Överskriften kan vid en ytlig betraktelse synas märklig, men vid närmare eftertanke finns faktiskt en del att säga om detta. Jag tänker ta upp olika aspekter av detta i ett par inlägg.

Som man frågar får man svar.. Vi vet nog alla att attityden hos den som frågar är avgörande. En ärlig, öppen och ödmjuk människa som verkligen vill veta något har inga baktankar. Den som av hjärtat söker sanningen, finner den med Guds hjälp.

En annan vill genom sin fråga ställa svararen i dålig dager direkt, förlöjliga eller förakta både svararen och innehållet i svaret. Det gäller främst frågor, eller snarare påståenden som ateisten ställer till en kristen. Jag ska fundera lite över det här.

De svar, de ”bevis” som en troende presenterar är naturligtvis av ett helt annat slag än naturvetarens svar på de frågor som hör till naturvetenskapen. Vad gäller humaniora, filosofi och religion så utformas svaren utifrån de speciella förutsättningar som gäller dessa områden av mänsklig erfarenhet. En troende kan inte avkrävas samma slags bevis  en fysiker eller kemist kan uppvisa i form av provresultat, matematiska bevis, empiri som stämmer.

Men det finns ändå bevis utifrån den kristna tron, som kan jämföras med andra trossystem för att se vilka frågor som bäst besvaras. De kan också jämföras med vetenskapens resultat och då är det mycket som stämmer med Bibelns uppenbarelse. Jag återkommer till de ”bevis” som finns utifrån den uppenbarelse om och av Gud själv som vi har i Bibeln.

 
Vad gäller alla mänskliga frågor och svar ska de helst stämma så bra överens med verkligheten som möjligt, vara relevanta och sanna, och hjälpa människor att leva i enlighet med sin natur och bestämmelse.

+++

Frågor är ju bara en språklig form och är lätta att formulera, men svaren återspeglar en del av själva verkligheten och är därför oändligt komplexa i förhållande till den enkla frågan. Vi måste alltid räkna med komplexiteten, att se saker från olika håll, för att få en helhetsbild som rymmer både djup, bredd och höjd.

 
Det är helt självklart för oss att förstå hur olika dessa frågor och hur olika svaren blir eftersom det är helt olika kategorier av svar. Här är bara några exempel:
Varför är himlen blå?  
Var är Kalle och Anna ? Varför är du vän med NN? Finns Gud? 
Vad är medvetandet?   Varför finns ondskan?

Varför faller äpplet till marken? Vad är en människa? Finns multiversa? Hur kan Jesu död betyda något för mig? Vad är meningen med livet? Tycker du om det här musikstycket? Vad är rationella tal? Vad är sanningen? Vad händer efter döden?  

Vi svarar av naturliga och högst begripliga skäl mycket ollika på dessa frågor. Vad gäller de rent vetenskapliga frågorna, så söker vi svaren hos den beprövade och samlade kunskap som finns i ett ämne, men vi vet samtidigt att det aldrig kan handla om absoluta sanningar. De enda absoluta bevis som finns är inom matematiken. Andra vetenskaper har gjort iakttagelser, experiment, ställt upp hypoteser som man sedan sökt falsifiera eller verifiera. Kunskapen växer med forskning, innovation, bättre undersökningsmetoder osv, och vår kunskap om universum, om mikrokosmos, om naturen har ökat enormt på ett par århundraden, och fortsätter expandera.

Det är något jag som kristen är tacksam för, att det finns människor som utforskar vår värld och samtidigt förhoppningsvis gör den bättre att leva i för flertalet. Gud har skapat världen och oss till att leva i den, med en förmåga att utforska, skapa, lära oss och påverka den till det allmänna bästa. Det måste finnas ett samband mellan vår intellektuella förmåga att utforska naturen och den lagbundenhet vi finner i den. Det är Guds verk i båda fallen.

Vad gäller den inre, andliga dimensionen gäller andra lagar och regler. Den utgör en verklighet som inte kan mätas och vägas som i det yttre. Det är ju ganska självklart egentligen. Både den yttre och den inre världen är ju verklga och sanna, och även om de är olika är det samma Skapare bakom allt.

Men uppdelningen mellan fysiskt och andligt, kropp och själ, världsligt och andligt är inte helt korrekt utifrån Bibelns människosyn. Vi är skapade till Guds avbild, som en helhet. Vi är besjälade biologiska varelser i relation till vår omvärld och andra människor, och som i och genom vår ande kan ha kontakt med Gud själv.

Vi behöver då visserligen födas på nytt av Guds Ande för att komma in i hans rike, enligt Jesu undervisning i Joh 4. Men det är ett annat ämne..

Vi lever på denna fantastiska jord som finjusterades just för att vi skulle kunnna bo här, och genom Guds försyn hitta tillbaka till honom. På vägen dit lär vi oss en hel del om oss själva, andra människor, livet, kosmos. Det gör vi genom att ställa många frågor och få en del svar i alla fall.

Fortsättning följer.

+++

Del II

Dessa verser brukar kallas ”den lilla Bibeln”, eftersom de kan sägas sammanfatta den kristna tron. Här sägs det största och viktigaste som kanske skrivits ner i historien. Vi har hört det många gånger men just därför är det viktigt att återigen tänka på vad det verkligen betyder.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att  var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” .. (Joh 3:16-17.)

Här ser vi att kärleken oftast är ett verb, Gud älskar aktivt och gör saker i historien. I Joh 1:a brev står det att Gud ÄR kärlek (4:16), men vi skulle inte veta vad det betyder om inte Gud hade agerat. Skulle vi tro på en teoretisk utsaga om inte Gud hade visat och bevisat att det är sant?

Knappast. På samma sätt som vi har svårt att tro på en människa som kan bedyra sin kärlek men aldrig gör något för att visa det. Guds kärlek är ingen sentimental och vacker idé, ingen teori utan förpliktelse. Det är bokstavligen blodigt allvar. Guds kärlek ledde honom ända till att visa den kärleken i konkret gärning, i Sonens blödande kropp på korset.

Är inte det för konkret?.. Att Guds egen Son dör på ett kors? Det är och har alltid varit en stötesten. Många anklagar Gud för att inte gripa in, att vara fjär och avlägsen. Men när han verkligen grep in tycker man det är frånstötande och obegripligt.  Men så gör en älskande Gud för att rädda människor från de destruktiva krafter vi alla är underställda. Det är och förblir ett mysterium som med allt annat djupt och betydelsefullt i tillvaron. Vi kan inte förstå det helt, att Jesus tog allt vårt onda på sig och att han ger oss allt sitt goda, bara vi tror på honom. Men så är det, så står det skrivet.

Gud älskar oss så mycket att han vill att vi ska vara hans och inte gå förlorade. Den möjligheten är en verklighet som vi inte helt förstår innebörden av, men det är något fruktansvärt. Det är att vara skild från Gud i evighet, vara kvar i synden och under förbannelsen.  Synden stod emellan oss och Gud. Därför fick Jesus ta konsekvenserna av vår otro och olydnad. Han lät sin dom över synden drabba sin Son för att rädda oss. Men det var för att vi skulle kunna förenas med vår himmelske Fader. Hans ofattbart stora kärlek söker vårt hjärtas gensvar som är trons ”ja” och ”tack”.

Kärleken kan aldrig tvingas på någon. Hur ofattbart det än är så kan inte ens Gud ”tvinga” sin kärlek på någon. Han äskar alla och vill att alla ska räddas och bli hans, men vi måste tro det och ta emot. Det är det storartade och allvarliga för oss, att vi kan förkasta hans kärlek, vända oss ifrån hans utsträckta armar.

Gud verkade med och genom människor i historien för att genomföra sin räddningsplan, trots stort motstånd,  att till sist låta sin Son födas in i denna värld.

Det började med Abraham och löftena till honom, att välsigna hela mänskligheten i och genom honom. Guds utvalda folk vandrade inte alltid i trons lydnad och det var en lång  väg genom historien, ofta mitt i de storpolitiska skeendena. Bibeln berättar från början till slut om Guds uthålliga kärlek, som till slut kommer att segra över allt motstånd från andevärldens makter och människors ovilja att tro på det Gud gjort.

+++

Ty så älskade Gud.. att han utgav.. för att. Här är sammanfattningen av frälsningshistorien: Gud visar i denna aktiva osjälviska handling, i denna agape-kärlek, att han gav av sitt eget hjärta,  sin egen älskade Son, ett med honom själv i helighet och upphöjdhet, för att vi skulle få dela hans liv och inte gå förlorade för evigt. Fadern och Sonen visste att det skulle innebära förkastelse, lidande, ensamhet, övergivenhet och den för oss ofattbara smärtan Jesus genomled på korset när han tagit alla världens synd på sig själv.

Som Johannes skrev i sitt 1:a brev brev, kap 3: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.”

Så älskar Gud. Så konkret, så nära. Under Jesu liv ser vi denna aktiva kärlek när han botade sjuka, rörde vid de oberörbara, upprättade syndare, förkunnade och undervisade om Guds rike. Han fortsätter sitt verk genom den helige Ande över hela vår jord.

Kärlek utan givande är svårt att föreställa sig. Vi tar först själva emot för att kunna ge på alla olika konkreta sätt som det behövs. Gud bevisade sin kärlek till oss när Jesus dog och uppstod för oss. Han gav oss förlåtelse och liv. Vi kan därför förlåta och välsigna varandra.

Hela skapelsen är också ett bevis på Guds kärlek. Den Gud som räddade oss, skapade också hela universum. Hans nåd och godhet, försyn och kraft uppehåller livet på jorden mot allt som vill fördärva och förstöra. Till sist ska hans kärlek triumfera vid Jesu återkomst och hans rike bli synligt i alla sin härlighet.

Ordspråk är en urgammal och vanligt förekommande form av kortfattade sentenser som b la uttrycker visdom och livsklokhet. Bibeln, som det rika bibliotek av böcker den består av, har dels en särskild bok med ordspråk, men också många uttryck som infogats i vardagsspråket som ordspråk från olika ställen i Bibeln.

Det finns visst minst ett sextiotal sådana, t ex ”Ingenting nytt under solen”, ” Tala är silver men tiga är guld” ” gå igenom eld och vatten”, inte ett jota, ”, ”arbetaren är värd sin lön”, ”falla i god jord”, ”av frukten känner man trädet”, ”skilja agnarna från vetet” osv osv.

Kap 2

Dag 2 i genomgången av Ordspråksboken. Det är omöjligt att inte citera dessa femton verser ur det andra kapitlet. De hänger ihop och visar på något viktigt, som ofta återkommer i Bibeln: det är det helhjärtade och ihärdiga sökandet efter Gud och hans vishet som belönas och ger resultat.

I Femte Moseboken läser vi: 9..” Men om ni där söker Herren, din Gud, skall du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ”, och profeten Jeremia skrev om Herren: Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” (29:11).

Kap 3

Dag 3 med 35 innehållsrika verser i Ordspråksboken, som inte citeras i exakt ordning här. Syftet är att ge några smakbitar som förhoppningsvis leder till läsning av hela boken, dag för dag. Det kan man göra månad efter månad och finna nya pärlor. Så är det med Bibeln i stort, den enda bok man aldrig blir färdig med, ens efter ett helt livs läsning.

Den är så ofattbart rik på allt vi behöver av sanning, vägledning, tröst, styrka, hjälp i alla livets omständigheter, och den ger oss framför allt gemenskap med vår kärleksfulle Skapare och Gud själv, som inspirerat allt i den.

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ger oss många glimtar in i den himmelska världen där den eviga lovsången pågår inför Guds tron samtidigt som den sista svåra tiden på jorden skildras i detalj. Lovprisningarna, bönerna och proklamationerna från det himmelska fungerar nästan som en kommentar till det konkreta skeendet. Man kan säkert analysera sambanden i detalj, men här får det räcka med att påminna oss om hur viktigt det är att ständigt lyfta vårt hjärta till Gud i tillbedjan, något vi är skapade för att göra.

Det gäller såväl i goda tider som i onda. Det är särskilt viktigt att komma ihåg att Gud har full kontroll över vad som sker i det stora världsvida perspektivet och i våra enskilda liv, och han har sina absoluta gränser för hur länge det onda får pågå.

För att vi ska kunna stå fasta i tron och övervinna  i den sista tiden med all nöd, förföljelse, bedrägeri och avfall runt omkring oss måste vi ha blicken mot det som är därovan, som Paulus skrev, och leva i bön och tillbedjan. Det är en källa till kraft, tröst och hopp.

Jag tar med alla exempel från de sju kapitlen, och det är också betydelsefullt att det är just sju, ett tal som återkommer i hela boken.

+++

I kap 4 lovprisas den Allsmäktige, Skaparen:

Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som skall komma (4:8).

”Du vår Herre och Gud är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom de till och blev skapat (4:11),

och i kap 5 sjungs den nya sången till Guds Son, Lammet.

”Och de sjöng en ny sång: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slakatad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konunga döme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden (5:9),

” Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten , kraften och äran, härligheten och tacksägelsen ( 5:12), och ”Honom som sitter på tronen, honm och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter” (5:13).

I kap 7 :

Vidare i kap 11, när den sjunde basunen ljuder:

”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han ska vara kung i evigheters evighet.”

I kap 12 ljuder denna mäktiga kungörelse när en stark röst från himlen säger:

”Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. 11 De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.

12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.”

I kap 15:

Kap 19:

Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: ”Halleluja!

Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud, 2 för hans domar är sanna och rätta. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt och straffat henne för sina tjänares blod.”

3 Än en gång sade de: ”Halleluja!” Och röken från henne stiger i evigheters evighet. 4 Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” 5 Och från tronen kom en röst som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar honom, både små och stora!”

Det finns många släkttavlor i Bibeln, särskilt i GT.  De har något viktigt att berätta, även om de ofta kan kännas väl långa och främmande för oss. Men de visar på hur viktiga de tolv stammarna var i Israel och  de enskilda människorna i dessa släktled. Det understryker också hur Gud agerat i den konkreta historien ända från det första kapitlet i 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, där folk, stammar och folkslag prisar Gud. 

Här ska jag reflektera över de fyra kvinnor som är omnämnda i Jesu släkttavla.

+++

Jag  börjar med en mina favoriter, Rahab i Josuas bok, som var en av de första hedningar som omvände sig till Israels Gud. Läs gärna själva den fina berättelsen  i kap 2 och 6:22-23.

Det handlar i korthet om att denna kvinna visste/trodde att Herren redan hade gett Israels folk landet. Hennes liv blev så extraordinärt att hon blev upptecknad i Jesu egen släkttavla, Matt 1:5, eftersom hon vågade handla på sin tro trots att det var förenat med risker. Hon hade nämligen hört om Guds mäktiga gärningar och agerade på ett smart och klokt sätt utifrån det: hon gömde de spejare som Josua, Mose efterträdare, hade skickat i förväg för att utforska staden och ingick en edsvuren överenskommelse med dem, om att de i gengäld skulle låta hela hennes släkt undkomma med livet när de intog staden.

Staden där hon bodde, Jeriko, var centrum för den värsta formen av kanaaneisk fruktbarherhetskult, depraverad moral och avgudastyggelser. Rahab själv var prostituerad och levde säkert ett svårt liv.

När Gud uppfyllde sina löften, som han gav redan till Abraham, om att hans efterkommande skulle få detta land och som han sedan stegvis genomfört, dömde han också folkens avgudar. Det har vi ett praktexempel på i 2 Moseboken när Gud dömde Egyptens avgudar och sedan förde ut sitt folk från slaveriet i Egypten.

Därför blev hon och alla som tillhörde henne också skonade när murarna föll och Israels folk intog staden. De fördes ut i säkerhet. Hon gifte sig senare med Salmon, från Juda stam och fick sonen Boas, som i sin tur var Ruts man. De fick sonen Obed som var far till Isai, kung Davis far.
Rababs ord: ”Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden” , är en underbar bekännelse till den sanne Guden.

Rahab omnämns inte bara i Hebr 11:31, kapitlet om trons förebilder i NT, utan prisas samtidigt för sin gärning i Jakobs brev, 2:25. Hon både trodde och agerade ju utifrån sin övertygelse. Det är i sig en illustration till hur man kan se på tron och visar att de inte behöver vara varandras motpoler i ett avseende.

När det gäller vår eviga frälsning är det naturligtvis uteslutande tro som gäller på det Gud gjort i Jesus Kristus. Vi är frälsta av nåd (helt gratis, utan vår förtjänst) genom tro på Jesus, och får rätt ställning inför Gud, görs rättfärdiga. Att tron sedan uttrycker sig i gärningar är en naturlig konsekvens av trons liv. Det var antagligen det Jakob menade.

+++

Jag fortsätter nu med de tre andra  kvinnor som också spelade en viktig roll i Jesu släkttavla,  Tamar, Rut och Urias hustru Batseba.

Men först ska jag säga några allmänna ord om läsningen av Bibeln, och särskilt GT. Vi möter där dels mycket ofullkomliga människor och familjer som hade inbördes konflikter och problem, dels Gud som trots allt detta verkar i och genom dem för att genomföra sin frälsningsplan. Berättelserna är befriande ärliga och man försöker inte försköna personerna eller skyla över missgärningar och fel. Det är sannerligen inga helgonlegender.. Desto mer framstår också Gud själv som ofattbart tålmodig, helig, vis, nådig, stark och oändligt kärleksfull att han till sist fullbordar sin frälsningsgärning genom Jesus själv. Vägen dit var lång och svår, men tydligen värd sitt pris. Människan är sig lik i alla tider.

Vad gäller Tamar kan jag inte gå in på alla detaljer här, (läs själva i Gen 38) men i stora drag kan sägas att hon var sonhustru till Juda och giftes bort med Judas förstfödde son Er, som var ”ond i Herrens ögon och Herren dödade honom” (v 6). Eftersom Tamar inte fått barn med Er var seden den att brodern skulle skaffa avkomma genom att gifta sig med broderns änka och och därigenom säkra släktlinjen. Men Onan som han hette vägrade göra sin plikt och Gud dödade även honom. Det här är ju inte helt lätt att förstå och visar hur långt vi befinner oss från dessa berättelser, inte bara tidsmässigt utan i alla aspekter.

Det fanns en tredje son, Sela, som Tamar inte fick möjligheten att gifta sig med.
Då klädde hon ut sig till en prostituerad och förförde den ovetande Juda, hennes svärfar alltså, och blev på så sätt gravid . Juda erkände det rättmätiga i hennes beteende när han sade: ” Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela”. (vv 26).

Hon agerade alltså på detta sätt för att få söner och säkrade därmed släktlinjen genom tvillingarna Peres och Sela. Peres är den som omnämns i släkttavlan tillsammans med sin syster Sara.

+++

Rut var moabitiska och gifte sig med sonen till Elimelek, från Betlehem, och hans hustru Noomi som hade utvandrat på grund av hungersnöd till Moab, ett område öster om Döda havet. Rut vägrade att lämna sig svärmor när hennes man och svärfar dog, och flyttade med till Betlehem. I den fina berättelsen i Ruts bok skildras hur hon träffar en israelitisk bonde vid namn Boas. De gifter sig och får en son som alltså blir farfar till kung David.
Här är alltså återigen en kvinna av hednisk börd som får vara med i Jesu släkttavla. Hennes ord till sin svärmor Noomi visar på hennes trofasta sinnelag och vilja att bli en del av Guds folk och tro på Israels Gud. ”..Ty dit du går vill lockså jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud” (Ruts bok 1:16-17).

Denna Boas var en släkting till Ruts svärfar Elimelek och seden med ”bördemän” (Hebr Goel), återlösare, innebar att en släkting till en död man hade en skyldighet att ta hand om familjemedlemmar i nöd. Rut var ju änka och barnlös och Noomi fick också en trygghet på detta sätt.

+++

Vad gäller Urias hustru, Batseba, så var hon själv inte aktiv i att forma sitt öde utan fick passivt utstå konsekvenserna av att kung David upptändes av begär till henne och låg med henne varefter hon blev gravid. Han lät då döda hennes man och gifte sig med henne. Men det barnet dog. Hon födde sedan Salomo, som så småningom blev Israels förste kung. På det sättet kom hon också med i Jesu släkttavla. Men vi får inte veta något om vad hon kände och tänkte om allt detta. Fokus är på kung David.

Vi vet hur profeten Natan kraftfullt konfronterade kung David med de svåra synder han begått och att han uppriktigt ångrade sig. Men han kom inte undan konsekvenserna av detta och fick sedan stora problem med sina söner. Det är dock en helt annan historia…

Jag ska reflektera lite över språket. Vi lever i och genom språket i vid mening. Det finns naturligtvis många sorters språk förutom de talade och skrivna språken, t ex teckenspråk, kroppsspråk, bildspråk osv. Vi uttrycker oss ju inte bara rent intellektuellt, utan också kreativt genom många andra uttrycksmedel.

Men det handlar i grunden om kommunikation, som i sin tur är en slags definition på mänskligt liv. Det är så för att vi är skapade i Guds avbild. Han är en kommunicerande Gud i dess absoluta och fullkomliga betydelse. Vi är skapade för relationer och därmed kommunikation, utbyte, delaktighet i gemenskaper som skapar identitet och definierar individens plats. Det lilla barnet erövrar världen genom att lära sig vad saker heter och i takt med sin utveckling växer förrådet av ord och begrepp och därmed kunskapen, vilket gör möjliggör ett abstrakt tänkande.

Vi formulerar våra tankar i språk som gör dem begripliga för oss själva och som vi kan kommuniceras till andra. Vi bygger upp hela vår förståelse av världen, andra människor och oss själva genom språk.

Därför har berättelserna har alltid varit viktiga och centrala för individen, släkten och folket, det som förmedlar ett kulturarv och förhoppningsvis ett andligt arv samt historia.

För Gud som skapade oss är språket också väsentligt. Han skapade genom att tala och han har genom historien kommunicerat med oss, sina avbilder, genom att tala och agera. Talande och handlande hänger ihop, särskilt för Gud. Han gör det han säger och säger det han gör. Mer om betydelsen av ”ord” på hebreiska och grekiska längre fram!

Gud har talat och han gav oss förmågan att höra och förstå. Det är egentligen ett stort under, att vi har fått del av Skaparens egna tankar och planer för sin värld. Guds ord är alltid skapande och han har talat sitt liv, sin kärlek, sin visdom in i oss.

+++

Språk överbringar fakta, kunskap, budskap, värderingar och känslor och skapar gemenskap och mening. Vilket slags språk det än är tal om finns det ett meddelande till oss. Vi är meningsskapande varelser och försöker alltid hitta meningsfulla mönster och budskap i det vi uppfattar med våra sinnen. I det stora hela försöker vi hitta meningen med våra liv.

Hur fungerar det när vi läser en text? Först får eller skapar vi oss ett helhetsintryck om vad det är för slags text utifrån sin kontext innan vi lägger märke till detaljer i förhållande till helheten. Så gör vi också när vi betraktar ett landskap, lyssnar på musik, betraktar ett konstverk, lyssnar på en föreläsning eller en människas berättelse.

Vad är det viktigaste för oss när vi läser en text? Att först och främst förstå själva det budskap den förmedlar, dess betydelse i bred mening. Det beror i sin tur på vad är det är för slags text. Vi läser ett brev från en vän, en bruksanvisning, en tidningsartikel eller en skrivelse från en myndighet på olika sätt. Men det är omöjligt att läsa en varudeklaration som ett stycke poesi eller en lärobok i fysik som en bekännelseskrift eller roman. Det är något i själva texten som får oss att uppfatta den på det sätt den ska förstås. Det är något vi omedelbart förstår och inrättar oss efter. Det sker nästan intuitivt.

Texten rymmer en dold uppmaning: läs mig som författaren menade när han/hon skrev mig och läs inte in något som inte står där! Det kräver en ansträngning från vår sida och är naturligtvis inte fullt möjligt eftersom vi är påverkade av vår förförståelse som man brukar säga. Det sker ett slags samspel mellan den konkreta texten och dess författare och oss själva där vi förhoppningsvis försöker göra vårt bästa för att första författarens avsikt. Detta ska jag återkomma till. Oftast uppfattar vi också budskapets helhet innan vi analyserar detaljerna, något som är viktigt att påpeka. Det är som sagt självklart, men måste ändå sägas.

Olika slags texter kan bära fram samma budskap i olika form och innehållet är alltid viktigare än själva formen. Vi är skapade sådana, att vi söker mening och ett budskap. Vi vill förstå och se sammanhang . Vi förstår att den litterära formen bär ett innehåll, en mening, ett budskap, som kan vara viktigt för oss. Språk är ju meningsbärande och förmedlar kunskap/information som vi tar till oss. Vi utvärderar och tolkar den utifrån våra referensramar på olika sätt beroende på vad det är för text och i vilket sammanhang den finns.

Det finns t ex naturvetenskapliga och juridiska fackspråk, filosofiska och religiösa texter som måste förstås utifrån sina förutsättningar. Det väsentliga är alltså att vi vill veta vad texten har att säga oss, vad det än är för slags text.

Det är också en viktig förutsättning för hur vi läser och förstår bibeltexterna. Vad har vi för slags texter i Bibeln och hur ska vi läsa dem? Det är avgörande att förstår dem så bra som möjligt för att vi ska kunna ta till oss budskapet. Gud är verkligen den som talar ord med mening. Guds Son, Ordet, heter LOGOS på grekiska som just betyder mening, förnuft, plan.

Här gäller samma allmänna regler för de olika slags litterära stilar ett språk omfattar. Vi läser inte Uppenbarelseboken, Sakarja och Daniel på samma sätt som vi läser Samuelsböckerna, evangelierna eller Psaltaren. Det är självklart men måste ändå sägas. Vad vi dock måste fastslå som ett obestridligt villkor är att vi tror att det är Gud själv som talar till oss och att det han säger är sant när det gäller det väsentliga: frälsningshistorien.

Jag återkommer till diskussionen om hur vi läser Bibeln, bokstavligt och symboliskt.  Det beror helt på vad det är för slags text. Vi ska läsa och försöka förstå den i enlighet med författarens intention. Naturligtvis betyder det också i förlängningen att vi måste ta ställning till och försöka förstå den tidens bildspråk, symboler, kulturella bakgrund, hur man använde siffror och tal t ex. Men vi måste vara medvetna om risken med att läsa in något i texten från vårt perspektiv.

Det betyder t ex att Johannes skrev Uppenbarelseboken i en apokalyptisk genre, men också som en profetia, vilket står i kap 1:3. Då måste vi försöka tolka metaforerna och symbolerna så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna och i hela den bibliska kontexten. Bara för att andliga sanningar om verkliga fenomen eller skeenden inte kan uttryckas på annat sätt än i symboler och bilder betyder inte att de skulle vara mindre sanna och verkliga.

Det finns bara olika litterära former att uttrycka budskap, mening, verklighet och sanning i och genom. När det gäller de berättande avsnitten läser vi dem som den historia det är. Det som kan vara svårare är hur vi ska förstå Genesis 1-11. Jag återkommer till det. Det är historia och berättelser av ett speciellt slag.

Bibeln innehåller prosa, poesi, bildspråk, symboler, profetior osv och dessa genrer uppenbarar Gud och hans handlande på olika sätt och även mänskliga erfarenheter av Guds ord och handlande. Vi bör försöka förstå dem utifrån de förutsättningar som själva texten och dess kontext utgör.

Jesu uppståndelse är en av världshistoriens största och mest avgörande händelser. Jag ska ta upp flera aspekter av detta men börjar med ögonvittnena själva.

Det var många människor som fick möta Jesus efter uppståndelsen. Maria Magdalena, som stod utanför graven och grät, var bland de första som fick se honom (Joh 20.). Lukas berättar också att det var två kvinnor till vid graven, 24:9-10 . Hon berättade den glada nyheten för lärjungarna och sedan visade sig Jesus för dem och sade sitt: ”Frid vare med er”. Genom Jesu död och uppståndelse har Guds Shalom blivit en konkret verklighet. Vi som är försonade med Gud får leva i denna välsignade frid, som innebär ett helat och helt liv.

Tomas, som brukar kallas tvivlaren, var inte med de andra lärjungarna när Jesus visade sig för dem första gången, men Jesus kom genom låsta dörrar och lät Tomas röra vid sina händer och såret i sidan. Jesus sade då dessa viktiga ord: ”Saliga är de som tror, fast de inte ser”. Så är vi då saliga, vi som enligt 1 Petr 1:8-9 älskar honom utan att ha sett honom, och fastän vi inte ser honom tror vi på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då vi nu är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning.

Petrus blev upprättad efter förnekelsen och kallad på nytt till tjänst. Denna underbara berättelse om Jesu trofasta kärlek och förlåtelse finns i Joh 21. Den är för lång att citera här, men läs gärna själva.

Emmausvandrarna fick också möta Herren på vägen och Jesus både undervisade dem om allt som stod skrivet om honom i Skrifterna och bröt brödet. (Luk 24:13-35). Det är också en underbar skildring.

Enligt Matteus gick den Uppståndne före lärjungarna till det berg i Galileen, dit Jesus hade befallt dem att gå. Där gav han dem det vi kallar för missionsbefallningen:

” Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Bibeln ger alltid en ärlig beskrivning av människorna och förskönar aldrig deras attityder och beteende. Här står det att några tvivlade..

+++

Paulus beskrivning i 1 Kor 15 måste också vara med här:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.

Detta kapitel är mäktigt, innehållsrikt och mycket lärorikt om hur Gud verkar i sin stora räddningsplan för mänskligheten.

Vi vet även av Apostlagärningarna att Jesus stannade hos lärjungarna i 40 dagar innan det blev dags för honom att återvända till sin Fader. Lukas skrev : ”

I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

+++