Saligprisningarna.

3 ”Saliga är de som är fattiga i anden,

för dem tillhör himmelriket.

4 Saliga är de som sörjer,

för de ska bli tröstade.

5 Saliga är de ödmjuka,

för de ska ärva jorden

6 Saliga är de som hungrar

och törstar efter rättfärdighet,

för de ska bli mättade.

7 Saliga är de barmhärtiga,

för de ska få barmhärtighet.

8 Saliga är de renhjärtade,

för de ska se Gud.

9 Saliga är de som skapar frid,

för de ska kallas Guds barn.

10 Saliga är de som blir förföljda

för rättfärdighetens skull,

för dem tillhör himmelriket.

11 Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. 
12 Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
++++

Mycket har skrivits om Saligprisningarna i  Bergpredikan i Matt 5-7, med paralleller i Luk, detta är bara några mycket enkla och korta reflektioner över texten.

Jesus beskriver här de sina, de som tillhör honom och är medborgarna i Guds rike, som fått del av hans välsignade nåd och liv. De är därför först och främst SALIGA, på grekiska μακάριος (makarios).  Det handlar om mer än att vara ytligt lycklig när allt står väl till. Saligheten kännetecknas av en djup glädje och förtröstan även i de svåraste situationer, just därför att den är så beroende av Guds närvaro, hans nåd och hjälp.

De kristnas salighet är därför under attack och opposition, i lidande och trångmål, men den håller för prövningarna. 

Därför gör de vissa saker: de sörjer , hungrar och törstar efter rättfärdighet,  skapar frid, och blir förföljda för detta rikes skull.

De beskrivs också på fyra olika sätt: de är fattiga, ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade. Till detta knyts specifika löften som handlar om tillhörighet, upprättelse, tröst, seger.

Det är så kännetecknande för Guds annorlunda rike, där den som ger, får, den som förlorar sitt liv, vinner det. Egentligen är det världen som är  felvänd i relation till Gud, och därför verkar det han säger och gör så annorlunda. Saligprisningarna lyfter upp det som för en  ytlig betraktare framstår som svaghet och förlust, sådant som inte ger framgång i den här världen. Men Gud har som sagt helt annorlunda måttstockar än vi.

De är först och främst ”fattiga i anden”. Det är ett begrepp som var väl känt i GT. De kallades ”Anawim”, de fattiga och fromma, som förtröstade på Herren i allt och som längtade efter hans frälsning. Jesus återknyter till detta och prisar dem saliga, för att de också var så medvetna om sin egen brist och sitt totala beroende av Gud.

Det är just de fattiga i anden som tillhör himmelriket. De passar i Guds rike, med sin tro, förtröstan och trohet.

Varför sörjer Jesu lärjungar? Kanske för att de är så smärtsamt medvetna om den stora diskrepansen mellan Guds rike, som är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande och de gudsfientliga och destruktiva krafter som verkar i världen. För att Guds rike inte blir mottaget? Sörjer de över allt motstånd, över lidandet som följer med det och för att människor inte tar emot evangeliet? Sörjer de över sin egen synd?

De får hur som helst löftet  om att bli tröstade, ett tema som återkommer i Bibeln. Guds tröstar sina barn när de går igenom lidande och svårigheter.

De ödmjuka liknar de fattiga i anden i att söka Guds vilja och vara beroende av honom, och de kämpar inte för sitt eget ego. Det är också ett känt begrepp från visdomslitteraturen, de ödmjuka som lyfts fram i kontrast till den stolte och högmodige. De ska få ärva jorden. Det är sådana arvtagare till sitt rike som Gud vill ha. De andligt fattiga och ödmjuka är öppna, mottagliga, formbara för Gud. De står inte emot sin Skapare i trotsigt oberoende, självcentrering och högmod.

De som hungrar och törstar, inte efter egen vinning och materiella ting, utan efter rättfärdighet, ska bli mättade. Det är också ett basord, ett fundamentalt begrepp i Skriften. Gud, som ensam är rättfärdig, gör alltid det som är rätt, sant och gott. Han lär oss att vandra på sin väg och vill att vi ska leva efter hans vilja, hungra och törsta efter den.

Jesus sade också: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33).

Jesus betonar på många ställen i evangelierna vikten av att vara barmhärtig. Gud är själv barmhärtig och nådig mot sitt folk och han vill att hans barn ska likna honom. Vad betyder det i praktiken? Ordet har att göra med verbet ”böja sig ner över, och omfatta med medkännande kärlek”. Gud böjer sig ned till oss och omfamnar oss i sin medkännande kärlek för att hjälpa oss i vår svaghet,  i våra svårigheter.

Han räcker sina händer till oss för att upprätta oss, bara vi låter det ske. Han vill att vi i vår relation med andra ska ge, eftersom vi själva fått så mycket av Gud, förlåta som vi blivit förlåtna, hysa medkänsla och hjälpa andra.

Nästa saligprisning rymmer egentligen ett oerhört löfte: de renhjärtade ska se Gud. Vad kan det betyda?

I GT var det omöjligt att ”se Gud” och leva.  Men det blev möjligt när Jesus kom in i världen. Den som såg honom,  och ”ser” honom idag med trons blick, ser och vet vem Gud är.  Hans härlighet, ljus, upphöjda majestät och mäktighet skulle förtära oss, men som Människan Jesus Kristus kunde de se Gud. Att se Gud innebär att veta något om vem han är och gör. Det är möjligt för oss eftersom han visat vem han är, i ord och gärningar.

Det är bara Gud själv som kan rena vårt hjärta, men vi kan vilja ha ett rent hjärta. Det är en ständigt pågående process, som kan ske när vi helhjärtat lever inför Guds ansikte i sanning, ödmjukhet och ständigt medvetna om vårt beroende av honom.

+++

Salig är den som stiftar frid, som aktivt verkar för att fiendskap, motsättningar och splittring ska upphöra. Det är en kamp och kostar något. Men det är också i enlighet med Guds natur att agera för att skapa försoning . Därför ska just de kallas Guds barn. De liknar sin Fader i att de går försoningens och fridens väg.

Till sist prisar Herren sina tjänare saliga som blir förföljda för rättfärdighetens skull, som förtalas och hånas, dem tillhör himmelriket. Jesus understryker att deras lön ska bli stor i himlen. De lider inte förgäves alltså. Allt de utstår för Jesu skull kommer att belönas. Det är kanske det viktigaste, att alla för världen okända lärjungar som hållit fast vid sin Herre kommer att bli rikligt belönade.

+++

För oss som kommit till tro och låtit oss födas in Guds rike genom Anden är konsekvenserna i denna tidsålder ofta de samma som för vår Herre själv: att bli hatade och förföljda, missförstådda, förkastade eller bemötta med likgiltighet.

Men när Jesus kommer tillbaka synligt som den Herre han är blir det uppenbart vilken skillnad det har varit mellan de som gick Guds väg i andlig fattigdom, ödmjukhet, barmhärtighet, hjärtats renhet , frid, som sörjde och som utstod förföljelse.

Månadens reflektioner-oktober.

 

 

 

Som omväxling delar jag en egen dikt, som handlar om vår väntan på Jesu återkomst. Jag tycker egentligen bäst om att skriva dikter, som på ett komprimerat sätt kan uttrycka livets mirakler och mysterier. En bok med dikter är redan utgiven och jag arbetar på den andra.

 

 

 

Bruden håller elden brinnande de långa timmarna
i nattens tystnad.
Hon väntar och gör sig beredd
för Brudgummens ankomst.
Bruden vakar vid orden
som andra inte ens brytt sig om att läsa och förstå,
de brinner som facklor i mörkret.

 

Oljan ska inte sina,

natten ska inte släcka hoppets låga.

Hans ljus har redan besegrat mörkret.

 

 

 

Väktare, vad lider natten?

Väktare, vad är kvar av natten?”

12 Väktaren svarar:

”Morgon kommer,

ändå är det natt.”

 

 

 

Brudgummens kärlek har fångat hennes hjärta
och snart får hon se honom,
ansikte mot ansikte.

 

Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning  bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. 4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

Lukas är Andens evangelist. I hans evangelium skildras den Helige Ande närvaro och verk på ett särskilt sätt, från början till slut.  Det gäller också för Apostlagärningarna, som han var skrev ner efter noggranna efterforskningar.    Han är den som berättade om hur Anden kom över lärjungarna på Pingstdagen och hur den första församlingen sedan leddes att förkunna, undervisa och bota, precis som Jesus hade kallat dem till att göra.  Apg brukar ju också kallas Andens gärningar.

 

 

Han beskriver den stora gåvan människan får som svar på bön i 11:1-13, unik för honom i jämförelse med de andra evangelisterna.

 “ Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? 12 Eller en skorpion när han ber om ett ägg? 13 Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

 

 

Vår himmelske Fader vill alltså ge sin Ande åt oss när vi ber om det. Johannes skriver också om Anden i sitt evangelium, ”sanningens Ande” , Hjälparen. Det är ett både vackert och beskrivande begrepp. Gud vet att vi behöver hjälp, tröst, stöd, styrka och vägledning under vår jordevandring och det har han försett oss med.

 

 

 

Jesus undervisade om detta i Joh 14-16. Det är egentligen också ett mirakel, att samme Ande som varit med från skapelsens början, genom historien och i Jesu hela liv, ges åt oss av nåd. Den helige Ande är Gud, precis som Fadern och Sonen är Gud, en enda helig Gud i tre personer.

 

 

 

Anden är sanningens Ande och Han hjälper os att förbli i Guds ord, som är sanning. Vi behöver hans hjälp för att skilja mellan sanning och lögn. Det finns andar som vilseleder och för människor in i ockultism, religiöst tvång, kulter, sekter. De kännetecknas av mörker, lögn och förvirring. Men där Herrens Ande är, där är frihet.

 
 
 
 
 
Vår invärtes, andliga människa har ingen kontakt med Gud i oss själva. Vi är andligt döda och måste därför väckas om insikten att vi behöver bli frälsta, födas på nytt. Vi är i vårt ”naturliga ” tillstånd skilda från Gud. Det är konsekvensen av synden, olydnaden. Men miraklet sker när Gud gör oss levande i och genom Jesus Kristus. Då får vi börja lära känna honom och det han uppenbarat genom sin Ande.
 
 
 

Paulus skrev i 1 Kor 2:

 

 

 

Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom 10 Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.
 
 
 
12 Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. 13 Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord14 En oandligmänniska tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det som kommer från Gud är rent, heligt och oändligt dyrbart och ska inte blandas upp med annan främmande andlighet eller med det mänskligt själiska.
Den icke pånyttfödda människan är ofta religiös och mottaglig för andlighet som inte kommer från levande Gud. Hon är ofta vidskeplig och öppen för spänningen i det övernaturliga i form av spådomar, astrologi,osv. Man menar sig vara förnuftig och inte tro på Gud, samtidigt som man lockas av detta.
 
 
 
 
 
 
 
Det finns många  avgudar som vill snärja henne. Hon gör sig även egna gudar, förtröstar på annat än Gud själv. Så här sade Luther när han förklarade det första budet i sin Stora Katekes:
 
 
 
 
 
 
 
Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud”.
 
 
 
 
Ateister ”tror” också på något, håller något för att vara sant. Det kan vara ideologier, världsåskådningar, och de förtröstar på sin intelligens eller sina sinnen som den enda källan till kunskap.
 
 
 
 
 
 
Den viktiga frågan är alltså VEM vi tror på, och därför VAD vi kan lita på är sant. Gud är själva sanningens ursprung och källa. Det unika med kristen tro är att sanningen om verkligheten och liv inte är åtskilda. Gud är en Person, som vi kan ha gemenskap med, samtidigt som vi får kunskap om våra existentiella villkor.  Vi förstår också av Bibeln att allt som finns inte är ett resultat av en blind slump, utan att denna personliga Gud också skapat allt med ett bestämt syfte. Han bestämde sig för att rädda oss från allt det som förstör och bryter ner, och ta os till sig i sin stora kärlek.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Den andliga vapenrustningen. I

Vi befinner oss i ett krig om sanningen och om våra själar. Så har det varit från tidens begynnelse, sedan mänsklighetens fiende och Guds motståndare lyckades lura de första människorna att tro på sina lögner. Gud har i sin kärlek gjort allt för att vi ska räddas från satans makt och få kunskap om sanningen. Men när vi väl lämnat vårt liv till Jesus, föds på nytt in i Guds rike och blir nya skapelser, har vi med oss trauman, destruktiva beteende- mönster och ett oförnyat sinne som påverkats av denna världens tänkande, som vi måste ta itu med. Jag ska ta upp det i kommande inlägg, hur vi kan bearbeta detta. Dessutom kommer vår själafiende att försöka attackera oss för att vi ska förlora tro,, tilliten, förtröstan och lydnaden till Gud.
Vi kan lita på att Gud är med i processen och hjälper oss, men vi måste göra vår del för att förbli i Kristus. Det handlar om det nya livets disciplin att söka Gud varje dag i bön, i bibelläsning, i lovsång, i villigheten att tjäna honom. Där ingår detta praktiska moment att ikläda sig Guds vapenrustning som Paulus skriver om i Efesierbrevet.  Vi kan göra det till en vana att göra detta varje morgon i vår bönestund.

 

 

Jag ska skriva ett par inlägg om olika aspekter av den andliga kamp vi har att utkämpa för att bevaras i tron och övervinna allt ont som vår själafiende försöker åsamka oss.

 

 

 

Här är texten från Efesierbrevet 6 :

 

 

 

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. 11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.
14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 18 Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden.
Som kristna behöver vi därför varje dag ikläda oss den osynliga men högst verkliga andliga rustning som Gud berett för vårt beskydd och vår seger. Vi har övergått från mörkrets välde till Guds rike men lever i den här världen, som är i den ondes välde fram till den saliga dag då Herren Jesus kommer tillbaka som Herre och inga mörkrets makter längre kan förstöra. Segern är vunnen, men fienden får verka den utmätta tid han har kvar, enligt Guds plan, försyn och under hans kontroll.  Allt detta är svårt, och vi förstår inte allt som sker, men kan lita på att vår Gud har all makt och verkar för sina barns bästa i evighetens perspektiv. Jag skriver om ondska och lidande i andra inläg.
Bara genom att förbli i Jesus Kristus blir vi bevarade och kan stå fasta i den andliga striden. Man sänder inte ut en soldat i krig utan en rustning och vår andliga skydd är Jesus själv. Vi ska ”ikläda oss Herren Jesus Kristus”, skriver aposteln i Romarbrevet 13:14 och förbli i honom själv, i hans frälsning, i hans nåd, i hans kraft. Jesus är vårt liv, allt vi behöver för vårt liv i dag och i evighet.
+++
Paulus använde en bild av den rustning de romerska soldaterna bar för att illustrera den kamp vi har att utkämpa, inte mot människor utan mot ondskans andemakter. Bilden ska inte föra tankarna till mänskligt krigande utan till hur Gud övervinner det onda genom Jesus. Vi klarar inte att genomskåda och stå emot ”djävulens listiga angrepp” ensamma, vilket denna text vill undertstryka. Vi behöver Guds hjälp i den andliga kampen, något som han vill ge för att vi ska behålla fältet, bevara tron på den frälsning Gud berett åt oss.
Det finns olika typer av satanisk makt, som jag återkommer till lite kort. Vårt huvudfokus är Gud själv, men vi måste också veta lite om vem vår fiende är och hur han verkar för att kunna stå emot honom.
+++
Pualus inleder med uppmaningen att vi ska stå fast md ”sanningen som bälte runt höfterna”. Det är det som håller hela rustningen på plats och därför är sanningen så vital, att vi lever i och av Guds sanning. Det är det enda sättet vi kan stå emot den ondes försåtliga lögner och bedrägerier.
Sedan ska vi vara iklädda ”rättfärdighetens pansar”, som skyddar vårt bröst, vårt hjärta. Jesus är vår rättfärdighet. Han tog vår synd, vårt onda, på sig och gav oss sitt rättfärdiga liv, som gör det möjligt att leva i gemenskap med Fadern.
Vi ska också bära som skor på våra fötter ”den beredskap som fridens evangelium ger”. Det handlar naturligtvis om vårt tjänande, hur vi villigt går ut i världen och vittnar i ord och gärning  om fridens evangelium.
Vi behöver ”trons sköld, som släcker den ondes alla brinnande pilar”.
Det är även nödvändigt att skydda vårt huvud, vårt tankeliv, med ”frälsningens hjälm”.
Vi får använda det mäktigaste anfallsvapnet mot satan, ”Andens svärd, som är Guds ord. Bara Guds eget ord kan besegra den ondes lögner.
Vi får göra detta under ständig bön och åkallan, och alltid be i Anden. Bara i den aktiva och levande gemenskapen med Gud kan detta andliga skydd fungera. det finns ingenting magiskt i detta, att vi räknar upp orden som i en formel. Vi gör det helt medvetna om vårt totala beroende av Herren, i ständig dialog med honom, i bön och genom att begrunda hans Ord.
+++
Jag återkommer lite mer i nästa inlägg till vad vi skyddas ifrån genom att vara andligt utrustade och hur vår fiende arbetar för att få oss på fall.

Det kortaste brevet berättar mycket om brevskrivaren.

Det kortaste brevet i NT är också mycket innehållsrikt och bland de mest rörande. Det säger så mycket om aposteln Paulus som person, om hans stora omsorg och kärlek till sina andliga barn, de som han fått föra till tro på Jesus. Det är ett privat brev till Filemon i Kolosse, och är endast 25 verser långt.
 
Paulus skrev ju många och långa brev till församlingarna med undervisning, förmaningar och uppmuntran. Han vakade över de troende i ständig bön och omsorg om att evangeliets sanning skulle bli bevarat. Det här korta och privata brevet skiljer sig från dessa, men uttrycker också evangeliets djupaste tillämpning, som är kärlek mellan de troende i praktiken. Kärleken måste omsättas i konkreta gärningar för att bli riktigt trovärdig.
 

 
+++
 
 
Bakgrunden till brevet var att en slav vid namn Onesimus hade flytt från den välbärgade Filemon, och Paulus vädjar till honom om att ta tillbaka Onesimus som en älskad broder. Onesimus hade blivit omvänd genom Paulus förkunnelse.  Det tillhör de sk fångenskapsbrev, som Paulus skrev när han satt i fängelse för evangeliets skull. Det kan dateras till ca 61-63, och platsen var Rom. 
  
 
Paulus omnämner inte sig själv som apostel utan som Jesu Kristi fånge, och  Timoteus, hans andlige son och nära medarbetare, som betydde så mycket för honom. Han adresserar Filemon och dennes husförsamling, och nämner flera andra. För Paulus var de enskilda medlemmarna viktiga, de utgjorde ju tillsammans församlingen, Kristi kropp.

 
”1 Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och vår broder Timoteus. Till vår älskade vän och medarbetare Filemon, 2 vår syster Appia, vår medkämpe Archippus och församlingen i ditt hus.3 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.”

Efter den inledande hälsningen fortsätter Paulus att skriva:

”4 Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, 5 eftersom jag hör om din kärlek och tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. 6 Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus. 7 Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, broder.”
Filemon var ett strålande exempel på hur en kristen verkligen levde i tro och kärlek. Det är ofta något Paulus berömmer i sina inledningar till breven. Tro, kärlek och hopp är ju själva kärnan i det kristna livet.
Han  uppmanar Filemon att inte straffa Onesimus, utan ta tillbaka honom i sin tjänst och välkomna honom som han skulle ta emot Paulus själv. Paulus är villig att ta på sig Onesimus skuld. Han vädjar till Filemon, men anspelar också på sin apostoliska aukotoritet och räknar med att bli åtlydd. Paulus gör en ordlek med betydelsen av namnet Onesimus, ”nyttig för”,  och hoppas att Filemon själv ska bli nyttig för Paulus genom att hörsamma hans önskan. Filemon hade antagligen också kommit till tro genom aposteln.
Hans bön om att Filemons gemenskap i tron med Paulus och de andra ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus, är en så bra formulerad bön att vi kan be den för varandra även idag. Det sammanfattar så mycket av vad det handlar om. Vi behöver förstå och ta till oss allt det goda vi har i Jesus, och att vår tro ska alltid vara verksam i kärlek.
Kärleken mellan kristna betyder allt, den kärlek som Gud visat oss alla och som är en gåva. Den kärleken är det som styrker alla troendes hjärtan i alla tider, håller samman gemenskapen och är ett starkt vittnesbörd utåt.
Här är resten av texten:
”8 Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, 9 vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge, 10 vädjar till dig för mitt barn som jag har fött i min fångenskap, Onesimus. 11 Förr var han inte till nytta för dig, men nu är han till god nytta för både dig och mig.
12 Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. 13 Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. 14 Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke, för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.
15 Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid? 16 Och då inte längre som en slav, utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren?
17 Så om du räknar mig som din vän, ta då emot honom så som du skulle ta emot mig. 18 Och har han gjort dig något orätt eller är skyldig dig något, sätt upp det på min räkning. 19 Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv 20 Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus.

21 Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du kommer att göra ännu mer än det jag ber om.
22 Ordna dessutom ett gästrum åt mig. Jag hoppas nämligen att ni genom era böner ska få mig tillbaka. 23 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig. 24 Det gör även mina medarbetare Markus, Aristarchus, Demas och Lukas 25 Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.”

Känn dig själv, men hur?

 

Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis viktigt och avgörande för vår personliga mognad. Det är en livslång upptäcktsfärd att bli trygga i vår egen identitet, förstå våra unika personlighetsdrag, goda och dåliga sidor, gåvor och brister, och hur vi påverkats av familj och miljö. När vi lär känna oss själva i ödmjukhet och sanning ökar även förståelsen och medkänslan med andra. Väl medvetna om våra egna svagheter och synder, blir vi inte så snabba att döma andra . Sanningen är helt avgörande när vi tillåter den processen i våra liv, att vi ser oss som vi verkligen är, utan bortförklarigar och livslögner. Det kan vara smärtsamt, men ändå värt att gå igenom.
Det är dock inte inte tillräckligt för att leva livet i sin fullhet, som andliga människor.  Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln:
Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).
Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.
Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt
och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24).
Gud har alltså själv gjort det möjligt för oss att få lära känna honom mer personligt. Han visar oss sitt ansikte i och genom sin Son, Jesus Kristus, som blev människa för att visa oss Guds kärlek och genom sin död och uppståndelse riva hindret, synden, som skilde oss från Gud.
Det är egentligt något oerhört, när man verkligen tänker efter. Det finns mycket att säga om detta, men jag börjar med det självklara. Hur går det till? Hur lär vi känna en person? Genom att för det första verkligen vilja lyssna, samtala, och sedan iakttaga hur denne agerar. Det är samma sak med Gud. Vi lär känna honom genom att vilja lyssna. Han har dels talat till oss i sitt eget ord och visat vem han är genom att handla i historien. Det har sedan trovärdiga vittnen som varit med om detta, skrivit ner.
Det kulminerade när Guds egen Son, Jesus, kom till världen för att göra honom känd för oss. En av de människor som såg och hörde Jesus, lärjungen och aposteln Johannes, skrev så här om den verkliga meningen med våra liv i sitt evangelium:
Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. 4 Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra.”(Joh 17:24).
Och i sitt första brev, kap 1:
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
De såg och hörde Jesus och har berättat om det för oss. Därför kan vi tro på deras tillförlitliga vittnesbörd. Vi hör bokstavligen Gud själva tala genom Bibelns böcker och ser honom agera. Han inbjuder oss dessutom till gemenskap med sig själv, där vi får tala med honom som vår allra närmaste, den som känner oss bäst och älskar oss mest. Vi får på djupet tala ut om allt som tynger oss, bekymrar oss och om allt vi behöver. Han är den bäste lyssnaren, med all tid och förståelse i världen, och även den som för vårt bästas skull förmanar och tillrättavisar oss så vi inte går vilse.
Det är så vi lär känna honom, och målet för det är gemenskap med honom själv.
Paulus skrev också på detta tema: ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” (1 Kor 1:9).

+++
Det är ju svårt eller omöjligt att lära känna sig själv utan att veta något om vårt egentliga ursprung och vår relation till vår Skapare. Under varje människas konkreta livshistoria i en familj, en släkt och i ett samhälle, finns även det stora livet, den stora berättelsen som handlar om att vi är skapade av Gud, för honom och till honom. Sanningen om Gud är också avgörande när det gäller att lära Gud som han verkligen är, vem han är. Det finns många gudsbilder, myter, religioner som påstår saker om det gudomliga men som saknar äkthetsstämpeln: Gud har inte uppenbarat detta om sig själv och gått i god för att det är sant. Det ghorde han i och genom Jesus på ett unikt sät.
Gud välsignade människan med förmågan till kärlek, familjebildande, relationsbyggande, sammanhang . Han gav och ger var och en av oss livet. Han uppehåller sin skapelse och håller den samman. Om Gud för en nanosekund skulle dra tillbaka sin Ande, sin livsuppehålande försyn och kraft, skulle vi och hela universum upphöra att existera.
Gud är den suveräne Skaparen som genom sitt verk gjort det möjligt för oss att se och förstå hans tydliga spår i skapelsen.
Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” Rom 1). 
Skapelsen är så fantastiskt konstruerad in i minsta detalj att det är svårt att säga att slumpen åstadkommit alla detta, de finstämda lagar som styr makro-och mikrokosmos, hur livets väv hänger samman osv. Varför är det så svårt att erkänna att det finns en Gud, en Skapare??
Likaså har Gud inrättat det så i det vi kallar den allänna uppenbarelsen, att vi är moraliskt ansvariga och kan veta i stort sett vad som är rätt och fel. De flesta samhällen är inrättade efter grundläggande lagar för att skydda livet och straffar mord, stöld, våldtäkt,  osv. Att korrupta politiker och byråkrater sedan missbrukar lagen för sin egen vinning är en annan historia. Men Guds lag står på något sätt skriven i människans hjärta. Vi är ju skapade till hans avbild, trots syndafallet när vi förlorade tillträdet till hans närvaro, något som Jesus förändrat villkoren för totalt. Genom honom har vi nu fullt tillträde till Fadern.
För när hedningar som inte har lagen av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan  anklagar eller till och med försvarar dem. ” (Rom 1).
Summan av allt är detta: Gud älskar oss så oändligt mycket och vill att vi ska lära känna honom som den Han ÄR, och oss själva i relation till honom. Då kan vi bli det människor vi är skapade för att vara, nu och i evighet. Vi blir oss själva mer och mer när vi lever i gemenskap med Gud. Han befriar oss från allt som förstör och hindrar oss från att vara hela, helade människor. I Hans närhet finns verklig frihet från synd, tvång, inre konflikter, ovisshet, osäkerhet, förtvivlan, ensamhet, förkastelse, fruktan osv osv osv. Hans gåva är frid, glädje, hjälp i alla situationer, trygghet och hopp
+++

Vad kan Adam och Eva lära oss?

De första människorna kan faktiskt lära oss en hel del om oss själva. Vi är oss ganska lika. Trots det enorma tidsavståndet och de stora skillnaderna i levnadssätt, föreställningar, kunskap om världen osv, så är de existentiella frågorna desamma och vi beter oss på samma sätt i många situationer.

Adam och Eva är ju inga personnamn, Adam betyder människa och Eva moder till allt levande, vilket inte hindrar att de faktiskt var två historiska personer. De representerade samtidigt mer än sig själva som mänsklighetens urfader och urmoder, skapade av Gud. Det som hände dem har påverkat hela mänsklighetens historia. Vi är som sagt på så många sätt ättlingar till Adam och Eva. Vi föds in i den gudsfrånvända verklighet som de var de första att skapa genom sin olydnad.

De utvecklades inte från andra arter utan Bibeln gör klart att människan utgör en helt egen kategori i jämförelse med den myllrande djurvärld Gud skapade.  Gud skapade distinkta arter som inte utvecklas till andra arter, men anpassas och förändras med tiden i sin specifika miljö inom sin egen art.

Människan skapades till Guds avbild för att råda över dessa och tjäna som Guds representater på jorden. Människan fick intelligens och förnuft, frihet att välja och därmed moralisk ansvar, språket, förmågan att orientera sig i tid och rum och utforska världen, att skapa, arbeta, planera, älska och bilda familj. Det är omöjligt att tänka sig en utveckling och en miljö där inte djuren haft och har en viktig roll för människorna, som föda, hjälp i arbetet och medlemmar i familjen. Det var inte Guds mening att de skulle överutnyttja och förstöra den så fantastiskt välfungerande, men samtidigt känsliga naturen eller djuren, utan leva i harmoni med sin omgivning och respektera allt levande.

+++

Bibeln berättar om Adams och Evas barn och alla släkten genom historien fram till Jesus själv. För Bibelns författare var detta historia, också för Jesus själv. Han hänvisade ju till Adams och Evas son Abel som blev mördad av sin bror Kain, till Noa, Lot och Abraham osv.  Därför kan de inte ha varit rent påhittade personer med en symbolisk betydelse.

Det finns naturligtvis en debatt om hur vi som kristna ska förstå denna och de andra texterna från Gen 1-11, och meningarna skiljer sig åt utifrån ett övergripande förhållningssätt som handlar om hur vi läser textena. Jag tror för egen del att de är mångdimensionella, vi kan förstå dem på många olika sätt, samtidigt som vi håller fast vid att det är verklig historia vi läser om. Den är dock skriven på ett särskilt sätt eftersom det handlar om Guds frälsningshistoria. jag återkommer till detta.

Men det viktiga är att förstå meningen med berättelsen, vad de lär oss om Gud, oss själv och vårt liv på jorden.

+++

Jag ska alltså fundera lite över vad vi kan lära oss av de avgörande händelser som skildras i Bibelns första kapitel. De har påverkat hela mänsklighetens historia och även Guds agerande i vår historia för att rädda oss från allt som fördärvar vårt liv: otro, uppror, synd, lögn, död. Han kommer också att sätta punkt för den vid tidens slut. Han är A och O, begynnelsen och änden.

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, orsaker till varför vårt liv ser ut som det gör. Och här kan vi konstatera några likheter mellan de första människorna och oss:

Vi tror inte på Gud och hans ord och lyder därför inte heller hans befallningar, gör inte hans vilja. Det är det grundläggande problemet. Vi är lättlurade och faller för lögner. Vidare är vi ”inkrökta i oss själva”, själviska, söker det vi tror är vårt eget bästa, men som inte alltid är det. Utan Gud vet vi inte vad som är det bästa för oss, utan gör felaktiga bedömningar. Vi måste lära oss medkänsla, förståelse för andra, hänsyn och att göra goda gärningar. Varje förälder vet att man inte behöver lära barn att vara olydiga, det finns med i vår natur, vår adamitiska natur. Vi måste inse att vi inte är i centrum och förhoppningsvis vändas rätt så att Gud får bli centrum också i vårt liv, bli vår Herre.

Samtidigt måste sägas att som Guds avbild uppvisar människan också rent naturligt många exempel på osjälviskhet och vilja att hjälpa andra. Det ligger också i vår natur att göra allt för våra barn, ta hand om varandra både i familjen och utanför den, att hjälpa främlingar.

När vi blir avslöjade med överträdelser skyller vi ifrån oss, erkänner inte att vi gjort fel och tar inte direkt ansvar för våra handlingar. Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

När vi gjort fel gömmer vi oss för Gud och för sanningens ljus, och konstruerar patetiska kamouflage för att dölja vår skam. Det finns många slags fikonlöv som människan försöker gömma sig bakom när Gud kallar på henne. Guds fråga ”Var är du Adam”? gäller fortfarande varje människa. Han frågar inte för att han inte vet var vi är i relation till honom, utan för att vi ska börja fundera över vår situation. Han vill att vi ska ta ansvar för vårt liv: var är vi i livet, vilka har vi blivit och vilka vill vi vara.

Gud vill hela tiden ha en dialog med människan, ett öppenhjärtligt, förtroendefullt och sanningsenligt samtal.

Berättelsen om Adam och Eva kan alltså lära oss att själva meningen med vårt liv är att erkänna att Gud är vår Skapare och Herre, att tro på honom och lyda det han säger i sitt ord, att inte skylla ifrån oss och inte fly från Gud och sanningen. Vi behöver ödmjukt be Gud om hjälp med detta!

+++

Bibeln talar om Kristus, Guds Son som den andre Adam, att i honom ges nåd och frälsning i nyskapelsen av mänskligheten i stort, genom att enskilda människor omvänder sig och tror på honom, att han dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var fullkomligt lydig och gjorde Guds vilja. Därför kunde Guds plan med människan, Adam, fullbordas och fullkomnas. I honom upprättas också vi, genom omvändelse och tro, när vi i dopet dör bort från den gamle Adam och blir nya skapelser i den nye Adam, Kristus. Jesus var den sanna Människan, som Gud vill att vi ska vara.  Jag återkommer till detta i ett särskilt inlägg.

+++

Vi skulle inte veta att den evige Guden, vår Fader i Jesus Kristus, skapat det universum och designat det så in i minsta detalj för att göra jorden beboelig för oss och allt levande, om Han inte själv talat om det för oss. Bibeln rymmer helt unik kunskap som är uppenbarad, avslöjad av Gud själv om honom, världen och vårt liv. Det ger en överblick och en referensram för oss att förstå oss själva i det lilla perspektivet och även världen i ett större perspektiv. Vi förstår att det är sant, dels för att Gud inspirerat sina tjänare att skriva ner detta, dels för att vi rent praktiskt känner igen oss i skildringen

När vi läser om de första människorna i Bibeln blir Guds vilja och plan med oss alla tydlig. Vi förstår också hur mycket vi behöver bli frälsta, räddade från vår synd och få det rätt ställt med vår Gud och Herre.

Månadens reflektion- september.

 

 

 

Shalom är i hebreiskan ett mycket rikt begrepp med betydelsen frid, fullhet, välgång, harmoni
välsignelse, sundhet, trygghet, frihet från betryck. I biblisk mening är detta
naturligtvis kopplat till Gud. Det är omöjligt att ens tänka sig att leva i denna fullhet av
liv och frid på egen hand utan Gud. Ett av Guds namn i GT är Jahve Shalom,
Herren är frid”. Dom 6:24. Friden är en verklighet förankrad i Gud själv och inte en känsla.

Av utrymmesskäl kan jag inte nämna alla texter i GT som handlar om denna frid
förutom denna vers just här i Jes 32:17, som handlar om rättfärdighetens rike och rymmer
profetiska ord om den kommande Messias och hans fridsrike:

 

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och
trygghet till evig tid”.

 

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att synden förstör och bryter ner vårt liv. Den skapar konflikter och mycket ofrid. Det finns så många trasiga relationer, så mycket som är förstört i våra liv, men Gud har åtgärdat detta grundproblem för oss. Han som ensam är rättfärdig har utplånat syndens och dödens makt genom att Jesus tog det på sig och lät oss få del i hans rättfärdighet.

 

 

Vi blir alltså först och främst försonade med Gud och får hans frid i förlåtelsen, ro för vår själ och trygghet som Guds barn. Som förlåtna kan vi förlåta, som försonade kan vi försonas. Det finns en djup läkedom i försoningens kraft.

 

+++

 

 

Texten från NT är denna:

 

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus.

 

Vi har frid med Gud, vi får leva i hans frid. Den är oberoende av yttre omständigheter, förändras inte. Jesus själv är allt vi behöver, han är verkligen vår frid.

 

Jag önskar dig denna Guds frid !

Vad vi med säkerhet kan veta om Jesu återkomst. 1.

Jag ska beröra några frågor i samband med detta och börjar med det viktigaste: Vi vet ATT vår Herre och Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka. Den exakta dagen känner ingen till utom Fadern själv, men vi kan  ändå veta en hel del om hur situationen i vår värld och tidsläget kommer att se ut, eftersom Jesus själv undervisade sina lärjungar om det.

Dessa verser ur Apg lär oss två grundläggande saker:
För det första ska Jesus komma tillbaka på samma sätt som lärjungarna såg honom stiga upp till himlen. För det andra inbegrep Guds räddningsplan hela världen och alla folk, vilket de första lärjungarna ännu inte riktigt förstod. Evangeliet ska därför förkunnas till jordens yttersta gräns, vilket Jesus också nämner som ett tecken inför sin återkomst. Det är viktigt att komma ihåg. Därför var och förblir lärjungarnas och församlingens uppgift att vara Jesu vittnen tills dess han kommer tillbaka.
När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” 7 Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”
9 När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. 11 De sade: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Paulus uttryckte  den förhoppning och längtan som funnits från början hos alla troende, att få förenas med vår Herre och se hans rike bli synligt, b la i sitt brev till Titus: ..vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 

De första kristna levde i en intensiv förväntan på Jesu snara återkomst, och vi i vår generation väntar ännu och kommer kanske ganska snart att få se honom komma tillbaka på himlens skyar med stor makt och härlighet. Många, liksom jag själv,  tror det.

+++

Det i sin tur har att göra med hur vi förstår Uppenbarelsebokens ord i kap 20 om tusenårsriket, det enda ställe där det uttryckligen förekommer. Det finns olika uppfattningar om att Jesus kommer tillbaka före resp efter tusenårsriket, eller om vi i praktiken redan befinner oss i det redan efter Jesu uppståndelse. GT:s profeter beskriver denna period av Guds välsignade regerande i frid, fred, men det finns som sagt olika sätt att förstå det.

Det beror på hur vi tolkar Uppenbarelseboken och profetiorna med dess apokalyptiska bildspråk och symboler av olika slag (tal, bilder), och andra bibelböcker som tar upp ämnet.

Därför kan skillnaden bli stor mellan vad kristna kommer fram till och positionerna kan vara låsta. Det är vad vi alla har att komma med: med eller mindre kvalificerade och troliga tolkningar av det profetiska skeendet som i sin helhet är svårt att exakt ange en tidpunkt för. Det beror nämligen på så mycket som vi inte har överblick över. Men det finns som sagt mer bibelstöd för en sund och riktig förståelse av åtminstone en tolkning, som jag förstår det.

+++

Vad vet vi då med all säkerhet? Att Herren Jesus kommer tillbaka efter det han själv beskriver (i Matt 24 med parallellställen) som 1. födslovåndorna, början på födslovåndorna, 2. det avgörande tecknet med ”förödelsens styggelse” och den åtföljande svåra nöden, och de sista omskakande globala katastroferna innan Människosonen kommer på himlens skyar med stor makt och härlighet, och han sänder ut sina änglar för att samla de utvalda. Uppenbarelseboken fyller i med fler detaljer och beskriver hur Guds domar verkställs, som i sin tur måste förstås i ljuset av de gammaltestamentliga förutsägelserna om Herrens Dag. Paulus nämner i 2 Tess 2 vad som måste ske innan Laglöshetens människa kan träda fram. Vi måste alltså försöka förstå alla relevanta bibelställen i sin helhet. Jag återkommer till detta.

Jesus gav oss alltså följande viktiga riktlinjer som svar på lärjungarnas fråga : ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Jesus varnade först och främst för bedrägerier flera gånger och talade sedan om stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar, svåra förföljelser, kärlekslöshet, falska profeter och framför allt mission: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Det verkar som att detta har accelererat de senaste decennierna, men samtidigt har det förekommit tidigare i historien. Det är på sätt och vis det unika med de bibliska profetiorna, de har flerfaldiga uppfyllelser, de kan alltså ske flera gånger, men ändå på ett unikt sätt i den absolut sista tiden.

Det gäller ju särskilt det avgörande tecknet: ”förödelsens styggelse”, och den ohyggligt svåra nöd som då kommer att utbryta. Jesus hänvisade till profeten Daniel för detta, som också delvis uppfylldes i närtid och ska uppfyllas i den yttersta tiden. År 70 besegrade den romerske kejsaren Titus Jerusalem och förstörde templet och de kristna flydde upp i bergen, precis som Jesus hade uppmanat dem till.

Daniel profeterade i sin tur om detta redan på 500-talet. Det uppfylldes också delvis när den seluekidiske kungen Antiokus IV Epifanes 167 f Kr vanhelgade Guds tempel i Jerusalem och offrade ett svin på det altare han byggt och invigt till Zeus. Många judar var redan helleniserade och opponerade inte mot hans politik, men andra grupper gjorde uppror och det s k  mackabeerkriget utbröt.

Här ser vi alltså ett exempel på att Guds profetiska ord kan ha flera uppfyllelser och att det därför kan sägas vara ett slags mönster, som vi kan känna igen Guds motståndares kännetecken och aktivitet i och genom. Johannes talar i sitt Första brev om ”antikrists ande” och att det kommer att finnas flera antikrister, men samtidigt kommer Laglöse, Antikrist själv, som satan kommer att besätta och styra på ett speciellt sätt, att träda fram i den sista tidsperioden som Herren ska ge sin tillåtelse till.

+++

Är det värt att debattera detta mellan kristna? Ingen av oss vet ju med säkerhet på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Vi kan ju i alla fall leva så att vi är förberedda och redo för hans ankomst varje dag, oavsett när det sker. När det börjar att dra ihop sig på allvar kommer vi att veta. Jag tror vi ännu befinner oss i födslovåndorna. Samtidigt har vi kunnat se tydliga tecken på hur den globala agendan av antikristlig karaktär vuxit fram under en längre tid, med bedrägeri, avfall, falsk lära och religionssynkretism inom kristenheten. Vi ser allt som skett med Israel de senaste 70 åren och förhållandena i Mellanöstern, laglösheten, upproret mot Guds ordningar öka, liksom förföljelse av de troende parallellt med världsmission.

Därför kan vi ana att det börjar närma sig och därför säger vi med Johannes: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upb 22:18).

Månadens reflektioner-augusti.

 

Vår kristna tro vilar på stadig grund, på fakta och inte myter: Guds handlande i historien som bevittnats av hans folk. Petrus var ögonvittne till det som skedde på berget när Gud förhärligade sin Son på ett synligt och mäktigt sätt.

 

Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät.17 Han fick ära och härlighet från Gud Fadern när rösten kom till honom från den majestätiska Härligheten  ”Han är min Son, min Älskade. I honom har jag min glädje.”
18 Den rösten hörde vi själva från himlen när vi var med honom på det heliga berget.

Här kan man läsa om denna innehållsrika händelse i evangelierna, Matt 17:1-8, Mark 9:2-8 och Luk 9:28-36.

Historien är full av berättelser, myter och legender. Det har varit ett sätt för människan i alla tider och kulturer att förstå sin omgivning och skapa någon slags begriplig berättelse om ursprung och sammanhang. I många fall skiljer de sig åt, men det finns också exempel på likheter.
Bibeln innehåller också berättelser om skapelsen och livet, men utifrån ett helt annat perspektiv. Det är Skaparen själv som i sitt Ord blixtbelyst viktiga skeenden och händelser i historien. Han har låtit oss få titta in bakom kulisserna och talat om hur allting började och hur det kommer att sluta. Det är vad uppenbarelse betyder, Gud själv avslöjar något vi absolut inte vet.
Det är han som tog initiativet till att visa vem han är och varför allting blev som det blev för oss människor.
Det har ingen människa kunnat tänka ut, vad som hände i universums begynnelse.  Ingen människa kunde heller räkna ut att Gud själv skulle uppenbara sig i egen hög person och bli människa på en bestämd tid och plats i historien. Ingen människa kunde över huvud taget hitta på en så underbar kärlekshistoria som den om vår Gud, om hur han skapar oss och när vi går bort från honom, gör allt för att återföra oss till sig. Den är dessutom sann.
Det är bara Guds Ande själv , som visste detta och skapade denna förunderliga samling böcker som ger oss en unik kunskap om vår Skapare, Frälsare och Herre själv. Han inspirerade och ledde alla de som skrev Bibeln Det är själva grunden för en korrekt verklighetsuppfattning där Gud är i centrum, och vi finner vår rätta plats i tillvaron i relation till honom.  Det Gud talat, det sker, och det Gud lovat,  går i uppfyllelse.
Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 20 Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning 21 Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 
Man kan därför säga att den Heliga Skrift i sin helhet profetisk. Vi får hålla oss till detta ord som ett stadigt ledljus i världens mörker och kan vara helt förvissade om att Herren kommer att slutföra sin plan. Allting ser kaotiskt ut, och det blir tyvärr värre, men Gud har kontroll över både de stora skeendena och våra enskilda liv. Vi kommer att få veta det vi behöver när tiden är inne och behöver därför inte spekulera. Låt oss söka Guds ansikte mer än någonsin, i bön, förbön och tillbedjan, i Ordet, i tjänsten.
Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande. 21 Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet ska ge er evigt liv. ..
Han som har makt att bevara er från fall och föra fram er fläckfria och jublande inför sin härlighet – 25 den ende Guden, vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre – honom tillhör ära, majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet. Amen.” (Judas brev).
+++

Månadens reflektioner-Juli.

 

 

 

I Gud Skaparens verk ingår också hans suveräna förmåga att forma och förvandla. Det är ett egentligen ett lika stort mirakel som när Han talade allt som finns till existens.

 

 

Allt Gud gör är  ju mirakulöst för oss och vi kan inte begripa  det med vårt begränsade förstånd. I nyskapelsen, när vi föds på nytt av hans Ande, förvandlas vårt mörker till hans ljus, vår hopplösa situation till liv och framtid. Därigenom skapas också möjligheten att börja förnyas i vår tankevärld och agerande . Det är en process som tar tid, men det är verkligen möjligt. Det hänger inte enbart på oss, utan på Gud som ger oss sin nyskapande kraft. Därför ger vi inte upp.

 

Vi kan alltså samarbeta med Guds Ande i att utforma vårt liv utifrån de nya förutsättningar han skapat åt oss.  Mycket kan vi inte påverka, som vår familj, vårt arv, våra tidigare erfarenheter som format oss. Men vi kan få hjälp med att se annorlunda på vårt liv och omvärlden, att inte låta de destruktiva krafterna förstöra oss, att förvandla det som hänt oss till något gott.  Vi kan forma våra liv, de många skärvorna kanske, till en vacker och användbar kruka. Gud hjälper oss att förvandla det till synes meningslösa och hemska som hänt, till något av bestående värde bortom tid och rum. Vi lever ju inte bara för denna världen utan får ha detta evighetsperspektiv på våra korta liv.

 

 

Egentligen är det vår älskande Fader själv som omformar oss, förvandlar oss, i sina skapande händer. Om vi bara tillåter honom, och inte motarbetar hans arbete. Ofta förstår vi inte det som sker, men vi får överlåta oss till honom och lita på att allt till sist samverkar till det bästa (Rom 8):

 

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 29 Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.

 

 

+++

 

 

 

Vi behöver uthållighet och ny styrka varje dag för att orka ända fram. Vägen är lång och bitvis svår, men Herren själv är vår kraftkälla.

 

 

Vet du inte? Har du inte hört

att Herren är en evig Gud

som har skapat jordens ändar?

Han blir inte trött och mattas inte,hans förstånd kan inte utforskas.

29 Han ger den trötte kraft

och ökar den maktlöses styrka.

30 Ynglingar kan bli trötta och ge upp,

unga män kan falla.

31 Men de som hoppas på Herren får ny kraft,

de lyfter med vingar som örnar.

De springer utan att mattas,

de vandrar utan att bli trötta.” (Jes 40)

 

 

 

Därför böjer jag mina knän inför Fadern, 15 han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn.  16 Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, 17 att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. 18 Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet 19 och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.
20 Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, 21 hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen.  (Efesierbrevet 3).