De första människorna kan faktiskt lära oss en hel del om oss själva. Vi är oss ganska lika. Trots det enorma tidsavståndet och de stora skillnaderna i levnadssätt, föreställningar, kunskap om världen osv, så är de existentiella frågorna desamma och vi beter oss på samma sätt i många situationer.

Adam och Eva är ju inga personnamn, Adam betyder människa och Eva moder till allt levande, vilket inte hindrar att de faktiskt var två historiska personer. De representerade samtidigt mer än sig själva som mänsklighetens urfader och urmoder, skapade av Gud. Det som hände dem har påverkat hela mänsklighetens historia. Vi är som sagt på så många sätt ättlingar till Adam och Eva. Vi föds in i den gudsfrånvända verklighet som de var de första att skapa genom sin olydnad.

De utvecklades inte från andra arter utan Bibeln gör klart att människan utgör en helt egen kategori i jämförelse med den myllrande djurvärld Gud skapade.  Gud skapade distinkta arter som inte utvecklas till andra arter, men anpassas och förändras med tiden i sin specifika miljö inom sin egen art.

Människan skapades till Guds avbild för att råda över dessa och tjäna som Guds representater på jorden. Människan fick intelligens och förnuft, frihet att välja och därmed moralisk ansvar, språket, förmågan att orientera sig i tid och rum och utforska världen, att skapa, arbeta, planera, älska och bilda familj. Det är omöjligt att tänka sig en utveckling och en miljö där inte djuren haft och har en viktig roll för människorna, som föda, hjälp i arbetet och medlemmar i familjen. Det var inte Guds mening att de skulle överutnyttja och förstöra den så fantastiskt välfungerande, men samtidigt känsliga naturen eller djuren, utan leva i harmoni med sin omgivning och respektera allt levande.

+++

Bibeln berättar om Adams och Evas barn och alla släkten genom historien fram till Jesus själv. För Bibelns författare var detta historia, också för Jesus själv. Han hänvisade ju till Adams och Evas son Abel som blev mördad av sin bror Kain, till Noa, Lot och Abraham osv.  Därför kan de inte ha varit rent påhittade personer med en symbolisk betydelse.

Det finns naturligtvis en debatt om hur vi som kristna ska förstå denna och de andra texterna från Gen 1-11, och meningarna skiljer sig åt utifrån ett övergripande förhållningssätt som handlar om hur vi läser textena. Jag tror för egen del att de är mångdimensionella, vi kan förstå dem på många olika sätt, samtidigt som vi håller fast vid att det är verklig historia vi läser om. Den är dock skriven på ett särskilt sätt eftersom det handlar om Guds frälsningshistoria. jag återkommer till detta.

Men det viktiga är att förstå meningen med berättelsen, vad de lär oss om Gud, oss själv och vårt liv på jorden.

+++

Jag ska alltså fundera lite över vad vi kan lära oss av de avgörande händelser som skildras i Bibelns första kapitel. De har påverkat hela mänsklighetens historia och även Guds agerande i vår historia för att rädda oss från allt som fördärvar vårt liv: otro, uppror, synd, lögn, död. Han kommer också att sätta punkt för den vid tidens slut. Han är A och O, begynnelsen och änden.

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, orsaker till varför vårt liv ser ut som det gör. Och här kan vi konstatera några likheter mellan de första människorna och oss:

Vi tror inte på Gud och hans ord och lyder därför inte heller hans befallningar, gör inte hans vilja. Det är det grundläggande problemet. Vi är lättlurade och faller för lögner. Vidare är vi ”inkrökta i oss själva”, själviska, söker det vi tror är vårt eget bästa, men som inte alltid är det. Utan Gud vet vi inte vad som är det bästa för oss, utan gör felaktiga bedömningar. Vi måste lära oss medkänsla, förståelse för andra, hänsyn och att göra goda gärningar. Varje förälder vet att man inte behöver lära barn att vara olydiga, det finns med i vår natur, vår adamitiska natur. Vi måste inse att vi inte är i centrum och förhoppningsvis vändas rätt så att Gud får bli centrum också i vårt liv, bli vår Herre.

Samtidigt måste sägas att som Guds avbild uppvisar människan också rent naturligt många exempel på osjälviskhet och vilja att hjälpa andra. Det ligger också i vår natur att göra allt för våra barn, ta hand om varandra både i familjen och utanför den, att hjälpa främlingar.

När vi blir avslöjade med överträdelser skyller vi ifrån oss, erkänner inte att vi gjort fel och tar inte direkt ansvar för våra handlingar. Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

När vi gjort fel gömmer vi oss för Gud och för sanningens ljus, och konstruerar patetiska kamouflage för att dölja vår skam. Det finns många slags fikonlöv som människan försöker gömma sig bakom när Gud kallar på henne. Guds fråga ”Var är du Adam”? gäller fortfarande varje människa. Han frågar inte för att han inte vet var vi är i relation till honom, utan för att vi ska börja fundera över vår situation. Han vill att vi ska ta ansvar för vårt liv: var är vi i livet, vilka har vi blivit och vilka vill vi vara.

Gud vill hela tiden ha en dialog med människan, ett öppenhjärtligt, förtroendefullt och sanningsenligt samtal.

Berättelsen om Adam och Eva kan alltså lära oss att själva meningen med vårt liv är att erkänna att Gud är vår Skapare och Herre, att tro på honom och lyda det han säger i sitt ord, att inte skylla ifrån oss och inte fly från Gud och sanningen. Vi behöver ödmjukt be Gud om hjälp med detta!

+++

Bibeln talar om Kristus, Guds Son som den andre Adam, att i honom ges nåd och frälsning i nyskapelsen av mänskligheten i stort, genom att enskilda människor omvänder sig och tror på honom, att han dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var fullkomligt lydig och gjorde Guds vilja. Därför kunde Guds plan med människan, Adam, fullbordas och fullkomnas. I honom upprättas också vi, genom omvändelse och tro, när vi i dopet dör bort från den gamle Adam och blir nya skapelser i den nye Adam, Kristus. Jesus var den sanna Människan, som Gud vill att vi ska vara.  Jag återkommer till detta i ett särskilt inlägg.

+++

Vi skulle inte veta att den evige Guden, vår Fader i Jesus Kristus, skapat det universum och designat det så in i minsta detalj för att göra jorden beboelig för oss och allt levande, om Han inte själv talat om det för oss. Bibeln rymmer helt unik kunskap som är uppenbarad, avslöjad av Gud själv om honom, världen och vårt liv. Det ger en överblick och en referensram för oss att förstå oss själva i det lilla perspektivet och även världen i ett större perspektiv. Vi förstår att det är sant, dels för att Gud inspirerat sina tjänare att skriva ner detta, dels för att vi rent praktiskt känner igen oss i skildringen

När vi läser om de första människorna i Bibeln blir Guds vilja och plan med oss alla tydlig. Vi förstår också hur mycket vi behöver bli frälsta, räddade från vår synd och få det rätt ställt med vår Gud och Herre.

Shalom är i hebreiskan ett mycket rikt begrepp med betydelsen frid, fullhet, välgång, harmoni
välsignelse, sundhet, trygghet, frihet från betryck. I biblisk mening är detta
naturligtvis kopplat till Gud. Det är omöjligt att ens tänka sig att leva i denna fullhet av
liv och frid på egen hand utan Gud. Ett av Guds namn i GT är Jahve Shalom,
”Herren är frid”. Dom 6:24. Friden är en verklighet förankrad i Gud själv och inte en känsla.

Av utrymmesskäl kan jag inte nämna alla texter i GT som handlar om denna frid
förutom denna vers just här i Jes 32:17, som handlar om rättfärdighetens rike och rymmer
profetiska ord om den kommande Messias och hans fridsrike:

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och
trygghet till evig tid”.

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att synden förstör och bryter ner vårt liv. Den skapar konflikter och mycket ofrid. Det finns så många trasiga relationer, så mycket som är förstört i våra liv, men Gud har åtgärdat detta grundproblem för oss. Han som ensam är rättfärdig har utplånat syndens och dödens makt genom att Jesus tog det på sig och lät oss få del i hans rättfärdighet.

Vi blir alltså först och främst försonade med Gud och får hans frid i förlåtelsen, ro för vår själ och trygghet som Guds barn. Som förlåtna kan vi förlåta, som försonade kan vi försonas. Det finns en djup läkedom i försoningens kraft.

+++

Texten från NT är denna:

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus.

Vi har frid med Gud, vi får leva i hans frid. Den är oberoende av yttre omständigheter, förändras inte. Jesus själv är allt vi behöver, han är verkligen vår frid.

Jag önskar dig denna Guds frid !

Jag ska beröra några frågor i samband med detta och börjar med det viktigaste: Vi vet ATT vår Herre och Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka. Den exakta dagen känner ingen till utom Fadern själv, men vi kan  ändå veta en hel del om hur situationen i vår värld och tidsläget kommer att se ut, eftersom Jesus själv undervisade sina lärjungar om det.

Paulus uttryckte  den förhoppning och längtan som funnits från början hos alla troende, att få förenas med vår Herre och se hans rike bli synligt, b la i sitt brev till Titus:

..vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 

De första kristna levde i en intensiv förväntan på Jesu snara återkomst, och vi i vår generation väntar ännu och kommer kanske ganska snart att få se honom komma tillbaka på himlens skyar med stor makt och härlighet. Många, liksom jag själv,  tror det.

Det i sin tur har att göra med hur vi förstår Uppenbarelsebokens ord i kap 20 om tusenårsriket, det enda ställe där det uttryckligen förekommer.  GT:s profeter beskriver denna period av Guds välsignade regerande i frid, fred, men det finns  olika sätt att förstå det.

Det beror på hur vi tolkar Uppenbarelseboken och profetiorna med dess apokalyptiska bildspråk och symboler av olika slag (tal, bilder), och andra bibelböcker som tar upp ämnet.

Därför kan skillnaden bli stor mellan vad kristna kommer fram till och positionerna kan vara låsta. Det är vad vi alla har att komma med: med eller mindre kvalificerade och troliga tolkningar av det profetiska skeendet som i sin helhet är svårt att exakt ange en tidpunkt för. Det beror nämligen på så mycket som vi inte har överblick över. Men det finns som sagt mer bibelstöd för en sund och riktig förståelse av åtminstone en tolkning, som jag förstår det.

+++

Vad vet vi då med all säkerhet? Att Herren Jesus kommer tillbaka efter det han själv beskriver (i Matt 24 med parallellställen) som

1. födslovåndorna, början på födslovåndorna,

2. det avgörande tecknet med ”förödelsens styggelse” och den åtföljande svåra nöden, och de sista omskakande globala katastroferna innan Människosonen kommer på himlens skyar med stor makt och härlighet, och han sänder ut sina änglar för att samla de utvalda.

Uppenbarelseboken fyller i med fler detaljer och beskriver hur Guds domar verkställs, som i sin tur måste förstås i ljuset av de gammaltestamentliga förutsägelserna om Herrens Dag. Paulus nämner i 2 Tess 2 vad som måste ske innan Laglöshetens människa kan träda fram. Vi måste alltså försöka förstå alla relevanta bibelställen i sin helhet. Jag återkommer till detta.

+

Jesus gav oss alltså följande viktiga riktlinjer som svar på lärjungarnas fråga : ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Jesus varnade först och främst för bedrägerier flera gånger och talade sedan om stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar, svåra förföljelser, kärlekslöshet, falska profeter och framför allt mission: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Det verkar som att detta har accelererat de senaste decennierna, men samtidigt har det förekommit tidigare i historien. Det är på sätt och vis det unika med de bibliska profetiorna, de har flerfaldiga uppfyllelser, de kan alltså ske flera gånger, men ändå på ett unikt sätt i den absolut sista tiden.

Det gäller ju särskilt det avgörande tecknet: ”förödelsens styggelse”, och den ohyggligt svåra nöd som då kommer att utbryta. Jesus hänvisade till profeten Daniel för detta, som också delvis uppfylldes i närtid och ska uppfyllas i den yttersta tiden. År 70 besegrade den romerske kejsaren Titus Jerusalem och förstörde templet och de kristna flydde upp i bergen, precis som Jesus hade uppmanat dem till.

Daniel profeterade i sin tur om detta redan på 500-talet. Det uppfylldes också delvis när den seluekidiske kungen Antiokus IV Epifanes 167 f Kr vanhelgade Guds tempel i Jerusalem och offrade ett svin på det altare han byggt och invigt till Zeus. Många judar var redan helleniserade och opponerade inte mot hans politik, men andra grupper gjorde uppror och det s k  Mackabeerkriget utbröt.

Här ser vi alltså ett exempel på att Guds profetiska ord kan ha flera uppfyllelser och att det därför kan sägas vara ett slags mönster, som vi kan känna igen Guds motståndares kännetecken och aktivitet i och genom. Johannes talar i sitt Första brev om ”antikrists ande” och att det kommer att finnas flera antikrister, men samtidigt kommer Laglöse, Antikrist själv, som satan kommer att besätta och styra på ett speciellt sätt, att träda fram i den sista tidsperioden som Herren ska ge sin tillåtelse till.

+++

Är det värt att debattera detta mellan kristna? Ingen av oss vet ju med säkerhet på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Vi kan ju i alla fall leva så att vi är förberedda och redo för hans ankomst varje dag, oavsett när det sker. När det börjar att dra ihop sig på allvar kommer vi att veta. Jag tror vi ännu befinner oss i födslovåndorna. Samtidigt har vi kunnat se tydliga tecken på hur den globala agendan av antikristlig karaktär vuxit fram under en längre tid, med bedrägeri, avfall, falsk lära och religionssynkretism inom kristenheten. Vi ser allt som skett med Israel de senaste 70 åren och förhållandena i Mellanöstern, laglösheten, upproret mot Guds ordningar öka, liksom förföljelse av de troende parallellt med världsmission.

Därför kan vi ana att det börjar närma sig och därför säger vi med Johannes: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upb 22:18).

När vi ska försöka avläsa tidens skeenden får vi göra det genom Skriftens prisma, där allt får sina rätta proportioner. Det onda har sin begränsade tid och Herren är med sitt folk i nöden och döden och ska till sist låta sitt eviga Rike bli synligt på jorden, när Jesus kommer tillbaka och ondska och lidande får ett definitivt slut. Vi ser fram emot detta! Det är egentligen vårt livs djupaste mening och mål.

Vi får tröst och styrka dag efter dag, när vi förtröstar och söker honom.

Jes 12: Se, Gud är min frälsning,

jag är trygg och fruktar inte,

ty HerrenHerren är min starkhet och min lovsång.

Han har blivit min frälsning.”

3 Med fröjd skall ni ösa vatten

ur frälsningens källor.

Vi ska begrunda ett stort och underbart mysterium, att Bibeln uppenbarat Gud för oss och vem han verkligen är: Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi förstår inte höjden, djupet och bredden av detta. Det behöver vi hela evigheten för. Jag ska bara lite kort säga något om detta i ett par inlägg, utifrån olika aspekter

Vi får på ett unikt sätt veta en del om själva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden i b la Johannesevangeliet, den evangelist som fick nåden att skåda djupast in i denna verklighet. Jag återkommer till detta och ska gå igenom några av dessa över trettio viktiga bibelverser.

Vad vi anar är att tillvarons innersta är ren kärlek, är relation inom Gudomen i så hög grad att våra mänskliga referensramar, begrepp och förståelse inte kan omfatta det. De är så mycket liv, kärlek, gemenskap, enhet och härlighet tillsammans, att det övergår vårt fattningsförmåga. Vi kan inte rent intellektuellt förstå att Gud är tre Personer i en total enhet, men det hindrar inte vårt hjärta från att älska och tillbe honom.

Från Bibelns första till dess sista bok är den treeninge Guden verksam: i skapelsen, i de konkreta historiska händelser som genom Guds agerande blir frälsningshistoria, i Jesu liv och död, uppståndelse och himmelsfärd och i hans återkomst vid tidens slut och i nyskapelsen.

Gud uppehåller sin skapelse och verkar även i dag i det stora och lilla. Anden är utguten och leder människor till personlig tro och avgörelse för Kristus. Utan Guds försyn och uppehållande kraft skulle universum omedelbart upphöra att existera.

Uppenbarelsen om vem Gud är och vad han gör fullbordas naturligtvis i och genom Jesus. Han är den som visar oss vem hans Fader är och hur han verkar utifrån sin relation med honom i och genom Andens liv och kraft.

+++

Begreppet ”treenighet” finns inte i Bibeln, men jag ska inte gå in på kyrkohistorien här och kartlägga när och varför kyrkofädena började använda detta begrepp. De första århundradena av den kristna kyrkans historia handlade ju om att man formulerade och sammanfattade läropunkter som återfinns i skrifterna, för att grunda församlingens eget inre liv i Guds ord och som försvar utåt mot villoläror och förvrängningar av detta.

Det är ändå ett bra sätt att beskriva själva verkligheten, vem Gud är. Han är en levande enhet av tre Personer. De verkar tillsammans, men ändå med olika uppgifter. Fadern är ju själva urkällan i Gudomen.

I den nicenska trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid”. Det är ju ett sätt att betona hur unik Sonen är, han fanns hos Fadern i evighet. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Joh 1:18).

Sonen skapades inte, som allt annat skapat i himlen och på jorden, han ”föddes” av Fadern. Det är ord men vi förstår egentligen inte innebörden av detta, hur det gick till, bara att det är så. Men vi vet att det är det djupaste och starkaste uttrycket för Kärleken, Guds egen Kärlek: Fadern älskar Sonen (och föder honom), Sonen älskar Fadern och Anden är ett med dem och deltar i detta heliga utbyte, denna saliga gemenskap. Eftersom Gud ÄR kärlek, ”måste” han vara en gemenskap, en enhet av älskande Personer.

Det stora är att vi dras in i deras kärlek, i den verklighet som är Guds eget liv. Genom Jesu död får vi liv, korset blev himmelens port för oss. Av nåd föder Gud själv oss till nytt liv och för oss in i sin Älskade Sons rike. Vi får dela hans liv som barn och börja lära känna honom redan här, inifrån. Gud har ju tagit sin boning i oss, när vi tog emot frälsningens stora gåva. Det är det största vi kan erfara som människor och något att ständigt förundras över och vara tacksamma för.

+++

De vi kan ana av de gudomliga personerna är just denna absoluta och fullkomliga form av relation i kärlek, överlåtelse, överensstämmelse och enhet. Kan det lära oss något om hur vi som människor, som unika personer, och framför allt hans barn, kan återspegla vår Skapare, Gud och Fader? Det är också ett spår jag ska följa i den här serien, men jag kan säga så här mycket nu:

När vi är som mest människa och i den djupaste meningen en av Gud född person, så är det framför allt i mötet med en annan person, som vi överbryggar det subjektiva och (när det är som bäst) blir ren gemenskap, ren relation. Det är bara möjligt i Kristus, när vi är i honom och hans liv i oss själva tar över i en gemenskapshandling, som bön, lovsång, andliga samtal, lyssnande, tjänande. Först måste vi bli de personer vi är skapade och nyskapade att vara i Kristus, och föras in i den levande relationen i Gudomen själv. Vi får snarare fritt och för intet dricka av den friska källan med livgivande, friskt vatten somär Guds liv, hans kärlek och ljus. Han är oss så nära genom Jesus, genom Anden i oss, som är oss så nära Gud kan komma.

Vi blir mer än oss själva som enskilda individer i mötet, samtidigt som vi blir oss själva mer. När vi både blir oss själva fullt ut och samtidigt mer än oss själva i det vi svagt återspeglar vi de gudomliga personernas interaktion, om än på ett svagt och begränsat sätt.

När vi lever i Kristus så är det honom vi möter hos varandra i benådade ögonblick, när det som skiljer oss åt i personlighet, erfarenheter, och med allt vårt personliga bagage vi bär med oss i kropp och själ.

Nya Testamentet uttrycker denna stora gåva på lite olika sätt, att vi syndare av nåd får förlåtelse genom Guds försoningsverk, och föds på nytt av hans ande för att kunna leva tillsammans med honom nu och i all evighet.  Jag återkommer till det också.

Historia beskriver det vi vet om vad som har hänt i det förflutna. Det kan gälla en en enskild människas förflutna eller en nations, grupps, en tidsepok, en företeelse, osv osv.

De grundläggande fakta om när, var och vem/vilka som var inblandade i skeendet berättas alltid av någon som bearbetat det. Perspektiven spelar stor roll. Därför är all historia redigerad, man bestämmer hur man vill beskriva något. Det hör till det mänskliga livets villkor att vi upplever och erfar saker i nuet som vi en timma, ett år eller 40 år senare återberättar. Minnet av dessa är inte mekaniskt utan dynamiskt i det att vi bearbetar det som hänt utifrån vilka vi är, vad vi redan varit med om och vad vi vill förmedla.

Om vi själva reflekterar över hur vi berättar om vårt liv så gör vi detta urval, vi tolkar händelser och sätter dem i förbindelse med andra i en större översiktig bild. Om vi är troende så tolkar vi också det som skett som Guds försyn, ingripande, vägledning och hjälp. Vi tolkar alltså vår historia samtidigt som den innehåller dessa basfakta om tid, plats, konkreta fakta.

+++

Jag ska fundera på hur detta ska tillämpas på Bibeln. De 66 böcker som ingår i den Heliga Skrift innehåller verkligen historia som är daterbar och som utspelas sig på geografiska platser. Det är också människor som har skrivit ner vad som hänt med ett speciellt syfte, nämligen att förhärliga Israels Gud framför alla andra gudar och vittna om hans väldiga gärningar. Man har gjort ett urval av det som hänt och framställer det utifrån de förutsättningar som fanns på den tiden, och med ett bestämt mål. Det finns olika genrer att berätta historier på, men jag kan inte gå in på detta mer i detalj.

Eftersom Gud själv är det centrala i hela Bibeln, vem han är och vad han gjort, och de människor han relaterat till, så kan man säga att den historia vi möter är teologisk tolkning av historia. Den är skriven med det bestämda syftet att skildra händelser utifrån just detta, och av de människor som stod i förbund med honom. De ville vittna och berätta om honom, för att stärka sin egen tro och samhörighet med varandra i relation till Gud och även vittna om honom. Det var folkets uppgift, att vara hans vittnen (Jes 43:10), att berätta om detta och bevara det i levande minne som muntligt berättande och skrift.

Det är därför ingen ”objektiv” historia registrerad av en betraktare . Författarna var delaktiga i sin egen historia som också var Guds historia.

Det betyder dock inte att det inte skulle vara sant. För oss kristna är sanningsanspråket viktigt, kanske avgörande. Vi kan inte sätta vår tro och vår tillit till något som är byggt på legender och myter. Det som skildras har hänt, är historiska fakta som redigerats för ett teologiskt perspektiv . Det betyder bara att författarna hade ett bestämt syfte med vad de skrev och utformade det på ett speciellt sätt för att förmedla sanningen om Guds gärningar. 

Det Gud gör är per definition mirakulöst för oss och därför är det omöjligt att bortse från trons betydelse inför dessa speciella fakta. Vem förstår hur Gud skapade genom sitt Ord? Hur han gjorde alla under och tecken? Hur Jesus kunde ta vår synd på sig när han dog och ge oss sin rättfärdighet, liv och frid? Vi förstår varken hans födelse eller uppståndelse och hur vi av Guds nåd en gång också kommer att stå upp från döden och leva med honom i evighet. Men det är sant, historiskt sant, när det gäller dessa övernaturliga fakta om vår mäktige och underbare Gud.

Det blir därför helt fel att läsa t ex Genesis 1-11 som en bokstavlig beskrivning av Guds skapelseverk. Det är varken ren naturvetenskap eller exakt historia, även om de innehåller detta, utan något mycket mer än så. Dessa kapitel är i sin form unika och uppenbarar syftet och målet med hela skapelsen: varför mänsklighetens villkor präglas av synd, lidande och död, men samtidigt bärs av Guds uppehållande nåd och försyn och varför längtan efter kärlek, gemenskap och sammanhang är en så stark drivkraft för oss alla.

Det är i en bemärkelse historia eftersom det beskriver skeenden i det förflutna, i detta fall så långt tillbaka som skapelsens början. Men det är författaren som ledd av Guds Ande sammanfattar det väsentligaste  i en lysande teologisk utläggning som säger oss så mycket om Gud själv. Det är i bästa bemärkelse teologisk tolkad historia som uppenbarats av Gud själv och utformats av författaren utifrån den kontext som präglade honom. Det är historia och tolkning av den, och utläggning, förklaring av historien. Ingen människa var ju närvarande vid universums begynnelse, så Skaparen själv måste ha uppenbarat skeendet i stort för sina tjänare. Gud uppenbarade både Urhistorien och framtiden, vilket är självklart med tanke på att han själv står utanför tiden och ser hela universums/världens historia från början till slut.

Profeterna och de apokalyptiska böckerna Daniel och Uppenbarelseboken, rymmer utsagor om det sista som kommer att hända. Jesus själv förutsäger naturligtvis också det som kommer att ske i sina eskatologiska tal.

De bibliska författarna ser allting utifrån en speciell lins som skärper synfältet och fokuserar på det viktigaste. Den linsen är Guds talande och agerande.

Nästan alla bibelböcker innehåller historia, utom Ordspråksboken, Predikaren, Psaltaren, Höga Visan. Men även dessa böcker reflekterar historia i form av kultur, seder och bruk, tradition. Hela Bibeln är rotad i tid och rum, och alltså historia.

Avslutningsvis i denna första del så är Bibelns vittnesbörd helt unika eftersom de berättar om Guds gärningar mitt i tid och rum, och hur hans egen Son blir människa för att visa oss hela djupet av Guds kärlek.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! HALLELUJA!

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utelämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, döden självt.

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.  Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna .  Allra sist visade han sig också för mig , som för ett ofullgånget foster.

(2 Timoteusbrevet 1) 9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium 

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom, görs delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv i en gudsfientlig värld är nu fördolt med Kristus hos Gud, men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet.

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden, för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom. Jesus var samstämmig med Faderns vilja,  att han skulle ge sitt liv i döden för oss.

Joh 10: 17-18:” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.  Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Fader.”
  

Guds lidande kärleken visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss. 

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden : ”Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!”
 (Upb 5:11).

När Jesu offer fullbordats kunde döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, inte längre hålla honom kvar, Apg 2:23-24 :

” Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.”

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit : levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken  efter sitt lidande och sin död på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat.

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

Det skedde märkliga under och tecken precis när Jesus gett upp andan och vid själva uppståndelsen. Läs Matt 27:50-54, 28:1-6! Det var världshistoriens och universums mäktigaste händelser efter själva skapelsen.

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter, och  vi väntar på hans återkomst i härlighet.

1 Petr 1 : Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, ⁴ till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. ⁵ Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.
 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).

”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

+++

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

En förståelse av mysteriet med försoningen börjar och slutar med tacksamhet och förundran:” Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.”( 2 Kor 5:19). Människan söker efter bevis på Guds existens och här är det största beviset: Gud kom oss så nära som det är möjligt genom sin Sons liv, lidande, död och uppståndelse.

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. ” (Rom 5)

Korsets tecken innefattar detta: det sträcker sig uppifrån och ned, från Gud till hans lidande och förlorade mänsklighet samtidigt som hela världen omfattas av den korsfästes utsträcka armar som vill omfamna alla i sin kärlek.

Korset är centralt i vår tro. Det är helt avgörande för oss att Jesus dog för oss syndare. Jesus behövde inte dö, kunde inte dö egentligen eftersom han var och är Guds Son, ett med Gud i evighet, med liv i sig själv som aldrig kan dö. Han kom från Fadern in i denna onda, sjuka och syndiga värld för att ge sitt liv för oss i ofattbar kärlek.

Jesus sade : ” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Far.” (Joh evangelium 10: 17)

I den konkreta händelseförloppet såg det ut som om Jesus var utlämnad till de människor som dömde honom till döden, fast han var helt utan skuld. Det såg på ytan ut som om judarnas Stora Råd och Pilatus hade makt över Jesus, men det skedde alltså bara för att Gud tillät och ville det.

Varken de människor som var med de sista dagarna av Jesu liv på jorden eller de osynliga makter som är fiender mot Gud förstod detta:

1 Kor 2 : Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

++++

Man kan säga att synden dödade Jesus, vår synd. Gud lät det ske för att rädda oss från synden, som i sig bär sin konsekvens av skuld och straff  och som leder till död. Död är dels fysisk död men även andlig död, den eviga döden, separation från Gud i evighet. Hos Gud kan inte synd, ondska och död finnas. Därför måste Gud ta bort det från våra liv för att vi ska kunna leva hos honom. Vi kan inte själva befria oss från dessa bojor utan måste befrias, räddas, från det som skiljer oss från vår Skapare.

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:21)

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (1 Petr 3:18).

+++

Alla vi människor har gjort fel gentemot Gud. Vi har överträtt hans bud, främst genom att inte vilja höra och tro på honom och därmed inte heller göra vad han sagt. Gärningarna, synderna är en konsekvens av synden, att inte tro på och älska Gud. Man gör sig själv till herre i sitt liv och går sin egen väg. Vi är därför alla skilda från Gud men han tog initiativet till försoningen, att upprätta gemenskapen med sig själv eftersom han älskar oss. Vi kan inte rädda oss själva eller göra oss tillräckligt rättfärdiga inför Gud.

Vi får av nåd frälsningens gåva, att få det rätt ställt med vår Skapare genom Jesus. Han tog vårt onda på sig och gav oss sitt goda.

Han har som Skapare rätten till oss och till allt han skapat. Gud kunde inte tillåta att onda krafter trängde sig in i hans skapelse med syftet att förstöra den. Därför agerade Gud i sin helighet, rättfärdighet och kärlek för att omintetgöra syndens, dödens och ondskans destruktiva makter. Det skedde på korset där han alltså både räddade sin älskade mänsklighet, du och jag och alla som levt och lever,  och samtidigt dömde synden i sin rättmätiga reaktion mot den. Gud måste som den Helige och Rättfärdige gå till rätta med synd och ondska. Det skulle vara fruktansvärt om alla onda gärningar inte skulle få någon påföljd, att de skyldiga kom undan utan straff. Vi har själva ett rättsmedvetande som säger oss att offren måste få upprättelse och de skyldiga dömas. Hur mycket mer då Gud….

Men än så länge finns möjligheten för varje människa att omvända sig, av hjärtat be om förlåtelse och födas på nytt till liv hos Gud. Gud vill rädda alla, och var och en kan ödmjuka sig och söka Herren medan tid är.

När Jesus led och dog för oss på korset tog han på sig synden och dess straff, våra missgärningar, smärtor, sjukdomar.  Samtidigt tillintetgjorde han djävulens gärningar och hans makt över mänskligheten.

Vi lever nu i tiden mellan Jesu seger på korset och i uppståndelsen och hans återkomst vid tidens slut. Världen är ännu i ”den ondes våld”, som vi är väl medvetna om trots att Jesus sitter på Faderns högra sida. Men för alla som tillhör Jesus är Guds rike mitt ibland oss, inom oss, och vi har fått löfte om den fullständiga frälsningen när Jesus kommer tillbaka som Kung och Herre för att upprätta sitt synliga rike på jorden.

Men vi lider fortfarande i den här världen, vi blir sjuka och dör. Många förföljs och dödas för sin tro. Men vi är inte ensamma och vi vet att en dag är det slut på all ondska och allt lidande. Vi lever verkligen på hoppet, i tron och burna av Guds kärlek. Han har segrat och hans seger kommer snart att bli helt uppenbar vid Jesu återkomst.

Profeten Jesaja fick se hur Jesus skulle dö över 700 år innan det skedde. Det finns många fler profetior om detta i Bibeln. De handlar dels om Messias födelse och återkomst vid tiden s slut, och om hans liv, död och uppståndelse. Det finns mer om detta i andra inlägg.

Jes 53 : Han hade varken skönhet
eller majestät. När vi såg honom var hans
utseende inte tilldragande. ³
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man
och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. ⁴
Men det var våra sjukdomar
han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom
för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. ⁵ 

Han var genomborrad
för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom
för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. ⁶
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld
lade Herren på honom. ⁷
Han blev misshandlad,
men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort
till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ⁸

Genom våld och dom
blev han borttagen. Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort
från de levandes land, blev han plågad på grund av
mitt folks överträdelse? ⁹ 
Bland de ogudaktiga
fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun. ¹⁰
Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar
och leva länge, och Herrens vilja skall ha framgång genom honom. ¹¹
Genom den vedermöda
hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar
min rättfärdige tjänare
de många rättfärdiga, och deras skulder
är det han som bär. ¹²