Gud och kvinnorna. Del 2. A.

 

 

 

 

Bibeln handlar mycket om relationer, mellan Gud och människor, och mellan människor. Det handlar om familjer, den familj Gud vill skapa på jorden av människors barn som skulle tro och lita på honom och följa hans vilja.  Det handlar också om relationer i familjer, församlingar, samhälle. Bibeln rymmer historia, främst Israels historia i GT, men i sin helhet med NT, mänsklighetens historia. Gud har gett anvisningar som ska underlätta relationer, göra livet enklare i en svår värld. Det finns många bud, regler, vägledning för dessa relationer, men de kan sammanfattas i kärleksbudet, att älska Gud först och sin nästa som sig själv. Om vi människor levde så, skulle många problem och lidanden undvikas. Om alla tänkte mer på den andre än sig själv och gjorde allt för att underlätta och jälpa  istället för att bekämpa varandra, skulle världen se annorlunda ut. Se vad Jesus själv  sade om detta i Matt 22:36-40.

 

 

Men istället möter vi då, som nu, konflikter, förkastelse, förakt, avundssjuka, bråk och våld, lögner,hat manipulation, kontrollbehov, utnyttjande, t o m mordförsök och dödande. Människans historia rymmer allt detta, och samtidigt verkar Gud, den helige, rättfärdige Guden, i detta kaos, för att genomföra sin vilja för att rädda oss från allt detta onda och bringa försoning med sig själv och för människor med varandra. Målet är till sist försoning, upprättelse och helande för alla, hela skapelsen. Det onda människan gör mot andra bara förstör , och bara Gud själv kan rädda oss från det onda i oss, och emellan oss. Även om vi vill det goda och rätta, gör vi det ändå inte, som Paulus säger i Rom 7.

 

 

Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre ja som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

 

Det fanns mycket problem i Abrahams släkt också, det såg vi i konflikten mellan hustrun Sara och den tjänstekvinna Hagar som Abraham skaffade avkomma med. Konflikten levde vidare mellan Isak och Ismael. Jag har skrivit om det här:  https://alefochomega.com/2019/05/31/nagra-fler-viktiga-kvinnor-i-bibeln/

 

 

+++

 

 

 

 

 

Nu ska jag säga något om Isaks fru Rebecka och deras två barn, tvillingarna Jakob och Esau, och sedan Jakobs hustrur Lea och Rakel och deras barn, Israels tolv stammar. Jag rekommenderar som sagt egen läsning  eftersom det helt enkelt är spännande som drama och mycket lärorikt, och dessa berättelser sträcker sig över många kapitel. Det är bara möjligt att kort sammanfatta allt som händer lite kort.

 

Det är en vacker berättelse (1 Moseboken 24) om hur Isak efter sin mor Saras död sörjde henne djupt,  fick Rebecka kär och blev tröstad när han fick henne till hustru.  Abrahams tjänare begav  sig nämrligen  ut på en resa för att finna en hustru till Isak. När de väl var gifta bad han för sin fru som var ofruktsam och hon blev havande (kap 25), men märkte att ” barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren. 23 Herren svarade henne:

Två folk finns i ditt moderliv,

två folkstammar

skall ur ditt sköte

gå skilda vägar.

Det ena folket skall bli

starkare än det andra,

och den äldre skall tjäna

den yngre.”

24 När tiden var inne att hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. 25 Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. 6 Sedan kom hans bror fram och han höll handen om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes.

 

 

Rebecka frågade alltså Gud och fick svar i form av en profetia. Gud förutsade hur det skulle bli med detta tvillingar, varav den ena, Jakob var mamma Rebeckas favorit, och Esau pappa Isaks. Det bäddar ju för problem, vilket det också blev. Läs gärna den spännande skildring kap 24-35.

 

På samma sätt som Guds löfte var knutet till Isak, fördes det enligt Guds beslut vidare till Jakob och hans tolv söner, vilket orsakade avundssjuka bland bröderna. Avundssjukan har från början ställt till med mycket konflikt, förföljelse,  lidande och t o m död. Det började med Kain och Abel, fortsatte med Isak och Ismael, Jakob och Esau, Josef och hans bröder och sedan vidare genom historien. ända fram till den konfrontation Jesus själv hade med sitt folks ledare som ville döda honom.

 

Vad gäller Jakob så var han en riktig bedragare som inte drog sig för att lura både sin far och sin bror. Först lyckades han få Esau att sälja sin förtsfödslorätt i ett svagt ögonblick (25:27-34). Nästa åtgärd var när han, med sin mors bistånd, klädde ut sig till Esau, förställde rösten och därmed lyckades  få  Isak att ge honom sin välsignelse, vilken egentligen tillhörde Esau som den förstfödde. (kap 27) Jakob föddes ju en stund efter sin bror.

Men han fick smaka på sin egen medicin när han själv blev utnyttjad och lurad av sin morbror Laban. Men Guds utkorelse stod fast trots hans karaktärssvaghet, och han genomgick en stor förändring under sitt liv, särskilt som han själv mötte Gud och blev nedbrottad av honom och fick ett nytt namn, Israel. (kap 32). Strax nnan denna avgörande händelse i Jakobs liv mötte  han efter lång tid sin bror Esau, och de försonades. (kap 33).

 

Men mer om detaljerna i nästa del.

Där ska det då också handla om Lea och Rakel, Jakobs fruar, och de tolv söner han fick med dem och med två tjänstekvinnor. Det är särskilt några saker i Rakels liv som är värt att begrunda.

 

 

 

 

 

 

Gud och kvinnorna . Del 1.

 

 

 

 

 

 

I Bibeln möter vi ständigt huvudpersonerna för det historiska och kosmiska dramat , Gud själv , och alla de män och kvinnor som berörts av hans handlande. Därför är det också en sammanvävd histora om Guds försyn och ledning  för att genomföra sin vilja, sin långsiktiga räddningsplan, och människors agerande som inte alltid är i fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja. Guds försyn är hans vetskap om vad som kommer att hända och att han planerat för det och sedan handlar för vårt bästa långt innan vi  förstod att det var han, eller kunde göra något för att det skulle ske.

 

 

Det gör också bibelläsningen på samma gång fascinerande och uppmuntrande, men också sorglig, att se hur människors olydnad, brist på tro och förtröstan ställer till det för dem själva och framtida genrationer. Jag kan bara snudda vid detta stora ämne om Guds försyn och människan fria vilja, men jag återkommer till det i en speciell serie. Det blir dock så påtagligt även här att jag måste nämna det. Från början ser vi hur Guds goda vilja för de människor han skapat till sin avbild, till man och kvinna, för att leva i gemenskap med honom, ifrågasätts och sveket får stora konsekvenser.

 

 

Adam och Eva, namnen är signifikativa och lär oss mycket om vårt ursprung. Adam, på hebreiska וְאָדָ֣ם betyder människa, av Adama, jorden, הָֽאֲדָמָֽה. Jorden, vårt hem i universum, blev platsen för oss att leva på med allt vad det innebär. Det var Adam som gav sin hustru namnet Eva, חַוָּ֑ה  av hebreiskans ord för liv, levande חָֽי. Vi möter män och kvinnor som gör gott och ont, bra eller dåliga gärningar. Det beror på att alla Adams barn, alla människor föds in i en komplicerad värld där våra val spelar roll för oss själva och de efterkommande. Jag går här inte in på orsakerna till våra livsvillkor av död, synd, lidande och kampen mellan det goda och onda, vilket jag gjort i många inlägg. Här är det bara att konstatera att så ser verkligheten ut. Därför utgår jag därför från det som är skrivet om några kvinnor i Gamla Testamentet.

 

Både mannen och kvinnan var delaktiga i upproret mot Gud på olika sätt, att man inte ville tro, älska, och tacka honom som Herre i sina liv. Men Guds kärlek till människorna var så stor att han villle rädda oss tillbaka till sig. Därför utvalde han Abram och Sara, ett till åren kommet par med bakgrund i den för tiden mäktiga handelsstaden staden Ur i Kaldéen, där man tillbad många gudar och särskilt måndyrkan var dominerande. Rent mänskligt sett har det aldrig funnits några lysande förutsättningar, de Gud väljer att arbeta med och igenom kan inte åstadkomma något i egen kraft eller intelligens. Flera kvinnor som skildras i Bibeln var ofruktsamma och det var enbart genom ett Guds mirakel som de kunde bli havande. Det gäller Sara, Rebecka, Rakel, Hanna, Elisabeth. Det är alltigenom Guds verk att genomföra sin räddning för oss alla när han låter sin egen Son födas in i den förberedda släktlinje som löper från Abraham .

 

 

Det behöver knappast sägas att det var ett patriarkalt samhälle, att deras världsbild och kultur var totalt annorlunda än vår, men det är ändå samtidigt lika sant att mycket är och förblir sig likt med den mänskliga naturen i alla tider. Därför kan vi alltid ta till oss själva essensen av det som skedde, även om mycket framstår som märkligt och främmande. Så gör också livet under vikingatid och medeltid för oss, vilket inte är så långt tillbaka.

 

 

+++

 

 

Men jag ska säga något om ett par andra kvinnor i den här serien, och jag börjar med Ketura som omnmns i Gen 25. Efter Saras död tog Abraham henne till hustru och hon födde sex söner.  Löftena till Abraham om att bli en välsignelse för alla, att bli ett stort och välsignat folk, få ett land,  var ju knutet till Isak och hans efterkommande, eftersom Gud själv gripit in och gjort det möjligt för dem att få löftessonen. Vi vet att denna välsignelse i nytestestamentligt perspektiv handlade om att alla folk skulle bli välsignade genom Jesus Kristus, och tron på honom skulle bringa frälsning till judar och alla andra folk.

 

Vi vet ju också att Abraham föregick detta genom att med bistånd av Sara själv faktiskt , skaffa avkomma med tjänstekvinnan Hagar. Ismael föddes och följderna av detta blev svåra för alla inblandade parter, något vi ännu ser konsekvenserna av. Det brukar gå fel när vi ska försöka lösa problemen själva för att det är svårt att hålla ut i tro när tiden går och ingenting händer, eller kanske t o m ”hjälpa Gud”.

 

Men patriarken fick som sagt flera söner med Ketura. En av Keturas söner var Midjan och hans släktingar som kom att spela en roll längre fram, efter den spännande historien om patriarkerna. Men Abrahams söner med bihustrurna skickades alltså iväg och utbredde sig , och kom också i konflikt med Israels folk längre fram.

Alla dessa var Keturas söner. 5 Och Abraham gav allt han ägde till Isak. 6 Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han dem bort från sin son Isak, österut till Österlandet.

 

Det handlar sedan i 2 Moseboken om Moses, och hur Gud förberedde och använde honom som ledare för det stora befrielseverket av sitt folk från Egyptens slaveri, den viktigaste händelsen i Israels historia. När han hastigt måste fly ut i öknen ”råkade ” han träffa på  (eller leddes av Guds försyn) till Jetros döttrar, Jetro som var präst i Midjan. Han gifte sig med en av dem, Sippora, som födde honom två söner, Gersom och Elieser. Längre fram i den bibliska historien blev det svåra konflikter med denna stam, men svärfadern Jetro  betydde mycket för Moses, och förstod hur mäktigt Gud verkat för sitt folk.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

En annan kvinna var Mirjam, Mose och Arons syster, omnämns b la här: Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade.

21 Mirjam sjöng för dem:

”Lovsjung Herren, 

ty högt är han upphöjd.

Häst och ryttare störtade han

i havet.”

 

De sjöng lovsånger till Gud som så mirakulöst befriat dem och gjort slut på den förföljande egyptiska hären.

 

Aron och Mirjam blev missnöjda med sin bror Mose och talade illa om honom i samband med att Mose tagit en nubitisk kvinna till hustru. Men de var tydligen också avundsjuka.

De sade: ”Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde detta. 3 Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. 4 Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. 5 Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. 6 Och han sade:

”Hör nu mina ord.

Om det finns en Herrens profet ibland er,

ger jag mig till känna för honom

i en syn,

och talar med honom i en dröm.

7 Men så gör jag inte med min tjänare Mose.

I hela mitt hus är han betrodd.

8 Jag talar ansikte mot ansikte

med honom,

tydligt och inte i gåtor,

och han får se Herrens gestalt.

Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?”

9 Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

10 När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. 11 Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. 12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.” 13 Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” 14 Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen.”15 I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

 

 

+++

 

Israels historia har präglats av  tro och trofasthet gentemot sin Gud, vilket i stort sett är fallet i  Josua bok, och perioder av avfall och olydnad, som speglas särskilt väl i Domarboken. Efter den långa ökenvandringen, laggivningen på Sinai berg, Mose avskedtal och död  kunde folket äntligen inta Kanaans land under Josuas ledarskap. En av de s k domare som det berättas om i Domarboken, vilket mer har betydelsen av befriare, var

Debora (kap 4-5). När folket avföll till avgudadyrkan och synd, och drabbades av konskevenserna av det och kom i stor nöd, ropade de till Gud om hjälp och förbarmande, vilket Gud i sin nåd svarade på genom att utrusa ledargestalter med sin kraft som  fördrev och slog tillbaka de grannfolk/stammar som attackerade dem. Det var en tid fylld av gränsstrider, maktanspråk och småkrig. Läsningen är bitvis förfärlig, som det i och för sig är att läsa historia vid i stort sett alla andra tider. Det har tyvärr alltid handlat om krig och elände, mer eller mindre, med avbrott för tider av fred och välgång.

 

 Kap 4 När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. 2 Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor, och hans befälhavare var Sisera, som bodde i Haroset-Haggojim. 3 Israels barn ropade till Herren, ty Jabin hade niohundra vagnar av järn och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år.

4 Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var vid den tiden domare i Israel. 5 Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt. 6 Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. 7 Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.”

 

I kap 5 läser vi:

7 Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel. …

Ur Deboras och Baraks lovsång, kap 5: Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Stå upp Barak! Tag dig fångar, du Abinoams son!13 Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,Herren satte mig till anförare över hjältarna. 14 Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav. 15 Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora. ..

 

+++

 

 

 

 

 

 

Jag avslutar med Hanna , mor till Samuel, folkets siste domare ,profet och ledargestalt för Israels folk. Det är en underbar berättelse från 1 Samuelsboken, som jag bara uppmuntrar till läsning av på egen hand. Hon kunde ju inte få barn och bad så innerligt till Gud och blev bönhörd. Hon och hennes man Elkana fick en son, Samuel, som hon överlämnade till Herren och hans tjänst. Därefter fick hon fem barn.  Hannas berömda lovsång citeras i sin helhet här, eftersom den också påminner om Jesu mor Marias lovsång i Lukas 1. Två kvinnor som på olika sätt fått möta Gud så mäktigt i sina liv, även om Marias erfarenhet är unik i alla avseenden. Hon fick bli havande genom den helige Ande och föda Guds egen Son.

 

Hannas lovsång

1 Hanna bad och sade:

”Mitt hjärta fröjdar sig i Herren, mitt horn är upphöjt genom Herren.

Min mun är vidöppen

mot mina fiender,

ty jag gläder mig i din frälsning.

2 Ingen är helig som Herren,

ty ingen finns utom dig.

Ingen klippa är som vår Gud.

3 Tala inte så högmodigt,

låt inte fräcka ord

komma från er mun.

Ty Herren är en Gud som vet allt,

och hos honom vägs gärningarna.

4 Hjältarnas bågar är sönderbrutna,

men de stapplande rustar sig med kraft.

5 De mätta måste tjäna för bröd,

men de hungriga

hungrar inte mer.

Den ofruktsamma föder sju barn,

men den som fick många söner tynar bort.

 

6 Herren dödar och gör levande,

han för ner i dödsriket

och upp därifrån.

7 Herren gör fattig och han gör rik,

han ödmjukar och han upphöjer.

8 Han reser den ringe

upp ur stoftet,

ur dyn lyfter han upp den fattige

för att sätta honom bland furstar.

Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.

Ty jordens grundpelare

är Herrens,

och på dem har han byggt världen.

9 Sina frommas fötter bevarar han,

men de ogudaktiga

tystas i mörkret,

ty av egen kraft är ingen stark.

10 De som strider mot Herren

blir krossade,

mot dem dundrar han i himlen.

Herren dömer jordens ändar

och ger makt åt sin konung.

Han upphöjer sin smordes horn.”

 

+

 

Om man vill veta mer om kvinnorna som omnämns i Jesu släkttavla kan man läsa här:  https://alefochomega.com/2019/05/20/nagra-viktiga-kvinnor-i-jesu-slakttavla/

 

Jag återkommer till fler kvinnor i GT i nästa del och till sist de kvinnor som omnämns i Paulus brev längre fram. Kvinnor hade en viktig funktion i församlingen, då som nu.

 

 

 

 

I. Gud och kvinnorna / Jesus och hans kvinnliga vittnen. Inledning.

 

 

 

 

Den här serien ska lyfta fram kvinnornas roll i Bibeln och skildra några av dem. Jag börjar med några inledande tankar.

 

Från Guds sida har det alltid varit man och kvinna, skapade och älskade av Honom och naturligtvis lika värdefulla och viktiga, men med olika uppgifter. Gud har inte anseende till personen och använder vem han vill, hur han vill. Alla är lika betydelsefulla. Vid varje mans sida fanns naturligtvis också en kvinna i den bibliska historien, en familj. Vi möter också kvinnor med en speciell kallelse, b la Debora. Jag återkommer till henne och andra.

 

Det finns några kända patriarker i Bibeln, Abraham, Isak och Jakob och hans tolv söner. Abraham var stamfader till det judiska folket, den förste som Gud uppenbarade sig för och ingick förbund med för att skapa åt sig ett folk, helgat åt honom. Men det hade naturligtvis aldrig kunnat ske utan hans fru Sara, som födde löftessonen Isak.  Men det är verkligen inte männens historia trots att man levde i ett  reglerat samhälle där männen hade makt, vilket Bibelns porträtt av kvinnorna visar. Det är egentligen familjernas historia, som vi kan känna igen oss i . De tecknar männen, kvinnorna, och deras barn, i de mänskliga konfikter som kan finnas i familjer, men det är inte huvudsaken. Fokus ligger på Guds utkorelse, hans agerande i, med och genom dessa familjer.

 

Det oerhörda är att Gud verkade i och genom dessa svaga människor som handlade fel ibland och hade problem, för att börja genomföra sin frälsningsplan och när tiden var inne, låta sin Son födas in i detta judiska folk för mänsklighetens frälsning. Deras storhet består i att de trodde på Gud och hans ord, och höll fast vid det trots allt. I all denna mänskliga historia är det Guds vishet, nåd och trofasthet som ska prisas, Ingen av alla dessa Guds tjänare var syndfri. Den enda människa som var utan synd och levde utan att synda, som var fullkomlig och rättfärdig, är Jesus själv. Men Gud älskar oss människor och vill att vi ska vara delaktiga i det han gör, för vårt eget bästa.

 

Det är en fascinerande läsning att följa dessa familjer, något jag verkligen rekommenderar. Läs Första Moseboken från kap 12 till slutet som en roman, ett familjedrama, för omväxlings skull.

 

 

De kvinnor som följde Jesus och betjände honom under hans offentliga tjänst, blev också de första vittnena till hans uppståndelse.

 

 

+++

 

 

Jesus och hans kvinnliga vittnen.

 

Evangelisten Lukas skriver mycket om kvinnor. I början av hans evangelium (och endast där) skildras  Johannes Döparens mor Elisabet, och hennes möte med Jesu mor Maria (kap 1) , profetissan Hanna (2:36).

 

Det var vidare en grupp kvinnor som följde Jesus hela tiden, och som var med hela vägen, fram till korset och den tomma graven..

 

Därefter vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom 2 och även några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andar farit ut – 3 vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.

 

Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. 45 Solen förmörkades, och förlåten✱ i templet brast mitt itu. 46 Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” ✱ Och när han hade sagt detta gav han upp andan.47 Officeren som såg det som hände, prisade Gud och sade: ”Den mannen var verkligen rättfärdig.” 48 Allt folket hade samlats för att se på, och de slog sig för bröstet✱ när de såg vad som skedde och vände hem igen. Men alla hans vänner, också de kvinnor som hade följt honom från Galileen, hade stått på avstånd och sett detta. 

 

De kvinnor som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades där. 56 Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor. Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. 2 De fann att stenen var bortrullad från graven 3 och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. 4 När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. 5 Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? 6 Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. 7 Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” 8 Då kom de ihåg hans ord.

 

9 Och de vände tillbaka från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria från Magdala och Johanna och Jakobs mor Maria. Också de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna. 11 Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem.

 

 

+++

 

De fick alltså först förkunna evangeliet, det goda och livsförvandlande budskapet om att han levde. Cirkeln slöts därmed på ett underbart sätt. Jungfru Maria fick höra budskapet om att en Frälsare skulle födas, och att hon fått nåden att bära honom i sin kropp och föda fram honom. Kvinnorna hörde budskapet av änglarna vid graven att Jesus, som verkligen dog för våra synder på korset, hade uppstått. Vår Frälsare lever, det kan varje kvinna, man och barn tacka Gud för och vittna om idag!

Kristus är uppstånden! Glad Påsk.

 

 

 

 

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! HALLELUJA!

 

 

 

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utelämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, döden självt.

 

 

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.  Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna .  Allra sist visade han sig också för mig , som för ett ofullgånget foster.

 

 

9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium (2 Timoteusbrevet 1)

 

 

 

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom, görs delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv i en gudsfientlig värld är nu fördolt med Kristus hos Gud, men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet.

 

 

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom. Jesus var samstämmig med Faderns vilja,  att Han skulle ge sitt liv i döden för oss.

 

 

Joh 10: 17-18:” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.  Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Fader.”
  

 

 

Guds lidande kärleken visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss. 

 

 

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden : 

Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!”
 (Upb 5:11).

 

 

När Jesu offer fullbordats kunde döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, inte längre hålla honom kvar, Apg 2:23-24 :

 

Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.”

 

 

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit :  levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken  efter sitt lidande och sin död på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat.

 

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

 

 

Det skedde märkliga under och tecken precis när Jesus gett upp andan och vid själva uppståndelsen. Läs Matt 27:50-54, 28:1-6! Det var världshistoriens och universums mäktigaste händelser efter själva skapelsen.

 

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

 

 

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter.  HALLELUJA!  Vi väntar på Hans återkomst i härlighet.

 

1 Petr 1 : Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. 5 Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.
 

 

 

 

 

 

Resurrection

 

 

 

 

 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

 

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

 

 

+++

 

 

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

 

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

 

+++

 

 

 

 

 

 

Människosonen II. 1:a Henoksboken och NT. Del 1.

Forskningen om 1 Henoksboken är  omfattande och det är omöjligt att gå in på detaljer här. Det finns textkritiska problem med översättningar och tolkningar, så det är mycket svåröverskådligt, därför kan jag bara säga något mycket ytligt om denna märkliga bok. Den har haft stor betydelse för studiet av senjudendomens föreställningsvärld och i viss mån bibelforskningen.

Den skrevs på arameiska/hebreiska, översattes till grekiska, och finns bevarad i etiopisk översättning. Den mest kända engelska översättningen är av R H Charles (1917), men det finns nyare översättningar. Jag kan rekommendera denna utan att själv ha läst den, eftersom jag väl känner till Heisers akademiska kompetens. Den baserar sig på visserligen på Charles översättning, men är en unik utgåva md sina förklarande noter, vilket verkligen behövs för att kunna förstå den lite bättre!

https://www.amazon.co.uk/Companion-Book-Enoch-Commentary-Watchers/dp/1948014300.

1 Henok består av flera olika delar i olika ämnen, visioner om himmel och helvete, änglar och demoner, liknelser om Människosonen, spekulatoner om kosmologi, geografi. Den är också populär i gnostiska kretsar av uppenbara skäl, och i judisk mystik.

Boken handlar om att Henok får komma till himlen och lära känna gudomliga hemligheter, se framtiden. Det är som sagt inte märkligt att det skapats många legender om Noas farfarsfar Henok, som hade en alldeles speciell relation till Gud.  Jesus och apostlarna levde i den tiden och var väl medvetna om denna rika skatt av skrifter, som alla handlade om Honom som skulle komma från Gud vid tidens slut och döma de ogudaktiga. Vem skulle den Utvalde, den Rättfärdige, Medlaren, Domaren, Förlossaren egentligen  vara ? Man hade många föreställningar om detta, förhoppningar, förväntningar och längtan, liksom  spekulationer.

Mer om boken i nästa del!

+++

Men jag börjar med NT, där Jesu halvbror Judas citerar från boken. Man kan undra hur man förstod det hela på den tiden, om Judas verkligen trodde att det var Noas farfarsfar som profeterade, eller om han bara avsåg själva boken när han skrev följande i sitt korta brev:  Henok,  i det sjunde släktledet efter Adam, profeterade om dem: ”Se, Herren kommer med sina tusentals heliga 15 för att hålla dom över alla och ställa varje själ till svars för alla de gudlösa gärningar de gjort och för alla de hårda ord som gudlösa syndare har talat mot honom.”

Det kan vi ju inte veta, men det är intressant och visar att Henoksboken lästes och tolkades. Det är lika omöjligt att svara på om Jesus själv påverkades av den när han talade om sig själv som Människosonen, om vilken det alltså handlar i de s k liknelsekapitlen i boken. Det finns många olika meningar om saken naturligtvis, men jag tror som sagt att Jesus var helt suverän i förhållande till Skrifterna och såg sin uppgift i ljuset av profetiorna, men använde kanske begreppet som var väl känt i hans närmiljö. Det var Jesu sätt att utforma sin identitet i relation till sin omvärld och han hämtade med all säkerhet inspiration från många skriftliga källor, och framför allt från sig själv, som var den ende som verkligen visste vem han var och vad hans kallelse och uppgift innebar.

Det finns fler exempel på bibliska gestalter som spelat stor roll för den nytestamentliga teologin och kanske för Jesus själv. Det gäller t ex Melkisedek,”den rättfärdige eller  rättfärdighetens kung” från Salem, som mötte Abraham och välsignade honom (Gen 14). Det är ju oerhört symboliskt innehållsrikt för utvecklingen framåt i tiden, med Abrahams efterkommande David som var kung i Jerusalem, och Jesus själv som Davids son och Herre.  Vem var han egentligen?  Varför välsignade han Abraham ? Det finns många spekulationer om denne gestalt också, som är betydelsefull för Hebreerbrevets författare . Det finns många trådar här att spinna vidare på…

Vi vet ju att Sonen, som varit ett med Gud Fadern i evighet, uppenbarade sig i GT innan Han blev människa, något jag återkommer till. Vi förstår därför också att Sonen kände alla dessa föregångare och därför också kunde ha en klar bild av sin uppgift som Människoson, som Medlare, som Präst, som rättfärdig Kung, som lidande tjänare, som det sanna påskalammet.

När han talade om hur han som Människoson skulle bli förkastad av sitt folk, överlämnad i syndares händer, korsfästas, dö och uppstå, var det något som vad jag vet inte förknippats med Människonen tidigare. Det fanns ju gott om andra förebilder i Skrifterna till detta, t ex Jes 53, påskalammet, Psaltaren. Men det var ytterst Jesus själv som definierade sin identitet och uppgift som Människoson, vilket som vi sett, dels omfattar hans fulla mänsklighet och hans gudom. Han var, och är, sann Gud och sann människa. I den himmelska världen finns nu en förhärligad människa vid Gud Faderns sida, Jesus Kristus, inför vilken alla ska böja knä och ge Gud äran. Han är den Människoson som ska komma tillbaka vid tidens slut, omvittnad av profeterna och i många skrifter.

Vi har fått nåden att lära känna höjden, breden, djupet av detta stora mysterium genom Guds fullbordade verk på Golgata, genom Nya Testamentet, genom Andens vittnesbörd. Det är verkligen värt att tacka för! Många har under seklernas gång försökt förstå vem han skulle vara, denne Frälsare, Guds Son och Messias. Han var Människosonen som kom en sargad mänsklighet så nära , och i sin kärlek och kraft, bringade frälsning, läkedom och upprättelse.

Det finns alltså inte en tydlig och enkel lista med punkter i GT om vem Guds befriare skulle vara, Messias. Det finns fragment, verser, förebilder, sammanhang som pekar i riktning mot den Utvalde som skulle komma. Men när det var först när Han själv kom till vår värld som Han kunde förklara och visa vem denne Frälsare, Messias och Människosonen var, och då använder Jesus olika kända begrepp och bilder för att skapa förståelse för detta. Men lärjungarna själva hade mcket svårt att acceptera och processa deta, det dröjde till efter uppståndelsen som bilden klarnade för dem. Det var och är fortfarande, Guds visdoms mysterium, att hans Son måste dö och uppstå för oss, som många inte kan ta till sig.

Hos Lukas säger Jesus något mycket intressant i skildringen av mötet med Emmausvandrarna: Han sade till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. 26Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

Några verser senare, när den uppståndne Herren Jesus visade sig för lärjungarna, sade han: Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är själva vittnen om detta. 49 Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat.

Det Jesus sade om sig själv som Människosonen på väg till korset, sade han alltså som förhärligad och Uppstånden, om Messias.

Författaren till 1 Henok, vem han/de nu än var, kände väl till Daniels bok, där Människosonen beskrivs som en från Gud separat himmelsk varelse som ska komma på himlens skyar som Domare. Man har undrat äver spekulerat om vem denna Människoson kunde vara i judisk tradition. Det finns mer att säga om detta, återkommer i andra sammanhang.

Henok omnämns också i Hebr 11:  Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. . Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Vad betyder då detta, att Henok hämtades av Gud utan att möta döden? Det kan man fundera över. Det är två personer som fördes till himlen på ett spektakulärt sätt,  förutom Henok även profeten Elia. (2 Kung 2). Elia är en stor gudsman  som jag ska skriva om framöver.

Vi kan också notera att Henok finns med i Jesu släkttavla, hos Lukas 3:37.

Det har funnits en rik Henoktradition,  och han omtalas i flera apokryfiska skrifter naturligtvis som en mycket speciell person.

Fortsättning följer!

++

PS. Judas och Petrus använder också material från denna  bok när det gäller den katastrof som skildras i Gen 6:1-4, något jag återkommer till framöver. Det är i sig mycket intressant och viktigt.

Människosonen. I

 

 

 

 

Det är ett enormt stort forskningsområde vad gäller det viktiga begreppet Människosonen, eftersom Jesus använde det om sig själv i tredje personen. Han sade t ex: Människosonen är Herre över sabbaten, Människosonen har makt att förlåta synder, Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen, Människosonen ska ge sitt liv till lösen för många, Människosonen måste lida mycket och förkastas, utlämnas i syndares händer, dö och uppstå och komma tillbaka på himlens skyar. Det är bara några exempel från evangelierna.

 

 

Varför talade Jesus om sig själv på detta sätt? Det finns många teorier och meningar om detta, och det  är säkert delvis förborgat, men samtidigt kan vi förstå den gudomliga visheten i att använda just denna benämning. Jesus kunde stå helt fri från alla förutfattade meningar om vem han var och själv bestämma hur han tolkade sitt uppdrag, sin mission i världen. Ingen kunde låsa in honom i sin egen, föreställningsvärld, sina egna tolkningar, och det fanns många på den tiden. I GT antyds att Guds Son, Messias inte skulle komma som Kung och Herre vid sin första ankomst, utan som den lidande tjänaren som skulle dö i förnedring och stor smärta. Men korset var och är fortfarande en stötesten för judarna och en dårskap för många. Det är Guds vishet och Guds kraft till frälsning, så helt på tvärs mot mänskligt förnuft och förståelse.

 

 

Det fanns flera titlar på den profeterade och efterlängtade Befriaren av Israels folk, Davids son, Israels kung, Herren, Messias, Guds son osv, och vi vet med facit i hand genom de nytestamentliga skrifterna, att Jesus fullbordade alla profetiorna, alla förväntningar på den utlovade Messias. När Jesus talade om sig själv som Människosonen sammanfattade han sin uppdrag på ett suveränt sätt: han skulle leva som sann människa och Gud, och  uppenbara Fadern i sin utgivande kärlek. Han skulle dö för alla människor för att försona oss med Gud, och i sin uppståndelse ge  hopp till oss om evigt liv och total nyskapelse. Han ska till sist som den förhärligade Människosonen komma tillbaka vid tidens slut för att slutgiltigt döma de fientliga makterna, och rädda sitt folk till det eviga Guds Rike.

 

 

Skrifterna gav naturligtvis ljus åt Jesu mission och liv, men samtidigt var han suverän när det gällde att förstå dem och tolka hela sitt uppdrag utifrån sig själv, sin egen person. Han och Fadern visste naturligtvis mer än vad profeterna fått se av den kommande Messias och bestämde därför på vilket sätt ha skulle presentera sig själv och utföra sin tjänst. Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan Guds ord och personen Jesus Kristus, men han är upphovet till skrifternas vittnesbörd om sig själv och visste i den gudomliga visheten på vilket sätt det skulle ske.

 

 

Jesus sade själv: Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. 37 Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, 38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

 

För oss är Guds ord, Bibeln, sanningens källa, som ger uppenbarelse och vägledning om vem Gud är, och vad som är hans vilja. Men vi tillber inte en bok, utan Gud själv som inspirerat Bibelns författare för att föra oss till sig själv. Vi kommer fortfarande till den uppståndne Jesus själv för att få liv och lära känna Gud, med Andens hjälp, och med kunskap, och så rätt förståelse av Bibeln som möjligt.

 

 

+++

 

 

Många menar att Henoksboken är intressant att studera i detta sammanhang eftersom Människosonen omnämns där på likartat sätt när det gäller den eskatologiska aspekten.

Att just Henok  fått en bok uppkallad efter sig är kanske inte så konstigt med tanke på det Första Moseboken skriver om honom:  När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. 22 Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23 Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. 24 Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. (kap 5).

 

Henoks liv var alltså exceptionellt, och steget vidare att tro att han hade speciella insikter om Gud, var därför inte så långt.

 

Boken tillhör den apokalyptiska genren och är en pseudepigraf. Den okände författaren använde Henoks namn för att ge legitimitet åt sitt verk, och den tros ha tillkommit 180-65 f Kr.

 

Som vi vet talar Jesus om sig själv i tredje person som ”Människosonen”. Det kan i hebreisk mening helt enkelt bara betyda ”en människa”. (Psaltaren, Hesekiel), och beskriver  Jesu sanna mänsklighet, men samtidigt hans gudomlighet, vilket klart framgår av Dan 7 och Jesu egen undervisning. Det fanns många messianska föreställningar under den intertestamentala perioden mellan 400 f Kr och 100 e Kr, som på många sätt bildar en bakgrund och en inspirationskälla för de nytestamentliga författarna.

 

Jesus kände säkert till Henoks bok och läste den kanske själv? Den  tillhör naturligtvis inte kanon, men är ändå läsvärd, eftersom de nytestamentliga författarna kände till den och läste den.  Jag återkommer i nästa del till boken.

 

 

 

Människosonen och hans Rike. Inledning.

 

 

 

I tidigare inlägg har jag flera gånger hänvisat till Jesu eskatologiska undervisning och hur han själv refererade till profeten Daniel för att förbereda lärjungarna på vad som skulle ske.

 

Jesus talade ju om sig själv i tredje personen som Människosonen, dels när det gällde sitt lidande och sin död, dels när det gällde sin återkomst vid historiens slut, men också i flera andra sammanhang (ca 80 ggr i evangelierna). Den unika kopplingen mellan Människosonen och Riket som ju på många sätt sammanfattar Jesu uppdrag och självförståelse, återfinns också hos Daniel. Det finns också många andra viktiga profetiska texter som Jesus hänvisade till för att beskriva sin mission i världen, b la Jesaja 61, när han börjat sin tjänst och trädde fram i sin hemstads synagoga. ( Luk 4).

 

Men det är intressant att se kopplingen mellan det som var Jesu uppdrag i världen: att komma med Guds rike och visa dess närvaro och kraft i praktiken, i och genom honom själv. Jesus var Gud själv i mänsklig gestalt, Sonen som funnits med Fadern i evighet före världens skapelse, och som blev människa för att visa vem Gud i sanning är och lösa mänsklighetens grundläggande problem: ursynden, upproret och bortvändheten från Gud.

 

 

Jesu uppdrag på jorden var ju just att förkunna Guds rike, komma med Guds närvaro och rådande till människors barn på jorden. Han visade i sin egen person vem Gud är och vad han ville:  rädda, och upprätta människan till gemenskap med sig själv.

 

Vi som har hela bilden klar för oss utifrån Bibelns samlade vittnesbörd, vet vad det innebar för Jesus- han, den ende fullkomligt rättfärdiga och oskyldiga, måste dö för oss skyldiga och orättfärdiga, för att öppna vägen för försoning och nyskapelse.

 

 

Sammanhanget i kap 7 är att Daniel fick en vision om de fyra förfärliga riken som skulle uppstå innan han också fick se det som skulle ändra historiens förlopp för tid och evighet.  Daniel såg  i den himmelska världen  Gud Fadern, den Gamle av dagar, och en som liknade en Människoson som gavs makt och ära och rike och alla folk som måste tjäna honom. Hans välde skaulle, ska, inte ta slut och hans rike inte förstöras som de jordiska väldena. 

 

 

9 Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. 10 En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades.

11 Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma ords skull som hornet talade. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden. 12 De övriga djuren miste också sin makt. Deras livstid var bestämd till tid och stund.

13 I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. 14Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.             Efter dessa verser fick Daniel  synen förklarad för sig.

 

Det måste ha varit en av många avgörande texter för Jesus att se sitt uppdrag i ljuset av.

 

Innan den sista färden upp till Jerusalem där Jesus skulle bli korsfäst,  förberedde han sina lärjungar på vad som skulle ske:

Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. (Mark 8 :31).

 

När Jesus till sist sedan stod inför den politiska och reliösa makten sade han följande:

Översteprästen frågade honom vidare: ”Är du Messias, den Välsignades son?” 62 Jesus svarade: ” Jag Är Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln. (Mark 14:61).

 

Här anknyter Jesus till profeten Daniel igen, och hans livsuppgift att plantera Guds rike på jorden uppfylldes i och med den första påsken, och ska fullbordas vid hans andra ankomst vid tidens slut. Det finns mer att säga om den rika och djupa innebörden av  begreppet Människosonen, men det oerhörda att begrunda nu är detta: en människa, den förhärligade Människosonen, Guds Son av evighet, sitter nu på Guds tron. Gud vet alltså av egen erfarenhet vad det är att vara människa, att frestas, lida och dö, men också att uppstå från de döda och genom sin seger skapa allting nytt. Jag återkommer till ämnet som har många dimensioner.

 

 

+

 

 

 

 

 

 

 

 

Diskussionen om när Jesus förstod  att han var Guds Son, Gud själv i mänsklig gestalt, är rätt överflödig. Det är något som så klart framträder i NT, att han naturligtvis visste vem han var. Det som brukar kallas Jesu fördolda liv är och förblir dolt. Vi vet inte vad som hände i hans innersta, och hur han utvecklades.  Det som finns dokumenterat är ju när han som tolvåring följde med sina föräldrar till Jerusalem (Luk 2) och sade sig vilja vara i sin Faders hus (templet).

 

Gud var ju hans Fader,  och Anden var med vid konceptionen så  Gud måste ju rimligtvis ha format sin egen Son och under hela livet.  Det är också ett tema jag återkommer till, mysteriet med Guds eget inre liv, Han som är en enda helig Gud, en Gudom – Fadern, Sonen och den helige Ande. Det har Gud uppenbarat om sig själv och det är som allting annat Han är och gör ofattbart för vårt förnuft, men begripligt för vårt hjärta när vi tror på honom och blir delaktiga av hans inre liv, kärlekens levande verklighet.

 

Vi vet också att Jesus växte upp i ett fromt hem och fick kunskap om Lagen, Profeterna och Skrifterna, alltså den judiska Bibeln, Tanach. Hans mor Maria hade fått besök av ängeln Gabriel när hon blev gravid med Jesus.  Maria förstod säkert inte vem han verkligen var till en början, och vad som skulle ske med honom men hon gömde det i sitt hjärta och begrundade det. Mor Maria var med hela vägen i alla fall och återfanns med lärjungarna på Pingstdagen.  Berättade hon för Jesus om ängelns besök?

 

Vi vet inte när Marias make Josef dog, men han hade i prövningen visat sig vara en rättfärdig och trofast man, och därför en perfekt fosterfar till Jesus.

 

Det är intressant att någon gång tänka på Jesu fördolda liv,   hur han växte in i sin judiska identitet, fick undervisning, lärde sig att arbeta i Josefs snickarverkstad, studerade Skrifterna, umgicks med familj, släkt och vänner, lärde sig om mänskligt liv osv. Han var fullkomlig människa och samtidigt fullkomlig Gud. Det är ett mysterium, som begrundats av troende i alla tider, och som vi inte förstår djupet av, men som vi kan tillbe, prisa och tacka Gud för, att han lät sin egen Son bli människa för oss och som Människosonen utge sig själv i kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

Realism och hopp. II

 

 

 

 

 

De flesta människor vill leva i fred och frid, ta hand om sin familj, arbeta, utvecklas på olika områden, odla vänskapsband och samarbeta. Det har tyvärr mestadels inte varit de flesta förunnat i ett globalt perspektiv. Människor har måst kämpa för sin överlevnad under svåra förhållanden. Samtidigt har Guds hand verkat i det fördolda och alla goda krafter samverkat för att motverka det onda.

 

Vi har haft det så bra under många decennier nu, levt skyddat här upp i Norden, och vi vill så gärna att allt ska förbli som det alltid har varit. Kan vi räkna med det? Eller närmar vi oss obevekligt den svåra tid från vilken ingen återgång till normalitet finns? Tider av fred och välstånd har egentligen varit få rent historiskt sett. Det är bara att läsa en historiebok om alla konflikter och krig. Men Bibeln talar också om den tidsperiod då  allt ska skakas, ställas på sin spets. Jesus själv undervisade om det på ett realistiskt sätt och förberedde oss samtidigt som han ingav hopp och stärkte lärjungarnas tro. När allt detta svåra börjar ske, så säger han att vi ska räta på oss och lyfta upp våra huvuden, ty då närmar sig vår befrielse (Luk 21). Allt det onda som Gud redan visste skulle komma måste ske innan, eller för att, Herren Kristus ska komma tillbaka.

 

 

Vi förstår inte alla aspekter av detta eftersom det ytterst har med Guds domsförfarande att göra. . Det har varit, är och kommer att förbli så under makthungriga tyranners styre, politiskt och religiöst totalitära stater. Det kan även finnas stora problem i familjer med förtryck, missbruk, övergrepp osv, det onda skär igenom alla nivåer av mänskligt liv och orsakar stort lidande.

 

 

Tron sätts alltid  på prov i lidandet, på  det personliga planet, mellanmänskligt och på ett kollektivt plan. Vi förstår inte att allt detta bara får ske utan att Gud griper in. Det är den eviga frågan om lidandet och Guds upplevda frånvaro, om hans makt att gripa in, och ytterst om hans vilja och mening med allt. Det gäller som sagt var och en personligt och när vi blickar ut över en sargad värld med krig, svält, katastrofer. En svår situation blir inte bättre av att vi tappar tron, ger upp. Tvärtom är alltid lidandet mer uthärdligt med Gud än utan honom.

 

Vi vet att orsakerna till det som sker alltid är mer komplicerade än vi förstår och kan överblicka. Det beror på många människor val och agerande längre tillbaka och i dagsläget.

 

Vi förstår inte hur långt det måste gå, hur illa det kan bli, innan det tar slut eller vänder. Alla vill att det onda ska få ett slut, lidandet upphöra, och vi ska be oupphörligen för fred, försoning, lösningar. Det gör det verkligen en dag när Jesus kommer tillbaka. Men fram till dess varvas tider av krig och fred, konflikt och samarbete, förstörelse och uppbyggnad, hopplöshet och  framtidstro.

 

Realism och hopp. Världen är som den är, med all nöd, men Gud själv är vårt hopp om en bättre värld och vår tröst på vägen dit.

 

Vad gör vi i denna svåra tid, hur ska vi förhålla oss? Samma sak som vi gör i alla tider, goda eller onda-  förtröstar på Gud, vad finns det för andra möjligheter? Vi måste fotsätta be, eftersom Gud är densamme och inte har förändrats, även om det ser ut som om de onda krafterna har övertaget, fortsätta tro, be och arbeta, göra vår lilla del.  Han är inte frånvarande utan i högsta grad närvaro i allt som sker i den stora och lilla världen. Vi ska naturligtvis också försöka påverka och ändra missförhållanden om det står i vår makt, och be att det ska finnas människor som kan göra det rent konkret, bidra till det positiva genom att be, ge, hjälpa, stötta.

 

Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att sluta annat än Gud själv. Han ser samtidigt till den enskilda människans nöd och väger in de stora skeendena i sin plan. Gud vill att så många som möjligt ska räddas, komma till honom, i onda som goda tider. Han hjälper också samtidigt sin plågade mänsklighet genom sin Andes närvaro i den konkreta nöden, genom myndigheter som upprätthåller lag och ordning, genom sin församling, genom alla goda människors försorg.

 

Gud vet av personlig erfarenhet vad det är att lida orättvist och utsättas för våld under makten. Jesus var där, mitt i det ohyggliga, och han är det fortsatt idag. Vi är inte ensamna, det är kanske det viktigaste att håla fast vid. Han är med oss.

 

 

Var mig nådig, Gud, var mig nådig!

Ty till dig flyr min själ,

under dina vingars skugga

tar jag min tillflykt

till dess att det onda är förbi. (ps 57).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realism och hopp.

 

 

 

 

Vi människor hoppas alltid att om vi har det bra, det ska förbli så, och om vi har det svårt på olika sätt, att det ska bli bättre. Det är helt naturligt och rätt. Hoppet är en viktig drivkraft för att kämpa, uthärda och förbättra våra livsvillkor. Men frågan är hur realistiskt hoppet är. För att hoppet verkligen ska bära när det ser riktigt mörkt och illa ut, måste det grundas i något beständigt, starkt och fullkomligt. Vad kan  det vara?

 

Det har funnits många ideologier som försökt genomföra sina drömmar om en bättre värld, en slags idealtillvaro, men som oftast slutat i förtryck och kaos. Människor har lurats av fagra löften och orealistiska förväntningar.  Humanismen har höga tankar om människans förmåga till rationalitet, kloka beslut, förståelse, samarbete. Men den faktiska historien visar med all skrämmande tydlighet att det inte alltid fungerar, förr eller senare krackelerar idealbilden under verklighetens tyngd.

 

Bilden av mänskligheten vi möter i Bibeln är befriande realistisk. Människor, samhällen, allt slags ledarskap, tecknas mot bakgrund av det grundläggande problemet, synden. På alla nivåer, från individ och familj, till ett land, till relationer mellan nationer, agerar människor som frestas att ljuga, bedra,  utnyttja andra, få makt, bli korrumperade, göra andra illa, skapa konflikter, starta förödande krig. Ofta har man enligt egen utsago (bort) förklaringar till sitt omoraliska, orättfärdiga och onda beteende genom att skylla på andra, förvränga fakta, omskapa historien, se sig själv som offer.

 

Vi har sett det genom historien och ser det med skrämmande och smärtsam tydlighet varje dag, särskilt nu i detta fasansfulla krig mot Ukraina som utspelas framför våra ögon. Ingen vet hur det kommer att sluta, men låt oss bara fortsätta be för alla drabbade som lider och att kriget upphör. Man kan också konkret bidra med pengar till olika kristna hjälporganisationer .

 

Gud själv är naturligtvis realist eftersom han vet vad som kommer att hända i framtiden, och han känner människonaturen så väl. Han är också den ende som kan ge oss ett beständigt och tillförlitligt hopp om att han har det yttersta ordet och kontroll under tider som för oss är svåra att förstå och överblicka.

 

 

För att ha ett verkligt hopp måste det först och främst vila på den realistiska värderingen av människan, oss alla, att vi är oerhört svaga i oss själva och lätt förfaller  till synd mot Gud, mot medmänniskor. Synden bedrar och leder till lögn, egoism, maktmissbruk,  och onda handlingar. Så har det alltid varit och kommer att vara till historiens slut. Guds Ord är realitiskt och uppmanar oss därför till ständig vaksamhet, förbön, realistiska bedömningar av världsläget och det  politiska ledarskapet,  och inte minst förberedelse inför svåra tider. Det har blivit så klart nu, hur viktigt det är att inse att vi inte levde i den eviga fredens tid på jorden och därför inte behövde tänka på att ha en förberedelse i samhället och som individer för tider av kris och nöd. Nu har många vaknat och börjar fylla sina förråd, försvaret upprustar osv. Det är bra att det äntligen sker.

 

Vårt hopp kan inte byggas på människor, samällssystem, ideologier, drömmar, utan på vetskapen och vissheten om att världen är i den ondes våld, att nationernas ledare inte alltid vill sina folks och andras folk det bästa, och att det aldrig kommer att bli så bra som vi drömmer om och önskar. Det är inte möjligt, förrän Fridsfursten själv kommer tillbaka, Jesus Kristus. Vårt yttersta hopp kan bara vara till Gud själv, att hans goda vilja ska segra till slut. Men vägen dit är fruktansvärd för så många människor. En tredjedel av jordens befolkning tvingas leva under en auktoritär regim, bara ca 15% av världens nationer är liberala demokratier. Vårt hopp står till Gud , att han är med sitt folk och hjälper genom nöden, och att vi tar vår uppgift på allvar att hjälpa andra. En så stor medmänsklig mobilisering för att hjälpa flyktingar som vi ser nu är ju fantastisk.

 

 

Psaltaren 46

För sångmästaren. En sång av Koras söner till alamót.[a]

Gud är vår tillflykt och vår starkhet,
en hjälp i nöden, väl beprövad.
Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar
och bergen störtar ner i havsdjupet,
om än havets vågor brusar och svallar,
så att bergen bävar vid dess uppror. Sela.

 

+++

 

 

Jesu undervisning till sina lärjungar om hur de skulle förhålla sig under tiden före hans återkomst var just att uppmana till vaksamhet , förberedelse och realism. Han förberedde oss på tider av nöd och lidande.  Jag har gått igenom en del av hans eskatologiska tal och andra bibelböcker som tar upp den sista tiden i serien :https://wordpress.com/post/alefochomega.com/7661 och https://wordpress.com/post/alefochomega.com/7886

 

Här kan också sägas att Jesus talade om rykten om stor oro i världen, konflikter mellan folk, stridslarm, rykten om krig, hungersnöd, svåra sjukdomar, jordbävningar, kaos och oro.

 

I liknelsen om de förståndiga jungfrurna (Matt 25)  till att de hade olja i sina lampor och var beredda att möta brudgummen när han kom mitt i natten. De som redan inhandlat olja och hade sina kärl fulla behövde inte drabbas av panik och försöka få tag på det mitt i natten. Det handlar naturligtvis om Jesu återkomst, att vi måste vara andligt vakna, förnuftiga och redo för att möta honom, något som är omöjligt utan Andens bistånd. Men det kan ändå tillämpas på konkreta situationer i vår tid, och inskärpa nödvändigheten av att också vara förberedd på vad som kan hända i samhället, utifrån situationen i omvärlden. Vi måste vara beredda på förändringar, kanske riktiga nödtider av olika orsaker.

 

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2 Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. 3 De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. 4 De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. 5 Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. 6 Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. 7 Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. 8 De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. 9 De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 10 Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. 11 Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! 12 Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. 13 Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Vad Gud främst vill är allas omvändelse och frälsning. Han har redan åtgärdat syndaproblemet på korset och vägen hem till honom ligger öppen.  Sedan måste vi förbli i honom och få hjälp att förstå vad som händer och hålla ut i bön och förtröstan. I oroliga tider försöker man tolka och förstå vad som sker just nu, men det gäller att vara mycket försiktig och inte läsa in för mycket i bibeltexterna som handlar om den yttersta tiden (särskilt det som har med God och Magog att göra och som inte avser Ryssland).   Ingen vet hur allt passar in i Guds tidtabell, men vi får lita på att han ska fullborda sin plan.

Jesus lovade att vara med oss alla dagar till tidens ände och att han kommer tillbaka för att döma de orättfärdiga tyrannerna som förstör för folken, och ge upprättelse och läkedom – det är vårt stora hopp. Han har garanterat uppfyllelsen av detta med sitt eget blod, sitt eget liv.

I världen lider vi betryck, men vår frid är i honom, vår hjälp och vår tröst.

 

Sanning och frihet. Del II. Jesu anspråk.

likn

”Vad är sanning?” Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren/ förvaltaren i provinsen Judéen, fällde de berömda orden i den skenrättegång, det justitiemord, som i enlighet med Guds plan samtidigt var förutsättningen för vår frälsning, att Jesus skulle dömas till döden och så ge sitt liv för vår frälsning.

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: ”Är du judarnas konung?” 34 Jesus svarade: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” 35 Pilatus svarade: ”Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” 36 Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” 37 Pilatus sade: ”Du är alltså en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” 38 Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?” Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott. 39 Nu är det sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag skall frige judarnas konung åt er?” 40 Då skrek de: ”Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en förbrytare.

Det är många som ställt samma fråga genom historien. Vad är sanning? Det är en fråga med många dimensioner, en del rent epistemologiska, alltså sådana som just har med vår förmåga att tillägna oss kunskap . Hur kan vi veta vad som är sant, hur får vi kunskap? Sanningen har alltid med verkligheten att göra, vad som är grundläggande och överensstämmer med fakta.

Det finns andra frågor med moraliska implikationer också, vad är sant, så att vi därför kan handla rätt?

Sanningen gör oss fria. Hur kommer det sig? På ett grundläggande plan blir livet så mycket enklare när man håller sig till sanningen, det är svårt att komma ihåg lögner. Det förstör också någonting i oss, när vi medvetet motarbetar eller t o m  undertrycker sanningen. Om det sätts i system tystas samvetets röst, man får svårt att skilja sanning från lögn, och hamnar i skuggornas värld. Man kan också bli exponerad för bedrägeri och lögn på ett andligt plan.

+

bibeln

Gud har mycket att säga om sanningen i sitt Ord. Jag får här begränsa mig till Jesu ord i NT.

Jesus kom för att vittna om sanningen, vilket är ett av många teman i Johannes evangelium. Gud har vittnat om vem han är och vad han vill genom sin Son, , Jesus inte bara vittnar om Guds sanning utan han ÄR sanningen personifierad: han är själva vägen till Gud, och Livet. Skriften vittnar om sanningen, liksom de som såg och hörde honom vittnade om hans gärningar.

Det finns ett intressant sammanhang i Joh 8 där Jesus samtalde med judarna om sitt mandat och sin identitet. Vi har mycket att lära oss av detta. Det är alltid bra att läsa verser i hela sitt sammanhang, men här riktar jag in mig på följande verser:

Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, 32 och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” 33 De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?” 34 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. 35 Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. 36 Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. 37 Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. 38 Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader.”

De svarade honom: ”Vår fader är Abraham.” Jesus sade: ”Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. 40 Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham. 41 Ni gör er faders gärningar.” De svarade: ”Vi är inte födda i äktenskapsbrott. Vi har bara en fader, Gud.” 42 Jesus svarade: ”Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. 43 Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. 44 Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 45 Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen. 46 Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? 47 Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.”

Det är naturligtvis Gud själv som anger villkoren för hur vi lär känna sanningen om honom och hur vi förblir i den. Jesus sade detta till de judar som kommit till tro på honom, och det gäller också oss. Förutsättningen är att förbli i hans ord, svårare än så är det inte. Gud har redan talat och genom begripliga ord kommunicerat med oss och låtit oss få veta tillräckligt för att bli frälsta, få kunskap om sannngen från Gud (och om Gud), och bli bevarade i sanningen.

Jesus identifierade alltså  lögnen med den andlige fiende som kallas satan, den höge ängel som gjorde uppror mot Gud och drog  med mänskligheten i sina lögner.  Jesus kallade denne för  lögnare, lögnens fader, alltså upphovet till lögnen. Hur viktigt är det inte därför att ställa sig på rätt sida i den här konflikten, på Guds sida, och hålla med honom om att det han säger är sant!

I nästa del ska jag reflektera över Jesu uppfordrande ord om att den som är av sanningen hör hans röst, om att den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Hur ska vi förstå detta? Det är inte helt lätt. Varför finns det människor som söker sanningen och ändå stannar vid att alla vitt skilda religiösa vägar skulle kunna leda fram till Gud, att Jesu anspråk är oberättigade? Det är och förblir på ett sätt ett mysterium, men samtidigt kan det ha något att göra med den kvalifikation som gör att sanningssökandet leder fram till Gud själv, i och genom hans Son Jesus Kristus: ödmjukheten.

Man inser sitt totala beroende av Gud själv för att finna Sanningen och litar varken på sig själv eller andra för att komma rätt. Man saknar all andlig prestige och stolthet, vill ingenting annat än finna Gud själv och nöjer sig inte med substitut, hur fina de än kan verka mpå ytan. Man är också ivrig att rannsaka sitt hjärta, låta sig rannsakas av Herren, och erkänna att man är en syndare som behöver både nåd och sanning .

Sanningen leder till det dyrbaraste vi kan få, nämligen frihet. Sanningen om Gud och oss själva gör oss fria från mycket som binder oss. Den friheten skapar ansvar och villighet att följa Jesus.

Mer om det längre fram.