Kategori: Det senaste.

Dessa verser brukar kallas ”den lilla Bibeln”, eftersom de kan sägas sammanfatta den kristna tron. Här sägs det största och viktigaste som kanske skrivits ner i historien. Vi har hört det många gånger men just därför är det viktigt att återigen tänka på vad det verkligen betyder.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att  var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” .. (Joh 3:16-17.)

Här ser vi att kärleken oftast är ett verb, Gud älskar aktivt och gör saker i historien. I Joh 1:a brev står det att Gud ÄR kärlek (4:16), men vi skulle inte veta vad det betyder om inte Gud hade agerat. Skulle vi tro på en teoretisk utsaga om inte Gud hade visat och bevisat att det är sant?

Knappast. På samma sätt som vi har svårt att tro på en människa som kan bedyra sin kärlek men aldrig gör något för att visa det. Guds kärlek är ingen sentimental och vacker idé, ingen teori utan förpliktelse. Det är bokstavligen blodigt allvar. Guds kärlek ledde honom ända till att visa den kärleken i konkret gärning, i Sonens blödande kropp på korset.

Är inte det för konkret?.. Att Guds egen Son dör på ett kors? Det är och har alltid varit en stötesten. Många anklagar Gud för att inte gripa in, att vara fjär och avlägsen. Men när han verkligen grep in tycker man det är frånstötande och obegripligt.  Men så gör en älskande Gud för att rädda människor från de destruktiva krafter vi alla är underställda. Det är och förblir ett mysterium som med allt annat djupt och betydelsefullt i tillvaron. Vi kan inte förstå det helt, att Jesus tog allt vårt onda på sig och att han ger oss allt sitt goda, bara vi tror på honom. Men så är det, så står det skrivet.

Gud älskar oss så mycket att han vill att vi ska vara hans och inte gå förlorade. Den möjligheten är en verklighet som vi inte helt förstår innebörden av, men det är något fruktansvärt. Det är att vara skild från Gud i evighet, vara kvar i synden och under förbannelsen.  Synden stod emellan oss och Gud. Därför fick Jesus ta konsekvenserna av vår otro och olydnad. Han lät sin dom över synden drabba sin Son för att rädda oss. Men det var för att vi skulle kunna förenas med vår himmelske Fader. Hans ofattbart stora kärlek söker vårt hjärtas gensvar som är trons ”ja” och ”tack”.

Kärleken kan aldrig tvingas på någon. Hur ofattbart det än är så kan inte ens Gud ”tvinga” sin kärlek på någon. Han äskar alla och vill att alla ska räddas och bli hans, men vi måste tro det och ta emot. Det är det storartade och allvarliga för oss, att vi kan förkasta hans kärlek, vända oss ifrån hans utsträckta armar.

Gud verkade med och genom människor i historien för att genomföra sin räddningsplan, trots stort motstånd,  att till sist låta sin Son födas in i denna värld.

Det började med Abraham och löftena till honom, att välsigna hela mänskligheten i och genom honom. Guds utvalda folk vandrade inte alltid i trons lydnad och det var en lång  väg genom historien, ofta mitt i de storpolitiska skeendena. Bibeln berättar från början till slut om Guds uthålliga kärlek, som till slut kommer att segra över allt motstånd från andevärldens makter och människors ovilja att tro på det Gud gjort.

+++

Ty så älskade Gud.. att han utgav.. för att. Här är sammanfattningen av frälsningshistorien: Gud visar i denna aktiva osjälviska handling, i denna agape-kärlek, att han gav av sitt eget hjärta,  sin egen älskade Son, ett med honom själv i helighet och upphöjdhet, för att vi skulle få dela hans liv och inte gå förlorade för evigt. Fadern och Sonen visste att det skulle innebära förkastelse, lidande, ensamhet, övergivenhet och den för oss ofattbara smärtan Jesus genomled på korset när han tagit alla världens synd på sig själv.

Som Johannes skrev i sitt 1:a brev brev, kap 3: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.”

Så älskar Gud. Så konkret, så nära. Under Jesu liv ser vi denna aktiva kärlek när han botade sjuka, rörde vid de oberörbara, upprättade syndare, förkunnade och undervisade om Guds rike. Han fortsätter sitt verk genom den helige Ande över hela vår jord.

Kärlek utan givande är svårt att föreställa sig. Vi tar först själva emot för att kunna ge på alla olika konkreta sätt som det behövs. Gud bevisade sin kärlek till oss när Jesus dog och uppstod för oss. Han gav oss förlåtelse och liv. Vi kan därför förlåta och välsigna varandra.

Hela skapelsen är också ett bevis på Guds kärlek. Den Gud som räddade oss, skapade också hela universum. Hans nåd och godhet, försyn och kraft uppehåller livet på jorden mot allt som vill fördärva och förstöra. Till sist ska hans kärlek triumfera vid Jesu återkomst och hans rike bli synligt i alla sin härlighet.

Ordspråk är en urgammal och vanligt förekommande form av kortfattade sentenser som b la uttrycker visdom och livsklokhet. Bibeln, som det rika bibliotek av böcker den består av, har dels en särskild bok med ordspråk, men också många uttryck som infogats i vardagsspråket som ordspråk från olika ställen i Bibeln.

Det finns visst minst ett sextiotal sådana, t ex ”Ingenting nytt under solen”, ” Tala är silver men tiga är guld” ” gå igenom eld och vatten”, inte ett jota, ”, ”arbetaren är värd sin lön”, ”falla i god jord”, ”av frukten känner man trädet”, ”skilja agnarna från vetet” osv osv.

Kap 2

Dag 2 i genomgången av Ordspråksboken. Det är omöjligt att inte citera dessa femton verser ur det andra kapitlet. De hänger ihop och visar på något viktigt, som ofta återkommer i Bibeln: det är det helhjärtade och ihärdiga sökandet efter Gud och hans vishet som belönas och ger resultat.

I Femte Moseboken läser vi: 9..” Men om ni där söker Herren, din Gud, skall du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ”, och profeten Jeremia skrev om Herren: Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” (29:11).

Kap 3

Dag 3 med 35 innehållsrika verser i Ordspråksboken, som inte citeras i exakt ordning här. Syftet är att ge några smakbitar som förhoppningsvis leder till läsning av hela boken, dag för dag. Det kan man göra månad efter månad och finna nya pärlor. Så är det med Bibeln i stort, den enda bok man aldrig blir färdig med, ens efter ett helt livs läsning.

Den är så ofattbart rik på allt vi behöver av sanning, vägledning, tröst, styrka, hjälp i alla livets omständigheter, och den ger oss framför allt gemenskap med vår kärleksfulle Skapare och Gud själv, som inspirerat allt i den.

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ger oss många glimtar in i den himmelska världen där den eviga lovsången pågår inför Guds tron samtidigt som den sista svåra tiden på jorden skildras i detalj. Lovprisningarna, bönerna och proklamationerna från det himmelska fungerar nästan som en kommentar till det konkreta skeendet. Man kan säkert analysera sambanden i detalj, men här får det räcka med att påminna oss om hur viktigt det är att ständigt lyfta vårt hjärta till Gud i tillbedjan, något vi är skapade för att göra.

Det gäller såväl i goda tider som i onda. Det är särskilt viktigt att komma ihåg att Gud har full kontroll över vad som sker i det stora världsvida perspektivet och i våra enskilda liv, och han har sina absoluta gränser för hur länge det onda får pågå.

För att vi ska kunna stå fasta i tron och övervinna  i den sista tiden med all nöd, förföljelse, bedrägeri och avfall runt omkring oss måste vi ha blicken mot det som är därovan, som Paulus skrev, och leva i bön och tillbedjan. Det är en källa till kraft, tröst och hopp.

Jag tar med alla exempel från de sju kapitlen, och det är också betydelsefullt att det är just sju, ett tal som återkommer i hela boken.

+++

I kap 4 lovprisas den Allsmäktige, Skaparen:

Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som skall komma (4:8).

”Du vår Herre och Gud är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom de till och blev skapat (4:11),

och i kap 5 sjungs den nya sången till Guds Son, Lammet.

”Och de sjöng en ny sång: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slakatad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konunga döme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden (5:9),

” Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten , kraften och äran, härligheten och tacksägelsen ( 5:12), och ”Honom som sitter på tronen, honm och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter” (5:13).

I kap 7 :

Vidare i kap 11, när den sjunde basunen ljuder:

”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han ska vara kung i evigheters evighet.”

I kap 12 ljuder denna mäktiga kungörelse när en stark röst från himlen säger:

”Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. 11 De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.

12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.”

I kap 15:

Kap 19:

Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: ”Halleluja!

Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud, 2 för hans domar är sanna och rätta. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt och straffat henne för sina tjänares blod.”

3 Än en gång sade de: ”Halleluja!” Och röken från henne stiger i evigheters evighet. 4 Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” 5 Och från tronen kom en röst som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar honom, både små och stora!”

Det finns många släkttavlor i Bibeln, särskilt i GT.  De har något viktigt att berätta, även om de ofta kan kännas väl långa och främmande för oss. Men de visar på hur viktiga de tolv stammarna var i Israel och  de enskilda människorna i dessa släktled. Det understryker också hur Gud agerat i den konkreta historien ända från det första kapitlet i 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, där folk, stammar och folkslag prisar Gud. 

Här ska jag reflektera över de fyra kvinnor som är omnämnda i Jesu släkttavla.

+++

Jag  börjar med en mina favoriter, Rahab i Josuas bok, som var en av de första hedningar som omvände sig till Israels Gud. Läs gärna själva den fina berättelsen  i kap 2 och 6:22-23.

Det handlar i korthet om att denna kvinna visste/trodde att Herren redan hade gett Israels folk landet. Hennes liv blev så extraordinärt att hon blev upptecknad i Jesu egen släkttavla, Matt 1:5, eftersom hon vågade handla på sin tro trots att det var förenat med risker. Hon hade nämligen hört om Guds mäktiga gärningar och agerade på ett smart och klokt sätt utifrån det: hon gömde de spejare som Josua, Mose efterträdare, hade skickat i förväg för att utforska staden och ingick en edsvuren överenskommelse med dem, om att de i gengäld skulle låta hela hennes släkt undkomma med livet när de intog staden.

Staden där hon bodde, Jeriko, var centrum för den värsta formen av kanaaneisk fruktbarherhetskult, depraverad moral och avgudastyggelser. Rahab själv var prostituerad och levde säkert ett svårt liv.

När Gud uppfyllde sina löften, som han gav redan till Abraham, om att hans efterkommande skulle få detta land och som han sedan stegvis genomfört, dömde han också folkens avgudar. Det har vi ett praktexempel på i 2 Moseboken när Gud dömde Egyptens avgudar och sedan förde ut sitt folk från slaveriet i Egypten.

Därför blev hon och alla som tillhörde henne också skonade när murarna föll och Israels folk intog staden. De fördes ut i säkerhet. Hon gifte sig senare med Salmon, från Juda stam och fick sonen Boas, som i sin tur var Ruts man. De fick sonen Obed som var far till Isai, kung Davis far.
Rababs ord: ”Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden” , är en underbar bekännelse till den sanne Guden.

Rahab omnämns inte bara i Hebr 11:31, kapitlet om trons förebilder i NT, utan prisas samtidigt för sin gärning i Jakobs brev, 2:25. Hon både trodde och agerade ju utifrån sin övertygelse. Det är i sig en illustration till hur man kan se på tron och visar att de inte behöver vara varandras motpoler i ett avseende.

När det gäller vår eviga frälsning är det naturligtvis uteslutande tro som gäller på det Gud gjort i Jesus Kristus. Vi är frälsta av nåd (helt gratis, utan vår förtjänst) genom tro på Jesus, och får rätt ställning inför Gud, görs rättfärdiga. Att tron sedan uttrycker sig i gärningar är en naturlig konsekvens av trons liv. Det var antagligen det Jakob menade.

+++

Jag fortsätter nu med de tre andra  kvinnor som också spelade en viktig roll i Jesu släkttavla,  Tamar, Rut och Urias hustru Batseba.

Men först ska jag säga några allmänna ord om läsningen av Bibeln, och särskilt GT. Vi möter där dels mycket ofullkomliga människor och familjer som hade inbördes konflikter och problem, dels Gud som trots allt detta verkar i och genom dem för att genomföra sin frälsningsplan. Berättelserna är befriande ärliga och man försöker inte försköna personerna eller skyla över missgärningar och fel. Det är sannerligen inga helgonlegender.. Desto mer framstår också Gud själv som ofattbart tålmodig, helig, vis, nådig, stark och oändligt kärleksfull att han till sist fullbordar sin frälsningsgärning genom Jesus själv. Vägen dit var lång och svår, men tydligen värd sitt pris. Människan är sig lik i alla tider.

Vad gäller Tamar kan jag inte gå in på alla detaljer här, (läs själva i Gen 38) men i stora drag kan sägas att hon var sonhustru till Juda och giftes bort med Judas förstfödde son Er, som var ”ond i Herrens ögon och Herren dödade honom” (v 6). Eftersom Tamar inte fått barn med Er var seden den att brodern skulle skaffa avkomma genom att gifta sig med broderns änka och och därigenom säkra släktlinjen. Men Onan som han hette vägrade göra sin plikt och Gud dödade även honom. Det här är ju inte helt lätt att förstå och visar hur långt vi befinner oss från dessa berättelser, inte bara tidsmässigt utan i alla aspekter.

Det fanns en tredje son, Sela, som Tamar inte fick möjligheten att gifta sig med.
Då klädde hon ut sig till en prostituerad och förförde den ovetande Juda, hennes svärfar alltså, och blev på så sätt gravid . Juda erkände det rättmätiga i hennes beteende när han sade: ” Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela”. (vv 26).

Hon agerade alltså på detta sätt för att få söner och säkrade därmed släktlinjen genom tvillingarna Peres och Sela. Peres är den som omnämns i släkttavlan tillsammans med sin syster Sara.

+++

Rut var moabitiska och gifte sig med sonen till Elimelek, från Betlehem, och hans hustru Noomi som hade utvandrat på grund av hungersnöd till Moab, ett område öster om Döda havet. Rut vägrade att lämna sig svärmor när hennes man och svärfar dog, och flyttade med till Betlehem. I den fina berättelsen i Ruts bok skildras hur hon träffar en israelitisk bonde vid namn Boas. De gifter sig och får en son som alltså blir farfar till kung David.
Här är alltså återigen en kvinna av hednisk börd som får vara med i Jesu släkttavla. Hennes ord till sin svärmor Noomi visar på hennes trofasta sinnelag och vilja att bli en del av Guds folk och tro på Israels Gud. ”..Ty dit du går vill lockså jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud” (Ruts bok 1:16-17).

Denna Boas var en släkting till Ruts svärfar Elimelek och seden med ”bördemän” (Hebr Goel), återlösare, innebar att en släkting till en död man hade en skyldighet att ta hand om familjemedlemmar i nöd. Rut var ju änka och barnlös och Noomi fick också en trygghet på detta sätt.

+++

Vad gäller Urias hustru, Batseba, så var hon själv inte aktiv i att forma sitt öde utan fick passivt utstå konsekvenserna av att kung David upptändes av begär till henne och låg med henne varefter hon blev gravid. Han lät då döda hennes man och gifte sig med henne. Men det barnet dog. Hon födde sedan Salomo, som så småningom blev Israels förste kung. På det sättet kom hon också med i Jesu släkttavla. Men vi får inte veta något om vad hon kände och tänkte om allt detta. Fokus är på kung David.

Vi vet hur profeten Natan kraftfullt konfronterade kung David med de svåra synder han begått och att han uppriktigt ångrade sig. Men han kom inte undan konsekvenserna av detta och fick sedan stora problem med sina söner. Det är dock en helt annan historia…

Jag ska reflektera lite över språket. Vi lever i och genom språket i vid mening. Det finns naturligtvis många sorters språk förutom de talade och skrivna språken, t ex teckenspråk, kroppsspråk, bildspråk osv. Vi uttrycker oss ju inte bara rent intellektuellt, utan också kreativt genom många andra uttrycksmedel.

Men det handlar i grunden om kommunikation, som i sin tur är en slags definition på mänskligt liv. Det är så för att vi är skapade i Guds avbild. Han är en kommunicerande Gud i dess absoluta och fullkomliga betydelse. Vi är skapade för relationer och därmed kommunikation, utbyte, delaktighet i gemenskaper som skapar identitet och definierar individens plats. Det lilla barnet erövrar världen genom att lära sig vad saker heter och i takt med sin utveckling växer förrådet av ord och begrepp och därmed kunskapen, vilket gör möjliggör ett abstrakt tänkande.

Vi formulerar våra tankar i språk som gör dem begripliga för oss själva och som vi kan kommuniceras till andra. Vi bygger upp hela vår förståelse av världen, andra människor och oss själva genom språk.

Därför har berättelserna har alltid varit viktiga och centrala för individen, släkten och folket, det som förmedlar ett kulturarv och förhoppningsvis ett andligt arv samt historia.

För Gud som skapade oss är språket också väsentligt. Han skapade genom att tala och han har genom historien kommunicerat med oss, sina avbilder, genom att tala och agera. Talande och handlande hänger ihop, särskilt för Gud. Han gör det han säger och säger det han gör. Mer om betydelsen av ”ord” på hebreiska och grekiska längre fram!

Gud har talat och han gav oss förmågan att höra och förstå. Det är egentligen ett stort under, att vi har fått del av Skaparens egna tankar och planer för sin värld. Guds ord är alltid skapande och han har talat sitt liv, sin kärlek, sin visdom in i oss.

+++

Språk överbringar fakta, kunskap, budskap, värderingar och känslor och skapar gemenskap och mening. Vilket slags språk det än är tal om finns det ett meddelande till oss. Vi är meningsskapande varelser och försöker alltid hitta meningsfulla mönster och budskap i det vi uppfattar med våra sinnen. I det stora hela försöker vi hitta meningen med våra liv.

Hur fungerar det när vi läser en text? Först får eller skapar vi oss ett helhetsintryck om vad det är för slags text utifrån sin kontext innan vi lägger märke till detaljer i förhållande till helheten. Så gör vi också när vi betraktar ett landskap, lyssnar på musik, betraktar ett konstverk, lyssnar på en föreläsning eller en människas berättelse.

Vad är det viktigaste för oss när vi läser en text? Att först och främst förstå själva det budskap den förmedlar, dess betydelse i bred mening. Det beror i sin tur på vad är det är för slags text. Vi läser ett brev från en vän, en bruksanvisning, en tidningsartikel eller en skrivelse från en myndighet på olika sätt. Men det är omöjligt att läsa en varudeklaration som ett stycke poesi eller en lärobok i fysik som en bekännelseskrift eller roman. Det är något i själva texten som får oss att uppfatta den på det sätt den ska förstås. Det är något vi omedelbart förstår och inrättar oss efter. Det sker nästan intuitivt.

Texten rymmer en dold uppmaning: läs mig som författaren menade när han/hon skrev mig och läs inte in något som inte står där! Det kräver en ansträngning från vår sida och är naturligtvis inte fullt möjligt eftersom vi är påverkade av vår förförståelse som man brukar säga. Det sker ett slags samspel mellan den konkreta texten och dess författare och oss själva där vi förhoppningsvis försöker göra vårt bästa för att första författarens avsikt. Detta ska jag återkomma till. Oftast uppfattar vi också budskapets helhet innan vi analyserar detaljerna, något som är viktigt att påpeka. Det är som sagt självklart, men måste ändå sägas.

Olika slags texter kan bära fram samma budskap i olika form och innehållet är alltid viktigare än själva formen. Vi är skapade sådana, att vi söker mening och ett budskap. Vi vill förstå och se sammanhang . Vi förstår att den litterära formen bär ett innehåll, en mening, ett budskap, som kan vara viktigt för oss. Språk är ju meningsbärande och förmedlar kunskap/information som vi tar till oss. Vi utvärderar och tolkar den utifrån våra referensramar på olika sätt beroende på vad det är för text och i vilket sammanhang den finns.

Det finns t ex naturvetenskapliga och juridiska fackspråk, filosofiska och religiösa texter som måste förstås utifrån sina förutsättningar. Det väsentliga är alltså att vi vill veta vad texten har att säga oss, vad det än är för slags text.

Det är också en viktig förutsättning för hur vi läser och förstår bibeltexterna. Vad har vi för slags texter i Bibeln och hur ska vi läsa dem? Det är avgörande att förstår dem så bra som möjligt för att vi ska kunna ta till oss budskapet. Gud är verkligen den som talar ord med mening. Guds Son, Ordet, heter LOGOS på grekiska som just betyder mening, förnuft, plan.

Här gäller samma allmänna regler för de olika slags litterära stilar ett språk omfattar. Vi läser inte Uppenbarelseboken, Sakarja och Daniel på samma sätt som vi läser Samuelsböckerna, evangelierna eller Psaltaren. Det är självklart men måste ändå sägas. Vad vi dock måste fastslå som ett obestridligt villkor är att vi tror att det är Gud själv som talar till oss och att det han säger är sant när det gäller det väsentliga: frälsningshistorien.

Jag återkommer till diskussionen om hur vi läser Bibeln, bokstavligt och symboliskt.  Det beror helt på vad det är för slags text. Vi ska läsa och försöka förstå den i enlighet med författarens intention. Naturligtvis betyder det också i förlängningen att vi måste ta ställning till och försöka förstå den tidens bildspråk, symboler, kulturella bakgrund, hur man använde siffror och tal t ex. Men vi måste vara medvetna om risken med att läsa in något i texten från vårt perspektiv.

Det betyder t ex att Johannes skrev Uppenbarelseboken i en apokalyptisk genre, men också som en profetia, vilket står i kap 1:3. Då måste vi försöka tolka metaforerna och symbolerna så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna och i hela den bibliska kontexten. Bara för att andliga sanningar om verkliga fenomen eller skeenden inte kan uttryckas på annat sätt än i symboler och bilder betyder inte att de skulle vara mindre sanna och verkliga.

Det finns bara olika litterära former att uttrycka budskap, mening, verklighet och sanning i och genom. När det gäller de berättande avsnitten läser vi dem som den historia det är. Det som kan vara svårare är hur vi ska förstå Genesis 1-11. Jag återkommer till det. Det är historia och berättelser av ett speciellt slag.

Bibeln innehåller prosa, poesi, bildspråk, symboler, profetior osv och dessa genrer uppenbarar Gud och hans handlande på olika sätt och även mänskliga erfarenheter av Guds ord och handlande. Vi bör försöka förstå dem utifrån de förutsättningar som själva texten och dess kontext utgör.

Jesu uppståndelse är en av världshistoriens största och mest avgörande händelser. Jag ska ta upp flera aspekter av detta men börjar med ögonvittnena själva.

Det var många människor som fick möta Jesus efter uppståndelsen. Maria Magdalena, som stod utanför graven och grät, var bland de första som fick se honom (Joh 20.). Lukas berättar också att det var två kvinnor till vid graven, 24:9-10 . Hon berättade den glada nyheten för lärjungarna och sedan visade sig Jesus för dem och sade sitt: ”Frid vare med er”. Genom Jesu död och uppståndelse har Guds Shalom blivit en konkret verklighet. Vi som är försonade med Gud får leva i denna välsignade frid, som innebär ett helat och helt liv.

Tomas, som brukar kallas tvivlaren, var inte med de andra lärjungarna när Jesus visade sig för dem första gången, men Jesus kom genom låsta dörrar och lät Tomas röra vid sina händer och såret i sidan. Jesus sade då dessa viktiga ord: ”Saliga är de som tror, fast de inte ser”. Så är vi då saliga, vi som enligt 1 Petr 1:8-9 älskar honom utan att ha sett honom, och fastän vi inte ser honom tror vi på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då vi nu är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning.

Petrus blev upprättad efter förnekelsen och kallad på nytt till tjänst. Denna underbara berättelse om Jesu trofasta kärlek och förlåtelse finns i Joh 21. Den är för lång att citera här, men läs gärna själva.

Emmausvandrarna fick också möta Herren på vägen och Jesus både undervisade dem om allt som stod skrivet om honom i Skrifterna och bröt brödet. (Luk 24:13-35). Det är också en underbar skildring.

Enligt Matteus gick den Uppståndne före lärjungarna till det berg i Galileen, dit Jesus hade befallt dem att gå. Där gav han dem det vi kallar för missionsbefallningen:

” Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Bibeln ger alltid en ärlig beskrivning av människorna och förskönar aldrig deras attityder och beteende. Här står det att några tvivlade..

+++

Paulus beskrivning i 1 Kor 15 måste också vara med här:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.

Detta kapitel är mäktigt, innehållsrikt och mycket lärorikt om hur Gud verkar i sin stora räddningsplan för mänskligheten.

Vi vet även av Apostlagärningarna att Jesus stannade hos lärjungarna i 40 dagar innan det blev dags för honom att återvända till sin Fader. Lukas skrev : ”

I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

+++

Man brukar tillmäta en människas sista ord en stor betydelse. Det säger mycket om henne själv. Jesus hade visserligen hållit ett långt avskedstal och förberett sina lärjungar, men hans ord på korset visar djupet i hans kärlek och omsorg om människorna in i det sista och hans överlåtelse till sin Fader.

Mitt i sin stora smärta och förnedring säger han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Lk 23:34). Lukas berättar också om de två rövarna som korsfästes till höger och vänster om honom. Den ene skymfade Jesus, men den andre sade några sanningens ord som visar på påskdramats själva kärna.

”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vi får vad vi förtjänat. Men han har inte gjort något ont.

Och han sade:”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike. Jesus svarade:”Amen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset” (23:39-43).

Rövaren erkände att han var skyldig och förtjänade sitt straff. Han visste att Jesus var oskyldig och att han verkligen var en kung, vars rike ännu var osynligt. Här ser vi det saliga bytet, som teologer benämner det, i praktiken, när en syndare (om)vänder sig till Jesus och blir förlåten. Jesus tar vårt onda och ger oss sitt goda. Jesus gav rövaren så mycket mer än han bad om till och med, han skulle inte bara tänka på rövaren utan han fick komma till paradiset samma dag.

Jesus var den ende rättfärdiga människan som levat, han var helt syndfri. Men i sin stora kärlek tog han vår synd på sig när han gav han sitt liv för oss alla, för att vi skulle kunna komma till Gud och leva för evigt hos honom.

+++

Jesus hade omsorg om sin mor också. Han anförtrodde henne till Johannes, som skriver följande: ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor:”Kvinna, se din son”. Sedan sade han till lärjungen: ”Se, din mor”. Och från den stunden tog lärjungen henne med hem.” (Joh 19:25-27).

+++

+++

Jesus hängde på korset i sex timmar och vi kan inte föreställa oss vilka kval han gick igenom andligt, själsligt och fysiskt. Törsten var svår. Jesus ropade därför :”Jag törstar” (Joh 19:28) ”för att Skriften skulle uppfyllas”.

I psalm 69 :22 nämns galla och ättika. Jesus fick ättikvin. Det handlade naturligtvis om en svår fysisk törst i det utdragna lidandet. men också om Jesu djupaste törst, åstundan, att fullborda sin kallelse. Enligt Johannes sade han sedan:” Det är fullbordat”. (v 30), böjde huvudet och gav upp andan. De andra evangelisterna skriver att han ”ropade med hög röst och gav upp andan” (Matt 27:50, Mark 15:37).

Lukas tillägger detta: ”Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. Solen förmörkades och förlåten i templet brast itu. Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”.. (23:44-46) .

+++

Det var sannerligen fullbordat. Jesus hade gett sitt liv och överlämnade sin ande till Fadern. Det var en total seger för Guds räddningsplan.

Vi vet hur det slutade! Fadern uppväckte sin Son från de döda på tredje dagen. Låt oss instämma i lovsången till Gud med tacksamma hjärtan!

+++

+++

Fortsättning följer.

Några inledande reflektioner om den yttersta domen.

Det första och viktigaste man måste säga när det gäller detta ämne är : i ljuset av domen och de yttersta tingen blir Guds kärlek så oerhört stor, att den evige Guden lät sin egen Son komma till jorden för att rädda oss från att gå förlorade. När vi tänker på den korsfäste Jesus så vet vi att Gud gjort allt. Han älskar varje människa så ofattbart mycket att han lät Jesus ta straffet för våra synder och bli dömd i vårt ställe, för att han skulle kunna frikänna oss. 

Bibeln gör helt klart att det finns två vägar, en som leder till Gud och en som leder bort från honom. Redan i det tredje kapitlet i 1 Moseboken ser vi att Gud låter det finnas två träd i lustgården där människan alltså från början ska prövas för att se vad hon väljer. Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Jag går här inte in på betydelsen av dessa, vilket jag har gjort på andra ställen här på hemsidan. Sedan fortsätter det så, och Jesus själv bekräftar detta när han säger:

13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

De två vägarna har alltså också två destinationer, slutmål för vandringen, fördärvet ,ἀπώλειαν, eller livet.  (Det grekiska substantivet är starkare än denna översättning, betyder snarare förstörelse, destruktion). Livet står alltid för Guds liv och verklighet, det eviga livet. 

Det finns flera bibelställen om domen och lite olika meningar om det gäller en och samma dom eller om den är uppdelad mellan hur de troende ska bedömas  inför Kristi domstol och hur alla som någonsin levat kommer att dömas i den slutliga domen. Det gäller för övrigt inte bara alla människor utan även hur Gud framför allt och slutgiltigt dömer djävulen och sänder honom till den plats som beretts åt honom, ”sjön av eld och svavel” (Upb 20)  Även själva döden och helvetet (hades=dödsriket) ska kastas i eldsjön, den andra döden. 

Sedan har vi Matt 25:31-46, som en del menar är en särskild domshandling av Jesus.

Hur det än är med den saken så kvarstår faktum: varje människa kommer att dömas och bedömas och det på ett absolut rättfärdigt och rättvist sätt av Gud. Livets bok ska öppnas och även andra böcker där alla gärningar är nedtecknade.

Men Bibelns vittnesbörd är tydligt: Gud vill ta emot alla i sitt eviga rike och från hans sida är det klart: han har gjort allt i och genom Jesus. Gud är den ende som kan döma eftersom han vet vad som finns i det fördolda hos varje människa och hela hennes livshistoria. Domen skildras just som att den ska kasta ljus, Guds ljus över en människas innersta bevekelsegrunder, vilja, förmåga, yttre faktorer som påverkar hennes agerande osv.

+++

Det viktigaste är att börja med vad Jesus säger om domen, och sedan vad som står i breven och till sist Uppenbarelseboken. Det blir även en snabb översikt av GT.

Nästa bibelställe blir därför Mark 16;16. ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (κατακριθήσεται). Här betyder verbet fördömd.

Matt 25 innehåller mycket skarpa ord av Jesus, särskilt v 31-46. Domen innebär ett åtskiljande: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse” (34) … 

och ”Gå bort ifrån mig, ni förbannande, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar”41… samt : Och dessa skall gå bort till evigt straff, men det rättfärdiga till evigt liv” (46).

+++

Johannesevangeliet innehåller en sammanhängande text om domen. Jag tar med hela

”Jesus svarade dem: ”Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. 21 Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill. 

22 Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, 23 för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.

24 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. 26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28 

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. 30 Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.”

Här ser vi att det handlar om både tro och gärningar. Detta med domen är en komplex fråga som rymmer många aspekter men vad man särskilt kan komma ihåg är att det just är Jesus som gav sitt liv för oss, som också ska döma oss. Det är ingen fjärran, vred gudom som vill straffa utan en älskande, men också helig och rättvis Gud, som måste döma just för att han är rättfärdig. I den nya skapelsen ska det inte finnas något som helst ont och i domen sker den slutliga uppgörelsen med Guds fiender, med uppror, lögn, ondska, otro, obotfärdighet osv.

+++

Jesus talade alltid om sig själv som Människosonen. Det betyder b la att han refererade till Daniels bok 7 och hans återkomst  i ändens tid men också att det betonar Jesu utgivande tjänst. Jesus fyller detta begrepp med ett innehåll som just är knutet till hans unika uppgift. Han är den som uppenbarar meningen med det gamla förbundet, som betjänade människorna under sitt jordeliv, som utgav sitt liv på korset och som kommer tillbaka för att döma.  ”In­te hel­ler Människo­so­nen har kom­mit för att bli tjänad, ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28). 

+++

 

Apostlagärningarna  är en bra utgångspunkt för detta. Apostlarnas första predikningar efter Pingstdagen och de böner de bad tillsammans borde vi studera extra noga. Dessa män hade levt med Jesus i tre år, gått i en särskild bibelskola i 40 dagar efter hans uppståndelse, och blivit uppfyllda av hans Ande.   När nu evangeliet började predikas med tecken och under lät inte motreaktionen vänta på sig. Petrus och Johannes fängslades för att i Jesu namn ha botat en lam man. När de släpptes fria gick de till sina egna, berättade vad som hänt och började be  : ”Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 25 du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:

De människor som bestämde att Jesus skulle dödas är borta sedan länge, men Jesus lever och Guds frälsningsplan fortsätter att fullbordas fram till Jesu återkomst. ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.. ” (Rom 11:33). 

Jag fortsätter att titta på de bibelställen där det talas om förutbestämmelse och börjar med  Romarbrevet 8.     ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.  Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.  Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.”      

Här ser vi hur Paulus använder detta begrepp. De människor som Gud i förväg känt προέγνω, proegno, har han också som en konsekvens av detta, förutbestämt,  προώρισεν, proorisen, till att formas efter hans Sons bild. Nästa steg i processen är att de som är förutbestämda också är kallade, förklarade rättfärdiga och förhärligade.     Vi har alltså fyra steg i denna process som började med att Gud i förväg visste vilka som skulle bli hans. Gud vet hur allting kommer att sluta från början. Han tar ansvar för hela processen, vilket är vår stora trygghet att veta.  Gud tar initiativet till att rädda oss. Redan innan världens skapelse visste Gud att de människor han tänkte skapa skulle göra uppror mot honom och han hade redan sin räddningsplan klar: Guds Son, skulle dö för att försona oss med Gud och återupprätta relationen med honom, ”offerlammet är slaktat från världens grundläggning”(Upb 13:8).   Gud visste också från början vilka som skulle tro och ta emot, evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Guds målsättning för dessa är att de ska formas till likhet med hans Son och vägen dit går via Guds kallelse, rättfärdiggörande och förhärligande.     Nästa bibelställe återfinner vi i 1 Kor. ”Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet .”  

Här får vi veta att denna Guds frälsningsplan var en fördold vishet men att Gud bestämt i förväg att den skulle bli till härlighet för oss. Den visheten är evangeliets kärna: den korsfäste Jesus.   Avslutningsvis är det Efes 1:5 och 11:    ”I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut”..  och    ”I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut”…       Här ser vi återigen att det Gud efter sin vilja och sitt beslut har gjort för att rädda oss är i Jesus Kristus var förutbestämt. Vi skulle få bli hans barn och arvingar.     Det finns ingenting i dessa verser som säger något om att Gud förutbestämmer somliga men inte andra till frälsning i Kristus. Vad som poängteras är Guds förutvetande plan att rädda oss. Det är hans beslut och vilja.    

 Vi vet av Bibelns sammanlagda vittnesbörd att Gud alltid har ställt människan inför ett val: att vilja lyssna till Guds ord, tro och göra eller vägra ta till sig det. Vad det sedan beror på att en del tror och tar emot medan andra förkastar evangeliet är ett mysterium. Gud vill att alla ska bli frälsta, men alla blir det inte. Det betyder inte att Gud inte är allsmäktig eller god. Han har redan gjort allt han kan för att rädda oss och Anden verkar i denna stund för att överbevisa människor om att de genom sin synd är skilda från Gud, och för att leda dem fram till Kristus. Men Gud är kärlek och kärlek kan inte tvingas på någon.   Vi vet också att vi inte av oss själva kan komma till Gud, tro och ta emot. Det är också ett Guds verk, även om vår vilja inte är helt frånkopplad. Det är som jag ser det, som så ofta, både-ock. Gud och människa.

I

Vi befinner oss i ett krig om sanningen på många fronter. Det har alltid varit så, sedan tidens begynnelse. Den viktigaste striden har alltid handlat om Guds sanning och tillförlitligheten i hans ord. Gud är naturligtvis ett med sitt ord och därför är en rätt förståelse av det så viktigt och livsavgörande

Hur ska vi undvika att bli bedragna som enskilda och församling i vår tid som präglas av samma faror som den första församlingen mötte i form av förföljelser utifrån, från världen, och angrepp inifrån på sanningen i Guds ord? Hur ska vi kunna skilja sanning inte främst från uppenbar lögn, vilka de flesta kristna kan genomskåda och avfärda, utan mer subtila förskjutningar i tolkningen och utläggningen av det? Vi får inte ta bort något från Guds ord eller lägga något till det. Vad innebär det konkret? Att man negligerar eller nedvärderar somligt medan man överbetonar annat,  förutom det mer uppenbara att man förvanskar betydelsen av evangeliets centrala budskap.

Det har varit som Petrus skrev i sitt brev :” Men de fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

Vad är uppenbar lögn och vad är förskjutningar och förvanskningar osv? Det handlar alltid om angrepp på det Gud uppenbarat om sig själv. Uppenbarelsen rymmer nämligen så mycket som går emot mänskliga tankar och ideer om Gud. Vem kunde ens tänka tanken att han skulle rädda oss genom sin Sons död som en förbrytare på ett kors och låta honom uppstå från de döda? Vem förstår hur Han skapade allt i begynnelsen genom samme Son och att målet för hans handlande var att sammanfatta allt i himlen och på jorden i honom, Ordet som blev människa, Jesus Kristus? Det är och förblir en stötesten och en dårskap för denna världens visa och kloka.

Det kan gälla de tre personerna i Gudomen och relationen dem emellan,  Bibelns tillförlitlighet, korset och försoningen, och hur vi ska förhålla oss till GT och lagen, liksom  till Israel . Det vi ser av bedrägerier och förvrängningar idag är oftast ingenting nytt utan har dykt upp med jämna mellanrum i kyrkohistorien. Jag ska i tredje delen del ta upp några viktiga punkter om några av dem, Marcion, Arius, Montanus.

+++

Det finns många varningar i GT för att lämna Guds väg och inte sätta hans ord främst, men jag får koncentrera mig på NT.

Breven i NT innehåller ju mycket uppmuntran och tröst, men även förmaningar och varningar. Vi uppmanas till att hålla fast vid det som Herren Jesus förmedlade av undervisning och exempel till sina apostlar och som skulle bevaras i församlingarna, vilket sammanfattas b la i Jud 1:3:

2 Kor 11:2-4:

Jesus varnade särskilt för bedrägerier innan han lämnade sina lärjungar. Paulus gjorde detsamma i sina brev och särskilt i sitt avskedstal till de äldste i Efesus i Apg 20: 30”.. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida” . Johannes varnade för samma sak i sitt första brev.

Jesus kallade ju djävulen för lögnare och  mördare (Joh 8:44) från begynnelsen och vi kan lära oss av det grundläggande tillvägagångssätt han använde för att lura de första människorna att överträda Guds befallning. Han ifrågasatte det Gud sagt och sådde tvivel, för att till sist förneka det. (Gen 3:1-13). Jag kanske återkommer i detalj till detta viktiga kapitel längre fram. Det finns ingen bättre beskrivning av våra existentiella villkor idag än det och hur vår själafiende arbetar för att få oss på sin sida mot vår Skapare och Gud.

Jesus besegrade denna världens furste, satan, och det är bara genom att förbli i honom som vi kan segra och övervinna i vår tid som liknar den första församlingens: hot och förföljelser utifrån, infiltration av falska läror och försåtliga bedrägerier inifrån. Världen trycker på både utifrån och inifrån. Världens ande kan verka i församlingen. Därför skrev Paulus: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom” (Rom 12:2).

Det pågår en andlig strid om Guds sanning gentemot andemakter och tankesystem och allt högt i världen som reser sig mot kunskapen om Gud (2 Kor 10:3-6). Paulus skrev vidare att vi kan göra varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och att vi är ”beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga”.

 
Av dessa exempel ser vi att det handlar om tankar, människotankar och ideér, som inte är Guds tankar eller har sitt upphov i hans vilja. Det var med en lögn, en felaktig tanke, som de första människorna blev bedragna av Lögnaren, och så har det fortsatt. Det börjar med en tanke som slår rot och som växer till en hel härva av lögner, av lögner satta i system. Ord stod mot ord i Edens lustgård, det Gud hade sagt och det lögnaren påstod, och så har det fortsatt. Tvivel såddes på det Gud hade sagt, sedan förringande och öppet förnekande, och så skapades en helt alternativ verklighet till Guds.

 
Vår tro på att Jesus är Guds Son besegrar världen, dvs de andemakter och tankesystem som reser sig mot kunskapen om Gud. I världen verkar antikrists ande, som förnekar denna sanning och ”denna världens ande” som gör allt för att trycka ner samma sanning genom ett rikt utbud av alternativa vägar till ”gud”, filosofier, människoskapade tankesystem, religioner.
Johannes skriver mycket om världen och antikrists ande. Den laglöshetens människa, fördärvets son, som kommer att träda fram så småningom , ska förkroppsliga det mänskliga uppror mot Gud och hans suveräna herravälde som funnits i världen från de första människornas olydnad. Han betonar också att vi behöver den Helige Ande, Sanningens Ande och vår Hjälpare, för att förbli i Kristus och kunna urskilja vad som är sant och falskt.

I sitt andra brev skrev han: ”

”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen” (v9).

Det är en viktig anmärkning för det är precis vad man gör läromässigt i den stora världsvida Katolska kyrkan, liksom i kulter och sekter som säger sig stå på Bibelns grund. Man lägger till något, överbetonar somligt och undervärderar annat. Ofta hänvisar man till att vissa utvalda personer fått änglabesök eller uppenbarelser med den fullkomliga kunskapen. Kring dessa växer det sedan fram kulter, som helt avskärmat sig från klassisk kristen tro.

Innan Jesus lämnade sina lärjungar varnade han dem för bedrägerier. Paulus gjorde detsamma i sitt avskedstal i Efesos : ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” Se även 2 Kor 11:3-4, Gal 1:6-8, Judas brev 3-4.
Petrus skrev :” Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

Det är också vad vi ser i sändebreven, hot från insidan och utsidan, förföljelser från världen och villfarelser inom den tidiga rörelsen som hotade fundamentet för församlingen, sanningen i Guds uppenbarelse genom sin Son.

De sju varningar och löften till övervinnarna som de sju breven till församlingarna i Uppenbarelseboken rymmer är också viktiga. Jesus tillrättavisar och manar till omvändelse när det gäller att inte överge den första kärleken och prioritera rätt mellan arbete för Gud och livet med Gud och kärleken till honom . Vidare varnade han för underlåtenhet att konfrontera och stoppa felaktigt andligt inflytande av olika slag och manar till omvändelse, liksom för andlig sömnaktighet och ljumhet. De församlingar som mest fick uppmuntran var Smyrna och Filadelfia, som gick igenom lidande och förföljelse. I de fallen handlade det om uppmuntran att fortsätta på trons och lydnadens väg, hålla fast och härda ut.

Det sammanfattar det viktigaste: kärleken till Gud, vaksamheten och nödvändigheten att avslöja villfarelser och avsteg från den sunda läran och ta avstånd från dem, överlåtelsen till Guds vilja och uthålligheten i bön och tro.

Vi behöver den helige Ande för att rätt kunna förstå Guds ord och  skilja mellan sant och falskt. Vi klarar det inte själva. Därför lovade också Jesus att Hjälparen, Sanningens Ande, skulle leda oss till hela sanningen.

+++

II

Bara några grundläggande reflektioner om hur vi bäst ska läsa och förstå Bibeln. Det handlar naturligtvis om kontexterna, i vilka sammanhang texterna skrevs och hur de hänger samman med helheten. Det finns övergripande teman som genomsyrar alla 66 böcker och som är absolut centrala. Det gäller frälsningshistorien från Genesis till Uppenbarelseboken: efter syndafallet lovar Gud att någon av kvinna född  skulle krossa ormens huvud. Det var den första förutsägelsen om Befriaren, Frälsaren som skulle tillintetgöra satans makt. Det är vad Gud sedan gör stegvis i historien och som når sin fullkomnade fullbordan i Bibelns sista bok, när Herrarnas Herre och Kungarnas Kung Jesus kommer tillbaka till jorden för att upprätta Guds rike och återställa skapelsen till sin ursprungliga plan.

När det gäller vem Gud uppenbarat att han är och vad han gjort finns inget utrymme för ifrågasättande. Det är vad som gäller i alla tider för oss att tro på och leva av. Sedan finns annat som vi kan tolka på lite olika sätt och diskutera, sådant som inte direkt är relaterat till Guds verk för vår frälsning.

Det är intressant att se hur Paulus använder det gamla förbundets skrifter och tolkar dem i 1 Kor 10. Han ser historien genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse så till den grad att han läser berättelsen så att Guds Son redan var med under ökenvandringen innan sitt människoblivande . Det finns så mycket mer att säga om detta, men det får bli en annan gång.

Han sammanfattar orsakerna till varför så många av det utvalda folket som Gud befriade från Egyptens slaveri inte kom in i löfteslandet och varnar för att samma frestelser kan få det nya förbundsfolket på fall. Det gäller begär till det onda, avgudadyrkan, otukt, att otillbörligt fresta Gud och knota i otro.

Vi kan ju läsa skildringen i 2 Moseboken och se att folket fort glömde Guds mirakulösa räddning och de mäktiga gärningar han gjort och det spektakulära sätt han också visat sig på Sinai berg när han gav dem sina lagar och bud. Trots allt Gud gjort för dem blev de otåliga flera gånger, klagade och gnällde och ville tillbaka till Egypten. De lät t o m Moses bror Aron göra en guldkalv som skulle vara deras gud och leda dem och runt vilken de förföll till orgier liknande de hednafolken ägnade sig åt.

I kap 32:1 står det: ”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade:” Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte”.

Det visar på en häpnadsväckande upprorisk och otacksam attityd, som dessutom inte var sann. Det var  inte Mose utan Gud själv som hade fört dem ut ur Egypten med stora tecken och under och som försörjt och beskyddat dem under vandringen. De uttryckte sig också respektlöst om Mose, Guds tjänare.

Det låter nästan otroligt för oss, men hur fruktansvärt är det då inte när vi, som lever i uppfyllelsen av det nya förbundets alla välsignelser ändå förfaller till otukt, otro och attityder som ifrågasätter och frestar, prövar Kristus samt i värsta fall blir avgudadyrkare, när inte Gud får vara Gud i våra liv? Vi som har världens slut inpå oss måste förstå vad som står på spel. Det finns många subtila sätt för dessa destruktiva krafter att få insteg i våra liv, som karakteriseras av trolöshet från vår sida.

Nästan exakt samma sak hände när kung Saul hade fått instruktioner att vänta på Samuel, men både han och folket blev otåliga och oroliga och Saul själv inledde offerceremonin. (1 Sam 13). Här ser vi också hur Saul hade människofruktan och tog saken i egna händer, helt emot Guds befallning. Det är något som är svårt för oss idag också, att invänta Guds tid för det som ska ske och inte agera på eget bevåg, och inte styras av andra hänsyn än viljan att göra Guds vilja.

Paulus avslutar detta kapitel på ett hoppfullt sätt: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (v13).

III

Vi ser redan i NT hur apostlarna tar itu med olika sorters villoläror och definierar vad som INTE är apostolisk sanktionerad tro, byggd på Jesu undervisning.  Det har funnits olika konflikter och frågeställningar som man arbetat med från början, b la om hur hednakristna skulle förhålla sig till den judiska lagen och sederna. Vi läser om detta i  Apg 15. ”Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose”. (v1) Med anledning av detta höll man ett möte i Jerusalem där man till sist kom fram till följande:”Från apostlarna och de äldste, era bröder. Hälsningar till bröderna från hednafolken i Antiokia och Syrien och Kilikien.   24 Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er med sina ord och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 som har vågat sina liv för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.

Paulus behandlar också lag och evangelium i främst Galaterbrevet, som rymmer en skarp uppgörelse med dem som fortfarande hävdade  lagens betydelse för den kristnes rättfärdiggörelse. Temat återkommer i Romarbrevet och till dels i Filipperbrevet.

Denna spänning har legat under ytan i hela kyrkans historia och ställs på sin spets i reformationen. Idag finns det till och med kristna som börjat fira sabbaten och  judiska högtider och som har slutat med att konvertera till judendomen.

Det har funnits så mycket av ersättningsteologi och en helt felaktig syn på Israels plats i Guds plan, men det har tack och lov ändrats. Många ser den djupa förbundenheten med Guds judiska folk, som samtidigt är hans arvedel och ögonsten och ändå fiender till honom genom sin förnekelse av Messias och deras ovillighet att tro på evangelium. Det är dubbelt. Men fler judar än någonsin kommer till tro på sin Messias.

+++

Johannes definierar i sitt första brev den för kyrkans framtid avgörande distinktionen mellan antikrists ande och den Helige Ande:

”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. 2 Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, 3 och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
4 Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. 5 De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. 6 Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” (4:1-6).
”Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern.Den som bekänner Sonen har också Fadern” (2:22-23).

Marcion (ca 85-160) som grundade en egen kyrka, rensade bort allt judiskt och räknade inte med GT och flera av breven i NT i sin ”kanon”.  Som influerad av den gnostiska tankevärlden  förnekade han att Jesus var Kristus  och högg därför av själva roten till Guds förbundshandlande i GT och NT.

Det är en återkommande villolära, att inte erkänna att Gud som verkade i GT är  Jesu Kristi Gud och Fader, och att det är samme Gud i skapelsen, frälsningen och tidsålderns avslutning.

Han förnekade också att Guds Son samtidigt var fullkomlig människa och betraktade honom  som enbart skenbar människa. Det finns ju ett förakt för det materiella, för den värld Gud skapat och han tillskrev skaparakten ett verk av Demiurgen, GT:s Gud,  medan den högste gudomen var upphöjd över det materiella.

Hos Marcion finner vi många av ideérna som var typiska för denna rörelse. Det fanns andra före honom, Satorni, Basilides, Valentius, men han är mest känd.

Dualismen, överandligheten som uttrycker sig i märkliga läror om eoner som utgått ur den högste gudomen, från vilken till sist Demiurgen själv kommit. Frälsningen består av en speciell kunskap och insikt (γνῶσις , gnåsis) som bara vissa utvalda har tillgång till, gnostikerna själva. Det handlar om att befria sig från det materiella och utförs i speciella initiationsriter och mysterier.

Det är lätt att se att detta lärosystem står i total opposition till vad Guds ord uppenbarar om skapelsen, synd och frälsning. Det materiella är inte problemet utan synden, för vilken Jesus, sann Gud och sann människa, dog och uppstod från de döda för att frälsa oss. Det har mer med grekisk tanketradition att göra, nyplatonism och i förlängningen in i vår tid, ockultism  som New-age-rörelsen också talar om. Man talar om en ”kristus” som inte har med den verklige Jesus att göra.

Problemet har varit att gnostikerna använde Bibeln och har sin lögnaktiga version av Jesus. I deras system blir han den som bringar insikten som ger befrielsen från det materiella och skapar en andlig elit. Det har smugit sig in i församlingen i vår tid.

Fortsättning följer!