Guds barns härliga frihet. Del I.

 

 

 

 

Som kristna är vi medborgare i Guds rike samtidigt som vi lever i den här världen.

Det är en balansgång som inte är enkel. Världen har påverkats i positiv riktning av kristen tro och liv, men världens ande har också påverkat församlingen negativt med sina värderingar som  går tvärt emot biblisk tro. Det är och har alltid varit till skada för församlingen, och den striden pågår på många sätt. Gud älskade världen så mycket att han utgav sin ende Son, men samtidigt hatar världen honom för att han talade sanningen om dess tillstånd av bortvändhet från honom. Men de människor som verkligen älskar sanningen finer alltid Jesus.

 

Jesu lärjungar har också alltid förföljts för att de tillhör honom.

Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er. 19 Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. 20 Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord 21 Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.

Samtidigt är det vår kallelse att vara i världen och vittna om Jesus, ja mer än så, det är en befallning att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20).

 

 

 

 

+++

 

Här ska jag dock belysa en annan aspekt som är mer fundamental för själva frihetsbegreppet. Gud är ju den ende som i kraft av sin auktoritet som Skapare och Herre kan kräva vår lydnad, vilket han avstår ifrån i den frihet han ger oss. På samma sätt som han själv är fullkomligt fri, den absolut friaste av alla, eftersom ingen auktoritet över honom kan styra hans agerande, och framför allt för att han är kärlek, kan han inte ”tvinga” oss att gensvara på hans kärlek. Den lydnad han vill ha är kärlekens lydnad, att vi av hjärtat inte vill göra något som är emot hans vilja, vilket vi ändå naturligtvis misslyckas med i vår svaghet. Men som skapade till hans avbilder förstår vi att frihet är själva förutsättningen för vårt liv, Gud ”måste” skapa varelser med förmåga att välja, att ha moraliskt ansvar. Människan valde bort Gud och fångades i sin ofrihet,  i bundenhet vid synd och död, men vi lämnades inte hemlösa i natten.

 

Det var en enorm Gud risk tog när han gjorde det naturligtvis, och detta risktagande ledde ända fram till korset där våra självvalda bojor spikades fast en gång för alla. Jesus Kristus, den friaste av alla människor, blev fjättrad som en förbrytare vid korset och offentligt förödmjukad, grovt misshandlad och pinad till döds för att vi skulle bli fria. Det är ett oerhört mysterium som vi inte förstår hela djupet av men som vi kan nalkas med bävan, tacksamhet och tro. Priset för att vi skulle bli fria från satans inflytandet, alla fördärvliga makter, synd och evig skilsmässa från Gud, var så  enormt högt, men han var villig att betala det.

 

 

Det finns tyvärr kulter, sekter som använder sig av bibeln, men som inte har något med vare sig Gud eller bibeln att göra. De kräver underkastelse och utövar tvång, kontroll, manipulation av människor. Även inom vissa församlingar vet vi att farliga själsband, osunt ledarskap och maktanspråk har lett till förödande konskevenser.

 

Jesus var så annorlunda, än dessa herdar som utnyttjar och leder fåren, folket, fel. Profeten Hesekiel skrev redan om detta falska andliga ledarskap (Kap 34), och det finns varningar för detta på flera ställen i NT. Jesus är som alltid förebilden, att vara en god herde är att ge sitt liv för fåren, inte dominera och yttnyttja.

Petrus skriver i sitt brev: Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: 2 var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill✱, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3 Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. 4 När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.

 

+++

 

 

 

Jesus är en förebild för oss alla, att låta andra få leva i kärelekens ansvarsfulla frihet, och se till att vi själva inte snärjs i  ofrihetens fällor som människor lägger ut på vår väg för att utnyttja, manipulera eller dominera.

Vi är kallade till frihet, att som pånyttfödda ledas av den helige Ande, frihetens Ande. Andra andemakter tvingar, snärjer och kommer med betryck och fruktan. De verkar genom lögn, förvrängningar av sanningen i Guds eget Ord.

Frihet är oerhört dyrbart i alla avseenden, och något att vara tacksamma för när vi betänker hur långt Gud gick i sin kärlek för att befria oss från synd och andligt mörker.

 

”Är du på bättringsvägen”? Inledning.

 

 

 

Den här meningen hörs rätt ofta nu i förkylningstider. Det är ett bra uttryck som fångar processen av tillfrisknande, man håller på att bli bättre, och är förhoppningsvis snart frisk. Det kan gälla för mer än bara sjukdomar, det kan även stå som överskrift till själva livet, som mycket handlar om att utvecklas och förhoppningsvis få det bättre på många olika områden. Det är  trösterikt att komma ihåg, att hur svårt vi än har haft det, varifrån vi än kommer, vad vi än kämpar med, kan det med Guds hjälp bli bättre på olika sätt. Allt tar tid, och det går lite i taget, och om vi inte förlorar målet i sikte händer något med oss under processens gång. Vi får rätta proportioner på alla svårigheter och lidanden, när vi har målet i sikte.

 

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför14 och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. (Filipperbrevet kap 3).

 

Guds stora kärleksgåva till oss, frälsningen genom Jesus Kristus,  innebär, att få gå från synd och död till rättfärdighet, frid och liv i honom, från  mörker till ljus, från meningslöshet och hopplöshet till att vara kända av Gud, ha ett mål och veta vart vi är på väg. Vi får detta helt gratis utan motprestation, endast genom Guds nåd, men vi uppmanas också att arbeta tillsammans med Gud för att det ska bli en verklighet. Verbet på grekiska, κατεργάζεσθε, katergazo,  betonar detta att verka för att fullborda något, att utarbeta något.

 

Det är vad vi lever för som Guds barn, att bli det vi redan är, och det tar hela livet, och vi kanske inte ens är färdiga då. Det är mycket att kämpa med och mot, men vi är i alla fall”på bättringsvägen”, under arbete, för att Guds goda vilja ska ske. Hans goda vilja är våra själars frälsning, att vi får ett sunt och förnyat sinne, och får erfara hans frid, kärlek och ledning  på ett personligt sätt.

 

Därför, mina älskade, ni som alltid varit lydiga, inte bara när jag var hos er utan ännu mer nu när jag inte är hos er: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, 13 för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske. 14 Gör allt utan att klaga och tveka 15 så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt i ett falskt och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor i världen 16 när ni håller fast vid livets ord. (Filipperbrevet kap 2).

 

+++

 

Filipperbrevet kallas ”glädjens brev”, för att glädjen omnämns ca 15 gånger. Paulus skrev brevet till församlingen i Filippi när han satt i fängelse, vilket han gjorde flera gånger, för sitt vittnesbörd om Herren Jesus. Paulus hade en speciell relation till denna församling, vilket märks tydligt.  Man kan läsa om en speciella händelse som ledde till att Paulus och hans medarbetare Silas blev fängslade i Apostlagärningarna  16:11-39, men det var inte där han skrev sitt brev, det gjorde han nog snarare i Rom , vilket skildras i Apg 28:30. Det är hur som helst en trosstärkande berättelse om hur tro, hopp och lovsång bär genom svåra omständigheter, och hur de fick vittna om Jesus för medfångar och fångvaktare.

Det är också att brev om Jesus Kristus som vårt liv, vårt föredöme, vår vinning och vår kraft. Det är väl värt att läsa och meditera över gång på gång.

 

 

Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er! 5 Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. 6 Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. 7 Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
8 För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. 9 Det ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det ska ni göra. Då ska fridens Gud vara med er. (Filipperbrevet kap 4)

++

 

Den allra djupaste aspekten av att vara ”på bättringsvägen” är att vi som troende får leva i en ständig process av omvändelse. Mer om det i nästa inlägg.

 

Evangelium enligt Matteus. Inledning.

 

 

 

 

 

Redan i den första meningeni de fyra olika evangelierna kan vi utläsa något om  den teologiska avsikten bakom upplägget. Matteus börjar med Βίβλος γενέσεως, biblios geneseos, Boken om Jesu Kristi, Davids Sons, genealogi, släkt. Det är ju en populär sysselsättnig i vår tid att ta reda på sina rötter genom att använda sig av genealogiska släktregister på Internet. För Matteus var det ännu viktigare, av väl förstådda skäl, att redan i  den första meningen fastslå, att den Jesus som hans evangelium handlar om, härstammade från Abraham, via kung David. Den Jesus som under sin offentliga tjänst förkunnade och undervisade om himmelriket, botade sjuka och drev ut demoner, dog och uppstod från de döda, var just den Messias som Gud utlovat genom sina profeter. 

 

Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. (Matt 1:17).

 

Matteusevangeliet är det längsta evangeliet med sina 28 kapitel och står först i Nya Testamentet, vilket ger en logisk övergång från det gamla förbundets skrifter till det nya. Den sista boken i GT är ju profeten Malaki (mitten av 400-talet f Kr) . Det judiska folket hade återvänt från den 70-åriga exilen i Babylon och hågkomsterna av den levande förbundsgemenskapen mellan folket och Gud hade bleknat, liksom profetrösten tystnat. De sista verserna (5-6)  innefåller profetian om att Gud skulle sända profeten Elia , vilket uppfylls i inledningen till Jesu offentliga gärning när Johannes döparen träder fram som den utlovade vägröjaren till Messias själv , kap 3. Johannes var en profet efter den stora förebilden Elia, i hans kallelse, anda och kraft. Det var samtidigt uppfyllelsen av Jesajas profetia.  Han förkunnade omvändelsens budskap som skulle förbereda folket inför Messias framträdande. Jesus bekräftade senare hans kallelse i kap 11:

 

När de hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes: ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 8 Om inte, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Nej, de som har fina kläder finns i kungapalatsen. 9 Så vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er: en som är mer än profet. 10 Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig 11 Jag säger er sanningen: Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den minste i himmelriket är större än han.
12 Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det. 13 Alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, 14 och om ni vill ta emot det – han är den Elia som skulle komma. 15 Hör, du som har öron!

Kontinuiteten är tydlig, det Gud utlovat genom sina profeter går i uppfyllelse när hans Son föds in i det folk som varit hans särskilda förbundsfolk . Tiden hade kommit för genomförandet av  den permanenta lösningen på syndens problem. Det hade hanterats på ett symboliskt och provisoriskt sätt genom offertjänsten i tabernaklet och sedermera templet, då synden övertäckts genom ställföreträdande djuroffer. Nu skulle Guds frälsning bli uppenbar, inte bara för det gamla förbundsfolket, utan för alla folk, när Jesus som Guds lamm tog hela världens synd på sig för att försona mänskligheten med Gud.

 

 

Matteus ordnade sitt material på ett mycket genomtänkt sätt för den framför allt judiska grupp han vände sig till, för att framhäva att Jesus var den Messias, av Davids släkt, som profeterna utlovat i sina skrifter, den nye Moses som instiftade ett nytt förbund och gav sin församling himmelrikets lag. Han är därför också den som citerade Gamla Testamentet mest,  Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas, är en fras vi möter många gånger.

 

 

Evangeliet är uppbyggt på en femfaldig struktur av stora sammanhängande tal som på ett naturligt sätt sammanflätas med berättelsen om Jesu offentliga tjänst. Vad gäller femtalet kan man tänka på de fem Moseböckerna Vi känner till  Bergspredikan, kap 5-7, utsändelsetalet, kap 10, liknelsetalet, kap 13, om församlingen i kap 18, och det eskatologiska talet, kap 24-25. Som tidigare påpekats fanns dels den s k talkällan, ett muntlig skatt av Jesus-ord, och det äldsta evangeliet Markus som källor. Matteus berättar också om Jesu födelse, där detaljerna skiljer sig till en del från Lukas skildring. Dessa olikheter och även likheter mellan evangelierna har genererat ett stort  forskningsområde som det är omöjligt att gå in på, och även ointressant för vi kommer säkert ändå att ha en del obesvarade frågor kvar. Vi har den inspirerade texten att förhålla oss till och allt det den ger oss. Det skrevs med all sannolikhet före Jerusalems förstöring år 70.

 

Matteus var apostel, troligtvis den tullindrivare som det berättas om i evangelierna som kallades av Jesus att följa honom. För övrigt vet vi inte så mycket om honom själv, evangeliet handlar ju om Jesus. Men vi kan utgå ifrån att Matteus som på ockupationsmakten Roms uppdrag tog ut tullar av sina landsmän, inte var särskilt populär bland dem. Folket tyngdes av de olika höga skatterna, och måste dessutom betala tull  t ex vid stadsportarna för att kunna sälja sina varor på marknaden, och många andra punktmarkerade aktiviteter. Det var ett hårt liv för den vanlige israelen, och den som samarbetade med det förhatliga Rom blev illa sedd. Det var kanske därför Jesus sade detta när han också markerade sin kallelse av den utstötte tullindivaren genom att gästa hans hus.

 

 

Jesus gick vidare därifrån och såg en man som hette Matteussitta vid tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Då reste sig Matteus och följde honom.
10 När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många tullindrivare och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. 11 Fariseerna fick se det och frågade hans lärjungar: ”Varför äter er mästare med tullindrivare och syndare?” 12 Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 13 Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Matteus liv är ju ett levande exempel på Guds nåd, hur Jesus utvalde honom att ingå i sin närmaste krets av apostlar och samtidigt upprättade honom, som tidigare var föraktad och utanför. Själva kallelsen är ju så kort beskriven, men det visar auktoriteten och utstrålningen från Jesus som gör att han lämnar sitt bekanta liv och följer Jesus in i något helt nytt och annorlunda. Vi vet inte mycket om hans liv och död. Men han utförde sitt uppdrag som apostel och vittne genom att skriva detta mäktiga evangelium som vi än idag läser och gläds över. Han var säkert van att  handskas med faktauppgifter från sitt arbete och strukturera dem på ett överskådligt sätt, vilket han gör i sitt upplägg med de stora talen och de mellanliggande partierna som skildrar Jesu verksamhet i Galileen. Han var från Kapernaum och fick liksom alla judiska pojkar undervisning i Skrifterna från tidig ålder, och kände dem väl, vilket vi förstår av hans många citat från GT. Evangeliet kan ha skrivits på arameiska och översattes sedan till grekiska.
Matteus kallelse,  av den spanske målaren Caravaggio.
+++

”Guds barns härliga frihet”. Inledning.

 

 

 

 

 

 

Ibland är det bra att påminna sig om de rikedomar vi har som kristna, och en av dessa är friheten. Det vi av nåd, helt utan vår förtjänst, fått från Gud är hans kärlek, och vetskapen om att vi är djupt kända av honom. Vi är förlåtna, har fått ett trovärdigt hopp om evigt liv efter vår fysiska död, och får leva i en trygg gemenskap med universums Skapare, vår himmelske Fader, i Kristus. Vi har fått frihetens stora gåva, att inte längre vara slavar under lagen, synden och döden, att inte vara utelämnade åt andemakter, att slippa leva i ovisshet om vem Gud är och vad han vill.

 

 

Frihet är inte bara centralt i den nytestamentliga uppenberelsen, utan genom hela Bibeln. Det handlar om andlig frihet från avguderiets slaveri, själsligt betryck , liksom även konkret befrielse från förtryckets slaveri.  För den som varit förslavad och bunden är frihet det bästa som kan hända. Här citerar jag från Romarbrevet 8 där Paulus beskriver den kristnes situation. I Galaterbrevet går han igenom den legala grunden för vår frihetsdeklaration och hur Kristi verk på korset för oss ska förstås utifrån det Gamla Testamentet. Inför risken att församlingen ska förlora den dyrbara frihet Jesus gav sitt liv för genom lagiskhet, blir han ovanligt skarp i sin argumentation. Jag återkommer till detta brev och andra viktiga textavsnitt om den kristnes frihet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gud gjorde allt det svåra för oss, han tog vår stora skuld på sig själv för att kunna ge oss den verkliga friheten. För den som tror på Jesus och är andligt pånyttfödd, befinner hon sig redan i det himmelska, den andliga verkligheten genom att vara Guds barn, och då är det ”enkelt” att be och ta emot från Fadern. Det behövs inga särsklida andliga övningar för att försätta sig i stämning eller göra sig mottaglig genom andliga metoder, annat än att bara stilla sig och tala med Gud, läsa hans ord och lyssna in hans röst. Vi lever i tro, förtröstan och överlåtelse, vilket är ett botemedel mot andlig prestation och prestige. Det är Gud som verkar i oss och som är själva garanten för vår fullkomliga befrielse och upprättelse. Han har redan gjort allt för oss och det största vi kan vara och bli, är hans älskade barn.

 

Denna vår frihet i Kristus är så mäktig att den har potentialen att påverka hela skapelsen. När vår Herre och frälsare kommer tillbaka och vi vid uppståndelsen äntligen blir till fullo vad vi redan är här i tiden, innebär det också att själva skapelsen ska befrias och förvandlas. Det är något vi inte förstår hela vidden av, men kan glädjas åt i den här tiden med alla dess lidanden.

 

Romarbrevet 8:

 

Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. 19 Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.
22 Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. 23 Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? 25 Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.

 

 

En av världshistoriens viktigaste gestalter- Aposteln Paulus. Inledning.

 

 

 

Hur skulle världen sett ut om inte Saulus fått möta den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus? Det hade med all säkerhet funnits någon annan som fått samma viktiga uppgift, men få människor passade bättre för dena än just Saulus/Paulus (båda namnen användes, något som var vanligt, det senare var hans romerska namn). I detta livsförvandlande möte fick han den stora kallelse att bli en utsänd, en apostel till folken. Han räknas som apostel eftersom han fick denna kallelse av den uppståndne Herren Jesus själv, trots att han själv inte tillhörde den ursprungliga apostlakretsen.

 

Jag inleder en serie i flera delar om den kanske viktigaste personen i antik historia, som fortfarande påverkar människor över hela världen med sina brev, en förhållandevis liten samling brev till församlingar under det första århundradet i ett lika förhållandevis liten land, ockuperat och härjat av Romarriket. Världsmakter har kommit och gått sedan dess, men kyrkan finns kvar och de nytestamentliga skrifter som är dess fundament, b la hans brev. En del med Paulus samtida författare läses naturligtvis ännu, men man kan nog med fog säga att Paulus tillhör de mest lästa över hela världen.

 

Hans brev innehåller ju så mycket som är relevant för oss människor på ett helt unikt sätt i jämförelse med dessa.  Teologi, antropologi, uppmuntran, råd och förmaningar i konkreta situationer, personliga kommentarer som gör breven så levande och säger något om personen Paulus, inte bara den store aposteln och läraren. Han var också enligt dåtidens viktiga retoriska tradition just en oerhört skicklig retoriker i ordets verkliga och ursprungliga mening, att övertyga andra om trovärdigheten i ens argumentation och inte enbart vältalighet. För den intresserade bifogar jag en föreläsning och ett boktips om denna intressanta aspekt av de nytestamentliga skrifterna längst ner.

 

 

Gud vet vad han gör när han utväljer redskap för sin tjänst. Hur som helst hade aposteln Paulus en enorm betydelse för den kristna kyrkans början, för en god teologi som grundlades , för pastoral omvårdnad och ett gott församlingsliv, som Jesus tjänare, en förebild i alla tider. Man kan fundera över hur världen skulle sett ut om inte den kristna tron erbjudit ett kraftfullt initiativ till  avguderiet och de många kulterna som band människor i andligt mörker. Då hade hedendomen varit förhärskande med sina många gudar, sin dyrkan av kejsaren, de sociala orättvisorna, avsaknaden av människovärde, kvinnors och barns utsatthet, marginaliserade gruppers utanförskap, våldskultur och sexuell omoral. Samhället var oerhört hierarkiskt och de ”vanliga” människorna utan status och makt var utlämnade till sig själva och familjen för att överleva.

 

 

Paulus levde och verkade i denna svåra och komplexa verklighet , politiskt, andligt och socialt. Han var dels rotad i den judiska traditionen, lärde sig från unga år att memorera trosbekännelsen, sedan allt större delar av Skrifterna.  Han lärde sig troligtvis sitt yrke av fadern, som tältmakare av större mobila tält som man tog med sig som tillfällig bostad under en viss tid, tillverkade  av en särskild sorts getskinn. Paulus hade nytta av av detta för sin framtida försörjning på misionsfältet, eftersom han satte en ära i att inte vara ekonomiskt beroende av  församlingarna. Han var oerhört beläst, bildad i de judiska skrifterna med kommentarer, dåtidens intertestamentala litteratur och även av författare från den grekiskromerska litteraturen. Han citerade några poeter fritt ur hjärtat vid sitt tal på Aeropagen.

 

Han växte upp i en större kosmopolitisk stad, Tarsus i nuvarande Turkiets sydöstra del vid Medelhavet, känd för sin handel och med gamla anor, storpolitiskt centrum med många olika religioner, flera olika universitet. Han var van vid de olika religionerna och såg på nära håll hur man utövade olika kulter där,  b lamithraismen, zoroastrismen. Tarsus i Kilikien blev en romersk provins på 100-talet och därför var Paulus romersk medborgare från födsel, vilket han kom att hänvisa till vid några tillfällen.

 

Paulus studerade i Jerusalem under Gamaliel (sonson till den berömde skriftlärde Hillel, kallad Rabbeh)  i den fariseiska traditionen, som i sin positiva utformning innebar ett avskiljande från religiös synkretism och hängivenhet inför Guds Lag, men som i sin värsta form urartade till självrättfärdighet, andlig okänslighet.

 

 

 

Vi läser till att börja med vad han säger om sig själv i Apg

 ”Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar.” 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: 3 ”Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. 4 Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.
6 Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.
11 Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. 12 En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.
14 Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. 15 Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.
17 När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. 18 Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19 Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20 Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. 21 Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna.”

22 Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: ”Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!” 23 De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.
24 Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp  så att man fick veta varför de skrek så mot honom. 25 När de hade sträckt ut honom för piskan, sade Paulus till officeren som stod där: ”Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?”
26 Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!” 27 Då gick befälhavaren dit och frågade honom: ”Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?” Paulus svarade: ”Ja.” 28 Befälhavaren sade: ”Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet.” Paulus svarade: ”Men jag är född med det.” 29 De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.
30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

 

Jag återkommer till detta i kommande delar.

 

 

 

 

 

Johannes Vermeers fantastiska tavla ”Astronomen”.

 

 

 

Var ska man börja när det gäller en så viktig person som aposteln Paulus?  Hans brev utgör tillsammans med de övriga skrifterna i NT den apostoliska grunden för den kristna församlingens tro och liv. Det blir här bara möjligt att fokusera på några punkter som gjort starkast intryck på mig personligen. Det är hans pastorala omsorg om de troende, hans starka kallelsemedvetande och några karakteristiska drag i hans teologi som hör samman med dessa. Jag ska börja med de tidiga breven, som anses vara 1 och 2 Tess och Galaterbrevet. Här blir just dessa punkter så tydliga.

 

I  1 Tess beskriver han sin verksamhet som apostel med att jämföra sig med både en mor och en far. Det är en så vacker beskrivning och säger mycket om det stora hjärta Paulus hade för församlingarna och vad som drev honom i den ofta farofyllda och mödosamma uppgift att förkunna evangeliet, som han kallats till att göra av Herren Jesus själv.

 

1 Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves. 2 Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi . Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. 3 Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. 4 Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.

 

5 Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. 6 Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra7 även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk . I stället uppträdde vi kärleksfullt bland er. Som när en mor sköter om sina barn 8 ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.

 

9 Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. 10 Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende. 11 Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn, 12 och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.

 

I sitt andra brev till tessalonikerna skriver han om hur hårt han arbetat för att inte ligga någon till last ( 3:7-9) vilket är ett bland flera exempel i hans brev på hur han ser sig själv en förebild för hur Guds tjänare ska förhålla sig gentemot församlingarna. Han framhäver ofta sig själv som ett levande exempel på flera sätt, något som helt är i linje med den judiska traditionen med lärare (rabbiner), som i sitt eget liv gav sina anhängare konkreta exempel på hur man skulle leva. Det handlade inte bara om att förmedla kunskap i ord utan lika mycket i konkret gärning. 

 

Paulus var alltså både en ordens och handlingens man. Han levde som han lärde, på samma sätt som hans Mästare och Herre Jesus gjorde. Därför vävde han också in undervisning, uppmuntran och förmaning i sina brev. Det var  olika sidor av budskapet och dess konsekvens i liv och gärning.

 

Galaterbrevet är värdefullt eftersom vi där får del av Paulus version av sin omvändelse och vad som hände de närmaste åren därefter. Det apostoliska uppdrag han hade och den läromässiga auktoritet som följde av det,  var honom givet av Herren själv. Så här skriver Paulus i kap 1: 11 : 

 

Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

och i v 15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig , för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna.

 

 

Det är därför Paulus i v 6-10 kunde tala med en sådan auktoritet, att han uttalade ett anathema, en förbannelse, över dem som predikade ett annat evangelium i strid med vad de tagit emot. Paulus visste att han fått ett uppdrag från Gud och ett befullmäktigande att förmedla det sanna evangeliet om Jesus Kristus. 

 

Det är intressant att jämföra med det Lukas beskriver i Apg 9, när Saulus som han då hette, var på väg till Damaskus för att fängsla dem som följde ”den vägen”, alltså var Jesu lärjungar. Lukas berättar om det ljussken från himlen som plötsligt strålade omkring honom (v 3) och han hörde Jesu röst. I Gal 1 skriver alltså Paulus själv, att den Gud som utvalde honom redan i moderlivet och som kallade honom genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i honom, för att han skulle förkunna evangelium bland hedningarna.

 

Paulus blev också anförtrodd kunskap som dittils varit fördold ( Efes 3:1-5) och han berättar om hur han blivit uppryckt till ”tredje himlen”, till ”paradiset” och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. (2 Kor 12:1-3). Mer om detta längre fram.

 

Värt att notera är att Paulus efter sin mäktiga omvändelse drar sig undan och har några fördolda år av förberedelse innan han for upp till Jerusalem för att lära känna Petrus och Jakob, Herrens bror. (Gal 1:17-18).

 

I detta brev visar också Paulus sin omsorg om de troende och sitt ansvar för dem på ett lite annat sätt. Han är förvånad, och mycket upprörd över att de troende så hastigt avfallit från Herren som kallat dem genom Kristi nåd och vänt sig till ett annat evangelium (1: 6-7). I kap 3 läser vi: ”Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?

 

Denna nitälskan och omsorg om de troende ledde honom att klargöra vidden av det bedrägeri de blivit utsatta för. Han förmedlar här sin klargörande undervisning om trons rättfärdighet, som han fortsätter att utveckla i Romarbrevet senare. 

 

Han skriver i kap 4:19: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er”. 

 

Paulus var den bedjande aposteln, som vakade över de troende och gjorde allt han kan för att uppmuntra, undervisa och förmana dem. Det är ett genomgående tema i alla hans brev.

 

 

 

 

 

Paulus var ingen teologisk teoretiker, utan jag uppfattar det så att han skriver utifrån en högst personlig erfarenhet av att hela hans rabbinska tankesystem skakades om i det livsförvandlande mötet med Jesus Kristus. Hans teologi och kristologi föddes i det personliga nötet med den Uppståndne. Det är viktigt att komma ihåg att han döptes samma dag och blev uppfylld av den Helige Ande, enligt Lukas skildring i Apg 9:17-18. Han började sedan direkt att predika i synagogorna, att Jesus är Guds Son och Messias.

 

Man kan säga att resten är en fördjupning av detta ursprungliga kerygma, som var samtliga apostlars budskap.  Sedan vet vi från Paulus egen redogörelse i Gal 1:17 att han som sagt begav sig till Arabien och sedan vände tillbaka till Damaskus. Det var först tre år senare som han for upp till Jerusalem. Vi vet inte vad som hände under dessa år, även om det skulle varit mycket intressant att få veta! Han måste ha levt nära Gud i bön och lyssnande. Paulus poängterar i Galaterbrevet att han inte hade kontakt med Petrus och de andra apostlarna, bara Jakob, Herrens bror.

 

Han var ju en lärd man, hade suttit vid en av de mest berömda lärde, Gamaliel, och var alltså mycket välutbildad. Enligt Fil. 3:5 var han i fråga om lagen en farisé och i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.

I Gal läser vi:  Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar ( 1:14). Men hans strävanden visade sig inte bara meningslösa utan helt emot mot Guds vilja och frälsningsplan. Det förstod han i mötet med Herren. Det Paulus trodde att han försvarade visade sig strida mot Gud. 

 

Så Paulus erfor i hela sin varelse brytningen mellan det gamla och det nya, ett liv under lagen och ett liv som en av nåd förlåten syndare. Trons lydnad var det som gällde under den sanne Messias herravälde, som Saulus bokstavligen böjde sig under på Damaskusvägen. 

 

I sina brev inleder han den traditionella hälsningsfrasen med olika variationer: Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för evangelium (Rom), Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel (1 och 2 Kor, Efes, Kol), och i Galaterbrevet, där hans kallelsemedvetande blir extra accentuerat: Från Paulus, apostel. utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda.

 

Paulus värnande om evangeliets kärna gentemot allt som kunde förvränga, stoppa eller blanda upp det med lagiskhet eller gnosticism, var både personligt och sakligt. Han hade själv hört Herren tala till honom och kalla honom till tjänst och han studerade sedan de Skrifter han tränats att tolka som farisé i ljuset av uppenbarelsen om Jesus. Vi har i Apg 20:17-36 hans avskedstal till de äldste från Efesus. Det är mänskligt gripande och teologiskt både en sammanfattning och en profetisk varning inför framtiden. Jag ska i kommande delar studera detta mer i detalj.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att Paulus teologi också formades  i det praktiska missionsarbetet, i den konkreta församlingssituationen och i konfrontationen med motståndarna till evangeliet.

 

Han var i högsta grad en handlingens man, en apostel med ett uppdrag från Herren själv som innebar mycket lidande, men också bedjare, förebedjare, lärare, pastor med omsorg om sin församling. Det är en person som aldrig upphör att fascinera mig och vars livsverk det ännu finns så mycket att utforska kring. Hans brev rymmer så mycket av just detta.

 

Det finns naturligtvis mycket som är komplicerat vid ett närmare studium av dessa, särskilt vad gäller hans relation till det judiska arvet och lagen. Men jag kan bara ge en överblick utifrån breven och går inte in på hur teologer läser och tolkar dem.

 

 

paulus

 

 

 

 

 

 

Paulus var  helt Kristuscentrerad. Han ser sitt folks historia genom Kristus som en kraftfull lins, för att förstå den och omtolka sin teologi i ljuset av den Uppståndne Messias . Och inte inte bara Israels historia utan hela världens, från skapelsens början, från Adam till uppståndelsen och Guds nyskapelse vid tidens slut. För honom var det en verklighet han levde i. Det liv han levde efter omvändelsen beskriver han så här: ” Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig” (Gal 2:19-21).

 

Paulus dog så radikalt från det gamla livet och uppstod i Kristus som en helt ny skapelse. Hela hans teologi och antropologi kanske kan sägas bestämmas av Kristus själv. Han förstår Gud, sig själv och mänsklighetens situation utifrån centrum, som är Jesus Kristus. Jesus är centrum för Guds frälsningshistoria och även vår historia. Det som sker frälsningshistoriskt  f Kr är förberedelser och det som sker e Kr är församlingens tid, när evangeliet förkunnas och människor upptas i Guds rke.Det är i sin tur egentligen också en förberedelse för den slutliga målet, Kristi återkomst och upprättandet av Guds rike.

 

Historiens centrum och brännpunkt är när Guds Son blir människa, lever ut Guds evangelium, dör för våra synder och uppstår för vår rättfärdigrörelses skull. Det är tillvarons, verklighetens kärna. Vi har alla att förhålla oss till denna kärna, detta centrum, till den levande Herren Kristus.

 

Han omdefinierade sin förståelse av sin identitet som farisée, av lagen, av livet självt. Därför är uttrycken i Kristus, genom Kristus, med Kristus, till Kristus, för Kristus så vanliga. Det handlar helt enkelt om honom och utifrån denna grund förstår han allt.

 

Det är särskilt i Efesierbrevet och Kolosserbrevet som Paulus uttrycker sig på detta kristocentriska sätt. Gud är och verkar i och genom sin Son. Det förekommer även i de andra breven, men jag tar några exempel från dem här.

 

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! 4 Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, 6 till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd 8 som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus. 

 

11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. 13 I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. 

 

I Kol 1 har vi beskrivningen av Guds Son, som Gud Fadern skapade allt i, genom och till, och som dog  på korset och utgjöt sitt blod för vår frälsning. Han är också huvud för sin kropp, församlingen. Här får Paulus i ett par meningar med den uppenbarade sanningen om Jesus Kristus. Han är skapelsens upphov, sammanhållande kraft genom sin egen person, målet och meningen med allt. Han är som sagt, också de frälstas Herre och huvud. Det finns en kraftfull polemik mot de gnostiska idéerna i just detta brev.

 

Särskilt i v 19, där det står: ”Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom”, är apologetik  mot gnostikerna, som talade just om πλήρωμα,  Pleroma. Guds fullhet finns endast i den korsfäste och uppståndne Herren och Frälsaren. Guds fullhet är en person, inte en abstrakt teori om en yttersta enhet. Sonen är skapelsens ursprung och mål och Guds fullhet finns bara i honom.

 

13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

 

15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, 16 för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.

 

18 Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

 

21 Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, 22 också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp.

 

Denna Guds fullhet är kärlekens mysterium och vishet,  ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Den visheten kände inte den här världens härskare till eller förstod : Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss.  Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.
 (1 Kor 2:8).

 

För Paulus var hans liv att leva och dö för Jesus Kristus. Jag återkommer till  hans avskedstal.

 

+++

 

 

 

Kampen om sanningen.

 

 

 

 

Det har pågått en kamp om sanningen från tidens begynnelse. Den utspelas inom varje människa, mellan olika människor, och grupper i ett samhälle, mellan nationer. Att förlora den avgörande kampen får konsekvenser för individer och hela samhällen. Lögnen är en destruktiv kraft som ödelägger liv. Den förstör för offren,  och lögnaren själv inifrån. Lögnen kan vara allt från medvetna strategier att vinna i en konflikt, ett krig, till de små nödlögnerna som inte är illa menade. Den medvetna lögnen är dock genomtänkt, med bestämda mål att manipulera, utnyttja, utöva påtryckning, först verbalt, för att sedan övergå i fysiskt vål. Man har bestämda syften att viseleda, man vill dominera, härska, splittra. Man främjar konspiratoriska tankar, skapar fiendebilder av andra som inte håller med en själv, framhäver sina åsikter som de neda rätta.

 

Detta är ett väkänt talesätt: ”Krigets första offer är sanningen”, och det ligger mycket i det. Så har det alltid varit. Maktmänniskor är desamma i alla tider. Vi kan nästan dagligen se och höra detta i direktrapporteringen från omvärlden, särskilt kriget i Ukraina. Man måste förvränga verkligheten i propagandasyften för att ge legitimitet åt sitt agerande. Till sist tror man själv på sina lögner, och det formar ens verklighetsuppfattning. Lögnens makt att bedra och förvränga är så stark på olika sätt att den skapar en alternativ verklighet, och det gäller på både det konkret världsliga planet , och det andliga.  Det gäller också individers livslögner, eller bearbetade minnen till sin egen förmån, för att uttrycka det lite snälllare, som tros göra olösta konflikter, egna tillkortakommanden och misslyckanden lite lättare att hantera.

 

Sanningen kan vara svår att se och erkänna, särskilt utan vetskapen om Guds nåd, att det finns förlåtelse och ett liv i hans ljus, på det personliga planet. Evangelisten skrev ”… Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”. Det avgörande är att det finns en vilja hos oss till självrannsakan och ödmjukhet.

 

Inför Gud, som redan vet allt om oss vågar vi stå i ljuset, eftersom det inte bara avslöjar utan också befriar och räddar oss från lögnens förstörande kraft, som har sin rot i Lögnaren själv, som ljugit, mördat och stulit från begynnelse, Det är Jesu beskrivning av satan, den onde fienden.

 

Men vi är skapade för att vandra i ljuset. Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn, 9 för ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. (Efes 5). Vi kan lika medvetet kämpa mot lögnen och välja sanningen inför oss själva och Gud, och naturligtvis göra det vi kan för att främja sannigen i samhället.

 

Men det är ju allvarligare och farligare när maktmänniskor i världen omdefinierar fakta, förvränger och ljuger för öppen ridå för att rättfärdiga krigshandlingar. Ingen vet var detta slutar, eftersom prestige och stolthet också är starka krafter, och när man gått så långt på denna lögnens väg är det svårt att backa, och säkert nästan omöjligt att erkänna att man gjorde fel.

 

 

+++

 

 

Det finns alltid en anledning till varför man ljuger. Vad vill man uppnå? Sanningen är ju alltid den enklaste eftersom den säger som det är, den hjälper oss att leva i samklang med tillvarons innersta lagar.

På en mer vardaglig mellanmänsklig nivå kan det handla om att framstå i bättre dager av olika anledningar, om att dölja besvärande fakta som är till skada för en själv, om att vilja få den andre att se illa ut genom att ljuga. På en global nivå är desinformation, rena lögner, förvanskningar i propagandasyfte en vital del i krigföringen, som vi väl vet. Man ljuger om sin fiende för att skaffa sig rätten att attackera, man  misstänkliggör andra för att få en anledning att hata och hota.

 

Varför tror man på lögnen? Varför söker man inte sanningen? Det förblir ett mysterium, men man kanske sjäv har dunkla motiv som gör en mottaglig för bedrägeri och lögner. Man har ett ansvar att svara inför Gud om man fått veta sanningen men förkastat den.

 

Världsläget i stort är osäkert och många länder har stora problem. Det är ingenting att förvånas över, och kommer troligtvis inte att bli bättre, men vi får hålla oss till Herren och fortsätta med vår outtröttliga bön  om att sanningen till slut ska segra, om hjälp, kraft och tröst för alla som drabbas.

 

1 Tim 2 Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, 2 för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. 3 Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
5 Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen för alla. Detta vittnesbörd skulle frambäras när tiden var inne, 7 och för detta är jag satt till förkunnare  och apostel – jag talar sanning och ljuger inte – en hedningarnas lärare i tron och sanningen

 

 

 

 

 

Israels GUD Jahve, och gudarna. Inledning.

 

 

 

 

Den första dokumenterade konfrontationen i historien mellan en världslig maktmänniska som ansågs vara gudomlig och nationens gudar och Israels Gud, Jahve, kan vi läsa om i Exodus;  Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” 2 Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”

Några kapitel längre fram när Guds straffdomar kulminerar, står det i Exodus 12:

Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren. 

 

Det finns mycket att säga om dessa fascinerande händelser som bestämde gudsfolkets identitet då fram till vår tid, när man firar den judiska påsken till minne av befrielsen från slaveriet, och jag återkommer till det i denna långa serie. Det belyser också den grundläggande konflikten mellan den sanne Guden och de gudar som folken av olika anledningar dyrkade. Mer om denna komplicerade fråga längre fram, som jag ska belysa från olika synvinklar.

 

Detta är det första men inte sista konfrontationen mellan Gud och nationernas gudar under Israels historia, men den är naturligtvis helt unik i det att Gud gör dessa stora och mäktiga under när han konkret grep in i historien för att befria sitt förslavade folk, i enlighet med sina löften till Abraham. När folket blivit Herrens förbundsfolk och kommit in i det utlovade landet gällde hans bud, hans lag. Om de höll fast vid Jahve i tro och lydnad, skulle han skydda dem från deras fiender. Så var det under vissa perioder, men även det motsatta, att Guds beskydd vek från dem när de tillåtit avguderi, orättfärdighet och omoraliskt leverne. Profeterna var Guds språkrör när det gällde att varna för följderna av detta avfall. Läs t ex Jes 2:6-11, Jer 44, Hes 8, Hos 2. Det finns så många exempel på detta som också var ett genomgående tema i de historiska böckerna, folkets otrohet mot Gud, som ändå talat så tydligt till dem och gjort så stora under mitt ibland dem.

 

En avgörande konfrontation mellan den sanne Guden och de jordiska potentaterna, uppbackade av gudsfientliga andemakter, skedde vid Guds Sons första ankomst till jorden och den sista och definitiva konfrontationen kommer vid hans återkomst till jorden vid tidens slut , men historiskt har det alltså skett flera gånger i Israels historia, något jag återkommer till.

 

Det lilla landet Israel var inklämt mellan stormakter, vilket de gång på gång fick erfara mycket påtagligt. Men de var inte bara påverkade rent konkret och politiskt  utan också andligt av grannfolkens seder,  och av de gudar de dyrkade. Det var särskilt fruktbarhetskulten med direkta sexuella handlingar  , t ex tempelprostitution där  män, kvinnor och t o m barn deltog. Egentligen dyrkade man fruktbarheten, själva sexualiteten. Man tillbad också falliska symboler för att få del av alstringskraften.

 

Det ansågs återspegla den urgamla myten om  det heliga bröllopet, hieros gamos, föreningen mellan gudar, eller mellan en kvinnlig eller manlig gudom och en människa . Man tänkte sig föreningen mellan himmel och jord gestaltad rent sexuellt. Det är urgamla föreställningar somom återfinns hos många folk i alla tider och ännu finns kvar, även i mer moderna tappningar, t ex på ett symboliskt sätt inom hemliga ordnar.

Ofta fick kungen representera folket, jorden, som förenades i en rituell akt med himmelsguden. Detta fanns delvis kvar i modern tid i synen på kejsaren eller kungen som gudens son, t ex solguden i de asiatiska religionerna. Makthavarna i ett land och dess gudar har från begynnelsen och fram genom historien haft täta band, något vi ser även idag på olika ställen i världen. Man trodde att kungen hade en speciell funktion som gudens representant och det finns många typer av ritualer för kontakt , och även symbolisk förening, med guden.

 

 

Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan av grannfolkens gudar, t ex Baal och Astarte, denna oerhört grova typ av fruktbarhetskult.

Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början. Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

Men, hur kan det komma sig att det finns så många gudar när vi vet att vår Gud, Skaparen och Herren är en? Är det bara mänskliga konstruktioner, påhitt eller är de verkliga och hur kan de ha fått en sådan makt över människor och folk? Det finns vissa antydningar till svar i Bibeln. Paulus uttrycker denna dubbeltydighet så bra i 1 Kor 8 : 4 När det nu gäller frågan om man får äta kött som är offrat åt avgudar , så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och att det bara finns en Gud. 5 För även om det skulle finnas så kallade gudar i himlen eller på jorden – och det finns många ”gudar” och många ”herrar” – 6 så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.

 

Det finns alltså många ”gudar” och många ”herrar” i världen, vilket är ett resultat av flera uppror i den andliga världen gentemot den Högste, den sanne Guden, vilket antyds i Bibeln. Samtidigt är dessa ”gudar” och ”herrar” ett intet i jämförelse med Gud Fadern, Skaparen själv och Herren Jesus Kristus. De är också delvis skapade av människor, av deras fantasier och påhittade myter.   Jag återkommer även till detta .

 

Det fanns en sann kunskap om Gud i den förhistoriska världen som bevarades av några få, men ganska snart efter att människorna spreds över jorden började dessa myter och legennder att cirkulera bland folken. Det viktigaste som sedan skedde var när Gud uppenbarade sig för Abraham, vilket var själva början på Guds frälsningshistoria. Gud verkade sedan i denna släkt för att vid den rätta tiden och på rätt plats, i Betlehem, låta sig Son födas in i denna släktlinje, för att i sin utgivande kärlek rädda alla folk i sin korsdöd och uppståndelse.

För det första kan man konstatera att människan alltid har undrat över sitt ursprung och sökt beskydd och hjälp under svåra och osäkra livsbetingelser, och därför har hon varit och är, religiös i vid mening. Man har alltid anat att det finns något mer bortom det rent materiella och man har hoppats på  övernaturliga makters välvilliga bistånd, liv efter döden. Det har man gjort, och gör för alltid, för att Gud skapat människan till sin avbild, till att leva i gemenskap med honom och i denna relation finna mening, mål och kraft att leva rätt. Men problemet är att hon missat målet gång på gång, och istället avfallit från sin bestämmelse att tro på honom, älska och söka hans vilja,

 

Det finns skapelsemyter, gudahierarkier och myter om deras tillvaro hos de flesta folk. Många känner vi till ifrån vår egen nordiska mytologi, liksom kanske också de grekiska och romerska gudarna som ligger närmast vår egen kulturkrets Ännu längre tillbaka har vi  b la babyloniska och egyptiska gudar, och än idag ​hinduismens över trehundra miljoner gudar. Det finns likheter och samtidigt stora skillnader, men själva strukturen i den andliga hierarkin med en högsta gudom som tronar ​p​å gudaberget återkommer i många varianter. Man har tillbett naturen och gör det än idag, man ville hålla sig särskilt väl med fruktbarhetens gudapar, liksom dödsrikets och krigets gudar.  Man gudomliggjorde också vissa idéer, och dyrkade t o m djur, vilket sker än i dag. Skapelsen ses som befolkad av andliga väsen som man ofta var rädd för och försökte blidka för att få välgång. I vår sekulariserade tid söker man sig tillbaka till dessa förkristna föreställningar,

 

Ibland talas om olika folkgruppers traditionella religioner, deras kultur, i enbart  positivta ordalag. Men i verkligheten innebar/innebär det att man lever i fruktan för dessa okända och ofta skrämmande makterna, gudarna, och vill söka blidka dem med offer. Man vet inte mycket om dessa gudar , de är stumma, de talar inte till människorna. Det finns mer eller mindre fantastiska myter, legender om dem utan egentlig grund i verkligheten. Men människans liv har alltid varit utsat, man sökte makternas och gudarnas hjälp i sjukdom, hungersnöd, krig och för personlig framgång. Man har också alltid velat veta något om framtiden, hur det ska gå för en, och har med hjälp av för oss groteska metoder sökt spå framtiden i b la döda djurd organ.

 

Mot denna mörka bakgrund framstår Israels Gud i all sin vishet och nåd, när han visar vem han är genom att tala och agera, ingå förbund med folket och förvänta sig deras förnuftiga respons i tro, kärlek och lydnad.

 

+++

 

 

När man säger sig tro på Gud idag måste man alltså precisera lite närmre. Är det det judiska folkets Gud, som i Jesus Kristus visat sig vara vår Fader (vilket inte de judar håller med om som inte bekänner Jesus som Guds Son och Messias). Är det Muhammeds gud Allah, eller är det någon av alla dessa oräkneliga mytologiska gudar i historisk tid och nutid, panteismens eller deismens personliga gudom?

 

Begreppet, själva ordet G U D, ELOHIM är intressant från det hebreiska språkets synpunkt. Jag återkommer till det längre fram i ett särskilt inlägg.

 

The Bible Project har en podcast och en YouTube-kanal där man går igenom Bibelns böcker och tar upp olika teman på ett intressant och bra sätt. Här är ett kort klipp om ELOHIM.

 

 

 

 

 

 

För den som är intresserad finns en sammanfattning här av den framstående bibelforskaren Michaels S Heiser, som i sin avhandling och sitt grundliga studium av texterna har lyft fram dessa viktiga, men ännu inte så allmänt kända fakta:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Evangelium enligt Markus.

 

 

Evangelisten Markus symbol, ett bevingat lejon (N ...

Markusevangeliets symbol är lejonet.

 

+++

 

 

Markus inledde sitt evangelium på det sätt som är karakteristiskt för hela hans skrift:  koncentrerat på det väsentliga:

Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Det är programförklaringen, att förmedla glädjebuskapet om Jesus Kristus, Guds Son till världen.

 

 

De flesta bibelforskare är överens om att Markus är det äldsta evangeliet och att Matteus och Lukas utgår från detta, och att de b la lägger till berättelsen om Jesu födelse och det som kallas Bergspredikan respektive Slättpredikan. Särskilt Matteus, men även Lukas samlade Jesu ord till större tal, medan Markus har sådana kortare talsekvenser invävt i berättelsen, med undantag för det längre talet på Olivberget i kap 13. Denna samlade undervisning om den närmaste framtidene och vad som ska ske vid tidens slut, var centralt för alla tre evangelierna. Jesus förberedde sina lärjungar på vad som skulle ske efter hans död och uppståndelse.

 

Man utgår också från att det funnits en muntligt källa, kallad Q, som b la Matteus kan ha bidragit till. Han var ju en Jesu lärjunge, och i den tidens muntliga kultur var det självklart att memorera och bevara Jesu ord. Men det blev som sagt snart nödvändigt att skriva ner detta när församlingar grundades och ögonvittnena dog. Man hade alltså ett gemensamt stoff, men man disponerade det lite olika utifrån sina syften att nå olika grupper, betona och belysa olika saker. Evangelisterna har också eget material, vilket återigen styrker autenciteten i deras vittnesbörd. Om allt hade varit exakt lika in i detalj, skulle man misstänka att de pratat ihop sig innan och fabricerat en historia. Det ger tillsammans den bredd, höjd och djup åt Jesu liv, särskilt när vi betänker det Johannes beskriver i sitt evangelium.

 

 

Vidare menar man att Johannes Markus var son till den Maria i vars hus de kristna samlades, (Apg 12:12) . Han hade dels följt med Paulus på den första missionsresan,  dels tagit del av vad aposteln Petrus berättade så noga att han blev Petrus tolk (kyrkofadern Papias). I generationen efter apostlarna bekräftade man att Markus var författare och att evangeliet skrevs i Rom efter att Petrus och Paulus dött martyrdöden. Så han var mycket insatt och lämpad att skriva ner biografin över Jesu liv, han levde själv i den första församlingen i Jerusalem b la, var ute på missionsfältet och ska till sist ha grundat en församling i Nordafrika, Alexandria som blev ett viktigt centrum för den tidiga kyrkan. Den koptiska kyrkan i Egypten har därför  en hel del intressanta traditioner om Markus och hans gärning, som jag återkommer till i nästa del.

 

 

Han bevittnade själv  den mirakulösa befrielsen av Petrus ur fängelset. Det är en så underbar skildring att jag citerar hela. Som jag påpekade tidigare är det viktigt att läsa evangelierna utifrån Apostlagärningarnas bakgrund eftersom denna fantastiska bok just återger det som hände med apostlarna och den första församlingen efter Jesu himmelsfärd.
Vid den tiden lät kung Herodes gripa och misshandla några i församlingen. 2 Han lät avrätta Jakob, Johannes bror, med svärd.  3 När han såg att judarna gillade detta, fortsatte han och grep även Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Efter gripandet satte han honom i fängelse och lät honom bevakas av fyra vaktskift med fyra man var. När påsken var över tänkte han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset medan församlingen bad ihärdigt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Plötsligt stod där en Herrens ängel, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: ”Skynda dig upp!” Då föll kedjorna från hans händer, 8 och ängeln sade till honom: ”Sätt på dig bältet och sandalerna.” Petrus gjorde så, och ängeln sade: ”Ta på dig manteln och följ mig.” 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som hände genom ängeln var verkligt utan trodde att det var en syn han såg.
10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig från Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig.”

När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: ”Petrus står utanför porten!” 15 De sade till henne: ”Du är tokig!” Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: ”Det är hans ängel.” 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ”Berätta det för Jakob och de andra bröderna.” Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.

 

 

Bibeln censurerar aldrig människors svagheter, synder eller konflikter, varken i GT eller NT. Här kan vi läsa om en sådan konflikt. Det var Barnabas, (kusin till Markus) som var känd som en vis och försonlig man, som förökte mäkla, men när det inte gick for han vidare med Markus. Det är därför dessa texter är så trovärdiga. De handlar inte om att skönmåla, framställa människor och händelser på ett propagandistiskt sätt utan de säger som det är. Huvudfokus är hela tiden på Gud, och i Nya Testamentets fall, på Jesus Kristus, det han säger och gör. Lärjungarna framstår ofta i all sin mänskliga bräcklighet, vilket gör att vi kan identifiera oss med dem. De tjänade däremot en trofast, tålig, kärleksfull och stark Herre som trots detta anförtrodde dem sitt ord och sin andliga kraft.

 

Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.” 37 Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. 38 Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. 39 Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. 41 Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.

 

Markus kan visserligen kallas reportern, berättaren bland de fyra, och språket är därför enkelt utan komplicerade meningar, men han har en genomtänkt struktur på materialet.  Evangeliet kan delas upp i några stora delar. Den skildrar Jesu offentliga tjänst med början i de förberedande händelserna, verksamheten i Galiléen med de många kraftgärningarna och under Jesus utför när han vandrar genom byarna och förkunnar evangeliet, vägen till Jerusalem, processen som ledde fram till domen mot Jesus, hans lidande som kulminerade på korset, och uppståndelsen. Markus har ett slut som många bibelforskare menar är ett senare tillägg. Evangeliet slutar annars så här:

 

När sabbaten var över köpte Maria Magdalena och Maria, Jakobs mor, och Salome väldoftande oljor för att gå och smörja honom. 2 Mycket tidigt den första veckodagen kom de till graven när solen gick upp. 3 De sade till varandra: ”Vem ska rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?”
4 Men när de lyfte blicken, fick de se att stenen var bortrullad. Den var mycket stor. 5 De gick då in i graven och såg en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev förskräckta. 6 Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått, han är inte här! Se, här är platsen där de lade honom. 7 Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom, så som han har sagt er.”
8 Då gick de ut och flydde från graven, fyllda av bävan och bestörtning. Och de sade ingenting till någon, eftersom de var rädda.
Det skulle stämma överens med hur Markus återger lärjungarnas reaktioner och beteende. Han drog sig inte för realistiska beskrivningar.  Det gäller även när han berättar om Jesu känslor i vissa sistuationer.  Men med tillägget slutar det så här:
När Jesus hade uppstått på första veckodagens morgon visade han sig först för Maria Magdalena, som han hade befriat från sju onda andar. 10 Hon gick och berättade det för dem som hade varit med honom och som nu sörjde och grät. 11 Men när de fick höra att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det.
12 Sedan visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på väg ut på landet. 13 De gick också och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda.
14 Till slut visade han sig för de elva när de låg till bords, och han klandrade dem för deras otro och deras hårda hjärtan, eftersom de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden. 15 Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. 16 Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd. 17 Dessa tecken ska följa dem som tror: I mitt namn ska de driva ut onda andar. De ska tala nya tungomål. 18 De ska ta ormar med händerna, och dricker de något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och de ska bli friska.”
19 När Herren Jesus hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida.
20 Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.

Han skrev för icke-judar, eftersom han ofta förklarar judiska seder som dessa inte visste mycket om. Därför såg han det inte som nödvändigt att återge Jesu judiska släkthistoria.

 

 

De fyra evangelierna, biografierna över Jesu liv. Inledning II.

codex sinaiticus St Catherine's

 

 

Det finns alltid ett syfte med olika typer av litteratur, och  en genomtänkt metod för att uppnå detta syfte.  En doktorsavhandling, en naturvetenskaplig faktabok, en reseskildring, en biografi, en roman eller diktsamling är exempel på olika typer av litteratur med vitt skilda syften och metoder. Men det gemensamma är att man vill förmedla något, överföra kunskap, återge en historisk händelse, eller bara skapa en påhittad berättelse.

 

Det gällde naturligtvis också evangelisterna, för de hade ett alldeles bestämt syfte med sina skrifter och en särskild ordning att struktera sitt materiel på lite olika sätt, vilket ger det djup och bredd i skildringen av Jesu liv som vi  kan glädja oss över idag. Liksom allt Gud gjort är det förankrat i historien, utspelar sig på bestämda igenkännbara platser i Israel, vid noga angivna tider, i ett historiskt sammanhang. Det är till skillnad mot många myter och legender alltså verklig historia, som delgavs av av människor som var på plats, såg och hörde. Det som kunde slutat med en pinsam och smärtsam tragedi, att den Rabbi och lärare de följde, dog en föraktfull död på korset och begrovs, fick just den mirakulsa vändning som Jesus försökt få lärjungarna att förstå, att han visserligen måste dö för världens synd, men att han skulle uppstå från de döda och att dessa unikt goda nyheter skulle spridas över världe.  Det var uppståndelsen och Andens utgjutande som gav lite tvehågsna och rädda apostlar och lärjungar frimodighet och kraft att ta sig an sitt uppdrag. Det var verkligen inget mänskligt påfund, som klart framgår, och som också undersryks av det faktum att de var villiga att dö som vittnen intill döden, martyrer, för budskapet.

 

Det sammanfattas av Johannes, och utgör själva syftet med evangelierna.

 

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.

 Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. 

 

De hade själva förstått att Jesus verkligen var den utlovade Messias och deras kallelse som hans vittnen och utsända i världen var att förmedla detta i tal och skrift, sprida det till församlingar, och ut i världen. De valde medvetet att disponera det gemensamma stoffet på det sätt som främjade deras målsättning. Det alla fyra har gemensamt är det Jesus sade och gjorde, hans mirakler eller tecken med Johannes språkbruk, hans lidande, död och uppståndelse.

 

Deras  likheter och olikheter ska jag lite kort ska ägna mig åt i kommande inlägg, för att till sist säga något om den stor trovärdighet de många kopiorna av de ursprungliga dokumenten har, liksom de översättningar som finns på hundratals språk. Gud har vakat över hela den processen för att hans evangelium skulle nå ut i världen. Det är Guds verk, hans evangelium. Därför har han hållit sin hand över alla inblandade för att hans frälsningsverk ska förkunnas för alla folk. Trots allt som kan hända i en lång process där svaga människor är inblandade, har Guds Ande varit med i tillkomsten, bevarandet och spridandet av dessa fyra evangelier, liksom alla Bibelns skrifter. Det gäller särskilt också när det gällde att samla dem i en kanon som skulle garantera apostoliskt ursprung, sanning och trovärdighet gentemot de skrifter med gnostisk innehåll som började spridas några hundra år senare.

 

 

 

 

 

Profeten Jesaja förebådade detta, att Guds folk och hela världen skulle få höra det budskap som inte liknar något annat.

 

Hur ljuvliga är inte

glädjebudbärarens steg

när han kommer över bergen

och förkunnar frid,

bär fram goda nyheter

och förkunnar frälsning

och säger till Sion:

”Din Gud är kung!” (Kap 52:7).

 

Jesus Kristus ÄR evangelium förkroppsligad. Han kom med Guds rike, i hans namn fortsätter hans församling att vittna och förkunna detta frälsningens evangelium, de goda nyheterna i en trasig värld som ger människor nytt hopp, nytt liv, verklig förvandling, frid med Gud, bestående glädje och syndenas förlåtelse, barnaskapets flrvissning och trygghet hos vår himmelse Fader.

 

+++

 

Matteus riktade sig särskilt till judiskt-kristna för att stärka deras tro på att Skrifterna uppfyllts och som historisk källa vara ett effektivt verktyg att nå fler från samma bakgrund. Hos honom finner vi flest gånger förljade utsaga:  ”Detta skedde för att det som sades genom profeten… skulle uppfyllas”. Hans släkttavla går tillbaka till Abraham, det judiska folkets fader, och betonar den viktiga släktlinjen från kung David via Jesu fosterfar Josef, och att Jesus var den Messias folket hade väntat på så länge.

 

Lukas ville nå kristna från en icke-judisk bakgrund för att försäkra dem om tillförlitligheten i evangelium, något han noggrannt utforskat och nedtecknat. Den omedelbara mottagaren var människor som levde då, men också med siktet ställt på framtiden, även om de inte visste hur lång tid som skulle gå innan Jesus kom tillbaka. För Lukas var det viktigt att låta Jesu släkttavla gå ända tillbaka till Adam, mänsklighetens fader, som alla folks Frälsare, och framhäva kvinnornas roll, som han göra mer än någon av de andra.

 

Johannes går ännu längre tillbaka, ända till begynnelsen i sin prolog. Vi får veta att Jesu ursprung är hos Gud Fadern själv, att han funnits hos Gud före universums och tidens början, att han är Gud.  Här ser vi vilket djup vi får genom dessa fyra evangelier. Det fjärde, Markus, börjar t ypiskt nog för honom med det väsentlga, själva innehållet och meningen med det han skriver: ”Här börjar evangeliet om  Jesus Kristus, Guds Son.” Det är en allmän uppfattning bland forskare att Markusevangeliet är det äldsta, som Matteus och Lukas bygger på och sedan kompletterar med eget stoff. Visserligen skiljer sig vesonerna av Jesu släkttavla och själva födelsen  vad gäller detaljerna, men det kan just bero på att man hade olika syften och mål med sin skrift. Tillsammans ge

 

Markus var det vi kan kalla reportern, som på ett ganska enkelt språk skrev ner det han till största delen fick veta av aposteln Petrus. Han är den store berättaren, som på ett realistiskt sätt beskriver Jesu mirakler, hans möten med människorna, konfrontationerna med det religiösa etablissemanget.

 

Men jag återkommer till var och en av de fyra i särskilda inlägg.

Varför-frågorna. Inledning.

 

 

Här ska jag samla några vanliga frågor som ställs till oss i samtal om den kristna tron.

Det finns ju stora skillnader mellan olika trossystem, olika religioner, och hur man besvarar dessa grundläggande frågor. Det är viktigt att verkligen ta reda på dessa skillnader, men jag kommer bara att omnämna dem i vissa fall. När det gäller vår Bibel är den ju inget uppslagsverk med svar på alla frågor , varken om livets stora mysterier, vad som i detalj sker efter döden eller om tidens slut och Guds domsagerande.  Men vi får veta tillräckligt om allt detta för att kunna tro på och lita på Gud som Skapare, Herre och Frälsare. Bibeln handlar om vår Gud som visar vem han är rent konkret i ett folks historia och särskilt i och genom sin Son Jesus Kristus.

 

I bibliskt perspektiv finns inga opersonliga makter, som gott och ont, ljus och mörker som ska balansera varandra i någon högre enhet. Gud har skapat vår värld och oss som moraliska varelser, liksom de andliga varelser han skapade för att tjäna honom i hans domän, den himmelska verkligheten. Vi skapades med fri vilja och förmåga att välja mellan att tro och lyda det Gud sade, eller förkasta det. När det handlar om kärlek kan man aldrig tvinga någon att älska, det måste komma frivilligt. Gud älskar oss och vill vårt bästa, men han tvingar sig inte på oss. Det skulle vara totalt emot hans natur att göra så. Gud gör allt han kan för att dra oss till sig, beveka våra hårda hjärtan, överbevisa oss om sanningen, men tragiskt nog verkar det varamöjligt att förkasta hans nåd till det yttersta och följaktligen förbli skild från honom i evighet.

 

Det onda uppstod som ett direkt resultat av olydnad, att välja bort det Gud sade till förmån för en lögn. Det var den andliga separationen från Gud och ledde till andlig död. Människan måste komma tillbaka till en levande och sann relation till sin Skapare och sig själv.  Vi ser i skildringen av det som kallas syndafallet i Bibelns första kapitel att de omedelbara konsekvenserna blev främlingsskapet mellan människor, avundssjuka och hat som ledde till det första mordet. Det ”ondas”ursprung har alltså på något sätt att göra med hur man förhåller sig till den yttersta sanningen, till det som Gud definierar som gott, sant och rätt. Bara Gud har som Skapare och Herre, också den auktoritativa och yttersta makten att definera vad som är vad.

 

Resultatet av onda tankar, ord och gärningar fortsätter att vara en konsekvens av denna ovilja att älska Gud och att tro på och följa hans instruktioner för livet,  och att älska och betjäna andra människor, vilja dem väl. Man kan beskriva vad ”det onda” är, men det har sitt ursprung i den personliga andemakt, satan,  som Jesus karakteriserar som mördare, lögnare och tjuv. Rötterna till det onda består just i detta, Mer om detta längre fram.

 

Bibelns människor hade också frågor som de ställde eller snarare ropade ut i förtvivlan och ovisshet till sin Gud. Det absolut storartade är att Jesus själv citerade psaltarsalmen 22 när han hängde på korset strax före sin död: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Guds intensiva medkännande kärlek för oss gjorde att hans egen Son t o m delade den djupaste erfarenheten av mänsklig nöd. Han ropade själv ut denna yttersta fråga när han tog vår frånvändhet från Gud, vår synd på sig själv, den stora och svåra existentiella nöd varje individ har som ensam liten människa inför döden.

Vad korset visar oss är att kärlek alltid innebär offer, lidande, självutgivelse. Det Jesus gjorde var naturligtvis helt unikt, men samma kärlekens mönster finner vi också i de vakande föräldrarna vid sitt barns sjuksäng, alla de små osjälviska handlingar som utförs varje stund för andra människor, hos de som hjälper, vårdar och tar hand om andra.

 

Att fråga och undra varför är ingenting främmande utan en del av vårt liv. Det finns också olika sätt att fråga, antingen för att man menar sig ha rätt och man bara vill bevisa att den som svara har fel, eller med en uppriktig vilja att förstå och lära sig något.

Den som söker, finner. Den som ställer frågor och vill veta vad i detta fall, den kristna tron handlar om, kanske får svar, så långt det nu är möjligt för oss människor att förstå ting som hör till det fördolda, om evigheten, om ondskan, lidandet.

 

 

Vi kan aldrig förstå allt som ligger bakom det som sker, som tillåts ske. Vi förstår inte heller allt i samband med det onda som sk, med lidandet. Men vi kan med full förvissning säga att vår Gud gjort något åt problemet och erbjuder sin hjälp till var och en som vill tro och ta emot. Vi vet också att vi måste anlägga det riktigt långa perspektivet för att få de rätta proportionerna på våra personliga och hela mänsklighetens problem- evighetsperspektivet. Vi vet också att vi får leva på hoppet och se fram emot den fullkomliga upprättelsen. Men vi lever i en komplicerad verklighet, där det inte finns enkla och snabba svar Det krävs mycket tankeverksamhet, bibelstudiuer och bön för att inte bara förstå rent intellektuellt utan särskilt för att få hjälp och vägledning för att leva i tro, i relation med Gud. Svaret vi kan vara absolut säkra på är detta, att Jesus är med oss i och genom allt. Lidandet är tungt, men ännu svårare att bära ensam. De teoretiska svaren på alla frågor får vi kanske inte , men istället Guds egen försäkran om hans närvaro. Det är ändå det viktigaste och största vi kan erfara.

 

 

+++

 

 

 

 

 

Den första frågan:

Varför gör inte Gud slut på all ondska, om Han nu är både god och allsmäktig?

Vill vi verkligen att han skulle göra det nu på en gång ?  Är vi i så fall de enda människor som kommer att vara kvar då om Gud i denna stund skulle utplåna allt ont? Han kan naturligtvis göra det, och med väldigt goda skäl, eftersom så mycket ont görs mot de människor han skapat och älskar varje minut över hela jorden, och det av andra människor. Det är vad vi kallar det ”moraliska onda”. Det finns en person/personer som gör onda saker mot en annan eller andra. Det finns förövare och offer. Ofta ser det från mänsklig horisont ut som om förövaren kommer undan, medan offret lider konskevenserna av detta under lång tid.

 

Vår inre rättskänsla säger att de skyldiga måste ställas till svars och de onda gärningarna avslöjas och värderas för vad det är, en så fruktansvärt förstörande kraft Samtidigt menar många att det är svårt att acceptera att Gud, om han nu är god och kärleksfull, skulle döma människor till straff, t o m eviga straff (jag återkommer till den svåra frågan). Om vi nu utgår från att Gud är själva den yttersta garanten för vårt moraliska universum, att han är rättvis och rättfärdig, då blir det självklart att han kommer att döma alla när historien ska sammnfattas, vid tidens slut. Han uppehåller och skyddar livet genom att reglera kaos, de onda förstörande krafterna, men här i tiden är det ändå ofrånkomligen resultatet av våra och andras val.

 

På samma sätt finns en insikt i vår natur om att det är fel att göra andra illa, att mörda, stjäla, förtala. Den inre lagen samspelar också med den yttre lagen som bestraffar dessa gärningar. Olika påföljder utfärdas  dagligen över hela världen på förhoppningsvis goda grunder. Det onda måste s a s ”fängslas”, avskärmas från  samhället för att ge laglydiga medborgare trygghet. Det är en oerhört viktig funktion i ett rättssamhälle, i ett fungernade välfärdssamhälle. Laglöshet är av ondo, skapar kaos och utgör en fara för människor.

 

Det onda är ju nämligen högst konkret gestaltat och uttryckt i våra gärningar, attityder, ord alltså i oss. Det kan visserligen vara svårt  att erkänna och se det ”onda”, dåliga hos sig själv utan man förlägger det hellre hos andra, hos annat. Vi skyller gärna ifrån oss, men verklig mänsklig mognad kommer när vi vågar se sanningen om oss själva.

 

Det onda är visserligen samtidigt något man kan kalla metafysiskt, eftersom det är något mer och större än enskilda individers agerande, som nämndes ovan, och har sitt ursprung i Guds fiende själv, den ursprungligr rebellen.

Gud kommer en dag att döma både de andliga makter som är skyldiga till så mycket lögn, förstörelse och förförelse, och de människor som varit deras kanaler.

 

 

+++

 

Varför ”tillåter ” Gud så mycket lidande?

 

Jag återkommer till själva formuleringen i nästa inlägg eftersom det också måste tänkas igenom.  Det finns många sätt att se på detta. För det första finns det nödvändiga aspekter  av lidandet. Rent konkret är smärta självklart nödvändigt för att vi ska undvika farliga situationer. men också för att lära oss hur vi inte ska bete oss. Vidare behövs ett visst mått av smärta och lidande för att mogna som människor, inte ta allt för givet utan vara ödmjuka och tacksamma och ha förståelse för andra. Det finns också lidande som är självförvållat genom att man missköter sin hälsa, beter sig illa.

Men lidandet kan både förstöra och förädla, och oftast är det en blandning av detta i det verkliga livet. Svåra situationer kan leda till kraftsamling och ädelt beteende, men också bryta ner och göra männisor förbittrade och isolerade. Det beror i sin tur på personlig konstitution, arv, miljö, möjligheter, personliga val och förmåga att hantera kriser och lidande,

Det svåraste är det orättvisa lidandet, att människor med någon slags makt över andra ( i en familj, ett större socialt sammanhang, en nation) missbrukar denna för självisk vinning, gör sig skyldiga till våld, förtryck, övergrepp av olika slag. I de här sammanhang är människor offer, och det är på alla sätt fruktansvärt, men förhoppningsvis kan de få någon lindring och hjälp i sin nöd av medmänniskor i olika sammanhang.

 

Lidande som orsakas av yttre faktorer i form av naturkatastrofer har sina förklaringar, och drabbar urskillningslöst.

Den svåraste frågan har med detta att göra, att oskyldiga drabbas oförtjänt utan egen skuld. Jag återkommer till detta längre fram.

Lidandet har alltid varit och förblir en av de svåraste frågorna för oss personligen och när vi ser på det ohyggliga lidande som människor fått utstå från tidens början.

Men som sagt, Gud skrev inte ner några teoretiska svar på en lista,  utan gav oss istället det bästa han hade, sin egen älskade Son, för att vara med oss och hjälpa oss.

 

 

 

Sentinel Apologetics

Med Bibeln i centrum från början till slut.

John Lennox - News & Events

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Svenska Evangeliska Alliansen

Med Bibeln i centrum från början till slut.

ONE FOR ISRAEL Ministry

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Med Bibeln i centrum från början till slut.

D.A. Carson Posts – The Gospel Coalition

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Dr. Michael Heiser

Med Bibeln i centrum från början till slut.

What's Happening...?

helping you to know & to survive