Det finns andliga lagar likaväl som det finns de fysiska och biologiska lagar som Gud inrättade för sitt skapade universum med syftet att uppehålla och bevara den. Allt tjänar ett gott syfte och ingår i den stora helhet som är livets ändamålsenliga, komplexa, övermåttan fantastiskt skapade och utsökta, vackra väv. Hans bud och lagar är för vårt bästa, de sätter gränser mot faror och förstörelse. Förgängelsen, de nedbrytande krafterna, det moraliska onda, lidandet och döden, var något som inte ingick i Guds plan.
Vi har svårt att föreställa oss hur skapelsen skulle sett ut utan olydnad, synd och död, men vi anar Guds goda plan när vi betraktar Jesu liv och hur Guds vilja blir konkret synlig i och genom honom. Gud verkar också ständigt i sin försyn för att uppehålla och skydda livet och när vi följer hans lag som är inskriven i varje människas samvete fungerar samlivet, samhället. Den stavas omtanke och kärlek, respekt och välvilja, samarbete och uppoffring.
Gud vill att alla ska bli frälsta och lära känna honom, samtidigt måste samhällena vara så bra som möjligt för allas välfärd. Vi vet dock att så många har det svårt, just för att orättvisor, likgiltighet för människovärdet, girighet och utnyttjande, orsakar stort lidande för många.
När människan valde/väljer bort Gud och hans vilja att ge kunskap och vishet, blir vi utlämnade till val som vi inte alltid klarar att hantera och till bedömningar som det är svårt att skaffa sig en helhetsbild av. De frukter trädet med kunskap om gott och ont gav och ger, är motsägelsefulla, vi lever i spänningen mellan motsatserna, rätt och fel, sant och falskt, gott och ont. Allt kan användas för gott eller ont.
+++
Här är några andliga lagar.
Sådd och skörd. Det vi sår får vi skörda även om det kan ta tid. När vi ångrar vår synd blir vi förlåtna och förlåter andra, men konsekvneserna av våra och andras gärningar/missgärningar får vi leva med. Det är det svåra. Förlåtelsen är omedelbar, men problemen och såren finns kvar. Hur vi hanterar det återkommer jag till.
Rättfärdighet lönar sig alltid till slut, även om det tar tid,orättfärdighet får konsekvenser. Godhet segrar, ondska förlorar i långa loppet.
Tidsaspekten finns alltid med. Ibland tar det tid, ibland går det fort, men det sker.
Den som söker av hjärtat och älskar sanningen, finner Gud. Den som ger, får.
Högmod och fall, stolthet och undergång.
Jag börjar med det sista, om Bibelns varningar för stolthet, högmod och upphöjandet av människor. Det är befriande med den sakliga beskrivning vi möter där av oss människor med synder och svagheter. Man kan behöva påminna sig om detta för att undvika orealistiska förväntningar på ledare i kyrkan, politiken och inom andra områden. Då behöver vi inte heller bli besvikna. Den som ser upp till ledare utan att pröva om vad de säger och hur de lever stämmer överens med Guds ord kan bli besviken. Vi får, och ska, pröva allt och alla. Förutsättningen är att vi börjar med att rannsaka oss själva och har en både saklig och generös inställning till andra, och oss själva.
Det är farligt att idolisera ledare, sätta dem på piedestal. Det är få som klarar av att stå emot frestelserna till självgodhet, maktfullkomlighet och osunda överdrifter. Man tror sig som utvald och speciell ha särskilda privilegier som gör att man blir grändsöverskridande i sitt beteende och får en försämrad förmåga att förstå omvärlden. I förlängningen kommer fallet, de upphöjda ledarna avslöjas ha levt dubbelliv, ljugit och gjort sig skyldiga till både moraliska och rent straffbara överträdelser.
Det finns olika slags lagar i Guds skapade universum som styr och håller ihop livet på olika nivåer. Vad gäller detta fenomen finns det en obeveklig moralisk eller andlig lag som aldrig slår fel. Högmod och stolthet får till sist konskekvenser. Ingen kommer i långa lopper undan.
”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” (Ordsp 16:18)
Jesus talade också om detta (se bibelstället längst ner).
Alla har ett stort ansvar att inte blåsa upp ledares egon med lögnaktigt smicker, göra dem till mer än vad de egentligen är, och i värsta fall servera dem falska profetior som göder en osund självbild och maktmissbruk. Många kan ha börjar bra, med en uppriktig vilja att tjäna i församlingen eller i samhället men p g a svagheter i personligheten klarar man inte att hantera det ansvar, den makt man fått, utan börjar utnyttja den för sin egen vinning. Makt berusar, makt korrumperar. Man blir okänslig för tillrättavisning, saklig kritik och råd från andra.
Det har funnits och finns fruktansvärda exempel på diktatorer som ger sig själva övermänsklig, nästan gudomlig status och vill dyrkas av sitt folk, samtidigt som man förtrycker och utsuger det. Ytterst är det den Onde själv ligger som ligger bakom detta, han själv strävar efter makt över människor och efter att få tillbedjan. Det finns även många avskräckande exempel på ledare inom kristenheten som fört sitt folk vilse och orsakat stora problem.
I församlingen är det viktigt att ledare får stå till svars inför andra i ledarposition, liksom i alla andra sammanhang. Ledarskap är och borde alltid vara kollegialt, man betjänar och leder tillsammans utifrån sina gåvor och sin uppgift. Ingen får stå över den andre. Den positionen kan bara Gud ha. Alla har en uppgift att göra, en viktig plats att fylla i helheten, men måste relatera till andra och till den store uppdragsgivaren själv, Herren Jesus.
Hur vill då Gud att vi ska se på oss själva? Som hans skapelser är vi redan det största vi någonsin kan bli: hans älskade barn i Kristus , förvaltare och tjänare . Problemen uppstår när en människa som är skapad att vara underordnad Gud, och utifrån den positionen ska betjäna sitt sammanhang, vare sig det gäller i familjen, församlingen eller nationen, upphöjer sig själv till att stå i centrum . Allting handlar om proportioner och perspektiv. Bara Gud är Gud och den ende som är värdig att bli prisat, tillbedd och ärad. Vi ska inte tillbe avgudar och inte heller upphöja människor som menar sig vara särskilt utvalda och som utövar otillbörlig kontroll över andra.
Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger han då när tjänaren kommer hem från marken: Kom nu och sätt dig till bords? 8 Säger han inte snarare: Laga något till kvällsmat åt mig, och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka. 9 Inte tackar han tjänaren för att han gjorde det han fick i uppdrag? 10 På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt.”
Gud vill att vi ska betjäna varandra som Jesus gjorde. Han var Gud och kom ändå som en tjänare för att rena, hela och upprätta oss. Vi ska likna honom och ha samma attityd, samma beredvillighet att betjäna andra. Det är vår plikt, vårt uppdrag, och ingenting märkvärdigt egentligen. Det är Jesus själv som ger sina befallningar om vad vi ska göra och utrustar oss med sina gåvor och sin kraft att utföra det. Därför är också hela äran hans.
Att vara medveten om vår egen svaghet och hur lätt vi kan frestas och gå fel håller oss ödmjuka. Då är vi fullt medvetna om att allt vi har och är är en gåva från Gud. Vi är verkligen bara förvaltare av Hans mångfaldiga nåd och hans lydiga tjänare. I Guds rike, den rättvända verkligheten, är det tjänaren som är den störste. Därför blir allt tal om vem som är störst och bäst helt meningslös, konkurrens och jämförelse likaså. Vi behöver inte jämföra oss med varandra, sträva efter den förnämsta platsen eller vara bäst. Det räcker långt att hitta vår plats i gemenskapen och bidra med det vi har fått och kan.
alefochomega 