Författare: Gun Jalmo Karlsson

Att regelbundet ta sig tid för reflektion är viktigt, att hinna tänka igenom och bearbeta erfarenheter, utvärdera, dra slutsatser och förhoppningsvis bli lite klokare.

Själva ordet betyder ”återspegla”. Vad  är det som återspeglas? Vem eller vad ser vi oss själva i för att förstå  vårt eget liv? Är det våra egna förhoppningar och ansträngningar, några högre ideal för moraliskt leverne, eller filosofiska och andliga ideer? Kan vi alls  förstå oss själva enbart genom att reflektera över oss själva?

Att lära känna sig själv är visserligen mycket viktigt, och nödvändigt för att förstå andra och leva ett så gott och rikt liv som möjligt, men inte tillräckligt. Det måste finnas något större än oss själva att spegla oss i ,och till och med kunna återspegla. Vi anar att vi är mer än vårt eget lilla ego, i relationen till alltings ursprung och mål, Skaparen själv.

Det är ett vackert ord egentligen. Att återspegla något annat, någon annan, att inte bara se sig sig själv när man tittar i en spegel utan på ett djupare plan återspegla något större, det gudomliga kanske. Att se sig själv, hela sig själv i en annans blick, full av kärlek och sanning, och spegla sig i dennes verkligt seende blick. Det är något alla människor längtar efter men som är svårt och sällsynt i vår trasiga värld . Det är egentligen bara Gud som i sin stora kärlek kan se hela människan i all komplexitet, och som och bjuder in henne till gemenskap med sig själv och andra på ett nytt sätt.

Vad är så fullkomligt i sanning, kärlek, makt och härlighet för att vi ska kunna spegla hela oss, se verkligheten i ett förklarande och försonande ljus, rymma all vår längtan och vår nöd ? I kristen tro är det alltid en person som är allt detta för oss, inget teoretisk eller abstrakt ideal. Det är vår Fader som skapade oss till sin avbild, just för att vi skulle återspegla honom, bli hans representanter på jorden. Sonen är hans perfekta avbild. Han levde ett fullkomligt liv som människa på jorden och vet därför vad vi går igenom och förstår vår kamp.

Det är två bibelställen jag tänker på i detta sammanhang. De handlar om frihet, vilket är signifikativt. Att finna sig själv i Gud, hos Gud, är den fullkomliga friheten och återspeglingen. Det finns så många band och bojor, inre och yttre, som hindrar vår verkliga frihet.  Den friheten som ges oss, kostade Gud det högsta priset när hans Son gav sitt liv för att lösgöra oss från syndens och  dödens makt,  från lögnens och meningslöshetens mörker. Friheten är en gåva från Gud i och genom räddningen genom Jesus Kristus. Vi befrias från förstörelsens krafter till liv och gemenskap med honom själv. Och, så länge vi befinner oss i den av  av ondska och lidande präglade världen, är det vårt hopp, att vi trots allt kan ha vår djupaste tillhörighet och tillflykt i den förvissningen.

I den frihet Herren Jesus ger oss, som hans Ande är ,  kan vi förvandlas till att bli dem vi är i Kristus. Guds Ord är en spegel att förstå oss själva, vilka vi verkligen är och kan bli, och lära känna Gud själv. Den helige Ande hjälper oss med detta.

2 Kor 3: 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och alla vi som med obeslöjat ansikte se  Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.

+

Jakobs brev :Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. 23 Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. 24 När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. 25 Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.

Om vi gör ett tankeexperiment och förflyttar oss till början av den bibliska historien och försöker bortse från att vi vet hur det hela slutar, så kan vi lära oss något om hur genialt upplagd den mest lästa boken i världen faktiskt är. Som all stor litteratur läggs i dess början ut spår, ledtrådar om personer, viktiga händelser som kommer att påverka hela intrigen och leda fram till ett kalkylerat slut. Vi kan läsa Bibeln som den fantastiska litteratur den är med dess rikedom av olika genrer, samtidigt som vi hela tiden är medvetna om att det inte bara  är ord nedtecknade av människor vid olika tider, utan faktiskt inspirerat av Guds Ande. Jag kommer att reflektera över detta i ett par inlägg efter dessa inledande ord.

Skickliga författare som skriver t ex romaner vet i förväg hur det kommer att sluta, åtminstone i stora drag, även om många talar om den märkliga dynamik som sker under själva skrivprocessen, när gestalterna liksom får sitt eget liv och styr handlingen i riktningar som inte var tänkta från början. I en riktigt bra roman lär vi oss något om andra människor och oss själva, om livet självt med alla dess konflikter och svårigheter, men också om försoning och lösningar på problem och gåtor.

Om vi gör en analogi mellan skrivprocessen av en roman och skildringen och tillkomsten av Bibelns böcker ,  kan vi kanske tillskriva människors agerande och respons på det Gud säger och gör, just denna dynamiska utveckling. Det skulle också stämma med att vi människor som Guds avbilder skapats med fri vilja , och att Gud, som ytterst både styr händelserna mot sitt mål på ett suveränt sätt, också räknat in ”den mänskliga faktorn”, att människor gör motstånd eller inte samarbetar, har svårt att tro och förstå, och fördröjer genom sina svagheter och felsteg. Vi ser inte den komplicerade väven bakom skeendena,  hur Gud i sin försyn verkar trots opposition från andliga makter, och människor. Vad som däremot är tydligt är hur han verkar i och genom de personer som tror och överlåter sig till hans vilja. Gud har sin plan fullkomligt klar från början och genomför den i bestämd ordning, i sin tid och på sitt sätt, både tack vare och trots människor.

Naturligtvis är Bibeln helt  unik som litteratur, eftersom det verkligen är Gud själv som inspirerat författarna att förmedla den sanning om sig själv som han har uppenbarat för sina utvalda språkrör. Men det är likafullt verkligen yppersta litteratur och visar på ett mycket medvetet upplägg bakom Skriften i sin helhet, likaväl som delarna. Det är en övergripande historia från början och slut, med mening och mål, men det är som sagt samtidigt, mycket bra litteratur av olika slag. Det hänger ihop trots så många olika författare i olika tider.

För kristen tro, i ljuset av inkarnationen, är det fullt rimligt att tänka sig att det både är människor och Gud själv som är inblandade. Gud är naturligtvis upphovet, han har Copyright eftersom han både initierat själva livet och historien, men även sin egen inblandning i den mänskliga historien. Det är alltid både-och. Tanken att  Herren skulle ha dikterat varje ord  är främmande och hör mer hemma i religionernas och sekternas värld. För oss är Bibeln Guds inspirerade Ord och människors ord, på samma sätt som vår Frälsare Jesus Kristus är Guds Son och människa. Gud utvalde sina tjänare med de förutsättningar och gåvor som behövdes för att vara ledda av hans Ande hela vägen från att ha varit åsyna vittnen, hört från andra trovärdiga vittnen, traderat och bevarat Guds ord och gärningar och bevarat dem noga, skrivit ner och redigerat.

+++

Att Gud ytterst ligger bakom allt, universum skapelse, hela  frälsningshistorien, är en självklar utgångspunkt. Han är både upphov och ”författaren” till sitt fantastiska verk i skapelsen och vår dyrbara frälsning. I begynnelseen var Ordet, och Ordet var Gud.Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Jag har gått igenom dessa mäktiga verser  ur Johannesevangeliets första kapitel i ett annat inlägg. Men det visar just på Guds kommunikativa intelligens, att han gör sig känd genom sitt ord och sina gärningar för oss som är skapade till Guds avbild och alltså inte bara består av materia,  utan givna ett medvetande som kan utveckla en medveten  relation med vår Skapare, varandra och till fördjupad förståelse av oss själva. I vår tid förstår ju mer än någonsin om vikten av kodad information, alltifrån DNA till  språklig utveckling, kunskapsinhämtning, strukturerande av själva verklighetens olika nivåer av liv,  och hur otroligt komplext vårt medvetande är.

Den enda trovärdiga och förnuftiga förklaringen till vilka vi egentligen är och varför vi existerar på en försvinnande liten planet i en av miljoner galaxer i ett ofattbart stort universum, finner vi just i bibeltexterna. Där har vi de olika orsakerna till vårt existentiella drama. Bibeln ger naturligtvis inte vetenskapliga förklaringar universums existens, men säger ändå tillräckligt för att vi ska veta att materien i sig själv inte kan ge svar på våra själars längtan efter mening, hemvist och mål. Inte heller att livet uppstått av sig självt, av en slump. Det finns en superintelligent Skapare och formgivare bakom livet, och han har lämnat tydliga spår av sin skaparhand i naturens skönhet, livets ändamålsenlighet, och framför allt i sin uppenbarade kärlek som visar oss att livet är så mycket mer än vår korta tid på jorden. Meningen är just att lära känna oss själva i Skaparens ljus, att leva i sanning, godhet och rättfärdighet.

Gud är upphovet till alltings existens, och till den räddningsplan som började med Abraham, och kulminerade i Jesu liv och som ska fullbordas vid tidens slut då Herren ska döma sina fiender, befria sitt folk och återupprätta skapelsen.

Jag återkommer i första delen till lite fler detaljerade tankar om dessa bibelsammanhang, hur huvudpersoner och teman introduceras här.  Problemet kommer att bli att kunna begränsa sig när det nu finns så  mycket att säga om detta.

1 Mos:1, 1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. ..

,     och Mos 12: ”” Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” ..

II

Det blir en andra inledning innan jag kommer igång med temat, eftersom det finns så mycket att säga om detta, och ändå är detta bara att skrapa på ytan.

Skapelseberättelsen står först i Bibeln, vilket inte behöver betyda att den skrevs först. Det kanske bara är i retropespektiv som något så teologiskt djupsinnigt  kan ha skrivits. Den djupa insikt om Guds handlande som växte fram hos det folk som fått nåden att tillhöra honom återspeglas i dessa urgamla texter. Skaparen,  Gud själv, hade gjort sig känd för de människor han utvalt till att höra hans ord och bevittna hans gärningar.  De anförtroddes den stora uppgiften att skriva ner det samlade vittnesbördet om den sanne Guden, Jahve. Det blev både historien om det judiska folket, och om den frälsningshistoria som kom att gälla alla folk på jorden. Som allt Gud gör börjar det i det lilla, det i världens och stormakternas ögon oansenliga.

Det började med att en man i en av dåtidens största städer, Ur i Kaldeen, fick ett tilltal av Herren, trodde och lydde.  Därför kunde Gud inleda den långa process av upprättelse av den brutna relationen med mänskligheten. Han skulle få människor över på sin sida, som skulle tillhöra honom och tillbe endast honom. Abram levde i en kultur med dyrkan av många gudar, b la sol och måne,  och templen och kultplatserna var många. 

Han blev därigenom upphovsman till Guds folk på jorden som i alla tider har kännetecknats av att höra och göra, lyssna i tro och leva efter Guds Ord. Han kallas ju trons fader. Det fanns naturligtvis enskilda människor innan dessa som levde nära Herren, men i Bibeln är det viktigt med gudsfolkstanken, att Herren skapar och helgar ett folk för sig själv.

Uppenbarelsen om, och från Gud blir känd, muntligt traderad och högt vördad, redigerad och sammanställd, nedskriven och noga bevarad. Det sker i dennna långa process som ytterst leds av Guds Ande själv, eftersom det ju handlar om hans eget Ord. Men det är samtidigt människor som skriver och som inte heller skyr den mörka sidan av historien med människors svek och synd, och med allt det vi inte förstår av Guds handlande. Dörför är det så trovärdigt att läsa och känna igen sig, få hopp om ett gott slut, trots allt.

Därför kan vi idag på mer än 700 språk över hela världen läsa om Guds förunderliga och mäktiga gärningar, och se dess tydliga sammahängande budskap till oss alla.

Men det började som sagt i det lilla, i det förbund Gud själv slöt med en man, Abram och hans släkt, som så småningom växte till ett folk.  Förbundstanken som var väl känd i den dåtida världen  uttryckte Guds överlåtelse till att vara deras Gud, att befria, vägleda dem . Förbundet utgjorde garanten för deras liv, identitet och hjälp. Gud var trofast, vilket visar sig i Bibelns samlade vittnesbörd, som slutar med den utlovade Messias, hur han i sitt eget blod instiftade det nya förbundet till räddning för alla för alla människor, i vilket det gamla förbundet uppfylldes till fyllo, och den nya skapelsen blir möjlig.

Skriften innehåller en sammanhängande historia, från början till slut. Det är i uppenbarelsens ljus som författarna förstod urhistorien, och tidens slut. Därför har den en universell betydelse, den talar till alla människor i alla tider om vad det är att vara människa i relation till den sanne Guden, Skaparen och Herren. Den förmedlar sanningen om oss, vilket i hela den samlade bibliska uppenbarelsen blir gripbar och förståelig. Hur kan vi som skapade varelser förstå oss själva om inte i relation till vår Skapare? Hur kan vi räddas från det kaos som till så stor del är skapat av oss själva i alla tider? Hur kan vi veta något om Gud själv, om den yttersta sanningen, garanten och grunden för vårt liv, vår tillit, och också för vårt eget bästa i tid och evighet?

I myternas värld är det gudarna som är nyckfulla, krävande, oberäkneliga och skräckinjagande. Man måste försöka hålla sig väl med dem, offra till dem utan att egentligen inte veta så mycket om dem. Därför växte en kategori av förmedlare fram, mellan det förmodat gudomliga och en grupp människor, t ex en stam eller ett folk, i form av orakel, prästerskap, kungar, andeskådare, profeter osv som skulle . I alla kulturer har de funnits, och finns än idag, eftersom människan är obotligt religiös och vill veta något om den osynliga världen. I det sekulariserade och till stor del avkristnade Europa är intresset för alternativ andlighet enormt, och i samma takt som kunskapen om Bibeln och kritsen tro har minskat, har vidskepelsen, ockultismen och intresset för österländs religion och filosofi ökat.

Den tomhet som skapas i människors liv när man förlorar kontakten med sina rötter måste fyllas med något annat, och förutom ren underhållning, materialism och ytlig självhjälpsterapi, blir de egna subjektiva andliga projekten  det man försöker fylla den plats med, som är reserverad för Gud själv. Det är bara i och genom hans egen Son, Jesus Kristus, som vi kan lära känna honom.

Vi vet inte exakt hur och när Gud inspirerade denna förståelse av urhistorien, men uppenbarelsen från Gud om sig själv, går naturligtvis i olka steg. Den muntliga traderingen av de erfarenheter människor haft av Guds handlande var helt väsentlig, från de människor som nämns i släktleden efter Adam och Eva.  De infogades till sist i Moseböckerna i den långa process av teologisk reflektion som har sin hemvist hos Guds folk. Gud talade ju verkligen direkt till sina tjänare, Abraham, Moses, Josua, Samuel osv, och på ett särskitl sätt till profeterna, och de fick bevittna att han också gjorde det han sade. Det utgör själva fundamentet för det bibliska vittnesbördet: Gud talar och agerar, människan, hör, tror och följer hans råd.  Tyvärr blev det inte alltid så i praktiken, i Israels historia, man gjorde allt annat än Guds vilja. Det är ibland likadant med oss som Guds folk idag.

Jag återkommer till detta i kommande inlägg eftersom det just är i jämförelsen med andra skildringar av mänsklighetens gemensamma kollektiva minne i form av myter om skapelsen, om en syndaflod, om urgamla kungalängder, om gudalika varelser i forntiden, om hur människor förvärvade kunskap om stjärnorna, om hur tekniken och byggandet av kulturer utvecklades, som Bibelns unika tolkning av dessa händelser blir så klar.

Jag återkommer också till Urhistorien i andra inlägg. Det är t ex intressant att fundera över vilket språk Gud talade till de första människorna, vilket språk ormen talade! Det beror i sin tur på hur man ska förstå dessa texter. Det vet vi naturligtvis inte och spekulationerna och teorierna är många, de flesta handlar om någon form av urhebreiska. Men bortsett från det rent faktiska språket så kan man hellre tänka lite över vad kommunikation innebär egentligen, hur Gud som det Högsta superintelligenta medvetandet kan göra sig förstådd för skapade varelser, både medlemmarna i den andliga verkligheten, hans himmelska rådsförsamling, och för oss jordbundna biologiska varelser i vår fysiska verklighet.

Det är ju dess tre kategorier som möts och utbyter tankar och ord i de första kapitlen i Bibeln. Det handlar om kommunikation,  överföring av  tankar och vilja.

Vad som utmärker oss som skapade varelser är att vi är beroende av yttre faktorer, omvärlden, andra människor och ytterst av Guds uppehållande kraft, för att leva. Det skiljer oss naturligtvis från Skaparen, Gud själv, som är helt oberoende av något utanför honom, han har liv i sig själv, alla resurser av kärlek, kraft, vishet, förnuft, skönhet, härlighet, som vi inte ännu förstår bråkdelen av. Det är bara tack vare hans skapande gärning, genom Ordet, som han ger existens åt något utanför sig själv, och allt detta är helt beroende av honom för sin existens. Vi lever s a s av och genom Guds skapande Ord, vare sig vi är medvetna om det eller inte.

För att verkligen förstå Bibelns samlade innebörd måste vi gå bortom själva skapelseögonblicket, den exklusiva och unika singularitet där tid och rum skapades, förutsättningarna för expansion, utveckling, livet i alla dess former, människan och hela hennes kulturella utveckling, och se de bakomliggande andliga orsakerna till världens belägenhet. Det är något som de första kapitlen antyder, men som blir mer tydligt i betraktande av dess helhet. Mer om det längre fram.

Det är ju bara genom oss själva som universum blir begripligt, materien kan inte bli medveten om sig själv, och alla andra skapade varelser inom växt-och djurriket lever sina liv och dör utan att lämna andra spår än ben och fossil. Vi lämnar avtryck i naturen eftersom vi både samexisterar och formar den, men inte bara det: vi skriver vår egen  historia, formar kulturer, bygger samhällen, reflekterar över vilka vi är, skapar och utvecklar, och framför allt: vi kan lära känna vår Skapare, och vår Frälsare genom det han talat och gjort. Vi förstår också vad det är att leva i tiden, här och nu, och kan därför integrera det förflutna i vår berättelse, och förbereda så långt det är möjligt för framtiden.

Det är återigen här berättandet kommer in, som är en så viktig del av Skriften, i vilket vi känner igen oss själva och lär känna Gud.

+++

III  Mänsklighetens kollektiva minne.

Det finns ett slags kollektiv mänskligt minne  i alla kulturer och i alla tider om vissa avgörande händelser långt tillbaka i forntiden, som bevarats i myter och föreställningar om världen. De  urgamla berättelserna om skapelsen, om gudar och människor, om mäktiga kungaätter och släkter, om en stor översvämning, om krig och framväxten av städer och kulturer, har både likheter och skillnader. En del av dessa utgör en bakgrund och kontrast till den bibliska urhistorien, som framhäver Guds suveräna skaparverk och hans höga kallelse till mänskligheten: att leva i hans goda vilja och vara hans representanter och förvaltare på jorden.

Den speglar på visst sätt dåtida föreställningar om de stora existentiella och eviga frågorna om hur allt började, varför världen ser ut som det gör, men avmytologiserar samtidigt många av dessa genom att infoga dem i hela den samlade teologiska tolkningen av Guds handlande i historien. Israels Gud formade med sitt ord  urtidens kaotiska förhållanden till de ordnade strukturer för naturens ordningar vi lever i och gav förutsättningar för det mångskiftande liv vi har omkring oss i naturen.

Vi människor som lever en så kort och begränsad tid i nuet, har alltid varit  intresserade av det förflutna och av framtiden.  Som enskilda är vi länkar i en lång kedja, och för att rota oss i vår egen flyktiga existen och få perspektiv på det, har vi skapat berättelser, myter om vårt ursprung.

Därför har man alltid sökt förklaringar till livets villkor, naturens gång, och universums storhet för att skapa någon slags världsbild där man kan orientera sig och finna sin plats. I  motsats till vår moderna och postmoderna tid som är så dominerad av den vetenskapliga världsbilden där den enda förklaringen till universum är den materiella verkligheten, var världen också befolkad av gudaväsen, andar, makter. Dessa föreställningar lever kvar på många ställen än i dag.

I vår moderna, och postmoderna tid, med vetenskapens alla fantastiska verktyg,  menar många att en materialistisk världsbild är den enda möjliga, där det inte finns utrymme för en skapare. Människosynen är ofta reduktionisk och räknar inte med den andliga betydelsen för våra liv. Människan är ”bara materia” och denna materia har uppstått av sig självt och utvecklats till intelligent, själsligt medvetande i oss med förmåga till logiskt tänkande och språk. För mig förefaller en sådan förklaring lika orimlig som de olika skapelseberättelsernas mytologiska gudastrider.

Men människan är, och har alltid varit, obotlig religiös, eftersom hon anar något mer bortom det materiella. Vidare finns i det allmänna mänskliga medvetandet en insikt om skuld och behov av försoning med de gudomliga makterna, om offer och riter, om ett sökande efter fruktbarhet och beskydd. Man har alltid måst hantera sjukdom, nödtider och dödens faktum utifrån ett religiöst perspektiv. Gud har i sitt ord och i sitt handlande visat på de sanna och rätta svaren på dessa frågor.

Det finns mycket att säga om detta men eftersom jag koncentrerar mig på de första elva kapitlen i Bibeln, får jag lämna det därhän.

+++

Bibelns Gud är skild från sin skapelse , vilket också är grunden för all sann tillbedjan, att rikta den till Skaparen och inte skapelsens krafter. Han är i sin natur högt upphöjd i sitt majestät över det skapade, men verkar med sin uppehållande kraft i naturen och i historien, för att föra den till ett bestämt mål: att till slut manifestera sin fulla närvaro på vår jord. Skapelsen, vår värld, som blev platsen för onda krafters spel, förgängelse, död och lidande, ska förvandlas helt vid Jesu återkomst och bli helt befriad och förvandlad. Vi kan hoppas på denna fullkomliga frälsning efter Jesu död och uppståndelse, där han besegrade döden, synden och de upproriska och gudsfientliga makterna.

Sol, måne,  vegetationen, fruktbarheten, förfädernas andar, mänskliga hjältar som gudomliggjorts efter sin död, har alltid varit föremål för människans dyrkan. Men människan har ändå haft minnen av den sanne Guden, och hans vilja, eftersom de bevarats i de tidiga släktleden. Det har alltid funnits människor som endast tillbett och älskat Gud, Skaparen och Herren.

++++

Det finns naturligtvis mer eller mindre rimliga förklaringar till världens uppkomst. Att tro att en suverän Gud på en intelligent sätt skapat allt, och även gjort sig känd och meddelat sig med oss på ett begripligt sätt,  är ju mer förnuftigt än att tro på nyckfulla gudaväsen eller kosmiska makter . Det är vad Bibeln förmedlar, eftersom universums uppkomst beror på denne personlige Gud, som sedan uppenbarat mer om sig själv i historien, och slutligen i sin egen Son, Jesus Kristus.

Med utgångspunkt i Guds storhet, vishet och kraft som vi anar något av i hans skaparverk,  kan vi också förstå hur sammansatt och genomtänkt hans Ord är.  Att de första kapitlen, som det handlar om i den här serien till att börja med, bara skulle ha en enda snävt bokstavlig betyelse, är att förminska Guds uppenbarelse till oss.

Det är snarare så att vi för att kunna förstå djupet och bredden i det, inte behöver utesluta flera olika perspektiv på tolkning, förståelsen av texten i alla dess rika aspekter.  Gudsordet är som en skimrande diamant som rymmer många facetter.

För det första handlar det om begynnelser, upphovet till det vi empiriskt kan konstatera om de grundläggande ordningarna för vår värld, villkoren för oss som människor i en värld dominerad av synd och död. Varför blev det så när Gud skapade allt och det var gott?

I den trovärdiga kontext i som Bibelns böcker utgör kan vi lita på att dessa texter beskriver verkliga händelser, samtidigt som de pekar på något större  och i den meningen är symboliska för alla tider och alla människor.  De utgör en tydlig illustration till våra livsvillkor som i grunden är desamma: vi lever i en farlig och svår värld, med lidandets och dödens realiteter, men samtidigt med kärlekens kraft och livets skönhet.

Vi kan i alla andra sammanhang lita på att Bibeln är inspirerad av Guds Ande, och därför är skildringen av denna förhistoriska tid lika trovärdig som evangelierna själva. Det är bara formen, språket, som kan verka mytologiskt, arkaiskt, men själva innehållet i texten ger oss den djupa förståelsen om varför det är som det är i världen, och med oss människor. Som alltid när det gäller bibeltexterna måste vi först bestämma vad det är för slags texter och förstå dem utifrån det. Jag återkommer till det.

För det andra är texterna mer än symboliska, eftersom dessa händelser utspelade sig i tid och rum, på en konkret plats. De berättar alltså också historia av ett speciellt slag, urhistoria. Naturligtvis inställer sig många frågor om var, när och hur, och det kan vi kanske med all säkerhet inte få veta. Det finns också så många olika sätt att läsa dessa fascinerande texter på  och det är här de många rika aspekterna av texten visar sig.

Den fantastiska berättelsen om den första mänskliga släkt som har en historia med Skaparen själv,  är samtidigt mer än sig själva eftersom de inkorprerar den större mänskliga berättelsen i sig själva. Därför handlar det också om oss idag, på samma sätt som Bibeln framställer Kristus som den andre Adam, i vilken vi får nytt andligt liv som försonade med Gud.

Det är de två stora andliga realiteterna för oss som människor. Som enskilda föds vi in i en värld som fortfarande är präglad av det som hände i denna mänsklighetens urtid. Vi tillhör Adams släkt. Vi kommer att dö, vi plågas av egen och andras synd, vi erfar lidande och svårigheter.

Tack vare det som Gud lät ske genom sin Sons frälsande död och uppståndelse, överflyttas vi till den nya verkligheten: vi blir Guds barn i Kristus, och tillhör genom Jesus Gud själv. Det var Guds ursprungliga plan och vilja. Det är vad Bibeln handlar om från början till slut, från den goda begynnelsen, genom det mänskliga dramat fram till Guds räddningsverk och slutförlossningen.

Vi har precis firat påsk, en av de största händelserna i mänsklighetens historia.

De kristna  högtiderna, som har sin förebild i de  judiska, återger Guds konkreta handlande i historien. Som vi vet började allt med Guds beslut att utvälja Abram och det som skulle bli hans utvalda folk genom vilket han verkade, uppenbarade sin vilja och sina lag, befriade och helgade dem för sig själv. Han förberedde den lika mirakulösa stund i historien, då hans egen Son skulle födas som människa, genom sina tjänare och profeter i det gamla förbundet. Jesu liv på jorden var själva fokalpunkten, brännpunkten, för Guds konkreta kärleksgärning i tid och rum, då han uppenbarade sin vilja att rädda oss, i ord och handling, och till sist i Sonens försonande död på korset och hans ärorika uppståndelse.

De enda verkligt goda nyheterna är att Kristus verkligen uppstått från de döda, och verkligen lever idag, och är närvarande genom sin Ande på jorden.  Världen har alltid varit en mörk plats med lidande, ondska, nöd och katastrofer, och det enda ljus som verkligen erbjuder bestående hopp är det himmelska ljuset som strålar från det tomma korset och den tomma graven. Jesus lever och bjuder i sin segrande kärlek in var och en till frid och  gemenskap med sig och sin Fader.

Det betyder allt för oss som människor, att den evige Skaparen som talade hela världen till existens i liv i sin mångfacetternade och sammanhängande livsväv, inte talade från onåbart avstånd utan kom så nära som en människa. I sin död utplånade han konsekvenserna av vår egen synd, våra överträdelser, att vi som mänslkighet och enskilda, överträtt de eviga lagarna för det som är grundläggabde sant, gott och rättfärdigt. Gud ville skydda oss, och själva livet från kaosmakterna, det destruktiva, och till sist döden genom att sätta upp gränsposter mot mörkret, men människan har alltid överträtt dessa  gränser, för att få göra som hon själv ville utan att tänka på Gud eller sin nästa.

Det enda verkliga hopp vi har, är i Kristus, att det finns förlåtelse försoning, nytt liv, och att vi i hoppet får se fram emot uppståndelsen dag. Vår tid är mycket svår med alla krig, lögner, till synes olösliga problem, kontrollsamhällen, ökande antisemitism och svår förföljelse av kristna Det kommer mänskligt sett inte att bli bättre , så mer än någonsin behöver evangelium förkunnas och förbönen fortsätta.

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utlämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, och själva döden.

+

9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium (2 Timoteusbrevet 1).

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom är delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv är nu fördolt med Kristus , men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet på en förvandlad, i den nya skapelsens verklighet.

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom.

När Jesu offer fullbordats var döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, besegrad, Apg 2:23-24 : Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.

Jesus var ett med Faderns vilja,  att han skulle ge sitt liv i döden för oss. Visserligen dödades han, vilket var i enlighet med Guds frälsningsplan, men ingen tog hans liv. Han gav sitt liv för oss genom att dö och uppstå.

Så här sade Jesus själv, enligt Johannesevangeliet: Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.” (kap 10).

Guds lidande kärlek visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande Gud själv är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss.

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. 5 Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden. (1 Petrus 1).

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden   Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!
 (Upb 5:11).

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit :  levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken efter sitt lidande och sin död på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat. Han vet vad det är att lida som ingen annan, därför är han oss närmast i vår livsvandring, och i vår död.

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter.  Vi väntar på Hans återkomst i härlighet.

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).
”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

+++

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger , som kommer att fullbordas vid hans återkomst till jorden.  Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse. Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

Fortsättning följer!

Jag fick en gång denna fråga: Varför skulle Jesu lidande och smärtsamma död på korset vara så unik? Miljoner människor har lidit och dött under fruktansvärda omständigheter och gör det än idag.

Det är sant, alla dessa tragiska öden påverkade naturligtvis dem själva och deras närmaste, men även hela folk. En del av dem blev nationers hjältar och förebilder. Men hur modiga och idealistiska de än har varit, är de döda.  Människor som räddat livet på andra och visat kärlek i praktisk handling är döda.

Dessa glöms inte bort och tjänar som goda exempel på genuin medmänsklighet.

För att förstå varför Jesu liv, lidande, död och uppståndelse påverkar hela mänskligheten i stort och var och en av oss peronligt, måste vi inse vem han var och är. Inget liv har varit så i detalj planerat, långt före före världens skapelse (Efes 1:3-14) . Tiden och platsen för hans födelse,  hans död och uppståndelse från de döda och för hans himmelsfärd var förutsagda av profeterna i GT. När Gud själv, vår Skapare, i sin kärlek skulle ge sin älskade Son till oss som medlare, försonare, broder, måste allt vara förberett och noga planerat inför detta stora mirakel. Gud skulle komma till sin mänsklighet som inte velat lyssna i tro och följa hans instruktioner för det goda livet. Hans egen älskade Son, som funnits med honom i evigheten i den himmelska verkligheten, skulle bli människa för att visa vem Fadern är i all sin kärlek, nåd och sanning.

Under stilla veckan får vi återigen reflektera i bön och tacksamhet över påskens händelser,  den största som hänt i mänsklighetens historia. Det  rymmer  dramats alla beståndsdelar: hjälten, den rättfärdige människan blir förrådd av sina egna, sviks och överges, den oskyldige ställs inför korrupta religiösa och politiska maktmänniskor,  döms till döden och avrättas på ett grymt och förnedrande sätt enligt den romerska ockupationsmaktens manual. Men det slutar inte med döden på ett kors. Hjälten segrar genom att återvända till livet. Han står, som den enda människan som levt och dött, upp från döden, och har därigenom besegrat inte bara döden, utan också syndens makt. Det är det absolut unika med Jesus Kristus, vår Frälsare.

Den andliga döden, separationen från Gud, blev en konsekvens av människans ovilja att lyssna i tro, älska, lyda och låta sig vägledas av sin Skapare. Det resulterade också i den fysiska döden. För Gud har döden, liksom synden och ondskan, trängt sig in i hans goda skapelse och fördärvat den. Guds mål är att befria oss och till sist hela skapelsen från dessa fördärvliga makter.

Det gör han inifrån, när Sonen blir människa och i sitt heliga liv fullbordar Guds goda lag, kärlekens lag, och ger sitt liv för oss. Jesus tog vår och alla människors synd på sig själv och gav oss försoningens gåva. Det innebar ett stort lidande, när hans Son blev så ett med oss i vår nöd och upplevde hela den mänskliga smärtan.  Detta är det saliga bytet: han tar vårt onda och ger oss sitt goda, tar vår synd och ger oss sin rättfärdighet, tar vårt straff och vår död, och ger oss sitt liv och sin frälsning är trons mysterium.

Vi tror på detta, även om vi inte förstår djupet av det eller hur det kunde gå till i detalj. Men vi förstår inte heller hur Gud skapade med sitt ord i begynnelsen, hur han verkade i jungfru Maria när hon fick nåden att bli havande och föda Guds Son, hur han uppväckte Kristus, och hur vi blir födda på nytt in i hans eviga rike genom Andens verk. Hur ska vi svaga människor, som lever en så kort tid med så begränsad överblick och förståelse av livet i sin storhet och helhet, kunna förstå vår Skapares intelligens, kraft och kärlek? Gud uppenbarade i sitt ord att han verkat på detta för oss frälsande och saliggörande sätt, och det är det dyrbaraste vi kan ta till oss och begrunda i våra hjärtan.

+

Syndens rot är uppror och ovilja att erkänna sitt beroende av Gud, att inte vilja lyssna, lära och ledas av hans ord, att vara sin egen herre, skapa sina egna gudar, egna filosofier, värdesystem. Den visar sig i gärningar, men börjar alltid i sinnet. Den skiljer oss från Gud, och det är dödens innebörd. Vi dör inte bara fysiskt en gång, som allting dör efter sina livscykler här på jorden, utan vi är alienerade från vårt ursprung som är Gud, själva livet. Bara Gud själv kan läka den djupa existentiella skadan, försona oss med sig själv och återupprätta realtionen som ger liv, frid, tillhörighet, innerlig tröst och glädje trots allt, och genom alla svårigheter och lidanden, och ett orubbligt hopp om det eviga livets salighet hemma hos Honom.

Aposteln Paulus skrev:

Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:17-21).

Fler bibelmeditationer kommer i nästa inlägg.

Här finns de fina och rika kommenterarerna till Nya Testamentets böcker av teologen, biskopen och författaren Bo Giertz. Där kan man även läsa andakter och bibelstudier av prästen och själasörjaren Bengt Pleijel. Dessa goda teologer och präster  två har betytt så mycket för så många och gör det än idag genom sina skrifter.  Rekommenderas varmt!!

https://www.bibelskolan.com/hem/main.php?level=2&retbtn=3&btn=3

Världsläget har förändrats och skärpts sedan Hamas terrorattack mot Israel 7/10, och kriget som följde på det, med alla fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen som det innebär. Inget vet hur situationen kommer att utvecklas och sluta. Det är i Mellanöstern som den komplicerade maktbalansen mellan Israel och dess fiender utspelar sig, vilket påverkar många andra länder. Det är oerhört komplicerade orsakssammanhang som ligger bakom det som sker, men spåren leder också tillbaka till islams uppkomst och utbredning. Centrum för den urgamla konflikten handlar om Guds frälsningsplan och därför just Jerusalem och landet Israel. Hatet mot judar är tyvärr detsamma i alla tider.

Det finns många ideer om hur de bibliska profetiorna kommer att fullbordas b la utifrån profeten Daniels bok och Uppenbarelseboken, Viktigt i detta sammanhang är att påminna sig om att dessa bibelböcker som tillhör den apokalyptiska genren kännetecknas av syner med symboliska tal, bilder och sekvenser. De återger inte ett enkelt kronologiskt och linjärt historiskt skeende utan skildrar  från vår utgångspunkt idag, det som har skett och kommer att ske, i koncentrerade höjdpunkter jämförelsevis som i en film.

Visionerna återger naturligtvis verkligheten, men i symbolisk form.  Därför har uppmaningen från Herren själv att vara redo för hans ankomst samma relevans i alla tider, för ingen visste eller vet idag när Jesus kommer tillbaka. Det finns tecken, och de blir troligtvis allt tydligare i vår tid. Det handlar om bedrägerier, avfall från den sunda bibliska tron på många områden, förföljelse av kristna,  konfliker och krig, våld och kärlekslöshet, svåra nödtider. Det sker redan nu i många delar av världen.

Vårt stora hopp är Herrens återkomst i makt och härlighet, när hans rättfärdighet, sanning och kärlek äntligen ska triumfera över allt ont. Vi ska vara redo varje dag för den stora dagen, men samtidigt be och arbeta för att evangeliet predikas till alla folk och människor blir räddade.

I nästa del ska jag ändå reflektera lite över de apokalyptiska skrifterna.

Som vi konstaterat beskriver Johannes Guds verklighet som liv, ljus, sanning. Gud har naturligtvis många egenskaper som vi kan lära känna genom hans ord och gärningar, men han är Ande, och han är kärlek, vad det nu innebär i sin fullhet. Vi kan inte förstå eller erfara Gud direkt i hans majestätiska upphöjdhet och härlighet, men genom hans manifestationer i skapelsen, hans närvaro och verkan i historien, i mäniskors liv, och framför allt i och genom Jesus Kristus, får vi en god uppfattning om hans väsen. Han älskar oss verkligen  och bjuder oss in till gemenskap med sig själv. Han är i sanning vår Herre och Frälsare, men också vår broder, Guds Son, som känner våra mänskliga villkor väl.

Gud har skapat alla förutsättningar för liv på vår jord, han ger liv åt alla och allt som lever. Men i sig själv är han liv av ett för oss fördolt sätt, och har liv i sig själv, det liv som kallas ζωὴ, zoe. Det är evigt, självexisterande , och eftersom Gud uppenbarat att han är kärlek förstår vi att det är kärlekens eviga liv. Fadern älskar sin Son i evighet, och vid en speciell tidpunkt utlämnade han honom till att bli människa, utlämnade honom till oss, på gott och ont. Vad gjorde vi med honom? Guds eget folk tog inte emot honom, men åt alla som tog, och tar, emot honom gav han rätten att bli Guds barn.

Hans liv var ett ljus för alla människor i skapelsens begynnelse, och detta ljus blev synligt i Jesus. Det är evangelium, det glada budskapet om Guds kärlek och vår räddning, att han rent konkret återspeglade Guds väsen på ett fullkomligt sätt och tog bort alla hinder för vår djupa gemenskap med vår himmelske Fader. Ordet om vår frälsning är oss nära när vi läser och mediterar över Guds ord och den helige Ande hjälper oss att förstå och göra det levande för oss.

På samma sätt som naturvetare måste använda bildspråk för att beskriva verkligheten på t ex kvantnivå och i kosmologiska perspektiv, måste vi använda bildspråk för att beskriva den osynliga andliga verkligheten. Gud använder sig ju av våra språk för att kommunicera. och Jesu undervisning var till stor del i liknelser när han förkunnade Guds rike.

+

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Det betyder att den immateriella verkligheten, (även om det vi kallar materia inte är så enkelt definierat och ”stabilt” som fysikerna trodde för hundra år sedan), Gud genom sitt Ord, Logos och sin Ande, var det absolut första ursprunget och orsaken till allt som blev till. Materien kan rent logiskt inte ha kommit till av sig själv, inte ens på kvantnivå. Hur vi än förstår skapelseprocessen så hade Gud ett syfte med allt, inte bara att skapa ofattbart många biljoner galaxer och celler, utan att göra sig personligt känd för oss människor som har ett medvetande avpassat  för att förstå vår omvärld, oss själva, varandra och stå i förbindelse med Skaparen själv.

Allt hänger ihop eftersom Gud håller allt samman med sin makt och med sitt mål i sikte, att vid frälsningshistoriens avslutning låta sin Son komma tillbaka till vår sargade värld som den Frälsare och Härskare han är. Han ska komma i kraft och härlighet för att döma sina fiender, upprätta sitt folk och uppenbara sitt eviga rike. Första gången kom han för att visa Guds kärlek och vilja att rädda oss alla, vilket han gjorde genom ord, exempel, helande-och befrielseunder, och genom att dö för att befria oss från den eviga döden och domen.

Han är totalt annorlunda än vi, men  eftersom han skapade oss till sin avbild efter Sonen, var det inte främmande för Gud att bli människa, bortsett från vårt upproriska och onda sinnelag.  Ordet förblev inte bara ett okroppsligt ord utan blev kött, verklig människa, men utan synd. Gud är djupt mänsklig, som den sanna människa han var i Kristus, sådana vi var skapade att bli innan synden fördärvade vår natur.

I den dåtida kulturella kontexten var det oerhört stötande att det andliga skulle ha något med den i enlighet med platonsk och gnostisk världsbild, ”orena” fysiska verkligheten att göra. Gudomen skulle inte kunna stiga ner i den påtagligt köttsliga världen, det var omöjligt för dem att ens tänka tanken att Logos, Ordet, skulle bli kött. Men för vår Gud som skapat allt är det materiella, fysiska i sig inte något ont eller orent. Det är människans felvända begär till annat än Gud och sin nästas bästa, som är problemet. Det är synden som orenar oss inifrån, att vi är notoriskt självcentrerade, inte vill veta sanningen om oss själva och att vi inte så lätt ödmjukar oss inför Gud.

Ordet är helt unikt i det att det är immateriellt,  ett högsta andligt personligt väsen, Guds Son, samtidigt som det blev kött, fullkomlig människa i Sonens människoblivande. Ande och materia sammansmälte i Kristus, enligt Faderns vilja och Andens livgivande kraft. Samtidigt är det ett mysterium för oss, men det finns förebilder i GT, t ex i Ordspråksboken 8 där det talas om Visheten  som fanns med Gud före begynnelsen. Guds vishet kan ju anas i skapelsens fantastiska sammanlänkade och levande väv, hur underbart Gud skapat allt och med vilken ofattbar intelligens han utformat allt.

Här är återigen texten från Johannesevangeliet som jag mediterar över i flera inlägg:

1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

6 En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. 7 Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. 8 Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

9 Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. 10 Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. 11 Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss,och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Alla människor skapades i och genom honom, därför längtar vi till Gud, vårt eget djupa och sanna jag i Honom, och till varandras djupaste identitet som lika älskade av Gud.

+++

Ordet, Sonen och Visheten används på helt annat sätt i de gamla gnostiska tankesystemen.  Som alltid när det gäller alternativ andlighet förvanskar man det Gud sagt. Man lägger till och drar ifrån, men det gemensamma draget är att man frånkänner Sonen hans unika position som fullkomlig Gud och fullkomlig människa, och honom som den enda vägen till Gud, livet och sanningen. Bara genom det människoblivna Ordet vet vi vem Gud är och vad han gjort för oss, det Bibeln förmedlar till oss.

Lögnerna går tillbaka ända till begynnelsen och består i förnekelse av det Gud sagt, att vi människor skulle dö andligt sett som konsekvens av att välja att inte tro och lyda vår Skapare, och att vi skulle kunna bli som Gud med kunskap om gott och ont. Det är början till reinkarnationstanken och ideerna om att människan har någon slags gudomlig gnista inom sig som ska utvecklas genom gnosis, kunskap, och genom övningar som leder upp till ljuset i en stegvis utveckling. I dessa förvridna system framställs vår gode Fader och Gud som en sämre gud som skapade den fysiska världen, och som också var ond eftersom han undanhöll kunskapen från människorna.

Dessa två tankar ligger bakom mycket andligt bedrägeri inom ockultism, kulter, religioner och formulerades alltså i ytterst i oppoisition till Guds vilja och avsikt med oss människor, att vi skulle erkänna vårt beroende av honom som vår Herre, älska och tillbe honom allena och ledas av hans goda ord, och att det sanna livet och ljuset från Gud kom genom Jesus Kristus, han som dog  på korset och uppstod för oss.

Jag kanske återkommer till detta tema men delar en mycket bra framställning av det gnostiska systemet så länge i det här Youtube-klippet från 2006, av en gedigen akademiker inom bibelvetenskap och antika språk och texter, dr Michael S Heiser. https://www.youtube.com/watch?v=Qb-rEFUFXQ4

I två tidigare inlägg har jag funderat över de två första meningarna i Johannesevangeliet, och jag ska gå igenom de 18 verser som utgör den s k Prologen. Det passar bra inför julen när vi firar Kristi födelse, även om det finns andra meningar om hans exakta födelsedatum . Men det spelar ingen roll. Vi firar att Guds egen Son föddes in i denna världen, att Gud älskade världen så mycket att han gav oss sin Son. Det kan vi tänka på i tacksamhet varje dag, men särskilt under denna högtid så att de världsliga göromålen inte överskuggar huvudpersonen själv, Jesus Kristus.

Med Jesu Kristi födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovadmed Josef, men innan de hade kommit tillsammans, visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. 19 Josef, hennes man, var god och rättfärdig. Han ville inte dra vanära över henne, och därför beslöt han att i hemlighet skilja sig från henne. 20 Men när han tänkte på detta, se, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. 21 Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” 22 Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: 23 Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel,  det betyder Gud med oss. 24 När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. 25 Men han rörde henne inte, förrän hon hade fött en son. Och honom gav han namnet Jesus.

När Gud verkar gör han det alltid som den eviga och odelbara enhet av tre personer han är. Jag återkommer till en reflektion om detta i ett annat inlägg.

Johannes formulerade samma evangelium som Matteus och Lukas, men på ett annat sätt. Det liv som blev till i Marias livmoder, var Guds egen Sons liv, och som sann människa fick han namnet Jesus som betyder, Jahve frälser.  På så sätt uppfyllde Gud sina löften till det judiska folket om sin Messias, vilket samtidigt innebar en frälsning för alla folk.  Men Sonen hade funnits hos Fadern i evighet innan det mirakulösa ögonblicket när jungfrun Maria blev tilltalad av Faderns skapande ord och Andens livgivande närvaro.

Den himmelska aktiviteten på jorden var särskilt märkbar vid tiden före och efter Jesu födelse. Änglarna spelade en stor roll och Gud vägledde de inblandade genom drömmar. Ingenting kunde stoppa Guds räddningsplan från att fullbordas, inga onda makter, ingen ond kung Herodes. De religiösa ledarna kunde svara på kungens fråga om var Messias skulle födas, men de skyndade sig inte dit för att se om det stämde vad de österländska stjärntydarna, magerna, berättat. Läs gärna de första kapitlen Matteus och Lukas evangelium som skildrar detta.

I Guds rike som inte är av denna världen, och så helt annorlunda mot allt vi känner till, föddes Kungen själv i enkla omständigheter och inte i ett palats, omgiven av himmelens änglar och tillbedd av herdar och stjärntydare. På samma sätt kom Jesus att i sitt liv vittna om detta annorlunda rike, Guds verklighet, ända till döden på korset. Sådan är Guds kärlek som möter dem som i sanning och med ödmjukt hjärta tar emot hans Son som sin Kung , Frälsare och Herre.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4  I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Allt skapades i och genom Ordet, han som blev människa. Gud är den ende Skaparen, allt har sitt upphov i hans person, det synliga likaväl som det osynliga. Han skapade förutsättningarna för livet på alla nivåer , men hans eget liv kan bara återspeglas i oss människor, skapade till hans avbild i och genom Sonen. Bara vi är medvetna om oss själva på ett unikt sätt i relation till omvärlden och till Gud genom vår själs förmåga att tänka, tala och skapa. Det finns ju många olika former av kommunikation, men i Ordet finns hela Guds plan för skapelsen i all sin storhet. Gud talar till oss, och vill tala med oss. Vi blir i djupaste mening till i samspelet med andra, och genom språket.

Johannes nämner ständigt liv och  ljus i samband med det stora mysteriet att Guds Son blev människa. I och genom honom får vi andligt liv och ljus med allt vad det innebär av att tro och förstå att vi är skapade för relation till vår Skapare och Frälsare .

Det är ett också ljus som också lyser upp förnuftet så att vi får kunskap om Skaparens hand bakom allt. Vi har ju fått förmågan att utforska vår omvärld, från mikrokosmos till makrokosmos, vilket ger en fantastisk vetenskaplig förklaring till det som går att förklara och förstå på det sättet. Men det ger inte en heltäckande bild av verkligheten. Vi människor vill förstå oss själva, kultur och historia, för att få ett sammanhang.

Men när det gäller vår djupaste identitet som människor, och i evighetsperspetivet, är det bara Gud själv som skapat oss, som kan säga vilka vi är i relation till honom:   kända på ett personligt sätt, och älskade av honom i och genom hans egen Son. Han gav oss det dyrbaraste han hade, och vi kan ge honom vårt hjärtas tacksamhet och kärlek tillbaka.

Dessa ord kan vi reflektera mycket över I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Idag, liksom alla dagar, är det lika sant att hans ljus lyser i mörkret och att mörkret inte är starkare. Hur det än ser ut i världen och i vårt personliga liv, lyser hans ljus.

+++

Samma tema om liv och ljus återinnns i 1:a Johannesbrevet:

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. 2 Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.

5 Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. 6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. 7 Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8 Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.

Jag har skrivit flera inlägg om vad som kännetecknar det kristna hoppet i  kontrast mot lättvändigt önsketänkande, b la här:

https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=9934&action=edit&classic-editor

Hoppet, ett själens ankare. I.

För att hoppet ska betyda något i verkliga livet och kunna väga upp allt det mörka och destruktiva, måste det ha substans och tyngd. Det som verkligen har substans, upostasis , ὑπόστασις på grekiska, är det som bokstavligen ”står under” , är själva grunden och som lyfter upp allt.  Det kan inte vara något, eller någon annan än Gud själv. Vårt hopp måste vila på hans ord och handling för att det ska bära på riktigt. Detta ord förekommer i olika former på tre ställen i Hebreerbrevet, kap 1:3, 3:14 och 11:1. Mer om just det i ett annat sammanhang.

+

Här ska det handla om en annan aspekt av hoppet, nämligen tacksamheten. Hoppet om framtiden vilar också på tacksamheten för det som varit, allt det goda vi fått, på det Gud har gjort för oss. Vi har allt att tacka Gud för, vårt liv och vår frälsning.  Jesus gav sitt liv för vår befrielse. Därför uppmanas vi i Bibeln att komma ihåg och tänka på detta och att tacka för det. Eftersom  Gud varit trofast i det förflutna, kan vi lite på honom i våra nuvarande omständigheter och för vår framtid. Han är densamme.

När vi tackar Gud uttrycks hopp och förväntan om det han ska göra, men framför allt för den han är. Gud är i sig själv värd all lovsång, tillbedjan och tacksägelse, och vi får rätta proportioner på oss själva och vår situation när vi tackar och prisar honom. Den som slutar tacka Gud kan också förlora lite av hoppet, och inte bara det, utan öven tron och kärleken. De tre hör ihop.

Det finns tacksägelsepsalmer ( t ex 100) i Psaltaren, men även i de flesta  klagopsalmerna finns en strimma av hopp och ett tack.

Att tacka och prisa Gud lyfter vår själ ovanför mörkret i tåredalen och hjälper oss att hålla fast vid det som aldrig ska tas ifrån oss, Guds kärleks triumf över ondskans andemakter, och döden själv.

+

Aposteln Paulus är en god förebild i Jesu efterföljelse, han hade lärt sig att leva i alla slags omständigheter, bevara tro, hopp och kärlek trots alla umbäranden och allt lidande för sin Herre.

Han och medarbetaren Silas bad och sjöng lovsånger när de satt i fängelset, vilket ledde till fantastiska ting. Läs gärna Apostlagärnigarna1 16:16-40!

Så här skrev han b la under en av sina många fängelsevistelser:  6 Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. 7 Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4:6)

Här är också några andra ord av Paulus till församlingen i Tessalonike, som hade gått igenom svåra tider.

Livet är en ständig kamp på så många sätt för oss alla i olika situationer och skeden av livet  Förhoppningsvis består vår tro och förtröstan  genom alla kriser och vi kan säga som Paulus : Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron (2 Tim 4:7).

Till slut är ingenting viktigare än detta, att bevara tron hela vägen fram. Hur svårt det än är här på jorden, har det ett slut. Det gäller för varje enskild individ, församlingar och samhällen. Bara Guds verklighet, hans rike som vi på ett andligt sätt fått födas in i redan här på jorden, är det enda bestående, och kommer vid tidens slut att bli synligt i hela sin uppenbarade härlighet och makt. Men i tider av kollektiv smärta och sorg under krig och katastrofer, våld och förföljelse är lidandet så överväldigande i sin förskräcklighet att det är svårt att ta till sig och tro att det goda ska segra. Därför får vi bedja och lämna det till Gud, förutom de rent ekonomiska och praktiska saker vi kan göra för att lindra nöden.

+++

Här ska jag reflektera vidare över vår pesonliga situation och om den andliga strid vi befinner oss i. Detta är inledningen.

Vi har en andlig fiende som vill skada oss så mycket som möjligt. Han går särskilt till attack när vi är svaga och oförberedda. Fienden känner till våra personliga svagheter ,  känsliga,  och smärtsamma punkter, sår, fallenhet för frestelser. Vår osynlige andlige fiende vet hur människonaturen fungerar sedan tidens begynnelse. Han vet hur man frestar och bedrar människor till otro, synd och hopplöshet. Det är illa nog att erfara förluster och lidande, men värre att förlora förtröstan på Gud. I mörkret kan ljuset, som lyser i mörkret, vara på väg att slockna, och då blir det verkligen mörkt. Hur lätt kommer inte frågan upp : var är Gud? Hur kan han tillåta detta? Varför sker det? Varför ska det hända mig?

Vad vi vet, även om det inte känns så,  är att Gud verkligen är med oss i allt det svåra. Det visade Jesus, Guds Son, under sitt liv och i sin död på korset för vår skull. Vi fick ett orubbligt hopp om Guds seger över allt ont genom hans uppståndelse.

Vad gäller förklaringar och kausala samband är det naturligtvis omöjligt att svara på. Gud står utanför dessa inflätade orsakssammanhang eftersom han inte direkt är upphovet till dem, och därför är det inte hans ”fel” att det sker. Jorden har alltid varit en farlig plats att bo på, naturen växlingar är osäkra, människor blir fiender istället för att samarbeta, sjukdomar slår blint. Vår existens föregås av ett oöverblickbart antal händelser och val i det förflutna som ledde fram till oss själva. Vi har ett arv, en historia som i sin helhet är oerhört komplicerad. Så är det med vår lika ofattbart komplicerade värld. Därför finns det inga enkla svar på svåra existentiella frågor, inga snabba lösningar. Vi har inte överblick, förstår inte alla orsaker och sammanhang.

Men vår fråga är lika gammal som Jobs frågor i den bok som bär hans namn, vilket är trösterikt. Sådana svåra frågor får ställas till Gud, vi får utgjuta förtvivlan, sorg och smärta inför honom. Det svar Job fick, och vi får, är just att han ÄR GUD, som ser, vet och förstår allt, i motsats till oss. Just därför måste vi förtrösta på honom själv, att det till slut blir bra om vi håller fast vid tron och förströstar på honom trots allt vi inte förstår och måste gå igenom. .

Gud verkar samtidigt mitt i vår värld genom sin församling, de ordningar han inrättat för allas bästa, i enskildas samveten, och i mellanmänslkligt samarbete. Gud har gjort och gör allt för att  sin goda vilja att räddda och hjäpa oss, även om det inte ser ut så rent konkret. Det kan istället verka som om Gud är långt borta från krigens alla skådeplatser, sjukhusens akutmottagningar, fattigkvarterens misär, bland de många som är offer för andras våld och övergrepp. Men hans ord lär oss att så inte är fallet, han är närvarande i sin skapelse, och särskilt i sin frälsande närvaro genom Jesus Kristus, och den helige Ande. Mer om Guds egenskaper i ett annat sammanhang. Här ska det istället handlar mer om motståndaren, fienden till Gud och människa.

+

Det kan sägas vara typiskt för vår fiende, att det var han som började ifågasätta vår Skapare. Han var den förste att använda frågetecken i sitt tal. ”Skulle Gud ha sagt? ” Och han har fortsatt på samma sätt genom årtusendena. Vi vet att djävulen frestade Jesus själv just genom att ifrågasätta honom.

Strategin är att sätta in ett frågetecken eller ordet  inte  i det Gud sagt. Om Gud säger: Jag är med dig, Jag älskar dig, Jag hjälper dig,  så gör han allt för att få oss tvivla på det: – Gud kan väl inte vara med dig eftersom det är så illa ställt med dig som person och/eller dina omständigheter är så svåra. Du är värdelös och övergiven, det är hopplöst osv osv.

Det betyder naturligtvis inte att alla sådana tankar och känslor vi har i en vanlig mänsklig kris skulle komma direkt från honom. Rent psykologiskt kan vi hamna där av oss själva, men vår fiende har s a s inget emot att vi tänker så och eldar gärna på under dessa missmods-brasor.

Det är genom Bibelns ord som vi  förstår att vi befinner oss i en andlig kamp. Det är ingenting vi kan räkna ut av oss själva. Gud, som är för oss, lär oss också om vem, och vad som är emot oss. Det är Herren  som definerar vad  som är sant, främjar liv, är gott och rätt, och därför kallar Jesus den andliga makten för fiende, lögnare, mördare, den onde, denna världens furste. Det är inget opersonligt ”ont”, som är svårdefinierat utan ett intelligent andligt väsen som gjorde uppror mot Gud och vars intention är att motarbeta Guds verk, hindra människor från att tro på och älska Gud och varandra, erbjuda alternativ andlighet och själv få tillbedjan,  förstöra livet för så många som möjligt med synd, självhat och onda handlingar mot andra. Från vårt perspektiv finns det naturligtvis gråzoner, det är inte alltid så lätt att reda ut vad som kan förklaras rent psykologiskt och vad som är andligt. Därför behöver vi  Guds hjälp att skilja mellan det ena och det andra, och förstå vilka processer som styr oss.

Hebreerbrevets författare skrev: Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. 13 Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och blottat för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. (Kap 4)

Jag återkommer till detta. Som avslutning är det viktigt att komma ihåg att vi människor är skapade för att ta emot liv, föda, vägledning, visdom och kraft utifrån för att kunna leva. Det gäller på ett grundläggande biologiskt och psykologiskt plan, men också andligt.

Vi skulle, och ska leva andligt av det Gud säger, det som är sant, rätt och gott. Vi vet inte allt detta av oss själva, vi har ingen inneboende gudomlig vishet eller kraft som kan göra oss oberoende av vår Skapare. Vi är tvärtom helt beroende av honom på alla sätt. Problemet var att människan valde att lyssna på en främmande röst som motsade Guds röst, vilket är det fundamentala problemet än idag. Då blev man, enkelt uttryckt, helt felinformerad om verkligheten, vilket fick katastrofala följder.

Del II. 

Det är nödvändigt att lära känna vår andlige fiende tillräckligt mycket för att inte bli bedragen av hans strategier, på grekiska  τὰς μεθοδείας τοῦ διαβόλου, tas methodeias tou diabolou,   (Efes 6:11).

Den rustning vi fått av Gud för att ikläda oss varje dag på nytt visar också hur han attackerar de troende. Vi behöver ikläda oss Kristus själv och hans sanning mot vår andlige fiendes  lögner, rättfärdighet mot hans frestelser till synd och orättfärdighet, (när vi syndar, anklagar han oss sedan) , beredskap att förmedla evangelium om Guds frid, vilket är vår största kallelse som Guds barn, tro som bevarar  vår viktigaste relation, till Gud själv,   viktigaste , frälsningen, att leva i det Gud redan gjort för oss genom Kristi död och uppståndelse med ett orubbligt hopp om evigt liv,  Ordet som vårt vapen. Allt detta gör vi genom ständig bön för varandra och oss själva, i vaksamhet, förtröstan och tacksamhet. (Efes 6: 10-18).

Det är i Herren vi ska bli starka, i oss själva förmår vi ingenting. Att leva i Kristus här och nu, är att få del av den nya skapelsens verklighet  Han har redan gjort den onde maktlös när det gäller syndens och dödens makt, men vi lever fortfarande i världen. Vi får leva i daglig syndabekännelse, få och ge förlåtelse, bli alltmer Herrens egna. Helgelsens process pågår hela livet, och vi är kanske inte ens färdiga då. Gud fördömer oss aldrig utan förlåter oss när vi ångrar oss, omvänder oss och glömmer det, något vi också får göra, hur svårt det än är ibland.

Den ondes andemakter verkar på olika nivåer, över nationer, folk, genom tankesystem och religioner  som motsätter sig Guds frälsning genom Jesus Kristus, genom att fresta och lura enskilda  människor. Han får s a s laglig rätt att plåga dem i vars liv han blir insläppt genom syndens konskevenser som kan vara förfärliga. Han bedrar och förför på ett andligt plan för att locka människor att tro på allt annat än Jesus. 

+++

Satan på hebreiska är en ”motståndare” och ordet kan användas i olika betydelser. Den onde har fler namn som beskriver vad han gör. ”Ormen” nämns i Bibelns första och sista bok. Det har naturligtvis en symbolisk betydelse i I Mos 2, och handlar om den mytologiska  andevarelse som var känt i dåtiden . På andra ställen förstår man av sammanhanget att det handlar om kräldjuret ”orm”,  hebreiska נָחָשׁ”nachash”. Kontexten är alltid avgörande för hur vi ska förstå en text, ett enskilt ord eller begrepp. Vi måste förstå Bibelns vittnesbörd i sin helhet I Uppenbarelseboken, kap 12, förklaras vem ormen var:

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, 8 men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. 

När vi människor ska beskriva den osynliga andliga verkligheten måste vi använda bilder, symboler och begrepp för att begripliggöra den för oss som lever i vår synliga verklighet. Vår själafiende och Guds motståndare är naturligtvis inte en orm eller drake utan en intelligent andlig varelse, som innan sitt eget syndafall var en hög ängel med uppgift att prisa och tjäna Gud. Det kan utläsas ur några texter hos profeterna, men det finns ingen sammanhängande och systematiskt framställning av vilka dessa makter är. Men ursynden var stolthet, högmod, ovilja att tjäna, och strävan efter makt och självförhärligande. Jag återkommer till det.

Men det är säkert medvetet att inte avslöja allt för oss. Det är bara Gud själv som vet vilka krafter som verkar bakom kulisserna och det är inte vår uppgift att fördjupa oss i vare sig de goda änglarnas väsen, de som tjänar Gud, eller de onda änglarna som är i uppror mot Gud. Vi får dock veta tillräckligt för att kunna stå emot den onde, och medvetet leva under Guds beskydd.

Betydelsen av ordet נָחָשׁ”nachash” som substantiv en orm, i dess verbala aspekt har det med spådomskonst att göra , och som adjektiv betyder det  något skinande, lysande som koppar. Den till synes enkla skildringen av det s k syndafallet är genial i sin beskrivning av denna varelse, dels som skapad av Gud , men intelligent och förslagen nog för att kunna bedra de första människorna.  Det eliminerar redan från början all ontologisk dualism i Bibeln. Det finns bara en Skapare och Gud, som skapade änglarna för att tjäna honom, och människor till sin avbild. Denna ”orm” hade kunskap om det Gud sagt och hur han skulle bedra, och kunde själv tala på ett begripligt sätt. Man kan verkligen fundera på hur han kunde hamna i Edens lustgård…

Daniels bok nämner en andliga kamp på den högsta nivån, Mikael stred mot furstarna över Grekland och Persien, territoriella makter som styr över ett visst geografiskt område. De var högt rankade andeväsen i den fientliga hierarkin, som försökte bekämpa Guds planer. Profeten Daniel var ju som förebedjare på sätt och vis indragen i denna kamp, när han började be ut Guds löften om att judafolket skulle få återvända till sitt land efter den sjuttioåriga babyloniska fångenskapen, något som profeten Jeremia förutsagt. Daniel läste Jeremia och bad att detta skulle ske. I Israels omgivning var det vanligt att lokala gudomligheter styrde över ett specifikt område, genom vilken/vilka härskarna fick legitimitet.

Paulus beskrev som sagt en hierarkisk ordning av dessa andeväsen i Efes 6: Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. 

Det är först i NT som vi får en lite mer detaljerad kunskap om den onda andevärlden, efter att Jesus framkallat kraftiga reaktioner från motståndarsidan. De var ju de första att känna igen honom, Guds egen Son. Demonerna manifesterade sig så fort de såg Jesus.  Satan  kunde inte förstå Guds planer , därför tänkte han och hans medsvurna antagligen att de skulle röja honom ur vägen, döda honom för att bli av med problemet. Varken dessa andemakter eller någon människa kunde räkna ut att det just var Guds mening att Jesus skulle dö för våra synder, och bli gjord levande igen. Det var en väl förborgad hemlighet, ett mysterium som innebar att varken andevärlden eller människor kunde tänka ut det. Det som verkade vara ondskans triumf, att en oskylig man, den ende oskyldige mannen som aldrig syndat, skulle dödas för att hans inflytande ansågs hotande för det religiösa etablissemanget, för de romerska makthavarna, och för satan själv.

1 Kor 2 6 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men vi känner, som Skriften säger,✱ vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

Samtidigt visade Gud att han i sin allmakts vishet och rådslut kunde använda det maximala onda för att skapa det maximala goda: vår befrielse från synd och död, segern över satan. Så gör Gud med all säkerhet i våra liv, att det som har verkat så mörkt, meningslöst ont, svårt och smärtfyllt kan förvandlas till diamanter i Jesu händer. Det kan också ge oss en djup medkänsla för andra.

+++

Del III

Vår personliga kamp utkämpas i vårt tankeliv. Tankar och känslor som vi ältar tenderar att skapa mönster som slår på och går automatiskt. Att förnya sitt sinne kräver ärlighet, uthållig vilja och arbete.  Vi måste identifiera var vi tänker fel och börja tänka rätt, även om det inte bara handlar om s k negativt tänkande. Men visst gör det livet lite ljusare och lättare att försöka byta ut mörka tankar av förtvivlan och hopplöshet mot förtröstan oc hopp, bitterhet och hat mot försoning och kärlek, oro och uppgivenhet mot frid och tro.

Dock kan det ytliga positiva tänkandet skyla över de verkliga  problemen genom förenklingar, försköningar och flykt. Jag tror att vi måste vara realister med allt vad det innebär: en korrekt analys av det verkliga läget och sedan ett förnuftigt  och hoppfullt förhållningssätt när vi försöker ändra det som går att ändra, och be om nåd att acceptera det vi inte kan förändra. Gud är alltid större än våra omständigheter och därför vår ständiga tillflykt.

Vi påverkas också av andra människor, tidsandan och den här världens tänkande. Mycket i oss själva gör också motstånd mot Gud. Det är en livslång och daglig kamp att medvetet ställa sig på Guds sida, att hålla med hans ord, söka hans hjälp att förnyas och förvandlas.

2 Kor 10 :  3 Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. 4 De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader 5 och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6 och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga.

Vad är då dessa ”tankebyggnader” ὀχυρωμάτων, λογισμοὺς ? Vårt medvetande består ju av tankar och känslor, som i sin tur motiverar oss att agera på olika sätt. Eftersom vi samtidigt är sociala varelser ineragerar vi med familj och sedan ut i allt vidare cirklar, när det fungerar någorlunda som det ska. Vi och alla andra bygger upp system av tankar med religiösa, etiska , filosofiska, samhälleliga inslag, som skapar olika förhållningssätt till verkligheten, olika världsåskådning och tro, vilket vi ser i ideologier och religioner. Tankebyggnade kan vara och bli mänsklighetens ”babelstorn” där man barrikaderar sig i sina bestämda uppfattningar och tolkningar av hur verkligheten är. Ett annat passande ord är paradigm, olika mönster eller raster att se världen igenom. Det är nödvändigt för oss att kategorisera, överblicka, strukturera våra tankar och erfarenheter. 

λογισμός på grek , logismos, tankar beskriver just vår förmåga till resonerande, förnuftsmässig bearbetning, kunskap . Vi känner igen ordet för ord, λόγος. Tankar och ord är ju två sidor av det som utmärker oss som människor. Vi lever ju i och av språket och relaterar till omvärlden via det.

Ytterst handlar det om information, kunskap och tolkning . Vad rymmer tankesystem och ord för information om verkligheten? Vårt språk och våra handlingar säger mycket om vilka vi är på en personlig och kollektiv nivå i en kultur, ett religiöst samhälle, ett land osv.

VI ser i bibelordet en motsats mellan kunskapen om Gud, och dessa tankesystem. Dessa tankar har både sitt ursprung och sitt slutmål i människan och inte Gud, vad gäller sanningen om vår relation till vår Skapare, till Gud själv.  Det kan handla om att människan innerst inne har en gudomlig potential att utveckla , att synden och lidandet beror på okunnighet, att själen reinkarneras, att tron på andra gudar som kräver lydnad, underkastelse och offer är likvärdiga.

Det handlar kort och gott om förnekelsen av Jesus som Messias, Guds Son, Herre och Frälsare, och om den enda vägen till Gud genom honom, hans död och uppståndelse. Det finns många namn som lyfts upp, självutnämnda gudomliga lärare och ledare,men bara ett namn som  Gud själv har bekänt sig till och gett oss, Jesus. I inget namn finns frälsningen. Det kan finnas mycket mänsklig klokhet, vishet och vägledning i andra namn, och t o m  vissa insikter om det gudomliga. Gud har ju lagt ner en längtan efter sig själv djupast i alla människor  och vi är skapade till hans avbild. Man kan teoretiskt diskutera hur mycket av denna avbild som finns kvar under jagcentrering, uppror och synd, men det får bli en annan gång.

Men Guds väg till människan kunde ingen tänka ut. Evangeliet  har alltid varit obegripligt för det naturliga sinnet. Att Gud skulle dödas på ett kors som en brottsling för över tvåtusen år sedan är stötande, och att det dessutom skulle påverka vårt personliga liv i nutid och framtid. Hur kan det hänga ihop? Allt Gud gör är verkligen ofattbart och ogripbart för vårt förnuft, men tillgängligt för vårt hjärtas tro.

Hur skapar han allt som finns genom att tala? Hur kunde hans Son koncipieras i Marias livmoder? Hur väckte han sin Son från döden? Hur kan vi som är döpta vara förenade med honom i hans död och uppståndelse, och födas på nytt till barnaskap hos Gud genom hans Ande? Guds verklighet, den andliga världen, är obegriplig men ändå  verklig i helt andra dimensioner, än det begränsat materiella och fysiska, och mer verklig än vår begränsade förmåga uppfatta hela verkligheten. Men Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande och samme Ande hjälper oss att  tro och , till viss del, förstå Gud.

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.  20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

På ett annat ställe talar Paulus om den själiska människan i kontrast till den andliga. Människan kan ju rent logiskt inte veta något om Gud själv, det måste ges henne som en gåva. Ändå har hon i alla tider skapat myter, legender om gudar och gudinnor, dyrkat dem och offrat till dem,skapat historier om deras liv. Människan är religiös av naturen, vilket är fullt begripligt eftersom hon behöver stå i förbindelse, binda sig till något som är större än henne själv i en farlig och osäker värld. Vi är också skapade för att förenas med Gud.

Men det är något som måste uppenbaras och ges människan från Gud själv. Därför handlar Bibeln om Guds självuppenbarelse, vem han är och vad han vill, vad han har gjort för oss. När han låter oss få veta vem han är , lär vi också känna oss själva på djupet.

+++

Det är kanske samma sak som med livets träd i Bibelns första och sista bok. Det symboliserade Guds vilja för människan att vara beroende av att motta liv och vishet från honom.  Den andliga människan har fått liv från Gud, den köttsliga och själiska människan är stängd för detta, fram till den saliga dag då Gud ger henne nåd att öppna sig och överlämna sig till honom.

Hur kan kunskap om gott och ont få så ödesdigra konsekvenser som döden? Jag återkommer till den frågan.

Det är nog inte bara jag som ständigt fascineras av det fjärde evangeliet . Stilen, orden, kan på ett ytligt plan verka så enkla, vardagliga men de rymmer djup av mening som nog aldrig kan utforskas helt. Vad de betyder i praktiken för vårt liv kan inte heller förstås i all sin fullkomlighet.

Det är som sagt visserligen ord på våra språk som vi tror oss förstå, men som samtidigt är något så mycket mer. De är genomandade av Gud själv. Därför är evangeliet, och hela Bibeln helt unik. Gud förmedlar något om sig själv, av sig själv, i dessa ord . Om vi inte haft denna skriftsamling skulle vi vara okunniga om att vi inte bara är ett stoftkorn i ett svindlande stort universum, utan personligt skapade och älskade av en personlig Gud. Det är ytterst han som skapat allt genom sitt ord, och detta Ord blev människa och talade till oss. Hur många gånger vi än har hört detta, eller kanske inte alls, är det ändå det största mysteriet vi kan erfara och begrunda.

Dessa vanliga ord får auktoritet och mening just därför att Gud valde att uppenbara sig i och genom dem, förmedlade av de människor han utvalt och som var ledda av hans Ande.

Vad betyder de då när vi vet att de är inspirerade av Guds Ande? De gäller framför allt som absolut sanning om vem Gud är och vad han har gjort i historien för att rädda oss tillbaka till sig.

I Johannesevangeliet får vi i koncentrerad form veta så mycket om Gud och hur vi relaterar till honom  genom hans kärleks mirakel, hur han födde oss på nytt till sitt liv i den älskade Sonen.

Det är bara möjligt att säga något lite om texten, den är så rik att det kräver volymer. Men jag gör det i alla fall, och tar med självklara referenser till andra bibelböcker. Bibeln består ju av ett levande nätverk av tvärreferenser under och bakom texten. Det finns en drivande berättelse, en tematisk linje från början till slut, en röd tråd.  Gud som Skapare tar sitt ansvar för sin förlorade skapelse genom att frälsa mänskligheten i Jesus Kristus och helga ett folk åt sig genom Andens verk efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Däri ingår att döma de andligt fientliga makterna som sökt förstöra denna skapelse genom att beljuga Gud och fresta människan till synd.

Kärleken driver Gud att verka, att uppenbara vem han är, att göra allt för att befria oss. Om inte Gud var upphovet till allt liv, kärlek, godhet och skönhet skulle det vara ganska meningslöst. Men innerst inne längtar varje människa efter att inte bara vara utlämnade åt slumpens godtycke i ett stumt universum, där man själv måste försöka skapa mening utifrån sig själv, där ingenting skulle vara givet annat än det råa överlevandet.

+++

Jag börjar med den första versen, som naturligtvis får oss att tänka på Bibelns första kapitels första vers ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus.”. 

Vi får veta mer om Gud Skaparen, att  i begynnelsen innan allt skapades var Ordet, och detta Ord var Gud. Ordet fanns hos Gud i evighet, alltså innan tid och rum skapades. Det finns många sätt att se på detta utifrån den judiska och/eller kontexten. Det har skrivits hyllmetrar om detta ämne,  men här  håller jag mig till själva bibeltexten. Det grekiska ordet för ord är ju λόγος, logos, som betyder mer än ord, nämligen förnuftig avsikt, ordning och mening.

Den hebreiska motsvarigheten är davar, vilket också betonar själva resultatet av ordet, alltså själva handlingen. Det som uttalas, sker. Det är svårt att förstå värdet av ord för oss som pratar och talar utan en genomtänkt mening och utan förmåga att skapa.

Det finns  en föreställning, och själva grunden för den är helt legitim utifrån Bibelns eget vittnesbörd, att vad vi säger har stor betydelse, men det har i vissa sammanhang vantolkats till att vi skulle ha skapande makt genom våra ord, att det vi säger skulle ske.

Men det är bara Gud själv som har en absolut makt och förmåga att skapa genom sitt ord. Det han säger, blir till. Vi kan inte åstadkomma det även om vi citerar hans eget ord, för vi är bara människor, svaga och syndiga. Guds ord är ingen fristående kraft som vi kan använda för att få saker att ske. Det är för oss lätt att säga, men svårt att göra. I Gud sammanfaller dessa storheter, de är ett och detsamma. Gud är det han säger och gör.

När Gud talade skedde det som han avsåg, hela den detaljerade planen för alltings existens. ”Varde ljus, och det blev ljus”. Allting började med ljuset, hela den elektromagnetiska strålning som möjliggjort universum från atomära till kosmoligiska dimensioner. I evangeliet är ljuset mer, som vi ska se i kommande verser. Men att Gud talade och sade betyder alltså så mycket mer. Ordet var hos Gud, och Gud själv till sin natur, . Det visade sig vara en person och inte bara ett begrepp eller ett substantiv, på samma sätt som Gud Fadern är en person. Redan i Bibelns första bok var också Guds Ande med. Vi förstår ju hela Skriften s a s ”bakifrån” med den fulla uppenbarelsen om Gud, det ”Ordet som blev kött”, vår Herre Jesus har låtit oss få veta om sin Fader, sig själv, och den helige Ande. Den som skrev de första verserna visste ju inte hur historien skulle sluta, hur hela Boken skulle bli, att Guds Ande också var en person i den heliga Gudomen.

I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος. 

Innan allt blev till var Gud, och i honom var relation. Jag återkommer till detta stora och underbara mysterium som inte längre är fördolt, utan uppenbarat för alla som av hjärtat söker den sanne Guden, omvänder sig och överlämnar sig i tro till honom. Sonen kom så att säga inifrån Guds, Faderns eget innersta, ut i världen för att visa oss vem Fadern är, och vem han som Son är, och vem personen den helige Ande är. Det är inte fördolt, men ändå ett mysterium för oss att Gud är en enhet av tre personer, något evangeliet på ett särskilt sätt berättar om stegvis. Vi kan inte förstå vad det betyder, hela rikedomen i Guds verklighet är för stor och underbar.

Evangeliet talar om en begynnelse före den begynnelse som 1 Moseboken beskriver, då himmel och jord skapades, hela universim med allt som finns i rumtiden, allt levande. Det handlar också om en ny begynnelse, om den nyskapelse som Gud låter ske genom sin Son, som blev människa för oss.

Skapelsen är inte bara materiell, slumpmässig och opersonlig, utan bakom och i allt finns en tanke, en avsikt och ett mål, att Skaparen själv en gång i historien skulle visa vem han är.  Det är egentligen något oerhört. Den för oss ofattbara intelligens som möjliggjort universums existens från atom och molekyl till galaxer och oss människor, uppenbarade sitt eget personliga ansikte genom sin egen Son, människan Jesus Kristus.

Johannes fick nåden att förmedla det i den skrift som bär hans namn, något vi kan vara tacksamma för. Det fjärde evangeliet kompletterar och fördjupar de tre andra evangeliernas skildring av Jesu liv.