Judas-gestalten har alltid väckt stark motvilja, undran och märkligt nog fascination, och det har både skrivits teologiska och skönlitterära böcker om honom. Varför gjorde han det han gjorde?  Hans namn har blivit liktydigt med förrädare och svikare, men det finns de som tvärtom menar att hans motiv både var förståeliga och försvarbara. Då hämtar man ofta material från grumliga källor,  bla i form av en gnostisk skrift, Judas evangelium, där Judas framställs som hjälten och inte den förrädare han var enligt Jesu egna ord. Gnosticismen fabricerade s k evangelier ett par hundra år efter de riktiga, och de avviker markant från de  kanoniska (tidigt godkända som de rätta och av kyrkan auktoriserade) som skrevs av Jesu apostlar och lärjungar i nära anslutning till hans död och uppståndelse. I sådana sena skrifter är det ofta en gestalt som framställs som förtrogen med Jesus och som fick speciell kunskap av honom. Det kan var Judas i det här fallet, Thomas eller Maria Magdalena. Men det saknar all trovärdighet eftersom de avviker från de kanoniska evangelierna i nästan allt.

Men NT är helt tydligt i hur han framställs. Det som utmärkte Judas i jämförelse med de andra lärjungarna var att han vid den sista måltiden kallade Jesus för ”rabbi”, lärare, och inte Herre som de andra. Det säger mycket om hur han såg på Jesus. Vi vet ju inte vad som pågick i hans sinne under de här tre åren men efter att ha följt Jesus på nära håll och sett de under han gjorde, den undervisning om Guds annorlunda rike han lyssnat till, så ”borde” han ha kunnat kalla Jesus för Herre, och inte bara rabbi. Det fanns många lärare i Israel på den tiden, men bara en Herre. Ingen av lärjungar förstod allt om vem Jesus var och hur han uppfyllde de gammaltestamentliga skrifterna om Messias, men de visste tillräckligt för att den sista kvällen tillsammans kunna kalla honom Herre.

Matt 26 På kvällen låg Jesus till bords med de tolv. 21 Medan de åt, sade han: ”Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig.” 22 Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: ”Inte är det väl jag, Herre?” 23 Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. 24 Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.” 25 Judas, han som skulle förråda honom, sade: ”Rabbi, inte är det väl jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”

Jesu lärjungar utgjorde en brokig skara av människor som var så olika: några var fiskare, bröder, f d lärjungar till Johannes döparen, en var selot, en skatteindrivare. Jesus utvalde dem och visste med all säkerhet också vem som skulle förråda honom. Alla fick kanske en chans att välja rätt och göra rätt utifrån sina förutsättningar. Simon seloten som i början var anhängare   av en militant motståndsrörelse mot romarnas ockupationsmakt (eller sympatiserade med), genomgick en förvandling och blev enligt traditionen missionär och martyr. Han hade nog velat se Jesus befria sitt folk och upprätta Guds rike där och då,  men han och de övriga tio litade ändå på Guds vilja och plan. De förstod inte allt då och var både sorgsna, förvirrade, rädda och tvivlande men skulle aldrig kunna tänka sig att förråda sin Herre.

Vi vet inte så mycket i detalj om dem, men Judas  hade hand om gruppens pengar och stal enligt Johannes ur kassan. Han var alltså girig och missunsam, men det kan säkert inte ha varit orsaken till förräderiet, han lämnade ju tillbaka de 30 silvermynten  efter Jesu död. Judas ångrade sig alltså, men till skillnad mot Petrus som förnekade sin Herre tre gånger med ed, ångrade sig och blev kärleksfullt upprättad av Jesus, tog han livet av sig. Petrus blev ju också skarpt tillrättavisad av Jesus för att han tänkte människotankar och inte Guds tankar om det lidande Jesus måste genomgå (Matt 16:21). Det går inte att förstå Judas beteende enbart utifrån vissa psykologiska antydningar i texterna och veta om det var girighet, besvikelse eller något annat som drev honom. Orsaken måste ha legat djupare och varit av andlig karaktär.

Luk  22: Det osyrade brödets högtid som kallas påskvar nu nära. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte finna något sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket. 3 Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 4 Han gick och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 5 De blev glada och lovade att ge honom en summa pengar. 6 Han samtyckte och sökte nu efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom åt dem utan att folket var med.

+++

Tillbaka till gnosticismen och  några skillnader mellan kristen tro och gnosticism.

Gnosticismen var och är fortfarande en huvudfiende till den bibliska uppenbarelsen. Dess företrädare förvränger, förvanskar, drar ifrån och lägger på olika sätt till sådant som inte överensstämmer med den grundläggande kristna tron vars pelare är:

Gud är skaparen och det skapade är därför ”mycket gott”. Gud skapade människan till sin avbild och blev själv människa. Det materiella är inte av lägre dignitet och ont, skapat av en lägre gudom som gnostikerna menar och vars mål är att frigöra sig från det materiella som binder anden och sträva uppåt genom olika nivåer till det högsta väsendet, som dock är okänd och opersonligt,

att Bibelns Gud är den ende sanne Guden, ett till sitt väsen och tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi måste använda mänskliga begrepp för att försöka förstå Gud, som ju är ett mysterium. Om vi utgår från det Gud uppenbarat om sig själv, att han ÄR kärlek, att Fadern älskar Sonen i Andens enhet i evighet, kan vi kanske ana den levande dynamik som finns i Guds väsen. Jesus talade om detta i Johannesevangeliet, något jag återkommer till i ett inlägg. Men det är genom Guds löften om att vi kan lära känna honom som det är möjligt. Jesus leder oss till Fadern i och genom den Helige Ande. Det är tron, överlåtelsen och kärleken som gör detta möjligt,

att Guds Son blev människa, verkligen dog på korset för vår synd, begravdes och stod upp från de döda, att han är den ende medlaren mellan Gud och människa,

att  GT och NT hör ihop och måste läsas och förstås tillsammans,

att frälsningen är av nåd genom tro och inte genom”hemligt vetande”, upplysning, askes eller goda gärningar,

att kroppen i sig inte något ont som ska bekämpas, utan det är ”den gamla människan” som Paulus benämner oss alla innan vi tagit emot frälsningens gåva, blivit försonade med Gud och födda på nytt till att vara nya skapelser i Kristus Jesus som Guds älskade barn.

+

Det finns naturligtvis mer att säga om detta, men det är på dessa punkter som de obibliska gnostiska föreställningarna avviker. Det finns många religoner, sekter och kulter idag som på olika sätt kan kännas igen på det sättet.

Vi människor kan tänka fel om Gud, oss själva och vår värld. Tankesystem kan ytterst sägas bestå i värdebaserad informationsöverföring. Det vi tänker utgör vår inre värld och leder till sanningsbegrepp, attityder, handlingar, vanor, livsstil. Det finns i grunden ett par olika källor till information:

Gud själv i hans ord och i Jesus Kristus, och hur han verkar genom att visa vem han är redan i skapelsen och genom de samvetsfunktioner han nedlagt i människan, och i vår förmåga till förnuftigt tänkande, och i gåvan att kunna lära känna vår Skapare genom tron,

våra egna tankar som kommer från det vi fått lära oss, vårt samhälle och kulturella och religiösa sammanhang, våra erfarenheter,

och fienden till Gud som b la kallas lögnare, mördare, frestare, den onde.

Bibeln säger mycket om just det här, vilket jag återkommer till.

+

Människor har levt och dött sedan urminnes tider och inte lämnat några spår efter sig annat än i minnena hos sina kära.  Men många har blivit ihågkomna långt efter sin död för att de gjort något exceptionellt,  gott eller ont.  Människor som med sitt idoga arbete i rättvisans och medmänsklighetens namn hjälpt andra och gjort livet bättre. Det finns också de som utnyttjat den makt de tog sig sig för att förtrycka, döda och förstöra. Det finns filosofer, religionsgrundare, ideologer som konstruerat olika ismer, som påverkar folkgrupper än idag. Vi känner deras namn från historieböcker och skrifter.

Vad de alla har gemensamt är just att de är döda. De kan inte hjälpa oss, annat än som uppbyggliga exempel eller i bästa fall förebilder. Deras läror förblir teorier utan verkligt liv, som visserligen kan påverka tankeliv och beteende, men inte förvandla oss inifrån och ge oss del i det eviga livet. Det kan bara Gud vår Skapare göra genom sin Ande.

Men det finns en händelse som förändrat mänsklighetens öde och hela världshistorien och som vi firar idag: Kristi uppståndelse från de döda.

+++

Det är bara han som återvänt från döden och är en levande och underbar Frälsare för var och en som åkallar hans namn och söker honom. Jesus ger oss fritt och för intet sitt liv och  kärlek, sin förlåtelse och frid, sin kraft och närvaro.  Uppståndelsen bevisar att det Gud lovat i sitt ord fullbordades genom döden på korset för vår skull. Alla som tillhör honom ska uppstå vid hans återkomst och hela skapelsen befrias från allt ont. Det är vårt stora och fasta hopp.

Människan söker efter bevis på Guds existens och anklagar honom ofta för att det finns lidande och ondska i världen. Det är förståeligt. Gud kan tyckas avlägsen, och livet svårt och utan mening. Men han låter sig inte finnas som ett teoretiskt svar på alla frågor, utan gjorde mer än så, något mycket större. Guds Son blev människa och visade vem han verkligen är. Den osynlige Guden, som bor i det helighetens ljus vi inte kan uthärda att skåda in i, blev synlig i Jesus Kristus.

Och om vi vill tänka efter lite och låta perspektiven skifta så blir bilden en annan när vi utgår från vad Bibeln har att säga om detta. Det var människan som ”lämnade” Gud i sin ovilja att tro och lyda hans ord och därefter har han gjort allt för att hämta henne tillbaka till sig, vilket frälsningshistorien visar: från Guds löfte om att krossa den fiendes huvud som bedrog de första människorna med sina lögner (Gen 3), via sitt judiska förbundsfolk med Abraham, Mose, David och profeterna , fram till den utlovade Frälsaren.

Det är så mycket som sker på korset där Jesus hängde till föraktfull beskådan, övergiven av alla, förnedrad och utsatt för en smärta vi inte kan föreställa oss. En brottsling som korsfästes vid hans sida sammanfattar det:

En av brottslingarna som var upphängda där hånade honom och sade: ”Är inte du Messias? Fräls då dig själv, och oss också!” 40 Men den andre tillrättavisade honom och sade: ”Fruktar du inte ens Gud, du som är under samma dom? 41 Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont.” 42 Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” 43 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Det har blivit sagt så många gånger, att det som såg ut som ett  fruktansvärt nederlag i själva verket var en fullkomlig seger över det onda, synden och döden. Det förstod varken lärjungarna på riktigt vid den tidpunkten och ännu mindre, de regiösa och politiska ledarna , och  mörkrets makter.

1 Kor 2 : Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 

Johannes uttryckte denna dubbelhet så tydligt i sitt evangelium när Jesus talade om att han skulle bli upphöjd, vilket dels bokstavligen betydde att han skulle hängas upp på korset, men samtidigt genom detta upphöjdes som Herre över hela skapelsen. Vi vet ju att Gud uppväckte sin Son från döden och fullbordade därmed sin räddningsplan.

Ingen har stigit upp till himlen utom den som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen.14 Och så som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, 15 för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. 16 Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.

+++

Det är människan som genom historien visat (och visar) exempel på ofattbar stor grymhet och orättvisa mot andra i sin egoism och strävan efter makt. Detta fundamentala problem med hennes ondska krävde en drastisk åtgärd från Guds sida: att låta Sonen bli utsatt för detta i sin kropp och dö bort det onda. Mer närvarande kunde Gud inte vara än i Jesus den stunden- den enda människan utan synd och helt oskyldig, som tog på sig allas våra synder och vår skuld inför Gud. I detta bevisade han sin kärlek till oss och att han är närvarande med oss i vårt lidande och i världens mörker. Det är ett stort mysterium att begrunda, som jag återkommer till. Men framför allt väcker det en enorm tacksamhet till Gud för hans kärlek och nåd mot oss.

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. ” (Rom 5)

( 2 Kor 5).

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (1 Petr 3:18).

Det kommer fler inlägg om hur Jesu död gjorde slut på dödens makt och att vi som tillhör honom redan här och nu är nya skapelser i honom. Vid Kristi återkomst kommer den stora kosmiska förvandlingen att ske när Herren ska skapa nya himlar och en ny jord där han ska råda och regera i rättfärdighet, sanning, frid och godhet, utan uppror och förvanskningar av hans avsikter.

Ingen Långfredag utan Bachs Matteuspassion. Svensk psalm 144.

O huvud, blodigt, sårat,
Av smälek höljt och spe!
O huvud, kvalt och fårat
Och böjt i ångst och ve!
O huvud, som skall siras
Med ärekrans en dag,
Men nu med törne viras,
Dig ödmjukt hälsar jag.

2.
O ansikte du höga,
Som nyss betvang en värld,
Din makt nu gäller föga,
Din fägring är förtärd,
Din glans till intet vorden!
O vem har släckt den blick,
Vars ljus allt ljus på jorden
I klarhet övergick?

3.
Den börda du har burit
Min syndabörda är.
Den skörden, som du skurit,
Jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
Hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer:
Se ned till mig i nåd!

4.
Dig tackar allt mitt hjärta,
Min Herre Jesu god,
För all din djupa smärta
Och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
Dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
Mig bärga till din ro.

5.
När jag skall lämna världen,
O lämna du ej mig,
Och låt vid hädanfärden
Min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
I sista kampens nöd,
Kom då och lossa banden,
O Jesu, för din död.

6.
Träd i min sista timma
Själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
Din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
I djupet av min själ
Och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.

Mer av Bachs Matteuspassion, bland det vackraste som skrivits av människohand. Lyssna gärna på hela, här är en aria:

Inledningskören: https://www.youtube.com/watch?v=MDWMHHyFJSI&list=RDMDWMHHyFJSI&start_radio=1

Det grekiska ordet för ängel är angelos, ἄγγελος, vilket betyder budbärare. Det antyds i Bibeln att det finns olika kategorier av andliga varelser och att de har olika uppgifter, men här ska det handla om dessa sändebud som kommer med budskap från Gud. De omnämns ett par hundra gånger i Bibeln, och jag ska ta upp en del exempel. Herrens ängel är särskilt intressant, vilket jag återkommer till i ett särskilt inlägg. Men de viktigaste namngivna änglarna, som också är de högsta i rang, är Gabriel och Mikael.

Det finns många föreställningar om dessa som saknar förankring i Bibeln, här är några: de har inte vingar, ser inte ut som guldlockiga flickebarn, är inte människor som efter döden förvandlats till änglar, vilket är en totalt felaktig sammanblandning av två helt olika kategorier av skapade varelser: änglar som skapades för att tjäna honom i den andliga världen, och vi människor som Gud skapade till sin avbild för gemenskap med sig själv och för att representera honom på jorden . Det är vårt oerhört stora privilegium, att få bli hans barn och lära känna honom som vår Fader. Det är bara möjligt genom Kristi förmedlande försoningsverk på korset och genom uppståndelsen, som vi kan bli fyllda med hans Ande och leva i hans närvaro.

Hebreerbrevets författare skrev: Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen? (1:14)

De änglar som förblivit trogna i sin tjänst har som uppgift att lyda Herrens befallningar och tillbe honom. Det finns också de som gjort uppror mot Gud och som verkar för att vilseleda och bedra människor bort från Herren och det han uppenbarat om sig själv i sitt Ord. Paulus varnade redan i sina brev för ”ängladyrkan”, att söka andlig vägledning på annat sätt än genom den enda väg som Fadern bestämt- i och genom Jesus Kristus, bekräftat av den Helige Ande. Mer om det längre fram.

Det som kännetecknar en ängel från Gud är detta vi läser i Uppenbarelsebokens sista kapitel  : Jag, Johannes, är den som har hört och sett detta. Och när jag hade hört och sett det, föll jag ner för att tillbe framför fötterna på ängeln som hade visat detta för mig. 9 Men han sade till mig: ”Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder profeterna och till dem som håller fast vid orden i denna bok. Gud ska du tillbe.”

I den apokalyptiska litteraturen är det ofta en ängel från Gud som förklarar de visioner profeten fått, och i det här fallet är det Johannes, Herrens tjänare, som fick de omvälvande visionerna från Gud om vad som hände i hans tid och vad som skulle ske i den sista tiden.

+

Ibland uppträder änglarna i synlig gestalt och ser ut som människor, annars visar de sig i den himmelska strålglans som de återspeglar från Gud själv. Ett underbart exempel på det förstnämnda finner vi 1 Mos 18 där Herren uppenbarade sig för Abraham, och han såg tre män (!),  och berättade att hans fru Sara skulle föda en son på äldre dar, löftessonen Isak. I kapitel 19 är det Lot som får besök av två änglar som ska föra honom och hans familj ut ur Sodom innan staden ödelades. Männen där trodde att änglarna var män och ville ligga med dem. Det är märkliga berättelser för oss, men det går att förstå dem lite bättre utifrån Bibelns egen andliga och kulturella kontext, samtidigt som vi aldrig helt kan förstå allt ”övernaturligt” som sker. Guds  handlande i frälsningshistorien är mirakulöst: han talar och skapar liv, gör många slags underverk, av vilka det största är Kristi födelse, död, uppståndelse, himmelsfärd och snara återkomst i härlighet, och gör oss till nya skapelser i honom.

När änglarna kommer som Guds mäktiga sändebud med ord från honom blir upplevelsen av dem överväldigande, t ex för profeten Daniel och Johannes Döparens far Sakarias.

Ängeln Gabriels viktigaste uppdrag var att förbereda för Guds Sons födelse, som Matteus och Lukas berättar om i sina evangelier. Det är Marias svar på hans ord om att hon skulle föda Guds Son som gör henne till en så stor förebild för oss alla. Änglarna

Dessförinnan var Gabriel, ”som står inför Gud”, den som förklarade de syner profeten Daniel fick om den yttersta tiden. Det är bara Mikael som benämns ärkeängel och hans uppgift är att strida för Guds folk, mot ondskans makter.  Vi möter för övrigt många änglar i evangelierna och Apostlagärningarna.

Keruber och serafer är ”stationära”  väktare av det högheliga, närmast Gud själv och hans tron. Keruberna omnämns redan i Genesis 4, där Gud anbefaller dem att vakta vägen till livets träd efter syndafallet då människan drevs ut från Eden. Därefter finns de med och vaktar förbundsarken i tabernaklet, där lagtavlorna förvarades, och vidare i templet och på några andra ställen i Skriften.

Profeterna Jesaja erfor detta vid sin kallelse:

”Helig, helig, helig

är Herren Sebaot!

Hela jorden är full

av hans härlighet.” (kap 6).

+

Det finns så mycket att säga i detta ämne, men jag slutar här med Paulus storartade sammanfattning av meningen med skapelsen och vår frälsning på detta sätt, vilket jag återkommer till. Det blir nämligen intressant att jämföra hur han i Efesierbrevet 6:10-18 beskriver den andliga kampen vi har att utkämpa mot de gudsfientliga makterna.

För den som längtar efter något släpar sig tiden fram, för den lycklige går det för fort, för den hopplöse känns det som om tiden stannat.

Vi upplever tiden på olika sätt i olika situationer, eller mer korrekt uttryckt så förhåller vi oss på olika sätt till de omständigheter vi befinner oss i, för tiden är ju densamma- klocktiden som räknar minuter, timmar, dagar och år. Det finns många intressanta filosofiska och vetenskapliga aspekter på vad själva tiden egentligen är, men det får vänta till ett annat inlägg.

Finns det en klocka för vår händelseförloppen i vår värld? Förr eller senare tar ju allt slut. Ingen vet naturligtvis när, lika lite som vi kan veta när vår tid på jorden är över. Att ha kontroll över tiden är att veta vad som ska ske, hur det förflutnas komplicerade väv av händelser ledde fram till nuet. Det har inte vi som är bundna i vår tid, av vår begränsade förmåga att förstå allt som sker och kommer att hända. Vi saknar överblicken, perspektiven, förståelsen av alla orsaker och verkningar som tillsammans bildar verkligheten som den är idag.

Det är bara Gud själv som existerar utanför tid och rum som kan ha denna överblick, att samtidigt se det förfutna, nuet och framtiden. Det underbara som Bibeln uppenbarat för oss är att han inte är en passiv åskådare utan aktivt verkar i världen, i tid och rum. Från tidens begynnelse när han skapade världen, fram till dess absoluta slutpunkt har han genomfört sina planer trots hårt motstånd.

Vi kan därför vara förvissade om är att Gud har en klocka, naturligtvis bildligt talat som alltid när vi talar om tid. Han vet när det är dags för Kristus att komma tillbaka och Guds rike bli en synlig verklighet. Han vet vad som måste ske innan och har ytterst full kontroll hur kaotiskt och förfärligt det än är och kommer att bli.

+

För varje enskild människa är det viktigaste  att under sin korta livstid ta emot Guds kärleksfulla frälsningserbjudande. Guds Son, Jesus Kristus dog för vår synd och uppstod från de döda. Den som tror på honom har evigt liv.

+++

För att anknyta till det dagspolitiska läget finns (eller fanns åtminstone innan kriget utbröt) en klocka i Teheran, som räknar ner sekunderna till 2040 då Israel, enligt deras apokalyptiska föreställningar och hetaste önskan, ska förintas som land och folk och  deras 12:e Iman ska ta makten över världen. Med det perspektivet kanske det blir lättare att förstå det högst verkliga existentiella hot Israel ständigt lever med och varför de måste försvara sig och förhoppningsvis, besegera eller i alla fall påtagligt försvaga sin fiende som har ett nätverk av terrorgrupper som arbetar för att destabilisera världsfreden och för att döda så många som möjligt som inte underkastar sig deras herravälde. De kommer inte att lyckas, däremot blir den förstörelse de åstakommer stor för många.

Därför är det kanske viktigare än någonsin att be för Israel, för det judiska folket och för alla kristna som lider under muslimskt förtryck i sina länder.

+

Paulus skrev så här:  16 Ta väl vara på varje tillfälle, för dagarna är onda. 

Det har alltid varit svåra tider, onda dagar på jorden men vi har ett hopp om att Guds goda vilja slutligen ska segra. Under tiden, varje dag, är han med oss och hjälper oss. Vi får redan nu erfara den tröst och kraft han ger oss i sin outtömliga nåd.

1 Petr 1: 3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. 5 Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.

Guds Son Jesus  visste själv vad det var att vara människa och leva i en ond tid, då under ett fruktansvärt romerskt förtryck. Han förberedde sina lärjungar på lidande och svårigheter, men lovade att vara med dem och alla de sina i alla tider. Det är det största vi kan erfara- att vi inte är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum där endast slumpens krafter råder.

Joh 16 Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.

Han sade också detta  34Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6)

Det svenska ordet bekännelse leder tankarna till juridiken och till religionen. Att bekänna något i dessa två olika betydelser är att tillstå,  hålla med om ett faktum. I det första fallet handlar det om att hålla med om en faktabaserad  anklagelse om brott och att öppet erkänna det.

I det andra fallet handlar det om att hålla med, på grekiska mer ordagrant, säga detsamma som Gud själv i sitt Ord, och i förlängningen det som utgör trons fundament för kristna/kyrkan i alla tider, trosbekännelsen.  Vi säger detsamma som Gud gör i sitt Ord och håller det för sant,  inför människor och inför den andliga världen som en sanningens proklamation.

Juridik och teologi har som vi redan märker, en del beröringspunkter som jag återkommer till.

Det skadar aldrig att lära sig lite grekiska , och så här heter den goda bekännelsen på NT:s grundspråk: καλὴν ὁμολογίαν, kalèn homologian  . ὁμοῦ, homou är ett adverb som betyder tillsammans med, samma. ”Logian” kommer från verbet ”lego”, tala och det viktiga begreppet för ord, logos, λόγος, som beskriver tanken bakom något, alltså själva meningen och avsikten. I förlängningen handlar det också om sammanställningen av ett ämne eller läran om något, som t ex  biologi och inte minst teologi.

Så skrev Paulus till sin andlige son och medarbetare:

1 Tim 6 Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. 13Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: 14 bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst, 15 som han skall låta oss få se när tiden är inne, han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, 16 som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.

Jesus Kristus själv avlade den goda bekännelsen, sanningens vittnesbörd om sin Fader och sitt uppdrag i världen under hela sitt liv, och innan han dömdes till döden, som ju var ett slags justitiemord.

Priset har alltid varit högt för att vittna om sanningen i en värld så präglad av lögn, bedrägeri och maktutövning.

Jesus själv betalade det högsta priset som innebar att vi blev ”utköpta” från slaveriet under mörkrets makter. Med Paulus ord från Efesierbrevet 1: I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.

Hans apostlar och så många av hans lärjungar genom historien (och idag)  vittnade om den goda bekännelsen inte bara med ord utan med sitt liv, som martyrer.

+++

Den goda bekännelsen rymmer ju hela Guds rådslut om vår frälsning och hela världens nyskapelse, och jag ska ta upp några av de privilegier vi har att få säga det Gud sagt och avsett för oss, att hålla det för sant under alla omständigheter och vara oändligt tacksamma därför. Det största är detta:

Joh 1. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. 10 Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. 11 Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. 

Vi tillhör Gud om vi tar emot Jesus som Frälsare i våra liv och får leva i en återupprättad gemenskap med vår Skapare, befriade från det som skilde oss från honom och även gjorde oss till främlingar för oss själva och varandra. Det högsta vi alla kan vara är Guds barn, så oändligt älskade av honom.

Genom Jesus Kristus har vi fått en rätt ställning inför den helige Guden, inte genom att uppfylla lagen, inte genom mina gärningar, utan genom tro på honom. Rättfärdiggörelsen genom tro är själva grunden för vårt liv.

Rom 3 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. 23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, 24 och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. 25 Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, 26 under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

Allt är Guds verk, det är han som älskade oss från begynnelsen och som genomfört sin räddningsplan när vi alla gick vilse från honom.

4 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. 8 Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, 9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. 10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Vi är välsignade med hela den himmelska världens välsignelse av Gud när vi förblir i Kristus (Efes 1:3) och är beskyddade, inte från livets sorger och svårigheter som drabbar alla, men från vår andlige fiendes lögner om Gud, oss själva och världen.  Guds Ande leder oss och hjälper oss att hålla oss på rätt väg, att skilja mellan sanning och lögn. (Efes 6:10-20). Det innebar ofta en trons kamp, men alltid utifrån en position av trygghet och frid.

Det är ett stort privilegium och mirakel att vi var och en, som enskilda personer bland miljarder andra är kallade vid namn av vår Skapare och Herre och får leva i bön och förtröstan här och nu och förvissning om det eviga livets salighet hemma hos honom.

+++

Trons bekännelse.

Den goda bekännelsen är också trons bekännelse till Kristus, som aposteln Petrus formulerade:

Matt 13 Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” 14 De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” 15 Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” 16 Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 17 Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 

Evangeliet, de goda nyheterna om att det finns förlåtelse och räddning  hos Jesus, har predikats sedan apostlarnas dagar och fortsätter att predikas fram till hans återkomst i härlighet.

Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. 9 Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. 10 Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. 11 Skriften säger:Ingen som tror på honom skall stå där med skam.12 Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. 13 Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

Kyrkan formulerade sin trosbekännelse ursprungligen i samband med dopet och var en kort sammanfattning av tron. Senare utvecklades särskilt den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men det är så viktigt i sig att det kräver ett särskilt inlägg.

De olika kyrkofamiljerna har också sina egna samlingar av bekännelseskrifter.

Ingen av oss vet hur vår framtid ser ut , men som Guds folk vet vi vad som väntar oss. Bibelns sista bok beskriver det:

Upb 21 1 Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”

…9 En av de sju änglarna med de sju skålarna, som var fyllda med de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.” 10 Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud, 11 och som ägde Guds härlighet. Dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. 12 Staden hade en stor och hög mur med tolv portar och över portarna tolv änglar och namn inskrivna: namnen på Israels barns tolv stammar. 13 I öster fanns tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. 14 Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, namnen på Lammets tolv apostlar.

22 Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, den Allsmäktige, och Lammet är dess tempel. 23 Staden behöver inte ljus från sol eller måne, ty Guds härlighet lyser upp den, och dess ljus är Lammet. 24 Och folken skall vandra i dess ljus, och jordens kungar skall föra in sin härlighet i den. 25 Stadens portar skall aldrig stängas om dagen – natt skall inte finnas där – 26 och folkens härlighet och ära skall föras in i staden. 27 Aldrig någonsin skall något orent komma in i den, och inte heller någon som handlar skändligt och lögnaktigt, utan endast de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.

Dessa verser sammanfattar några av Bibelns teman om att Gud, den suveräne Skaparen från början till slut genomför sin plan att bo bland människorna och att symbolen för det är den heliga staden, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen. Förbundet med Israel som förnyades och fullbordade med Jesu försoningsverk och Andens utgjutande beskrivs på detta åskådliga sätt med stadens portar och grundstenar-Israels tolv stammar och Jesu 12 apostlar. Bilden av bröllop visar på djupet i Guds trofasta kärlek,  hur vi tillsammans med Israel är Guds folk, hans brud.

Den första gången Jerusalem omnämns är redan på Abrahams tid, vilket är teologiskt betydelsfullt även om vi inte känner till de faktiska detaljerna, men tecknen, signalerna är det viktigaste i de bibliska texterna som pekar  riktning mot Guds handlande i historien. Bibeln rymmer historia från Guds perspektiv, det han uppenbarat om sig själv i sitt Ord och genom sitt verk.

Gen 14 :17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. 18 Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade: 

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord!

20 Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina fiender i din hand!”

Ett viktigt tema i Bibeln är templet, Guds boning på jorden där han på ett särskilt sätt fäste sin närvaro, sitt namn. Allt började med Guds beslut och plan att skapa en plats på jorden, Eden,  där han visade sin vilja för människorna att vara deras Gud och Fader. Målet var att bo mitt ibland de varelser han skapat för sann tillbedjan och kärlek, gemenskap och uppdrag. Uppdraget var sedan att sprida det utöver hela jorden. Det var denna heliga plats där den Allsmäktige Guden som varken himmel eller jord kan rymma, ändå valde att göra sig känd.

Det fortsatte med tabernaklet i öknen,  den portabla tälthelgedomen som det från Egyptens slaveri befriade folket skulle bära med sig och samlas kring när de slog läger på vandringen till löfteslandet. Folket fick precisa instruktioner för hur föremålen skulle se ut .

Det var oerhört noga med alla tillbehör som symboliserade Guds närvaro och hur syndiga människor skulle kunna nalkas den helige. Detta pekar fram emot Frälsaren själv som skulle öppna vägen tillbaka till Gud. Där visade sig Herren och talade till Mose.

Templet som kung David fick ett löfte skulle byggas, byggdes av hans son Salomo, skulle stå på den plats Herren utvalt som sin egen på jorden, Sion, den lilla kullen i Jerusalem där så mcket utspelat sig i den bibliska historien och där Jesus korsfästes och dit hans ska återvända vid tidens slut.

Det fanns en himmelsk mönsterbild som Guds folk skulle efterlikna för tabernaklet och i templet.

2 Mos 25 De ska göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem. 9 Tabernaklet med alla dess tillbehör ska ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig. Så ska ni göra.

1 Krön 28 David gav sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och tempelbyggnaderna och förrådskamrarna, de övre salarna och de inre rummen och rummet för nådastolen. 12 Han gav honom en mönsterbild av allt som han hade fått genom Anden för förgårdarna till Herrens hus och alla kamrarna runt omkring för skatterna i Guds hus och förråden för det som helgats åt Herren. 13 Han gav också föreskrifter om prästernas och leviternas avdelningar och alla sysslor som skulle utföras vid tjänstgöringen i Herrens hus och alla kärl som skulle användas vid tjänstgöringen i Herrens hus, 14 om guldet med uppgift på vikten i guld för varje särskilt kärl till tjänstgöringen, och alla silverkärl med uppgift på vikten för varje särskilt kärl till tjänstgöringen.

Jesus Kristus var Guds fullkomliga och slutgiltiga manifestation av sin närvaro och de ord som evangelisten Johannes använder för att beskriva hur Ordet blev kött/ Guds Son blev människa, betyder att tälta, ha sin boning, vilket anknyter till tabernaklet och templet samtidigt som det blickar fram emot den himmelska verkligheten

Καὶ ὁ λόγος σὰρξ ἐγένετο καὶ ἐσκήνωσεν (eskenosen) ἐν ἡμῖν, καὶ ἐθεασάμεθα τὴν δόξαν αὐτοῦ, δόξαν ὡς μονογενοῦς παρὰ πατρός, πλήρης χάριτος καὶ ἀληθείας.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 

Från begynnelsen utvalde Gud Sion, den plats där han skulle uppenbara sig. Därför slutar också Bibeln med den underbara bilden av det himmelska Jerusalem som ska komma ner när Gud gör allt nytt i nyskapelsen av himmel och jord. Och i den himmelska staden kommer inte något tempel att behövas längre, ty Herren Gud, den Allsmäktige, och Lammet är dess tempel. 

Som de sista orden i profeten Hesekiels bok lyder:  och för all framtid ska dess namn vara: Herren är här. Gud själv ska vara vårt liv, vår salighet, vårt allt. Det är han redan nu, men på ett fördolt sätt och under trons vandring för oss. Men en gång ska hoppet vi lever av nu bli vår verklighet: Gud ska vara allt i alla sina barn, för alltid hos sitt folk.

Det är denna heliga stad som vid tidens slut ska komma ner till jorden. Uppenbarelsebokens centrum är Guds tron i det himmelska, från vilken historiens sista händelser organiseras. Det är också tröstens boning för alla som lider förföljelse och död för Jesu skull, att de snart ska förenas med alla troende i den ständigt pågående lovsången och i den härlighet där lidande och död inte finns mer.

I nästa del ska jag titta tillbaka till GT och särskilt profeten Jesaja som många århundraden före Kristus fick visioner och insikter om den nya skapelsen.

• 65 17 Se, jag skapar nya himlar
• och en ny jord,
• och man skall inte mer
• komma ihåg det förgångna
• eller tänka på det.
• 18 Men fröjda er
• och jubla till evig tid
• över det som jag skapar,
• ty se, jag skapar Jerusalem
• till jubel
• och dess folk till fröjd.
• 19 Jag skall jubla över Jerusalem,
• fröjda mig över mitt folk.
• Där skall inte mer höras gråt
• eller klagan.    …..

I årets sista månad kan vi reflektera över våra korta liv i evighetens perspektiv och vad som därför är viktigast. Det enda som består är att vara rik inför Gud. Vad betyder det? Paradoxalt nog är det vi ger av oss själva til honom gör oss rika, och ständigt det vi tar emot av hans liv. Att låta Gud vara Gud, den förste och främste i allt, att leva i bön och överlåtelse, givande och tjänst. Allt annat kommer att tas ifrån oss.

För varje mänsklig erfarenhet och situation finns det referenspunkter i  Bibeln. Den är som en tidlös kollektiv spegel för varje enskild människa att spegla sig i och därmed också veta att hon inte är ensam utan delar erfarenheten tillsammans med oräkneliga andra inför Gud. Vi kan uttala samma ord som en gång sades av alla de som lärde känna den levande Guden. De blir våra på ett personligt sätt samtidigt som det är andras. Det gäller naturligtvis främst Psaltaren, men vi kan även känna igen oss och leva oss in i berättelserna.  Det är därför gott att reflektera över vad vi läser, särskilt hur Jesus bemötte människor.

Rubriken på den här psalmen i Psaltaren, Guds folks bön-och hymnbok i alla tider, tillskriver den gudsmannen Mose. Han hade personliga och djupa erfarenheter av Guds handlande som människa och ledare för sitt folk. Det går inte att sammafatta hela hans spännande och helt unika liv och kallelse här som återges i Moseböckerna 2-5  (återkommer i ett speciellt inlägg) , men så sade Herren själv om sin tjänare :

”Hör nu mina ord Om det finns en Herrens profet ibland er,

ger jag mig till känna för honom i en syn,

och talar med honom i en dröm

7 Men så gör jag inte med min tjänare Mose.

I hela mitt hus är han betrodd. 8 Jag talar ansikte mot ansikte

med honom, tydligt och inte i gåtor,

och han får se Herrens gestalt. (4 Mos 12:6-8)

I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som Herren kände ansikte mot ansikte, 11 ingen om man tänker på alla de tecken och under som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, 12 och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel. ( 5 Mos 34)

Mose var också väl medveten om sina svagheter och brister. Den som lever Guds ansiktes ljus är smärtsamt medveten om det. Det står om honom att ”han var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan mäniska på jorden”. (4 Mos 12: 3).

Definitionen av biblisk ödmjukhet är kanske att vara sanningsenlig om sin synd, leva i gudsfruktan och samtidigt vara frimodig och trogen i sin kallelse att tjäna Gud genom hans styrka och nåd och vara helt betoende av honom i allt.

Mose inleder sin bön med dessa ord om den evige Gudens makt och människans korta liv:

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

2 Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen,

ja, från evighet till evighet är du, Gud

Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänd åter,

ni människors barn!” 4 Ty tusen år är i dina ögon

som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt.

5 Du sköljer dem bort, de är som en sömn. Om morgonen liknar de gräset som frodas. 6 Om morgonen gror det och blomstrar, om aftonen vissnar det och blir torrt.

Vi går under genom din vrede, genom din förbittring förskräcks vi. 8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus. Alla våra dagar försvinner genom din harm, vi slutar våra år som en suck.  10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det förbi, vi flyger bort.

Vem känner din vredes makt och din harm, så att han fruktar dig? 12 Lär oss inse att våra dagar är räknade,så att vi får visa hjärtan.

13 Vänd åter, Herre! Hur länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare!

14 Mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och vara glada i alla våra dagar.15 Gläd oss lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett olycka. 16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn. 17 Må Herrens, vår Guds, ljuvlighet vara över oss. Ge framgång åt våra händers verk, ja, åt våra händers verk må du ge framgång.