Det senaste. – Sida 17

Trons människor.

Det finns ett helt kapitel (11) i Hebreerbrevet som berättar om trons människor och som ger några viktiga definitioner på vad tro är.

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. 3 Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.

Tron består alltså inte av vaga antaganden eller förhoppningar utan vilar på en övertygelse och visshet, eftersom det är Gud själv som talat och gett löftena. Han talade inte bara utan uppfyllde också sitt ord i konkret handling på ett sådant sätt att det skapade en förvissning om att det var sant och värt att följa. De människor som fick ord från Gud blev så övertygade och motiverade att de gav sig helt åt detta, ofta med svårt motstånd som följd och olika svårigheter. Men det hindrade dem inte att kämpa vidare, trots att de inte alltid fick se slutresultatet av sina mödor. Därför är de också trovärdiga vittnen.

Orsaken till detta är att trons människor levde i ständig gemenskap med Gud själv, för utan honom blir allt omöjligt. Han är den som uppehåller, skyddar, tröstar, stöttar, hjälper, leder, ger kraft. nåd och frid.

Det är intressant att författaren nämner skapelsen i detta sammanhang. Det är som att han vill lägga grunden i själva begynnelsen genom att påpeka att Gud skapade universum genom att tala. Det är alltså inte enbart i frälsningshistorien som Han har verkat genom att tala sitt ord. Det började redan i begynnelsen. Gud är Skaparen som också verkat i historien för att skapa ett folk genom vilket hans Son, när tiden var fullbordad, skulle födas in i världen.

I v 6 läser vi också om villkoren för kontakt med Gud och hur vi kan lära känna honom:

6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Det ligger i sakens natur att det är omöjligt att behaga Gud utan tro. Det är förutsättningen för kontakt och gemenskap med den levande Guden som tronar i ett härlighetens och helighetens ljus dit ingen kan komma, och som är osynlig för våra fysiska ögon men som blir känd för oss genom trons blick.

Gud lönar dem som söker honom. I detta ligger hemligheten med att många fått lidit så svårt men ändå håller fast vid Herren. Han lönar dem genom sin kärleksfulla närvaro, sina välsignelser, sin glädje, frid mitt i livets komplexitet, strid och skönhet.

Vi kan naturligtvis inte jämföra oss med alla de viktiga människor som räknas upp i det här kapitlet, men ändå har vi alla samma förutsättningar och kan vinna personliga segrar när vi kämpar trons goda kamp och behåller tron, vilket är det samma som att hålla fast i Herrens hand till slutet och inte tappa taget.

+++

Nu till de tre första människor som omnämns. Det finns så mycket att säga om dessa och vad de betytt men jag får begränsa mig. Som sig bör börjar det i själva Urhistorien, de 11 första kapitlen i 1:a Moseboken, med det första sönerna till Adam och Eva som omnämns, bröderna Kain och Abel. Vi får veta varför Abel bar fram ett bättre offer än sin bror. Det var genom tron, vilket måste betyda att han hört Guds ord om hur Herren ville att offren skulle gå till, vilket Abel lydde. Tron måste alltid omsättas i praktiken för att vara tro. Det handlar om att höra och göra. Abel brukar kallas den förste martyren. Han blev dödad för sin tro och sin lydnads skull, och det av sin egen bror.

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död.

5 Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

I Gen 5:24 kan vi läsa om att Henok ”vandrade med Gud”. Det är ett vackert och djupt meningsfullt sätt att uttrycka den närhet till Gud de levde i. Samma sak sägs om Noa också.

Gud gör under genom historien.

I Gen 6:1 står det att ”Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud”

Noa är en central gestalt i historien och i en enda mening sägs det viktigaste om hans liv. Han hade också hört från Gud och agerade i enlighet med det. Han satte Gud främst i sin gudsfruktan och byggde en ark för att rädda sig och de sina. Det hånades och mötte motstånd under hans levnad. Men genom sin tro och sin lydnad blev han både en förebild för trons hjältar som skulle ta Guds ord på allvar och följa honom. Vi kan läsa om Noa i 2 Petr, där han beskrivs som ”rättfärdighetens förkunnare” (2:5).

Han måste alltså ha varnat sina samtida för den kommande domen och manat dem till omvändelse. Men de lyssnade inte och när tiden var inne kom floden och utrotade alla levande varelser. Arken har ju blivit en förebild och en symbol för den ultimata räddningen genom Jesus Kristus.

Det kräver en särskild reflektion att tänka över Guds domar, som har skett i historien och som kommer att ske. Gud vill först och främst att syndare ska omvända sig och tro för att kunna bli räddade. Men om man vägrar kommer Guds dom över ett ont, upproriskt, ogudaktigt och syndigt liv.

Här är den aktuella versen från Hebreerbrevet:

I tron byggde Noa en ark i helig fruktan för att rädda sin familj, efter att Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro.

Dessa två meningar lär oss så mycket. Dels att Gud i sin nåd och godhet alltid varnar innan han agerar och dömer, eftersom Gud alltid primärt vill rädda människor. De trons människor som lyssnar och lyder det Gud säger blir också ett vittnesbörd inför en fientlig omvärld som inte vill ha med Gud att göra.

Parallellt med läsningen av Hebreerbrevets kapitel är det bra att läsa texterna i Första Moseboken också för att få med hela sammanhanget. Bibeln ska alltid läsas och förstås i sin helhet. Författaren av brevet gör ett medvetet teologiskt urval utifrån vad han vill ha sagt.

+++

Del II

Jag fortsätter med Hebreerbrevet kap 11. . Från v 11 handlar det om de centrala gestalterna i frälsningshistorien från Abraham och framåt.

Med Abraham började judafolkets historia som också kom att rymma vår egen historia som kristna. Det var inte början på människors trosvandring, utan enskilda människor hade vandrat med Gud innan som vi läst i de första verserna av brevet. Men det är början på historien ett helt folk som utvalts att leva i förbund med Gud.

Villkoren är dock desamma för människans del: att höra och tro, göra och lyda. Det har gällt för alla Guds tjänare i historien och för oss idag. Abraham kallades ut ur en kultur där man tillbad många gudar till att följa den sanne Guden, som han inte känt från början.

Jag ser vissa likheter mellan skildringen av Guds utkorelse av Abraham och skapelseberättelsen. Vi får inga förklaringar eller bakgrund vad som sker. Den första meningen i Gen 12 uttrycker bara Guds suveräna beslut och vilja att utvälja Abraham. Vi läser att Herren talade till honom och det är början på hela frälsningshistorien som vi känner den. Det är en skapande akt precis som när Gud talade i begynnelsen och skapade universum. Det är början till Guds nyskapelse, som når sin fullbordan med frälsningen i Jesus Kristus, och när församlingen föds på Pingstdagen och Herren gör allting nytt mitt i världen.

Guds kallelse måste ha varit så övertygande att Abraham lydde och bröt upp från sin miljö utan att från början ha fått veta allt som skulle ske, åtminstone enligt Hebreerbrevet. Enligt Första Moseboken 12:1-4 får vi veta att Herren lovade att visa honom ett land han skulle få och att han skulle bli till ett stort folk. Gud skulle välsigna honom och göra hans namn stort, och han skulle bli en välsignelse. 3 Gud skulle välsigna dem som välsignar honom och förbanna den som förbannar honom. I Abraham skulle alla släkter på jorden bli välsignade.

Men författaren till brevet tar inte upp detta eftersom han antagligen förutsätter att läsarna var väl förtrogna med berättelsen i Genesis. Han betonade det väsentliga för sin tolkning, att allt skedde i tro i Abrahams och hans familjs liv, och gör sedan en egen reflektion om att ”han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.” Det är ett utmärkande drag hos alla dessa trons människor, att de inte fick se vad de trodde. Men Gud hade förberett det himmelska landet för dem, och en stad.

” I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. 9 I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte.

10 Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. 11 Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. 12 Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död.

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.

+++

Författaren tolkar historien teologiskt, och särskilt kristologiskt, vilket alla författare i NT gör. De ser historien genom det som skett i och genom Kristus, och läser in detta.

17 I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena. 18 Och till honom hade Gud sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande.

19 Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka från de döda. Därifrån fick han honom också tillbaka, bildligt talat”.

Det är en oerhört viktig tanke, att Abraham litade så mycket på Gud att han räknade med att Gud kunde uppväcka Isak från de döda, om han nu verkligen skulle blivit tvungen att genomföra offret. I texten i Genesis 22:5 läser vi att Abraham nämnde för sina tjänare att han och gossen skulle komma tillbaka. Det måste väl betyda att han verkligen trodde att Isak skulle få leva. Abraham räknas som trons fader, trots svagheter och svårigheter, vilket är en tröst för oss. Men han höll fast vid Guds ord och löften

Ty så älskade Gud världen..

Dessa verser brukar kallas ”den lilla Bibeln”, eftersom de kan sägas sammanfatta den kristna tron. Här sägs det största och viktigaste som kanske skrivits ner i historien. Vi har hört det många gånger men just därför är det viktigt att återigen tänka på vad det verkligen betyder.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” .. (Joh 3:16-17.)

Här ser vi att kärleken oftast är ett verb, Gud älskar aktivt och gör saker i historien. I Joh 1:a brev står det att Gud ÄR kärlek (4:16), men vi skulle inte veta vad det betyder om inte Gud hade agerat. Skulle vi tro på en teoretisk utsaga om inte Gud hade visat och bevisat att det är sant?

Knappast. På samma sätt som vi har svårt att tro på en människa som kan bedyra sin kärlek men aldrig gör något för att visa det. Guds kärlek är ingen sentimental och vacker idé, ingen teori utan förpliktelse. Det är bokstavligen blodigt allvar. Guds kärlek ledde honom ända till att visa den kärleken i konkret gärning, i Sonens blödande kropp på korset.

Är inte det för konkret?.. Att Guds egen Son dör på ett kors? Det är och har alltid varit en stötesten. Många anklagar Gud för att inte gripa in, att vara fjär och avlägsen. Men när han verkligen grep in tycker man det är frånstötande och obegripligt. Men så gör en älskande Gud för att rädda människor från de destruktiva krafter vi alla är underställda. Det är och förblir ett mysterium som med allt annat djupt och betydelsefullt i tillvaron. Vi kan inte förstå det helt, att Jesus tog allt vårt onda på sig och att han ger oss allt sitt goda, bara vi tror på honom. Men så är det, så står det skrivet.

Gud älskar oss så mycket att han vill att vi ska vara hans och inte gå förlorade. Den möjligheten är en verklighet som vi inte helt förstår innebörden av, men det är något fruktansvärt. Det är att vara skild från Gud i evighet, vara kvar i synden och under förbannelsen. Synden stod emellan oss och Gud. Därför fick Jesus ta konsekvenserna av vår otro och olydnad. Han lät sin dom över synden drabba sin Son för att rädda oss. Men det var för att vi skulle kunna förenas med vår himmelske Fader. Hans ofattbart stora kärlek söker vårt hjärtas gensvar som är trons ”ja” och ”tack”.

Kärleken kan aldrig tvingas på någon. Hur ofattbart det än är så kan inte ens Gud ”tvinga” sin kärlek på någon. Han äskar alla och vill att alla ska räddas och bli hans, men vi måste tro det och ta emot. Det är det storartade och allvarliga för oss, att vi kan förkasta hans kärlek, vända oss ifrån hans utsträckta armar.

Gud verkade med och genom människor i historien för att genomföra sin räddningsplan, trots stort motstånd, att till sist låta sin Son födas in i denna värld.

Det började med Abraham och löftena till honom, att välsigna hela mänskligheten i och genom honom. Guds utvalda folk vandrade inte alltid i trons lydnad och det var en lång väg genom historien, ofta mitt i de storpolitiska skeendena. Bibeln berättar från början till slut om Guds uthålliga kärlek, som till slut kommer att segra över allt motstånd från andevärldens makter och människors ovilja att tro på det Gud gjort.

+++

Ty så älskade Gud.. att han utgav.. för att. Här är sammanfattningen av frälsningshistorien: Gud visar i denna aktiva osjälviska handling, i denna agape-kärlek, att han gav av sitt eget hjärta, sin egen älskade Son, ett med honom själv i helighet och upphöjdhet, för att vi skulle få dela hans liv och inte gå förlorade för evigt. Fadern och Sonen visste att det skulle innebära förkastelse, lidande, ensamhet, övergivenhet och den för oss ofattbara smärtan Jesus genomled på korset när han tagit alla världens synd på sig själv.

Som Johannes skrev i sitt 1:a brev brev, kap 3: ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.”

Så älskar Gud. Så konkret, så nära. Under Jesu liv ser vi denna aktiva kärlek när han botade sjuka, rörde vid de oberörbara, upprättade syndare, förkunnade och undervisade om Guds rike. Han fortsätter sitt verk genom den helige Ande över hela vår jord.

Kärlek utan givande är svårt att föreställa sig. Vi tar först själva emot för att kunna ge på alla olika konkreta sätt som det behövs. Gud bevisade sin kärlek till oss när Jesus dog och uppstod för oss. Han gav oss förlåtelse och liv. Vi kan därför förlåta och välsigna varandra.

Hela skapelsen är också ett bevis på Guds kärlek. Den Gud som räddade oss, skapade också hela universum. Hans nåd och godhet, försyn och kraft uppehåller livet på jorden mot allt som vill fördärva och förstöra. Till sist ska hans kärlek triumfera vid Jesu återkomst och hans rike bli synligt i alla sin härlighet.

Ordspråksboken 1-3.

Ordspråk är en urgammal och vanligt förekommande form av kortfattade sentenser som b la uttrycker visdom och livsklokhet. Bibeln, som det rika bibliotek av böcker den består av, har dels en särskild bok med ordspråk, men också många uttryck som infogats i vardagsspråket som ordspråk från olika ställen i Bibeln.

Det finns visst minst ett sextiotal sådana, t ex ”Ingenting nytt under solen”, ” Tala är silver men tiga är guld” ” gå igenom eld och vatten”, inte ett jota, ”, ”arbetaren är värd sin lön”, ”falla i god jord”, ”av frukten känner man trädet”, ”skilja agnarna från vetet” osv osv.

Ordspråkboken räknas tillsammans med Predikaren och Jobs bok till Vishetslitteraturen. Det finns alltså mycket goda råd att ösa ur dessa skrifter om hur vi kan lära oss att leva goda liv i enlighet med Skaparens instruktioner.

Det finns 31 kapitel, ett per dag de flesta månader. I första kapitlet möter vi visheten själv som kallar till bot och bättring. Kung Salomo, som skrev dessa ordspråk, använde sig av en känd litterär form i denna genre, att personifera visdomen, här som en kvinna. Det hebreiska ordet för visdom är femininum, ”Chokmâh”, och då var det naturligt att framställa visheten som kvinna. Man kan enligt mig, inte göra mer teologi av detta än så.

Det typiska för ordspråken är uppdelningen mellan de kloka och dåraktiga, de rättfärdiga och orättfärdiga, de två livsvägarna vägarna. Med detta enkla grepp blir uppmaningen att välja rätt väg, Guds väg, extra tydlig.

Dagens verser är därför en bra inledning till hela boken:

”Att frukta Herren är början till kunskap, men vishet och förmaning föraktas av dåren”. (1:7) , och

” Men den som hör mig skall bo i trygghet utan att behöva frukta något ont”. (1:33).

Kap 2

Dag 2 i genomgången av Ordspråksboken. Det är omöjligt att inte citera dessa femton verser ur det andra kapitlet. De hänger ihop och visar på något viktigt, som ofta återkommer i Bibeln: det är det helhjärtade och ihärdiga sökandet efter Gud och hans vishet som belönas och ger resultat.

I Femte Moseboken läser vi: 9..” Men om ni där söker Herren, din Gud, skall du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ”, och profeten Jeremia skrev om Herren: Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” (29:11).

Tänk på Jesu löfte: ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. 9 Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, 10 eller en orm, när han ber om en fisk? 11 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom”.

Jakob skrev i sitt brev: ”Om någon brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den…”(1:5).

+++

”Min son, om du tar emot
mina ord
och gömmer mina bud inom dig,
2 så att du låter ditt öra
ta vara på visheten
och böjer ditt hjärta till klokheten,
3 ja, om du ropar efter insikt
och höjer din röst
för att kalla på klokheten,

4 om du söker efter den
som efter silver
och letar efter den
som efter en skatt,
5 då skall du förstå
Herrens fruktan
och finna kunskapen om Gud.

6 Ty det är Herren som ger vishet,
från hans mun kommer kunskap och förstånd.
7Åt de redbara
har han visa råd i förvar,
en sköld är han
för dem som lever ostraffligt,
8 han beskyddar det rättas stigar,
sina frommas väg bevarar han.

9 Då skall du förstå rättfärdighet, rätt och redbarhet,
det godas alla vägar.
10 Ty vishet skall komma in
i ditt hjärta
och kunskap bli ljuvlig för din själ,
11 eftertänksamhet skall bevara dig
och klokhet beskydda dig.”

Kap 3

Dag 3 med 35 innehållsrika verser i Ordspråksboken, som inte citeras i exakt ordning här. Syftet är att ge några smakbitar som förhoppningsvis leder till läsning av hela boken, dag för dag. Det kan man göra månad efter månad och finna nya pärlor. Så är det med Bibeln i stort, den enda bok man aldrig blir färdig med, ens efter ett helt livs läsning.

Den är så ofattbart rik på allt vi behöver av sanning, vägledning, tröst, styrka, hjälp i alla livets omständigheter, och den ger oss framför allt gemenskap med vår kärleksfulle Skapare och Gud själv, som inspirerat allt i den.

Kunskapen om sambandet mellan kropp och själ och det s k holistiska perspektiv på människan är ingenting nytt. Bibeln var först med att visa att människan är en helhet, vilket framkommer på många ställen.

I v 7 läser vi:

Håll dig inte själv för vis,
frukta Herren och fly det onda.

8 Det skall ge hälsa åt din kropp,
ny styrka åt alla dess ben.

Några andra goda råd:

3 Låt ej godhet och sanning
vika ifrån dig..

5 Förtrösta på Herren
av hela ditt hjärta,
förlita dig inte på ditt förstånd.
6 Räkna med honom
på alla dina vägar,
så skall han göra dina stigar jämna.

9 Ära Herren med dina ägodelar..

11 Min son,
förakta inte Herrens fostran,
förarga dig inte över hans tuktan.
12 Ty den Herren älskar tuktar han
liksom en far den son
som han har kär.

27 Neka inte den behövande
din hjälp,
när det står i din makt att ge den..

29 Tänk inte ut något ont
mot din nästa,
när han tror sig bo trygg
i din närhet..

+++

Till sist, ett sammanhängande stycke om de stora välsignelser visheten ger, och om Guds skaparverk genom sin vishet:

13 Lycklig den människa
som finner visheten,
den människa som får förstånd.
14 Ty det är bättre att få vishet
än silver,
den vinst den ger är bättre
än guld.

15 Den är dyrbarare än pärlor.
Allt härligt du äger
går ej upp mot den.
16 Långt liv bär den i sin högra hand,
i sin vänstra rikedom och ära.

17 Vishetens vägar är ljuvliga,
alla dess stigar är trygga.
18 Ett livets träd är visheten
för dem som får tag i den,
de som håller fast vid den
må prisas lyckliga.

19 Genom visheten har Herren lagt jordens grund,
himlen har han berett
med förstånd.
20 Genom hans kunskap bröt djupets vattenmassor fram
och molnen dryper av fukt.

21 Min son, bevara klokhet
och eftertänksamhet,
låt dem inte vika från dina ögon.
22 De skall ge liv åt din själ
och bli ett smycke för din hals.

23 Då skall du vandra trygg
på din väg,
din fot skall inte slinta.
24 När du lägger dig
skall inget förskräcka dig,
och när du lagt dig
skall du sova gott.

25 Du behöver inte frukta
för plötslig skräck,
eller för ovädret som kommer över de ogudaktiga.
26 Ty Herren skall vara
din förtröstan,
han skall bevara din fot för snaran.

Tillbedjan och trons goda kamp.

Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ger oss många glimtar in i den himmelska världen där den eviga lovsången pågår inför Guds tron samtidigt som den sista svåra tiden på jorden skildras i detalj. Lovprisningarna, bönerna och proklamationerna från det himmelska fungerar nästan som en kommentar till det konkreta skeendet. Man kan säkert analysera sambanden i detalj, men här får det räcka med att påminna oss om hur viktigt det är att ständigt lyfta vårt hjärta till Gud i tillbedjan, något vi är skapade för att göra.

Det gäller såväl i goda tider som i onda. Det är särskilt viktigt att komma ihåg att Gud har full kontroll över vad som sker i det stora världsvida perspektivet och i våra enskilda liv, och han har sina absoluta gränser för hur länge det onda får pågå.

För att vi ska kunna stå fasta i tron och övervinna i den sista tiden med all nöd, förföljelse, bedrägeri och avfall runt omkring oss måste vi ha blicken mot det som är därovan, som Paulus skrev, och leva i bön och tillbedjan. Det är en källa till kraft, tröst och hopp.

Jag tar med alla exempel från de sju kapitlen, och det är också betydelsefullt att det är just sju, ett tal som återkommer i hela boken.

+++

I kap 4 lovprisas den Allsmäktige, Skaparen:

Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som skall komma (4:8).

”Du vår Herre och Gud är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom de till och blev skapat (4:11),

och i kap 5 sjungs den nya sången till Guds Son, Lammet.

”Och de sjöng en ny sång: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slakatad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konunga döme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden (5:9),

” Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten , kraften och äran, härligheten och tacksägelsen ( 5:12), och ”Honom som sitter på tronen, honm och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter” (5:13).

I kap 7 :

Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de ropade med stark röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”

11 Och alla änglarna stod runt tronen och de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade: ”Amen! Lovsången, härligheten, visheten, tacksägelsen, äran, makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen.”

Vidare i kap 11, när den sjunde basunen ljuder:

”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han ska vara kung i evigheters evighet.”

16 Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina ansikten och tillbad Gud 17 och sade: ”Vi tackar dig, Herre Gud Allsmäktig, du som är och som var, för att du har tagit makten, din stora makt, och nu är kung. 18 Folken vredgades, och din vrede har kommit, tiden när de döda ska dömas och du ska löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som vördar ditt namn, små och stora, och fördärva dem som fördärvar jorden.”

I kap 12 ljuder denna mäktiga kungörelse när en stark röst från himlen säger:

”Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. 11 De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.

12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.”

I kap 15:

Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet stod de som hade besegrat vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna 3 och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: ”Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig. Rätta och sanna är dina vägar, du folkens Kung. 4 Vem skulle inte vörda dig, Herre, och prisa ditt namn? Bara du är helig, och alla folk ska komma och tillbe inför dig, för dina rättfärdiga domar har uppenbarats.”

Kap 19:

Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: ”Halleluja!

Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud, 2 för hans domar är sanna och rätta. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden med sin otukt och straffat henne för sina tjänares blod.”

3 Än en gång sade de: ”Halleluja!” Och röken från henne stiger i evigheters evighet. 4 Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” 5 Och från tronen kom en röst som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar honom, både små och stora!”

6 Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: ”Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung. 7 Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo. 8 Skinande rent linne har hon fått att klä sig i. Linnet är de heligas rättfärdighet.”

Vi kan be och prisa Gud med dessa ord i Uppenbarelseboken, på samma sätt som vi använder Psaltaren och t ex Paulus böner. Det är en stor kraft och hjälp att göra det på vår ibland svåra vandring hem till Gud.

Några viktiga kvinnor i Jesu släkttavla.

profet

Det finns många släkttavlor i Bibeln, särskilt i GT. De har något viktigt att berätta, även om de ofta kan kännas väl långa och främmande för oss. Men de visar på hur viktiga de tolv stammarna var i Israel och de enskilda människorna i dessa släktled. Det understryker också hur Gud agerat i den konkreta historien ända från det första kapitlet i 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, där folk, stammar och folkslag prisar Gud.

Här ska jag reflektera över de fyra kvinnor som är omnämnda i Jesu släkttavla.

+++

Jag börjar med en mina favoriter, Rahab i Josuas bok, som var en av de första hedningar som omvände sig till Israels Gud. Läs gärna själva den fina berättelsen i kap 2 och 6:22-23.

Det handlar i korthet om att denna kvinna visste/trodde att Herren redan hade gett Israels folk landet. Hennes liv blev så extraordinärt att hon blev upptecknad i Jesu egen släkttavla, Matt 1:5, eftersom hon vågade handla på sin tro trots att det var förenat med risker. Hon hade nämligen hört om Guds mäktiga gärningar och agerade på ett smart och klokt sätt utifrån det: hon gömde de spejare som Josua, Mose efterträdare, hade skickat i förväg för att utforska staden och ingick en edsvuren överenskommelse med dem, om att de i gengäld skulle låta hela hennes släkt undkomma med livet när de intog staden.

Staden där hon bodde, Jeriko, var centrum för den värsta formen av kanaaneisk fruktbarherhetskult, depraverad moral och avgudastyggelser. Rahab själv var prostituerad och levde säkert ett svårt liv.

När Gud uppfyllde sina löften, som han gav redan till Abraham, om att hans efterkommande skulle få detta land och som han sedan stegvis genomfört, dömde han också folkens avgudar. Det har vi ett praktexempel på i 2 Moseboken när Gud dömde Egyptens avgudar och sedan förde ut sitt folk från slaveriet i Egypten.

Därför blev hon och alla som tillhörde henne också skonade när murarna föll och Israels folk intog staden. De fördes ut i säkerhet. Hon gifte sig senare med Salmon, från Juda stam och fick sonen Boas, som i sin tur var Ruts man. De fick sonen Obed som var far till Isai, kung Davis far.
Rababs ord: ”Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden” , är en underbar bekännelse till den sanne Guden.

Rahab omnämns inte bara i Hebr 11:31, kapitlet om trons förebilder i NT, utan prisas samtidigt för sin gärning i Jakobs brev, 2:25. Hon både trodde och agerade ju utifrån sin övertygelse. Det är i sig en illustration till hur man kan se på tron och visar att de inte behöver vara varandras motpoler i ett avseende.

När det gäller vår eviga frälsning är det naturligtvis uteslutande tro som gäller på det Gud gjort i Jesus Kristus. Vi är frälsta av nåd (helt gratis, utan vår förtjänst) genom tro på Jesus, och får rätt ställning inför Gud, görs rättfärdiga. Att tron sedan uttrycker sig i gärningar är en naturlig konsekvens av trons liv. Det var antagligen det Jakob menade.

+++

Jag fortsätter nu med de tre andra kvinnor som också spelade en viktig roll i Jesu släkttavla, Tamar, Rut och Urias hustru Batseba.

Men först ska jag säga några allmänna ord om läsningen av Bibeln, och särskilt GT. Vi möter där dels mycket ofullkomliga människor och familjer som hade inbördes konflikter och problem, dels Gud som trots allt detta verkar i och genom dem för att genomföra sin frälsningsplan. Berättelserna är befriande ärliga och man försöker inte försköna personerna eller skyla över missgärningar och fel. Det är sannerligen inga helgonlegender.. Desto mer framstår också Gud själv som ofattbart tålmodig, helig, vis, nådig, stark och oändligt kärleksfull att han till sist fullbordar sin frälsningsgärning genom Jesus själv. Vägen dit var lång och svår, men tydligen värd sitt pris. Människan är sig lik i alla tider.

Vad gäller Tamar kan jag inte gå in på alla detaljer här, (läs själva i Gen 38) men i stora drag kan sägas att hon var sonhustru till Juda och giftes bort med Judas förstfödde son Er, som var ”ond i Herrens ögon och Herren dödade honom” (v 6). Eftersom Tamar inte fått barn med Er var seden den att brodern skulle skaffa avkomma genom att gifta sig med broderns änka och och därigenom säkra släktlinjen. Men Onan som han hette vägrade göra sin plikt och Gud dödade även honom. Det här är ju inte helt lätt att förstå och visar hur långt vi befinner oss från dessa berättelser, inte bara tidsmässigt utan i alla aspekter.

Det fanns en tredje son, Sela, som Tamar inte fick möjligheten att gifta sig med.
Då klädde hon ut sig till en prostituerad och förförde den ovetande Juda, hennes svärfar alltså, och blev på så sätt gravid . Juda erkände det rättmätiga i hennes beteende när han sade: ” Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela”. (vv 26).

Hon agerade alltså på detta sätt för att få söner och säkrade därmed släktlinjen genom tvillingarna Peres och Sela. Peres är den som omnämns i släkttavlan tillsammans med sin syster Sara.

Det är en förfärlig historia egentligen, men någorlunda begriplig i sitt historiska och kulturella sammanhang.

Genom Judas släktlinje föddes till sist alltså vår frälsare, den ende helige och syndfrie Jesus, Guds Son, vilket är fantastiskt att tänka på.

+++

Rut var moabitiska och gifte sig med sonen till Elimelek, från Betlehem, och hans hustru Noomi som hade utvandrat på grund av hungersnöd till Moab, ett område öster om Döda havet. Rut vägrade att lämna sig svärmor när hennes man och svärfar dog, och flyttade med till Betlehem. I den fina berättelsen i Ruts bok skildras hur hon träffar en israelitisk bonde vid namn Boas. De gifter sig och får en son som alltså blir farfar till kung David.
Här är alltså återigen en kvinna av hednisk börd som får vara med i Jesu släkttavla. Hennes ord till sin svärmor Noomi visar på hennes trofasta sinnelag och vilja att bli en del av Guds folk och tro på Israels Gud. ”..Ty dit du går vill lockså jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud” (Ruts bok 1:16-17).

Denna Boas var en släkting till Ruts svärfar Elimelek och seden med ”bördemän” (Hebr Goel), återlösare, innebar att en släkting till en död man hade en skyldighet att ta hand om familjemedlemmar i nöd. Rut var ju änka och barnlös och Noomi fick också en trygghet på detta sätt.

+++

Vad gäller Urias hustru, Batseba, så var hon själv inte aktiv i att forma sitt öde utan fick passivt utstå konsekvenserna av att kung David upptändes av begär till henne och låg med henne varefter hon blev gravid. Han lät då döda hennes man och gifte sig med henne. Men det barnet dog. Hon födde sedan Salomo, som så småningom blev Israels förste kung. På det sättet kom hon också med i Jesu släkttavla. Men vi får inte veta något om vad hon kände och tänkte om allt detta. Fokus är på kung David.

Vi vet hur profeten Natan kraftfullt konfronterade kung David med de svåra synder han begått och att han uppriktigt ångrade sig. Men han kom inte undan konsekvenserna av detta och fick sedan stora problem med sina söner. Det är dock en helt annan historia…

Meningen med språk är ord med mening. Inledning.

ord

Jag ska reflektera lite över språket. Vi lever i och genom språket i vid mening. Det finns naturligtvis många sorters språk förutom de talade och skrivna språken, t ex teckenspråk, kroppsspråk, bildspråk osv. Vi uttrycker oss ju inte bara rent intellektuellt, utan också kreativt genom många andra uttrycksmedel.

Men det handlar i grunden om kommunikation, som i sin tur är en slags definition på mänskligt liv. Det är så för att vi är skapade i Guds avbild. Han är en kommunicerande Gud i dess absoluta och fullkomliga betydelse. Vi är skapade för relationer och därmed kommunikation, utbyte, delaktighet i gemenskaper som skapar identitet och definierar individens plats. Det lilla barnet erövrar världen genom att lära sig vad saker heter och i takt med sin utveckling växer förrådet av ord och begrepp och därmed kunskapen, vilket gör möjliggör ett abstrakt tänkande.

Vi formulerar våra tankar i språk som gör dem begripliga för oss själva och som vi kan kommuniceras till andra. Vi bygger upp hela vår förståelse av världen, andra människor och oss själva genom språk.

Därför har berättelserna har alltid varit viktiga och centrala för individen, släkten och folket, det som förmedlar ett kulturarv och förhoppningsvis ett andligt arv samt historia.

För Gud som skapade oss är språket också väsentligt. Han skapade genom att tala och han har genom historien kommunicerat med oss, sina avbilder, genom att tala och agera. Talande och handlande hänger ihop, särskilt för Gud. Han gör det han säger och säger det han gör. Mer om betydelsen av ”ord” på hebreiska och grekiska längre fram!

Gud har talat och han gav oss förmågan att höra och förstå. Det är egentligen ett stort under, att vi har fått del av Skaparens egna tankar och planer för sin värld. Guds ord är alltid skapande och han har talat sitt liv, sin kärlek, sin visdom in i oss.

+++

Språk överbringar fakta, kunskap, budskap, värderingar och känslor och skapar gemenskap och mening. Vilket slags språk det än är tal om finns det ett meddelande till oss. Vi är meningsskapande varelser och försöker alltid hitta meningsfulla mönster och budskap i det vi uppfattar med våra sinnen. I det stora hela försöker vi hitta meningen med våra liv.

Hur fungerar det när vi läser en text? Först får eller skapar vi oss ett helhetsintryck om vad det är för slags text utifrån sin kontext innan vi lägger märke till detaljer i förhållande till helheten. Så gör vi också när vi betraktar ett landskap, lyssnar på musik, betraktar ett konstverk, lyssnar på en föreläsning eller en människas berättelse.

Vad är det viktigaste för oss när vi läser en text? Att först och främst förstå själva det budskap den förmedlar, dess betydelse i bred mening. Det beror i sin tur på vad är det är för slags text. Vi läser ett brev från en vän, en bruksanvisning, en tidningsartikel eller en skrivelse från en myndighet på olika sätt. Men det är omöjligt att läsa en varudeklaration som ett stycke poesi eller en lärobok i fysik som en bekännelseskrift eller roman. Det är något i själva texten som får oss att uppfatta den på det sätt den ska förstås. Det är något vi omedelbart förstår och inrättar oss efter. Det sker nästan intuitivt.

Texten rymmer en dold uppmaning: läs mig som författaren menade när han/hon skrev mig och läs inte in något som inte står där! Det kräver en ansträngning från vår sida och är naturligtvis inte fullt möjligt eftersom vi är påverkade av vår förförståelse som man brukar säga. Det sker ett slags samspel mellan den konkreta texten och dess författare och oss själva där vi förhoppningsvis försöker göra vårt bästa för att första författarens avsikt. Detta ska jag återkomma till. Oftast uppfattar vi också budskapets helhet innan vi analyserar detaljerna, något som är viktigt att påpeka. Det är som sagt självklart, men måste ändå sägas.

Olika slags texter kan bära fram samma budskap i olika form och innehållet är alltid viktigare än själva formen. Vi är skapade sådana, att vi söker mening och ett budskap. Vi vill förstå och se sammanhang . Vi förstår att den litterära formen bär ett innehåll, en mening, ett budskap, som kan vara viktigt för oss. Språk är ju meningsbärande och förmedlar kunskap/information som vi tar till oss. Vi utvärderar och tolkar den utifrån våra referensramar på olika sätt beroende på vad det är för text och i vilket sammanhang den finns.

Det finns t ex naturvetenskapliga och juridiska fackspråk, filosofiska och religiösa texter som måste förstås utifrån sina förutsättningar. Det väsentliga är alltså att vi vill veta vad texten har att säga oss, vad det än är för slags text.

Det är också en viktig förutsättning för hur vi läser och förstår bibeltexterna. Vad har vi för slags texter i Bibeln och hur ska vi läsa dem? Det är avgörande att förstår dem så bra som möjligt för att vi ska kunna ta till oss budskapet. Gud är verkligen den som talar ord med mening. Guds Son, Ordet, heter LOGOS på grekiska som just betyder mening, förnuft, plan.

Här gäller samma allmänna regler för de olika slags litterära stilar ett språk omfattar. Vi läser inte Uppenbarelseboken, Sakarja och Daniel på samma sätt som vi läser Samuelsböckerna, evangelierna eller Psaltaren. Det är självklart men måste ändå sägas. Vad vi dock måste fastslå som ett obestridligt villkor är att vi tror att det är Gud själv som talar till oss och att det han säger är sant när det gäller det väsentliga: frälsningshistorien.

Jag återkommer till diskussionen om hur vi läser Bibeln, bokstavligt och symboliskt. Det beror helt på vad det är för slags text. Vi ska läsa och försöka förstå den i enlighet med författarens intention. Naturligtvis betyder det också i förlängningen att vi måste ta ställning till och försöka förstå den tidens bildspråk, symboler, kulturella bakgrund, hur man använde siffror och tal t ex. Men vi måste vara medvetna om risken med att läsa in något i texten från vårt perspektiv.

Det betyder t ex att Johannes skrev Uppenbarelseboken i en apokalyptisk genre, men också som en profetia, vilket står i kap 1:3. Då måste vi försöka tolka metaforerna och symbolerna så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna och i hela den bibliska kontexten. Bara för att andliga sanningar om verkliga fenomen eller skeenden inte kan uttryckas på annat sätt än i symboler och bilder betyder inte att de skulle vara mindre sanna och verkliga.

Det finns bara olika litterära former att uttrycka budskap, mening, verklighet och sanning i och genom. När det gäller de berättande avsnitten läser vi dem som den historia det är. Det som kan vara svårare är hur vi ska förstå Genesis 1-11. Jag återkommer till det. Det är historia och berättelser av ett speciellt slag.

Bibeln innehåller prosa, poesi, bildspråk, symboler, profetior osv och dessa genrer uppenbarar Gud och hans handlande på olika sätt och även mänskliga erfarenheter av Guds ord och handlande. Vi bör försöka förstå dem utifrån de förutsättningar som själva texten och dess kontext utgör.

Efter Jesu uppståndelse.

graven

Jesu uppståndelse är en av världshistoriens största och mest avgörande händelser. Jag ska ta upp flera aspekter av detta men börjar med ögonvittnena själva.

Det var många människor som fick möta Jesus efter uppståndelsen. Maria Magdalena, som stod utanför graven och grät, var bland de första som fick se honom (Joh 20.). Lukas berättar också att det var två kvinnor till vid graven, 24:9-10 . Hon berättade den glada nyheten för lärjungarna och sedan visade sig Jesus för dem och sade sitt: ”Frid vare med er”. Genom Jesu död och uppståndelse har Guds Shalom blivit en konkret verklighet. Vi som är försonade med Gud får leva i denna välsignade frid, som innebär ett helat och helt liv.

Tomas, som brukar kallas tvivlaren, var inte med de andra lärjungarna när Jesus visade sig för dem första gången, men Jesus kom genom låsta dörrar och lät Tomas röra vid sina händer och såret i sidan. Jesus sade då dessa viktiga ord: ”Saliga är de som tror, fast de inte ser”. Så är vi då saliga, vi som enligt 1 Petr 1:8-9 älskar honom utan att ha sett honom, och fastän vi inte ser honom tror vi på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då vi nu är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning.

Petrus blev upprättad efter förnekelsen och kallad på nytt till tjänst. Denna underbara berättelse om Jesu trofasta kärlek och förlåtelse finns i Joh 21. Den är för lång att citera här, men läs gärna själva.

Emmausvandrarna fick också möta Herren på vägen och Jesus både undervisade dem om allt som stod skrivet om honom i Skrifterna och bröt brödet. (Luk 24:13-35). Det är också en underbar skildring.

Enligt Matteus gick den Uppståndne före lärjungarna till det berg i Galileen, dit Jesus hade befallt dem att gå. Där gav han dem det vi kallar för missionsbefallningen:

” Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. 18 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Bibeln ger alltid en ärlig beskrivning av människorna och förskönar aldrig deras attityder och beteende. Här står det att några tvivlade..

+++

Paulus beskrivning i 1 Kor 15 måste också vara med här:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, 5 och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
6 Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. 7 Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. 9 Ty jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.

Detta kapitel är mäktigt, innehållsrikt och mycket lärorikt om hur Gud verkar i sin stora räddningsplan för mänskligheten.

Vi vet även av Apostlagärningarna att Jesus stannade hos lärjungarna i 40 dagar innan det blev dags för honom att återvända till sin Fader. Lukas skrev : ”

I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.

4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

+++

Vi kanske inte tänker på vårt dop så ofta, men det som skedde där är en bestående verklighet för oss som tror och som förblir i Kristus. Genom detta välsignade dop blev vi förenade med Jesus i hans död och uppståndelse. Det är stort och värt att tacka Gud för. I den första kristna tiden döptes katekumenerna, som fått undervisning om den kristna tron och livet just under påsken, och fick sedan delta i nattvarden.

..”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? 4 Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5 Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans”. (Rom 6:3-5).

”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. 19 I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, 20 för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.
21 Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, 22 han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom.” (1 Petr 3:21-22).
+++

Jesu sista ord på korset.

Man brukar tillmäta en människas sista ord en stor betydelse. Det säger mycket om henne själv. Jesus hade visserligen hållit ett långt avskedstal och förberett sina lärjungar, men hans ord på korset visar djupet i hans kärlek och omsorg om människorna in i det sista och hans överlåtelse till sin Fader.

Mitt i sin stora smärta och förnedring säger han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Lk 23:34). Lukas berättar också om de två rövarna som korsfästes till höger och vänster om honom. Den ene skymfade Jesus, men den andre sade några sanningens ord som visar på påskdramats själva kärna.

”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vi får vad vi förtjänat. Men han har inte gjort något ont.

Och han sade:”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike. Jesus svarade:”Amen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset” (23:39-43).

Rövaren erkände att han var skyldig och förtjänade sitt straff. Han visste att Jesus var oskyldig och att han verkligen var en kung, vars rike ännu var osynligt. Här ser vi det saliga bytet, som teologer benämner det, i praktiken, när en syndare (om)vänder sig till Jesus och blir förlåten. Jesus tar vårt onda och ger oss sitt goda. Jesus gav rövaren så mycket mer än han bad om till och med, han skulle inte bara tänka på rövaren utan han fick komma till paradiset samma dag.

Jesus var den ende rättfärdiga människan som levat, han var helt syndfri. Men i sin stora kärlek tog han vår synd på sig när han gav han sitt liv för oss alla, för att vi skulle kunna komma till Gud och leva för evigt hos honom.

+++

Jesus hade omsorg om sin mor också. Han anförtrodde henne till Johannes, som skriver följande: ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor:”Kvinna, se din son”. Sedan sade han till lärjungen: ”Se, din mor”. Och från den stunden tog lärjungen henne med hem.” (Joh 19:25-27).

+++

Psalm 22 ger en detaljerad skildring av den fruktansvärda avrättningsmetod som romarna var kända för, korsfästelsen. Det var Kung David, som Petrus i sin första predikan på pingstdagen kallade för profet (Apg 2:30) som fick detta uppenbarat för sig. Han fick veta så många hundra år innan det skedde att Messias skulle dö och uppstå och att Gud därigenom skulle uppfylla sitt löfte till honom om en ättling på tronen. Samtidigt handlar psalmen om lovsång, tillbedjan och förtröstan. Det är som en växelsång mellan lidande och lovsång, något som är djupt betydelsefullt.

Tillsammans med Jes 53 ger de ett exakt porträtt av Herrens lidande tjänare när han lider och dör för vår skull. Profeten Jesajas förutsägelser om Messias liv, lidande, död, seger och herravälde löper genom den bok som bär hans namn.

Lidandet hade sin tid och var planerat av Gud, men den lovsång, tillbedjan och tacksägelse som följde som ett resultat av detta sträcker sig in i evigheten. Lovsången till Lammet pågår inför Guds tron i denna stund och i evighet (Upb 5, 7). Meningen med hans lidande och död var dessa oräkneliga skaror av frälsta människor inför Guds tron.

Gud använder i sin suveräna försyn allt, även dessa fruktansvärda och destruktiva krafter som ondska, lidande, död är, när han genomför sin frälsningsplan. Han visar att han är rättfärdig, räddar oss och omintetgör satans makt genom Jesu offerdöd på korset för oss. Jesus var den enda människan utan synd. Han var fullkomligt rättfärdig och lydig inför Gud. Ingen av oss förstår vad vår Frälsare genomled på korset för oss, när han som var utan synd inte bara bar alla människors synd, utan ”blev gjord till synd”, som Paulus uttryckte det (2 Kor 5:21).

Det finns många sätt i Bibeln att uttrycka detta oerhörda som hände när Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe (Rom 5:8). Han dog för oss orättfärdiga i vårt ställe (1 Petr 3:18) , genomborrades för våra överträdelsers skull, blev slagen för våra missgärningars skull, fick bära straffet (Jes 53).

Jesus kände naturligtvis till alla profetior om honom som finns i GT och han citerade som vi vet ur denna psalm när han hängde på korset: ”Min Gud, min Gud. varför har du övergivit mig? (v 1)

Redan i v 4 kommer detta : ”Dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade och du befriade dem”.

I v 13-22 har vi en mycket stark beskrivning av hur Jesus måste ha upplevt det när han hängde maktlös och utlämnad på korset, i fruktansvärd smärta och vånda.

Sedan återkommer lovsångstemat i v 23 fram till psalmens slut i v 32: ”Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Ni som fruktar Herren, lova honom, ära honom, alla Jakobs barn.

De sista fem verserna är en profetisk proklamation av vad som kommer att ske som ett resultat av detta i framtiden:

”Alla jordens ändar skall tänka på det och omvända sig till Herren.

Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.29 Ty riket är Herrens, han råder över hednafolken.

30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe. Inför honom skall de böja knä,alla de som far ner i stoftet, de som ej kan hålla sin själ vid liv.

31 De efterkommande skall tjäna honom,kommande släkten skall få höra om Herren.

32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighetför det folk som skall födas, att han har gjort det” .

+++

Jesus hängde på korset i sex timmar och vi kan inte föreställa oss vilka kval han gick igenom andligt, själsligt och fysiskt. Törsten var svår. Jesus ropade därför :”Jag törstar” (Joh 19:28) ”för att Skriften skulle uppfyllas”.

I psalm 69 :22 nämns galla och ättika. Jesus fick ättikvin. Det handlade naturligtvis om en svår fysisk törst i det utdragna lidandet. men också om Jesu djupaste törst, åstundan, att fullborda sin kallelse. Enligt Johannes sade han sedan:” Det är fullbordat”. (v 30), böjde huvudet och gav upp andan. De andra evangelisterna skriver att han ”ropade med hög röst och gav upp andan” (Matt 27:50, Mark 15:37).

Lukas tillägger detta: ”Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. Solen förmörkades och förlåten i templet brast itu. Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”.. (23:44-46) .

+++

Det var sannerligen fullbordat. Jesus hade gett sitt liv och överlämnade sin ande till Fadern. Det var en total seger för Guds räddningsplan.

Vi vet hur det slutade! Fadern uppväckte sin Son från de döda på tredje dagen. Låt oss instämma i lovsången till Gud med tacksamma hjärtan!

+++

Framtiden- det stora okända?

Vi människor har alltid velat veta något om framtiden, det stora okända, som kan oroa och skapa fruktan. Därför har det alltid funnits en marknad för lögnaktiga förutsägelser om den, levererade av spåmän och falska profeter. Det finns många orsaker till oro och fruktan i vår värld, särskilt nu med den pågående pandemin som vi inte upplevt någon motsvarighet till på ett par generationer och som påverkar alla och allt.

Det har alltid förekommit katastrofer i form av krig, hungersnöd och farsoter, men i i vår tid är vi direktuppkopplade och kan följa skeendena i realtid. Det kan både öka och minska oron. Ingen vet hur länge just denna djupa kris ska pågå, men den går förr eller senare över och saker återgår mer till det normala. Vi hoppas det. Eller? Måste vi räkna med att det kan bli värre? Vi vill ju alltid att det ska bli bättre och arbetar för det, vilket i sig är bra. Men räcker det? Kommer vi till en punkt när kurvorna inte längre kan peka uppåt?

Vi får gå med våra frågor till Gud själv, som allena vet vad som kommer att hända och som erbjuder en trygghet, en frid och konkret hjälp i våra svårigheter som enskilda och som folk. Ingenting annat håller när allt skakar än Gud själv, som uppehåller sin skapelse och som ytterst har kontroll över det som sker och kommer att hända innan tiden tar slut. Han har även redan uppenbarat framtiden för oss i stora drag.

Vad säger Gud själv om detta i sitt Ord? Bibeln ger en samstämmig helhetsbild av vad som kommer att ske. I det tal om den yttersta tiden som kallas det eskatologiska talet besvarar Jesus lärjungarnas fråga om tecknet på hans återkomst och den här tidsålderns slut och sammanfattar de viktigaste punkterna.

I Matt 24:4 ff varnade Jesus först och främst för bedrägeriet (3 ggr i detta kapitel) och om att många kommer att bli vilseledda när man sätter sin tilltro till andra som kommer i hans namn och påstår sig vara Messias. Men bara Bibelns Jesus är den sanne Frälsaren och Herren, Guds Smorde. Han älskade oss så mycket att ha dog för oss och uppstod för att vi skulle få hans liv och gemenskap med Gud, nu i tiden och i evigheten.

Sedan beskriver han de s k födslovåndarna och början på dem, vilket är en serie av händelser under den period som föregår den verkliga stora nödperiod för världen, då Gud till slut släpper loss sin vrede över människornas otro, obotfärdighet, synd och uppror innan Jesus kommer tillbaka. Gud som haft ett stort tålamod och väntat i sin godhet och kärlek vill att alla ska omvända sig, tro på Jesus och bli räddade, men många kommer att fortsätta vägra och förhärdas istället alltmer även under de förfärliga händelser som kommer över dem. Det är en prövningens tid för alla.

Det är stridslarm, rykten om krig, etniska konflikter, hungersnöd och jordbävningar. Evangeliet kommer att predikas över hela jorden, kristna förföljs och falska profeter fortsätter bedra många samtidigt som laglösheten tilltar och kärleken kallnar.

3 När Jesus sedan satt på Oljeberget och lärjungarna var ensamma med honom, gick de fram till honom och frågade: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” 4 Jesus svarade dem: ”Se till att ingen bedrar er. 5 Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse. 6 Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. 7 Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. 8 Men allt detta är bara början på ‘födslovåndorna’.9 Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. 10 Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. 11 Många falska profeter skall träda fram och bedra många. 12 Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. 13 Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. 14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.

Ingen vet exakt var vi befinner oss på Guds tidsskala men det är nog tveklöst någonstans i dessa födslovåndor, inledningen till den största och sista katastrofen. Hur länge den varar vet ingen. Men vad vi vet är att framtiden för den som avfärdar Guds kärlek och erbjudande om syndernas förlåtelse och evigt liv hos honom är mörk, både här och nu och i evigheten. Dels saknar man hans frid och nåd i den här världen, dels kommer man att förbli skild från honom i evighet. Det är den mest tragiska som kan hända en människa.

Därför ber vi och vädjar till alla som ännu inte överlämnat sitt liv till Gud och gjort Jesus till Herre i sitt liv att omvända sig till honom medan tid är, att komma hem till Faderns kärleksfulla famn, att bli försonad med Gud, få ett hopp och tröst i gemenskap med honom själv.

Jesus bekräftar dem även i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, när han uppenbarade för sin tjänare Johannes vad som skulle ske. Det som beskrivs i Kap 6 stämmer överens med det vi fick veta i Matt 24. När Jesus bröt de första 4 sigillen på den förseglade bokrulle som innehöll framtidens händelser och som endast han själv kunde öppna, igångsattes de sista omvälvande händelserna på jorden. De fyra hästarna beskriver på sitt särskilda apokalyptiska språk att bedrägeriet kommer att utbredas över världen, att krig och hungersnöd, farsoter och massdöd kommer att föröda mänskligheten på ett ofattbart och fruktansvärt sätt.

Innan Jesus Kristus kommer tillbaka och gör ett slut på all ondska och allt lidande kommer dessa förfärliga och svåra tiderna i en global skala. Det uppror mot honom som funnits från världens begynnelse kulminerar i den yttersta tiden och hans tid för dom och upprättelse är inne. Varje människa har ställts och ställs inför valet att böja sig för den Evige, Allsmäktige och gode Guden, som uppenbarat sig själv i sin Son Jesus eller att vägra erkänna hans herravälde och ta emot hans frälsning. Gud kommer att rädda sin skapelse.

I kap 6 ser vi att alla de martyrer som dödats för sin tro på Jesus, v 9-12, uppmanas att vara stilla ännu en tid, tills deras antal är fullt. Det är det femte sigillet. Många har lidit och dött för sin tro och det är en daglig bön för dem att Herren ska vara dem särskilt nära i nödens och dödens stund.

När Jesus bryter det sjätte sigillet går dessa födslovåndor in i ett nytt skeende, vilket även Jesus talat om i Matt 24. Den nöd som kommer över jorden har aldrig tidigare förekommit. Tiden är då inne för Guds motståndare, den Laglöse, Vilddjuret, Antikrist att få global makt. Situationen för Israel och församlingen blir extremt svår. Men Gud kommer att hjälpa sitt folk, sina barn igenom detta och den intensiva längtan efter Jesus blir till sist uppfylld och sedan vidtar det vi inte riktigt ännu kan förstå storheten i, när Herren gör upp med det onda en gång för alla och gör allting nytt i sitt eviga rike.

1 Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: ”Kom!” 2 Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra.3 Och när Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag det andra väsendet säga: ”Kom!” 4 Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom.5 När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag det tredje väsendet säga: ”Kom!” Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen. 6 Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: ”Ett mått vete för en denar, och tre mått korn för en denar, och oljan och vinet får du inte skada.”

7 När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: ”Kom!” 8 Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.9 När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. 10 De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” 11 Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.

Fortsättning följer.

judgement-seat_large

Några inledande reflektioner om den yttersta domen.

Det första och viktigaste man måste säga när det gäller detta ämne är : i ljuset av domen och de yttersta tingen blir Guds kärlek så oerhört stor, att den evige Guden lät sin egen Son komma till jorden för att rädda oss från att gå förlorade. När vi tänker på den korsfäste Jesus så vet vi att Gud gjort allt. Han älskar varje människa så ofattbart mycket att han lät Jesus ta straffet för våra synder och bli dömd i vårt ställe, för att han skulle kunna frikänna oss.

Bibeln gör helt klart att det finns två vägar, en som leder till Gud och en som leder bort från honom. Redan i det tredje kapitlet i 1 Moseboken ser vi att Gud låter det finnas två träd i lustgården där människan alltså från början ska prövas för att se vad hon väljer. Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Jag går här inte in på betydelsen av dessa, vilket jag har gjort på andra ställen här på hemsidan. Sedan fortsätter det så, och Jesus själv bekräftar detta när han säger:

13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

De två vägarna har alltså också två destinationer, slutmål för vandringen, fördärvet ,ἀπώλειαν, eller livet. (Det grekiska substantivet är starkare än denna översättning, betyder snarare förstörelse, destruktion). Livet står alltid för Guds liv och verklighet, det eviga livet.

Det finns flera bibelställen om domen och lite olika meningar om det gäller en och samma dom eller om den är uppdelad mellan hur de troende ska bedömas inför Kristi domstol och hur alla som någonsin levat kommer att dömas i den slutliga domen. Det gäller för övrigt inte bara alla människor utan även hur Gud framför allt och slutgiltigt dömer djävulen och sänder honom till den plats som beretts åt honom, ”sjön av eld och svavel” (Upb 20) Även själva döden och helvetet (hades=dödsriket) ska kastas i eldsjön, den andra döden.

Sedan har vi Matt 25:31-46, som en del menar är en särskild domshandling av Jesus.

Hur det än är med den saken så kvarstår faktum: varje människa kommer att dömas och bedömas och det på ett absolut rättfärdigt och rättvist sätt av Gud. Livets bok ska öppnas och även andra böcker där alla gärningar är nedtecknade.

Men Bibelns vittnesbörd är tydligt: Gud vill ta emot alla i sitt eviga rike och från hans sida är det klart: han har gjort allt i och genom Jesus. Gud är den ende som kan döma eftersom han vet vad som finns i det fördolda hos varje människa och hela hennes livshistoria. Domen skildras just som att den ska kasta ljus, Guds ljus över en människas innersta bevekelsegrunder, vilja, förmåga, yttre faktorer som påverkar hennes agerande osv.

+++

Det viktigaste är att börja med vad Jesus säger om domen, och sedan vad som står i breven och till sist Uppenbarelseboken. Det blir även en snabb översikt av GT.

Nästa bibelställe blir därför Mark 16;16. ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (κατακριθήσεται). Här betyder verbet fördömd.

Matt 25 innehåller mycket skarpa ord av Jesus, särskilt v 31-46. Domen innebär ett åtskiljande: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse” (34) …

och ”Gå bort ifrån mig, ni förbannande, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar”41… samt : Och dessa skall gå bort till evigt straff, men det rättfärdiga till evigt liv” (46).

+++

Johannesevangeliet innehåller en sammanhängande text om domen. Jag tar med hela

”Jesus svarade dem: ”Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. 21 Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill.

22 Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, 23 för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.

24 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. 26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. 30 Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.”

Här ser vi att det handlar om både tro och gärningar. Detta med domen är en komplex fråga som rymmer många aspekter men vad man särskilt kan komma ihåg är att det just är Jesus som gav sitt liv för oss, som också ska döma oss. Det är ingen fjärran, vred gudom som vill straffa utan en älskande, men också helig och rättvis Gud, som måste döma just för att han är rättfärdig. I den nya skapelsen ska det inte finnas något som helst ont och i domen sker den slutliga uppgörelsen med Guds fiender, med uppror, lögn, ondska, otro, obotfärdighet osv.

+++

Jesus talade alltid om sig själv som Människosonen. Det betyder b la att han refererade till Daniels bok 7 och hans återkomst i ändens tid men också att det betonar Jesu utgivande tjänst. Jesus fyller detta begrepp med ett innehåll som just är knutet till hans unika uppgift. Han är den som uppenbarar meningen med det gamla förbundet, som betjänade människorna under sitt jordeliv, som utgav sitt liv på korset och som kommer tillbaka för att döma. ”Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28).

+++

Några texter om predestination och människans val. I-III

nådastolen — Nådastolen. Albertus Pictor.

Vad gäller detta ämne så har det funnits en stor teologisk debatt, som jag inte ens ska försöka återge här. Jag ska istället koncentrera mig på vad NT säger i de sex verser där verbet förekommer. Själva tanken på Guds förutbestämmelse och utkorelse är ju ett dominerande tema i hela Skriften och hänger nära ihop med hela frälsningsplanen.

Apostlagärningarna är en bra utgångspunkt för detta. Apostlarnas första predikningar efter Pingstdagen och de böner de bad tillsammans borde vi studera extra noga. Dessa män hade levt med Jesus i tre år, gått i en särskild bibelskola i 40 dagar efter hans uppståndelse, och blivit uppfyllda av hans Ande. När nu evangeliet började predikas med tecken och under lät inte motreaktionen vänta på sig. Petrus och Johannes fängslades för att i Jesu namn ha botat en lam man. När de släpptes fria gick de till sina egna, berättade vad som hänt och började be : ”Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 25 du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:

Varför upprörs hedningarna

och tänker folken ut

meningslösa planer?

26 Jordens kungar träder upp, och

furstarna gaddar sig samman

mot Herren och hans Smorde.

27 Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, 28 för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. 29 Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” 31 När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.” (4:23-31).

Här ser vi något signifikativt för den bibliska förståelsen av Guds förutbestämmelse. Gud hade i sin makt och beslut förutbestämt att Jesus skulle lida och dö. Det var också så att dessa människor hade gaddat sig samman för att genomföra detta. Det är alltid både-och, dels det Gud förutbestämt skall ske, dels de viljebeslut enskilda människor fattar som leder till konkreta handlingar. Gud styr inga människor på ett automatiskt sätt, men använder deras beslut i sin större försyn och plan.

Det grekiska ordet för ”förutbestämma” är προορίζω, prooriso. Verbet förekommer 6 ggr i NT , 2 ggr i Rom 8, 2 ggr i Efes 1 och 1 gång i 1 Kor. 2. Vi kan utgå från att Herodes, Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels stammar hade högst personliga bevekelsegrunder för sina handlingar. De drevs av olika motiv och ville olika saker med detta, men deras aktiva val ledde till samma sak: Jesus dömdes till döden, något som alltså ytterst var Guds beslut och vilja, vilket de naturligtvis inte visste. Så här skrev Paulus om detta. ” Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.” (1 Kor 2:7-8).

Jag ska gå igenom övriga bibelställen om Guds förutbestämmelse och vad det betyder. Men här ser vi ganska tydligt att det handlar både om Guds suveräna beslut, vilja och makt, och många människors aktiva medverkan, som genom sin vilja och sina beslut utförde själva handlingen, att döma Jesus till döden.

Gud verkade och genomförde sin frälsningsplan samtidigt som de personer som styrde själva skeendet gjorde det av fri vilja och efter sitt omdöme. De förstod inte att de uppfyllde Guds vilja utan trodde säkert att de var suveräna i att bestämma över vad som skulle ske med Jesus.

Redan före världens skapelse hade Gud bestämt att hans Son skulle dö för våra synder och det skedde sedan i rätt tid och på rätt plats. Gud visste med all säkerhet att det var just Herodes, Pilatus och de andra som skulle genomföra detta, men ändå var det dessa personer som ville och valde det.

Men de visste med all säkerhet inte att de genom detta agerande som de trodde skulle stoppa den tidiga Jesus-rörelsen var just exakt vad Gud ville skulle ske för att tvärtom genomföra sin räddningsplan och starta hela kyrkohistorien! Efter Jesus planerade död och uppståndelse skulle Anden utgjutas och evangeliet börja predikas för alla folk, något som fortsätter än i dag.

De människor som bestämde att Jesus skulle dödas är borta sedan länge, men Jesus lever och Guds frälsningsplan fortsätter att fullbordas fram till Jesu återkomst. ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.. ” (Rom 11:33).

Jag fortsätter att titta på de bibelställen där det talas om förutbestämmelse och börjar med Romarbrevet 8. ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.”

Här ser vi hur Paulus använder detta begrepp. De människor som Gud i förväg känt προέγνω, proegno, har han också som en konsekvens av detta, förutbestämt, προώρισεν, proorisen, till att formas efter hans Sons bild. Nästa steg i processen är att de som är förutbestämda också är kallade, förklarade rättfärdiga och förhärligade. Vi har alltså fyra steg i denna process som började med att Gud i förväg visste vilka som skulle bli hans. Gud vet hur allting kommer att sluta från början. Han tar ansvar för hela processen, vilket är vår stora trygghet att veta. Gud tar initiativet till att rädda oss. Redan innan världens skapelse visste Gud att de människor han tänkte skapa skulle göra uppror mot honom och han hade redan sin räddningsplan klar: Guds Son, skulle dö för att försona oss med Gud och återupprätta relationen med honom, ”offerlammet är slaktat från världens grundläggning”(Upb 13:8). Gud visste också från början vilka som skulle tro och ta emot, evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Guds målsättning för dessa är att de ska formas till likhet med hans Son och vägen dit går via Guds kallelse, rättfärdiggörande och förhärligande. Nästa bibelställe återfinner vi i 1 Kor. ”Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet .”

Här får vi veta att denna Guds frälsningsplan var en fördold vishet men att Gud bestämt i förväg att den skulle bli till härlighet för oss. Den visheten är evangeliets kärna: den korsfäste Jesus. Avslutningsvis är det Efes 1:5 och 11: ”I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut”.. och ”I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut”… Här ser vi återigen att det Gud efter sin vilja och sitt beslut har gjort för att rädda oss är i Jesus Kristus var förutbestämt. Vi skulle få bli hans barn och arvingar. Det finns ingenting i dessa verser som säger något om att Gud förutbestämmer somliga men inte andra till frälsning i Kristus. Vad som poängteras är Guds förutvetande plan att rädda oss. Det är hans beslut och vilja.

Vi vet av Bibelns sammanlagda vittnesbörd att Gud alltid har ställt människan inför ett val: att vilja lyssna till Guds ord, tro och göra eller vägra ta till sig det. Vad det sedan beror på att en del tror och tar emot medan andra förkastar evangeliet är ett mysterium. Gud vill att alla ska bli frälsta, men alla blir det inte. Det betyder inte att Gud inte är allsmäktig eller god. Han har redan gjort allt han kan för att rädda oss och Anden verkar i denna stund för att överbevisa människor om att de genom sin synd är skilda från Gud, och för att leda dem fram till Kristus. Men Gud är kärlek och kärlek kan inte tvingas på någon. Vi vet också att vi inte av oss själva kan komma till Gud, tro och ta emot. Det är också ett Guds verk, även om vår vilja inte är helt frånkopplad. Det är som jag ser det, som så ofta, både-ock. Gud och människa.

Gud samverkar med människor som fattar sina beslut, men han genomför samtidigt alltid sina planer. Hur det går till vet vi inte i detalj.