Är det verkligen möjligt att leva efter Paulus uppmaning att ständigt bedja?
Bibeln är fylld av böner av olika slag, lovprisning och tacksägelse. Det visar hur beroende vi är av Gud och att han har inrättat sin skapelse så. Vi är skapade för att mottaga hans liv, nåd, kraft och vishet och i bönen är vi särskilt medvetna om hans närvaro i vår personliga relation med honom och som förebedjare för andra, vilket är ett stort privilegium.
Jag har skrivit lite utförligare om det här : https://alefochomega.com/2021/08/28/att-vara-en-forebedjare-inledning/
Jesus själv var den främste bedjaren av alla, vilket evangelierna berättar om på många ställen . Han steg upp före gryningen och bad, ibland en hel natt inför viktiga beslut, efter intensiva dagar med förkunnelse och betjäning bland alla hjälpsökande, i Getsemane inför sitt lidande och död. Vi får anta att han tidigt lärde sig att be hemma hos Maria och Josef och att det var hans sätt att leva på. Jesus Kristus, Guds egen Son som var ett med sin Fader i evigheten innan tidens begynnelse, levde alltså som människa i ständig bön och överlåtelse.
Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. (Joh 5:19).
Jesus lärde oss att vi ska be Fader vår, att Gud först och främst ska vara i centrum, hans vilja och rike. Det gäller idag och i eskatologisk mening- vi ber att Guds namn ska bli helgat, att hans rike ska komma, att hans vilja ska ske vid tidens slut i all sin uppenbarade härlighet och kraft. Samtidigt ger det också rätt perspektiv för vårt liv: vi får be om dagligt bröd, inte morgondagens eller gårdagens. Det hjälper oss att leva i i nuet, något som kan vara svårt, och just därför är det säkert som vår Herre betonar den dagliga, stundliga bönen. Samtidigt ska vi alltid ha evigheten som riktmärke.
Guds rike kom ju med Jesus och han visade vad det innebar i ord och gärningar. Vi som tillhör Kristus lever i rikets fördolda verklighet och har som uppgift att förkunna de glada nyheterna om Guds rike, evangeliet som räddar från den eviga döden och bringar försoning och frid.
Vi är alltså direkt uppmanade att bedja för våra viktigaste behov till vår himmelske Fader: dagligt bröd, förlåtelse, beskydd från frestelser och räddning från det onda.
Men det finns ju ingen gräns för vad vi kan be för och det är bra att påminna sig om vår ställning inför Gud – att ständigt ha tillträde till hans närvaro och be för våra medmänniskor.
Vi ska be för alla människor, nära och fjärran, för dem med ansvar och makt, om det Gud vill och som Skriften talar om- att evangeliet blir predikat för alla folk och människor blir frälsta, att hans lidande vittnen får nåd och styrka att uthärda förföljelse, att hans vilja sker med församlingen och med Israel.
+++
Tillbaka till rubriken!
Aposteln Paulus uppmaning lyder i sitt sammanhang så här:
Paulus uppmanade alltså församlingen i Tessalonika att be utan uppehåll, ἀδιαλείπτως προσεύχεσθε. Adverbet adialeiptos (som betyder ständigt, oavbrutet) förekommer tre gånger i detta brev, 1:3, 2:13 och i 5:17. Det visar på den attityd han hade av att ständigt komma ihåg och tänka på församlingens väl och ve, tacka Gud för dem dem och be för dem. Det sistnämnda är alltså det han också uppmanar dem till. Han var inte bara den store Aposteln som förde ut evangeliet i världen, den briljante teologen som systematiserade den kristna tron i förhållande till b la judendomen i sina praktiska brev med pastoral omsorg och auktoritet, utan också bedjaren Paulus. Han som alltid ville vara en förebild för de troende, var i detta avseende också lik sin Herre och Mästare, Jesus Kristus.
Det handlar alltså om ett förhållningssätt, att mitt i vårt livs alla praktiska omständigheter och bestyr leva så medvetet vi kan i relation till Herren Jesus och ständigt lyfta upp allt i bön till honom, förutom de fasta tider vi har i vårt personliga böneliv och i församlingen. Vi kan s a s vara vända till Gud i vårt inre mitt under allt som sker till det yttre. Det har många troende i alla tider eftersträvat, och vi kan lära oss även av dem.
alefochomega 