade till Guds avbild skulle människan representera Gud på jorden och råda över det skapade, även den varelse som i sin fysiska form uppträdde som en orm. När hon blir så ytterligt bedragen förlorar hon också denna funktion och på något sätt överlämnas den till fienden. Det förstår vi av att det som är Gud totalt främmande, synd med allt vad det innebär och död, blir påtagliga verkligheter. Guds bud var tydligt, att om de åt av det förbjudna trädet skulle de ”döden dö”.

 
På vilket sätt ”dog” de första människorna efter att ha brutit mot detta bud? Det var inte en omedelbar fysisk död utan en andlig. De förlorade livsgemenskapen med Gud, de skildes från honom. Människan ska leva ”av varje ord som utgår från Guds mun” (5Mos 8:3 och Matt 4:4). Människan var ämnad att ha andligt liv i kontakten med Gud och levde då av hans Ord. Den kontakten bröts i Eden när Adam och Eva inte levde av det ord, det bud som Gud uttalat. De ”dog” då, skildes från Gud. Livsgemenskapen med Gud skulle uppehållas genom Gud Ord. Sonen var detta Ord och man kan säga att Livets Träd var en bild på dennes närvaro i paradiset.

 

 

Människorna skulle livnära sig av Guds levande Ord. Men när de överträdde de gränser Gud satt för dem förlorade de inte bara närheten till Gud utan blev också främlingar för sig själva och varandra. Man kan säga att de kom i strid med sig själva, eftersom de inte levde i enlighet med den natur de skapats av Gud att vara. Här började det stora främlingsskapet, klyvnaden, vilsenheten.

 

 

Det måste finnas mer i den här gamla texten som verkligen betyder något än att vi fastnar i beskrivningen att en orm skulle prata med Eva. Kräldjuret ormen kunde inte tänka, prata och bedra då lika lite som nu! Varför skulle sedan Eva lyssna och svara på detta tilltal? Det kan alltså inte enbart ha varit en varelse som enbart tillhörde djurriket i form av en fysisk orm.

 
Det kan inte vara så och det blir tydligt när vi gräver lite djupare i ordets betydelse finner vi följande: Hebr Nachash betyder visserligen orm som substantiv. Men den hebreiska roten nchs betyder som verb att bedra och genom divination förespå framtiden. Som adjektiv betyder det ”den skinande”, lysande.
Vi får ingen förklaring till hur och varför frestaren fått tillträde till den plats där människorna vistades. Därför vet vi ingenting om den ondes, det ondas ursprung. Med Guds tillåtelse uppträder han bara plötsligt i lustgården och börjar ljuga om Gud. Därför är det meningslöst att spekulera om saken. Vi får acceptera att Bibeln inte ger oss en förklaring utan istället beskriver hur Gud löser problemen med synd, ondska och död.

 

 

En del menar att man av flera andra texter kan utläsa att det var en andlig varelse, en ängel i hög ställning, som hade viss kunskap om det gudomliga som han använder för att bedra människorna. Det är hur som helst en andlig varelse med stor attraktionskraft, som viskar lockande ord till Eva.

 

 

Något slags uppror måste ha skett i den andliga verkligheten och frestaren, den onde, försöker få människorna på sin sida emot Gud. Han kommer inte åt Gud själv men kan förstöra Guds avbild människan. Gud tillåter detta, antagligen för att både änglar och människor i alla tider ställs inför valet att lyda Gud eller inte. Men i sin allsmäktiga visdom och rådslut använder Gud både synd och uppror för sina syften. Det sker alltid med utgångspunkten att Gud är fullkomligt rättfärdig och nådig i allt han gör.

 

I texten uppträder han som en orm som smyger sig på människan för att lura och bedra. Den andra sidan av hans personlighet är den direkt våldsamma, och beskrivs som drakens, som förföljer och dödar Guds folk.
Ormen, som är fienden, ljuger helt öppet och planterar de lögner som kommer att dominera i historien, i religionerna, i kulterna: människan kan bli som Gud genom att få kunskap och att hon inte kommer att dö. Det är ett direkt förnekande av det Gud sade.

 

 

Utifrån detta uppstår sedan tanken på reinkarnation, ett konkret sätt att att undkomma den eviga döden genom att ständigt födas på nytt och därmed undkomma domen som är förbunden med döden. Det fanns många lika myter kring ormen i omvärlden. Den betraktades av vissa som en symbol för gudomen.

 

 

imagen-3

 

 

Gud hade sagt: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda …över hela jorden… Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem:”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över ..” (1:26-28).

 

En högre kallelse än detta kunde vi inte ha fått. Vi är skapade till Guds avbild. Mer kunde och kan vi aldrig bli. Gud är och förblir suverän Gud och människan finner sin plats i relation med honom, i tro, kärlek och lydnad.
Men det typiska för avgudadyrkan, kulter och religioner är ju erbjudandet om gnosis, kunskap, som gör de initierade utvalda och speciella. I ritualerna brukar ingå moment som handlar om att undkomma döden. Människan ska bli gudomlig genom att förstå och känna till s k hemligheter.

 
Synd är överträdelse i sitt ursprung, överträdelse av konkreta bud, av det Gud sagt. När man överträder hamnar man utanför det liv som Gud avsett och hans beskydd. Man klipps av från Guds liv med allt vad det innebär och står ensam i mörkret, naken och vilsen. Det man trodde skulle vara ljus blev mörker, självständighet blev ensamhet, kunskap blev förvirring.

 

De som äter av kunskapens träd gör sig oberoende av Gud och sig själv till herre och utgår från sig själv. Det är relativismens födelse. Den skapade människan tror sig kunna veta och förstå det absoluta. Det är också början på den tanke som dominerar religioner och filosofier, om att både ont och gott måste finnas som komplement till varandra och att målet är att uppnå en enhet mellan de båda. Det senare är typiskt för den ockulta och gnostiska traditionen.
Det handlade alltså om ett lydnadstest från Guds sida, för att ta reda på om människan ville lyda ett enda bud och förtrösta på att han visste det bästa för dem. I detta ingick också att människan genom sitt val blev medveten om gott och ont på ett erfarenhetsmässigt sätt. Vrångbilden som frestaren gav av Gud var att framställa honom som missunnsam genom att stänga henne ute från kunskapen. Men kunskapen fanns i livets träd. Där skulle de första människorna äta och växa till mognad, i gemenskap och lydnad för Gud. Sonen, Kristus var med från början, han var livets träd.

 

Nu fick människan bära på den stora bördan av frihet och oberoende genom sitt val. Det finns många fler aspekter av det här. Det rymmer många lager av betydelser och jag återkommer i andra sammanhang till detta tema.

 

+++

 

Vi ska försöka förstå lite mer av detta genom att bekanta oss ännu lite närmre med huvudpersonerna i dramat.
Vad är det då ormen gör för att lura Eva? Han ifrågasätter för det första det Gud har sagt och vrider det en aning, inte särskilt mycket. Det innehåller fortfarande ett visst mått av sanning men betoningen förändras på ett subtilt sätt. Gud sade att Adam fritt kunde äta av alla träd i lustgården, ”men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö” (2:17). Fienden vrider det till: ” Har Gud verkligen sagt: Ni får inte av alla träd i lustgården?” (3:1). Han negerar alltså Guds bud, vilket gör att Eva omedelbart blir negativt inställd till Gud och det sker nästan omärkligt. Han sår tvivlets och misstroendets frö först.

 

 

Det märkliga är ju att Eva ö h t svarar ormen och sedan att Adam var så passiv och inte ingrep. Det kan man fundera vidare på…
Det hela verkar så mytologiskt och främmande att det är svårt för oss som postmoderna människor att ta detta på allvar. Kan vi det? Säger det verkligen något om oss? Vi ger texten en chans, så får vi se var vi hamnar!

 

Vi ser att ormen, den skinande gestalten som hade kunskap och utstrålning,  lyckades med sin strategi att väcka misstro mot Guds ord eftersom Eva lägger till en mening som Gud inte sagt. Hon är redan vunnen för fienden genom att uttrycka tanken att Gud är så missunnsam att de inte ens får ”röra vid trädet”.

När han så förvånansvärt enkelt lyckats med detta sätter han in den stora stöten: ” Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont”.

 

Dessa två påståenden av lögnaren sammanfattar alltså det gudsuppror som pågått sedan dess och många mytologier, religioner och kulter:
1) tanken att döden egentligen inte existerar och/ eller att människan inte kommer att dö utan lever vidare i en lång serie av återfödelser, eller att hon helt upphöra att existera.

 

 

2) att människan ska bli som Gud genom att få en kunskap som är oberoende av honom.
Det Gud sade var sant och vad ormen gör är att förvrida och förvanska detta. Guds bud var för människans bästa, men fienden framställer Guds bud som felaktigt. Det är här det börjar, det som kallas ”laglöshetens hemlighet”. Frestarens lögner slår rot i människorna. Detta sprider sig sedan genom de första generationerna fram till våra dagar och den yttersta tiden då, som Bibeln säger, själva inkarnationen av denna laglöshet ska träda fram, ”laglöshetens människa”. Han kallas också för Antikrist, den som är i stället för den sanne Kristus, och hans absoluta motsats.. Här ser vi detta spår som leder fram till Uppenbarelseboken, via profetiska skrifters hänvisning till hur laglösheten under historien mognar fram till sin fullbordan och denne träder fram. Mer om det längre fram.

 
Livets träd står för allt Gud är i sin helighet, sanning, kärlek, rättfärdighet och godhet. När människan inte fogar sig i detta och erkänner Guds anspråk på detta, uppstår relativismen. Sanningen blir uppblandad med lögn och människan själv menar sig kunna bestämma vad som är sant, rätt och gott. Det är upp till var och en.. när människan vänt upp och ner på ordningen och vill vara i centrum.

 

 

Sedan har vi Guds närvaro i lustgården. Lustgården var Guds boning på samma sätt som tabernaklet senare blev det och templet. ”Gud vandrade i lustgården” (1 Mos 1: 3:8) och i Upb. står det ” Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem”.

 

Denna tanke mellan- landar i Johannes evangelium 1:14: ”Och ordet blev kött och bodde ibland oss…”. Ordet där är ”eskenåsen”, ἐσκήνωσεν, ”slog upp sitt tält” eller ”tabernaklade” ibland oss. Vid Jesus första ankomst till jorden som frälsare tog Gud det första steget till att återupprätta sitt rike på jorden. Det sista och slutgiltiga är när Jesus kommer återkommer som domare. Under Israels historia hade dock Gud varit närvarande med sitt folk i tabernaklet i öknen och sedan i templet i Jerusalem.

 

 

Konsekvensen av olydnaden skilde de första människorna från Gud och den skiljer oss än idag från honom om vi inte tagit emot Guds nåd i Jesus Kristus. Han försonar oss med Gud och leder oss tillbaka hem till vår himmelske Fader.

 

 

 

Forts följer.

Uppståndelsens betydelse för oss idag och i framtiden.

 

 

Resurrection

 

 

Vi kanske inte tänker på vårt dop så ofta, men det som skedde där är en bestående verklighet för oss som tror och som förblir i Kristus. Genom detta välsignade dop blev vi förenade med Jesus i hans död och uppståndelse. Det är stort och värt att tacka Gud för. I den första kristna tiden döptes katekumenerna, som fått undervisning om det kristna livet just under påsken och fick sedan delta i nattvarden.

 

 

..”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? 4 Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5 Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans”. (Rom 6:3-5)

”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. 19 I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, 20 för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.
21 Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, 22 han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom.” (1 Petr 3:21-22).

 
+++

 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo.. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet.

 

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

 

 

+++

 

 

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

 

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

 

+++

Efter Jesu uppståndelse. I

graven

Jag ska gå igenom några viktiga bibelställen om vad Jesu uppståndelse betyder för oss kristna utifrån b la Romarbrevet 6, 1 Korintierbrevet 15, Efesierbrevet 1 och 1 Petrusbrevet. Men jag börjar med ögonvittnena till denna händelse, som är en av världshistoriens viktigaste och mest avgörande för mänskligheten.

Det var många människor som fick möta Jesus efter uppståndelsen. Maria Magdalena, som stod utanför graven och grät, var bland de första som fick se honom (Joh 20.). Lukas berättar också att det var två kvinnor till vid graven, 24:9-10 . Hon berättade den glada nyheten för lärjungarna och sedan visade sig Jesus för dem och sade sitt: ”Frid vare med er”. Genom Jesu död och uppståndelse har Guds Shalom blivit en konkret verklighet. Vi som är försonade med Gud får leva i denna välsignade frid, som innebär ett helat och helt liv.

Tomas, som brukar kallas tvivlaren, var inte med de andra lärjungarna när Jesus visade sig för dem första gången, men Jesus kom genom låsta dörrar och lät Tomas röra vid sina händer och såret i sidan. Jesus sade då dessa viktiga ord: ”Saliga är de som tror, fast de inte ser”. Så är vi då saliga, vi som enligt 1 Petr 1:8-9 älskar honom utan att ha sett honom, och fastän vi inte ser honom tror vi på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då vi nu är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning.

Petrus blev upprättad efter förnekelsen och kallad på nytt till tjänst. Denna underbara berättelse om Jesu trofasta kärlek och förlåtelse finns i Joh 21. Den är för lång att citera här, men läs gärna själva.

Emmausvandrarna fick också möta Herren på vägen och Jesus både undervisade dem om allt som stod skrivet om honom i Skrifterna och bröt brödet. (Luk 24:13-35). Det är också en underbar skildring.

Enligt Matteus gick den Uppståndne före lärjungarna till det berg i Galileen, dit Jesus hade befallt dem att gå. Där gav han dem det vi kallar för missionsbefallningen:

Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Bibeln ger alltid en ärlig beskrivning av människorna och förskönar aldrig deras attityder och beteende. Här står det att några tvivlade..

Paulus beskrivning i 1 Kor 15 måste också vara med här:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.

Detta kapitel är mäktigt, innehållsrikt och mycket lärorikt om hur Gud verkar i sin stora räddningsplan för mänskligheten.

Vi vet även av Apostlagärningarna att Jesus stannade hos lärjungarna i 40 dagar innan det blev dags för honom att återvända till sin Fader. Lukas skrev : ”

I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Forts följer.