Vad är tro?

 

Tro

 

 

Vad är tro och vad är det inte? Man kan säga några mycket enkla och fundamentala saker om vad det inte är: vag förhoppning eller undran, tvivel och osäkerhet i motsats till vetande. Den betydelsen har tro i vardagligt tal men i biblisk mening är det tvärtom. Trons själva innehåll vilar på en övertygelse som människan fått som en gåva i mötet med den Gud som uppenbarar sig, ”en visshet om ting som man inte ser”.

 

Tro är människans svar på det Gud säger och gör. Det är en stark förvissning, som vilar på erfarenheten: det Gud säger att han är och ska göra, sker verkligen. Det Gud uppenbarar om de för oss osynliga andliga verkligheten är delvis en kunskap och ett slags vetande, som visserligen inte går att bevisa med inomvärldsliga metoder. Det handlar mer om ett förtroende för det Gud säger, att det är sant, och att hans handlande i historien kan påvisas. Det finns en överensstämmelse mellan vad Gud säger och gör och det är också synligt i skapelsen, i historien, i världen.

 

Tron har därför också med erfarenhet att göra i biblisk mening. Det baserar sig i gudsfolkets liv på att de hört vad Gud lovat och sett hur han genomfört det. Det hebreiska ordet för tro är ‘aman, אָמַן, som betyder det som förmedlar stabilitet, trovärdighet, det som går att lita på, är sant. En avledning av detta är AMEN, som just uttrycker  vår reaktion på att det Gud säger är sant och håller att förtrösta på och förlita sig på. Vi instämmer och håller med om att det Gud har sagt är absolut sant och rätt. Jesus inleder ibland en mening med Amen, när han vill understryka något och sanktionera det, och det översätts med ”sannerligen”.

 

Jesus kallar sig själv för Amen i Upb. 3:14: ” Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse”. I 2 Kor 1:20 läser vi att, ”  Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen ,  för att Gud ska bli ärad genom oss. ”

 

Jesus både bekräftar och uppfyller alla Guds löften och han är själv detta Amen,  det är sant. Han är  Guds JA,  Guds bekräftelse på löftena om frälsning. Mer om Amen senare.

 

 

Detta vetande måste kallas tro eftersom det handlar om den osynlige Guden och inte går att bevisa på vanligt sätt men det är ändå ett vetande om Gud, som bygger både på tillit och lydnad, vetande och erfarenhet. De fick med sina egna ögon se vad de hört Gud lova genom sin tjänare Mose, efter en tid av väntan och prövningar.

 
Några  exempel på detta, från Exodus: 30 ”På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren . Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.”
Exodus 19:4 ” Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. 5 Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. 6 Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn.”

 

 

Tron  rymmer även den viktiga aspekten av förtröstan, tillit, överlåtelse, väntan på att det Gud sagt ska ske, i en fientlig värld där det mesta talar emot Gud. Det är människans sätt att förhålla sig till den Osynlige, att lita på det han säger och det inrymmer alltid en kamp att hålla ut och hålla fast vid löftet. Dessa vilar nämligen inte på människans subjektiva erfarenhet eller hennes egen förmåga, utan på den yttre, större verkligheten, som är Gud själv. Hebr 11 : 1 ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd ..”

 
När Gud ingår förbund med sina utvalda är det ett villkor att människan gör sin del i överenskommelsen och det är att tro, hålla fast vid det Gud har sagt och lyda det han ställer upp som villkor. Det finns alltid ett om med, om ni hör och lyder så ska jag… Det är Gud som genomför det han lovat i sin tid och på sitt sätt. Det svåra för oss i alla tider är att inte lägga oss i, att vänta, att göra det på vårt eget sätt. Det Gud behöver är denna trofasthet från vår sida för att kunna förverkliga sina planer inom förbundet. Från människans sida handlar det om att tro, fast man inte ser det Gud lovat
Tro och lydnad hänger ihop. Höra och lyda. Jesus säger om sig själv: ”Om ni håller mina bud, förblir  ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud, och förblir i hans kärlek” (Joh 15:9).

 

+++

 

 
Det avgörande är innehållet i tron, vad Gud sagt, lovat och gjort. Det har Guds folk omvittnat under århundradenas lopp och nedskrivit. Bibeln är en vittnesbok kan man säga. Människor som hört, trott och sett vittnar om Guds gärningar. Det är i sin tur innehållet i vår tro, som gör att vi kan tro vittnenas berättelser.  Det löper genom alla bibelböcker som ett tema och kulminerar i Nya Testamentet när t ex Petrus säger i sin första predikan: ”…en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse” Apg 1:22).  Det Gud säger är löften om något han ska göra, men vi får inte veta när det ska ske. Löften är då det vi tror på, eller snarare, vi tror på honom som gav löftena. Det är vår del och att leva i enlighet med Guds vilja.

 
Vi får alltid tydliga och handgripliga exempel i Bibeln på vad tro är. Det börjar som alltid med något Gud säger och gör. Han uppenbarar sig för Abraham och ger honom de löften mycket av Bibeln sedan kommer att handla om. I 1 Mos 12 gäller det löftet om landet: ”

 

12 1 ”Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. 4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land 6 fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. 7 Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8 Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. 9 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut. ”

 

Guds plan gällde ett land som på ett särskilt sätt skulle tillhöra och ett folk som skulle vara invigt, helgat åt honom på denna plats. Han börjar med en man för att så småningom få ett helt folk att uppenbara mer av sig själv för. Ytterst planerar Gud för att hans Son ska födas ur denna släkt. Gud planerar långt i förväg för att Messias ska komma och upprätta Guds rike. Men det är många steg på vägen innan det blir en verklighet.

 
1 Mos 15 gäller det löftet om en avkomma: 1 ”Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Herre , vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Abram sade vidare: ”Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig.” 4 Men Herrens ord kom till honom: ”Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge.” 5 Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli.” 6 Och Abram trodde på Herren , och han räknade honom det till rättfärdighet. ”

 

 

Abrahams reaktion på detta är tro. Han litar på att det Gud säger är sant och att han kommer att göra det. Det är första gången i Bibeln som vi möter de viktiga orden: tro och rättfärdighet. Hur människan blir rättfärdig inför Gud genom tron.
Paulus anknyter i Romarbrevet till dessa avgörande händelser, när Gud ingår förbund med Abraham, och ser det utifrån det fullbordades perspektiv: Gud fullbordade löftet till Abraham om landet, folket och Messias. Den viktiga principen om tro och rättfärdighet stadfästs här. Det  har från början handlat om tro och inte gärningar, som vägen till rättfärdighet. Abrahams sanna avkomlingar lever i tro.  Lagen var en parentes i Guds frälsningshistoria. Den skulle ge insikt om synd och leda fram till tro på Guds frälsning, Gal 3:15-25 b la :

 

 

” Bröder, jag vill ta ett mänskligt exempel: inte ens en människas testamente som vunnit laga kraft kan upphävas eller utökas. 16 Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte: ”och dina avkomlingar”, som när det gäller många, utan som när det gäller en enda: och din avkomma, som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg gjort giltigt kan inte upphävas av lagen som kom fyrahundratrettio år senare , så att löftet skulle bli ogiltigt. 18 För om arvet skulle bero på lagen, beror det inte längre på löftet. Men Gud gav det till Abraham genom ett löfte.19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd på grund av överträdelserna för att gälla tills avkomlingen kom, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand . 20 Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en .21 Är då lagen emot Guds löften? Verkligen inte. Hade vi fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat ska ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.

 

 
4 1 ”Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet ? 2 Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. 5 Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.6 Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd. 9 Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11 Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12 Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.

 
Abraham och löftet13 Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. 15 Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.16 Därför heter det ”av tro”, för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk . Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till. 18 Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk , som det var sagt: Så ska din avkomma bli. 19 Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, 21 fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. 22 Därför räknades det honom till rättfärdighet .23 Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, 24 utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.”