Asaf skrev psalm 73 i Psaltaren, Bibelns sång-och bönbok. Jag ska fundera lite över den här och särskilt dessa verser:
V 21- 28. ”När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, som ett djur var jag inför dig.
Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran ifrån dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig.
Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar.”
Asaf tillhörde en grupp män som kung David utsåg till att göra tjänst som sångare inför uppenbarelsealtarets tabernakel. (1 Krön 6:31-40). Lovprisningen var en mycket viktig tjänst, både innan templet byggdes i Jerusalem och i själva tempeltjänsten . Vi har en beskrivning i 1 Krönikerboken 16, där Asaf som anförare och de andra skulle prisa, tacka och lova Herren, Israels Gud. Det fanns föreskrifter för hur denna tjänst skulle förättas. Kunga-och Krönikerböckerna innehåller för övrigt många beskrivningar av denna tjänst. I v 7 står det: ” Det var den dagen som David först bestämde att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka Herren på detta sätt”.
Så följer v 8-36 med denna lovprisning, som är värd att läsas. Den återfinns även i Psalt 105.
Asaf omnämns också i 2 Krön 30:30, där han beskrivs som ”siare” eller profet. I det avseendet är särskilt Psalm 83 intressant att studera. Jag återkommer kanske till denna. Men både kung David och Asaf var ”sångare” eller poeter, de skrev b la lovprisningspsalmer, men även andra typer av psalmer.
Vi vet alltså lite mer om denne Asaf eftersom han skrev ett tiotal psalmer i Psaltaren, 50 +73- 83. Annars har kung David skrivit många av psalmerna själv.
+++
Psalm 73 är intressant eftersom Asaf på ett mer personligt sätt beskriver en slags kris och inre process som han genomgick. Han blev avundssjuk och bitter mot de till synes lyckosamma och sorglösa människor som inte brydde sig om Gud. Dessa ogudaktigas övermod plågade Asaf en tid, och han verkar ha tänkt att det var meningslöst att tjäna Gud. Han beskriver där hur situationen förändrades när han gick in i helgedomen och plötsligt insåg deras slutliga öde. Då löstes han ur denna kris och fick tillbaka sin förtröstan på Gud.
Asaf mötte Guds närvaro på ett sätt som hjälpte honom ur hans förtvivlan och känslor av meningslöshet. Detsamma gäller för oss idag. Vi kan också kämpa med dessa tankar, känslor och frågor. Vi kan ännu mer få möta Gud själv nu genom Jesus Kristus. Vi behöver inte uppsöka en helgedom, utan kan nalkas Gud själv där vi är, och i ande och sanning både utgjuta vårt hjärta inför honom och tillbe honom.
Vi kommer, liksom Asaf att erfara att vår relation till Gud är det viktigaste i vårt liv och något som håller i evighet. Det kan gå de ogudaktiga väl för stunden, men deras framgång är ingenting att avundas. Vi kan frestas att bli besvikna och bittra när vi får lida och det kan synas vara helt bortkastat att hålla fast vid Herren. Men det är inte sant. Det är värt all kamp, allt lidande, att förbli hos Herren, vad som än händer och oberoende av omständigheterna.
Och Gud för oss från kris till pris, lovprisning av hans trofasthet och godhet. Han förstår våra kriser och svårigheter och hjälper oss igenom. Det underbara är att vi får vara helt ärliga inför honom och samtidigt fullkomligt trygga. Han vet redan allt och känner oss i sin stora kärlek och nåd.
Hebreerbrevet 4: 16: ” Låt oss därför frimodigt gå fran till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”.
alefochomega 