Jesu sju Jag Är-ord i Johannesevangeliet.

 

 

Jesus_Giotto_03.8

Giotto. Jesus uppväcker Lasarus

 

 

 

Det Jesus sade om sig själv kan sägas sammanfatta det han är för oss.

 

Dessa sju meningar kallas hans Jag Är-ord. Han utgår från och använder det heliga gudsnamnet, Jahve, ”Jag är den jag är”, och beskriver vem han är, vilket alltså är vad han betyder för oss. Han gör ett uttalande om vem han är och visar sedan i konkret handling vad det innebär. Det är ett tydligt mönster i Johannes evangelium, men inte bara där. Det är Jesu pedagogik att illustrera det han vill ha sagt rent praktiskt, eller att göra det i liknelseform.

 

 

Jag är livets bröd, Joh 6:35

Jag är världens ljus , Joh 8:12

Jag är dörren, Joh 10:9

Jag är den gode herden, Joh 10:11

Jag är uppståndelsen och livet, Joh 11:25, 26

Jag är vägen, sanningen och livet, Joh 14:6

Jag är vinträdet, Joh 15:5

 

+++

 

Jesus ger oss andlig föda, eller man kan kanske säga föda för hela livet. Han ger oss näring oss, mättar oss i djupet av vår existens. Vi får även be om dagligt bröd i Fader vår, men här handlar det säkert om en rent existentiell mättnad som bara han kan ge oss. Vi är skapade av Gud för att leva för honom, det är själva livets mål och mening. För oss alla vilsna, sökande människor kommer Jesus från Gud med liv, med hans kärleks liv, och ger oss det brödet som mättar.

Detta säger han efter att ha mättat 5 000 i ödemarken, och han kontrasterar det han ger med Moses när folket fick manna från Gud, men de dog alla. Jesus däremot ger det bröd som ger evigt liv.

 

+++
Jesus ger oss ljuset från Gud och leder oss rätt. Den som vandrar i mörkret ser inte vart han går. Vi behöver Guds eget ljus för att lära känna Gud själv. Han måste uppenbara, visa vem han är i ord och handling. Han är den ende som kan besegra  allt mörker som finns inom oss och i världen. Hans ljus avslöjar all synd, all lögn och förställning men det är samtidigt fyllt av barmhärtighet. Gud vill vårt bästa, att vi lever i sanningens ljus och får hjälp med att förvandlas till de människor han vill vi ska bli.

Detta säger han innan han botade en blindfödd man som fick sin syn och kunde se dagens ljus.

 

+++

 
Jesus är själva dörren, ingången till Guds rike. Vi kommer in i Guds rike genom Jesus. Han visar vem Gud är och genom sin död för våra synder kan Gud öppna dörren till det förlorade paradiset. Det är Jesus själv som ÄR allt detta vi behöver och därför måste vi ha en personlig relation till honom själv. Det är inte framför allt lärosatser vi tror på utan personen Jesus Kristus, Guds Son, vår frälsare och Herre. Han är allt vi behöver för vårt liv, vår frälsning och vår salighet.

Detta säger han innan han blir involverad i ett av många samtal med det judiska ledarskapet.

 

++++

 
Jesus har som den gode herden omsorg om oss, sin hjord. Han skyddar oss från våra fiender , de andemakter som vill oss illa, som stjäl, sargar och förstör. Han leder oss rätt, genom alla svåra och trånga passager till gröna ängar. Han tar hand om oss, ger oss det vi behöver, och förbinder våra sår. Han ger t o m sitt liv för fåren.

 

+++

 

Jesus är uppståndelsen och själva livet.

Detta säger han om sig själv innan han uppväckte Lasarus från de döda. Det är en profetisk proklamation om hans makt över döden och vad som kommer att ske vid hans återkomst.

 

Han besegrade döden för vår skull och ger oss evigt liv. Jesus kunde inte dö, han var Guds Son och levde i fullkomlig lydnad för sin Faders vilja. Men han valde att ge sitt liv i döden för oss, för att försona oss med Gud och få oss tillbaka till Fadern. Ingen människa söker Gud av sig själv, han måste dra oss till sig. Vi föddes in i mänsklighetens frånvändhet mot Gud och löses från detta genom hans kärleks mirakel.

 

Jesus är den förste som uppstått från de döda och vid hans återkomst ska vi alla uppstå, till evigt liv och/eller till dom. Han ÄR själva livet, precis som hans Fader är skaparen och den som ger oss liv., och Anden är livgivaren. De tre personerna i Gudomen är aktiva och delaktiga i skapelsens och frälsningens mysterier.

 

+++

 

Jesus uppenbarade dessa djupa sanningar om sig själv för lärjungarna under den sista måltiden innan sitt lidande och sin död.

 

Han ÄR själva vägen till Gud, han visar oss sanningen om Gud och är återigen, själva livet från Gud.

 

Tre gånger nämns just LIVET i dessa majestätiska proklamationer. Det betonar det Jesus är och gör för oss i sin totalitet: han ger oss det eviga livet från Gud, som inte enbart är temporalt utan kvalitativt helt annorlunda än det liv vi känner till från vår begränsade jordiska horisont. Gud är Ande och Liv och vi får av nåd bli delaktiga av detta liv. Vi har det inte i oss själva av naturen, utan det är en gåva. Vi har ingen gnista i vårt innersta som gör att vi kan bli gudomliga på egen hand, utan vi måste omvända oss och födas på nytt av Guds Ande för att få tillträde till Guds rike.

 

+++

 

Jesus är vinträdet och vi är grenarna. Det beskriver den djupa livsgemenskapen och närheten till Gud genom honom. Vi är i honom så helt och håller organiskt att hans liv strömmar genom oss. En annan bild som Paulus använder är att Kristus är huvudet, och vi kroppen. Men vi å vår sida måste vinnlägga oss om att förbli i honom:

Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. 5 Jag är vinstocken, ni är grenarna. 

 

Det var också en del av Jesu ”testamente” . Lärjungarna skulle snart bli förkrossade och förvirrade över Jesus död, för de hade ännu inte förstått betydelsen av hans offer. Men Jesus tröstade dem i sitt avskedstal och försäkrade dem om att han inte skulle lämna dem utan komma tillbaka dem när den Helige Ande blev utgjuten över dem. Då skulle de vara i honom som grenarna i vinstocken.

 

+++

Det var bara en kort reflektion, det finns så mycket mer att säga om djupen och storheten i dessa ord av Jesus.

 

 

Trons människor II.


Jag fortsätter med Hebreerbrevet kap 11. . Från v 11 handlar det om de centrala gestalterna i frälsningshistorien från Abraham och framåt.  
Med Abraham började judafolkets historia som också kom att rymma vår egen historia som kristna. Det var inte början på människors trosvandring, utan enskilda människor hade vandrat med Gud innan som vi läst i de första verserna av brevet. Men det är början på historien ett helt folk som utvalts att leva i förbund med Gud.
Villkoren är dock desamma för människans del: att höra och tro, göra och lyda. Det har gällt för alla Guds tjänare i historien och för oss idag. Abraham kallades ut ur en kultur där man tillbad många gudar till att följa den sanne Guden, som han inte känt från början.
Jag ser vissa likheter mellan skildringen av Guds utkorelse av Abraham och skapelseberättelsen. Vi får inga förklaringar eller bakgrund vad som sker.  Den första meningen  i Gen 12 uttrycker bara Guds suveräna beslut och vilja att utvälja Abraham. Vi läser att Herren talade till honom och det är början på hela frälsningshistorien som vi känner den. Det är en skapande akt precis som när Gud talade i begynnelsen och skapade universum. Det är början till Guds nyskapelse, som når sin fullbordan med frälsningen i Jesus Kristus, och när församlingen föds på Pingstdagen och Herren gör allting nytt mitt i världen.
+++
Guds kallelse måste ha varit så övertygande att Abraham lydde och  bröt upp från sin miljö utan att från början ha fått veta allt som skulle ske, åtminstone enligt Hebreerbrevet. Enligt Första Moseboken 12:1-4  får vi veta att Herren lovade att visa honom ett land han skulle få och att han skulle bli till ett stort folk. Gud skulle välsigna honom och göra hans namn stort, och han skulle bli en välsignelse. 3 Gud skulle välsigna dem som välsignar honom och förbanna den som förbannar honom. I Abraham skulle alla släkter på jorden bli välsignade. 
Men författaren till brevet tar inte upp detta eftersom han antagligen förutsätter att läsarna var väl förtrogna med berättelsen i  Genesis. Han betonade det väsentliga för sin tolkning,  att allt skedde i tro i Abrahams och hans familjs liv, och gör sedan en egen reflektion om att ”han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.”  Det är ett utmärkande drag hos alla dessa trons människor, att de inte fick se vad de trodde. Men Gud hade förberett det himmelska landet för dem, och en stad.
” I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. 9 I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. 
10 Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. 11 Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. 12 Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död.
I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
+++
Författaren tolkar historien teologiskt, och särskilt kristologiskt, vilket alla författare i NT gör. De ser historien genom det som skett i och genom Kristus, och läser in detta.

17 I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena. 18 Och till honom hade Gud sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande.
19 Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda. Därifrån fick han honom också tillbaka, bildligt talat”.
Det är en oerhört viktig tanke, att Abraham litade så mycket på Gud att han räknade med att Gud kunde uppväcka Isak från de döda, om han nu verkligen skulle blivit tvungen att genomföra offret. I texten i Genesis 22:5 läser vi att Abraham nämnde för sina tjänare att han och gossen skulle komma tillbaka. Det måste väl betyda att han verkligen trodde  att Isak skulle få leva. Abraham räknas som trons fader, trots svagheter och svårigheter, vilket är en tröst för oss. Men han höll fast vid Guds ord och löften

Trons människor.

Det finns ett helt kapitel i Hebreerbrevet som berättar om trons människor och som ger några viktiga definitioner på vad tro är.
Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. 3 Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.  

Tron består alltså inte av vaga antaganden eller förhoppningar utan vilar på en övertygelse och visshet, eftersom det är Gud själv som talat och gett löftena, och agerat på ett sådant sätt att det skapar en förvissning om att det är sant och värt att följa. De människor som fick ord från Gud blev så övertygade och motiverade att de gav sig helt åt detta, ofta med svårt motstånd som följd och olika svårigheter. Men det hindrade dem inte att kämpa vidare, trots att de inte alltid fick se slutresultatet av sina mödor. Därför är de också trovärdiga vittnen.

Orsaken till detta är att trons människor lever i gemenskap med Gud själv, för utan honom blir allt omöjligt. Han är den som uppehåller, skyddar, tröstar, stöttar, hjälper, leder, ger kraft. nåd och frid.

 

De har hört från Gud och sett honom verka.
Det är intressant att författaren nämner skapelsen i detta sammanhang. Det är som att han vill lägga grunden i själva begynnelsen genom att påpeka att Gud skapade universum genom att tala. Det är alltså inte enbart i frälsningshistorien som han har verkat genom att tala sitt ord. Det började redan i begynnelsen. Gud är Skaparen som också verkar i historien för att skapa ett folk genom vilket hans Son, när tiden var fullbordad, skulle födas in i världen.
I v 6 läser vi också om villkoren för kontakt med Gud och hur vi kan lära känna honom:
6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

 

Det ligger i sakens natur att det är omöjligt att behaga Gud utan tro. Det är förutsättningen för kontakt och gemenskap med den levande Guden som tronar i ett härlighetens och helighetens ljus dit ingen kan komma i vårt nuvarande tillstånd och som är osynlig för våra fysiska ögon men tros, förstås och blir känd av den ödmjuka människans hjärta och förstånd.

 

 

 

 

 

Gud lönar dem som söker honom. I detta ligger hemligheten med att många fått lidit så svårt men ändå håller fast vid Herren. Han lönar dem genom sin kärleksfulla närvaro, sina välsignelser, sin glädje, frid mitt i livets komplexitet, strid och skönhet.
Vi kan naturligtvis inte jämföra oss med alla de viktiga människor som räknas upp i det här kapitlet, men ändå har vi alla samma förutsättningar och kan vinna personliga segrar när vi kämpar trons goda kamp och behåller tron, vilket är det samma som att hålla fast i Herrens hand till slutet och inte tappa taget.
+++

Nu till de tre första människor som omnämns. Det finns så mycket att säga om dessa och vad de betytt men jag får begränsa mig. Som sig bör börjar det i själva Urhistorien, de 11 första kapitlen i 1:a Moseboken, med det första sönerna till Adam och Eva som omnämns, bröderna Kain och Abel. Vi får veta varför Abel bar fram ett bättre offer än sin bror. Det var genom tron, vilket måste betyda att han hört Guds ord om hur Herren ville att offren skulle gå till, vilket Abel lydde. Tron måste alltid omsättas i praktiken för att vara tro. Det handlar om att höra och göra. Abel brukar kallas den förste martyren. Han blev dödad för sin tro och sin lydnads skull, och det av sin egen bror.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död.

5 Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

I Gen 5:24 kan vi läsa om att Henok ”vandrade med Gud”. Det är ett vackert och djupt meningsfullt sätt att uttrycka den närhet till Gud de levde i. Samma sak sägs om Noa också.
Gud gör för oss mirakulösa och ofattbara ting genom historien.
I Gen 6:1 står det att ”Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud”

Noa är en central gestalt i historien och i en enda mening sägs det viktigaste om hans liv. Han hade också hört från Gud och agerade i enlighet med det. Han satte Gud främst i sin gudsfruktan och byggde en ark för att rädda sig och de sina. Det  hånades och mötte motstånd under hans levnad. Men genom sin tro och sin lydnad blev han både en förebild för trons hjältar som skulle ta Guds ord på allvar och följa honom. Vi kan läsa om Noa i 2 Petr, där han beskrivs som ”rättfärdighetens förkunnare” (2:5).

 

 

 

Han måste alltså ha varnat sina samtida för den kommande domen och manat dem till omvändelse. Men de lyssnade inte och när tiden var inne kom floden och utrotade alla levande varelser. Arken har ju blivit en förebild och en symbol för den ultimata räddningen genom Jesus Kristus.

 

Det kräver en särskild reflektion att tänka över Guds domar, som har skett i historien och som kommer att ske. Gud vill först och främst att syndare ska omvända sig och tro för att kunna bli räddade. Men om man vägrar kommer Guds dom över ett ont, upproriskt, ogudaktigt och syndigt liv. Jag har skrivit om det det i andra inlägg.
Här är den aktuella versen från Hebreerbrevet:

I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro. (v /)

 

Dessa två meningar lär oss så mycket. Dels att Gud i sin nåd och godhet alltid varnar innan han agerar och dömer, eftersom Gud alltid primärt vill rädda människor. De trons människor som lyssnar och lyder det Gud säger blir också ett vittnesbörd inför en fientlig omvärld som inte vill ha med Gud att göra.

Parallellt med läsningen av Hebreerbrevets kapitel är det bra att läsa texterna i Första Moseboken också för att få med hela sammanhanget. Bibeln ska alltid läsas och förstås i sin helhet. Författaren av brevet gör ett medvetet teologiskt urval utifrån vad han vill ha sagt.

Fortsättning följer.

 

Ty så älskade Gud världen..

 

 

Thorvaldsens Kristus.

 

 

 

 

Dessa verser brukar kallas ”den lilla Bibeln”, eftersom de kan sägas sammanfatta den kristna tron. Här sägs det största och viktigaste som kanske skrivits ner i historien. Vi har hört det många gånger men just därför är det viktigt att återigen tänka på vad det verkligen betyder.

 

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att  var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” .. (Joh 3:16-17.)

 

 

Här ser vi att kärleken oftast är ett verb, Gud älskar aktivt och gör saker i historien. I Joh 1:a brev står det att Gud ÄR kärlek (4:16), men vi skulle inte veta vad det betyder om inte Gud hade agerat. Skulle vi tro på en teoretisk utsaga om inte Gud hade visat och bevisat att det är sant?

 

Knappast. På samma sätt som vi har svårt att tro på en människa som kan bedyra sin kärlek men aldrig gör något för att visa det. Guds kärlek är ingen sentimental och vacker idé, ingen teori utan förpliktelse. Det är bokstavligen blodigt allvar. Guds kärlek ledde honom ända till att visa den kärleken i konkret gärning, i Sonens blödande kropp på korset.

 

Är inte det för konkret?.. Att Guds egen Son dör på ett kors? Det är och har alltid varit en stötesten. Många anklagar Gud för att inte gripa in, att vara fjär och avlägsen. Men när han verkligen grep in tycker man det är frånstötande och obegripligt.  Men så gör en älskande Gud för att rädda människor från de destruktiva krafter vi alla är underställda. Det är och förblir ett mysterium som med allt annat djupt och betydelsefullt i tillvaron. Vi kan inte förstå det helt, att Jesus tog allt vårt onda på sig och att han ger oss allt sitt goda, bara vi tror på honom. Men så är det, så står det skrivet.

 

 

Gud älskar oss så mycket att han vill att vi ska vara hans och inte gå förlorade. Den möjligheten är en verklighet som vi inte helt förstår innebörden av, men det är något fruktansvärt. Det är att vara skild från Gud i evighet, vara kvar i synden och under förbannelsen.  Synden stod emellan oss och Gud. Därför fick Jesus ta konsekvenserna av vår otro och olydnad. Han lät sin dom över synden drabba sin Son för att rädda oss. Men det var för att vi skulle kunna förenas med vår himmelske Fader. Hans ofattbart stora kärlek söker vårt hjärtas gensvar som är trons ”ja” och ”tack”.

 

 

Kärleken kan aldrig tvingas på någon. Hur ofattbart det än är så kan inte ens Gud ”tvinga” sin kärlek på någon. Han äskar alla och vill att alla ska räddas och bli hans, men vi måste tro det och ta emot. Det är det storartade och allvarliga för oss, att vi kan förkasta hans kärlek, vända oss ifrån hans utsträckta armar.

 

 

 

 

Gud verkade med och genom människor i historien för att genomföra sin räddningsplan, trots stort motstånd,  att till sist låta sin Son födas in i denna värld.

 

 

Det började med Abraham och löftena till honom, att välsigna hela mänskligheten i och genom honom. Guds utvalda folk vandrade inte alltid i trons lydnad och det var en lång  väg genom historien, ofta mitt i de storpolitiska skeendena. Bibeln berättar från början till slut om Guds uthålliga kärlek, som till slut kommer att segra över allt motstånd från andevärldens makter och människors ovilja att tro på det Gud gjort.

 

 

+++

 

 

Ty så älskade Gud.. att han utgav.. för att. Här är sammanfattningen av frälsningshistorien: Gud visar i denna aktiva osjälviska handling, i denna agape-kärlek, att han gav av sitt eget hjärta,  sin egen älskade Son, ett med honom själv i helighet och upphöjdhet, för att vi skulle få dela hans liv och inte gå förlorade för evigt. Fadern och Sonen visste att det skulle innebära förkastelse, lidande, ensamhet, övergivenhet och den för oss ofattbara smärtan Jesus genomled på korset när han tagit alla världens synd på sig själv.

 

Som Johannes skrev i sitt 1:a brev brev, kap 3: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.”

 

Så älskar Gud. Så konkret, så nära. Under Jesu liv ser vi denna aktiva kärlek när han botade sjuka, rörde vid de oberörbara, upprättade syndare, förkunnade och undervisade om Guds rike. Han fortsätter sitt verk genom den helige Ande över hela vår jord.

 

 

Kärlek utan givande är svårt att föreställa sig. Vi tar först själva emot för att kunna ge på alla olika konkreta sätt som det behövs. Gud bevisade sin kärlek till oss när Jesus dog och uppstod för oss. Han gav oss förlåtelse och liv. Vi kan därför förlåta och välsigna varandra.

 

 

Hela skapelsen är också ett bevis på Guds kärlek. Den Gud som räddade oss, skapade också hela universum. Hans nåd och godhet, försyn och kraft uppehåller livet på jorden mot allt som vill fördärva och förstöra. Till sist ska hans kärlek triumfera vid Jesu återkomst och hans rike bli synligt i alla sin härlighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bibeln som vittneslitteratur. Del I. Frälsningshistoria

 

 

 

Biblisk tro på den levande Guden som verkat i historien bygger på vittnesmål från de människor som hörde och såg honom agera rent konkret i sin tid. Det har pågått ett faktainsamlande som förmedlat kunskapen om hur Gud agerat i tusentals år. Vi har detta samlade vittnesbörd i Bibelns böcker. De är naturligtvis redigerade utifrån en speciell  utgångspunkt och med syftet att framhäva att Israels Gud är den sanne Guden , Skaparen och Räddaren, men de bygger på högst verkliga händelser som format historien för det judiska folket och församlingen.

All historia är skriven från olika perspektiv, den är inte helt objektiv. Detta gäller särskilt så gamla texter som Bibelns texter.

 

Men det är viktigt för att veta att Bibelns trovärdighet är helt övertygande, eftersom det fanns vittnen som var på plats och har skrivit ned vad de sett och hört. Gud själv har bevisat att det han sagt i förväg gick i uppfyllelse. Där finner vi också den mest förnuftiga och tilltalande förklaringen på våra existentiella villkor och anar svaret på de största frågorna som handlar om varför livet är som det är.

Den förmedlar framför allt det befriande budskapet att det finns hopp, seger över döden, mening i livet, kärlek som fyller våra behov, frid och trygghet i alla omständigheter.

 

+++

 

 

Mose fick flera gånger uppmaningen att skriva ner det han sett och hört. Hela det judiska folkets tro och traditioner vilar på det som skedde för ca 2 500 år sedan, när Herren befriade deras förfäder ur slaveriet i Egypten.

 

Profeten Jesaja står i samma tradition när han förmedlade dessa ord från Gud: ”Ni är mina vittnen, säger Herren, och min tjänare, som jag har utvalt, för att ni skall känna mig och tro mig..” (43:10).

 

Profeterna hade en speciell uppgift i att påminna  folket om Guds trofasthet i förbundet och varna det för olydnad och avfall . De talade ord direkt från Gud och deras profetior var av olika slag. En stor del är messianska förutsägelser och fullbordades vid Jesu första ankomst, andra kommer att få i uppfyllelse när Jesus kommer tillbaka för gott vid tidens slut. Men även andra gick i uppfyllelse i den närtid då profeterna verkade. Gud hade mycket att säga till sitt folk, men även till de omgivande folkens härskare.

 

Herren är Israels Gud på ett exklusivt sätt, för att denna nation skall vara ett ljus för hednafolken. Men Gud hade även bestämda planer för andra folk och grep konkret in i det storpolitiska skeendet.

 

Det var Gud som igångsatte historien när han skapade universum och han har verkat direkt i historien från dess början. Det har särskilt varit judafolkets historia som började med Abraham, och som sedan fortsätter med de apostlar som bevittnade löftena från GT fullbordas i Jesu liv, och som fortsätter till tidens slut när Jesus kommer tillbaka.

 

 

+++

 

 

Jag började i Inledningen med att nämna evangelisterna som samlade material och gjorde noggranna undersökningar om detaljerna i Jesu tjänst. De var vittnen, de såg och hörde vad Jesus gjorde och sade, eller samlade information från dem som var med. Jag återkommer till dem i nästa inlägg.

 

 

Paulus stora uppgift var också att vittna om det han sett och hört, vilket är ett genomgående tema i Apostlagärningarna och breven.

 

Det är intressant att Jesus själv i en konfrontation med de judar  som ifrågasatte hans handlande, hänvisade till de fyra storheter som vittnade om honom. I Joh 5 nämner han Johannes döparen, de mirakler, tecken och gärningar han utförde, Gud Fadern själv, och till sist Skrifterna. Han sade: ”Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt”. (v 31). Men alla dessa vittnen bekräftade hans identitet och gärning som den väntade Messias.

 

 

Det blir så tydligt hur noga Gud planerat för sin Sons ankomst till jorden, i exakt rätt tid och på utvald plats. Vad gäller det vi kallar frälsningshistoria, finns ingen slump eller tillfällighet. Det är ju historia sedd utifrån Guds eget perspektiv, hans vilja och plan att rädda en förlorad mänsklighet. Det sker rent konkret i tid och rum, alltså i det vi kallar historia. Det är allt som skett med mänskligheten och det finns det naturligtvis många olika aspekter av.

 

 

Men frälsningshistoria handlar om hur vår älskande Fader i årtusenden förberett för att hans Son skulle bli människa för att komma oss så nära det är möjligt och uppenbara vem han är och rädda oss från ondska, synd, död och evigt mörker utan honom. Det är Guds egen historia, berättelsen om hans mäktiga ord och gärningar, i vilken vi dragits in.

 

 

Jesus föddes på en bestämd dag och plats och hans liv, död och uppståndelse påverkar vårt eget liv med dess historia mer än något annat.  Han är själva vägen hem till Gud och öppnar dörren till den osynliga verklighet som är Guds rike. Vi får relatera till honom som tillvarons fasta punkt, som livets mål och mening. Hans liv är en förebild och visar oss vad det verkligen är att vara människa.

 

I Jesus sammanstrålar evighet och tid, Gud och människa. Han är den absolut enda människa som varit Gud själv i mänsklig gestalt. Han sammanfattar Guds avsikt med skapelsen och pekar mot dess fullbordan. Jesus uppenbarar den osynlige Faderns hela väsen, som är kärlek, helighet, ljus och rättfärdighet.

 

Jesu liv är historiens centrum, det viktigaste som hänt för hela mänskligheten och påverkar framtiden så mycket att Gud också kommer att skapa en ny himmel och en ny jord. Genom hans död och uppståndelse började Gud göra allting nytt, och det sker i våra liv när vi öppnar våra liv för honom, och det ska fullbordas för hela skapelsen vid Jesu återkomst.

 

Vilken förmån det är att få överlämna sitt liv till honom i tiden och mottaga hans eviga liv. Det är vad vi är skapade för från begynnelse och i honom finner vi vår djupaste frid.

 

 

Predikaren kap 12.

 

 

Bilden kan innehålla: himmel, moln, träd, utomhus, natur och vatten

 

 

Predikaren själv säger att  slutet bättre än dess början  (7:9) och det kan man säga gäller även för hans egen bok. Kap 12 är ett fantastiskt kapitel och innehåller b la den viktigaste slutsatsen efter alla utgjutelser om fåfänglighet och förgänglighet som kan verka deprimerande, men som enligt min mening snarare är realistiska. Livet på denna jord är i stort sett som han skildrar det, och man måste komma ihåg att detta skrevs långt innan de goda nyheterna om Jesus Kristus började spridas över världen, genom vilket människorna fick och får ett verkligt hopp baserad på hans seger över döden och löftet om evigt liv hos Gud.

 

Det är genom Jesus som hela världshistorien och våra existentiella villkor verkligen förändrats. Men slutsatsen för författaren är ändå till sist att frukta Gud och hålla hans bud eftersom Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.

 

 

13 Detta är slutsatsen,
när allt blivit hört:
Frukta Gud och håll hans bud,
det hör alla människor till.

14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen,
med allt som är fördolt,
vare sig det är gott eller ont.

 

 

+++

 

 

De första åtta verserna är mycket intressanta. De beskriver  åldrandet och till sist döden på ett poetiskt sätt, efter uppmaningen att tänka på sin Skapare i sin ungdoms dagar. Språket är som sagt rikt, vackert och fyllt av starka bilder, som så ofta Vishetslitteraturen är. Han skriver om döden, något vi också känner igen från begravningsceremonier och som knyter ihop Första Moseboken med detta.

”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. Med tillägget: Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

 

Gud formade oss av ”stoft”, av de grundämnen som finns på jorden och i universum. Men han blåste sin livsande in i de första första människorna och gör det än idag, så att vi är de unika skapelser vi är, en enhet av kropp, själ och ande. Vi är inte bara materia, utan besjälad materia med ett oförklarligt medvetande och en förmåga att i och genom vår ande ha gemenskap med Gud, vår Skapare, som är Ande.

 

…7 då stoftet vänder åter
till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter
till Gud som gav den.

 

+++

 

Men tillbaka till början:

 

1 Tänk på din Skapare
i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer
och de år då du skall säga:
”De ger mig ingen glädje”;

2 ja, innan de förmörkas,
solen och ljuset,
månen och stjärnorna,
och innan molnen vänder åter efter regnet;

 

3 då väktarna i huset darrar
och de starka männen sviker;
då malerskorna har upphört
att mala,
eftersom de har blivit så få
och då spejarna har det mörkt
i sina gluggar;

 

4 då båda dörrarna mot gatan stängs till,
och ljudet från kvarnen försvagas;
då man vaknar av fågelsång
och sångens alla döttrar
sänker rösten;

 

5 då man är rädd för var backe
och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft;
då människan går till sin eviga boning
och gråtarna går omkring på gatan;

 

6 innan silvertråden brister
och den gyllene skålen
slås sönder,
innan krukan vid källan krossas
och brunnshjulet slås itu
vid brunnen;

 

7 då stoftet vänder åter
till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter
till Gud som gav den.

 

8 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren.
Allt är förgängligt!

 

+++

 

Slutorden är också mycket läsvärda, särskilt för oss som tycker om att läsa och skriva i v 12!

 

9 För övrigt skall sägas att Predikaren var en vis man, som ständigt undervisade folket. Han övervägde, undersökte och författade många ordspråk. 10 Predikaren sökte finna de rätta orden och rätt uppteckna sanningens ord.

11 De visas ord är uddar,
som indrivna spikar
är deras tänkespråk.
De är gåvor
från en och samma Herde.

12 För övrigt, min son, låt varna dig!
Det finns ingen ände
på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande
gör kroppen trött.

 

 

 

+++

 

 

Här är lite mer information om själva boken:

 

Predikaren är en fascinerande bok på många sätt. Traditionen säger att kung Salomo är författaren, som även skrev Ordspråksboken, men vi vet inte med säkerhet. Predikaren skiljer sig från den i sin betoning av livets förgänglighet och till synes meningslöshet inför döden. Men ändå glimmar det till i texten av förvissningen om att den rättfärdiges liv är i Guds hand på ett särskilt sätt och att det ändå till sist är bättre att välja Guds väg, även om de existentielle villkoren på jorden är desamma som för den gudlöse. Alla drabbas av förluster, arbetar och sliter, och dör till sist.

 

 

Dessa böcker tillhör Vishetslitteraturen, där man ställer de två vägarna mot varandra: den rättfärdiges och vises väg och den ogudaktiges och dårens. Det finns många god, kloka och allmängiltiga råd för hur man bäst lever sitt liv.

 

 

”Predikaren har fått sitt namn av bokens inledningsord: dibre kohälät!, »Predikarens ord». Bokens författare betecknas alltså som kohälät , en som samlar (sentenser) el: en som kallar samman (människor), en som predikar (i en kahal, församling). Motsyarande grekiska ord är ekklesiastes (av: ekklesia, församling). Boken har i den hebreiska bibeln sin plats som den sjunde i den tredje huvudavdelningen, Skrifterna (ketubim). Den utgör en av judarnas fem megillot, »(fest)rullaD) (se under Höga Visan), och delar av boken läses varje år under lövhyddohögtiden. Boken är skriven dels på prosa, dels i poetisk form .” (Illustrerat bibellexikon).

 

Bibeln som vittneslitteratur. Inledning.

 

 

 

 

Det finns något som heter vittneslitteratur och det har varit och är oerhört viktigt när det gäller att bevara kunskapen om vad som hänt i historien. Man har samlat vittnesbörd från dem som verkligen var med när det hände och detta utgör en garanti för att sanningen ska bevaras och är ett fundament mot lögner och förvanskning av fakta.

 

Det pågår ett krig om sanningen på många fronter och vittnesbörden är centrala på alla sätt. Vi kan naturligtvis inte se Gud själv med våra fysiska ögon, men de människor som hörde och såg honom tala och agera under historiens lopp är de vittnen vi behöver. De hade absolut inga egenintressen i att förmedla detta. De vann ingenting själva på detta, utan fick tvärtom ofta lida inför en oförstående och fientlig omvärld.

 

 

 

Bibelns böcker är också ett slags vittneslitteratur. Människor som var med för tusentals år när de största och mest avgörande händelserna i världshistorien inträffade har vittnat om vad de sett och hört. Vi kan lita på att deras vittnesbörd om det viktigaste vi behöver veta om vår Skapare, Frälsare och Herre är sant.

 

+++

 

Jag ska reflektera över olika bibelböcker i serien.

 

Vad gäller Nya Testamentet så är det en så stor rikedom att ha fyra evangelier, fyra vittnen, som berättat om samma viktiga händelser men också tillfört egna iakttagelser så att det tillsammans blir en rik återgivning av det viktigaste Jesus sade och gjorde, även om det säkert är som Johannes skrev i slutet av sitt evangelium:

 

24 Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen kunde rymma de böcker som då skulle skrivas.

 

Johannes betonar på andra ställen i sina skrifter att han var med, såg, hörde och skrev ner det som skedde för oss, för att vi skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att vi genom tron skall ha liv i hans namn. (Joh 20:31). Det är själva huvudsyftet med Guds ord,  att vi ska komma till tro.Det

 

 

+++

 

 

Jag ska i en serie ta upp flera exempel på detta från Bibeln och börjar med Lukas, som både skrev evangeliet som bär hans namn och Apostlagärningarna. För honom var detta viktigt att betona att han tagit reda på fakta av de ögonvittnen som var med under hela Jesu offentliga tjänst. Han måste även ha träffat Jesu mor Maria  och fått reda på många viktiga detaljer som bara hon kände till.

Kanske träffade Lukas också Johannes döparens mor Elisabeth, eller så han fick genom Maria höra om de underbara händelserna kring Johannes´ födelse

 

Han var läkare och gick metodiskt till väga när det gällde att ta reda på fakta om Jesus och strukturera dem på ett överskådligt sätt. Han var den ende av NT:s författare som inte var jude, vilket ger en ytterligare och viktig dimension till helheten. Lukas betonade lite olika saker jämfört med den andra evangelisterna, och har även helt eget material.

 

Han inleder sitt evangelium med följande ord:

 

Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss, 2 enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss. 3 Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, 4 för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.

 

 

och Apostlagärningarna så här:

 

1 I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. 4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

 

Fortsättning följer!