Kategori: Det senaste.

Jag ska beröra några frågor i samband med detta och börjar med det viktigaste: Vi vet ATT vår Herre och Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka. Den exakta dagen känner ingen till utom Fadern själv, men vi kan  ändå veta en hel del om hur situationen i vår värld och tidsläget kommer att se ut, eftersom Jesus själv undervisade sina lärjungar om det.

Paulus uttryckte  den förhoppning och längtan som funnits från början hos alla troende, att få förenas med vår Herre och se hans rike bli synligt, b la i sitt brev till Titus:

..vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 

De första kristna levde i en intensiv förväntan på Jesu snara återkomst, och vi i vår generation väntar ännu och kommer kanske ganska snart att få se honom komma tillbaka på himlens skyar med stor makt och härlighet. Många, liksom jag själv,  tror det.

Det i sin tur har att göra med hur vi förstår Uppenbarelsebokens ord i kap 20 om tusenårsriket, det enda ställe där det uttryckligen förekommer.  GT:s profeter beskriver denna period av Guds välsignade regerande i frid, fred, men det finns  olika sätt att förstå det.

Det beror på hur vi tolkar Uppenbarelseboken och profetiorna med dess apokalyptiska bildspråk och symboler av olika slag (tal, bilder), och andra bibelböcker som tar upp ämnet.

Därför kan skillnaden bli stor mellan vad kristna kommer fram till och positionerna kan vara låsta. Det är vad vi alla har att komma med: med eller mindre kvalificerade och troliga tolkningar av det profetiska skeendet som i sin helhet är svårt att exakt ange en tidpunkt för. Det beror nämligen på så mycket som vi inte har överblick över. Men det finns som sagt mer bibelstöd för en sund och riktig förståelse av åtminstone en tolkning, som jag förstår det.

+++

Vad vet vi då med all säkerhet? Att Herren Jesus kommer tillbaka efter det han själv beskriver (i Matt 24 med parallellställen) som

1. födslovåndorna, början på födslovåndorna,

2. det avgörande tecknet med ”förödelsens styggelse” och den åtföljande svåra nöden, och de sista omskakande globala katastroferna innan Människosonen kommer på himlens skyar med stor makt och härlighet, och han sänder ut sina änglar för att samla de utvalda.

Uppenbarelseboken fyller i med fler detaljer och beskriver hur Guds domar verkställs, som i sin tur måste förstås i ljuset av de gammaltestamentliga förutsägelserna om Herrens Dag. Paulus nämner i 2 Tess 2 vad som måste ske innan Laglöshetens människa kan träda fram. Vi måste alltså försöka förstå alla relevanta bibelställen i sin helhet. Jag återkommer till detta.

+

Jesus gav oss alltså följande viktiga riktlinjer som svar på lärjungarnas fråga : ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Jesus varnade först och främst för bedrägerier flera gånger och talade sedan om stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar, svåra förföljelser, kärlekslöshet, falska profeter och framför allt mission: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Det verkar som att detta har accelererat de senaste decennierna, men samtidigt har det förekommit tidigare i historien. Det är på sätt och vis det unika med de bibliska profetiorna, de har flerfaldiga uppfyllelser, de kan alltså ske flera gånger, men ändå på ett unikt sätt i den absolut sista tiden.

Det gäller ju särskilt det avgörande tecknet: ”förödelsens styggelse”, och den ohyggligt svåra nöd som då kommer att utbryta. Jesus hänvisade till profeten Daniel för detta, som också delvis uppfylldes i närtid och ska uppfyllas i den yttersta tiden. År 70 besegrade den romerske kejsaren Titus Jerusalem och förstörde templet och de kristna flydde upp i bergen, precis som Jesus hade uppmanat dem till.

Daniel profeterade i sin tur om detta redan på 500-talet. Det uppfylldes också delvis när den seluekidiske kungen Antiokus IV Epifanes 167 f Kr vanhelgade Guds tempel i Jerusalem och offrade ett svin på det altare han byggt och invigt till Zeus. Många judar var redan helleniserade och opponerade inte mot hans politik, men andra grupper gjorde uppror och det s k  Mackabeerkriget utbröt.

Här ser vi alltså ett exempel på att Guds profetiska ord kan ha flera uppfyllelser och att det därför kan sägas vara ett slags mönster, som vi kan känna igen Guds motståndares kännetecken och aktivitet i och genom. Johannes talar i sitt Första brev om ”antikrists ande” och att det kommer att finnas flera antikrister, men samtidigt kommer Laglöse, Antikrist själv, som satan kommer att besätta och styra på ett speciellt sätt, att träda fram i den sista tidsperioden som Herren ska ge sin tillåtelse till.

+++

Är det värt att debattera detta mellan kristna? Ingen av oss vet ju med säkerhet på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Vi kan ju i alla fall leva så att vi är förberedda och redo för hans ankomst varje dag, oavsett när det sker. När det börjar att dra ihop sig på allvar kommer vi att veta. Jag tror vi ännu befinner oss i födslovåndorna. Samtidigt har vi kunnat se tydliga tecken på hur den globala agendan av antikristlig karaktär vuxit fram under en längre tid, med bedrägeri, avfall, falsk lära och religionssynkretism inom kristenheten. Vi ser allt som skett med Israel de senaste 70 åren och förhållandena i Mellanöstern, laglösheten, upproret mot Guds ordningar öka, liksom förföljelse av de troende parallellt med världsmission.

Därför kan vi ana att det börjar närma sig och därför säger vi med Johannes: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upb 22:18).

När vi ska försöka avläsa tidens skeenden får vi göra det genom Skriftens prisma, där allt får sina rätta proportioner. Det onda har sin begränsade tid och Herren är med sitt folk i nöden och döden och ska till sist låta sitt eviga Rike bli synligt på jorden, när Jesus kommer tillbaka och ondska och lidande får ett definitivt slut. Vi ser fram emot detta! Det är egentligen vårt livs djupaste mening och mål.

Vi får tröst och styrka dag efter dag, när vi förtröstar och söker honom.

Jes 12: Se, Gud är min frälsning,

jag är trygg och fruktar inte,

ty HerrenHerren är min starkhet och min lovsång.

Han har blivit min frälsning.”

3 Med fröjd skall ni ösa vatten

ur frälsningens källor.

Vi ska begrunda ett stort och underbart mysterium – att Bibeln uppenbarat vem Gud för oss, Skaparen, den osynlige Guden som bor i ett ljus som vi inte kan närma oss. Han har själv visat, i ord och gärningar, att han är Fader, Son och den helige Ande, sann och evig Gud, tre personer.

Vad vi anar är att tillvarons innersta är ren kärlek, är relation inom Gudomen i så hög grad att våra mänskliga referensramar, begrepp och förståelse inte kan omfatta det. De är så mycket liv, kärlek, gemenskap, enhet och härlighet tillsammans, att det övergår vårt fattningsförmåga. Vi kan inte rent intellektuellt förstå att Gud är tre Personer i en total enhet, men det hindrar inte vårt hjärta från att älska och tillbe honom.

Gud är Ande och ändå en inneboende enhet av personer. Fadern är Gud, men inte Sonen, Sonen är Gud, men inte Fadern, Anden är Gud men inte Fadern eller Sonen. Det är som sagt ett mysterium som vi inte förstår vidden av. Det är ingen matematisk formel utan en levande verklighet som vi försöker förstå genom det Gud sagt och gjort för att visa oss vem han är. Det är därför ibland mer flytande, i NT talas om Kristi Ande, och att ”Herren är Aden”, Guds Ande.

Vi använder ju ord för att beskriva detta och i kyrkans historia talar vi om Treeningheten. Ordet finns inte i BIbeln men själva den gudomliga verkligheten skildras där. Vi förstår inte höjden, djupet och bredden av detta, och vårt språk räcker inte för att beskriva det, men vi får använda de begrepp vi har till vårt förfogande, som enhet och personer.

Vi får på ett unikt sätt veta en del om själva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden i b la Johannesevangeliet, den evangelist som fick nåden att skåda djupast in i denna verklighet. Jag återkommer till detta i nästa inlägg.

Från Bibelns första till dess sista bok är den treeninge Guden verksam: i skapelsen, i de konkreta historiska händelser som genom Guds agerande blir frälsningshistoria, i Jesu liv och död, uppståndelse och himmelsfärd och i hans återkomst vid tidens slut och i nyskapelsen, genom den Helige Andes utgjutande och verkan bland människor för att föra dem till tro på Jesus.

Gud uppehåller sin skapelse och verkar även i dag, i det stora och lilla.  Utan Guds försyn och uppehållande kraft skulle universum omedelbart upphöra att existera.

Uppenbarelsen om vem Gud är och vad han gör fullbordades naturligtvis i och genom Jesus Kristus själv. Han är den som visar oss vem hans Fader (och) vår är, och hur han verkar utifrån sin relation med honom i och genom Andens liv och kraft.

+++

Begreppet ”treenighet” finns som sagt inte i Bibeln, men jag ska inte gå in på kyrkohistorien här och kartlägga när och varför kyrkofädena började använda detta begrepp. De första århundradena av den kristna kyrkans historia handlade ju om att man formulerade och sammanfattade läropunkter som återfinns i skrifterna, för att grunda församlingens eget inre liv i Guds ord och som försvar utåt mot villoläror och förvrängningar av detta.

Det är ändå ett bra sätt att beskriva själva verkligheten, vem Gud är. Han är en levande enhet av tre Personer. De verkar tillsammans, men ändå med olika uppgifter. Fadern är ju själva urkällan i Gudomen.

I den nicenska trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid”. Det är ju ett sätt att betona hur unik Sonen är, han fanns hos Fadern i evighet. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Joh 1:18).

Sonen skapades inte, som allt annat skapat i himlen och på jorden, han ”föddes” av Fadern. Det är ord men vi förstår egentligen inte innebörden av detta, hur det gick till, bara att det är så. Men vi vet att det är det djupaste och starkaste uttrycket för Kärleken, Guds egen Kärlek: Fadern älskar Sonen (och föder honom), Sonen älskar Fadern, och Anden är ett med dem och deltar i detta heliga utbyte, denna saliga gemenskap, men har också ett ”yttre” uppdrag gentemot skapelsen. Eftersom Gud ÄR kärlek, ”måste” han vara en gemenskap, en enhet av älskande Personer.

Det stora är att vi dras in i deras kärlek, i den verklighet som är Guds eget liv. Genom Jesu död får vi liv, korset blev himmelens port för oss. Av nåd föder Gud själv oss till nytt liv och för oss in i sin Älskade Sons rike. Vi får dela hans liv som barn och börja lära känna honom redan här, inifrån. Gud har ju tagit sin boning i oss, när vi tog emot frälsningens stora gåva. Det är det största vi kan erfara som människor och något att ständigt förundras över och vara tacksamma för.

+++

De vi kan ana av de gudomliga personerna är just denna absoluta och fullkomliga form av relation i kärlek, överlåtelse, överensstämmelse och enhet. Kan det lära oss något om hur vi som människor, som unika personer, och framför allt hans barn, kan återspegla vår Skapare, Gud och Fader? Det är också ett spår jag ska följa i den här serien, men jag kan säga så här mycket nu:

När vi är som mest människa och i den djupaste meningen en av Gud född person, så är det framför allt i mötet med en annan person, som vi överbryggar det subjektiva och (när det är som bäst) blir ren gemenskap, ren relation. Det är bara möjligt i Kristus, när vi är i honom och hans liv i oss själva tar över i en gemenskapshandling, som bön, lovsång, andliga samtal, lyssnande, tjänande. Först måste vi bli de personer vi är skapade och nyskapade att vara i Kristus, och föras in i den levande relationen i Gudomen själv. Vi får snarare fritt och för intet dricka av den friska källan med livgivande, friskt vatten somär Guds liv, hans kärlek och ljus. Han är oss så nära genom Jesus, genom Anden i oss, som är oss så nära Gud kan komma.

Vi blir mer än oss själva som enskilda individer i mötet, samtidigt som vi blir oss själva mer. När vi både blir oss själva fullt ut och samtidigt mer än oss själva i det vi svagt återspeglar vi de gudomliga personernas interaktion, om än på ett svagt och begränsat sätt.

När vi lever i Kristus så är det honom vi möter hos varandra i benådade ögonblick, när det som skiljer oss åt i personlighet, erfarenheter, och med allt vårt personliga bagage vi bär med oss i kropp och själ.

Nya Testamentet uttrycker denna stora gåva på lite olika sätt, att vi syndare av nåd får förlåtelse genom Guds försoningsverk, och föds på nytt av hans ande för att kunna leva tillsammans med honom nu och i all evighet.  Jag återkommer till det också.

Historia beskriver det vi vet om vad som har hänt i det förflutna. Det kan gälla en en enskild människas förflutna eller en nations, grupps, en tidsepok, en företeelse, osv osv.

De grundläggande fakta om när, var och vem/vilka som var inblandade i skeendet berättas alltid av någon som bearbetat det. Perspektiven spelar stor roll. Därför är all historia redigerad, man bestämmer hur man vill beskriva något. Det hör till det mänskliga livets villkor att vi upplever och erfar saker i nuet som vi en timma, ett år eller 40 år senare återberättar. Minnet av dessa är inte mekaniskt utan dynamiskt i det att vi bearbetar det som hänt utifrån vilka vi är, vad vi redan varit med om och vad vi vill förmedla.

Om vi själva reflekterar över hur vi berättar om vårt liv så gör vi detta urval, vi tolkar händelser och sätter dem i förbindelse med andra i en större översiktig bild. Om vi är troende så tolkar vi också det som skett som Guds försyn, ingripande, vägledning och hjälp. Vi tolkar alltså vår historia samtidigt som den innehåller dessa basfakta om tid, plats, konkreta fakta.

+++

Jag ska fundera på hur detta ska tillämpas på Bibeln. De 66 böcker som ingår i den Heliga Skrift innehåller verkligen historia som är daterbar och som utspelas sig på geografiska platser. Det är också människor som har skrivit ner vad som hänt med ett speciellt syfte, nämligen att förhärliga Israels Gud framför alla andra gudar och vittna om hans väldiga gärningar. Man har gjort ett urval av det som hänt och framställer det utifrån de förutsättningar som fanns på den tiden, och med ett bestämt mål. Det finns olika genrer att berätta historier på, men jag kan inte gå in på detta mer i detalj.

Eftersom Gud själv är det centrala i hela Bibeln, vem han är och vad han gjort, och de människor han relaterat till, så kan man säga att den historia vi möter är teologisk tolkning av historia. Den är skriven med det bestämda syftet att skildra händelser utifrån just detta, och av de människor som stod i förbund med honom. De ville vittna och berätta om honom, för att stärka sin egen tro och samhörighet med varandra i relation till Gud och även vittna om honom. Det var folkets uppgift, att vara hans vittnen (Jes 43:10), att berätta om detta och bevara det i levande minne som muntligt berättande och skrift.

Det är därför ingen ”objektiv” historia registrerad av en betraktare . Författarna var delaktiga i sin egen historia som också var Guds historia.

Det betyder dock inte att det inte skulle vara sant. För oss kristna är sanningsanspråket viktigt, kanske avgörande. Vi kan inte sätta vår tro och vår tillit till något som är byggt på legender och myter. Det som skildras har hänt, är historiska fakta som redigerats för ett teologiskt perspektiv . Det betyder bara att författarna hade ett bestämt syfte med vad de skrev och utformade det på ett speciellt sätt för att förmedla sanningen om Guds gärningar. 

Det Gud gör är per definition mirakulöst för oss och därför är det omöjligt att bortse från trons betydelse inför dessa speciella fakta. Vem förstår hur Gud skapade genom sitt Ord? Hur han gjorde alla under och tecken? Hur Jesus kunde ta vår synd på sig när han dog och ge oss sin rättfärdighet, liv och frid? Vi förstår varken hans födelse eller uppståndelse och hur vi av Guds nåd en gång också kommer att stå upp från döden och leva med honom i evighet. Men det är sant, historiskt sant, när det gäller dessa övernaturliga fakta om vår mäktige och underbare Gud.

Det blir därför helt fel att läsa t ex Genesis 1-11 som en bokstavlig beskrivning av Guds skapelseverk. Det är varken ren naturvetenskap eller exakt historia, även om de innehåller detta, utan något mycket mer än så. Dessa kapitel är i sin form unika och uppenbarar syftet och målet med hela skapelsen: varför mänsklighetens villkor präglas av synd, lidande och död, men samtidigt bärs av Guds uppehållande nåd och försyn och varför längtan efter kärlek, gemenskap och sammanhang är en så stark drivkraft för oss alla.

Det är i en bemärkelse historia eftersom det beskriver skeenden i det förflutna, i detta fall så långt tillbaka som skapelsens början. Men det är författaren som ledd av Guds Ande sammanfattar det väsentligaste  i en lysande teologisk utläggning som säger oss så mycket om Gud själv. Det är i bästa bemärkelse teologisk tolkad historia som uppenbarats av Gud själv och utformats av författaren utifrån den kontext som präglade honom. Det är historia och tolkning av den, och utläggning, förklaring av historien. Ingen människa var ju närvarande vid universums begynnelse, så Skaparen själv måste ha uppenbarat skeendet i stort för sina tjänare. Gud uppenbarade både Urhistorien och framtiden, vilket är självklart med tanke på att han själv står utanför tiden och ser hela universums/världens historia från början till slut.

Profeterna och de apokalyptiska böckerna Daniel och Uppenbarelseboken, rymmer utsagor om det sista som kommer att hända. Jesus själv förutsäger naturligtvis också det som kommer att ske i sina eskatologiska tal.

De bibliska författarna ser allting utifrån en speciell lins som skärper synfältet och fokuserar på det viktigaste. Den linsen är Guds talande och agerande.

Nästan alla bibelböcker innehåller historia, utom Ordspråksboken, Predikaren, Psaltaren, Höga Visan. Men även dessa böcker reflekterar historia i form av kultur, seder och bruk, tradition. Hela Bibeln är rotad i tid och rum, och alltså historia.

Avslutningsvis i denna första del så är Bibelns vittnesbörd helt unika eftersom de berättar om Guds gärningar mitt i tid och rum, och hur hans egen Son blir människa för att visa oss hela djupet av Guds kärlek.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! HALLELUJA!

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utelämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, döden självt.

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.  Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna .  Allra sist visade han sig också för mig , som för ett ofullgånget foster.

(2 Timoteusbrevet 1) 9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium 

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom, görs delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv i en gudsfientlig värld är nu fördolt med Kristus hos Gud, men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet.

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden, för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom. Jesus var samstämmig med Faderns vilja,  att han skulle ge sitt liv i döden för oss.

Joh 10: 17-18:” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.  Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Fader.”
  

Guds lidande kärleken visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss. 

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden : ”Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!”
 (Upb 5:11).

När Jesu offer fullbordats kunde döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, inte längre hålla honom kvar, Apg 2:23-24 :

” Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.”

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit : levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken  efter sitt lidande och sin död på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat.

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

Det skedde märkliga under och tecken precis när Jesus gett upp andan och vid själva uppståndelsen. Läs Matt 27:50-54, 28:1-6! Det var världshistoriens och universums mäktigaste händelser efter själva skapelsen.

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter, och  vi väntar på hans återkomst i härlighet.

1 Petr 1 : Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, ⁴ till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. ⁵ Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.
 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).

”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

+++

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

En förståelse av mysteriet med försoningen börjar och slutar med tacksamhet och förundran:” Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.”( 2 Kor 5:19). Människan söker efter bevis på Guds existens och här är det största beviset: Gud kom oss så nära som det är möjligt genom sin Sons liv, lidande, död och uppståndelse.

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. ” (Rom 5)

Korsets tecken innefattar detta: det sträcker sig uppifrån och ned, från Gud till hans lidande och förlorade mänsklighet samtidigt som hela världen omfattas av den korsfästes utsträcka armar som vill omfamna alla i sin kärlek.

Korset är centralt i vår tro. Det är helt avgörande för oss att Jesus dog för oss syndare. Jesus behövde inte dö, kunde inte dö egentligen eftersom han var och är Guds Son, ett med Gud i evighet, med liv i sig själv som aldrig kan dö. Han kom från Fadern in i denna onda, sjuka och syndiga värld för att ge sitt liv för oss i ofattbar kärlek.

Jesus sade : ” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Far.” (Joh evangelium 10: 17)

I den konkreta händelseförloppet såg det ut som om Jesus var utlämnad till de människor som dömde honom till döden, fast han var helt utan skuld. Det såg på ytan ut som om judarnas Stora Råd och Pilatus hade makt över Jesus, men det skedde alltså bara för att Gud tillät och ville det.

Varken de människor som var med de sista dagarna av Jesu liv på jorden eller de osynliga makter som är fiender mot Gud förstod detta:

1 Kor 2 : Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

++++

Man kan säga att synden dödade Jesus, vår synd. Gud lät det ske för att rädda oss från synden, som i sig bär sin konsekvens av skuld och straff  och som leder till död. Död är dels fysisk död men även andlig död, den eviga döden, separation från Gud i evighet. Hos Gud kan inte synd, ondska och död finnas. Därför måste Gud ta bort det från våra liv för att vi ska kunna leva hos honom. Vi kan inte själva befria oss från dessa bojor utan måste befrias, räddas, från det som skiljer oss från vår Skapare.

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:21)

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (1 Petr 3:18).

+++

Alla vi människor har gjort fel gentemot Gud. Vi har överträtt hans bud, främst genom att inte vilja höra och tro på honom och därmed inte heller göra vad han sagt. Gärningarna, synderna är en konsekvens av synden, att inte tro på och älska Gud. Man gör sig själv till herre i sitt liv och går sin egen väg. Vi är därför alla skilda från Gud men han tog initiativet till försoningen, att upprätta gemenskapen med sig själv eftersom han älskar oss. Vi kan inte rädda oss själva eller göra oss tillräckligt rättfärdiga inför Gud.

Vi får av nåd frälsningens gåva, att få det rätt ställt med vår Skapare genom Jesus. Han tog vårt onda på sig och gav oss sitt goda.

Han har som Skapare rätten till oss och till allt han skapat. Gud kunde inte tillåta att onda krafter trängde sig in i hans skapelse med syftet att förstöra den. Därför agerade Gud i sin helighet, rättfärdighet och kärlek för att omintetgöra syndens, dödens och ondskans destruktiva makter. Det skedde på korset där han alltså både räddade sin älskade mänsklighet, du och jag och alla som levt och lever,  och samtidigt dömde synden i sin rättmätiga reaktion mot den. Gud måste som den Helige och Rättfärdige gå till rätta med synd och ondska. Det skulle vara fruktansvärt om alla onda gärningar inte skulle få någon påföljd, att de skyldiga kom undan utan straff. Vi har själva ett rättsmedvetande som säger oss att offren måste få upprättelse och de skyldiga dömas. Hur mycket mer då Gud….

Men än så länge finns möjligheten för varje människa att omvända sig, av hjärtat be om förlåtelse och födas på nytt till liv hos Gud. Gud vill rädda alla, och var och en kan ödmjuka sig och söka Herren medan tid är.

När Jesus led och dog för oss på korset tog han på sig synden och dess straff, våra missgärningar, smärtor, sjukdomar.  Samtidigt tillintetgjorde han djävulens gärningar och hans makt över mänskligheten.

Vi lever nu i tiden mellan Jesu seger på korset och i uppståndelsen och hans återkomst vid tidens slut. Världen är ännu i ”den ondes våld”, som vi är väl medvetna om trots att Jesus sitter på Faderns högra sida. Men för alla som tillhör Jesus är Guds rike mitt ibland oss, inom oss, och vi har fått löfte om den fullständiga frälsningen när Jesus kommer tillbaka som Kung och Herre för att upprätta sitt synliga rike på jorden.

Men vi lider fortfarande i den här världen, vi blir sjuka och dör. Många förföljs och dödas för sin tro. Men vi är inte ensamma och vi vet att en dag är det slut på all ondska och allt lidande. Vi lever verkligen på hoppet, i tron och burna av Guds kärlek. Han har segrat och hans seger kommer snart att bli helt uppenbar vid Jesu återkomst.

Profeten Jesaja fick se hur Jesus skulle dö över 700 år innan det skedde. Det finns många fler profetior om detta i Bibeln. De handlar dels om Messias födelse och återkomst vid tiden s slut, och om hans liv, död och uppståndelse. Det finns mer om detta i andra inlägg.

Jes 53 : Han hade varken skönhet
eller majestät. När vi såg honom var hans
utseende inte tilldragande. ³
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man
och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. ⁴
Men det var våra sjukdomar
han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom
för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. ⁵ 

Han var genomborrad
för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom
för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. ⁶
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld
lade Herren på honom. ⁷
Han blev misshandlad,
men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort
till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ⁸

Genom våld och dom
blev han borttagen. Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort
från de levandes land, blev han plågad på grund av
mitt folks överträdelse? ⁹ 
Bland de ogudaktiga
fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun. ¹⁰
Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar
och leva länge, och Herrens vilja skall ha framgång genom honom. ¹¹
Genom den vedermöda
hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar
min rättfärdige tjänare
de många rättfärdiga, och deras skulder
är det han som bär. ¹² 

Job.

Det här ämnet är alltid aktuellt, och särskilt nu när vi upplever en svår pandemi som påverkar oss alla mer eller mindre. Man frågar sig i denna tragiska tid, liksom vid många andra kriser och katastrofer, var är Gud?

Gud är där han alltid har varit, nära varje människa som åkallar Jesu namn. Vår Gud stod inte på långt avstånd och betraktade sin lidande mänsklighet. Vi vet att han kom så nära han kunde i Jesus. Hans egen Son har lidit och dött, så Gud vet vad det innebär av egen erfarenhet. Han är densamme idag, nära varje lidande människa för att trösta, stötta och hjälpa.

Hur kan det hjälpa oss? Vi måste ju alla lida och dö, men vi gör det inte ensamma. Gud är med oss,  nöden och döden, genom lidande till det himmelska där allt detta äntligen får ett slut.

Det blir ett långt inlägg, eftersom ämnet är svårt och måste belysas från många olika perspektiv för att vi ska börja förstå. Men vi kommer aldrig helt att finna alla svar på denna brännande fråga, ytterst är det och förblir ett mysterium som så mycket annat i våra svåra, underbara och komplicerade liv.

Del I.

Det finns naturligtvis inga korta, enkla och heltäckande svar på denna stora fråga. Det är särskilt svårt eftersom det kommer oss själva så nära i vårt eget liv. Vi kanske alla kämpar med denna fråga. Det går inte att hålla det ifrån oss och studera detta rent objektivt.

Lidandets problem hänger  ihop med ondskan, vilket komplicerar saken ytterligare. Men lidandet är även ett uttryck för kärleken, så det finns många aspekter av detta att ta med i beräkningen för att kanske börja få ett helhetsperspektiv.

Det finns först och främst några självklara och grundläggande fakta:

Alla människor lider på ett eller annat sätt, både troende och icke-troende. Det hör till våra existentiella villkor på samma sätt som döden. Skillnaden är vad vi gör med lidandet och vad lidandet gör med oss. Det kan vara nyttigt att ställa några frågor till sig själv.

Anklagar vi omedelbart den Gud vi oftast inte ägnar så mycket uppmärksamhet annars för allt lidande i världen? Om han finns (och det gör han förvisso), är det verkligen Guds fel?

Varför känner vi oss nästan alltid orättvist behandlade av ”livet”, ”ödet” eller Gud? Varför tycker vi att vi förtjänar bättre?

Om inte Gud finns eller vi  inte bryr oss om han finns, varför förväntar vi oss att det ska finnas någon slags moralisk instans som ska döma till vår förmån och låta oss slippa lidandet?

Vi kan förhålla oss på olika sätt till det ofrånkomliga lidandet. Det finns många exempel på religioners och filosofiers olika förhållningssätt, men jag kan inte gå in i detalj på dem här.

Bara några tankar om detta: Accepterar vi att det tillhör livets villkor utan att fråga eller plågas av detta faktum? Intar vi en stoisk attityd, där vi försöker nollställa oss så totalt att vi inte plågas känslomässigt av det ofrånkomliga lidandet utan bara försöker uthärda det ? Sopar vi det under mattan,  roar oss och lever livet så länge det går? Blandar vi ihop en egen version av tankar om karma, tidigare liv och konstruerade förklaringar till att vi lider, utan att verkligen tänka igenom det hela ordentligt?

Låter vi bitterhet och ilska över vårt lidande ta över eller förvandlas vi till medkännande, tacksamma och ödmjuka människor i lidandets eld? Det kan komma något gott i varje lidande. Han ger oss ett hopp som ingenting kan ta ifrån oss. Det är inte ute med oss, lidandet har ett slut och vi kan lära oss något av det vi går igenom.

Eller söker vi Gud i vår egen nöd och andras? Ber vi om hans hjälp och förtröstar på att han ensam ser helheten och ytterst kommer att skipa rättvisa och göra slut på lidandet och ondskan, vilket innebär evig tröst, upprättelse och kompensation.

Det beror naturligtvis på många olika saker och varje människas historia är unik och det går inte att generalisera.

+++

Först lite om hur kristna kan se på lidandet och sedan om några orsaker till de olika formerna av lidande.

Många har erfarit att det är en stor skillnad mellan att lida och sörja tillsammans med Gud eller utan Gud. Rent mänskligt sett är  det lättare att ha någon vid sin sida när man har det svårt. Det har vi nog alla känt. Det är bra att hålla någon i handen då, men många av oss har erfarit att det inte räcker med en människa, hur väl hon än vill. Det räcker inte hela vägen. Den ende som verkligen kan gå med oss i dödsskuggans dal är Gud själv, och det har han gjort genom Jesus Kristus.

Kristna som lever i gemenskap med Gud genomgår också kriser när lidandet slår till, och utgången är olika. En del blir så förbittrade på honom att de bryter kontakten. Andra håller fast vid tron på Gud trots allt och genom allt,  även om man är förtvivlad, tvivlar och tidvis ifrågasätter hans godhet eller mening. Men alternativet är alltid sämre: att stå ensam utan Gud. Man vill hålla fast vid Herren till varje pris, eftersom Han är viktigast i livet.

Man litar också på den större förklaringen till varför det blev så här på jorden, med all synd, ondska, lidande och död samt vad Gud gjorde för att lösa detta, som han inte var upphov till. Det ger perspektiv, hopp och kraft att härda ut i mycket svåra omständigheter.

Människor som inte tror på Gud hittar andra strategier och förklaringsmodeller att hålla sig till, som jag inte ska gå in på här.

+++

Det  finns ett par olika orsaker till lidandet, dels den moraliska, dels den naturliga. För det första beter sig människor  på ett sätt som orsakar lidande för andra, med attityder, ord och gärningar . Man begår onda handlingar mot andra. Här finns hela skalan från förkastelse, likgiltighet och elakhet till mord och övergrepp på barn. Vi skadar också oss själva på många olika sätt och orsakar oss själva och andra lidande.

För det andra har vi den ”naturliga” förklaringen: naturkatastrofer, olyckor och sjukdomar, död.

Detta kan delvis ha orsakats av människors påverkan och medverkan, men vi bortser från detta just nu. Dessa händelser hör helt enkelt till de betingelser vi lever i, de bara händer och drabbar urskiljningslöst.

När det gäller människors agerande håller nog de flesta med om att människors val spelar en stor roll när det gäller det moraliska onda som skapar lidande. Men ingen kan reda ut alla aspekter av detta och det är egentligen ett annat ämne. Hur fri vilja har vi? Hur mycket påverkas vi av  arv, miljö, andras beteende mot oss? Man kan dock konstatera att vi alla är djupt inblandade i varandras liv, på gott och ont, och påverkar mer än vi kanske anar.

Här blir det alltså svårt. Vi är alla både offer och förövare och har svårt att reda ut hela sammanhanget. Ofta förstår vi inte hur vårt eget beteende påverkar andra negativt.

Vi tenderar dock att döma andra hårdare än oss själva, hittar ofta bortförklaringar och ursäktar vårt beteende.

Problemet är att vi utgår från oss själva och bedömer allt från den snäva utgångspunkten. Vi har inte hela bilden av orsak och verkan och allt som påverkar oss alla. Därför blir det rent logiskt svårt att anklaga Gud, som är den ende som ser och vet allt i det längre tidsperspektivet.Vi vet ju inte vad han vet. Därför blir det också omöjligt att döma på ett rätt sätt.

Hur som helst, vad gäller naturkatastrofer, sjukdomar, olyckor och liknande saknas ju oftast en moralisk agent. Det bara händer i denna värld som är sådan. Om man ändå undrar över orsakerna till detta, spelar ens livsåskådning in. Materialister och  icke-troende menar att det är resultat av evolutionen och slumpen. Man har naturvetenskapliga förklaringar till det mesta, t ex rent biologiska till människors beteende. Men när man själv drabbas,  ligger det närmare till hands att de anklagar någon eller något för det i alla fall.

Kristna kan komma till olika slutsatser när det gäller detta, men man söker och finner förklaringar i Bibeln, som ger de bästa svaren. Orsaken till lidandet och därmed våra livsvillkor i stort i denna farliga och osäkra värld, beror på en katastrof som inträffade långt innan vi kom in på scenen och som påverkar våra livsvillkor idag, det vi kallar syndafallet. I och med detta rubbades den goda ordning som var Guds ursprungliga plan med sin skapelse.

Den kunskapen hjälper kanske inte så mycket i akut smärta och sorg, men ger tröst och styrka i nöden. Gud  lämnade oss inte i denna situation, utan sände sin egen Son för att vara med oss och hjälpa oss.

Del II

Först några ord om att lidandet inte bara hör ihop med ondskan, på så sätt att ondskans gärningar skapar lidande hos sina offer. Men det hör även ihop med kärleken. Den som älskar lider när kärleken inte blir mottagen, när föremålet för kärleken skadas av andra eller skadar sig själv och plågas. Det finns hur många exempel som helst på det. Tänk bara på   föräldrar som lider vid barnets sjukbädd och skulle vilja ta på sig sjukdomen och smärtan för att det barnet ska slippa plågas och kanske dö. Varför är vi sådana? Därför att vi älskar våra barn.

Sådan är också Gud. Det har Jesus uppenbarat om honom. Han är en älskande Fader som vill rädda sina sjuka och plågade barn och han gör det på riktigt när hans egen Son blir människa och tar allt ont på sig. Gud vill återställa skapelsen till sitt ursprungliga skick, utan död, ondska och plåga.

Drivkraften hos oss människor att få älska, bli älskade och bilda familj är oftast starkare än vetskapen om att vi kan bli svikna av de allra närmaste, att de t o m förkastar oss, gör oss illa (och vi dem). Vad gäller Gud själv som ÄR kärlek, visste han naturligtvis från början att hans skapade varelser skulle förkasta hans ord och lämna gemenskapen med honom. Det stora är att Herren, som inte ville att vi skulle bryta med honom och därmed lida och bli olyckliga, har gjort allt han kan för att få oss tillbaka till sig. Han tar vårt onda på sig och ger oss sin kärleks överflöd på nytt. Vi klarar inte att komma tillbaka till Gud själva utan han måste dra oss till sig genom Jesus Kristus.

Kärleken är starkare än allt, det viktigaste av allt. För den kan vi offra mycket, för att se dem vi älskar räddas och må väl. Den hämtar kraft i sig själv (och ytterst Gud)  och i hoppet och tron. Vi är skapade till Guds avbild och kan på något sätt känna igen oss i Guds kärlek, även om den överträffar allt mänsklig kärlek. Jesus var fullkomligt helig och utan synd men tog vår synd på sig för att vi skulle bli förlåtna och återfå gemenskapen med Gud. Vi är alla syndare och älskar ofullkomligt, men vi gör det i alla vår svaghet.

Guds kärlek  gör sitt yttersta för att rädda oss från allt ont, besegrar synd, brustenhet och döden. Jesus är Guds synliga kärlek, när han delar våra villkor, lider med oss och låter oss dela sitt eviga liv.

Guds handlande visar oss att han kan göra något gott av det onda, förvandla lidandet till en djupare förbundenhet med honom och andra. Ytterst har han besegrat döden, det onda och lidandet. Han tar det värsta och gör det bästa av det genom korset. Livet, kärleken, läkedom och upprättelse segrar till sist.

+++

Man kan i detta sammanhang också utgå från Jesu liknelse om ogräset och tillämpa den på skapelsen också och inte bara Jesu förkunnelse om himmelriket i nutid och framtiden. Den säger något fundamentalt som gäller i alla tider. Gud skapar allt fullkomligt gott och en fiende sår in sitt onda för att förstöra. Han vill förgöra, förstöra, förnedra Guds skapelse, människan, och orsakar därmed Gud smärta. Det ser vi på korset. Så länge vi lever här på jorden kommer det att finnas gott och ont, som påverkar oss alla, på samma sätt som vi genom våra liv påvekar andra.

De första kapitlen i Bibeln beskriver just detta. Jag har gått igenom de första kapitlen noga på andra ställen så jag kan inte i detalj återge hela förloppet här men vill bara konstatera detta faktum: det onda kommer inte från Gud. Lidandet och ondskan är ett resultat av att det onda fick makt över människan och hela skapelsen, helt emot Guds avsikt. Det onda i form av den andliga makt som ljuger, bedrar, förför, förstör och fördärvar. Det är en verklighet som gradvis uppenbaras i Bibeln. Jesus själv talar om honom, satan,  som en tjuv, mördare och lögnare.

För att fortsätta med liknelsens språk,  tog de första människorna till sig av den onda säden, Guds fiendes ord ( som egentligen är en snedvridning av vad Gud sagt) istället för den goda, som är Guds Ord, och blev förgiftad i själ och hjärta. Bibeln presenterar inte en teoretisk och heltäckande förklaring till lidande och ondska. Den beskriver orsakerna, huvudaktörerna i detta kosmiska drama och särskilt då Gud själv som

Hans Ord  var och är gott, sant och rätt. Det fastställer normer och regler för människan. Det Gud gör är för människans bästa. Som vår skapare vet han vad som är bäst för oss och verkar i enlighet med detta. Fienden vill bara skada oss och Gud själv, genom att få oss att göra de som inte är bra för oss. Det orsakar en smärta hos Gud att se sina skapade varelser förvandlas till hans fiender och bli uppfyllda av stolthet, lögn, hat och ondska. Det orsakar oss själva ett stort lidande i långa loppet att leva i opposition mot Gud, även om det för stunden kan vara behagligt och bekvämt på många sätt.

Att inte hålla sig till det Gud sagt medförde alltså ödesdigra konsekvenser.  Gud skapade både änglar och människor med fri vilja, för utan den fria viljan blir kärleken omöjlig. Men av det följer, att vi också kan välja fel. Det var en stor risk och utmaning, men Gud ansåg det tydligen värt priset. Vi  lever alla med konsekvenserna av det felaktiga valet än idag, att de första människorna valde att gå sin egen väg. Gud lovade från början att rädda mänskligheten från den destruktiva makt som håller den fången, något som bara han kunde göra och denna räddning erbjudes oss alla.

Vi värdesätter nog också friheten  om vi tänker efter. Även om vi får lida för andras och vår egen kärlekslöshet. För vem vill avstå från sin fria vilja egentligen? Problemet är, att när vi använder den fel och konsekvenserna blir förfärliga, skyller vi ofta på Gud.

Här är  nu Jesu liknelse från Matt 13: 24-30.

Liknelsen om ogräset.

24 Han lade fram en annan liknelse för dem: ”Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26 När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.

27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? 28 Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset.30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.”

Guds perspektiv.

Bibeln ger oss Guds perspektiv och beskriver hur han handlar med mänskligheten som helhet genom den första människan Adam, som både var en historisk individ och som samtidigt förkroppsligar hela mänskligheten. Alla som sedan fötts och föds in i denna värld föds in i Adam, in under de villkor som gäller sedan syndafallets dagar. Men efter Jesu död och uppståndelse får vi alla möjligheten att födas på nytt in i Kristus, där helt andra villkor gäller för det livet. Livets Andes lag som befriar från syndens och dödens lag. Där finns förlåtelse, upprättelse, helande, gemenskap.

Problemet från vårt perspektiv handlar om tidsaspekten. När Jesus föddes in i världen kom Guds rike till jorden och han vann segern över den onde med sin död och uppståndelse. Segern är vunnen, men ändå finns ondska och lidande kvar tills Jesus kommer tillbaka.  Kristna lider som alla andra av allt som kan drabba oss som människor på denna denna jord.

Gud har bestämt tider och stunder och när Jesus kommer tillbaka till jorden är det slut med den ondes välde för gott och Guds Rike kommer i sin fulla synlighet. Men än så länge lever vi alla med syndafallets konsekvenser. Vi har Guds löften om vår fulla räddning och lever i hoppet om att Guds rike ska komma, samtidigt som vi  kan få konkreta bönesvar i form av befrielse, hjälp och helande.

Till sist kan vi konstatera att alla människor lider på olika sätt och det är omöjligt att gradera lidandet eftersom det är så personligt. Det finns olika anledningar. Man kan lida som en konsekvens av sina egna handlingar eller andras. Man kan bli oskyldigt anklagad och förkastas. Alltför många utsätts för övergrepp, misshandel, mobbing, utnyttjas och förnedras. Historien är fylld av tragiska exempel på människor som lidit och dött, okända för världen men kända av Gud. Eländet började med det första brodermordet, när Kain dödade Abel, och fortsätter tills Jesus kommer tillbaka som Fridsfurste och gör ett slut på allt ont.

Man lider p g a krig, en olycka, en naturkatastrof, sjukdom, fattigdom och hungersnöd, flykt, förlust osv.  Man lider p g a sin övertygelse, förföljs för sin tro. Det finns lika många exempel på lidande som det finns människor. Samtidigt som det finns lika många exempel på övervinnande och Guds hjälp i yttersta nöd.

Det unika och storartade med kristen tro är att vi inte lider ensamma. Gud lät sin egen Son dela våra villkor till det yttersta, lidande och död, för att vi som tror ska kunna dela hans uppståndelse och liv.

Människan är ju skapad för relation, att finna sig själv i relation till sin Skapare och Gud, och andra människor. Gud är livets källa, vi är beroende av honom för vår existens.

Bara Gud själv kan fylla vårt djupaste behov av kärlek, trygghet, mening och tröst. Han hjälper oss att finna oss själva när vi äntligen möter honom i Jesus Kristus, och förstår att han själv är allt vi längtat efter och sökt.

Han sände sin Son Jesus Kristus för att visa vem han är och hur mycket han älskar dig och vill hjälpa dig.

Han känner till din situation och har redan gjort allt för att du ska kunna få kontakt och gemenskap med honom själv. Han har röjt undan alla hinder och banat vägen till sig själv. Allt som skilde oss människor från den Helige och Rättfärdige Guden, har Jesus tagit på sig när han bar all vår synd på korset. Vår synd skiljer oss från Gud och bara Jesus kan ta bort den. Jesus  uppstod från de döda för att vi skulle få tillträde till Guds närvaro, som renade, pånyttfödda barn till vår Fader.

Gud vill att vi vänder om från våra egna vägar och söker honom med ärligt och uppriktigt hjärta. Då får vi tron som en gåva och börjar ett helt nytt liv. Det är en lättnad att få lätta sitt hjärta för honom och bekänna/berätta om det felaktiga och onda vi gjort och tänkt. Han förlåter dig, ger dig hopp och tröst.

Vår Frälsare Jesus lever och han är dig nära denna stund. Be till honom, öppna ditt innersta och tag emot honom som din Herre och Kung. Läs Nya Testamentet, särskilt evangelierna, t ex Lukas , sök upp en församling, be om förbön.

Du är inte ensam, läget är inte hopplöst, det finns hjälp att få. Du är sedd, du är älskad,, det finns svar på dina frågor och framför allt: det finns EN, JESUS,  som är med dig genom allt och vill leda dig här i  livet och in i himlen, evighetens salighet, där alla tårar ska torkas och sorg och smärta försvinna. Jesus har besegrat allt det onda som förstör våra liv.

”Herren välsigne dig

och bevare dig

Herren låte sitt ansikte lysa över dig

och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig

och give dig frid.” (4 Mos 6:24-26).

Joh 3:16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 

19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.

Det kommer troligtvis att bli många delar i den här serien. Ämnet är så stort och omfattar de flesta aspekter av den väsentliga historien, nutiden och framtiden, och i det längsta perspektivet, ända in i evigheten.

Israel som land,  nation och folk,  är ett mirakel och ett tecken för alla folk. Det är unikt eftersom det är skapat av Gud själv genom förbundet med Abraham och kung David. Det hela började för ca 2000 år sedan och påverkar historien än i dag. Historien kommer också att slutas där när Jesus kommer tillbaka som Here och Kung till Jerusalem. Det handlar om konkreta händelser på speciella platser och under bestämda tider där Gud verkat på ett unikt sätt och skapat frälsningshistoria. Allt som hör till hela mänsklighetens frälsning händer alltså samman med vad som skedde och ska ske med detta folk och land. Frälsningen kommer från judarna, som Jesus själv sade (Joh 4:22) i sitt samtal med den samaritiska kvinnan. Det är han själv som är judarnas och alla människors Frälsare. Alla Guds löften sammanfattades och uppfylldes i honom själv.

Därför är det omöjligt för en kristen att inte älska Guds utvalda folk och land, utifrån hans löften och handlande. De, liksom vi , har inte varit perfekta i tro och lydnad och det finns många brister att peka på. Men detta folk, som består av en majoritet av aktiva motståndare till Jesus och många sekulära, men samtidigt sedan de sista decennierna av en växande grupp av Jesustroende judar, existerar ändå på grund av Guds löften, liksom vi. Gud verkar och genomför sin räddningsplan för sitt namns skull, sin egen ära, och ingen av oss kan berömma sig inför Gud om någon egen förtjänst. Gud visste i förväg att hans eget folk skulle förkasta sin Messias och att hednafolken skulle komma in i fullt antal innan hela Israel (hur man nu tolkar detta)  i sista tiden ska bli frälst.

Vi får inte veta något om bakgrunden till Guds handlande. Det är helt och hållet Guds eget beslut och initiativ att tala till Abram och ge honom detta löfte, vilket alltså inte kräver någon förklaring. Gud är suverän i denna skildring på samma sätt som i skapelseberättelsen. Det tas bara för givet att Gud talar och agerar, skapar i och genom sin vilja. Det börjar med löftet om folket:

Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade. (Gen 12:1-4).

I kap 15 läser vi om landlöftet:

”På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod  ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas,20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”

Folk och land hör ihop, och det är omöjligt att tänka sig det ena utan det andra.

Herren har haft en särskild relation till detta folk och trädde själv in i historien när hans Son blev människa. Jesus härstammade från Abraham, av Davids släktlinje. Vi vet ju att vår Frälsare är jude och hans apostlar var judar. Tack vare alla som trott, bett, kämpat och hållit fast vid förbundet med Gud, och genom Jesus Kristus själv, har vi som icke-judar upptagits i detta välsignade och utvalda folk.

Genom honom har muren som skiljt jude från andra folk brutits ner och vi har alla tillträde till Skaparen, den sanne Guden och Fadern genom hans Ande, på grund av att Jesus dog och uppstod för oss alla, för att samla åt sig ett folk från alla nationer. Gud började i det lilla, med en man som blev ett folk, och i vars släktled Jesus föddes in i vår värld för att alla som tror på honom skulle räknas till Guds eget folk, hans familj.

En period kan räknas från patriarkerna till kungatiden när David etablerade Jerusalem som huvudstad till den slutliga exilen 70 e Kr, när det andra templet förstördes och folket skingrades till jordens alla hörn. Dock fanns judar kvar i landet, om än i små grupper. De växte sedan till större samhällen på vissa platser. Det har alltså alltid funnits en judisk närvaro i Israel sedan Josuas dagar fram till idag

Från det första århundradet fram till 14 maj 1948, var löftets folk förskingrade och landet under främmande makt, romerskt, bysantinskt, muslimskt, korstågstiden, ottomanskt, brittiskt. Efter andra världskriget och förintelsen blev det ännu mer tydligt att judarna måste få ett eget hemland, bli en nation igen. Sionismen som begrepp och en nationellt inriktad politisk rörelse uppstod i slutet av 1800-talet, men som levande verklighet och företeelse är den känd sedan tusentals år.

Den första av fem stora invandringsvågor, alijor,  av judar, särskilt från Östeuropa, skedde 1882-1903.

Theodor Herzls bok “Judestaten, ett försök till en modern lösning av judefrågan” kom ut 1896. Herzl kan sägas vara den politiska, moderna sionismens fader, 1897 hölls den första  första sionistiska kongressen i Basel, Schweiz.

Han betydde oerhört mycket för sitt folk, liksom även  Eliezer Ben-Yehuda, som återupplivade hebreiskan som talspråk och moderniserade det, också under slutet av 1800-talet. Den moderna hebreiskan bygger på bibelhebreiskans grundstruktur och senare hebreiska i t ex Mishnan. Men här finns kontinuiteten från tidig tid till våra dagar. Så mycket är sig likt, samtidigt som stora förändringar skett.

Fortsättning följer.

+++

Den symboliska domedagsklockan startades i början av det kalla kriget och uppdateras efter hur nära man menar att ett förödande kärnvapenkrig är. Forskare vid Chicagos Universitet började räkna ner tiden och beräknar nu i sin senaste uppdatering att det bara är två och en halvminut kvar till det definitiva tolvslaget då jorden förmodas gå under.

Hoten mot planeten har enligt många bedömare ökat på ett alarmerande sätt. Det gäller inte bara är kärnvapen längre, utan de klimatförändringar som hotar själva livet på många sätt. Sedan tillkommer förutom ökade politiska spänningar i världen och oro inför framtiden . Undergångsstämningarna sprider sig. Det är en stor flyktingkris i världen, lokala konflikter och krig, sjukdomar och pandemier. Mycket har blivit bättre och många lever längre, men samtidigt ökar problemen på många sätt.

Det är förståeligt att icke-kristna endast ser allt som pågår  i världen och skräms av det, men det är ändå så att ingen människa kan med säkerhet säga när när tiden är ute.  Det är bara Gud själv som vet det, och han följer sin egen tidsplan. Hans klocka kan se helt annorlunda ut. Hur som helst är det han som har den yttersta kontrollen över vad som sker på jorden. Inför naturkrafterna, de globala katastroferna och den ovissa framtiden är vi som enskilda människor små. Därför är vår yttersta trygghet i att Gud har allt i sin hand, och vi själva är i hans hand, hur det än ser ut och vad som än sker.

Som troende väntar vi på Jesu återkomst och vet att detta föregås av den sista tidens omskakade och förfärliga händelser. Det är vårt stora hopp och vår förväntan. När denna tidsålder tar slut, börjar evigheten hos Gud, eller snarare fortsätter.

Redan från begynnelsen, när Gud skapade universum, hade han bestämt när tiden skulle ta slut och mänsklighetens historia vara över. Jesus har givit oss vissa hållpunkter, tecken, som gör att vi kan orientera oss efter dem och ana var vi befinner oss. I det s k eskatologiska talet beskriver Jesus vad som kommer att ske innan hans återkomst.

På Guds egen klocka är de viktigaste och mest avgörande händelserna de som relaterar till hans eget handlande i historien för att förbereda för Sonens ankomst till jorden.  Målet för hela historien var ju från Guds perspektiv att få oss tillbaka till sig, som hans högt älskade och förlåtna barn. Det handlar särskilt om tiden för hans födelse, död, uppståndelse, himmelsfärd, och inte minst hans återkomst vid tidens slut. Så länge världen består, är dörren öppen till Guds rike, och människor över hela jorden får höra evangeliet, tror och tar emot. Fadershuset fylls dagligen på med frälsta människor från alla folk.

Men till sist tar tiden slut och Gud ska döma världen och göra slut på all ondska, lögn och lidanden. Jesus kommer tillbaka som den Herre han är för att ta hem de sina till sig själv, och för att döma de obotfärdiga, de som vägrar tro och erkänna hans herravälde, de som väljer lögn framför sanningen.

Så här sade Jesus själv om världens slut:

Stridslarm, rykten om krig, etniska konflikter, svält och jordbävningar, naturkatastrofer, hungersnöd, förföljelse av kristna, avfall, falska profeter och bedrägeri, ökad laglöshet och kärlekslöshet, och samtidigt mission till alla folk som fullbordas. Visst känner vi igen oss i dessa tecken? Andra tecken har att göra med Israels folk också, men det ryms inte här.

För den som hör till Herren finns denna glada förvissning om att han snart kommer och ska återställa allt som förstörts på vår vackra jord, och vi kan leva i en fullkomlig trygghet att det är han som bestämmer när saker och ting ske ske. Vi som tillhör honom behöver inte frukta eller misströsta vad som än händer. Han själv är vår tillflykt, vår frälsning, vår frid, vår hjälp genom allt.

Psaltaren 46: 2

”Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad 

3 Därför räds vi inte även om jorden ger vika

och bergen störtar i havets djup,

4 om vågorna brusar och svallar

så att bergen bävar

vid deras uppror. Sela

5 En ström går fram med flöden

som ger glädje åt Guds stad,

den Högstes heliga boning.

6 Gud bor där inne,

den vacklar inte.

Gud hjälper den

när morgonen gryr.

7 Folken larmar, riken vacklar,

han höjer sin röst –

då smälter jorden.

8 Herren Sebaot är med oss,

Jakobs Gud är vår borg. Sela

9 Kom och se Herrens verk,

häpnadsväckande saker

gör han på jorden.

10 Han stillar strider över hela jorden,

han bryter bågen

och bräcker spjutet,bränner upp vagnarna i eld.

11 ”Bli stilla och besinna

att jag är Gud,

upphöjd bland folken,

upphöjd på jorden.”

12 Herren Sebaot är med oss,

Jakobs Gud är vår borg. ”Sela

Jag avslutar med Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, där Herren säger:

”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar. 13 Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. 

Vi säger: Amen, kom Herre Jesus!