Sanningen, ingenting annat än sanningen. Del I.

Hur viktig är sanningen för oss? Den borde vara absolut central eftersom sanningens unika egenskap är att den säger som det är, vilket är befriande. Sanning och frihet hör samman. Den som håller sig till sanningen är fri och blir inte insnärjd i lögnens alla förvecklingar. Det viktiga är ett inre förhållningssätt som ständigt strävar efter att välja sanningen.

Sanningen har med verkligheten att göra, vad som stämmer överens med verkligheten. Den säger något om verklighetens beskaffenhet.

Det finns alltid flera perspektiv på en så stor fråga , men grunden är ändå denna, att sanningen överensstämmer med något faktiskt i verkligheten i motsats till lögnen som vränger det som är sant , mer eller mindre. Här kan jag inte gå in på djupare betraktelser vad verkligheten är, hur vi får kunskap om den, alltså filosofiska och epistemologiska frågor.

Samtidigt måste sägas att det naturligtvis finns olika slags sanning, även om detta faktum inte innebär att man relativiserar sanningen till den grad att det inte finns någon objektiv sanning som gäller i alla tider och för alla människor. Inte alls. Det betyder bara att matematisk sanning, vetenskapliga filosofiska, historiska sanningar är relevanta för det område av verkligheten de så korrekt som möjligt beskriver.

Vi har självklart som individer vår egen sanning, vår återgivning av saker som sker och har skett, hur vi förstod dem osv. Den skiljer sig ibland/ofta från andras uppfattning. Som människor är vi lika självklart centrum i våra liv, huvudpersonen i livsdramat. Vi har vår ”egen sanning” och vi tar också del av ”andras sanningar” för att öka vår förståelse av världen och berika oss. Vi skulle vi inte heller förstå mycket av vår omvärld utan vetenskapliga sanningar från olika forskningsområden, och humaniora.

Men vad gör vi med Guds egen sanning som är helt unik och som möter oss i det skrivna Ordet och i det proklamerade budskapet? Relativiserar vi det också eller bryr oss inte alls? Förhoppningsvis gör vi tvärtom, tar fasta på Ordet som det unika tilltal det är bland alla oräkneliga röster i vår tid. Vi kan ta reda på mer, undersöka om det förhåller sig så. Jesus själv bjuder in oss på denna spännande och livsviktiga väg:

Min lära är inte min, den kommer från honom som har sänt mig. 17 Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.

I vår mänskliga tillvaro kan vi aldrig räkna bort det relativa, hur vi som begränsade varelser uppfattar oss själva och omvärlden. Det är alltid beroende på vilka vi är, vad vi fått lära oss, vad som påverkar oss osv osv. Vi utgår från oss själva, vår kontext i form av historia, kultur, och relaterar alltid till något annat som riktmärke och hållpunkt.

Det finns dock en absolut sanning, men den har och förmedlar endast Gud, och han ger oss den stora existentiella sanningen om honom själv och vilka vi är i relation till honom. Guds absoluta sanning refererar endast till honom själv och ingenting utanför honom. Det är Gud själv som anger mått och standard som Skapare och Herre. Vi som lever i ett relativt universum där oräkneliga faktorer spelar in, får relatera till honom som den fasta, oföränderliga punkten, verkligheten, i ett oöverblickbart kosmos.

Finns det något som är absolut sant sant? I vår tid när allt ifrågasätts och relativiseras är det svårt att hävda det, med det är ändå så. Helt motstridiga meningar om vad som är sant kan inte vara sanna samtidigt. Alla vägar kan därför inte leda till Gud, och varje människas subjektiva och därför relativa förståelse av det gudomliga kan inte vara rätt.

Hur kan vi hävda att just den kristna tron är sann? För att den ger den mest trovärdiga förklaringen rent intellektuellt till varför världen ser ut som den gör och hur Gud själv berett en lösning på de problem vi själva är upphov till. Den tillfredsställer alla aspekter av vår längtan efter svar på de viktigaste frågorna om liv och död, mening och mål, synd och skuld, förlåtelse och räddning, hopp om evigt liv, och glädjen över att vara sedd och älskad av vår skapare och Gud. Bibeln ger en enhetligt vittnesbörd om det Gud sagt och gjort för vår skull.

+++

Jesus kom till världen för att vittna om sanningen och han sade sig vara Sanningen själv.

Joh 18:36 : Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” 37 Pilatus sade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” 38 Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Jesus sade till honom: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7 Har ni lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader. Nu känner ni honom och har sett honom.”

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. 32 Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”

Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.

Fortsättning följer med utgångspunkt i bibelverserna ovan, och några reflektioner om varför vi har så svårt för sanningen.

+++

De sju orden om Jesus i Johannesevangeliet kap 1.

 

 

 

 

bättre sol

 

 

 

 

Jag har skrivit om Jesu sju Jag ÄR-ord i Johannesevangeliet och fortätter nu med detta:

De sju orden om Jesus i Johannesevangeliets kap 1.

 

Det finns även dessa sju ord om Jesus i Johannesevangeliets första kapitel, som beskriver det han är och gör för oss. För evangelisten var sjutalet viktigt och han använder det i många sammanhang. Han inleder sitt mäktiga första kapitel med den mäktiga prologen, v1-4,   som jag återkommer till särskilt. Men den handlar också om vem Jesus är, att han är Ordet, Gud själv.

 

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

I v 6 möter vi sedan Johannes döparen som fortsätter beskriva vem Jesus är, och vad han kommer att göra för oss. Därefter följer hans lärjungars vittnesbörd, de lärjungar som sedan följer Jesus istället. Det är samtidigt motsvarigheten till de andra evangeliernas skildringar av hur Jesu första lärjungar kallas. För Johannes är vittnesbörd, vittnen, ett bland flera viktiga nyckelbegrepp. Många vittnar om vem Jesus är, längre fram Fadern, Skrifterna, Anden. Men här i början är det människor som förstår vem han är.

 

 

Det är dessa sju ord :

Jesus som Guds lamm

Guds Son

Rabbi/ Lärare

Messias/Kristus

Den som Mose har skrivit om i lagen och som  profeterna har skrivit om. 

Guds Son, Israels konung.

Människosonen.

 

 

Jesus ger sitt liv för oss, när han dör för våra synder som Guds lamm.

Jesus ger oss Evigt liv som Guds Son.

Jesus ger levande bröd från himlen i sin undervisning som Rabbi.

Jesus fullbordar och uppfyller hoppet om Messias.

Jesus fullbordar allt som är förutsagt av Mose och profeterna.

Jesus är Israels konung, och alla folks kung genom sin försoning på korset, i Guds eviga rike.

Jesus talar om sig själv som Människosonen, utifrån Daniel 7 och andra bibelställen, men man kan också betona hans fulla mänsklighet.

Jesus är fullkomlig och sann Gud, fullkomlig och sann människa.

Det finns likheter mellan det Jesus säger om sig själv i Jag ÄR-orden.

Det är Joh Döparen som först får vittna, berätta om vem Jesus är, och det är ett teologisk djupperspektiv redan från början: Jesus är Guds lamm, och Guds Son.

 

Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd. 30 Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. 31 Och jag kände honom inte. Men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.”

 

32 Johannes vittnade och sade: ”Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. 33 Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. 34 Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son.”

 

Två av Döparens lärjungar, som hade hört Joh Döparens ord, följde efter Jesus och ville veta mer om honom. De kallade honom Rabbi, lärare.

 

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. 36 När han såg Jesus komma sade han: ”Se Guds lamm!” 37 De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus. 38 Jesus vände sig om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem vad de ville. De svarade: ”Rabbi” – det betyder lärare – ”var bor du?” 39 Han sade till dem: ”Kom och se!” Då gick de med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var omkring tionde timmen.

 

Ryktet sprider sig, intresset växer. Andreas, Simon Petrus bror berättar:

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och som hade följt Jesus. 41 Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” – det betyder Kristus. 42 Och han förde honom till Jesus. Jesus såg på honom och sade: ”Du är Simon, Johannes son, du skall heta Kefas” – det betyder Petrus.

 

Det här kapitlet rymmer ju motsvarigheten till de andra evangeliernas skildring av kallelsen av lärjungarna. Hos Johannes får de samtidigt från början också proklamera, avge starka vittnesbörd om vem de förstår att han verkligen är. Här är det Filippus som säger:

 

 

Nästa dag beslöt Jesus att gå därifrån till Galileen. Han fann då Filippus och sade till honom: ”Följ mig!” 44 Filippus var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. 45 Filippus fann Natanael och sade till honom: ”Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.

 

 

Till sist Natanael :

När Jesus såg Natanael komma sade han om honom: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek.” 48 Natanael frågade honom: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.” 49 Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” 

 

50 Jesus svarade honom: ”Därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet, tror du. Det som är större än detta skall du få se.” 51 Sedan sade han till honom: ”Amen, amen säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

 

Jesus kallar sig själv för Människosonen, något som är viktigt, och jag återkommer till det.

 

Jag återkommer också till det koncentrerade och betydelsemättade språket hos Johannes som på ett unikt sätt ger oss inblick i uppenbarelsen om vem Jesus verkligen är, och vad hans ord, liv, död och uppståndelse betyder för oss.

En serie om JESUS . Inledning.

 

 

Jesus_Giotto_03.8

Giotto. Jesus uppväcker Lasarus.

När det gäller att välja en illustrerande bild till den här serien väljer jag Giottos målning, där istället för att återge Jesu ansikte han istället målat detta kraftiga ljus som utgår från honom. Ingen vet ju hur Jesus såg ut, och även om det finns fina målningar, ikoner osv så tycker jag denna är fantastisk.

 

 

 

 

++

 

 

Jag ska skriva om den mest betydelsefulla personen i historien, i nutiden och framtiden. Han är säkert den mest älskade i alla tider, den mest omskrivne, missförstådde och gåtfulle. Han har bemötts med likgiltighet, hat eller fientlighet, men ännu mer med tacksamhet, kärlek och förtroende, nyfikenhet och beundran. Han har varit missförstådd, feltolkad, smutskastad. Men det har aldrig funnits en människa som han, och därför har man i tvåtusen år försökt förstå detta mysterium: att Jesus samtidigt var fullkomlig människa och Gud.

 

Vid ett tillfälle ställde Jesus den här frågan till sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är”? och Vem säger ni att jag är? 

Dessa frågor ställs till oss idag. Vem säger vi att Jesus är? Vill vi ta reda på sanningen om vem han är eller bryr vi oss inte? Det får avgörande betydelse för vårt liv hur vi svara på dessa frågor också i ett evighetsperspektiv. Om det är sant att han är den han säger sig vara, är det absolut det viktigaste vi kan ta reda på. Jesu anspråk är naturligtvis lika unika som han själv är unik. Det går inte att komma undan dessa, som jag återkommer till.

Gud själv har förbundit sig så djupt och starkt med mänskligheten själv när hans Son blev människa, att vi som människor inte kommer undan när det gäller hur vi förhåller oss till honom, och till hans Fader. 

 

 

+++

 

Vem var han? Vem är han? Det är nödvändigt att tala om honom som levande, eftersom det precis är vad han är. Jesus är den ende som dog och blev levande igen. Döden kunde inte behålla honom. Hela hans liv var  mirakulöst och samtidigt var han till det yttre en vanlig människa. Men Jesus syndade aldrig, gjorde aldrig något fel.  Han var alltigenom sann, ren, helig, god, rättfärdig, full av kärlek. Han blev offer för ett justitiemord. Han hade inte begått någon brottslig handling, tvärtom var han känd för att göra gott, befria och bota människor. Han dödades för att han sade sanningen om vem han var, den levande Gudens SOn, Messias.

 

Hans person och liv är så underbart och speciellt att det egentligen borde vara självklart för alla människor att vilja veta mer om honom, om de får chansen. En del har inte fått den möjligheten och gåvan, det är därför evangelisation och mission är det viktigaste uppdrag vi har som kristna. Men varför vill man inte få veta mer om den enda människa som levde som han lärde, älskade och hjälpte människor, blev dödad och uppstod från de döda och lever idag? 

Varför vill man inte ta emot det han vill ge fritt och för intet, nåd, förlåtelse och evigt liv? Förutom människans egen ovilja att ödmjuka sig och erkänna att hon behöver hjälp, och motståndet mot sanningen, finns  det finns en satanisk makt som vill förhindra människor från att se vem han verkligen är, tro på honom och bli räddad.

 

 

+++

 

 

hämtning (1)

 

 

Men vi tar det från början.

 

Jesus fick sitt namn av ängeln Gabriel, som besökte den unga flickan Maria och delgav henne världshistoriens största nyhet: hon skulle bli havande och få föda ett helt unikt barn. (Luk 1:26ff). Hon svarade naturligtvis så här : 

Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig”. 35Ängeln svarade henne: ”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. (Luk 1)

 

Namnet Jesus betyder ”Herren frälser, räddar”. 

 

Det var den mest planerade och förutsedda födelse i historien. Gud Fadern hade beslutat detta innan han skapade världen och han lät profeter förutsäga några detaljer om detta. 

 

Mer får vi inte veta om hur det gick till. Det tillhör Guds förborgade hemligheter, på samma sätt som detaljerna runt Jesu uppståndelse. Vi vet ATT det skedde, men inte exakt HUR Gud gjorde. Det finns många teorier, men jag tror det är bäst att lämna det åt sidan och fokusera på det oerhörda som faktiskt skedde. Vi skulle inte förstå det, lika lite som vi verkligen förstår hur Gud verkar när han  skapar, och frälser. Den evige, helige, osynlige Guden , Skaparen, beslöt  att komma in i världen på ett unikt sätt och uppenbara vem han är, för att rädda sin förlorade mänsklighet. Hans Son, som funnits med honom  evighet innan universums skapelse, skulle låta sig födas in i världen av en jungfru i Israel, för att fullborda förbundet med det judiska folket.

 

Guds budbärare, ängeln Gabriel, kom med budskapet till tonårsflickan Maria, och Guds ord och den helige Ande samverkade i att åstadkomma undret. Så var det i skapelsen, Gud talade, och Anden verkade så att det blev en verklighet. För Gud var det naturligtvis inte svårt att genom sitt Ord och sin Ande skapa sitt eget liv i Marias livmoder. Allt Gud gör är ju naturligt och enkelt för honom, men för oss övernaturligt och ofattbart. Det enda Maria gjorde var att överlåta sig till uppdraget som Herrens tjänarinna.

 

Det var ingenting märkvärdigt med Maria, hon var inte syndfri som katolikerna hävdar. Det finns ingen ”obefläckad avlelse” i NT. Men hon utvaldes av Gud till att bli Jesu mor, och som sådan var hon speciell och värd att ihågkommas med tacksamhet. Hon var en fin förebild i tro, och hon bar sin smärta som mamma efter Jesu död. Det fina är att Maria var med på den första pingstdagen och blev fylld med den helige Ande. Hon fick del i Guds rike.

 

 

+++

 

Änglarna var aktivt verksamma i Jesu liv, också i samband med hans födelse. Den gode Josef fick av Herrens ängel i en dröm veta  att barnet blivit till genom den helige Ande.  Det var ju en stor skandal att Maria blev gravid när hon var trolovad med honom, men han hanterade det hela på ett klokt sätt. Josef fick också en varning i drömmen att fly till Egypten, eftersom kung Herodes var ute efter barnets liv, och att återvända när Herodes var död. Herrens ängel tillkännagav också för herdarna Frälsarens födelse i Davids stad Betlehem, och hela himlens härskara prisade Gud. 

 

 

I evangelistens Matteus version är det Josef som får veta vad barnet skall heta

Med Jesu Kristi födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovadmed Josef, men innan de hade kommit tillsammans, visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. 19 Josef, hennes man, var god och rättfärdig. Han ville inte dra vanära över henne, och därför beslöt han att i hemlighet skilja sig från henne. 20 Men när han tänkte på detta, se, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. 21 Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” 22 Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: 23 Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss. 24 När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. 25 Men han rörde henne inte, förrän hon hade fött en son. Och honom gav han namnet Jesus.

 

 

Det är bra att vi har två versioner av berättelsen om Jesu födelse som kompletterar varandra. Matteus ville betona Jesu härkomst tillbaka till Abraham, eftersom han främst riktade sig till judar.

Lukas, som var hednakristen ville nå samma målgrupp som han själv tillhörde och betonade att Jesu släkttavla gick ända tillbaka till Adam. Johannes å sin sida drar det hela ännu längre tillbaka, till evigheten innan tid, och rum existerade i sin prolog. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.”

 

Vem har rätt? Alla , på sitt sätt, eftersom man som sagt betonar olika aspekter, vilka tillsammans utgör en helhet.

 

Jesus var det namn Sonen fick av sin Fader, förmedlat genom ängeln Gabriel, för att visa vad hans uppgift var i jordelivet: att frälsa sitt folk, och alla folk, ja, varje människa. Jesus är det namn idag och alla dagar genom vilket vi kan bli frälsta, och var och en som åkallar detta dyrbara namn blir räddad. Jesu namn är över alla andra namn, och för honom ska alla knän böja sig och alla tungor bekänna att Jesus är Herre. 

Jesus lever, han älskar dig och vill att du ska tro och bekänna hans namn!

 

+

 

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande

såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara

från evighet till evighet. Amen.

 

+

 

Jesus, vår själs herde och vårdare.

 

 

 

 

 

 

 

Bibeln talar ofta om herdar rent konkret, och som en beskrivning på Guds relation till sitt folk . Det var en vanlig sysselsättning att  på den tiden och t ex David var herde i unga år, liksom även Moses. Kung David som också blev en herde för Israels folk, skrev sin fina psalm (23 Herren är min herde, mig skall intet fattas…)  som är en av de mest älskade i Psaltaren. Han kände sin Gud och visste att han behövde den store Herden, Gud själv i sitt liv.  En herde måste kunna skydda, föda och leda sin hjord i alla situationer. Det var en krävande och viktig uppgift. I överförd bemärkelse är Gud en Herde för sitt folk, som skyddar sitt folk när de håller sig nära honom, välsignar dem med vad de behöver, och leder dem rätt. Han gör det för sitt folk, men också för enskilda troende. Som den gode och rätte Herden går han också till doms med de orätta herdar som inte sköter sin uppgift , se Hes 34, och lovar att sända en rättfärdig och trofast Herde för sitt folk. Det uppfylldes när Jesus kom in världen :

 

Joh 10:  Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. 2 Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. 4 När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. 5 Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst.” 6 Denna liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om.

 

7 Då sade Jesus än en gång: ”Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren. 8 Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. 9 Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. 10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.

 

11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren12 Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. 13 Den som är lejd bryr sig inte om fåren. 14 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, 15 liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.✱ Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. 17 Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.”

 

 

 

Bibeln är så tydlig med att i den frälsning Gud berett åt oss ingår förlåtelse, försoning, helande , upprättelse, frid, ett sunt sinne, ett harmoniskt helt liv i förtröstan och gemenskap. Från Guds sida är det klart, det fullbordades på korset när Jesus tog på sig allt vårt onda och gav oss allt sitt goda i det eviga liv vi får som gåva. Gud vårdar sig aktivt om oss på alla områden. Jesus är vår själs herde och han vårdar sig om vår själ. Det är vårt hopp, att han kan göra det som är omöjligt för oss. Vi är så ofattbart älskade av Gud, han har gjort allt för att ge oss sin frälsning, sin befrielse och helande, genom Jesus Kristus.

 

Petrus skrev i sitt första brev: Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. 25 Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare (Kap 2). 

 

 

För att vi ska få inse och veta att Jesus inte bara är vår Herre och Frälsare, utan också vår personlige herde, måste vi alltså förstå att vi är som vilsna får utan honom, och att vi behöver vända om till honom. När vi gör det får vi genom en djup gemenskapen med vår gode herde erfara att han vårdar sig om oss och läker de djupa såren i vår själ som ingen människa kan göra.

 

 

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett ytterligare steg, som är viktigt att belysa, gäller alla de svårigheter som är relaterade till själsligt lidande för en kristen människa, eller med mer modernt språkbruk, en psykosomatisk problematik. Vi påverkas ju som den helhet vi är  av allt som drabbar oss. Vår ande, själ och kropp är så intimt och djupt förbundna att vi rent fysiskt känner och erfar vad vi genomgår på ett själsligt plan. Hur det står till med vår ande, vår relation till Gud, påverkar också själ och kropp. Det är något de flesta är medvetna om, det är den verklighet vi lever i som människor, även om man kanske inte kan uttrycka det i ord. Det är viktigt att förstå hur vi är skapade, hur vi kan fungera utifrån Guds avsikt och vilja med oss. Jag återkommer till detta ämne.

 

 

Men här handlar det alltså om trauman, konflikter, smärta, övergivenhet, sorg och förtvivlan, felaktiga val, misslyckanden, ja allt, sätter sina spår i kropp och själ. Ibland gör de så stora avtryck i en känslig fas av livet, att de verkar outplånliga. Det är sår som fortfarande gör ont, som rivs upp om och om igen och som aldrig verkar kunna läka.

 

Det kan behövas olika slags hjälp, ibland rent medicinsk, terapeutisk med samtal och stöd, och själavård och förbön. Vi är så oerhört komplexa varelser och har också många behov: vänskaper, livsbefrämjande aktiviteter i naturen och utövande av kultur, lek, rörelse, vila och avkoppling, meningsfulla uppgifter, mening och mål osv.

 

 

+++

 

 

Men hur blir det en verklighet för var och en personligt? Hur tillägnar vi oss det Jesus gjort för oss? Genom tro, uthållig bön och förväntan, bibelläsning där vi ber Anden levandegöra Ordet för oss så att det just blir en verklighet och inte bara ord. Guds ord är ju mer än bara ord, trycksvärta på papper i en bok. De är levande och verksamma, de skapar i oss vad de utsäger. Vi måste också stå emot vår fiende satan, som vill sänka oss med sina lögner, sina anklagelser, sitt mörker.

 

Det är en kamp vi har att utkämpa så länge vi lever här på jorden. Vi vandrar genom fientligt territorium, denna värld är ännu i den Ondes våld trots Jesu seger, och kampen pågår till den dag Jesus kommer tillbaka. Vi tror och vet att Jesus är Herre och att fienderna som förstör våra  liv är besegrade, men inte tillintetgjorda. Vi är insatta i den Älskade Sonens rike, och får av nåd redan nu leva av rikedomarna i Guds rike, som ännu är fördolt för världen.

 

Det är ofrånkomligt att vi lider i den här världen, men Jesus lovade att ge os sin frid. Jesus gick igenom enorma påfrestningar och motstånd, han blev förkastad och hatad av dem han kom för att rädda. Jesus vet vad det är att vara människa, att lida och vara frestad, men i gemenskapen med sin Fader behöll han sin frid, sin styrka som kunde övervinna det onda.

 

 

”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.”(Joh 16:33)

 

Han är vår förebild, vår broder i nöden och döden, och det är en tröst att veta att han förstår oss och hjälper oss.

 

Detta är djupa mänskliga erfarenheter som Bibeln beskriver. Det är troende människor som våndas, tvivlar, förtvivlar, frågar och ropar i natten. Det finns många sådana skildringar, särskilt i Psaltaren. Det brukar sluta med ett stort MEN, ett TROTS ALLT- man hoppas på Gud och får erfara att han möter den lidande med ny nåd, ny kraft, ny tröst. Ständigt är det så. Han möter oss nu, och när vi tar emot hans liv nu upplöses smärtpunkterna, skuggorna, hopplösheten.

 

 

Det är precis vad det handlar om: att varje dag först av allt söka Guds ansikte och ta emot hans kraft som är större än det personliga lidandet. Vi är övervinnare genom Jesus Kristus, som besegrade allt det onda. I hans namn, i hans Andes kraft, kan den trösterika styrkan från Jesus själv flöda in i vår sargade själ. Vi har allt vi behöver i Jesus. Ibland stoppas flödet upp i en akut kris, men om vi söker oss tillbaka till Herrens närvaro finns det läkedom och styrka att leva en dag till.

 

 

Det finns ingen annan väg än den dagliga överlåtelsen till honom. Det skyddar oss också för smärtorna och misslyckandet i det förflutna och oron för framtiden. Vi får leva varje dag, varje stund i  Guds närvaro,  hans nåd är verksam nu. Vi vet att hans vilja för oss är god, han vill bota och befria oss samtidigt som han tillåter prövningar och svårigheter för att vi ska växa upp som hans barn på riktigt. Det finns alltid ett moment av fostran med, och det är inte alltid lätt att acceptera eftersom vi vill fly från lidandet, komma undan.

 

Jag återkommer till detta.

Guds självporträtt. Om Nåden. Del 1.

 

 

 

photo-1506748686214-e9df14d4d9d0

 

 

 

De eviga frågor vi människor ställer oss är : finns Gud? Vem är Gud? Hur ska vi kunna veta något om Gud? Hur kan jag få kontakt med Gud?

 

Jag inleder en serie, där vi får lära känna Gud utifrån hur han uppenbarat sig själv. Det finns några underbara svar på dessa eviga frågor i den heliga Skrift. 

 

Gud sade, eller ropade ut detta om sig själv, som svar på Mose begäran (kap 33) om att få se honom i samband med uppenbarelsen på Sinai berg:

 

Mose högg ut två stentavlor, likadana som de förra, och tidigt följande morgon gick han upp på Sinai berg, så som Herren hade befallt honom, och han tog med sig de båda stentavlorna. 5 Då steg Herren ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut Herrens namn. 6 Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: ” Herren! Herren! (JAHVE, יְהוָ֣ה)- en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, 7 som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet.” 8 Då böjde sig Mose hastigt ner mot jorden och tillbad. 9 Han sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, så må Herren gå mitt ibland oss, fastän det är ett hårdnackat folk, och förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel.”

 

(Den senare delen av v 7 är svår för oss att förstå och ta till oss. Det kan verka som en oförenlig motsats i Guds handlande, att visa nåd och barmhärtighet mot tusen (generationer) och samtidigt döma och straffa barnen för förfädernas missgärningar i tredje och fjärde led? Det kräver ett särskilt inlägg och jag återkommer till detta längre fram.)

 

+

 

 

Det har alltid handlat om nåd, att Gud i sin suveräna vilja beslutat gripa in i historien och utvälja människor/ett folk för att ingå förbund med honom själv. De saknade alla kvalifikationer och meriter. Ingen människa har någonsin kunnat förtjäna Guds gillande eller godkännande genom sina egna ansträngningar.  Gud ÄR kärlek och älskar oss, vare sig vi gör ont eller gott. Vi kan inte få Gud att älska oss mindre när vi handlar fel, eller älska oss mer när vi gör rätt. Gud älskar oss för att han ÄR kärlek. Men han vill naturligtvis att vi ska göra det som är gott, rätt och sant, för vår egen och andra människors skull. Som vår Skapare vill han också kunna se sin avbild i oss. Vi är skapade för att ära honom och återspegla hans godhet mot oss. 

 

Problemet finns hos oss och det ligger djupare än våra tankar och handlingar, även om det är goda gärningar som de flesta kan göra . Vi är fördärvade och sjuka i hjärteroten p g a synden, i vår natur är vi bortvända från Gud. Det kan vi s a s inte hjälpa, att vi faktiskt är syndare av födsel och ohejdad vana. Vi kan därför inte låta bli att synda. Jag återkommer till våra förfäder Adam och Eva och hur vi påverkats av deras olydnad. Då ställs också frågan om arvsynden utifrån vad Bibeln verkligen säger om saken.

 

Ingen förälder behöver lära sitt barn att vara egoistisk, elak, upprorisk, eller att ljuga och inte lyda tillsägelser. Tvärtom måste man lära barn att ta hänsyn, vara snälla och givmilda, lyda och tala sanning. Man framställer gärna de små barnen som rena och oskyldiga, vilket naturligtvis stämmer, samtidigt som de inte förblir oskyldiga särskilt länge.

 

Vi vet ju att ingen människa är alltigenom god eller ond, vi har alla olika och motstridiga krafter inom oss. På samma sätt har varje människa sitt sociala arv, sina olika förutsättningar, sin egen konstitution, svagheter, brister osv. Allt detta hör till den naturliga ordningen och Gud vet vad var och en har att kämpa med.

 

Det går inte att genom goda gärningar eller religiösa ansträngningar blidka Gud eller söka bli godkända av honom. Vi är ju redan älskade, men det är bara Gud själv som i sin kärlek och frälsande nåd kan förvandla oss genom sin räddningsaktion, göra det möjligt för oss att leva i gemenskap med honom. Vi behöver födas på nytt, bli nya skapelser i Kristus och därmed få en helt ny natur, med Guds liv i vår ande. Därför är initiativet alltid Guds eget och han ensam utför verket när det gäller vår frälsning, att vi ska få en rätt ställning inför honom.

 

Han gör en andlig hjärttransplantation genom vilken vi blir befriade från synden som skiljer oss från honom. Vi kan bli hans och får honom som centrum i våra liv. Vi är ju skapade för att leva inför hans ansikte med honom som Herre. Det är den verkliga befrielsen, från oss själva till honom. Då blir vi till fullo hela och verkliga människor i hans kärleks frihet, och livet blir så rikt det aldrig kan vara utan honom.

 

 

 

 

Med Paulus ord i Romarbrevet:  Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. 23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, 24 och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. 25 Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, 26 under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

 

 

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

Nåden har alltid föregått Lagen. Gud hade innan laggivningen på Sinai berg bevisat sin mäktiga nåd när han befriade sitt folk från slaveriet i Egypten. Utväljandet av Abraham och det folk som skulle växa fram ur löftena, var av nåd. Abram bodde bland avgudadyrkare i Ur i Kaldeen och visste ingenting om den sanne Guden.Hans avkomma bestod sedan av en liten grupp som visserligen växte till antalet, men Israels barn var alltid ett litet folk i jämförelse med de stora grannfolken. (Se t ex 5 Moseboken 7:7-10) De kom också ofta i kläm mellan stormakterna Assyrien, Babylonien, Egypten.

 

 

Gud gjorde dem till sitt egendomsfolk, för att uppenbara vem han var och vad han ville bland alla dessa folk som tillbad avgudar. Han gjorde allt detta för att han älskade dem, och han ville ha kärlek och tro tillbaka av sitt folk. De skulle hålla sig till honom och varnades ständigt för att avfalla och tillbe främmande gudar. Lagen gavs som en bekräftelse på att de var Guds folk som fått nåden att få leva i förbundet efter Herrens vilja. Gud uppfyllde därmed sina stora löften till Abraham om att de skulle bli ett välsignat och stort folk, och få ett land. I allt detta fanns det stora övergripande löftet om en Befriare som skulle fullbordas i sin tid uppfylldes.

 

Han skulle befria från det universella slaveriet under synd och död som hela mänskligheten led under.  Guds handlande syftade ju ytterst fram till att Sonen skulle komma in i världen och genomföra det Exodus han skulle bereda för alla folk, det stora uttåget från mörkrets rike, från  andligt slveri, synd och död.

 

 

 

Det finns sedan alltid en annan sida av detta, på den rent mellanmänskliga nivån, att människor spontant gör gott mot sin nästa och man hjälper varandra. Livet skulle annars vara omöjligt utan denna goda kraft som balanserar ut egoismen, elakheten, ondskan. Gud vill naturligtvis att människor inte ska skada varandra utan leva samman så bra som möjligt. Medmänsklighet, osjälvisk godhet och vänlighet  kan möta oss där man minst anar det, på samma sätt som den tyvärr ibland kan saknas bland människor som säger sig tro på Gud och känna hans Ord.

 

 

Det påverkar inte relationen till Gud, vi behöver alla bli frälsta, men det påverkar medmänniskan. Det är naturligtvis av största vikt också för Gud, som älskar alla och har skapat oss alla. Därför gör också den icke kristne goda gärningar, varje människa är ju skapad till hans avbild och mycket har lagts ner i oss av samvetsfunktioner, en vilja att hjälpa, omsorg om andra osv. Guds försyn verkar i hela världen, bland alla människor, för att göra ett ofta svårt liv så drägligt som möjligt medan det pågår. 

 

 

Tänk på Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. Från mänsklig synpunkt gäller det vem av oss alla som verkligen är den andres nästa rent praktiskt och konkret , inte om man har namn om sig att vara en tjänare åt Gud. Se Luk 10! Prästen och leviten gick förbi den hjälpbehövande mannen, som var slagen av rövare, medan den i andras ögon förkastade samariern förbarmade sig och gjorde en stor insats för att hjälpa sin medmänniska i nöd. 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

pantokrator-540-bearbweb

 

 

 

 

Guds fullkomliga självporträtt finner vi i hans Son. 

 

 

 

Joh 1: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

4 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

 

Joh 14 :Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. 2 I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 3 Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. 4 Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.”

 

5 Thomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” 6 Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7 Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom.” 8 Filippus sade: ”Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss.” 9 Jesus svarade: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Låt oss se Fadern? 10 Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern förblir i mig och gärningarna är hans verk. 11 Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.

 

 

++

 

 

Hebr 1: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 2 har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. 3 Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.

 

 

+++

 

 

Kol 1: Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. 15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. 16 Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom

 

17 Han är till före allting, och allt består genom honom. 18 Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen. 21 Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender, 22 också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden.

 

Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, 23 om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.

 

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

Det är gott att ständigt meditera över dessa bibelord och låta dem sjunka in ordentligt så att vi kan vila i Guds fullbordade verk. ”Av nåd är vi frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, 9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. 10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. ” (Efes 2).

 

 

 

Vi är frälsta av nåd, och just därför är vi skapade för att göra goda gärningar. Det är också ett Guds verk, som vi ger honom äran för. Det är ju fullkomligt självklart och naturligt (natur-enligt) att en kristen gör goda gärningar för att hon är så älskad av Gud, så förlåten, så befriad och rättfärdiggjord.

 

Efes 1: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 4 liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.

 

 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, 12 för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 

 

13 I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

 

Fortsättning följer!

Till förnöjsamhetens lov, eller, varför vill vi alltid ha mer? Inledning.

 

 

 

 

 

 

 

Människans strävan och begär efter förbättringar har lett utvecklingen framåt i en positiv riktning. Den idoga strävan efter att försöka ge sina barn ett bättre liv än man själv har haft har också lett fram till bättre levnadsstandard för flertalet. Man har arbetat hårt för att få det bra på en personlig nivå. På en samhällelig nivå har naturligtvis fler faktorer spelat in, som viktiga sociala reformer, större rättvisa och jämlikhet. Det är naturligtvis alldeles rätt att vilja ha det gott ställt på olika sätt, men lika viktigt att kunna vara nöjd med det man har.  Men det är inte om detta jag ska skriva här.

 

 

Det handlar istället om de djupare drivkrafter som ständigt pockar på att få mer och aldrig bli nöjd. Det är självklart bra och nyttigt att vilja utvecklas och mogna som människa och  kristen. Det är ju vad livet självt lär oss, och även Guds ord. Vi ska förnyas till ande och sinne ( Efes 4: 20-24) och växa till i kunskapen om Gud (Kol 1:9-10), och som Paulus skriver : 15 Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. 16 Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del. (Efes 4: 15) .

 

 

Men, samtidigt är det ju så att Gud har skänkt oss allt i sin Son Jesus Kristus (Rom 8:31-32),  och att få leva i gemenskap med honom innebär att få leva i hans fullbordade verk Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren. (1 Kor1). Paulus skrev senare i sammma brev:  Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, 22 det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. 23 Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud. (kap 3).

 

 

 

Det finns många fler exempel på detta i Skriften. I Kristus själv har allt vi behöver.  Ändå stiger ropet  från så många kristna i lovsång och bön: vi vill ha mer av dig Gud, mer av dig Jesus….Är det berömvärt fromt att be och begära mer av Gud på det sättet? Vill man ha andliga upplevelser, ”känna” Guds närvaro på ett särskilt sätt eller kanske se honom verka mer konkret? Gud är ju rent faktiskt redan närvarande genom sin helige Ande i oss, i församlingens liv och i världen för att föra människor till . Gud vill att människor ska omvända sig och tro, bli uppbyggda och förvandlade av hans Ande och Ord.

 

Vad man längtar efter är väckelse på det sätt man läst om i historien, att kyrkor fylls av sökande människor som möter Jesus till frälsning, att mirakler sker, att påtagliga förändringar kan märkas i hela samhället när Gud verkar. Det vill vi ju alla, men frågan är hur den andliga situationen ser ut för vårt land, vad Herren säger om den. Hur ska vi be och agera för att få se en riktig väckelse?  Det är naturligtvis ingenting vi kan åstadkomma, men förutsättningarna för en sådan beror b la på vår överlåtelse till uthållig bön. Mycket mer finns att säga om detta.

 

 

+++

 

 

Ur ett bibliskt perspektiv kan man lite tillspetsat, och med glimten i ögat, säga att människans brist på förnöjsamhet började i Edens lustgård. Det var ju naturligtvis oviljan att tro på och hålla sig till det Gud sagt som var själva orsaken, ursynden. Men varför var de inte nöjda med vad de hade fått av Gud? De fick ju leva i hans närhet, som hans barn och tjänare.

Begäret efter mer resulterade i att de gick över gränsen för det Gud sagt och tillåtit. De trodde på lögnerna från det intelligenta andliga väsen som uppträdde i ormens skepnad (hur den än såg ut, finns flera teorier om detta) om att bli som Gud själv med kunskap om gott och ont, och att de inte behövde dö om de bröt mot Guds befallning.

 

 

Lögnen var lögn då och är det än, liksom Guds sanning fortfarande är absolut sanning, och dessutom gäller för evigt. De dog andligen, när de skildes från kontakten med Gud. Men hela historien, som samtidigt är Guds frälsningshistoria, visar hur han gjort allt för att få oss tillbaka till sig genom sin Son och pånyttfödelsens mirakel när vi tror och bekänner honom som Herre. Vi får nytt liv genom Jesus och återställs i rätt relation med Gud, som alltid genom tro, tillit och lydnad. Det är vad som gäller för oss från början, att vi tror, håller fast vid det Gud sagt.

 

 

Varför nöjde de sig inte med att vara skapade i Guds avbild? Kan människan bli mer, ha en högre status och position? Varför ville människan bli som Gud, få makt genom kunskap och bli herre i sitt liv? De hade ju redan allt de behövde,  som skapade och älskade av Gud. De levde i en perfekt miljö med en stor uppgift framför sig.

Begäret efter mer, bristen på förnöjsamhet, att leva i trons lydnad till det Gud redan sagt och gjort, kan alltså sluta i felaktiga prioriteringar och leda bort från Gud. Man vill lägga något till det man har, något utöver det Gud stadfäst som gränserna för hur han verkar.

 

 

Rent teologiskt visar det sig hos kulter, sekter som lägger till någons ”uppenbarelser” i skriftlig form som tillmäts samma betydelse som Bibeln( t ex Mormons bok, Jehovas Vittnen med sin egen felaktiga bibelöversättning). Men det finns även kristna i olika samfund som tycker det är förenligt med sin kristna tro att ägna sig åt yoga, enneagrammet och liknande.

 

Man kan alltså ställa samma fråga idag: varför behöver vi något mer än det som är oss givet i Guds Ord, Andens närvaro och verkande? Vi är ju i Kristus, och har därigenom del i Guds fullhet, Han är vår rättfärdighet, vår frid, vår läkedom, helgelse, vishet, kraft. Han fyller alla våra andliga behov, och hjälper oss att leva i en komplicerad värld rent.

 

 

 

Det Gud uppenbarat om sig själv är fullbordat i och genom Jesus Kristus och behöver inga tillägg.  Den rika skatten är oss given i Guds ord.  Där finns allt vi behöver veta om Gud, oss själva och världen, för att bli frälsta och leva som hans folk.

 

 

I kristna sammanhang talar man ibland om hyperkarismatiker som i sin strävan efter mer andliga upplevelser beträder tveksamma och till och med farliga områden som gränsar till det ockulta. Man berömmer sig av extraordinär kunskap, syner, tilltal, talar om änglar, förhöjda medvetandestillstånd av Guds närvaro osv, som är helt främmande för sund tro och innerlig, men nykter andlighet.

 

Dessa fenomen har funnits med från början i kyrkans liv. Paulus tar upp detta i sina brev. Det kan gälla judaiserande eller  förgnostiska tendenser.

 

 

Allt kan bli fel, även lovsång som ska vara en ren och helgad tjänst att tillbe och prisa Gud , bönen och förbönen, förkunnelsen, gudstjänsten, om det används för att tillfredsställa människans behov av det extraordinära, av begäret efter upplevelser. Vi behöver kanske inte be om så mycket mer av Gud utan istället bevara och använda det han redan gett oss, bereda plats för honom och lyssna in vad han vill göra. Det handlar också om att vi förminskas och han växer till, att vi helgas så att hans Ande kan verka utan att vi står i vägen med våra för stora egon.

 

 

 

 

Fortsättning följer!

 

 

 

++

 

 

Det övernaturliga. Inledning och Del 1.

 

ande_och_eld

 

Rubriken väcker säkert olika reaktioner för att människor har olika förförståelse om vad som avses, vad det betyder. Det är egentligen en för bred term eftersom det omfattar allt, från paranormala och ockulta fenomen, folkliga föreställningar om andeväsen, och religioner, till den andliga verklighet som beskrivs i Bibeln. Jag ska belysa olika sidor av detta, men särskilt just utifrån BIbeln och kristen tro.

Det är just genom Guds ord som vi får måttstocken på den sanna ,sunda och välsignade andlighet som Gud erbjuder och vill att vi ska leva i. Den ger också mallen som hjälper oss att skilja sanning från lögn och bedrägerier. De andliga manifestationer som inte överensstämmer med Bibeln och som har Jesus Kristus i centrum vet vi inte är från Gud. De är istället skadliga i längden och leder vilse, även om det till en början kan finnas bra och lockande inslag. Vi måste erkänna Guds auktoritet på området och tro på det, bara han vet vad som är sant, bra för oss och som verkligen bygger upp vår invärtes människa.

Det övernaturliga har alltid haft en lockelse på människor, vilket i vår tid är övertydligt i den kommersiella marknaden i form av spådomskonst, seanser, medialitet och alla andra ockulta manifestationer av olika slag. Det finns frekventa övernaturliga fenomen inslag i de stora religionerna, även de s k monoteistiska religionerna, judendom och islam. Där vördas framför allt heliga män som anses ha speciella krafter, platser och föremål som anses extra laddade med andlig energi.

I modern tid där rationellt tänkande och tro på vetenskap och fakta prisas , vilket också inneburit en långtgående sekularisering borde andlighet inte vara så viktig. Det visar sig dock att detta behov hos människan är intakt, men samtidigt är det som den engelske författaren och apologeten G K Chersterton uttryckte det, (berömd för sin slagfärdiga humor och förmåga att formulera djupa saningar i korta meningar: ”När människor slutar tro på Gud betyder det inte att de inte tror på någonting, utan att de tror på vad som helst.”

Man tar till kristaller, tarotkort, affirmationer, mediala guider, alla slags självförbättringsmetoder för att bygga upp sitt jag, sitt inre gudomliga jag med.

Det finns naturligtvis ett genuint andligt sökande i botten efter Gud ytterst sett, men man hamnar snett i sin längtan och sina akuta behov av snabb hjälp. Människor är vilsna och sargade, och de kommer tyvärr inte till Jesus med sina problem av många olika anledningar, t ex okunnighet, ovilja, blockeringar mot kristen tro och församling. När man slutar ha en genomtänkt och mogen tro på Gud och Bibeln fylls det tomrummet av det som newage i vår tid erbjuder och så tar var och en tar till sig det som passar en själv. Det är individualism och personlighetsutveckling/förbätring som står i centrum, man griper tag i nästan vad som helst för att få något att hålla sig till i en svår och okänd värld. Man bygger också upp sitt liv som ett lyckat projekt med kontroll över vad som sker och egenmakt att påverka och styra.

+

Varför har det övernaturliga haft en stark dragningskraft i alla tider? Det finns nog flera svar. För det första kanske just för att vi är skapade av Gud till hans avbild för att leva i gemenskap med honom. Vi är designade av Gud för att leva inte bara i den materiella världen utan också vara hemmastadda i den andliga verkligheten, Guds verklighet. Vi är alla andligt döda, skilda från Gud genom synden, och när vi omvänder oss och tror på Jesus Kristus får vi förlåtelse och liv från Gud. Vi föds på nytt av Guds Ade i vår ande och kan så få kontakt med Gud själv. En människa som inte överlämnat sig till Jesus och har hans beskydd och vägledning söker hjälp eller upplevelser i den alternativa verkligheten, där andra andemakter än Guds goda Ande är verksamma. De kontaktar andevärlden och möter dessa bedrägliga makter, som ger sig ut för att komma med ljus, upplysning, frid och kärlek.

För det andra av ren nyfikenhet och för att man vill veta något om framtiden, eller man vill få andekrafter att bemästra sitt liv och påverka omständigheter och andra människor. Man anar att det finns något mer än det rent materiella och söker frid, trygghet i en osäker värld som är svår att leva i och få överblick över.

Det handlar även om identitet, vem man egentligen är, ett sökande efter sig själv djupast inombords och kanske även något gudomligt.

Det beror säkert på avsaknaden av en kristen tro som ju faktiskt vilar på ett övernaturligt fundament, Bibelns vittnesbörd om Gud och det övernaturliga. Per definition är det Gud gör utanför, över det naturliga. Vi är ju skapade för att leva i gemenskap med Gud, alltså ha kontakt med det övernaturligas källa. Det har säkert saknats sund undervisning om vad Guds ord verkligen säger om den helige Andes kraft och gåvor, hur Gud genom historien verkat genom tecken och under. Därför har det historiskt nästan alltid funnits ett parallellt spår med folktro, föreställningar utanför den kristna tron i länder som haft mission. Det verkar alltid finnas rester kvar av den gamla religionen vid sidan av kyrkans lära, och ibland uppblandad i den. Människors behov av hjälp och vägledning har inte blivit mötta, och så är det tyvärr än idag. En stor del av Kyrkan är avvaktande eller skeptisk till denna viktiga del av BIbelns undervisning om detta.

+++

Del 1

Först måste vi definiera vad det betyder. Det handlar alltså om utomvärldsliga företeelser som inte kan inordnas under naturlagarna, i den naturliga ordning vi empiriskt kan iaktta och även undersöka vetenskapligt. Det är något utöver, mer än, det naturliga. Vi ser ju bara det vi kan uppfatta med våra fysiska sinnen av vår omvärld och därför måste det som sker på det övernaturliga planet förmedlas på ett annant sätt. Mer om det längre fram. Det finns en åskådning, naturalismen med rötter och påverkan från materialismen som hävdar att bara materia finns. Man avfärdar förekomsten av en annan verklighet än det synliga världen. Då får man också svårt att förklara många andliga erfarenheter.

Skillnaden mellan den ende sanne Guden, Skaparen och Herren över allt och alla, är att Han är Ande och totalt annorlunda än sin skapelse, det materiella universum (visserligen med människan som både är besjälad materia och har en ande, som Guds avbild). Som suverän Skapare kan han verka i sin skapelse men alltid utifrån sin heliga och rena natur. Han gav människorna frihet och respekterar den när han verkar mitt ibland dem i världen. Från Guds sida finns inget tvång, annat än hans intensiva kärlek ,som de som helt gett sig åt honom menar är så överväldigande att de är ”tvingade” att förmedla Kristi kärlek. Men den onda sidan av andevärlden lockar först med falska förespeglingar, kraft, helande och tvingar sedan offren att stanna i deras grepp.

+++

Den goda och den onda sidan i andevärlden.

+++ Först vill jag nämna en bibelforskare som betytt mycket för en ny förståelse av vad Bibeln verkligen säger om det övernaturliga utifrån dess egen kontext. Hans namn är Michael S Heiser och jag rekommenderar hans böcker och podcast mycket varmt. Det finns även åtskilliga föredrag på YouTube att lyssna till. I ”The Unseen realm” och The Supernatural” lyfter han fram de många bibelsammanhang som handlar om den andliga världen. +++

Gud själv, hans himmelska härskara som består av en hierarki av höga andefurstar, ärkeänglar, änglar, är naturligtvis den goda osynliga, himmelska verkligheten. Gud Fadern, Sonen och den helige Ande, är inte ensam. Han valde att skapa andliga varelser som skulle utgöra hans himmelska familj. Gud kallas Herren Sebaot, härskarornas Gud. Han har oräkneliga skaror av änglar som lyder och utför hans befallningar och verkar hans vilja. Det är hans entourage, hans hov, hans himmelska rådsförsamling, ”divine council”. Gud ville också ha en jordisk familj när han skapade Adam och Eva

+++

Den onda sidan utgörs av satan och andra fallna änglar i en slags hierarkisk ordning. De existerar genom förnekelse av Gud och hans ord, genom lögn, ondska, förvridna tankemönster, och drivs av en ond vilja att ödelägga och förstöra Guds skapelse. De är anti-Gud, anti-Kristus, anti-Helig Ande, anti-mänsklighet. Satan kan bara använda det som är för att förstöra, men aldrig skapa själv. Han förvränger, förvrider det Gud sagt, det som ÄR, som är sant. Han är en intelligent andlig varelse som vet en hel del om Gud men inte ville erkänna Guds suveräna auktoritet och böja sig under den Högste som den skapade andliga varelse han är och var. Alla typer av andevarelser är skapade av Gud för att tillbe och tjäna honom, liksom människan skapades av Gud för att ta emot liv och kärlek från honom och tillbe och tjäna endast honom. Jesus kallar den fallne ängeln, den ursprunglige rebellen, för lögnare från begynnelse, tjuv, mördare. Det är hans sanna väsen även om han uppträder som ljusets ängel för att bedra med positiva ord.

Men satan utformade en alternativ verklighet där han försöker lura människor in i sin maktsfär med allt som kan se bra ut: kunskap, särskild den dolda höga kunskap som bara utvalda får del av, egenmakt över sitt liv genom olika slags metoder (affirmationer för att bygga upp sitt ego och få det man vill ha och talar ut, kunskap om framtiden genom spådom, kontakt med andevärlden genom ”guider”, som är förkläda demoner, olika fysiska manifestationer som verkar skapa ett välbehg för stunden osv.

Vi kan lära oss mycket av BIbelns första kapitel där det för mänskligheten avgörande händelserna återges. Gud var före den stora katastrofen (syndafallet, upproret) närvarande med sina änglar i Eden, som var hans boning och platsen för hans administration. I biblisk kontext framställs Gud som den store Konungen, som regerar och råder. Det är Hans Rike, det auktoritetsområde där Han bestämmer, styr och leder sin skapelse. VI vet att Guds vilja är alltigenom god, rättvis för sin skapelses bästa. Men som vi vet tog Gud en risk när han skapade änglar och människor med fri vilja att välja. Något annat hade egentligen inte varit möjligt om man verkligen tänker efter. Men vi skyller ibland på Gud för resultaten av val vi och andra gör som leder fel och slutar illa. Men vad hade vi varit utan vår värdighet som människor, den värdighet som yttrar sig i vår personliga integritet, i förmågan att väla, säga ja eller nej?

Gud ville att vi skulle älska honom av fri vilja, inte av tvång. Han själv är fullkomligt fri och binder ingen annat än genom att erbjuda sin kärlek, sitt beskydd, sin hkälp. Dock har Herren rättmätiga krav på varje människa som hennes Skapare att tro på Honom och välja att följa Hans väg, och inte göra sig andra gudar.

De fabricerar en alternativ världsbild som är som den upp-och nedvända världen, svart blir vitt, ont blir gott, lögn blir sanning. Gud Skaparen och Frälsaren framställs i några av deras tankesystem som den onde demiurgen. Dessa andeväsen vill ha tillbedjan och makt över människor och erbjuder världslig framgång, lycka, egoistiska njutningar, inflytande, upplevelser av andlig art.

Den höge ängel som hade tillträde till Eden blev kanske avundssjuk när han såg Adam och Eva, hur de skapats till Guds avbilder och fick makt att råda över skapelsen som Guds förvaltare. De var ju av kött och blod och hade inte hans andliga utstrålning, kunskap och förmågor. Planen var enkel och effektiv och han iscensatte den för att få insteg med sina lögner i deras sinnen. Han ville få dem att först ifrågasätta, tvivla på Guds goda syften med de två träden i lustgården, och i nästa steg förneka det Gud sagt. Herren hade ställt dem inför ett avgörande val: att antingen tro på det Han sagt och hålla fast vid det eller bryta mot det enda påbud de fått, att inte äta av det förbjudna trädet.

Det var naturligtvis inte en fysisk orm från djurvärlden som talade med Eva, utan dena höga andliga varelse, om vars eistens vi fått veta tillräckligt i Bibeln, särskilt av Jesus själv och hans apostlar.

Fortsättning följer!

Profet och profetia. Del IV

Det var länge sedan jag skrev i detta ämne, men nu fortsätter jag med profettjänsten i det nya förbundet, och Andens gåvor.

Jesus Kristus var den Profet som Mose talade om : En profet lik mig ska Herren din Gud låta uppstå åt dig bland ditt folk, från dina bröder. Honom ska ni lyssna till. (5 Mos 18:15).

Jesus var naturligtvis unik eftersom han uppenbarade Gud i sin egen Person, i sina ord och gärningar. Som Guds Son gav han det fullkomliga vittnesbördet om vem Gud är. Han är ju så mycket mer än bara en profet, men ändock hade han det yppersta profetämbetet i historien.

I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, 2 men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. 3 Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden. (Hebr 1).

Jesu vittnesbörd är ju profetians ande (Upb 19:9) och därför har han inspirerat alla profeter genom historien att förebåda och beskriva sin egen ankomst, eller sina två ankomster bättre sagt.

Jesus uppenbarade inte endast vem Han själv var från begynnelsen och därför vem Gud verkligen var och är, Fadern som sände sin älskade Son till världens frälsning, utan också vad som skulle i framtiden, ända fram till tidens slut. I sitt eskatologiska tal förberedde han sina lärjunar i alla tider på vad som ska ske och hur vi ska undgå att bedras och komma på fall.

Första gången kom Jesus som Herrens lidande tjänare som ödmjukade sig och dog för hela världens synd, och vid sin ankomst vid tiden slut kommer han som den uppståndne segerfursten, Herren och Kungen. Då ska alla se det som redan är ett faktum , den verklighet som ännu är fördold för världen, att Jesus Kristus har all makt i himlen och på jorden och att alla knän ska böjas för honom och alla tungor bekänna att han är Herren.

 +++

När Jesus återvänt till sin Fader efter uppståndelsen och himmelsfärden, utgjöts Anden och därmed kunde Jesu allomfattande och fullkomliga tjänst som apostel, profet, lärare, herde och förkunnare leva vidare i församlingen, visserligen genom mänskliga bristfälliga och svaga kärl. Men genom de tjänstegåvor Herren tillsätter i församlingen och genom de gåvor Anden verkar blir Kristi kropp uppbyggd och den värld som Gud älskar kan nås med evangelium. Behoven är så många och nöden stor på alla sätt.  Därför behöver vi Andens kraft och gåvor. De ges till alla troende och är inte reserverade endast för profeter. Det finns också i vår tid människor som är kallade att vara profeter, Herrens språkrör och sändebud på ett speciellt sätt, men det är mer ovanligt och måste prövas noga. 

Anden verkar för att vittna om Jesus som den enda vägen till Gud, som ger förlåtelse, upprättelse och nytt liv. Hans och vår uppgift är att förhärliga Herren Jesus och leda människor till Frälsaren, peka på korset och hoppet om evigt liv. 

Av oss själva kan vi inte göra något, vi behöver Andens kraft att vara Jesu vittnen och förmedla hans ord, läkedom och hjälp till de som är villiga att ta emot. Vi uppmanas att ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 14:1), särskilt profetians gåva. Det finns ordningar för hur detta ske ska ske, i gudstjänsterna. Vi kan läsa om detta i 1 Kor 12, 14 och i Rom 12:3-8, och Efes 4:7-13.  Mer om det i nästa del.

Andens gåvor är just gåvor från Gud, de är ”verktyg” som Anden använder för att nå människor med sin kraft, sitt liv, sin kunskap, sin kärlek.  De är därför naturligtvis övernaturliga, men vi får på ett naturligt sätt ställa oss till hans förfogande och förmedla det Gud vill ge och göra. Människor t ex kan få ett kunskapens ord om en specifik situation som är svår, en profetisk hälsning i förbönen, ett vidrörande som ger förbättrad hälsa, ett förmaningens och uppmuntrans ord osv.

Månadens reflektioner-september. B la om Bibelns fantastiska väv.

Vad tror du denna bild föreställer? Om jag inte själv visste det skulle jag nog inte kunna gissa.

Det är faktiskt en illustration till Bibelns över 63 000 korsreferenser. Det är pastorn Christop Römhild och programmeraren Chris Harrison som arbetat med att skapa denna fantastiska illustration. Den visar just att Bibelns 66 olika böcker inte bara innehåller texter skrivna var för sig av olika författare under en tidsrymd av ca 1500, utan på denna bild ser vi att de hänger samman som trådar i en väv, som genom de många överlappande referenserna till varandra utgör både ett ändamålsenligt och vackert mönster. Man kan nästan säga att Bibeln är som en levande organism som hänger ihop, eftersom Guds Ord är ande och liv. Det är inte bara ord på pappersark utan levande ord, utandade av Gud själv, nerskrivna av många olika författare och redigerade på rätt plats, i rätt tid, för att förmedla det de var kallade att göra.

Mönstret som framträder i budskapet från det första kapitlet i 1:a Moseboken till det sista kapitlet i Uppenbarelseboken uppenbarar Guds storhet, kärlek och vilja att uppenbara sin räddningsplan för oss. I texterna finns alltså så många hänvisningar, korsreferenser till andra texter, vilket visar att det är Gud själv som inspirerade författarna att skriva just sin del , vilken Herren sedan fogade samman i denna helhet. NT:s författare refererar naturligtvis ständigt till GT eftersom Guds löften om frälsning fullbordades i den utlovade Messias ankomst.

De vita staplarna längst ner betecknar varje kapitel från början till slut i Skriften och bågarna betecknar varje kapitel som hänvisar till andra kapitel eller som citeras i sin tur.

Jag återkommer till det man kallar metanarrativ, alltså att det finns en övergripande berättelse som ger mening, sammanhang och syfte med de enskilda texterna, i detta fall Bibelns alla böcker som på en metanivå (meta- ett grekiskt prefix eller förstavelse som betyder bakom, över, efter eller mellan) rymmer den stora berättelsen mellan och över varje enskild bok. Man talar ibland också om BIbelns röda tråd som löper från början till slut och som i olika slags texter vittnar om Guds plan att rädda sin förlorade mänsklighet.

Illustrationen visar ju just detta, att det mellan texterna och bakom dem finns ett tydligt syfte att förmedla den stora berättelsen om Gud, hur han älskar oss och vill få oss tillbaka till sig.

+++

Ett bibelställe som jag tror är viktigt i vår tid när många visar upp sitt fina liv i bild och text på sociala medier. Man vill förmedla en bild av sig själv, sin familj, sitt liv i dess olika aspekter. Det kan orsaka mindervärde och stress hos andra som inte har lika mycket att visa upp, utan kanske hellre vill dölja brister, saknad, problem.

Men det behöver inte gälla oss som troende. Vi behöver inte jämföra oss med varandra eller visa upp en lyckad fasad. Ingenting kan ju hota vår ställning som Guds älskade barn. Var och en har samma kallelse att älska och tjäna Gud och våra medmänniskor. Han älskar var och en av oss mest.. Vi behövs alla på olika sätt, för ingen kan göra just det vi kan göra. Därför kan vi glädja oss över varandras välsignelser, tjänst för Herren.

Det är inte bara i GT vi får ta del av kloka råd för hur vi ska leva , t ex i Vishetslitteraturen, utan också i NT naturligtvis. Det finns mycket att lära av Jesu undervisning i evangelierna, men även i breven.

Så här skriver Paulus apropå hur lätt det kan vara att jämföra sig med andra. Det är ett problem för många som inte känner sig tillräckligt bra, dugliga och lyckade som kristna i jämförelse med andra.

Var och en skall pröva sina egna gärningar. Han behåller då för sig själv det som är värt att vara stolt över och jämför sig inte med andra.  (Gal 6: 4).

Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud. Det är vår djupaste identitet, vår trygghet. Han vet vilka vi är, vad vi gör, och den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.  (2 Kor 10:17). Det är ändå till sist han som ska ha all ära för sina välsignelser, sin godhet och nåd mot oss alla. Det är han som verkar i var och en oss, och vi är verkligen lemmar i hans kropp, grenar i vinträdet. Vi är redan ett i honom. Det innebär en stor befrielse från prestationsångest, kravmentalitet och meningslösa jämförelser. Vi får både vila och verka i hans frid, i hans kärlek, i hans personliga bekräftelse av var och en, och oss tillsammans.

Att vara en förebedjare. Del I-IV.

Del I

Vi kanske alla har erfarenhet av att ha blivit positivt bemötta när vi säger till någon ”jag ber/ska be för dig”.  Det rör vid människor som kanske inte ens är kristna att få höra att någon vill be för dem. Det gäller naturligtvis inte bara förbön utan också rent konret praktiskt handlande. Men här ska det handla om förbön och vad det betyder i biblisk mening. Det finns mycket att säga i detta ämne och det blir säkert flera delar.

Det handlar alltså om att att komma till Gud och vädja för någon annan, att lyfta upp andra inför Gud och be för dem. Att vilja andra väl är framför allt att be för dem, något vi alltid kan göra.

En förebedjare är någon som träder emellan och för dennes  talan, en medlare, mellanhand. Vi har många underbara exempel i Bibeln på Guds tjänare som ställer sig inför Guds ansikte och vädjar för folket inför honom, ber om nåd och förbarmande. På svenska är grundbetydelsen att be för någon, något, men det engelska ordet intercessor uttrycker meningen bättre. Ordets ursprungliga betydelse på latin var intercedere, att träda emellan, gripa in, förhindra.  Det finns ett tiotal ord för bön i  hebreiskan,  b  la פָלַל, palal, som just beskriver förbönens väsen.

I NT används b la detta verb:  ὑπερεντυγχάνω, huperentugchano, vars mening är att betona förbönens överflödande kraft genom prefixet hyper, och det återfinner vi i Rom 8 :26 och beskriver Andens förbön. Det finns flera andra ord för bön och förbön (προσευχή (proseuché) , δέησις (deésis) osv som jag återkommer till, men här ska grunden läggas i det Gud gjort för oss och gör för oss. Han älskade oss först, hans Son lyfte bokstavligen upp hela mänskligheten  och varje enskild individ i förbön inför sin  himmelske Fader när han gav sitt liv för oss på korset. Allt började med Guds nåd och denna nåd bär oss hela vägen hem. Det är Guds verk, och den helige Ande fortsätter att verka genom att be för oss.   Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, 27 och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Rom 8:26.

Vi vet att Jesus bad för sina lärjungar och oss innan sin död och uppståndelse (Joh 17, som jag återkommer till )  och han fortsätter att be för oss som den förhärlige och upphöjde Herre han är idag, Hebr 7: Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. 25 Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.

Jesus själv är den store Medlaren, Försonaren, Förebedjaren, Frälsaren som inte bara var vår representant inför Gud när han försonade oss med Gud. Han var också Gud för oss som bevisade sin kärlek och välvilja mot oss in i döden. 1 Tim 2:  Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe.

Alla efterföljare till Herren Jesus har varit förebedjare, jag återkommer till de nytestamentliga breven längre fram, och så är det än idag. Att vara kristen är att vara en förebedjare, det ligger i vår natur som Guds barn att be för andra, stå inför Herren för dessa människor och be om nåd.

+++

Gud verkar vilja ha sådana tjänare som agerar för andras skull. Det finns många exempel på detta i GT. Den tydliga ambitionen är som vi ska se i kommande exempel från b la Mose liv, Samuel, Daniel, Esra och Nehemja, att erkänna Guds rätta domar och handlande och ge all ära till Gud, men samtidigt alltid vädja om nåd och förlåtelse för folket, be om förlåtelsee för deras synd.  Det började med Abraham, som Gud hade ingått sitt förbund med. Abraham vädjade så här frimodigt till Gud och nästan köpslog med Herren om antalet rättfärdiga som skulle skonas i Sodom och Gomorra, innan domen föll över dessa städer. Det är en underbar skildring. Abahams brorsson Lot bodde ju där och vi vet att han räddades i sista stund, kanske för att farbrodern vädjade till Gud om räddning.

1 Mos 18:  När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. 17 Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18 Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. 19 Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”
 
 
20 Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. 21 Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”
22 Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. 23 Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige24 Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? 25 Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” 26 Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”
 
 
 
27 Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. 28 Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”
 
 
 
29 Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”
30 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”
31 Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”
32 Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”
33 När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
 
 
 
 
 
nedladdning (1)
 
 

Del II

Grunden för vårt liv och vår tjänst är att Gud älskar oss och har valt att låta oss verka tillsammans med honom för hans rikes tilväxt. Utgångspunkten är ett tillstånd av frid och vila eftersom vi vet att Gud redan har gjort allt och att han fortsäter att verka genom sin Ande. VI behöver inte bevisa eller prestera någonting överhuvudtaget. Det är viktigt att komma ihåg detta. Det Herren kan göra genom oss är för hans namns äras skull. Han vill ge oss vishet och ledning i hur vi ska be och agera. Om vi kan lyssna in och förstå det, är Herren med oss och välsignar detta. Vi vill ju hans vilja ske.

Vi älskar därför att Gud har älskat oss först. Vi ber och betjänar därför att Jesus ber för oss och betjänar oss med sin nåd, kraft, sitt liv. Det är utgångspunkten för alla som ber, vi står fast på Jesu fullbordade försoningsverk, även om det innebär en kamp mot de andemakter som gör allt för att förneka Jesu seger, förvränga Guds ord och försöka förhindra att evangeliet når alla människor. Det är verkligen fullbordat och i Jesu namn som är över alla namn, har vi både auktoritet och seger, men som sagt, den andliga striden har inte upphört utan pågår tills Jesus kommer tillbaka och upprättar sitt rike, en strid som är på blodigt allvar och kan var mycket svår på olika sätt.

Vi lever i den yttersta tiden av den sista tiden, som egentligen inleddes efter Jesu uppståndelse, församlingens och missionens tid. Evangeliet ska predikas till alla folk och församlingen förberedas för att ta emot sin Herre och Frälsare, sin Brudgum vid hans ankomst. Förbön har alltid varit viktigt och i kommande delar ska jag reflektera lite över hur vi kan be på bästa sätt. Det finns många idéer och strategier om effektiv förbön, andlig krigföring osv, och det är intressant att se dem i ljuset av NT.

Innan jag kommer in på NT vill jag bara snabbt referera till Mose förbön i kap 32, men först bara påminna om Pauli ord i Romarbrevet som är viktiga att ha i minnet när vi läser GT. Vi kan och ska alltså lära oss mycket när vi läser dessa gamla texter. Det finns andliga lagar som gäller än idag.

Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. 5 Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, 6 så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Det är kanske lätt att tycka att israelerna snabbt glömde Guds mäktiga gärningar i befrielsen och uttåget, men vi som lever i ett ännu bättre förbund (Hebreerbrevet), med bättre löften och en stor befriare, Jesus själv, kan också komma i tvivel på Guds trofasta nåd. Mycket av det gamla gudsfolkets regelverk gällde enbart för dem under en speciell tid och kan inte tillämpas på oss, men vi kan ändå ta till oss själva andemeningen i det som sades och hände. Det är i stort sett samma drag som präglade oss människorna då som nu idag; ifrågasättande och tvivel, uppror och avguderi. Därför kan dessa tidlösa skildringar lära oss mycket om oss själva och ta emot de varningar Gud gav dem om att inte vara olydiga och trolösa i förbundet.

De var dessutom präglade av slaveri under så lång tid och behövde växa in i sin nya identitet som Guds eget befriade förbundsfolk, helgat åt Herren allena. De tvivlade, gnällde och glömde Guds kraftgärningar så till den grad att de ville göra sig en avgud de kunde ta på och se, och de fick med sig Mose bror Aron i detta. De klarade inte att vänta på att Mose skulle komma tillbaka från berget där han varit i 40 dygn för att ta emot instruktioner efter att Gud stiftat förbundet med dem på Sinai berg. Just bristen på tålamod har visat sig vara förödande många gånger i historien.

Gud talade till Mose ansikte mot ansikte och uppenbarade sin vilja för honom. Läs gärna kap 32 i 2 Moseboken, och även 4 Moseboken kap 14:1-38, där det återigen handlar om hur Moses träder emellan Gud och folket och vädjar för dem , efter nya kriser av uppror och otro, liksom även 4 Moseboken kap 16:20-22, 21:7-9.

Vad jag här vill ta fasta på är Mose förbön:

Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”11 Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”14 Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”33 Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Jag ska i kommande inlägg skriva om Mose efterträdare Josua, vars liv vi kan lära oss mycket av. Hans tal till folket inför sin död är intressant, liksom flera andra avskedstal i Bibeln, hållna av gudsmännen. Det finns stora likheter mellan dem i GT. Jesu avskedstal är naturligtvis speciellt och ska också studeras längre fram.

DEl III

Jag går fram lite i tiden till profeten Samuel, som spelade en betydelsefull roll i Israels historia från slutet av domartiden till kung Davids sista tid som regent. Två böcker i GT bär hans namn. Det var en turbulent och avgörande period när man gick från teokrati till monarki. I detta sammanhang sade Samuel detta, vilket kort sammanfattar det förhållningssätt som präglade Guds tjänare. De bad, förmanade, vädjade, profeterade och undervisade ständigt om det viktigaste, att tro på Gud och vandra på hans väg.

 Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. 24 Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.”

Jag får återkomma till Samuel i ett annat sammanhang, och kung Salomos böner i 1 och 2:a Krönikerböckerna, liksom till Elia och Elisa i Kungaböckerna, som kräver ett särskilt studium. Likadant med Esra och Nehemja. Men utifrån dessa bibelböcker man kan konstatera att man i avgörande situationer sökt Herrens ansikte i intensiv bön, fasta, syndabekännelse, vädjan om Guds förbarmande och förlåtelse.

Här förstår vi också betydelsen av lovsång och tillbedjan tillsammans med bön och proklamation av Guds ord.

Det finaste exemplet på förbön åter finner vi i Daniels bok, kap 9. Daniel utgick från Jeremia profetbok och betraktade den alltså som ett gällande ord från Gud med auktoritet, profetisk vägledning och vishet.

Han börjar sedan bekänna folkets synd, svek och uppror, och talar i vi-form, han träder upp inför Gud som representant för sitt folk och söker Hans ansikte i bön och fasta.

O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. 5 Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. 

7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig. 8 Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig. 9 Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom 10 och lydde inte Herrens, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.11 Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom. 

12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. 13 I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka Herren, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning. 14 Därför vakade Herren över olyckan och lät den drabba oss, ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst.

15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. 16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. 17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. 18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. 19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”

Den här bönen fick ett mäktigt och unikt bönesvar. Ärkeängeln Gabriel kom med bud från den Högste och det profetiska rådslut som Herren uppenbarade. De verserna är bland de mest svårtolkade i Bibeln, men de handlar dels av profeterna utlovade Messias, och antagligen också om skeendena vid tidens slut.

Jag återkommer till Daniels bok när det just gäller andlig krigföring och hur Gabriel lät Daniel få en inblick i den osynliga andevärlden bakom de yttre politiska skeendena.

+++

DEl IV. Andlig krigföring

Vi vet ATT vi ska vara förebedjare, men HUR ska vi be? Enligt en del modern undervisning har församlingen (eller åtminstone en del särskilt ”smorda” bönekrigare)  fått mandat att binda andefurstar över städer och t o m nationer, som står i vägen och förhindrar väckelsen. Jag förstår inte hur man kan hävda detta utifrån Skriften. Det är ju bara att studera hur t ex Daniel bad sin förbön och hur apostlarna agerade. De utövade ingen andlig krigföring genom att binda satan , utan bad att Gud skulle verka. Den starkaste andliga krigföringen var när evangeliet predikades och mörkrets makter avslöjades i Guds ljus.

Det är ju i Daniels bok som vi först hör talas om fursten över Javan (Grekland) och över Persien, vilka inte kan vara något annat än de osynliga andemakterna bakom den synliga politiska makten.  Ärkeänglarna Gabriel och Mikael var inblandade i den andliga striden. Mikael benämns som ”er furste”, alltså det judiska folkets mäktige och i rang högt stående ängel, och Gabriel sändes ju till Daniel för att förklara drömmar och visioner. (kap 8-11).

Ordningen är alltså den att människan ber, och den osynliga kampen i andevärlden utförs av Guds mäktiga och höga änglar, hela hans härskara egentligen. Det finns en fara med ett överdrivet och osunt intresse för andevärlden, även Guds änglar.  Det är inte vår uppgift. Fort fokus är på Herren och hur vi rätt kan prisa honom, älska honom, bedja och tjäna honom. Samtidigt är det så att Herren leder grupper av troende som ber strategiskt för sina städer och sitt land, ledda av Anden. Sådan bön behövs för att bana väg för det Gud vill göra. Men det behövs stor vishet och ödmjukhet, vilja till försoning och kärlek, för att vara Guds bedjare. Att gå utöver mandadet utgör en fara, och tjänar inte Guds syften.

Man kan ju hävda att vi fått en större uppenbarelse om mörkrets makter i NT och därför kan be på ett annat sätt än det gamla förbundets gudsmän, vilket naturligtvis stämmer. När Guds Son kom in i världen konfronterade och avslöjade han mörkrets makter. Satan exponerades som aldrig tidigare i Guds ljus och sanning, och de onda andarna  reagerade ju först av alla och kände igen Jesus innan människor förstått vem han verkligen var. De hade naturligtvis ingen insyn i Guds frälsningsplan genom korset och Jesu uppståndelse, men de kände igen Guds makt och närvaro i Jesus Kristus, och visste att de var evigt dömda. Men det finns ändå i NT ingen uppmaning till den typ av aggressiv och utmanande ”bönekrig” som en del förespråkar.

Jesu utsändningsord till lärjungarna rymde viserligen uppmaningen att kasta ut demoner, men det är inte samma sak som att binda andefurstarna som har högre rang. Jesus själv band inte satan, något han som Guds Son hade kunnat göra. Det var genom sitt död och uppståndelse som han skulle göra honom maktlös. Gud har redan bestämt när den fullbordade segern ska bli synlig verklighet vid Jesu återkomst, men tills dess vet vi att mörkrets makter är verksamma. För oss som tillhör Herren och hans eviga rike har den onde ingen makt, och vi har auktoritet i Jesu namn att för människor be som Anden leder oss. Det sker naturligtvis under ständig vaksamhet och ibland kamp.

Istället sade han vid sitt arresterande: Men detta är er stund och nu råder mörkrets makt.” (Luk 22:53) , då denna världens furste skulle komma emot honom. (Joh 14:30) .  Han sade till Petrus före sin död att satan begärt att få sålla dem som vete, och att han bett för Petrus att han inte skulle förlora tron. Jesus själv lät det alltså ske. På samma sätt agerade han i öknen när han frestades av den onde, innan hans offentliga tjänst började. Han bad och använde Guds ord som ett skarpt svärd mot frestaren. 

Hur tror man sig då kunna ”kriga ner andefurstar” över stad och land??

Paulus undervisade i Efesierbrevet (kap 6:10-18)  om hur vi ska ikläda oss Guds rustning och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft. Det vapen som omnämns om i de verserna är Andens svärd, inte andlig krigföring.

Detta gäller med största sannolikhet lydnaden till Guds ord i församlingen, vilket framgår av kontexten. Han menar inte allt som reste sig mot kunskapen om Gud i Romarriket på den tiden. När Paulus höll tal på Aereopagen hade han gått runt i Aten och blivit upprörd över alla avgudabilder han såg, men började inte binda andemakterna bakom dessa. Han talade istället med visdom och kraft inför folket när han förkunnade Jesu uppståndelse. (Kap 17).

På ett annat ställe skriver han: Jag, Paulus, som saknar självförtroende när jag står ansikte mot ansikte med er och är så modig när jag är långt borta, jag uppmanar er vid Kristi mildhet och godhet 2 och ber: tvinga mig inte att vid min ankomst uppträda med det mod och den bestämdhet som jag inte tvekar att använda mot somliga, som menar att vi går fram på världens vis. 3 Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. 4 De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja,vi bryter ner tankebyggnader 5 och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6 och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga. (2 Kor 10:1-6).

Till sist några verser från Judas brev.

Inte ens en av de förnämsta och högsta änglarna tillrättavisade satan själv. Judas brev:  Ändå skändar också dessa drömmare på samma sätt sin kropp. Herren föraktar de, och höga makter smädar de. 9 Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade: ”Må Herren straffa dig.” 10 Dessa däremot smädar allt som de inte känner till, liksom djur utan förnuft, och vad de med sina naturliga sinnen kan fatta, det förstör de sig med.

+

Fortsättning följer om förbönens gåva, uppgift och makt.