Månadens reflektioner-november.

 

 

 

 

 

 

 

Vi lever i en mörk tid. Pandemin fortsätter och skapar stor nöd på olika sätt, fattigdomen och den sociala oron ökar. Förtryck av olika slag präglar många splittrade samhällen, terrorismens hot är högst påtagligt.   Förföljelsen av kristna pågår hela tiden och många dödas för sin tro. Människor har det svårt och det finns en känsla av maktlöshet och hopplöshet.

 

Det är som Jesus beskrev att det skulle bli. Gud är alltid realistisk i sin bedömning av verkligheten, av den aktuella situationen i vår värld, men han lämnar oss aldrig med dessa fakta. Han verkar på så många sätt för att rädda, befria och upprätta. Guds plan ska fullbordas, men vi förstår inte alltid det som sker här och nu. Vår kunskap och våra perspektiv är så begränsade. Därför måste vi fortsätta förtrösta på honom och be att hans vilja ska ske. Herren ger oss hopp, förtröstan, styrka att göra något. Gemenskapen med honom skyddar oss från uppgivenhet och misströstan. Med hans hjälp kan vi  uthärda och göra gott för någon annan/andra. Med hans välsignelse kan  våra små bröd och fiskar få mätta många fler än vi kan tro, och våra böner tjäna hans syften.

 

 

 

Vårt yttersta hopp är att Herren Jesus kommer tillbaka och för evigt gör slut på all ondska. Tills dess är han med oss och hjälper oss igenom allt. Förvirringen och osäkerheten är visserligen ingenting nytt för vår tid, men tack vare teknologin som håller oss alla ständigt uppkopplade om vi vill, är informationsflödet enormt och tolkningsmodellerna många. Vad ska vi hålla oss till och vad kan vi verkligen lita på är sant ? Det är inte lätt att orientera sig som enskild individ i dag. Det pågår en strid om sanningen på många plan. Man vill t ex på sina håll upphäva grundvalarna för det som är skapelsegivet normerande. Människor och rörelser styrs av ideologier och när man menar sig ha absolut rätt blir man lätt intolerant gentemot andra.

 

 

Det finns inga enkla och snabba svar eller lösningar. Vi måste pröva allt vi hör och läser  med de hjälpmedel som står till vårt förfogande innan vi bildar oss en uppfattning. I vår tid är det viktigt att hålla huvudet klart och hjärtat varmt. Vad det gäller allt som sägs och görs i Jesu namn, om det verkligen stämmer med Guds ord och klassisk kristen tro. Som kristna är vår förnämsta och främsta plikt förbönen, att be för det vi vet är Guds vilja, att alla människor skall få kunskap om sanningen och bli frälsta. Vi ska be för överheten, de som har makt och befogenheter i samhället, för alla som arbetar för det allmänna bästa. Vi ska ständigt be för människor i nöd och våra förföljda kristna syskon i världen. Jesus manar oss alltid till os att vara vid gott mod, allt har sin tid och vi har det bästa framför oss hur det än ser it. Han kommer tillbaka!

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?”. Jesus besegrade denna världens furste, satan, och det är bara genom att förbli i honom som vi kan segra och övervinna i vår tid som liknar den första församlingens: hot och förföljelser utifrån, infiltration av falska läror och försåtliga bedrägerier inifrån. Världen trycker på både utifrån och inifrån. Världens ande kan verka i församlingen. Därför skrev Paulus: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom” (Rom 12:2).

 

 

 

Det pågår en andlig strid om Guds sanning gentemot andemakter och tankesystem och allt högt i världen som reser sig mot kunskapen om Gud (2 Kor 10:3-6). Paulus skrev vidare att vi kan göra varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och att vi är ”beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga”. Av dessa exempel ser vi att det handlar om tankar, människotankar och idéer, som inte är Guds tankar eller har sitt upphov i hans vilja. Det var med en lögn, en förvriden och felaktig tanke, som de första människorna blev bedragna , och så har det fortsatt.

 

 

Det börjar med en tanke som slår rot och som växer till en hel härva av lögner, av lögner satta i system. Ord stod mot ord i Edens lustgård, det Gud hade sagt och det lögnaren påstod, och så är det än idag. Tvivel såddes på det Gud hade sagt, sedan förringande och öppet förnekande, och så skapades en helt alternativ verklighet. Allt handlar från början om ord som uttrycker tankar, vilja, inriktning och dessa påverkar våra liv i positiv eller negativ riktning. Vår tro är att Jesus, Guds Son, besegrar världen, dvs de andemakter och tankesystem som reser sig mot kunskapen om Gud och försöker motarbeta hans vilja. I världen verkar antikrists ande, som förnekar denna sanning, och ”denna världens ande” som gör allt för att trycka ner sanningen genom ett rikt utbud av alternativa vägar till ”gud”, filosofier, människoskapade tankesystem, religioner.

 

Det är alltså inte bara i den konkreta politiska dagspolitiken och på olika områden av samhället som ”fake-news” förekommer. Det sker i högsta grad i den andliga världen. Vi behöver pröva och bedöma allt utifrån Bibeln och klassisk kristen tro, och i den Helige Andes ljus. Vi behöver alltså Gud mer än någonsin denna tid, hans ledning, vishet och kraft. Det är bra att inse att vi inte klara detta  i egen förmåga.

 

 

Samtidigt är det tungt och svårt att leva i en värld som öppet förkastar Gud och hans ord. Varje kristen kan nog berätta om att den personliga kamp man upplever.

Men Jesu ord gäller oss idag: Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet. (Joh 14:27).

Gud är trofast och han ska hjälpa oss igenom alla svårigheter. Vi kristna behöver också varandra mer än någonsin. Trots fysiskt avstånd är vi med varandra i Anden och kan be för varandra, stötta och uppmuntra.

 

I Allhelgonatid. Några reflektioner om döden och det eviga livet. I

 

 

 

 

 

 

 

Det har nyss varit Allhelgonahelg och vi har på ett särskilt kommit ihåg nära och kära som lämnat jordelivet. Människor kan ha många föreställningar om döden och livet efter detta, utan att de kanske egentligen har tänkt igenom varifrån dessa kommer. Många menar sig ”känna” att deras avlidna är med dem på något sätt och hoppas få möta sina kära på ”andra sidan”, även om de ofta inte kan redogöra för hur det skulle vara möjligt. Andra menar att de är borta, upphört att existera. En del menar att de ska återfödas i enlighet med någon slags reinkarnationstanke, som man inte kan redogöra för hur det skulle gå till på ett trovärdigt sätt.

 

Det är ofta ett känsligt ämne, man vill ju inte besvära sörjande med frågor, och de föreställningar man har om livet efter döden håller man ofta fast vid. De kan vara ogenomtänkta, men tjänar syftet att trösta och hjälper en att förlika sig med förlusten.

 

 

Ur ett rent psykologiskt och allmänmänskligt perspektiv är detta förståeligt, men för den som vill tänka efter lite mer, behöver det inte räcka med så vaga idéer. Vad som händer efter döden är ju ändå en av de viktigaste sakerna i livet, och för den som vill veta lite mer, erbjuder den kristna tron det rimligaste, bästa, mest hoppfulla  läran. Som med allt annat som verkligen är väsentligt måste också kunskapen om liv och död komma från Gud själv. Vi vet helt enkelt ingenting om detta.   

 

Han gav oss livet och som Skapare och Herre råder han över liv och död. Vi människor kan inte påverka detta, vi är helt utlämnade när vi står inför vår egen död. Ingen människa kan följa oss, vi är själva maktlösa inför livets slut. Det enda vi kan göra är förhoppningsvis att överlämna oss till Gud och tro på hans löfte, att den som tror på hans Son ska leva, om han än dör.

 

 

Jesus Kristus är den ende som vet hur det är att dö och sedan få liv igen, bara han har kommit tillbaka från dödsriket och lever idag. Det är naturligtvis också en fråga om tro, men av ett helt annat slag än de ogrundade föreställningarna jag nämnde ovan.  Det är en tro som bygger på fakta, på verkliga händelser: Gud lät av kärlek sin egen Son bli människa för att vi skulle få leva hos honom efter döden. Gud vill att alla ska räddas och komma hem till honom. Det är den enda och absoluta säkerhet vi har inför döden. Gud själv har garanterat detta i sitt ord och genom att låta Jesus dö och uppstå för oss.

 

 

Jesus ÄR vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Bara Jesus ÄR Uppståndelsen och Livet. Det är det största som kan hända oss, och det viktigaste valet vi kan göra, att säga ja till detta erbjudande, detta glädjebudskap  om syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Redan idag kan vi överlämna oss i Guds goda händer och vara förvissade om att han tar emot oss när vi tagit vår sista andetag här på jorden. 

 

+++

 

 

Jag ska antagligen skriva fler inlägg om de yttersta tingen lite längre fram. 

 

Det bästa budskapet i alla tider- evangelium.

 

 

 

 

 

”Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium och sade:Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Markus evangelium 1:14).

 

 

Detta evangelium, det goda glädjebudskapet, är att Guds rike kom med Jesus Kristus själv. Vi får tro på en Person, Jesus själv, som visat oss vem Gud är. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh 14:9). 

 

Vi hör dagligen många dåliga nyheter. Världen är farofylld och osäker, som den alltid har varit egentligen, och vårt liv är kort. Men det goda budskapet från Gud själv är att han vill vara med oss i och genom allt. Hans rike sträcker sig in i evigheten, och i sin kärlek kallar han oss till gemenskap med sig själv genom sin Son.

 

 

Gud vill att alla ska omvända sig och tro på evangelium och så räddas från denna onda tidsålder, från synd, död, ondska och lidande. Evangeliet rymmer den mäktigaste kraften i världen, den som kan göra oss till nya skapelser, utplåna vår synd och  ge oss delaktighet i Guds eget liv. Inga självförbättrinsprogram i religionernas eller humanismens namn kan tvätta oss rena från synd eller göra oss till himmelska medborgare. Bara Jesus kan göra det, genom sin död på korset och sin uppståndelse.

 

Paulus skrev i Romarbrevet: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först  men också greken. 17 I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro

 

Det goda budskapet om Jesus är Guds kraft till räddning för oss som tror. Allt är Guds verk, vår del är att tro och förtrösta, lyda och tjäna vår Herre.

 

 

Paulus skrev vidare i 1 Kor 15: Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. 2 Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. ..        

 

 

Vad som är händer oss är det viktigaste i livet att stå fasta och bevara tron. Allt annat förgår, men Guds rike består.                 

 

 

Evangelium är de goda nyheterna om vår frälsning. Det finns räddning från synden, det onda, och till sist även döden. Det är Jesus Kristus som har besegrat dessa förstörande makter för vår skull. Vi befrias från den makt som höll oss bundna i andligt mörker, till Guds ljus i Jesus. Vi befrias från syndens makt, får våra synder förlåtna, och räknas som rättfärdiga inför Gud. Vi befrias från dödens makt till Guds liv, nu och i evighet.  

 

 

Paulus skrev i Kolosserbrevet 1:13-14 :    

 

  ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder”.

 

 

Det är sannerligen den största gåvan vi kan få! Tack gode Gud!

 

 

Saligprisningarna.

3 ”Saliga är de som är fattiga i anden,

för dem tillhör himmelriket.

4 Saliga är de som sörjer,

för de ska bli tröstade.

5 Saliga är de ödmjuka,

för de ska ärva jorden

6 Saliga är de som hungrar

och törstar efter rättfärdighet,

för de ska bli mättade.

7 Saliga är de barmhärtiga,

för de ska få barmhärtighet.

8 Saliga är de renhjärtade,

för de ska se Gud.

9 Saliga är de som skapar frid,

för de ska kallas Guds barn.

10 Saliga är de som blir förföljda

för rättfärdighetens skull,

för dem tillhör himmelriket.

11 Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. 
12 Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
++++

Mycket har skrivits om Saligprisningarna i  Bergpredikan i Matt 5-7, med paralleller i Luk, detta är bara några mycket enkla och korta reflektioner över texten.

Jesus beskriver här de sina, de som tillhör honom och är medborgarna i Guds rike, som fått del av hans välsignade nåd och liv. De är därför först och främst SALIGA, på grekiska μακάριος (makarios).  Det handlar om mer än att vara ytligt lycklig när allt står väl till. Saligheten kännetecknas av en djup glädje och förtröstan även i de svåraste situationer, just därför att den är så beroende av Guds närvaro, hans nåd och hjälp.

De kristnas salighet är därför under attack och opposition, i lidande och trångmål, men den håller för prövningarna. 

Därför gör de vissa saker: de sörjer , hungrar och törstar efter rättfärdighet,  skapar frid, och blir förföljda för detta rikes skull.

De beskrivs också på fyra olika sätt: de är fattiga, ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade. Till detta knyts specifika löften som handlar om tillhörighet, upprättelse, tröst, seger.

Det är så kännetecknande för Guds annorlunda rike, där den som ger, får, den som förlorar sitt liv, vinner det. Egentligen är det världen som är  felvänd i relation till Gud, och därför verkar det han säger och gör så annorlunda. Saligprisningarna lyfter upp det som för en  ytlig betraktare framstår som svaghet och förlust, sådant som inte ger framgång i den här världen. Men Gud har som sagt helt annorlunda måttstockar än vi.

De är först och främst ”fattiga i anden”. Det är ett begrepp som var väl känt i GT. De kallades ”Anawim”, de fattiga och fromma, som förtröstade på Herren i allt och som längtade efter hans frälsning. Jesus återknyter till detta och prisar dem saliga, för att de också var så medvetna om sin egen brist och sitt totala beroende av Gud.

Det är just de fattiga i anden som tillhör himmelriket. De passar i Guds rike, med sin tro, förtröstan och trohet.

Varför sörjer Jesu lärjungar? Kanske för att de är så smärtsamt medvetna om den stora diskrepansen mellan Guds rike, som är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande och de gudsfientliga och destruktiva krafter som verkar i världen. För att Guds rike inte blir mottaget? Sörjer de över allt motstånd, över lidandet som följer med det och för att människor inte tar emot evangeliet? Sörjer de över sin egen synd?

De får hur som helst löftet  om att bli tröstade, ett tema som återkommer i Bibeln. Guds tröstar sina barn när de går igenom lidande och svårigheter.

De ödmjuka liknar de fattiga i anden i att söka Guds vilja och vara beroende av honom, och de kämpar inte för sitt eget ego. Det är också ett känt begrepp från visdomslitteraturen, de ödmjuka som lyfts fram i kontrast till den stolte och högmodige. De ska få ärva jorden. Det är sådana arvtagare till sitt rike som Gud vill ha. De andligt fattiga och ödmjuka är öppna, mottagliga, formbara för Gud. De står inte emot sin Skapare i trotsigt oberoende, självcentrering och högmod.

De som hungrar och törstar, inte efter egen vinning och materiella ting, utan efter rättfärdighet, ska bli mättade. Det är också ett basord, ett fundamentalt begrepp i Skriften. Gud, som ensam är rättfärdig, gör alltid det som är rätt, sant och gott. Han lär oss att vandra på sin väg och vill att vi ska leva efter hans vilja, hungra och törsta efter den.

Jesus sade också: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33).

Jesus betonar på många ställen i evangelierna vikten av att vara barmhärtig. Gud är själv barmhärtig och nådig mot sitt folk och han vill att hans barn ska likna honom. Vad betyder det i praktiken? Ordet har att göra med verbet ”böja sig ner över, och omfatta med medkännande kärlek”. Gud böjer sig ned till oss och omfamnar oss i sin medkännande kärlek för att hjälpa oss i vår svaghet,  i våra svårigheter.

Han räcker sina händer till oss för att upprätta oss, bara vi låter det ske. Han vill att vi i vår relation med andra ska ge, eftersom vi själva fått så mycket av Gud, förlåta som vi blivit förlåtna, hysa medkänsla och hjälpa andra.

Nästa saligprisning rymmer egentligen ett oerhört löfte: de renhjärtade ska se Gud. Vad kan det betyda?

I GT var det omöjligt att ”se Gud” och leva.  Men det blev möjligt när Jesus kom in i världen. Den som såg honom,  och ”ser” honom idag med trons blick, ser och vet vem Gud är.  Hans härlighet, ljus, upphöjda majestät och mäktighet skulle förtära oss, men som Människan Jesus Kristus kunde de se Gud. Att se Gud innebär att veta något om vem han är och gör. Det är möjligt för oss eftersom han visat vem han är, i ord och gärningar.

Det är bara Gud själv som kan rena vårt hjärta, men vi kan vilja ha ett rent hjärta. Det är en ständigt pågående process, som kan ske när vi helhjärtat lever inför Guds ansikte i sanning, ödmjukhet och ständigt medvetna om vårt beroende av honom.

+++

Salig är den som stiftar frid, som aktivt verkar för att fiendskap, motsättningar och splittring ska upphöra. Det är en kamp och kostar något. Men det är också i enlighet med Guds natur att agera för att skapa försoning . Därför ska just de kallas Guds barn. De liknar sin Fader i att de går försoningens och fridens väg.

Till sist prisar Herren sina tjänare saliga som blir förföljda för rättfärdighetens skull, som förtalas och hånas, dem tillhör himmelriket. Jesus understryker att deras lön ska bli stor i himlen. De lider inte förgäves alltså. Allt de utstår för Jesu skull kommer att belönas. Det är kanske det viktigaste, att alla för världen okända lärjungar som hållit fast vid sin Herre kommer att bli rikligt belönade.

+++

För oss som kommit till tro och låtit oss födas in Guds rike genom Anden är konsekvenserna i denna tidsålder ofta de samma som för vår Herre själv: att bli hatade och förföljda, missförstådda, förkastade eller bemötta med likgiltighet.

Men när Jesus kommer tillbaka synligt som den Herre han är blir det uppenbart vilken skillnad det har varit mellan de som gick Guds väg i andlig fattigdom, ödmjukhet, barmhärtighet, hjärtats renhet , frid, som sörjde och som utstod förföljelse.

Månadens reflektioner-oktober.

 

 

 

Som omväxling delar jag en egen dikt, som handlar om vår väntan på Jesu återkomst. Jag tycker egentligen bäst om att skriva dikter, som på ett komprimerat sätt kan uttrycka livets mirakler och mysterier. En bok med dikter är redan utgiven och jag arbetar på den andra.

 

 

 

Bruden håller elden brinnande de långa timmarna
i nattens tystnad.
Hon väntar och gör sig beredd
för Brudgummens ankomst.
Bruden vakar vid orden
som andra inte ens brytt sig om att läsa och förstå,
de brinner som facklor i mörkret.

 

Oljan ska inte sina,

natten ska inte släcka hoppets låga.

Hans ljus har redan besegrat mörkret.

 

 

 

Väktare, vad lider natten?

Väktare, vad är kvar av natten?”

12 Väktaren svarar:

”Morgon kommer,

ändå är det natt.”

 

 

 

Brudgummens kärlek har fångat hennes hjärta
och snart får hon se honom,
ansikte mot ansikte.

 

Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning  bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. 4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

Lukas är Andens evangelist. I hans evangelium skildras den Helige Ande närvaro och verk på ett särskilt sätt, från början till slut.  Det gäller också för Apostlagärningarna, som han var skrev ner efter noggranna efterforskningar.    Han är den som berättade om hur Anden kom över lärjungarna på Pingstdagen och hur den första församlingen sedan leddes att förkunna, undervisa och bota, precis som Jesus hade kallat dem till att göra.  Apg brukar ju också kallas Andens gärningar.

 

 

Han beskriver den stora gåvan människan får som svar på bön i 11:1-13, unik för honom i jämförelse med de andra evangelisterna.

 “ Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? 12 Eller en skorpion när han ber om ett ägg? 13 Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

 

 

Vår himmelske Fader vill alltså ge sin Ande åt oss när vi ber om det. Johannes skriver också om Anden i sitt evangelium, ”sanningens Ande” , Hjälparen. Det är ett både vackert och beskrivande begrepp. Gud vet att vi behöver hjälp, tröst, stöd, styrka och vägledning under vår jordevandring och det har han försett oss med.

 

 

 

Jesus undervisade om detta i Joh 14-16. Det är egentligen också ett mirakel, att samme Ande som varit med från skapelsens början, genom historien och i Jesu hela liv, ges åt oss av nåd. Den helige Ande är Gud, precis som Fadern och Sonen är Gud, en enda helig Gud i tre personer.

 

 

 

Anden är sanningens Ande och Han hjälper os att förbli i Guds ord, som är sanning. Vi behöver hans hjälp för att skilja mellan sanning och lögn. Det finns andar som vilseleder och för människor in i ockultism, religiöst tvång, kulter, sekter. De kännetecknas av mörker, lögn och förvirring. Men där Herrens Ande är, där är frihet.

 
 
 
 
 
Vår invärtes, andliga människa har ingen kontakt med Gud i oss själva. Vi är andligt döda och måste därför väckas om insikten att vi behöver bli frälsta, födas på nytt. Vi är i vårt ”naturliga ” tillstånd skilda från Gud. Det är konsekvensen av synden, olydnaden. Men miraklet sker när Gud gör oss levande i och genom Jesus Kristus. Då får vi börja lära känna honom och det han uppenbarat genom sin Ande.
 
 
 

Paulus skrev i 1 Kor 2:

 

 

 

Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom 10 Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.
 
 
 
12 Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. 13 Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord14 En oandligmänniska tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det som kommer från Gud är rent, heligt och oändligt dyrbart och ska inte blandas upp med annan främmande andlighet eller med det mänskligt själiska.
Den icke pånyttfödda människan är ofta religiös och mottaglig för andlighet som inte kommer från levande Gud. Hon är ofta vidskeplig och öppen för spänningen i det övernaturliga i form av spådomar, astrologi,osv. Man menar sig vara förnuftig och inte tro på Gud, samtidigt som man lockas av detta.
 
 
 
 
 
 
 
Det finns många  avgudar som vill snärja henne. Hon gör sig även egna gudar, förtröstar på annat än Gud själv. Så här sade Luther när han förklarade det första budet i sin Stora Katekes:
 
 
 
 
 
 
 
Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud”.
 
 
 
 
Ateister ”tror” också på något, håller något för att vara sant. Det kan vara ideologier, världsåskådningar, och de förtröstar på sin intelligens eller sina sinnen som den enda källan till kunskap.
 
 
 
 
 
 
Den viktiga frågan är alltså VEM vi tror på, och därför VAD vi kan lita på är sant. Gud är själva sanningens ursprung och källa. Det unika med kristen tro är att sanningen om verkligheten och liv inte är åtskilda. Gud är en Person, som vi kan ha gemenskap med, samtidigt som vi får kunskap om våra existentiella villkor.  Vi förstår också av Bibeln att allt som finns inte är ett resultat av en blind slump, utan att denna personliga Gud också skapat allt med ett bestämt syfte. Han bestämde sig för att rädda oss från allt det som förstör och bryter ner, och ta os till sig i sin stora kärlek.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
+++
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Jesu liknelser. I-IV.

 

 

 

 

 

 

 

 

Inledning till serien om Jesu liknelser.  

 

 

 

 

Jesus Kristus förändrade historien för alltid när han kom in i världen. Det fick också konsekvenser för evigheten. Jesus förde in Gud mitt i en värld så präglad av syndens destruktivitet, död, lidande och ondska. Jesu uppdrag var att synliggöra Guds rike, han var själva riket förkroppsligad. Det blev synligt och verkligt på ett unikt sätt när han predikade, undervisade, botade sjuka, kastade ut demoner.

 

Jesu budskap från början var : ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”

 

 

+++

 

 

Liknelserna är relaterade till Guds rike på olika sätt. De handlar om evangeliet, frälsningen, hurdan Gud är, domen. Som genre var liknelsen vanlig, vilket kanske beror på att en kortare eller längre berättelse som illustrerar något är lättare för oss människor att ta till sig.

De fyrtiotalet av Jesu liknelser vi har hos synoptikerna är unika. Det grekiska ordet är parabole, παραβολή, som betyder att lägga något bredvid, att jämföra, illustrera genom bilder och berättelser.

Jesu egna ord förklarar detta, när han sade: ” Vad är Guds rike likt? Vad ska jag jämföra det med?” (Lk 13:18). 

Det finns ingen som behärskat denna konst som han, att uttrycka de största och viktigaste sanningarna om Gud på ett till synes enkelt och kortfattat sätt, samtidigt som de rymmer ett stort djup. Jesus var en Mästare att på detta effektiva sätt illustrera och göra sanningen om människan och Gud tydlig.

Det finns flera olika typer av liknelser också, som jag återkommer till. Det är svårt för oss att förstå en del av dem, vilket också lärjungarna erfor. De frågade ofta Jesus vad det betydde och han förklarade det för dem. En del saknar en sådan förklaring, och det är inte att begripa dem. Liknelserna ska inte heller vara så lätta att förstå.

 

Syftet med liknelserna varierade. Lärjungarna fick genom dem ”lära känna himmelrikets hemligheter” (Matt 13:10), medan deras syfte för dem som hört men inte förstått och sett men ändå inte sett för att deras hjärtan varit förstockade, är ett helt annat. Detta kapitel är så rikt att jag återkommer till det. 

 

 

Om det är någon särskild liknelse som betytt mycket för er och som ni undrat över kan vi kanske tillsammans hjälpas åt att förstå lite mer. 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

En vändpunkt i Jesu tjänst återspeglas i Matt 13, där det blir tydligt att liknelsernas syfte också är att utvärdera resultatet efter att ha predikat och undervisat i två år och konfronterat det religiösa ledarskapet. Han återknöt till profeten Jesaja för att förklara hur hans undervisning om liknelserna verkar i olika grupper av åhörare.

 

 

 

För de som inte vill lyssna till Guds undervisning blir följden att deras hjärtan förhärdas ännu mer och de förstår ingenting. Och för de som vill lyssna får hjälp att förklara meningen med dem.

 

 

 

 

II

 

 

Sådd och skörd.

 

 

 

Man måste börja med den grundläggande liknelsen. Enligt evangelisten Markus är förståelsen av liknelsen om såningsmannen särskilt betydelsefull: 

Och han sade till dem: ”Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser? Mark 4:13

I korthet handlar den ju om den bästa jordmånen för säden. När Jesus förklarar liknelsen för lärjungarna ser vi att det som såddes i den goda jorden kunde rota sig och växa för att det varken var sått vid vägen, på stenig mark eller bland tistlar.

Den goda jorden är en bild på hjärtegrunden eller vår mottaglighet för ordet. Man kan säga att det är vad kristen tro handlar om: hur vi tar emot Guds ord, dvs Ordet som blev kött i Jesus Kristus, och det skrivna ordet i vår Bibel. 

Vi tillber ju inte en bok utan en person, den levande Gudens Son och hans Fader. Gud  har talat från begynnelsen och genom historien, och i sin försyn vakat över sitt ord när han ledde sina tjänare att samla detta i en helig skrift för alla tider. 

Hur får vi då den rätta jordmånen för Guds ord så att det kan växa och bära frukt? Det första steget är att verkligen höra så att man tar till sig ordet och förstår.  När det väl är rotat gäller det sedan att inte låta några prövningar, förföljelser och svårigheter rycka upp det. En annan fara är världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat som kan kväva ordet. 

Förstår vi vilken stor gåva det är när Jesus säger till oss?  Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör. 17 Jag säger er sanningen: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.

+++

 I Matt 13 finns fler viktiga liknelser om hur ordet verkar i världen. Det är en suverän sammanfattning av evangeliet och skörden vid tidens slut, som självklart också innebär ett åtskiljande.  Jesus kunde i några verser uttrycka det centrala i hela frälsningshistorien.  Gud talar och verkar. Frågan är hur vi hör och gör. 

Kan det sägas tydligare än så här?  

Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss.” 37 Han svarade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. 41 Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt 42 och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. 43 Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike. Hör, du som har öron!”

I Matt 13:10-15 är det tydligt att effekten av Guds ord är dubbel, den både öppnar och stänger, förklarar och förstockar. Det beror på om vi har en vilja att höra, förstå och göra, eller om hjärtat är förstockat. Då hör den som hör ändå inte vad Jesus säger, än mindre förstår. 

 

 

 

+++

 

 

 

Jesus anknöt hela tiden till det vardagliga livet när han berättade sina liknelser. Alla kunde känna igen sig i detta. En såningsman sår, en kvinna bakar bröd, nät kastas i sjön och fångar fiskar av alla slag osv. 

Säden växer av sig själv, utan mänsklig ansträngning, men med Guds försyn. Solen skiner, regnet faller. 

Ett senapskorn är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det störst av alla köksväxter och blir ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.

 

 

 

Detta är paradoxen med Guds rike. Det ser ringa och obetydligt till det yttre, men har den starkaste kraften att växa och omfatta hela världen.

Vad tänker ni förresten om denna liknelse, vad betyder den? Ännu en liknelse gav han dem: ”Himmelriket är som en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått mjöl tills alltsammans blir syrat.” (Matt 13:33).

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

III

 

 

 

Jag fortsätter med Jesu liknelser och ska här fundera lite över Matt 25:14-29,som handlar om talenterna.

 

 

För min del har jag svårt att tänka mig att det handlar om våra personliga talanger eller gåvor. Av texten framgår att det är herremannens förmögenhet som han anförtror sina tjänare uppdraget att förvalta. Det är meningen att de ska göra affärer med de pengar var och en får efter sin förmåga, och förmera dem. De två som gjorde det får beröm av sin herre när han återvänder, med orden: ”Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!”

 

 

Den som fick en talent gör ingenting utan grävde ner den i jorden och säger dessa märkliga ord till sin herre när det är dags för redovisning: ” Jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt”. 

Hur ska man förstå detta? 

 

 

En viktig princip när det gäller att förstå liknelserna är nog att koncentrera sig på själva poängen, själva budskapet, och inte tolka/övertolka varje enskild vers. Det handlar även i denna liknelse om att vara god jord, att få säden att växa, men uttryckt i helt andra ord och bilder. Den tjänare som kallas usel och lat hade inte gjort något med det lilla han fick. Han vägrade göra det hans herre hade befallt honom. Han var olydig helt enkelt och utifrån det vanställdes hans bild av sin herre och han ljuger, skyller ifrån sig. Domen över honom är hård. Han blir fråntagen den talent han inte använt i sin herres tjänst och kastas ut i mörkret. 

 

 

Överfört på oss så är nog den viktigaste lärdomen av denna liknelse att det handlar om ett uppdrag, en kallelse att förvalta det som inte är vårt. Uppdraget från Jesus gäller hans rike och inte våra personliga intressen. Därför är lydnaden och troheten det viktigaste när vi som hans tjänare efter vår förmåga ska arbeta för evangelium på olika sätt. Det rör hela livet och begränsas naturligtvis inte bara till pengar. 

 

 

 

Det ska bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och anförtrodde dem sin förmögenhet. 15 En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han bort.

16 Den som hade fått fem talenter gick genast och gjorde affärer med dem och tjänade fem talenter till. 17 Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. 18 Men den som fått en talent gick bort och grävde ner den i jorden och gömde sin herres pengar.

19 En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. 20 Den som hade fått fem talenter kom då och bar fram fem talenter till och sade: Herre, du anförtrodde mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat. 21 Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

22 Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, du anförtrodde mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat. 23 Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

24 Även den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag visste att du är en hård man som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. 25 Jag var rädd, så jag gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.

26 Hans herre svarade honom: Du usle och late tjänare! Visste du att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut? 27 Då skulle du ha satt in mina pengar på banken, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. 28 Ta nu ifrån honom talenten och ge den till honom som har tio talenter. 29 Var och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har ska bli fråntagen också det han har. 30 Och kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och gnissla tänder.

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

Nu kommer vi in på en mycket intressant grupp liknelser som rör Jesu återkomst. Då handlar det naturligtvis, får man nog säga i biblisk kontext, om bröllop, om att brudgummen eller en förnäm herre som for till ett land långt borta för att få kungavärdighet kommer tillbaka och vill ha redovisning av sina tjänare, samt om den stora måltiden/bröllopsfesten. Det känner vi igen från profeterna i GT och från b la Uppenbarelseboken. 

Vad kan vi lära oss av dem? De handlar dels om att vaka, vara förberedd och redo, vara iklädd bröllopskläder inte sina egna kläder, dels om att vara beredd på att bedömas utifrån hur man förvaltat sitt pund. När Jesus kommer tillbaka är han Frälsare, Herre och Domare. Vi förstår av Skriften att vi kristna självklart inte döms på samma sätt som de ogudaktiga. Men vi kommer ändå att bedömas och få lön och erkännande utifrån hur vi efter våra förutsättningar varit trofasta i att förvalta det Herren gett var och en av oss. Det viktiga verkar vara att vi inte gräver ner vårt pund, alltså inte gör någonting. Att vi aldrig vittnar och undervisar, aldrig bidrar till mission, aldrig ber, aldrig betjänar andra så att de ser våra goda gärningar och prisar vår Fader i himlen osv. Men det måste väl ändå vara ovanligt, eller vad tror ni???

Jag börjar med den mest kända kanske, den om de tio jungfrurna och deras lampor. Alla gick ju ut för att möta brudgummen, men hälften var förståndiga och tog olja med sig till sina lampor.

 

 

Alla somnade dessutom för brudgummen dröjde, men när väl ropet hördes vid midnatt om att brudgummen kom,  visade det sig att de förståndiga garderat sig för detta och att de använde den medhavda oljan för att ha sina lampor tända. De oförståndiga gick iväg för att handla och då kom brudgummen. De som var färdiga gick med honom in till bröllopsfesten och dörren stängdes. De oförståndiga blev kvar utanför. Brudgummens dom var hård, när han sade: ”Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.” (Matt 25:12-13).   

 

 

Hur tänker ni om detta? Vad symboliserar oljan? Är det den helige Ande? Är det bara han som hjälper oss att vaka och vara redo? Det är kanske bara möjligt att bli känd av Jesus om hans Ande lever och verkar i oss.

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

IV

 

 

Rembrandt ”Den förlorade sonen”.

 

 

 

Det finns några liknelser hos Lukas som är speciella. Det är dels de som handlar om glädjen att finna det förlorade (Kap 15) dels uppmuntran till uthållig bön. Den envisa änkan är ett exempel på hur vi ska be utan att tröttna och  ge upp.  (Kap 18). 

 

Jesus kom för att söka upp och rädda de förlorade.  Det hade publiker och syndare förstått, men de självrättfärdiga fariséerna och de skriftlärde kritiserade Jesus för detta. Jesus försökte beveka de självrättfärdiga fariséerna och skriftlärde genom att berätta om mannen som lämnade de nittionio fåren för att söka det förlorade fåret. ”På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig- inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver”.(15:7).

 

 

Vad gäller liknelsen om den förlorade eller återfunne sonen så kunde den lika gärna heta, liknelsen om ” den kärleksfulle fadern som hade två förlorade söner”.  Den kärleksfulle fadern hade egentligen två förlorade söner, lillebror som förslösade sitt arv ute i fjärran land och den som lydigt stannade hemma, men ändå i sitt hjärta var fjärran från fadern . Hemmasonen blev vred och avundsjuk på lillebror som blev så väl mottagen när han återvände efter så många år. Han hade ju troget tjänat i faderns hus och aldrig varit olydig, och ändå inte fått något för det. Den attityden säger så mycket om oss människor, liksom lillebrors vilja att slå sig fri och leva sitt eget liv utan en tanke på fadern. Liknelsen säger också mycket om hur svårt det kan vara att förstå sig på Gud och hans nåd. Den verkar ju inte rättvis i våra ögon. 

 

 

Tänk bara på liknelsen om arbetarna i vingården, hur vingårdens herre ger de som blev lejda sist och bara arbetade en timme samma lön som de som slitit hela dagen. Hans ord  sammanfattar problematiken : ”Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god?” (Matt 20:15). Guds sätt att räkna är ju stötande och orättvist ur det mänskliga perspektivet. Vi människor utgår från vårt perspektiv och betonar gärna vår rätt gentemot andra. Det sitter djupt i oss. Men Gud  ser naturligtvis helt annorlunda på detta. Han gör som han vill med sin nåd och sina gåvor. Ingen kan kräva något eller berömma sig av något. Allt är ju ändå oförtjänt nåd. Den siste får lika mycket som den förste. Gud älskar alla lika mycket och vill att alla ska få del av hans godhet och nåd, vilket var och en får, om man inte jämför sig med någon annan…

 

 

 

Det finns fler exempel i Bibeln på brödrapar, som också kan lära oss mycket, dels om Guds utkorelse och nåd, dels om hur de drivs av avundsjuka, likgiltighet, ett sökande efter Guds välsignelse trots en dålig karaktär. Det finns anledning att återkomma till b la Kain och Abel, Jakob och Esau, Mose och Aron.

  

+++

 

 

Annars understryker liknelserna allvaret när det gäller att svara på Guds kallelse och göra rätt prioriteringar i livet. 

 

 

 

Luk har också med berättelsen om den rike mannen och Lasarus. Den återkommer jag till i ett annat sammanhang, eftersom den är så speciell, tillsammans med några andra.

Den andliga vapenrustningen. I

Vi befinner oss i ett krig om sanningen och om våra själar. Så har det varit från tidens begynnelse, sedan mänsklighetens fiende och Guds motståndare lyckades lura de första människorna att tro på sina lögner. Gud har i sin kärlek gjort allt för att vi ska räddas från satans makt och få kunskap om sanningen. Men när vi väl lämnat vårt liv till Jesus, föds på nytt in i Guds rike och blir nya skapelser, har vi med oss trauman, destruktiva beteende- mönster och ett oförnyat sinne som påverkats av denna världens tänkande, som vi måste ta itu med. Jag ska ta upp det i kommande inlägg, hur vi kan bearbeta detta. Dessutom kommer vår själafiende att försöka attackera oss för att vi ska förlora tro,, tilliten, förtröstan och lydnaden till Gud.
Vi kan lita på att Gud är med i processen och hjälper oss, men vi måste göra vår del för att förbli i Kristus. Det handlar om det nya livets disciplin att söka Gud varje dag i bön, i bibelläsning, i lovsång, i villigheten att tjäna honom. Där ingår detta praktiska moment att ikläda sig Guds vapenrustning som Paulus skriver om i Efesierbrevet.  Vi kan göra det till en vana att göra detta varje morgon i vår bönestund.

 

 

Jag ska skriva ett par inlägg om olika aspekter av den andliga kamp vi har att utkämpa för att bevaras i tron och övervinna allt ont som vår själafiende försöker åsamka oss.

 

 

 

Här är texten från Efesierbrevet 6 :

 

 

 

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. 11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.
14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 18 Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden.
Som kristna behöver vi därför varje dag ikläda oss den osynliga men högst verkliga andliga rustning som Gud berett för vårt beskydd och vår seger. Vi har övergått från mörkrets välde till Guds rike men lever i den här världen, som är i den ondes välde fram till den saliga dag då Herren Jesus kommer tillbaka som Herre och inga mörkrets makter längre kan förstöra. Segern är vunnen, men fienden får verka den utmätta tid han har kvar, enligt Guds plan, försyn och under hans kontroll.  Allt detta är svårt, och vi förstår inte allt som sker, men kan lita på att vår Gud har all makt och verkar för sina barns bästa i evighetens perspektiv. Jag skriver om ondska och lidande i andra inläg.
Bara genom att förbli i Jesus Kristus blir vi bevarade och kan stå fasta i den andliga striden. Man sänder inte ut en soldat i krig utan en rustning och vår andliga skydd är Jesus själv. Vi ska ”ikläda oss Herren Jesus Kristus”, skriver aposteln i Romarbrevet 13:14 och förbli i honom själv, i hans frälsning, i hans nåd, i hans kraft. Jesus är vårt liv, allt vi behöver för vårt liv i dag och i evighet.
+++
Paulus använde en bild av den rustning de romerska soldaterna bar för att illustrera den kamp vi har att utkämpa, inte mot människor utan mot ondskans andemakter. Bilden ska inte föra tankarna till mänskligt krigande utan till hur Gud övervinner det onda genom Jesus. Vi klarar inte att genomskåda och stå emot ”djävulens listiga angrepp” ensamma, vilket denna text vill undertstryka. Vi behöver Guds hjälp i den andliga kampen, något som han vill ge för att vi ska behålla fältet, bevara tron på den frälsning Gud berett åt oss.
Det finns olika typer av satanisk makt, som jag återkommer till lite kort. Vårt huvudfokus är Gud själv, men vi måste också veta lite om vem vår fiende är och hur han verkar för att kunna stå emot honom.
+++
Pualus inleder med uppmaningen att vi ska stå fast md ”sanningen som bälte runt höfterna”. Det är det som håller hela rustningen på plats och därför är sanningen så vital, att vi lever i och av Guds sanning. Det är det enda sättet vi kan stå emot den ondes försåtliga lögner och bedrägerier.
Sedan ska vi vara iklädda ”rättfärdighetens pansar”, som skyddar vårt bröst, vårt hjärta. Jesus är vår rättfärdighet. Han tog vår synd, vårt onda, på sig och gav oss sitt rättfärdiga liv, som gör det möjligt att leva i gemenskap med Fadern.
Vi ska också bära som skor på våra fötter ”den beredskap som fridens evangelium ger”. Det handlar naturligtvis om vårt tjänande, hur vi villigt går ut i världen och vittnar i ord och gärning  om fridens evangelium.
Vi behöver ”trons sköld, som släcker den ondes alla brinnande pilar”.
Det är även nödvändigt att skydda vårt huvud, vårt tankeliv, med ”frälsningens hjälm”.
Vi får använda det mäktigaste anfallsvapnet mot satan, ”Andens svärd, som är Guds ord. Bara Guds eget ord kan besegra den ondes lögner.
Vi får göra detta under ständig bön och åkallan, och alltid be i Anden. Bara i den aktiva och levande gemenskapen med Gud kan detta andliga skydd fungera. det finns ingenting magiskt i detta, att vi räknar upp orden som i en formel. Vi gör det helt medvetna om vårt totala beroende av Herren, i ständig dialog med honom, i bön och genom att begrunda hans Ord.
+++
Jag återkommer lite mer i nästa inlägg till vad vi skyddas ifrån genom att vara andligt utrustade och hur vår fiende arbetar för att få oss på fall.

Det kortaste brevet berättar mycket om brevskrivaren.

Det kortaste brevet i NT är också mycket innehållsrikt och bland de mest rörande. Det säger så mycket om aposteln Paulus som person, om hans stora omsorg och kärlek till sina andliga barn, de som han fått föra till tro på Jesus. Det är ett privat brev till Filemon i Kolosse, och är endast 25 verser långt.
 
Paulus skrev ju många och långa brev till församlingarna med undervisning, förmaningar och uppmuntran. Han vakade över de troende i ständig bön och omsorg om att evangeliets sanning skulle bli bevarat. Det här korta och privata brevet skiljer sig från dessa, men uttrycker också evangeliets djupaste tillämpning, som är kärlek mellan de troende i praktiken. Kärleken måste omsättas i konkreta gärningar för att bli riktigt trovärdig.
 

 
+++
 
 
Bakgrunden till brevet var att en slav vid namn Onesimus hade flytt från den välbärgade Filemon, och Paulus vädjar till honom om att ta tillbaka Onesimus som en älskad broder. Onesimus hade blivit omvänd genom Paulus förkunnelse.  Det tillhör de sk fångenskapsbrev, som Paulus skrev när han satt i fängelse för evangeliets skull. Det kan dateras till ca 61-63, och platsen var Rom. 
  
 
Paulus omnämner inte sig själv som apostel utan som Jesu Kristi fånge, och  Timoteus, hans andlige son och nära medarbetare, som betydde så mycket för honom. Han adresserar Filemon och dennes husförsamling, och nämner flera andra. För Paulus var de enskilda medlemmarna viktiga, de utgjorde ju tillsammans församlingen, Kristi kropp.

 
”1 Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och vår broder Timoteus. Till vår älskade vän och medarbetare Filemon, 2 vår syster Appia, vår medkämpe Archippus och församlingen i ditt hus.3 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.”

Efter den inledande hälsningen fortsätter Paulus att skriva:

”4 Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, 5 eftersom jag hör om din kärlek och tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. 6 Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus. 7 Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, broder.”
Filemon var ett strålande exempel på hur en kristen verkligen levde i tro och kärlek. Det är ofta något Paulus berömmer i sina inledningar till breven. Tro, kärlek och hopp är ju själva kärnan i det kristna livet.
Han  uppmanar Filemon att inte straffa Onesimus, utan ta tillbaka honom i sin tjänst och välkomna honom som han skulle ta emot Paulus själv. Paulus är villig att ta på sig Onesimus skuld. Han vädjar till Filemon, men anspelar också på sin apostoliska aukotoritet och räknar med att bli åtlydd. Paulus gör en ordlek med betydelsen av namnet Onesimus, ”nyttig för”,  och hoppas att Filemon själv ska bli nyttig för Paulus genom att hörsamma hans önskan. Filemon hade antagligen också kommit till tro genom aposteln.
Hans bön om att Filemons gemenskap i tron med Paulus och de andra ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus, är en så bra formulerad bön att vi kan be den för varandra även idag. Det sammanfattar så mycket av vad det handlar om. Vi behöver förstå och ta till oss allt det goda vi har i Jesus, och att vår tro ska alltid vara verksam i kärlek.
Kärleken mellan kristna betyder allt, den kärlek som Gud visat oss alla och som är en gåva. Den kärleken är det som styrker alla troendes hjärtan i alla tider, håller samman gemenskapen och är ett starkt vittnesbörd utåt.
Här är resten av texten:
”8 Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, 9 vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge, 10 vädjar till dig för mitt barn som jag har fött i min fångenskap, Onesimus. 11 Förr var han inte till nytta för dig, men nu är han till god nytta för både dig och mig.
12 Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. 13 Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. 14 Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke, för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.
15 Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid? 16 Och då inte längre som en slav, utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren?
17 Så om du räknar mig som din vän, ta då emot honom så som du skulle ta emot mig. 18 Och har han gjort dig något orätt eller är skyldig dig något, sätt upp det på min räkning. 19 Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv 20 Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus.

21 Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du kommer att göra ännu mer än det jag ber om.
22 Ordna dessutom ett gästrum åt mig. Jag hoppas nämligen att ni genom era böner ska få mig tillbaka. 23 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig. 24 Det gör även mina medarbetare Markus, Aristarchus, Demas och Lukas 25 Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.”

Känn dig själv, men hur?

 

Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis viktigt och avgörande för vår personliga mognad. Det är en livslång upptäcktsfärd att bli trygga i vår egen identitet, förstå våra unika personlighetsdrag, goda och dåliga sidor, gåvor och brister, och hur vi påverkats av familj och miljö. När vi lär känna oss själva i ödmjukhet och sanning ökar även förståelsen och medkänslan med andra. Väl medvetna om våra egna svagheter och synder, blir vi inte så snabba att döma andra . Sanningen är helt avgörande när vi tillåter den processen i våra liv, att vi ser oss som vi verkligen är, utan bortförklarigar och livslögner. Det kan vara smärtsamt, men ändå värt att gå igenom.
Det är dock inte inte tillräckligt för att leva livet i sin fullhet, som andliga människor.  Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln:
Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).
Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.
Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt
och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24).
Gud har alltså själv gjort det möjligt för oss att få lära känna honom mer personligt. Han visar oss sitt ansikte i och genom sin Son, Jesus Kristus, som blev människa för att visa oss Guds kärlek och genom sin död och uppståndelse riva hindret, synden, som skilde oss från Gud.
Det är egentligt något oerhört, när man verkligen tänker efter. Det finns mycket att säga om detta, men jag börjar med det självklara. Hur går det till? Hur lär vi känna en person? Genom att för det första verkligen vilja lyssna, samtala, och sedan iakttaga hur denne agerar. Det är samma sak med Gud. Vi lär känna honom genom att vilja lyssna. Han har dels talat till oss i sitt eget ord och visat vem han är genom att handla i historien. Det har sedan trovärdiga vittnen som varit med om detta, skrivit ner.
Det kulminerade när Guds egen Son, Jesus, kom till världen för att göra honom känd för oss. En av de människor som såg och hörde Jesus, lärjungen och aposteln Johannes, skrev så här om den verkliga meningen med våra liv i sitt evangelium:
Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. 4 Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra.”(Joh 17:24).
Och i sitt första brev, kap 1:
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
De såg och hörde Jesus och har berättat om det för oss. Därför kan vi tro på deras tillförlitliga vittnesbörd. Vi hör bokstavligen Gud själva tala genom Bibelns böcker och ser honom agera. Han inbjuder oss dessutom till gemenskap med sig själv, där vi får tala med honom som vår allra närmaste, den som känner oss bäst och älskar oss mest. Vi får på djupet tala ut om allt som tynger oss, bekymrar oss och om allt vi behöver. Han är den bäste lyssnaren, med all tid och förståelse i världen, och även den som för vårt bästas skull förmanar och tillrättavisar oss så vi inte går vilse.
Det är så vi lär känna honom, och målet för det är gemenskap med honom själv.
Paulus skrev också på detta tema: ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” (1 Kor 1:9).

+++
Det är ju svårt eller omöjligt att lära känna sig själv utan att veta något om vårt egentliga ursprung och vår relation till vår Skapare. Under varje människas konkreta livshistoria i en familj, en släkt och i ett samhälle, finns även det stora livet, den stora berättelsen som handlar om att vi är skapade av Gud, för honom och till honom. Sanningen om Gud är också avgörande när det gäller att lära Gud som han verkligen är, vem han är. Det finns många gudsbilder, myter, religioner som påstår saker om det gudomliga men som saknar äkthetsstämpeln: Gud har inte uppenbarat detta om sig själv och gått i god för att det är sant. Det ghorde han i och genom Jesus på ett unikt sät.
Gud välsignade människan med förmågan till kärlek, familjebildande, relationsbyggande, sammanhang . Han gav och ger var och en av oss livet. Han uppehåller sin skapelse och håller den samman. Om Gud för en nanosekund skulle dra tillbaka sin Ande, sin livsuppehålande försyn och kraft, skulle vi och hela universum upphöra att existera.
Gud är den suveräne Skaparen som genom sitt verk gjort det möjligt för oss att se och förstå hans tydliga spår i skapelsen.
Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” Rom 1). 
Skapelsen är så fantastiskt konstruerad in i minsta detalj att det är svårt att säga att slumpen åstadkommit alla detta, de finstämda lagar som styr makro-och mikrokosmos, hur livets väv hänger samman osv. Varför är det så svårt att erkänna att det finns en Gud, en Skapare??
Likaså har Gud inrättat det så i det vi kallar den allänna uppenbarelsen, att vi är moraliskt ansvariga och kan veta i stort sett vad som är rätt och fel. De flesta samhällen är inrättade efter grundläggande lagar för att skydda livet och straffar mord, stöld, våldtäkt,  osv. Att korrupta politiker och byråkrater sedan missbrukar lagen för sin egen vinning är en annan historia. Men Guds lag står på något sätt skriven i människans hjärta. Vi är ju skapade till hans avbild, trots syndafallet när vi förlorade tillträdet till hans närvaro, något som Jesus förändrat villkoren för totalt. Genom honom har vi nu fullt tillträde till Fadern.
För när hedningar som inte har lagen av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan  anklagar eller till och med försvarar dem. ” (Rom 1).
Summan av allt är detta: Gud älskar oss så oändligt mycket och vill att vi ska lära känna honom som den Han ÄR, och oss själva i relation till honom. Då kan vi bli det människor vi är skapade för att vara, nu och i evighet. Vi blir oss själva mer och mer när vi lever i gemenskap med Gud. Han befriar oss från allt som förstör och hindrar oss från att vara hela, helade människor. I Hans närhet finns verklig frihet från synd, tvång, inre konflikter, ovisshet, osäkerhet, förtvivlan, ensamhet, förkastelse, fruktan osv osv osv. Hans gåva är frid, glädje, hjälp i alla situationer, trygghet och hopp
+++

Vad kan Adam och Eva lära oss?

De första människorna kan faktiskt lära oss en hel del om oss själva. Vi är oss ganska lika. Trots det enorma tidsavståndet och de stora skillnaderna i levnadssätt, föreställningar, kunskap om världen osv, så är de existentiella frågorna desamma och vi beter oss på samma sätt i många situationer.

Adam och Eva är ju inga personnamn, Adam betyder människa och Eva moder till allt levande, vilket inte hindrar att de faktiskt var två historiska personer. De representerade samtidigt mer än sig själva som mänsklighetens urfader och urmoder, skapade av Gud. Det som hände dem har påverkat hela mänsklighetens historia. Vi är som sagt på så många sätt ättlingar till Adam och Eva. Vi föds in i den gudsfrånvända verklighet som de var de första att skapa genom sin olydnad.

De utvecklades inte från andra arter utan Bibeln gör klart att människan utgör en helt egen kategori i jämförelse med den myllrande djurvärld Gud skapade.  Gud skapade distinkta arter som inte utvecklas till andra arter, men anpassas och förändras med tiden i sin specifika miljö inom sin egen art.

Människan skapades till Guds avbild för att råda över dessa och tjäna som Guds representater på jorden. Människan fick intelligens och förnuft, frihet att välja och därmed moralisk ansvar, språket, förmågan att orientera sig i tid och rum och utforska världen, att skapa, arbeta, planera, älska och bilda familj. Det är omöjligt att tänka sig en utveckling och en miljö där inte djuren haft och har en viktig roll för människorna, som föda, hjälp i arbetet och medlemmar i familjen. Det var inte Guds mening att de skulle överutnyttja och förstöra den så fantastiskt välfungerande, men samtidigt känsliga naturen eller djuren, utan leva i harmoni med sin omgivning och respektera allt levande.

+++

Bibeln berättar om Adams och Evas barn och alla släkten genom historien fram till Jesus själv. För Bibelns författare var detta historia, också för Jesus själv. Han hänvisade ju till Adams och Evas son Abel som blev mördad av sin bror Kain, till Noa, Lot och Abraham osv.  Därför kan de inte ha varit rent påhittade personer med en symbolisk betydelse.

Det finns naturligtvis en debatt om hur vi som kristna ska förstå denna och de andra texterna från Gen 1-11, och meningarna skiljer sig åt utifrån ett övergripande förhållningssätt som handlar om hur vi läser textena. Jag tror för egen del att de är mångdimensionella, vi kan förstå dem på många olika sätt, samtidigt som vi håller fast vid att det är verklig historia vi läser om. Den är dock skriven på ett särskilt sätt eftersom det handlar om Guds frälsningshistoria. jag återkommer till detta.

Men det viktiga är att förstå meningen med berättelsen, vad de lär oss om Gud, oss själv och vårt liv på jorden.

+++

Jag ska alltså fundera lite över vad vi kan lära oss av de avgörande händelser som skildras i Bibelns första kapitel. De har påverkat hela mänsklighetens historia och även Guds agerande i vår historia för att rädda oss från allt som fördärvar vårt liv: otro, uppror, synd, lögn, död. Han kommer också att sätta punkt för den vid tidens slut. Han är A och O, begynnelsen och änden.

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, orsaker till varför vårt liv ser ut som det gör. Och här kan vi konstatera några likheter mellan de första människorna och oss:

Vi tror inte på Gud och hans ord och lyder därför inte heller hans befallningar, gör inte hans vilja. Det är det grundläggande problemet. Vi är lättlurade och faller för lögner. Vidare är vi ”inkrökta i oss själva”, själviska, söker det vi tror är vårt eget bästa, men som inte alltid är det. Utan Gud vet vi inte vad som är det bästa för oss, utan gör felaktiga bedömningar. Vi måste lära oss medkänsla, förståelse för andra, hänsyn och att göra goda gärningar. Varje förälder vet att man inte behöver lära barn att vara olydiga, det finns med i vår natur, vår adamitiska natur. Vi måste inse att vi inte är i centrum och förhoppningsvis vändas rätt så att Gud får bli centrum också i vårt liv, bli vår Herre.

Samtidigt måste sägas att som Guds avbild uppvisar människan också rent naturligt många exempel på osjälviskhet och vilja att hjälpa andra. Det ligger också i vår natur att göra allt för våra barn, ta hand om varandra både i familjen och utanför den, att hjälpa främlingar.

När vi blir avslöjade med överträdelser skyller vi ifrån oss, erkänner inte att vi gjort fel och tar inte direkt ansvar för våra handlingar. Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

När vi gjort fel gömmer vi oss för Gud och för sanningens ljus, och konstruerar patetiska kamouflage för att dölja vår skam. Det finns många slags fikonlöv som människan försöker gömma sig bakom när Gud kallar på henne. Guds fråga ”Var är du Adam”? gäller fortfarande varje människa. Han frågar inte för att han inte vet var vi är i relation till honom, utan för att vi ska börja fundera över vår situation. Han vill att vi ska ta ansvar för vårt liv: var är vi i livet, vilka har vi blivit och vilka vill vi vara.

Gud vill hela tiden ha en dialog med människan, ett öppenhjärtligt, förtroendefullt och sanningsenligt samtal.

Berättelsen om Adam och Eva kan alltså lära oss att själva meningen med vårt liv är att erkänna att Gud är vår Skapare och Herre, att tro på honom och lyda det han säger i sitt ord, att inte skylla ifrån oss och inte fly från Gud och sanningen. Vi behöver ödmjukt be Gud om hjälp med detta!

+++

Bibeln talar om Kristus, Guds Son som den andre Adam, att i honom ges nåd och frälsning i nyskapelsen av mänskligheten i stort, genom att enskilda människor omvänder sig och tror på honom, att han dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var fullkomligt lydig och gjorde Guds vilja. Därför kunde Guds plan med människan, Adam, fullbordas och fullkomnas. I honom upprättas också vi, genom omvändelse och tro, när vi i dopet dör bort från den gamle Adam och blir nya skapelser i den nye Adam, Kristus. Jesus var den sanna Människan, som Gud vill att vi ska vara.  Jag återkommer till detta i ett särskilt inlägg.

+++

Vi skulle inte veta att den evige Guden, vår Fader i Jesus Kristus, skapat det universum och designat det så in i minsta detalj för att göra jorden beboelig för oss och allt levande, om Han inte själv talat om det för oss. Bibeln rymmer helt unik kunskap som är uppenbarad, avslöjad av Gud själv om honom, världen och vårt liv. Det ger en överblick och en referensram för oss att förstå oss själva i det lilla perspektivet och även världen i ett större perspektiv. Vi förstår att det är sant, dels för att Gud inspirerat sina tjänare att skriva ner detta, dels för att vi rent praktiskt känner igen oss i skildringen

När vi läser om de första människorna i Bibeln blir Guds vilja och plan med oss alla tydlig. Vi förstår också hur mycket vi behöver bli frälsta, räddade från vår synd och få det rätt ställt med vår Gud och Herre.