I sitt avskedtal och sin översteprästerliga förbön i Johannes evangelium kap 17,  sade Jesus några av de mest fantastiska saker som någonsin yttrats. I en mening, som så ofta hos evangelisten, sammanfattades det väsentliga.

När Jesus hade sagt detta, lyfte han blicken mot himlen och bad: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. 2 Du har gett honom makt över alla människor, för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.

 3 Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. 4 

Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. 5 Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.

Att det ens är möjligt för oss små obetydliga varelser på en minimal planet i utkanten av Vintergatan, en bland miljarder andra galaxer, att kunna lära känna universums Skapare, är så stort att vi egentligen inte riktigt kan fatta det.

Att det finns Någon som ser oss och känner oss innan vi kommit på tanken att söka vårt ursprung och fråga efter någon mening med allt. Så mycket är opersonligt i vår tid och styrs av algoritmer på nätet, men trots att vår Skapare programmerade, kodade och gav förutsättningarna för de mångfaldiga livsformer vi ser omkring oss, finns orsakerna bakom universums gigantiska och stora nätverk av intelligent, själfullt liv hos vår personlige Gud.

Hans namn är Jag Är den Jag är, och detta Namn visar att allt levandes upphov är en Person, även om våra mänskliga kategorier inte kan förklara, beskriva och rymma  honom som ÄR Livet självt. Det visar också att Guds eget namn är en form av verbet ”vara”. När han uppenbarade sitt namn för Mose är det i sann biblisk betydelse inte ett teoretiskt påstående om ”varat” i allmänhet utan kopplas direkt till det Gud gör. Han visar vem han är genom vad han gör och säger. Det finns  hyllmetrar med kommentarer som har skrivits om hur vi ska förstå den hebreiska texten, dessa ord: ehyeh asher ehyeh,  אֶֽהְיֶ֖ה אֲשֶׁ֣ר אֶֽהְיֶ֑ה.

2 Mos 3: 14 Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” 15 Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.

Vi får som gåva evigt liv, Guds eget slags liv, och det ÄR att lära känna den sanne Guden och hans Son, Jesus Kristus. Meningen med livet bestå därför också på sätt och vis i relationer, i kärlek. Det är också vad som visar sig vara det viktigaste för de flesta människor när vår korta tid på jorden närmar sig slutet. Det är inte titlar, pengar, aktiviteter eller projekt som betyder något, utan kärleksfulla och trofasta relationer.  Och den mest kärleksfulle och trogne är Gud själv- därför är relationen till honom det mest värdefulla, i tiden och i evigheten.

+++

Man är så upptagen med allt som pågår i livet och man kan tycka att det är fullt tillräckligt med att lära känna sig själv och förstå sig på andra och bygga någorlunda fungerande gemenskaper.

Men, innerst inne finns ändå en längtan efter det absoluta, som inbegriper den totala kärleken, förståelsen, förlåtelsen, friheten, friden, meningen och målet. Vi lever ju i en sargad och brusten värld och är själva delaktiga i denna olyckliga väv av mänskliga tragedier och kommer endast i våra benådade stunder (som förhoppningsvis är många)  i kontakt med livets djupaste mening – att vara älskad och att få ge kärlek., ha ett hopp om livets seger över döden och om en ljus värld där frid och rättfärdighet regerar och där vi återser våra kära.

För oss som kristna är det dock så mycket mer än tillfälliga stunder, det är en verklighet som blivit oss given genom Jesus att leva i, Guds rike inom oss.

Och hur kan man på riktigt lära känna sig själv utan att börja lära känna honom som skapat oss?

Våldet har i olika former kommit oss så nära på ett sätt som både skrämmer och gör oss djupt bedrövade. Eftersom vi för det mesta är uppkopplade kan vi i realtid följa terrordåd, få information om hur tiotusentals kristna dödas för sin tro, hur våra vänner judarna attackeras  bara för att de är judar,  hur kvinnor och barn utsätts för övergrepp i många olika sammanhang, hur religiösa minoriteter trakasseras, hur flickor säljs till bordeller av fattiga föräldrar i Asien,  hur ungdomar på våra gator utsätts för förnedringsrån  och våld, minderåriga som värvats av kriminella för att mörda. För att nämna en del av allt som sker..

På hemmaplan har vi ju levt i ett land som i stort sett varit förskonat från krig, våld och terror, men det är ett minne blott. Det är bara att inse att detta gått förlorat. Vi har maffialiknande kriminella nätverk som kunnat bygga upp sin verksamhet under lång tid i vårt samhälle, och extremister av olika slag, b la islamister och palestinaaktivister som på ett hotfullt sätt tar plats i det offentliga rummet i alla bemärkelser.

Man använder terror för att skrämma, försvaga och även visa sin råa styrka i dödande av oskyldiga. Våldet blir grövre, ofattbart mycket grövre, i skolor, på torget, ja överallt. Kvinnor och barn, brottsoffer, våra äldre lider, en del av vanvård och blir även utsatta för sexuella övergrepp.

Bakom allt detta finns andemakter som samverkar med syndiga människor och vars enda mål är att förstöra människors liv och försöka sabotera Guds goda vilja att rädda dem.

Det har alltid funnits våldsverkare på jorden sedan urminnes tider, men det kommer som sagt oss så nära i vår tid. Det är ju både på gott och ont. Vi kan alltid stänga av flödet när det blir för mycket, men samtidigt vill vi veta vad som pågår för att b la kunna bedja, och kanske agera på något sätt.

Ett sätt att hantera förtvivlan och sorg  är att samtala med varandra och Gud. Det är till stor hjälp att ständigt bedja för alla offer för våld, terror och krig, och att förövare inte genomför sina onda avsikter utan besinnar sig. Vi får ständigt ropa till Gud om hans hjälp i nöden, om beskydd och räddning. Vi känner oss ofta maktlösa inför dessa krafter i världen, och får därför lyfta detta till Herren själv.

+++

Det är naturligtvis helt olika situationer, bakgrund och orsaker och kan finnas förmildrande omständigheter i förövarnas liv, men det som förenar är viljan till makt över andra och föraktet för människoliv. Genom våldet skaffar sig förövaren makt, t o m den yttersta makten-  att ta en annan människas liv. Det är ett fruktansvärt brott i Guds ögon, han som skapat varje människa till sin avbild och som ensam ska ha makt över liv och död. Gud skänker livet och har  inrättat lagar och regler för vårt bästa, att bevara och skydda livet. Men människor har från begynnelsen i sin synd och ondska överträtt dessa.

Gud har dock inte övergett sin mänsklighet utan gjorde det yttersta för att rädda oss.  Jesus gav sitt liv för oss på korset. Evangelium är fortfarande den kraft som ger frälsning, befrielse från syndens och mörkrets alla makter.  Han räddar var och en som åkallar honom och omvänder sig. Det finns ett ljus i allt mörker- Jesus.

Hur man än försöker förklara och förstå människors handlingar att skada andra  med socio-ekonomiska eller psykologiska förklaringar, kvarstår ändå faktum att när man utsätter en annan medmänniska för våld och övergrepp, är det för att vinna något egoistiskt mål. Det kan vara att kontrollera, med maktmedel pådyvla andra sin religion eller ideologi, berika sig, få en pervers tillfredsställelse, eller vad det nu kan vara. Ofta menar man sig själv vara ett offer med rätt att hämnas och man hittar på bortförklaringar för sitt handlande, eller ännu värre, självrättfärdighet. Man vill inte lyssna på och förstå andra, man avfärdar sanningen och bygger sina föreställningar på lögn, förnekelse, förvanskningar.

Det är inte lätt att förstå hur det kan bli så fel, men ondskan är ett mysterium och vår mänskliga natur är fallen och i behov av frälsning. Det finns naturligtvis orsaker bakom alla ohyggliga våldsdåd, men någonstans förvrids perspektiven och man gör sig själv till offer med rätt att skada den andre, man finner ursäkter och bortförklaringar för det man gör. Här finns hela skalan från svart till grått och obland är människor svårt psykiskt störda och påverkade av mörka makters lögner.

Hur ska vi  i detta sammanhang förstå Bergspredikans etik?  Den gäller naturligtvis på en personlig nivå och ger oss ett utrymme att agera för att inte trappa upp andras konfrontativa beteenden och hantera konflikter genom att inte svara med samma mynt. Vi bevara vår mänskliga värdighet och styrka  genom att inte själva förfalla till makt och våld. Det handlar om att avväpna och paradoxalt nog skaffa sig ett övertag genom att ge efter. Guds sätt att övervinna det onda är ju speciellt och jag återkommer till det i kommande inlägg, då jag ska titta närmare just på Matt 5-7. Att det skulle vara enkelt att leva så, vet vi att det inte är i praktiken, men Herren hjälper oss i vår svaghet.

Ett land måste skydda sina invånare från terror och systemhotande brottslighet med alla tillgängliga medel, och kan inte vända andra kinden till, på samma sätt som när det gäller försvarskrig. Det är tyvärr nödvändigt och legitimt för att upprätta lag och ordning.  Staten har våldsmonopolet, som  ska vara noga reglerat, inte kriminella och terrorister. Det finns särskilda lagar i sådana situationer som ska förhindra total anarki och kaos.

Kristna kommer naturligtvis fram till olika ståndpunkter i den här komplicerade frågan. Vår utgångspunkt är att leva i Kristi efterföljd som sammanfattades av Paulus i Romarbrevet 12:

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. 10 Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. 11 Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. 12 Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. 13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. 

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. 17 Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.21 Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Vi måste bevara våra hjärtan från hat, bitterhet och hämndkänslor, eftersom det dels skadar oss själva mest, dels inte låter Gud ta hand om det. Bara han kan döma och fria, straffa och frälsa. Bara han har rätten att hämnas sina fiender och skaffa rätt till sitt folk.

Samtidigt kan vi begrunda några verser ur Uppenbarelseboken 6: När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. 10 De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” 11 Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.

+

I de här svåra situationerna kan vi hur som helst vi alltid bedja med Psaltarens ord, som uttrycker och sammanfattar den mänskliga existensens alla dimensioner: lovprisning, tacksamhet, förtröstan, klagan i djupaste nöd, åkallan om att Gud ska skipa rätt och hjälpa de av våld och orättvisor drabbade, hoppet om Guds hjälp. Det är slitstarka ord, som burit generationer av troende genom årtusenden , och just den kollektiva bön vi behöver för att uttrycka vår samfällda vånda. I bönen lägger vi över bördan på honom som allena kan döma, fria, upprätta, förändra och frälsa.

Det finns även plats för  psalmer (b la nr 5, 35) som kallas ”hämndpsalmer”, här är en av dem, nr 84:

• 1 Du hämndens Gud, Herre,
• du hämndens Gud,
• träd fram i glans!
• 2 Res dig, du jordens domare,
• vedergäll de högmodiga
• vad de har gjort!
• 3 Hur länge skall de ogudaktiga, Herre,
• hur länge skall de ogudaktiga triumfera?
• 4 Deras mun flödar över
• av fräckt tal,
• Alla ogärningsmän förhäver sig.
• 5 Ditt folk, Herre, krossar de,
• din arvedel förtrycker de,
• 6änkor och främlingar dräper de,
• faderlösa mördar de.
• 7 De säger: ” Herren ser det inte,
• Jakobs Gud märker det inte.”
• 8 Besinna er,
• ni oförnuftiga bland folket,
• ni dårar, när skall ni få förstånd?
• 9 Han som har planterat örat, skulle han inte höra?
• Han som har gjort ögat,
• skulle han inte se?
• 10 Han som tuktar folken,
• skulle han inte straffa,
• han som lär människorna förstånd?
• 11 Herren känner människornas tankar,
• han vet att de är tomhet.

• 12 Salig är den man som du, Herre, tillrättavisar
• och undervisar från din lag
• 13 för att ge honom ro i onda dagar,
• till dess att de ogudaktigas grav har blivit grävd.
• 14 Ty Herren förskjuter inte sitt folk,
• han överger inte sin arvedel.
• 15 Rättfärdighet
• skall åter gälla i rätten,
• och alla rättsinniga
• skall hålla sig till den.

• 16 Vem står upp för att försvara mig mot de onda?
• Vem hjälper mig
• mot ogärningsmännen?
• 17 Om inte Herren vore min hjälp
• skulle min själ snart bo i det tysta.
• 18 När jag sade: ”Min fot vacklar”,
• då var din nåd mitt stöd, Herre.
• 19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
• då gladde din tröst min själ.

• 20 Kan du ha gemenskap med orättfärdighetens domstol,
• där de brukar våld i lagens namn,
• 21 där de angriper den rättfärdige
• och fördömer oskyldigt blod?
• 22 Men Herren är för mig en borg,
• min Gud är min tillflykts klippa.
• 23 Han låter deras brott
• drabba dem själva,
• han förgör dem
• för deras ondskas skull,
• ja, Herren, vår Gud,
• skall förgöra dem.

Att vi upprörs över våldsverkarnas framfart och vill se rättvisa skipas är förståeligt. Guds moraliska lagar är skrivna i hans eget ord, och i våra hjärtan, samveten och gemensamma överenskommelser i våra lagar. Dess kärna är att älska Gud och sin nästa, och om man försöker leva så vill man inte medvetet göra ont mot sin nästa. Det sker ändå, men då finns nåd och förlåtelse för den som  ångrar sig och vill göra bättring.

Det talas mycket om Guds godhet, tålamod, nåd, barmhärtighet och frälsning i Bibeln, men också om Guds vrede över synden och människors onda gärningar, om hur han dömer och slutgiltigt ska döma alla på domens dag, om hans hämnd på sina fiender och upprättelsen av hans folk. Det är som sig bör att den rättfärdige och helige Guden som älskar alla i sin vrede kommer att straffa dem som gör det onda och vägrar omvända sig.

Herre, förbarma dig över alla människor..

+++

Det är en fråga som människan ställt sig så långt tillbaka som vi kan spåra det i filosofi och religion, kanske för att man anat att människan under sitt korta liv på jorden alltid längtat efter något större, och också är skapad för det. Predikaren uttrycker det på ett vackert sätt:

11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.

Svaret varierar därför i olika delar av världen som präglats av dessa tankeströmningar. Biblisk tro utgår ju från att bara Gud är evig och har liv i sig själv. Därför skapar han och ger liv åt allt som finns, och verkar genom de fysiska och moraliska lagar han inrättat världen efter för att vi ska kunna leva i den. Och inte bara det- han har till och med gjort sitt eget liv känt genom Sonen som blev människa och levde mitt ibland oss.

Gud har ingen början eller slut, han har alltid funnits. Det är något vi inte kan förstå utan bara ta till oss som en uppenbarelse, ett faktum på vilket vår tro och tillit vilar.

Är då själen odödlig i bemärkelsen att den alltid funnits och bara bebor ett oräkneligt antal kroppar innan den uppgår i den stora, gudomliga världssjälen som enar allt? Då skulle den på något sätt vara gudomlig, eftersom bara det gudomliga kan vara evigt. Allt skapat har sin tid och måste sedan dö. Det är just problemet med den här tanken, som likställer gud, alltet, världssjälen, det kosmiska medvetandet, eller vad man nu kallar detta stora okända, med ”själen”.

Detta typiskt drag återfinns i de stora asiatiska religionerna,  (ny)platonism och gnosticism om att allt emanerar från det Ena, det gudomliga, som man inte vet så mycket om, och att målet är att återvända till detta genom oräkneliga reinkarnationer, kunskap och andliga övningar. Man ser själen som fången i det materiella och strävar efter en frigörelse från kroppen.

Det är ju en i sig märklig tanke och helt oförenlig med vad Bibeln lär oss om oss själva.  Varje unik människa, skapad till hans avbild som någonsin fötts har aldrig existerat förut.  Människor är inte fritt svävande ”själar” som kan färdas genom tid och rum, utan fysiska varelser med en själ och en ande. Enligt 1 Mos 2 är det Guds livsande som ger liv och själ åt den fysiska kroppen.

Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.

Själen kan sägas vara den uppsättning av funktioner vi behöver för att leva på jorden, med alla våra sinnen, vårt förnuft, våra känslor och vår vilja, vår språkförmåga, vår kallelse till gemenskap med Gud och andra, till utveckling och vishet. Den är  ett uttryck för vår unika personlighet, dels som hans avbilder, dels genom vilka just vi är, med vårt arv,  omständigheter och förutsättningar osv.

Här på jorden kan vi självklart bara leva i och genom vår kropp, och efter Kristi återkomst, när de döda ska uppstå, kommer vi att få nya kroppar som är anpassade till den himmelska verkligheten. Själ och någon slags kropp utgör alltid en enhet. I biblisk mening är kroppen inte problemet, Gud har ju skapat den så förunderligt fantastisk, utan vår bortvändhet från honom och vår djupt rotade självcentring. Gud sade ju om sitt skapade verk att det var mycket gott, vilket inbegriper så väl kropp, själ och ande.

Paulus beskriver det bra i kap 15 i 1:a Kor:

+++

Efter döden har vi som tillhör Jesus Kristus fått del i Guds odödliga liv, eftersom vår Frälsare ger oss Guds eget liv genom sin död och uppståndelse. Det verkar som att det Gud skapar inte kan dö i meningen upphöra att existera, men däremot dö i meningen att skiljas från Gud. Det sker efter den yttersta domen. Andligt sett är vi skilda från Gud genom syndens maktoch vårt obotfärdiga motstånd att omvända oss till honom. Vi har i oss själva  ingen gudomlig gnista eller liv, utan allt vi är och kommer att vara som människor måste förstås i relation till vår Skapare och Herre.

Det här ämnet är så intressant därför att frågan om själens odödlighet  är lika evig som frågan om vad en människa är. Det är på sätt och vis samma fråga. En människa är till sin natur en biologisk varelse och samtidigt en unik personlighet med en själ som uttrycker sig genom sin kropp, sin hjärna, men som är mer än biologi: vi är skapade av Gud med ett syfte. Det skulle vi aldrig veta fullt ut om inte vår Skapare hade meddelat sig med oss på flera sätt, vilket jag kommer att fundera över i den här serien.

Den bibliska beskrivningen av människan förser oss med en förståelse av vår sammansatta natur i sin  helhet. Vi kan hämta mycket kunskap från olika discipliner som lär oss om vilka vi är, men det blir alltid en reduktionistisk bild som ges om man enbart håller sig till en förklaringsmodell, t ex den materialistiska, psykologiska, filosofiska, sociologiska osv. Vi är allt detta, men samtidigt så mycket mer.

Det går inte att reducera oss till det rent materiella, vi är mer än atomer och molekyler, t o m mer än den själ som är förbunden med kroppen och hjärnan, och som endast kan fungera genom den. Vi är skapade och älskade av Gud själv och helt beroende av honom, som skapar och uppehåller livet.  Det är hur vi förhåller oss till det som vi finner eller går miste om vår verkliga bestämmelse.

Urberättelsen, urdramat om människan är symptomatisk för Bibelns sätt att komprimera och beskriva våra livsvillkor.

Historien om människan, detta pågående drama, beskrivs bäst i berättelser, starka bilder, symboler. Vi får använda vår fantasi och inlevelseförmåga för att sätta oss in i det som hände, vilket alltid är lättare än att förhålla sig till en teoretisk text som inte ”talar” till oss. Gud visste verkligen vad han gjorde när han förmedlade dessa grundläggande sanningar om oss själva, för vi i verkar vara gjorda för att förstå metaforer och symbolik, något som utgör en stor del av vår  kommunikation och som vi alla använder oss av. Om man skulle rensa bort bildspråket, anspelningarna, idiomen, ”poängen” som ligger mellan meningarna eller raderna, skulle det inte bli mycket kvar annat än torra fakta och språket utarmas. Språk kan säga så mycket mer än bara ords bokstavliga betydelse. Meningen med ord är ordens mening i en större, betydelsebärande kontext.

Mer om detta i ett annat inlägg som ska handla om språket, men metaforerna gör just detta- överför betydelsen från något till ett annat. Det går tillbaka på ett grekiskt ord, metaferien.

Han ger oss inte en teoretisk beskrivning av sig själv, oss eller världen, inte en bruksanvisning, utan talar genom ”dramatiserad teologi”, särskilt i första och sista boken.

Guds Ord är naturligtvis ofelbart i vad det uppenbarat om honom själv och frälsningshistorien, men författarna använder sig av olika stil, olika berättartekniker som var gängse på den tiden, för att beskriva Guds handlande och människans respons på detta. Där återfinns olika retoriska figurer : hyperbole (överdrifter) , upprepningar, liknelser  anspelningar, jämförelser mellan motsatser, ironier, dolda poänger som inte omedelbart är tydliga, referenser till annan litteratur (eller de föreliggande bibliska böckerna),  hypotetiska frågor osv.

Det är bara genom betydelsemättade bilder och symboler som komplexiteten bevaras och mysteriet med människan får finnas i sina djup. I symbolen sammanfaller dessa olika dimensioner av vad det innebär att vara människa, som inte en enkel, reduktionistisk beskrivning av henne kan göra. Jag kommer in mer i detalj på detta i kommande inlägg.

Det grekiska ordet σύμβολον, symbol betyder något som är sammansatt, och som i förtätad form innefattar dessa beståndsdelar. Det är ett tecken som pekar på, beskriver och sammanfattar något i verkligheten. Ord är i sig själva också tecken som vi använder oss att för att beskriva något som existerar, från blommor till en lärobok i botanik, från föremål till företeelser, från tankar till idéer och världsbilder. Vi och hela universum verkar vara ord-baserat, informationsbaserat. Vi förstår omvärlden och oss själva till stor del genom språket, till vilket också kan räknas kommunikation som inte enbart uttrycks genom ord.

”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:1…

Guds Ord är Sonen, genom vilken och för vilken allt är skapat, och i honom finner vi liv, mening och mål. Sonen blev människa och talade till oss om sin Fader, vår Gud och Fader.

Vi får del av Guds liv genom att tro och ta emot hans ord, det är det som ger liv, gör oss till andliga människor som inte bara existerar genom vår kropp och själ. Ordet förmedlar liv, det är det sätt vi kan ta  emot från Gud. Det sker i själva skapelsen också, Gud talade och det skedde. På samma sätt föds vi på nytt genom Guds Ande när vi hör evangeliet och tar emot Jesus Kristus som Herre och Frälsare.

Gud talade på ett begripligt sätt till människan och gav henne en enda befallning för livet inför honom. Mer om den paradisiska tillvaron i Eden, de två träden, den lögnaktiga ormen, den fria viljans val, fördrivningen, och löftet om återkomsten i nästa inlägg. Författaren skildrade de avgörande händelserna på detta litterärt högstående sätt i en komprimerad och djupt symbolisk form:

Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”…(Gen 2:15)

Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” 23 Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. 24 Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (Gen 3:22).

Det är kort och betydelsemättat , liksom  alla de bibelsammanhang som ger oss insikter om vår mänskliga natur och varför det ser ut som det gör i världen och hur Gud handlat med sin mänsklighet för att rädda oss (från oss själva)  till sig.

”Det flammande svärdets lågor” skulle kunna vara titeln på en spännande fantasybok.. Det är visserligen spännande, men också absolut sant.

+++

Det finns ett uttryck som lyder: säg mig vad du äter, så ska jag säga dig vem du är.

Det ligger något i denna tanke, vi blir vad vi äter i någon mån, men också blir vi lite lika dem vi umgås med, liksom vi påverkas av vad vi läser, varifrån vi hämtar kunskap, hur vi tänker och agerar, vilka val vi gör.

Att äta i vid mening är inte bara något fysiskt vi gör för att överleva, utan säger mycket om vad vi tar till oss på ett andligt plan. Det blir ju tydligt i 1 Mos 3, att äta är detsamma som att tillägna sig information om verkligheten  på ett symboliskt sätt.

Men tanken på födan, brödfödan (och även vattnet) är så helt grundläggande för vårt liv och det är något som Guds ord talar mycket om. Bröd var basfödan under biblisk tid och är det än idag i Mellanöstern.

Här vill jag peka på länken mellan de två träden i Edens lustgård och Jesu ord om att han är livets bröd. Livets träd var säkert inte först och främst och enbart (ingen vet ju faktiskt det) ett fysiskt träd, på samma sätt som trädet med kunskap om gott och ont inte var det. Det intressanta är ju vad de representerar och förmedlar, och ännu mycket mer Guds befallning som var helt avgörande- att inte äta av det senare.

Man kan se detta som ett av många lydnadsprov i Skriften om vilken väg människan väljer, Guds väg eller sin egen, om att tro och lyda honom eller bli sin egen herre och välja andra gudar. Det ser vi också i NT, som jag återkommer till, när Jesus uttrycker sig på samma sätt.

Guds vilja var hur som helst tydlig, enkel och klar: varsågod och ät av alla träd utom ett, eftersom det skulle resultera i död, andlig död. Tro och lydnad ger liv i gemenskap med Gud, otro och olydnad separerar oss från honom. Människan lever visserligen som biologisk och själslig varelse, men saknar livet från Gud, det liv som enbart hans Ord och Ande kan förmedla till oss. Det är vad Jesus gjorde och fortsätter göra idag.

Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. 9 Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont…. Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”

+++

Det finns många fler betydelsefulla bibelställen om brödets betydelse här som jag återkommer till i andra sammanhang, t ex Melikisedek som lät bära fram bröd och vin och välsignade Abraham, mannat i öknen, skådebröden i tabernaklet och templet osv fram till Jesu liv och hur man mättade folkskaror med bröd och talade om sig själv som livets bröd, hur han inrättade nattvarden, och hur i Uppenbarelseboken det talas både om livets träd, Lammets bröllopsmåltid och det levande vattnet.

Det är starka symboler för livet, avgörande för det fysiska livets uppehälle, men även för själen och det andliga livets näring. Det är Jesus själv som ger oss det liv som är starkare än döden, det eviga livet. I Joh 6 sammanfattas mycket av den bibliska historien och i Guds vilja att vara den som ger människan föda och näring.

Att äta är inte bara att stilla fysisk hunger utan ytterst och ännu mycket mer i Skriften, vilket ord man tror på -Guds eller lögnarens,  vad man därigenom tillägnar sig för slags information om Gud, sig själv och verkligheten, hur man ser på livet. Att äta, tro och se hör därför ihop, vilket blir tydligt i Jesu ord:

Fortsättning följer.

.

Inledning

Numera har väl de flesta uppmärksammat informationen om vikten av att ha en krislåda hemma med vatten, konserver, ljus, vevradio osv. Det har hittils tagits för givet av många att allting alltid ska fungera, att det finns ström i ledningarna, vatten i kranarna, mat i butikerna. Men det  s k omvärldsläget har förändrats de senaste åren och tonen hos de ansvariga politikerna har blivit allvarligare.

Det är på tiden, kan den tycka som är lite mer realistiskt lagd. För bara 70 år sedan, vid krigsslutet, kunde Europa börja byggas upp igen efter två ohyggliga och förödande krig. Världen har alltid varit en arena för diktatorer, för våldsamma ideologier, förtryckande politiska och religösa system. Människor har lidit och dött i ofattbart stora antal, i krig, fattigdom, epidemier under alla århundraden. Det har varit jämförelsevis korta perioder av fred, samförstånd och utveckling för allas bästa.

Vi har sluppit krig och haft det bra i jämförelse med andra. Därför har medvetenheten om att saker kan förändras, och det ganska fort, inte riktigt funnits. Men nu är det som sagt en annan tid.

För en kristen människa är det nog mer självklart att utgå från att ingenting är beständigt här på jorden, att människor inte alltid i alla sammanhang har goda intentioner. Vi är alla syndare och behöver bli frälsta på en personlig nivå, samtidigt som lagar och regler måste fungera för att stävja den inneboende egoistiska människonaturen och dess förmåga till onda gärningar. Det finns inga perfekta samhällen, bara mer eller mindre bättre fungerande demokratier bland alla världens diktaturer, som tyvärr är i majoritet.

En kristen människa är alltså en realist som tar världen för vad den är utan illusioner och inrättar sig därefter. Det är inte att vara pessimist eller önsketänkande optimist, utan att leva ett hoppfullt liv, eftersom hoppet riktas till Gud, den ende som är trovärdig och i längden har lösningarna på alla omöjliga situationer och konflikter.

+++

Innehållet i en andlig krislåda.

Vi kan lära oss av Jesu liknelse om de tio jungfrurna i Matt 25:1-13. Fem av dem var förståndiga och hade olja i sina lampor och kunde därför gå och möta Brudgummen så fort han kom. De hade alltså förberett sig. Skriften hjälper oss att förstå tiderna vi lever i och hur vi ska förbereda oss inför Jesu återkomst, som efter hans död, uppståndelse och himmelsfärd, är världshistoriens viktigaste händelse.

Förutom vatten,  konserver, ljus och vevradio finns också andlig spis: Bibel, Psalmbok, uppbyggliga skrifter, förhoppningsvis namn på kristna syskon och kanske även ett nätverk av troende för bön och gemenskap.

Framför allt finns där den dyrbaraste skatten där som aldrig förgår eftersom den inte är av denna världen: Guds kärleksfulla närvaro som ingenting kan skilja oss ifrån, ( Rom 8:18-38)  hans frid som övergår allt förstånd (Joh 14:27,,Fil. 4:4)  hans glädje som är djupare och starkare än all nöd och alla ytliga förströelser ( Joh 15:9-17), tryggheten (Luk 12:22–33, Joh 14: 1-11,  Psalt 91) och det säkra hoppet om vår uppståndelse och den nya skapelsen befriad och förnyad (1 Petr 1:3-6), vissheten om att Jesus är Herre över allt i himmel och på jord ( Fil 2:1-11, Efes 1:15-23, Kol 1:13-23).

Innehållet i lådan är ju av andlig karaktär och handlar mest om prioriteringar: att leva nära Jesus varje dag och söka hans vilja. Vi är pilgrimer i den här världen, lever i den men inte av den, och är på väg hem till Gud. Samtidigt har vi alla en uppgift varje dag som hans lärjungar, hans folk och det är vad som ger verklig mening.

Hebr 13  : Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. 15 Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16 Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.

Livet är kort och osäkert. Därför måste vi se till att leva i försoning, låta oss själva renas och helgas och förlåta och välsigna alla andra. Det gäller att ha sin sak klar med Gud, förbereda sig på att stå inför honom med hela sitt liv genomlyst av hans ljus, i sanning och ödmjukhet. Guds nåd är oändlig när vi lever så.

1 Petrusbrevet 

Spänn därför bältet om livet och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. 14 Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. 15 Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 16 Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

17 Om ni ropar ”Fader” till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. 18 Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, 19 utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. 20 Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull, 21 ni som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.

Lögnerna om Gud och hans Messias är oräkneliga och återfinns med lite variationer i religioner, kulter, sekter och filosofier. Den med störst inflytande på alla plan är islam, som omfattar politik, kultur, lagstiftning osv,  oftast har totalitära anspråk och använder våld för att uppnå sina mål.

De utgår att människan är i centrum och från hennes föreställningar om det gudomliga, och från den andliga världen hos gudsfientliga makter som vet att Jesus Kristus är Gud, men som vägrar att erkänna sanningen och ge Gud äran. Dessa påverkar i sin tur människor att förneka eller få en förvriden syn på Jesus.

Det kan handla om ett ett totalt förnekande eller en degradering av hans gudomlighet: Jesus var ”bara” en människa, visserligen en högt stående profet, upplyst lärare eller ett moraliskt föredöme.

Ett speciellt kapitel är naturligtvis det judiska folkets inställning till sin Messias och Herre, som jag återkommer till i andra sammanhang. Det är ett stort ämne, som aposteln Paulus behandlar i b la Rom 9-11.

Lögnerna utgår på sätt och vis från den bibliska sanningen om Gud, men förvrider den i olika grad. Man drar ifrån och lägger till, ofta utifrån vad en självutnämnd ”profet” med anspråk på någon ytterligare uppenbarelse påstod, som Muhammed på sin tid, Joseph Smith i vår tid (Mormons bok). Det finns många sådana gestalter  i historien och idag som menar sig ha fått någon ny insikt i de gudomliga hemligheterna eller någon ny ”uppenbarelse”.

Men vi vet att vi inte behöver något mer än det Skriften uppenbarat om Gud själv, och att Jesus fullbordade hela Guds frälsningsplan för mänskligheten.

+++

Lögnaren som ligger bakom alla dessa lögner gjorde just så, han ifrågasatte Guds ord och förnekade det. Därigenom skapades en alternativ andlig verklighet, byggd på två fundamentala lögner: människan kommer inte att dö (andligen, skiljas från Gud) om hon väljer att vara olydig mot Gud, och att hon kommer att bli som Gud om hon får kunskap om gott och ont.

Den absolut grövsta hädelsen sker därför också inom ockultism och satanism där man medvetet dyrkar satan i sitt uppror mot Gud genom olika ritualer.

Det avgörande skedet för de lärjungar som följde Jesus var när han ställde frågan: Vem säger ni att jag är? Då hade de följt honom under ett par års tid.

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” 14 De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” 15 Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” 16 Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 17 Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 

18 Jag säger dig: Du är Petrus,och på denna klippaskall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. 19 Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” 20 Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Efter denna händelse började Jesus undervisa dem om att han måste lida och dö i Jerusalem, något som de inte kunde förstå förrän efter hans uppståndelse. Det finns mycket i dessa verser som faller utanför ämnet, om hur man i den katolska traditionen ser på Petrus ämbete och vad himmelrikets nycklar betyder, och vem som har ”nyckelmakten”. Det är många av oss som tror att klippan Jesus talade om just var uppenbarelsen om att han var  Messias, och att församlingen har fått mandadet att binda och lösa. Men det är inte helt enkelt att förstå och kräver ett detaljstudium som inte ryms här.

Men det unka med Guds sanning är att den kommer från honom själv och aldrig kunnat tänkas ut av människor eller andemakter. Guds sanning är en person, hans älskade Son, som i ord och handling visade vem Gud är. Jesus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. (Joh 14:6).

Han blev människa för att genom sitt liv, sin död och uppståndels ge försoning och räddning för alla som tror. Denna Guds vishet, rättfärdighet, kärlek och kraft överträffar allt och alla.

Med Paulus ord i 1 Kor 2:

1 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

6 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

Anden utforskar allt, också djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. 12 Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. 13 Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. 14 En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.

”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9).

Författaren till Predikaren,  nämns inte vid namn men ett par verser i boken indikerar att kung Salomo skrev dessa kapitel som innehåller så mycket realism och sakliga konstateranden om livets förgänglighet och obeständighet.

Alla kärleksfulla och goda gärningar kommer att göras igen, misstag som människor gjort i alla tider kommer att upprepas, nya tyranner kommer till makten och nya krig bryter ut, fattiga och förtryckta går under utan att någon bryr sig eller kan hjälpa, alla som lever kommer att dö.

Det kan inga positiva tankar eller affirmationer ändra på. Bibeln uttrycker en saklig realism om sakernas tillstånd i världen, men ger oss samtidigt en fast grundad tro på Guds mirakulösa ingripande i vår värld. Det är grunden för vårt hopp, vår framtid.

Historien upprepar sig och det verkar vara svårt att lära sig något av den eftersom det i alla tider har funnits makthavare som vill dominera och religiösa ledare som vill binda människor till sig och sina falska gudar.

Sådana är våra livsvillkor i denna trasiga värld, som ändå mitt i allt lyses upp av Guds nåderika omsorg och godhet. Utan den vore allt mörker och meningslöshet. För trots all förgängelse och orättvisa i den här värlsen är meningen ändå den som avslutar Predikaren:

13 Detta är slutsatsen, när allt blivit hört:Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. 14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.

Att frukta Gud är att erkänna hans auktoritet och hans bud att älska honom och våra medmänniskot, vilket alltid leder till liv och rättfärdighet.

+++

Vad författaren till Predikaren inte visste då var att något helt nytt, som människor aldrig kunde föreställa sig, skulle inträffa i hans land, bland hans folk: Gud själv som verkat genom sin osynliga närvaro och genom att förmedla sitt ord till sina profeter och tjänare i historien, skulle bli fullt synlig som människa i Jesus Kristus, på en bestämd plats och en bestämd tid.

Därigenom skulle mänsklighetens historia förändras för alltid: förgängelse, synd, död och lidande skulle inte längre vara den enda verklighet människan kände till och var hopplöst underkastad, utan Guds Rike skulle bli den nya andliga verklighet vi alla kan få tillträde till genom tro på Jesus. Hans rike som är kärlek frid, rättfärdighet och godhet, sanning och nåd.

Förgängelsens makt bröts för evigt när döden besegrades av Frälsaren på korset och i uppståndelsens härlighet.

Vårt enda verkliga hopp vilar på det Gud gjort i sin frälsningsplan och ska göra vid tidens slut när Jesus kommer tillbaka till jorden. Vår stund på jorden är kort och osäker, men Gud ska göra allting nytt.

Uppenbarelseboken ord får avsluta denna del:

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 

3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”

5 Han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” 6 Han sade också till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten. 7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.

Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.” (Kap 21).

Kan förundran inför livet och Guds storhet och härlighet hjälpa oss att finna och bevara vår sanna identitet? Jag tror det, genom att vi försöker hålla vår blick ren och öppen, och barnasinnet levande. Att öppna inifrån, gå ur sig själv, livet i all sin rikedom till mötes.

Man kan börja i det lilla, låta sig förundras och hänföras av naturens skönhet och betrakta livet som pågår.

Tystnaden kan hjälpa oss att finna tillräckligt med ro för att kunna förundras och finna vår lilla plats i det stora hela. Steget till tacksamhet är då nära, och den kan leda vidare till lovsång. Vi är skapade för att förundras och tillbe vår Skapare och i det finna oss själva när vi vänder oss till honom. Psaltarens alla lovsånger och kyrkans skatt av hymner kan hjälpa oss att lyfta vår själ över allt som tynger ned oss i denna värld.

Om man lever med avtrubbade sinnen och stängt hjärta är det också svårt att finna sig själv . Vi behöver spegla oss i andra människor som ser oss, och framför allt se oss själva i Guds kärleks ljus för att verkligen leva. Identiteten är djupt sammanlänkad med kärleken. Den som inte får ta emot och ge kärlek har svårt att lära känna sin djupaste identitet. Men hur många erfar detta? Brist på kärlek och gemenskap ödelägger mångas liv. Det är kanske bland det viktigaste att be till Gud om, för sig själv och andra.

Förundran och gemenskap hör därför ihop. Den som älskar Gud och sin nästa är förundrad och tacksam att få vara en del i en stor gemenskap som överskrider alla yttre gränser.

Förbönen och den personliga relationen till Herren flödar också ur denna källa, men stannar inte där utan omsätts i praktisk handling och omsorg om andra. Att betjäna andra och glömma sig själv leder paradoxalt nog till inre fullhet och rikedom. Den som sträcker sig ut till andra finner samtidigt sig själv. ”Ge, så ska ni få” sade Jesus.

Mer om det i nästa inlägg.

Inledning

När det gäller att förstå Guds väsen och hans handlande måste vi först inse våra begränsningar och ödmjukt begrunda det Bibeln uppenbarar om honom. Ingen av oss förstår till fullo allt, och detta är ett stort och svårt ämne.

Gud skapade universum med dess fysiska och moraliska lagar som styr vårt liv, samt verkar genom sin försyn i historen. Tack vare att han själv visat vem han är genom ord och gärning vet vi tillräckligt för att kunna tro på honom med allt vad det innebär av försanthållande och förtröstan.  Det finns mycket vi kan säga om hans egenskaper och handlande utifrån det han sagt och gjort, men Guds inre liv mellan Fadern, Sonen och Anden förblir ett stort och underbart mysterium.

Den Gud ÄR i sig själv kan vi nalkas genom det han är och gör för oss, naturligtvis inte direkt i hela sin obeskrivliga fullhet, . Men vi har evigheten på oss att få leva i den himmelska verkligheten och börja förstå den . Med Paulus ord :

Nu ser vi en gåtfull spegelbild  men då ska vi se ansikte mot ansikte.

Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt,

så som jag själv blivit fullkomligt känd. (1 Kor 13:12)

Skriften lär oss att Gud ÄR kärlek. Det måste betyda att han gör allt, för att han älskar. I Gud finns ingen åtskillnad mellan hans väsen, egenskaper och agerande. Han gör det han är och  är det han gör på ett sätt som vi begränsade människor inte kan förstå djupet av .

Han skapade allt som finns och oss som sina avbilder för att han vill ha en familj på jorden som medvetet kan ta emot hans kärlek och liv och vara hans representanter. Han planerade i detalj och genomförde sin räddningsplan för oss när vi alla gått vilse. Jesus blev och är den levande vägen hem till Fadershuset genom att han gav sitt liv för oss.

Han kommer slutgiltigt att döma hela världen och ställa varje människa till svars för för sin tro och sina gärningar. I samband med Kristi återkomst vid tidens slut kommer Herren att låta sin rättmätiga vrede drabba alla som vägrat tro och så bli räddade, och de falska gudar och andemakter som vilsefört folken i alla tider.

Våra begrepp om vad verklig kärlek innebär är vaga, påverkade av våra själviska begär, tidsandan och världens sätt att tänka. Men det är i alla fall att inte ett villkorslöst accepterande.

Från Guds sida är hans kärlek villkorslös: han älskar oss för att han är kärlek och vill vårt bästa. Men han formulerar samtidigt villkoren för relationen med honom och för vad ett gott liv är, vilket uttrycks i hans bud: att älska  honom och vår nästa. Det behöver vi hans hjälp med, och det har han lovat oss.

På olika sätt måste vi alla fostras till att lära oss vad som är rätt och fel, och att överträdelse av moraliska lagar bestraffas. Det är så i alla gemenskaper och samhällen.

Hur ska vi då förstå att det i Bibeln ändå talas så mycket om Guds vrede, flera hundra gånger?  Det är ingen ”egenskap” hos Gud eller något som hör till hans natur, utan hans heliga, rättfärdiga och rättmätiga reaktion på allt uppror i andevärlden och bland människor mot hans goda vilja och auktoritet, och som därmed förstör hans skapelse. Guds vrede är en reaktion mot synden, han ”måste” döma den, och hans kärlek räddar oss från denna förstörande makt som skiljer oss från honom.

Vi kan inte utgå från våra associationer när vi tänker på begreppet vrede, det har ingenting med känslomässig ilska att göra.

Men orden om Guds vrede leder oss till korset, där Gud dömde synden för att rädda syndaren. Guds Son tog allt vårt onda på sig och när han dog ”dödade” han döden, som fick sin makt genom synden och omintegjorde satans inflytande. Detta är inte helt lätt att förstå, och jag återkommer till detta.

Jesajas profetia sjuhundra år innan Jesu död fullbordades:

• Han var genomborrad
• för våra överträdelsers skull,
• slagen för våra missgärningars skull.
• Straffet var lagt på honom
• för att vi skulle få frid,
• och genom hans sår är vi helade.
• 6 Vi gick alla vilse som får,
• var och en gick sin egen väg,
• men all vår skuld
• lade Herren på honom. (53:5-6).

I Första Petrusbrevet läser vi också:

.. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23 När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. 25 Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.

+++

En korsfäst Gud har alltid väckt starka reaktioner från föraktfullt avståndstagande till förundran och tacksamhet. ”Bara” att Guds Son  blir människa är anstötligt och ofattbart, och att han skulle dö som en dömd brottsling är ofattbart, om man inte får ljus över att det är vår älskande Skapare och Fader som genom detta visar sin absoluta kärlek och sin fullkomliga rättfärdighet på en gång när han dömer och straffar synden, som den älskade Sonen tar på sig.

För hur kan Gud vara kärlek, helig, rättfärdig om han inte straffade det som förstör hans skapelse? Hur kan en kärleksfull och god Gud inte straffa det onda? Det skulle innebära att fundamentet för ordningen i universum upphör, den andliga och moraliska ordningen som reglerar våra liv.

Vad hände på korset? Var det ett uttryck för Guds vrede som lät Jesus ta straffet för att i vårt ställe uppfylla Guds krav på rättfärdighet och därigenom sona vår faktiska skuld inför honom, eller var det enbart ett uttryck för Guds kärlek som skulle hjälpa oss att personligen omvända oss från vår otro och synd?

Jag har svårt att förstå att dessa två synsätt utesluter varandra.  Gud räddar oss som har en reell skuld inför honom och förtjänar straff genom att själv ta på sig detta, vilket innebär att vi bevekas av hur Gud bevisat sin kärlek genom Kristi död. Det är början till en livslång sinnesändring och helgelseprocess. Målet för Guds försoningsverk är att  ge oss rätt ställning inför honom så att vi kan leva i  gemenskap med honom som förlåtna och försonade med honom, oss själva och varandra. Guds Ande hjälper oss att ta emot detta, att omvända oss och tro på evangelium.

Det handlar ytterst om att Gud ska bli förhärligad genom sitt försoningsverk och få all den tillbedjan och kärlek han är värd.

Fadern och Sonen var ett i sin vilja och sitt beslut att frälsa oss syndare på detta vis, trots att Jesus fick betala ett ofattbart högt pris för att betala för vår skuld med sitt liv på korset. Den enda rättfärdiga människan, utan synd, som någonsin vandrat på jorden, blev som Paulus uttryckte det ”gjord till synd” för vår skull.

Allt har sin början hos Gud vår Skapare. Han är upphovet till livet, från cellen till galaxerna, och till oss komplicerade människor som är sammanlänkade med allt levande rent biologiskt, men som framför allt fått en unik förmåga att medvetet  kunna relatera till vår Skapare och förstå oss själva och varandra i hans ljus. Gud uppehåller sin skapelse fram till dess han beslutat att skapa nya himlar och en ny jord vid Kristi återkomst.

Det är förunderligt, både i betydelsen av övermåttan underbart och ett underverk, att det är en personlig, Gud , vår Fader, som är det superintelligenta upphovet till skapelsens mångfald och skönhet. Det är omöjligt att inte förundras när man blickar ut från ett berg i solnedgången, ett hav i gryningen, en promenad i skogen på våren och stjärnhimlen. Kärleken, gemenskapen och den spontana medmänskligheten, viljan att hjälpa, väcker också förundran och glädje över att det goda är så mycket större än det onda.

Det är förunderligt att han också  har en personlig erfarenhet av hur det är att vara människa. Jesus, Guds Son, delade de mänskliga villkoren till fullo, men utan att synda, och tog istället på sig vår skuld för allt orätt och fel vi gjort. Han levde ett fullkomligt rättfärdigt liv och uppfyllde alla lagens krav, något vi av nåd, Guds fria gåva, får del av. Vi får ha en rätt ställning gentemot Gud p g a  att han uppfyllde lagen.

Det är i sanning förunderligt att den höghelige och upphöjde Guden vill ha gemenskap med oss och att han skapar möjligheterna för det genom sin Sons liv, lidande och död, uppståndelse, himmelsfärd och Andens utgjutande. Vi kan stå inför honom som förlåtna och födda på nytt till barnaskap hos vår Fader, och får leva vårt kristna liv i församlingsgemenskaper, samlade runt Guds Ord och den heliga Nattvarden.

+

Att skapa är  Guds verk och vi kan aldrig förstå hur det gick till i detalj  men vi anar den ogripbara storheten genom ”titthål” som vetenskapen försett oss med. Störst av allt är kanske ändå när han lät sin Son bli människa och födas av en kvinna, och när han reste upp honom ur graven som den nya skapelsens Herre med en förhärligad kropp. Jesus gjorde under genom att tala, ge liv och bota, och han fortsätter göra under genom sin Ande idag som förmedlar hans kärlek och överbevisar om synd, leder människor till tro på sin Frälsare, till upprättelse, helande och gemenskap med sig själv.

Det är förunderligt att vi blir uppfyllda med samme helige Ande som verkade i Jesu liv från konceptionen till uppståndelsen. Han är i sanning vår Hjälpare för att vi ska kunna förbli i Jesus Kristus, och leva som fria människor, hans älskade barn och tjänare.

+++

Vad definierar oss som människor? Vilka är vi ”egentligen” som självmedvetna, unika personer? I vår tid talas mycket om identitet, att finna den, att definiera den för sig själv. Det tar tid att lära känna sig själv, vilket också sker i samverkan med andra människor. Det kan vara en mycket svår process.

Vi är ju inte självtillräckliga i vår självmedvetenhet, tvärtom. Vi kan inte ta ett andetag utan Guds uppehållande närvaro eller leva utan hans försyn. Den som blir mer medveten om sina egna brister och vågar se sanningen om sig själv, om sina behov av förlåtelse, förvandling och trygghet i något större än henne själv, söker den Gud som redan söker henne.

Men finns det något skapelsegivet, som vi kan spegla oss i för att finna oss själva? Ja, det gör det, i vår förblivande identitet som skapade till Guds avbild. Inför Gud är vi alla lika och har möjligheter att växa in i vår egen unika personlighet i relation till honom och andra människor. Den är grundad i hans nåd, och inte i vår prestation eller position. Därför erbjuder den också vila och frid från allt i oss själva och i andras förväntningar som stressar oss till fruktlösa jämförelser och krav.

En människa som kommit till tro på den Gud som redan uppenbarat sig och talat om hennes djupaste identitet som hans älskade skapelse, har också kommit till ro med sig själv.

+++

En kristen kan definieras  som en troende, älskande, bedjande, lovsjungande och tjänande människa. Det beskriver en rörelse från det som är givet- Guds försoningsverk i och genom Kristus- till hennes eget liv på vandringen mot löftenas fullbordan vid Kristi återkomst. Vägen kan vara svår på olika sätt, men med Guds trofasthet och nåd i alla situationer kan vi bli bevarade och till och med övervinna.

+++

Vårt svar på Guds kärlek och godhet är tro, tillbedjan i förundran och lovsång. Här är några som verkligen kan prisa Gud:

Människan har alltid utforskat sig själv och sin omvärld och vi har kommit långt i kunskapsinhämtning och förståelse. En gåta som dock återstår att lösa är själva medvetandet genom vilket vi varseblir och erfar oss själva och omvärlden. Man forskar intensivt om detta i olika discipliner och det finns många olika teorier. Men hur ska medvetandet kunna betrakta sig själv? Man kan ju mäta enskilda delar och system i hjärnan, men  att överblicka och förstå hela det gigantiska nätverket av neuroner i sin helhet och hur allt hänger ihop med vår kropp och vår interaktion med andra människor och omvärlden, är nog lika omöjligt  att fullt begripa på samma sätt som det är med universums begynnelse.

Man kan ju inte ställa sig utanför sig själv och betrakta sig själv. Därför behöver vi andra för att spegla oss i varandra och därmed få både distans och närhet för att förstå oss själva, och andra.

Min enkla undran är hur det är möjligt att studera och förstå något så oerhört komplicerat som medvetandet utan att räkna med tanken på vad, eller snarare vem, vem som ytterst är upphov till det? Ingenting kan skapa något. Ingenting kan inte ge upphov till sig själv. Det måste enligt all logik och sunt förnuft, kunskap och intutition, vara någon som sätter igång det hela utifrån, som är upphov till allt genom att inte vara en del av det.

I alla sammanhang räknar vi med vem som tänkt ut en plan för t x en konstruktion, och sedan byggt upp det, eller programmerat något. Grunden för allt är att det börjar med en tanke, en plan, en kod, en ritning, en idé, och att det sedan materialiseras, realiseras, konstrueras enligt denna.

Vad är upphovet, har någon skapat förutsättningarna för vårt medvetande? Den grundläggande frågan måste ställas. Är det evolutionens blinda slump som till sist resulterat i oss människor och vår unika förmåga att tänka, tala, skriva, reflektera över oss själva, utforska och kategorisera, planera, skapa, uppfinna osv osv. (i så fall måste den rent materiella utvecklingen under årmiljoner vara förvånasvär intelligent…)

Om man som i de flesta fall utgår från att det finns en konstruktör, en programmerare, någon som kommer på en tanke och genomför hela processen till ett färdigt resultat, vad det än är, måste vi till slut komma fram till den logiska och enda rimliga slutsatsen att det finns en Skapare. Han har skapat allt, även oss och därmed vårt medvetande. Det är ett grundläggande faktum och en utgångspunkt för vår förståelse av oss själva och världen,  och gör det mer möjligt att se oss själva utifrån, från vår Skapares perspektiv.Hur det gick till och hur lång tid det tog är omöjligt att säga, det går inte att mäta i detalj med vare sig vår intelligens eller några slags instrument.

Det viktiga är att utgå från att ett superintelligent medvetande, en intelligent Skapare ,  gjorde allt som finns med ett syfte. Eftersom vår tro är att denne Skapare är en person, och inte bara någon slags okänt vara eller kraft, ville han inte bara ge upphov till allt som finns utan också ha en relation till oss människor här på jorden. Det visade sig vara det primära målet för Guds handlande. Den materiella verkligheten, alltifrån det hisnande kosmos till elementarpartiklarna, är både fantastiskt och snillrikt sammansatt och ska utforskas.

Men, det är inte hela verkligheten. Vi är så mycket mer än materia, så mycket mer än bara kropp och själ. Vi är skapade till Guds avbild, alltså till att likna honom på sätt och vis, återspegla vem han är här på jorden. Därför kan vi också uppfatta hans tilltal och förstå hans avsikter genom hans nåd och i det han uppenbarat om sig själv. Vi kan mirakulöst nog ha gemenskap med vår Skapare.

+++

Vi vet från den bibliska uppenbarelsen att Gud är Ande, helt skild från skapelse, men ändå verksam på olika sätt i den. Gud har inrättat fysiska lagar för vår jord i universum och moraliska lagar för vår tillvaro. Dessa regler, lagar och ordningar är ju inte materiella i sig men de kan mätas, förnimmas och erfaras av oss.

Guds vilja, hans ord och lagar, ordningar och kontroll, är icke-materiella och osynliga, men verkliga och styr hela universums gigantiska nätverk.  Gud som själv är Ande har inrättat dessa icke-materiella informations-och funktionssystem på olika nivåer av liv på den materiella, fysiska nivån.

Gud var självklart först. Han har alltid varit, är och skall vara. Vi däremot existerar i en slags tids-och rumskapsel med stora begränsningar för vår kunskap och förståelse, men utifrån våra förutsättningar har vi kommit enormt långt

Den Evige Guden beslutade att skapa en värld skild från honom själv men har varit djupt engagerad i den, så till den grad att han lät sin Son bli människa och leva i världen.

”I begynnelsen skapade Gud himmer och jord” . (Gen 1:1).

Det var genom sitt Ord, där vi kan tänka oss att all information och handlingskraft , hela programmeringen för livet, planen och syftet fanns samlad, som han skapade allt som finns.

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och ordet var Gud”. ( Joh 1:1).

Överföringen i Guds värld, rike, himlen, den andliga verkligheten, kan ju ske direkt utan förmedling av de fysiska sinnena. I himlen kommer vi att ha helt annorlunda kroppar än här på jorden, vilket är svårt att föreställa sig. Men de fysiska lagar som gäller här på jorden och som gör att våra sinnen kan samspela med den omgivande världen, andra människor, behövs naturligtvis inte där. Vi kommer nog att kunna kommunicera direkt på något sätt i anden, tanken, kanske utan ord. Det vet vi inte.

Men redan här på jorden erfar vi sådana benådade ögonblick av gemenskap där ord är överflödiga, där det finns ett samförstånd i kärlek och förståelse. Mycket av vår kommunikation är icke-verbal, det är kärlekens språk som uttrycks i närvaro, lyssnande öppenhet. Det är en svag men ändå underbar reflektion av den osynlige Gudens väsen, han som skapade oss för kärlek och gemenskap.

Universum Skapare är en person som uppenbarat vem han är i sitt ord, sin frälsningshistoria.

1 Johannesbrevet  Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord. 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

kap 3 Och detta är hans bud: att vi ska tro på hans Sons namn, Jesus Kristus, och älska varandra så som han befallt oss. 24 Den som håller fast vid hans bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gett oss.