Kategori: Det senaste.

Man brukar tillmäta en människas sista ord en stor betydelse. Det säger mycket om henne själv. Jesus hade visserligen hållit ett långt avskedstal och förberett sina lärjungar, men hans ord på korset visar djupet i hans kärlek och omsorg om människorna in i det sista och hans överlåtelse till sin Fader.

Mitt i sin stora smärta och förnedring säger han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Lk 23:34). Lukas berättar också om de två rövarna som korsfästes till höger och vänster om honom. Den ene skymfade Jesus, men den andre sade några sanningens ord som visar på påskdramats själva kärna.

”Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vi får vad vi förtjänat. Men han har inte gjort något ont.

Och han sade:”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike. Jesus svarade:”Amen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset” (23:39-43).

Rövaren erkände att han var skyldig och förtjänade sitt straff. Han visste att Jesus var oskyldig och att han verkligen var en kung, vars rike ännu var osynligt. Här ser vi det saliga bytet, som teologer benämner det, i praktiken, när en syndare (om)vänder sig till Jesus och blir förlåten. Jesus tar vårt onda och ger oss sitt goda. Jesus gav rövaren så mycket mer än han bad om till och med, han skulle inte bara tänka på rövaren utan han fick komma till paradiset samma dag.

Jesus var den ende rättfärdiga människan som levat, han var helt syndfri. Men i sin stora kärlek tog han vår synd på sig när han gav han sitt liv för oss alla, för att vi skulle kunna komma till Gud och leva för evigt hos honom.

+++

Jesus hade omsorg om sin mor också. Han anförtrodde henne till Johannes, som skriver följande: ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor:”Kvinna, se din son”. Sedan sade han till lärjungen: ”Se, din mor”. Och från den stunden tog lärjungen henne med hem.” (Joh 19:25-27).

+++

+++

Jesus hängde på korset i sex timmar och vi kan inte föreställa oss vilka kval han gick igenom andligt, själsligt och fysiskt. Törsten var svår. Jesus ropade därför :”Jag törstar” (Joh 19:28) ”för att Skriften skulle uppfyllas”.

I psalm 69 :22 nämns galla och ättika. Jesus fick ättikvin. Det handlade naturligtvis om en svår fysisk törst i det utdragna lidandet. men också om Jesu djupaste törst, åstundan, att fullborda sin kallelse. Enligt Johannes sade han sedan:” Det är fullbordat”. (v 30), böjde huvudet och gav upp andan. De andra evangelisterna skriver att han ”ropade med hög röst och gav upp andan” (Matt 27:50, Mark 15:37).

Lukas tillägger detta: ”Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. Solen förmörkades och förlåten i templet brast itu. Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”.. (23:44-46) .

+++

Det var sannerligen fullbordat. Jesus hade gett sitt liv och överlämnade sin ande till Fadern. Det var en total seger för Guds räddningsplan.

Vi vet hur det slutade! Fadern uppväckte sin Son från de döda på tredje dagen. Låt oss instämma i lovsången till Gud med tacksamma hjärtan!

+++

+++

Fortsättning följer.

Några inledande reflektioner om den yttersta domen.

Det första och viktigaste man måste säga när det gäller detta ämne är : i ljuset av domen och de yttersta tingen blir Guds kärlek så oerhört stor, att den evige Guden lät sin egen Son komma till jorden för att rädda oss från att gå förlorade. När vi tänker på den korsfäste Jesus så vet vi att Gud gjort allt. Han älskar varje människa så ofattbart mycket att han lät Jesus ta straffet för våra synder och bli dömd i vårt ställe, för att han skulle kunna frikänna oss. 

Bibeln gör helt klart att det finns två vägar, en som leder till Gud och en som leder bort från honom. Redan i det tredje kapitlet i 1 Moseboken ser vi att Gud låter det finnas två träd i lustgården där människan alltså från början ska prövas för att se vad hon väljer. Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Jag går här inte in på betydelsen av dessa, vilket jag har gjort på andra ställen här på hemsidan. Sedan fortsätter det så, och Jesus själv bekräftar detta när han säger:

13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

De två vägarna har alltså också två destinationer, slutmål för vandringen, fördärvet ,ἀπώλειαν, eller livet.  (Det grekiska substantivet är starkare än denna översättning, betyder snarare förstörelse, destruktion). Livet står alltid för Guds liv och verklighet, det eviga livet. 

Det finns flera bibelställen om domen och lite olika meningar om det gäller en och samma dom eller om den är uppdelad mellan hur de troende ska bedömas  inför Kristi domstol och hur alla som någonsin levat kommer att dömas i den slutliga domen. Det gäller för övrigt inte bara alla människor utan även hur Gud framför allt och slutgiltigt dömer djävulen och sänder honom till den plats som beretts åt honom, ”sjön av eld och svavel” (Upb 20)  Även själva döden och helvetet (hades=dödsriket) ska kastas i eldsjön, den andra döden. 

Sedan har vi Matt 25:31-46, som en del menar är en särskild domshandling av Jesus.

Hur det än är med den saken så kvarstår faktum: varje människa kommer att dömas och bedömas och det på ett absolut rättfärdigt och rättvist sätt av Gud. Livets bok ska öppnas och även andra böcker där alla gärningar är nedtecknade.

Men Bibelns vittnesbörd är tydligt: Gud vill ta emot alla i sitt eviga rike och från hans sida är det klart: han har gjort allt i och genom Jesus. Gud är den ende som kan döma eftersom han vet vad som finns i det fördolda hos varje människa och hela hennes livshistoria. Domen skildras just som att den ska kasta ljus, Guds ljus över en människas innersta bevekelsegrunder, vilja, förmåga, yttre faktorer som påverkar hennes agerande osv.

+++

Det viktigaste är att börja med vad Jesus säger om domen, och sedan vad som står i breven och till sist Uppenbarelseboken. Det blir även en snabb översikt av GT.

Nästa bibelställe blir därför Mark 16;16. ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (κατακριθήσεται). Här betyder verbet fördömd.

Matt 25 innehåller mycket skarpa ord av Jesus, särskilt v 31-46. Domen innebär ett åtskiljande: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse” (34) … 

och ”Gå bort ifrån mig, ni förbannande, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar”41… samt : Och dessa skall gå bort till evigt straff, men det rättfärdiga till evigt liv” (46).

+++

Johannesevangeliet innehåller en sammanhängande text om domen. Jag tar med hela

”Jesus svarade dem: ”Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. 21 Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill. 

22 Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, 23 för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.

24 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. 26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28 

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. 30 Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.”

Här ser vi att det handlar om både tro och gärningar. Detta med domen är en komplex fråga som rymmer många aspekter men vad man särskilt kan komma ihåg är att det just är Jesus som gav sitt liv för oss, som också ska döma oss. Det är ingen fjärran, vred gudom som vill straffa utan en älskande, men också helig och rättvis Gud, som måste döma just för att han är rättfärdig. I den nya skapelsen ska det inte finnas något som helst ont och i domen sker den slutliga uppgörelsen med Guds fiender, med uppror, lögn, ondska, otro, obotfärdighet osv.

+++

Jesus talade alltid om sig själv som Människosonen. Det betyder b la att han refererade till Daniels bok 7 och hans återkomst  i ändens tid men också att det betonar Jesu utgivande tjänst. Jesus fyller detta begrepp med ett innehåll som just är knutet till hans unika uppgift. Han är den som uppenbarar meningen med det gamla förbundet, som betjänade människorna under sitt jordeliv, som utgav sitt liv på korset och som kommer tillbaka för att döma.  ”In­te hel­ler Människo­so­nen har kom­mit för att bli tjänad, ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28). 

+++

 

Apostlagärningarna  är en bra utgångspunkt för detta. Apostlarnas första predikningar efter Pingstdagen och de böner de bad tillsammans borde vi studera extra noga. Dessa män hade levt med Jesus i tre år, gått i en särskild bibelskola i 40 dagar efter hans uppståndelse, och blivit uppfyllda av hans Ande.   När nu evangeliet började predikas med tecken och under lät inte motreaktionen vänta på sig. Petrus och Johannes fängslades för att i Jesu namn ha botat en lam man. När de släpptes fria gick de till sina egna, berättade vad som hänt och började be  : ”Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 25 du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:

De människor som bestämde att Jesus skulle dödas är borta sedan länge, men Jesus lever och Guds frälsningsplan fortsätter att fullbordas fram till Jesu återkomst. ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.. ” (Rom 11:33). 

Jag fortsätter att titta på de bibelställen där det talas om förutbestämmelse och börjar med  Romarbrevet 8.     ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.  Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.  Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.”      

Här ser vi hur Paulus använder detta begrepp. De människor som Gud i förväg känt προέγνω, proegno, har han också som en konsekvens av detta, förutbestämt,  προώρισεν, proorisen, till att formas efter hans Sons bild. Nästa steg i processen är att de som är förutbestämda också är kallade, förklarade rättfärdiga och förhärligade.     Vi har alltså fyra steg i denna process som började med att Gud i förväg visste vilka som skulle bli hans. Gud vet hur allting kommer att sluta från början. Han tar ansvar för hela processen, vilket är vår stora trygghet att veta.  Gud tar initiativet till att rädda oss. Redan innan världens skapelse visste Gud att de människor han tänkte skapa skulle göra uppror mot honom och han hade redan sin räddningsplan klar: Guds Son, skulle dö för att försona oss med Gud och återupprätta relationen med honom, ”offerlammet är slaktat från världens grundläggning”(Upb 13:8).   Gud visste också från början vilka som skulle tro och ta emot, evangeliet, som är Guds kraft till frälsning. Guds målsättning för dessa är att de ska formas till likhet med hans Son och vägen dit går via Guds kallelse, rättfärdiggörande och förhärligande.     Nästa bibelställe återfinner vi i 1 Kor. ”Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet .”  

Här får vi veta att denna Guds frälsningsplan var en fördold vishet men att Gud bestämt i förväg att den skulle bli till härlighet för oss. Den visheten är evangeliets kärna: den korsfäste Jesus.   Avslutningsvis är det Efes 1:5 och 11:    ”I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut”..  och    ”I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut”…       Här ser vi återigen att det Gud efter sin vilja och sitt beslut har gjort för att rädda oss är i Jesus Kristus var förutbestämt. Vi skulle få bli hans barn och arvingar.     Det finns ingenting i dessa verser som säger något om att Gud förutbestämmer somliga men inte andra till frälsning i Kristus. Vad som poängteras är Guds förutvetande plan att rädda oss. Det är hans beslut och vilja.    

 Vi vet av Bibelns sammanlagda vittnesbörd att Gud alltid har ställt människan inför ett val: att vilja lyssna till Guds ord, tro och göra eller vägra ta till sig det. Vad det sedan beror på att en del tror och tar emot medan andra förkastar evangeliet är ett mysterium. Gud vill att alla ska bli frälsta, men alla blir det inte. Det betyder inte att Gud inte är allsmäktig eller god. Han har redan gjort allt han kan för att rädda oss och Anden verkar i denna stund för att överbevisa människor om att de genom sin synd är skilda från Gud, och för att leda dem fram till Kristus. Men Gud är kärlek och kärlek kan inte tvingas på någon.   Vi vet också att vi inte av oss själva kan komma till Gud, tro och ta emot. Det är också ett Guds verk, även om vår vilja inte är helt frånkopplad. Det är som jag ser det, som så ofta, både-ock. Gud och människa.

I

Vi befinner oss i ett krig om sanningen på många fronter. Det har alltid varit så, sedan tidens begynnelse. Den viktigaste striden har alltid handlat om Guds sanning och tillförlitligheten i hans ord. Gud är naturligtvis ett med sitt ord och därför är en rätt förståelse av det så viktigt och livsavgörande

Hur ska vi undvika att bli bedragna som enskilda och församling i vår tid som präglas av samma faror som den första församlingen mötte i form av förföljelser utifrån, från världen, och angrepp inifrån på sanningen i Guds ord? Hur ska vi kunna skilja sanning inte främst från uppenbar lögn, vilka de flesta kristna kan genomskåda och avfärda, utan mer subtila förskjutningar i tolkningen och utläggningen av det? Vi får inte ta bort något från Guds ord eller lägga något till det. Vad innebär det konkret? Att man negligerar eller nedvärderar somligt medan man överbetonar annat,  förutom det mer uppenbara att man förvanskar betydelsen av evangeliets centrala budskap.

Det har varit som Petrus skrev i sitt brev :” Men de fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

Vad är uppenbar lögn och vad är förskjutningar och förvanskningar osv? Det handlar alltid om angrepp på det Gud uppenbarat om sig själv. Uppenbarelsen rymmer nämligen så mycket som går emot mänskliga tankar och ideer om Gud. Vem kunde ens tänka tanken att han skulle rädda oss genom sin Sons död som en förbrytare på ett kors och låta honom uppstå från de döda? Vem förstår hur Han skapade allt i begynnelsen genom samme Son och att målet för hans handlande var att sammanfatta allt i himlen och på jorden i honom, Ordet som blev människa, Jesus Kristus? Det är och förblir en stötesten och en dårskap för denna världens visa och kloka.

Det kan gälla de tre personerna i Gudomen och relationen dem emellan,  Bibelns tillförlitlighet, korset och försoningen, och hur vi ska förhålla oss till GT och lagen, liksom  till Israel . Det vi ser av bedrägerier och förvrängningar idag är oftast ingenting nytt utan har dykt upp med jämna mellanrum i kyrkohistorien. Jag ska i tredje delen del ta upp några viktiga punkter om några av dem, Marcion, Arius, Montanus.

+++

Det finns många varningar i GT för att lämna Guds väg och inte sätta hans ord främst, men jag får koncentrera mig på NT.

Breven i NT innehåller ju mycket uppmuntran och tröst, men även förmaningar och varningar. Vi uppmanas till att hålla fast vid det som Herren Jesus förmedlade av undervisning och exempel till sina apostlar och som skulle bevaras i församlingarna, vilket sammanfattas b la i Jud 1:3:

2 Kor 11:2-4:

Jesus varnade särskilt för bedrägerier innan han lämnade sina lärjungar. Paulus gjorde detsamma i sina brev och särskilt i sitt avskedstal till de äldste i Efesus i Apg 20: 30”.. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida” . Johannes varnade för samma sak i sitt första brev.

Jesus kallade ju djävulen för lögnare och  mördare (Joh 8:44) från begynnelsen och vi kan lära oss av det grundläggande tillvägagångssätt han använde för att lura de första människorna att överträda Guds befallning. Han ifrågasatte det Gud sagt och sådde tvivel, för att till sist förneka det. (Gen 3:1-13). Jag kanske återkommer i detalj till detta viktiga kapitel längre fram. Det finns ingen bättre beskrivning av våra existentiella villkor idag än det och hur vår själafiende arbetar för att få oss på sin sida mot vår Skapare och Gud.

Jesus besegrade denna världens furste, satan, och det är bara genom att förbli i honom som vi kan segra och övervinna i vår tid som liknar den första församlingens: hot och förföljelser utifrån, infiltration av falska läror och försåtliga bedrägerier inifrån. Världen trycker på både utifrån och inifrån. Världens ande kan verka i församlingen. Därför skrev Paulus: ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom” (Rom 12:2).

Det pågår en andlig strid om Guds sanning gentemot andemakter och tankesystem och allt högt i världen som reser sig mot kunskapen om Gud (2 Kor 10:3-6). Paulus skrev vidare att vi kan göra varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och att vi är ”beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga”.

 
Av dessa exempel ser vi att det handlar om tankar, människotankar och ideér, som inte är Guds tankar eller har sitt upphov i hans vilja. Det var med en lögn, en felaktig tanke, som de första människorna blev bedragna av Lögnaren, och så har det fortsatt. Det börjar med en tanke som slår rot och som växer till en hel härva av lögner, av lögner satta i system. Ord stod mot ord i Edens lustgård, det Gud hade sagt och det lögnaren påstod, och så har det fortsatt. Tvivel såddes på det Gud hade sagt, sedan förringande och öppet förnekande, och så skapades en helt alternativ verklighet till Guds.

 
Vår tro på att Jesus är Guds Son besegrar världen, dvs de andemakter och tankesystem som reser sig mot kunskapen om Gud. I världen verkar antikrists ande, som förnekar denna sanning och ”denna världens ande” som gör allt för att trycka ner samma sanning genom ett rikt utbud av alternativa vägar till ”gud”, filosofier, människoskapade tankesystem, religioner.
Johannes skriver mycket om världen och antikrists ande. Den laglöshetens människa, fördärvets son, som kommer att träda fram så småningom , ska förkroppsliga det mänskliga uppror mot Gud och hans suveräna herravälde som funnits i världen från de första människornas olydnad. Han betonar också att vi behöver den Helige Ande, Sanningens Ande och vår Hjälpare, för att förbli i Kristus och kunna urskilja vad som är sant och falskt.

I sitt andra brev skrev han: ”

”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen” (v9).

Det är en viktig anmärkning för det är precis vad man gör läromässigt i den stora världsvida Katolska kyrkan, liksom i kulter och sekter som säger sig stå på Bibelns grund. Man lägger till något, överbetonar somligt och undervärderar annat. Ofta hänvisar man till att vissa utvalda personer fått änglabesök eller uppenbarelser med den fullkomliga kunskapen. Kring dessa växer det sedan fram kulter, som helt avskärmat sig från klassisk kristen tro.

Innan Jesus lämnade sina lärjungar varnade han dem för bedrägerier. Paulus gjorde detsamma i sitt avskedstal i Efesos : ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” Se även 2 Kor 11:3-4, Gal 1:6-8, Judas brev 3-4.
Petrus skrev :” Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror”..(2 Peter 2:1).

Det är också vad vi ser i sändebreven, hot från insidan och utsidan, förföljelser från världen och villfarelser inom den tidiga rörelsen som hotade fundamentet för församlingen, sanningen i Guds uppenbarelse genom sin Son.

De sju varningar och löften till övervinnarna som de sju breven till församlingarna i Uppenbarelseboken rymmer är också viktiga. Jesus tillrättavisar och manar till omvändelse när det gäller att inte överge den första kärleken och prioritera rätt mellan arbete för Gud och livet med Gud och kärleken till honom . Vidare varnade han för underlåtenhet att konfrontera och stoppa felaktigt andligt inflytande av olika slag och manar till omvändelse, liksom för andlig sömnaktighet och ljumhet. De församlingar som mest fick uppmuntran var Smyrna och Filadelfia, som gick igenom lidande och förföljelse. I de fallen handlade det om uppmuntran att fortsätta på trons och lydnadens väg, hålla fast och härda ut.

Det sammanfattar det viktigaste: kärleken till Gud, vaksamheten och nödvändigheten att avslöja villfarelser och avsteg från den sunda läran och ta avstånd från dem, överlåtelsen till Guds vilja och uthålligheten i bön och tro.

Vi behöver den helige Ande för att rätt kunna förstå Guds ord och  skilja mellan sant och falskt. Vi klarar det inte själva. Därför lovade också Jesus att Hjälparen, Sanningens Ande, skulle leda oss till hela sanningen.

+++

II

Bara några grundläggande reflektioner om hur vi bäst ska läsa och förstå Bibeln. Det handlar naturligtvis om kontexterna, i vilka sammanhang texterna skrevs och hur de hänger samman med helheten. Det finns övergripande teman som genomsyrar alla 66 böcker och som är absolut centrala. Det gäller frälsningshistorien från Genesis till Uppenbarelseboken: efter syndafallet lovar Gud att någon av kvinna född  skulle krossa ormens huvud. Det var den första förutsägelsen om Befriaren, Frälsaren som skulle tillintetgöra satans makt. Det är vad Gud sedan gör stegvis i historien och som når sin fullkomnade fullbordan i Bibelns sista bok, när Herrarnas Herre och Kungarnas Kung Jesus kommer tillbaka till jorden för att upprätta Guds rike och återställa skapelsen till sin ursprungliga plan.

När det gäller vem Gud uppenbarat att han är och vad han gjort finns inget utrymme för ifrågasättande. Det är vad som gäller i alla tider för oss att tro på och leva av. Sedan finns annat som vi kan tolka på lite olika sätt och diskutera, sådant som inte direkt är relaterat till Guds verk för vår frälsning.

Det är intressant att se hur Paulus använder det gamla förbundets skrifter och tolkar dem i 1 Kor 10. Han ser historien genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse så till den grad att han läser berättelsen så att Guds Son redan var med under ökenvandringen innan sitt människoblivande . Det finns så mycket mer att säga om detta, men det får bli en annan gång.

Han sammanfattar orsakerna till varför så många av det utvalda folket som Gud befriade från Egyptens slaveri inte kom in i löfteslandet och varnar för att samma frestelser kan få det nya förbundsfolket på fall. Det gäller begär till det onda, avgudadyrkan, otukt, att otillbörligt fresta Gud och knota i otro.

Vi kan ju läsa skildringen i 2 Moseboken och se att folket fort glömde Guds mirakulösa räddning och de mäktiga gärningar han gjort och det spektakulära sätt han också visat sig på Sinai berg när han gav dem sina lagar och bud. Trots allt Gud gjort för dem blev de otåliga flera gånger, klagade och gnällde och ville tillbaka till Egypten. De lät t o m Moses bror Aron göra en guldkalv som skulle vara deras gud och leda dem och runt vilken de förföll till orgier liknande de hednafolken ägnade sig åt.

I kap 32:1 står det: ”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade:” Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte”.

Det visar på en häpnadsväckande upprorisk och otacksam attityd, som dessutom inte var sann. Det var  inte Mose utan Gud själv som hade fört dem ut ur Egypten med stora tecken och under och som försörjt och beskyddat dem under vandringen. De uttryckte sig också respektlöst om Mose, Guds tjänare.

Det låter nästan otroligt för oss, men hur fruktansvärt är det då inte när vi, som lever i uppfyllelsen av det nya förbundets alla välsignelser ändå förfaller till otukt, otro och attityder som ifrågasätter och frestar, prövar Kristus samt i värsta fall blir avgudadyrkare, när inte Gud får vara Gud i våra liv? Vi som har världens slut inpå oss måste förstå vad som står på spel. Det finns många subtila sätt för dessa destruktiva krafter att få insteg i våra liv, som karakteriseras av trolöshet från vår sida.

Nästan exakt samma sak hände när kung Saul hade fått instruktioner att vänta på Samuel, men både han och folket blev otåliga och oroliga och Saul själv inledde offerceremonin. (1 Sam 13). Här ser vi också hur Saul hade människofruktan och tog saken i egna händer, helt emot Guds befallning. Det är något som är svårt för oss idag också, att invänta Guds tid för det som ska ske och inte agera på eget bevåg, och inte styras av andra hänsyn än viljan att göra Guds vilja.

Paulus avslutar detta kapitel på ett hoppfullt sätt: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (v13).

III

Vi ser redan i NT hur apostlarna tar itu med olika sorters villoläror och definierar vad som INTE är apostolisk sanktionerad tro, byggd på Jesu undervisning.  Det har funnits olika konflikter och frågeställningar som man arbetat med från början, b la om hur hednakristna skulle förhålla sig till den judiska lagen och sederna. Vi läser om detta i  Apg 15. ”Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose”. (v1) Med anledning av detta höll man ett möte i Jerusalem där man till sist kom fram till följande:”Från apostlarna och de äldste, era bröder. Hälsningar till bröderna från hednafolken i Antiokia och Syrien och Kilikien.   24 Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er med sina ord och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 som har vågat sina liv för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.

Paulus behandlar också lag och evangelium i främst Galaterbrevet, som rymmer en skarp uppgörelse med dem som fortfarande hävdade  lagens betydelse för den kristnes rättfärdiggörelse. Temat återkommer i Romarbrevet och till dels i Filipperbrevet.

Denna spänning har legat under ytan i hela kyrkans historia och ställs på sin spets i reformationen. Idag finns det till och med kristna som börjat fira sabbaten och  judiska högtider och som har slutat med att konvertera till judendomen.

Det har funnits så mycket av ersättningsteologi och en helt felaktig syn på Israels plats i Guds plan, men det har tack och lov ändrats. Många ser den djupa förbundenheten med Guds judiska folk, som samtidigt är hans arvedel och ögonsten och ändå fiender till honom genom sin förnekelse av Messias och deras ovillighet att tro på evangelium. Det är dubbelt. Men fler judar än någonsin kommer till tro på sin Messias.

+++

Johannes definierar i sitt första brev den för kyrkans framtid avgörande distinktionen mellan antikrists ande och den Helige Ande:

”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. 2 Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, 3 och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
4 Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. 5 De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. 6 Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” (4:1-6).
”Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern.Den som bekänner Sonen har också Fadern” (2:22-23).

Marcion (ca 85-160) som grundade en egen kyrka, rensade bort allt judiskt och räknade inte med GT och flera av breven i NT i sin ”kanon”.  Som influerad av den gnostiska tankevärlden  förnekade han att Jesus var Kristus  och högg därför av själva roten till Guds förbundshandlande i GT och NT.

Det är en återkommande villolära, att inte erkänna att Gud som verkade i GT är  Jesu Kristi Gud och Fader, och att det är samme Gud i skapelsen, frälsningen och tidsålderns avslutning.

Han förnekade också att Guds Son samtidigt var fullkomlig människa och betraktade honom  som enbart skenbar människa. Det finns ju ett förakt för det materiella, för den värld Gud skapat och han tillskrev skaparakten ett verk av Demiurgen, GT:s Gud,  medan den högste gudomen var upphöjd över det materiella.

Hos Marcion finner vi många av ideérna som var typiska för denna rörelse. Det fanns andra före honom, Satorni, Basilides, Valentius, men han är mest känd.

Dualismen, överandligheten som uttrycker sig i märkliga läror om eoner som utgått ur den högste gudomen, från vilken till sist Demiurgen själv kommit. Frälsningen består av en speciell kunskap och insikt (γνῶσις , gnåsis) som bara vissa utvalda har tillgång till, gnostikerna själva. Det handlar om att befria sig från det materiella och utförs i speciella initiationsriter och mysterier.

Det är lätt att se att detta lärosystem står i total opposition till vad Guds ord uppenbarar om skapelsen, synd och frälsning. Det materiella är inte problemet utan synden, för vilken Jesus, sann Gud och sann människa, dog och uppstod från de döda för att frälsa oss. Det har mer med grekisk tanketradition att göra, nyplatonism och i förlängningen in i vår tid, ockultism  som New-age-rörelsen också talar om. Man talar om en ”kristus” som inte har med den verklige Jesus att göra.

Problemet har varit att gnostikerna använde Bibeln och har sin lögnaktiga version av Jesus. I deras system blir han den som bringar insikten som ger befrielsen från det materiella och skapar en andlig elit. Det har smugit sig in i församlingen i vår tid.

Fortsättning följer!

Jag har skrivit mycket om Bibelns innehåll här på min hemsida, men nu ska jag se den lite ur annan synvinkel. De som skrev bibelböckerna på Guds uppdrag och under hans ledning och försyn var bedjare. Det är omöjligt att ens tänka sig att det inte skulle vara så. De hade fått ett tilltal från Herren, lärt känna hans vilja och planer. De levde i bön och sökte Guds ansikte. Det var vanliga människor från olika miljöer som i kraft av Guds kallelse och uppdrag till dem blev b la patriarker, domare, profeter, kungar, lovsångare,  ståthållare, statsmän, skriftlärda, evangelister och apostlar. Alla bad, och somliga bad mer och utförligare än andra. Nehemja och Daniel är goda exempel i GT, och Paulus i NT.

Bibeln är ju Guds bok, som handlar om hur han uppenbarar sig genom ord och gärningar, så att vi kan veta han är universums skapare, den ende sanne Guden. Snart förstår vi att han också skapar ett folk som han befriar, och utifrån detta förbereder sin ultimata räddningsaktion för hela mänskligheten genom sin egen Son. Jesus kommer till vår värld för att försona oss med Gud och rädda oss till sig, från den ondes makt, från synd och död.

Bibeln är också människornas bok, som handlar om hur Guds folk i alla tider bett till honom och lovsjungit hans heliga namn. En definition på att vara människa är att bedja, leva i gemenskap och dialog med Gud själv. Det är Guds mål, att varje människa ska kunna nalkas honom i ande och sanning.  Vägen dit går först genom att han knyter sin närvaro till tabernaklet och talar till sin tjänare Moses, som han utvalt att förmedla sitt ord till folket. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet tjänade syftet att göra det möjligt för syndiga människor att nalkas helig Gud. Tempeltjänsten i Jerusalem, som så småningom blev en verklighet, hade samma ändamål.

Men som vi vet avföll folket från att hålla sig till förbundet med Herren. De dyrkade andra gudar och levde orättfärdig. Till sist föll riket samman och de fördes bort i exil, först nordriket Israel och sedan sydriket Juda.

Gud fortsatte att verka genom sina profeter och till sist, när tiden var fullbordad, föddes Jesus. Han utbredde Guds rike i ord och gärningar, och genom sin död på korset och uppståndelsen. Genom honom kan vi alla nalkas Gud, bedja i Jesu namn, var vi än befinner oss. I en gudstjänst, eller ensamma i skogen. Gud har kommit oss alla så nära, alla som fötts på nytt och renats i Jesu dyra blod från synden. Vi får komma ända fram till den helige Guden och be direkt till honom, utan alla mellanled. Jesus var och är den store medlaren mellan Gud och oss och hans offer en gång för alla räcker i evighet. Det är stort och en källa till tacksamhet, när vi väl tänker igenom vad det kostat Gud.

+++

Alla dessa böner är nedskrivna och vi kan använda dem i vårt eget böneliv och lära mycket av dem. Jag ska ta upp en del av de ca 650 böner som finns återgivna. 25 gånger kan vi läsa om att Jesus själv bad. Paulus bad och uppmanar till bön och förbön 41 ggr. Det ska även finnas ca 450 dokumenterade bönesvar i Skriften.

Bibelns första bön? Det finns ingen exakt ordalydelse i Gen 4:26 men det står att man började åkalla HERRENS namn redan under Adams tid, när hans son Set fötts. Den sista bönen återfinns i Upp 22: 20: ” Han som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, Kom Herre Jesus!” Det är en logisk avslutning på hela Skriften, att dess sista ord är ett utrop, en bön om att Jesus ska komma tillbaka. Cirkeln sluts därmed. Det Gud påbörjade i begynnelsen avslutas och fullbordas i och med Jesu återkomst. Gud kan själv låta sin fulla närvaro finnas mitt ibland ett frälst, renat och helgat folk.

Vad gäller böner som omnämns tidigt så vet jag inte att det finns något skrivet om att Noa bad eller talade så mycket med Herren. Han ber indirekt om Guds välsignelse över sin son Sem, och Jafet,  efter att ha uttalat en förbannelse över sin yngste son Kanaan, som gjort sig skyldig till en svår synd. Men det är inga direkta böner. Dock står det att Noa vandrade med Gud, så han talade naturligtvis med honom. Noa beskrivs mest som att han hör och lyder vad Gud säger att han ska göra.

Det är först i och med Abraham som vi ser en bedjande människas böner på pränt. Hans söner i sin tur ber till Gud som kallar sig just Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

+++

Den Eviges namn, ”JAG ÄR”, säger mycket om den levande Guden själv, och även om vår verklighets beskaffenhet. Det skapade kosmos är ofattbart stort och tomt, men Skaparen själv är en person, ett JAG som skapat oss till sig, till att vara ett DU inför hans ansikte.

Skaparen har gjort det möjligt för oss människor att lyssna, samtala och agera i relation till honom själv. På den gröna och blå planet han skapade för sin mänsklighet och som är helt unik i universum, blev jorden också en plats där han verkat.

I tidens fullbordan vandrade hans egen Son i det land och den stad han utvalt och gjort till sin egendom, och vi väntar honom tillbaka i all sin härlighet.

Gud är ett klart definierat JAG, och en personlighet med LIV i sig själv. Han är inte beroende av något annat för sitt liv, sitt väsen. Det är ytterst ett mysterium. Vi förstår naturligtvis inte vidden av Guds vara och väsen. Men som hans avbilder och i Kristus frälsta och återskapade till denna avbild efter den stora naturkatastrof som gudsupproret innebar, kan vi dock förstå lite mer om vem han är.

Hans Son, som är Gud och ett med honom, har förklarat vem han är och gjort det begripligt för oss. Trots syndafallet och vår totala bortvändhet från Gud är vi hans skapelse och avbilder. Det yttrar sig i en längtan efter det förlorade paradiset, som ett sökande efter livets mening.

Men självbedrägeri och obotfärdighet kan också föra oss allt längre bort från honom. Det är alltid tveeggat, ett både-och. Det är hur som helst ett Guds verk när han drar oss till sig och överbevisar oss om vår synd och att vi behöver vända om till honom, bli födda på nytt av hans Ande och ord.

+++

Gud är personlig i relation till de människor han kallar och kommunicerar med. Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. De hade en historia med Gud, ett liv med Gud. Var och en av oss som tar vara på den tid i våra liv då han söker oss på ett särskilt sätt, har också ett liv, en historia med Gud, som inte liknar någon annans.

+++

”Jag ÄR” har sänt mig, ʾehyê , אֶֽהְיֶ֖ה. Så sade Moses när han efter mötet med levande Gud blev befalld att återvända till sitt folk med budskapet om den kommande befrielsen från slaveriet.
Gud visar vem han är genom att tala och agera. Moses ville veta Guds eget namn, och får till svar ”Jag ÄR den Jag ÄR”,

Gud visar vem han är genom att tala och agera. Moses ville veta Guds eget namn, och får till svar ”Jag ÄR den Jag ÄR”, ʾehyê ʾǎšer ʾehyê. Det kan också betyda ”Jag blir den som jag blir” eller ”Jag är den jag kommer att vara”.

Guds namn verkar ha med ett verb att göra, verbet vara och bli, något som är oerhört viktigt i biblisk betydelse. I hebreiskan är verbet centralt och det märks också i beskrivningen av Gud själv.

Det finns inga teoretiska och filosofiska utläggningar om Guds väsen, utan vi lär känna honom genom det han säger och gör. Gud agerar för att rädda sin mänsklighet från syndens och dödens förödande härjningar.

Dessa verser har fascinerat människor sedan de skrevs ned. Gudsnamnet , de fyra konsonanterna JHWH, יהוה, var så heligt för judarna att de inte fick uttala det. Hebreiskan var från början en konsonantskrift och när texterna vokaliserades införde man vokalerna från Adonai, Herre.
Man sade det istället för JHWH.

Man sade det istället för JHWH. Ingen vet hur namnet uttalades, kanske Jahve, men inte Jehovah i alla fall.

Gud både uppenbarar sig och förblir fördold i detta. Han uppenbarar att Israels Gud och frälsare är den ende Sanne Guden och Skaparen, men vem han verkligen är kan ingen människa utrannsaka eller förstå.

Enligt dåtidens världsbild betydde att få veta någons namn också att få både kunskap och makt över den namngivne. Gud har många namn i Bibeln som beskriver vad han gör och visar hans väsen i relation till oss. Men vem Gud är i sig själv vet vi inte.

Men det oerhörda är att Jesus Kristus uppenbarat Guds namn för oss, Guds eget väsen, på ett så fullkomligt sätt att den som ser Sonen, har sett Fadern.
Den som idag tror på Jesus och följer honom, har fått kunskap om och lärt känna Skaparen och Fadern. Jesus har förklarat vem Gud Fadern är och visat hans väsen i sitt liv, sina ord och i sin offerdöd för oss.

Den som idag tror på Jesus och följer honom, har fått kunskap om och lärt känna Skaparen och Fadern. Jesus har förklarat vem Gud Fadern är och visat hans väsen i sitt liv, sina ord och i sin offerdöd för oss.

Den Evige Guden, som lever utanför tid och rum, är som Skapare också Herre över tiden och verkar i den . Han genomför stegvis det han beslutat från begynnelsen, i vår historia ända fram till tidens slut.

Hans Son var som människa underställd tidens och rummets begränsningar under sitt liv, men återvände efter uppståndelsen och himmelsfärden till sin ursprungliga hemvist hos Fadern.

Jesu gudomliga namn är också Jag Är, vilket blir tydligt särskilt i Johannes evangelium. Där finner vi också konkreta bestämningar till vad Jesus Är. Jag återkommer till detta.

Vårt saliga hopp är nu att välkomna Jesus tillbaka till jorden, när mänsklighetens tidsåldrar är över och Guds rike blir synligt i hela skapelsen, den skapelse Jesus återlöst och befriat med sitt dyra blod på korset.

+++

För att illustrera rubriken och fundera lite över Guds nåd och rättvisa börjar jag i Lukas evangelium med den kanske mest kända liknelsen av alla.

Liknelsen om den förlorade eller återfunne sonen (Lik 15:11-32)  kunde lika gärna heta, liknelsen om ” den kärleksfulle fadern som hade två förlorade söner”.  Den kärleksfulle fadern hade egentligen två förlorade söner, lillebror som förslösade sitt arv ute i fjärran land och den som lydigt stannade hemma, men ändå i sitt hjärta var fjärran från fadern . Hemmasonen blev vred och avundsjuk på lillebror som blev så väl mottagen när han återvände efter så många år. Han hade ju troget tjänat i faderns hus och aldrig varit olydig, och ändå inte fått något för det.

Den attityden säger så mycket om oss människor, liksom lillebrors vilja att slå sig fri och leva sitt eget liv utan en tanke på fadern. Liknelsen säger också mycket om hur svårt det kan vara att förstå sig på Gud och hans nåd. Den verkar ju inte rättvis i våra ögon. Borde inte Gud belöna lång och trogen tjänst?

För att göra det ännu svårare kan vi tänka på liknelsen om arbetarna i vingården, hur vingårdens herre ger de som blev lejda sist och bara arbetade en timme samma lön som de som slitit hela dagen. Hans ord  sammanfattar problematiken : ”Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god?” (Matt 20:15). Guds sätt att räkna är ju stötande och orättvist ur det mänskliga perspektivet. Vi människor utgår från oss själva och betonar gärna vår rätt gentemot andra. Det sitter djupt i oss. Men Gud  ser naturligtvis helt annorlunda på detta. Han gör som han vill med sin nåd och sina gåvor. Ingen kan kräva något eller berömma sig av något. Allt är ju ändå oförtjänt nåd. Den siste får lika mycket som den förste.

+++

Gud älskar alla lika mycket och vill att alla ska få del av hans godhet och nåd, vilket var och en får, om man inte jämför sig med någon annan.  Den som arbetade hela dagen fick ju den avtalsenliga lönen, så det var helt rättvist. Sedan var det upp till vingårdens herre att göra som han ville med de som började arbeta senare under dagen. Därför är det jämförelsen som skapar problemet.

Vi behöver inte jämföra oss med andra utan bara med vilka förlorade, syndiga och förvirrade människor vi var innan Jesus uppsökte och hittade oss, och vilka vi blivit och ännu mer ska bli när han fått fullborda sitt verk i oss. Före och efter vi fann Gud, och hittade hem till hans fadershjärta.  Då uppskattar vi också på rätt sätt sätt Guds stora nåd gentemot oss, hans förlåtelse och dagliga kraft han ger till att leva som hans nya skapelser.

Asaf skrev psalm 73 i Psaltaren, Bibelns sång-och bönbok. Jag ska fundera lite över den här och särskilt dessa verser:

V  21- 28.  ”När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, som ett djur var jag inför dig.

Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran ifrån dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. 

Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar.”

Asaf tillhörde en grupp män som kung David utsåg till att göra tjänst som sångare inför uppenbarelsealtarets tabernakel.  (1 Krön 6:31-40). Lovprisningen var en mycket viktig tjänst, både innan templet byggdes i Jerusalem och i själva tempeltjänsten .  Vi har en beskrivning i 1 Krönikerboken 16, där Asaf som anförare och de andra skulle prisa, tacka och lova Herren, Israels Gud. Det fanns föreskrifter för hur denna tjänst skulle förättas. Kunga-och Krönikerböckerna innehåller för övrigt många beskrivningar av denna tjänst. I v 7 står det: ” Det var den dagen som David först bestämde att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka Herren på detta sätt”.

Så följer v 8-36 med denna lovprisning, som är värd att läsas. Den återfinns även i Psalt 105.

Asaf omnämns också i 2 Krön 30:30, där han beskrivs som ”siare” eller profet. I det avseendet är särskilt Psalm 83 intressant att studera. Jag återkommer kanske till denna. Men både kung David och Asaf var ”sångare” eller poeter, de skrev b la lovprisningspsalmer, men även andra typer av psalmer.

Vi vet alltså lite mer om denne Asaf eftersom han skrev ett tiotal psalmer  i Psaltaren,  50 +73- 83. Annars har kung David skrivit många av psalmerna själv.

+++

Psalm 73 är intressant eftersom Asaf på ett mer personligt sätt beskriver en slags kris och inre process som han genomgick. Han blev avundssjuk och bitter mot de till synes lyckosamma och sorglösa människor som inte brydde sig om Gud. Dessa ogudaktigas övermod plågade Asaf en tid, och han verkar ha tänkt att det var meningslöst att tjäna Gud. Han beskriver där hur situationen förändrades när han gick in i helgedomen och plötsligt insåg deras slutliga öde. Då löstes han ur denna kris och fick tillbaka sin förtröstan på Gud.

Asaf mötte Guds närvaro på ett sätt som hjälpte honom ur hans förtvivlan och känslor av meningslöshet. Detsamma gäller för oss idag. Vi kan också kämpa med dessa tankar, känslor och frågor. Vi kan ännu mer få möta Gud själv nu genom Jesus Kristus. Vi behöver inte uppsöka en helgedom, utan kan nalkas Gud själv där vi är, och i ande och sanning både utgjuta vårt hjärta inför honom och tillbe honom.

Vi kommer, liksom Asaf att erfara att vår relation till Gud är det viktigaste i vårt liv och något som håller i evighet. Det kan gå de ogudaktiga väl för stunden, men deras framgång är ingenting att avundas. Vi kan frestas att bli besvikna och bittra när vi får lida och det kan synas vara helt bortkastat att hålla fast vid Herren. Men det är inte sant. Det är värt all kamp, allt lidande, att förbli hos Herren, vad som än händer och oberoende av omständigheterna.

Och Gud för oss från kris till pris, lovprisning av hans trofasthet och godhet. Han förstår våra kriser och svårigheter och hjälper oss igenom. Det underbara är att vi får vara helt ärliga inför honom och samtidigt fullkomligt trygga. Han vet redan allt och känner oss i sin stora kärlek och nåd.

Hebreerbrevet 4: 16: ” Låt oss därför frimodigt gå fran till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”. 

Det vi hör och gör, respektive inte hör och inte gör, påverkar och definierar vårt liv. Kristen tro handlar om liv, om vad vi hör och tror, gör och omsätter i praktiken. Tro utan gärningar, hörande utan görande, kärlek utan praktisk handling förblir ett fint ideal. Men Gud är praktisk, han ger instruktioner för hur vi ska leva i samklang med hans vilja och tillvarons lagar. Han ger oss nåd och kraft att göra det också, utan hans hjälp är det omöjligt.

I biblisk mening är det helt centralt. Människan är skapad för att ta emot från Gud av hans liv, kärlek, råd och styrka och att höra vad han säger och följa det. Hela Bibeln kan sägas vara historien om hur människan i alla tider hört och gjort, respektive hört och inte gjort. Hur bra vi lyssnat kan avläsas i vårt konkreta liv, hur mycket vi lyder det Gud sagt.

+++

Höra och göra eller lyda är i biblisk tradition ett och detsamma. Ordet på hebr är שָׁמַע (shama). Det är ett vanligt ord. Om jag inte tar fel finns inget ord på hebreiska för lyda utan verbet höra används omväxlande för att höra och lyda. Hebreiskan är ett mycket ekonomiskt språk och texten i GT är komprimerad. Men det beror säkert mer på att det från teologisk synpunkt är två sidor av samma sak. Den som verkligen hör, gör det han hör, omsätter det i praktiken. Den som lyder Guds Ord är alltså den som verkligen hört vad Gud sagt. Hörandet fullbordas i görandet och är inget teoretisk fenomen. 

Vi vet att den judiska trosbekännelsen börjar med detta  שְׁמַ֖ע , schma, Hör Israel! (Deut 6:24).  När Guds folk hör att Herren deras Gud är en, skall de älska honom av hela sitt hjärta och tjäna honom. Det finns så många exempel på detta i GT om hur Gud uppmanar sitt folk att höra, verkligen lyssna på vad han säger och göra det.

I NT återkommer också detta tema ständigt. Det grekiska ordet för höra är ἀκούω och avlett av detta är ordet för lydnad ὑπακοή. Det betyder att böja sig under det man hört. 

Jesus liknar den som hör hans ord och handlar efter dem vid en förståndig man som byggde sitt hus på klippan och därför klarade stormen (Matt 6:24-27). I i liknelsen om såningsmannen beskriver Jesus de fyra olika sätt människan hör och tar emot budskapet om riket på. (Matt 13:18-23 ). Det är en viktig liknelse och jag avslutar med den sista versen:

”Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt”.

+++

Det är ett stort ämne och jag återkommer till olika aspekter av detta i flera inlägg.

Jag skriver betraktelser här. Det blir inte varje dag, men så ofta det går.

23 Juni

”Se, nu är den rätta tiden, nu  är frälsningens dag” (2 Kor 6:2).

Den enda tid vi verkligen har är NU. Därför är det viktigaste för varje människa att ta varje på denna dag och vända om, komma hem till Gud.

Idag är frälsningens dag. Gud möter oss idag, nu, från sin evighet. Han vill att vi ska räddas och få kunskap om sanningen. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14: 6).

Han vill förlåta oss och ge oss sitt liv, sin kärlek och sin kraft att leva för honom.

Tro på honom. Tacka honom. Lyssna till vad han säger i sitt ord. Be till honom,

”Jesus Kristus är densamme i går och idag och i evighet”. (Hebr 13:8)

Idag. Nu. I morgon kan det vara för sent…..

19 Juni

”Gud som sade: ”Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.” (2 Kor 4:6-).

Hur rik är inte denna vers.. Vi ska visserligen som alltid läsa hela textsammanhanget före och efter, men det blir för långt att kommentera det hela.

Här räcker med att meditera över denna vers. Vi får alltså veta att Gud som talade och sade :Varde ljus! när han skapade universum, har lyst upp våra hjärtan med det ljus som strålar från hans Sons ansikte. Gud vill att kunskapen om hans härlighet i Kristus ska sprida sitt ljus.

18 Juni

Psalt 73: 21-26.

..”Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran ifrån dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. 

Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar”.

Asaf tillhörde en grupp män som kung David utsåg till att göra tjänst  som sångare inför uppenbarelsealtarets tabernakel, till dess att Salomo byggde Herrens hus i Jerusalem. (1 Krön 6:31-40. Det var mycket viktigt med denna lovsångstjänst.

Vi vet lite mer om denne Asaf eftersom han skrev ett tiotal psalmer  i Psaltaren, 50 +73-83. Annars har kung David skrivit många av psalmerna själv.

Ps 73 är intressant eftersom Asaf beskriver en slags inre process han gick igenom när han upplevde avund och bitterhet mot de till synes lyckosamma och sorglösa människor som inte brydde sig om Gud. Dessa ogudaktigas övermod plågade Asaf en tid och han verkar ha tänkt att det var meningslöst att tjäna Gud. Han beskriver hur situationen förändrades när han gick ini helgedomen och plötsligt insåg deras slutliga öde. Då löstes han ur denna kris och fick tillbaka sin förtröstan på Gud.

17 Juni

Kap 17 i Johannesevangeliet brukar kallas Jesu översteprästerliga förbön. Jesus bad denna bön innan han gick till korset för vår skull. Den är oerhört innehållsrik och det finns så mycket att säga om den. Här tar jag bara upp några aspekter, nämligen det  som Jesus uppenbarat om sin Fader för oss.

v 6: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig”.

v 8: ”Ty de ord som du har gett mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och har verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig” .

v 22: ”Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett.

Det är de tre bärande teman som bönen är uppbyggd kring. Jesus har uppenbarat Faderns namn, dvs honom själv, hans person. Jesus har gett Faderns ord och härlighet till alla oss som tillhör honom, för att den kärlek som Fadern älskar sin Son med ska vara i  oss och Jesus i oss. (v 26).

Det är oerhört, att vi får del av det liv, den gemenskap, kärlek och härlighet som i evighet har funnits mellan Fadern och Sonen i den gudomliga verkligheten. Vi kan börja ana vad det betyder här, men sedan har vi hela evigheten att erfara denna verklighet i levande livet.

15 Juni

Här är några grundläggande fakta om livet med vår gode Herde och Herre. Om vi tillhör honom och är hans får, lyssnar och följer vi honom. Då har vi denna oerhörda trygghet i att ingen skall kunna rycka oss ur hans hand. Vad som är händer när vi ibland känner oss helt utlämnade, vilar vi trots allt tryggt i Jesu hand.

Han ger oss evigt liv, det liv som är hans och Faderns liv.  Det är en oerhörd gåva.

Jesus sade: ” Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett”.  (Joh 10:27-30.)

13 Juni

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser” (Hebr 11:1).

Vi måste ofta välja att tro är Gud är större än våra omöjliga omständigheter och problem. Ibland kan vi vara överväldigade av så stora svårigheter att vi tappar taget och sjunker ner i bekymmer och ältande av det förflutna och oro för framtiden.

Trons öga ser längre och djupare än det synliga. Tron sträcker sig alltid mot Guds närvaro, hans nåd och vilja att hjälpa oss. Tron håller fast vid Guds löften. Trots allt. Genom allt. Den är nämligen en övertygelse oc en visshet som vilar på Guds löften och frälsningsverk. Därför är det tron som bär oss, eler Gud själv bär oss när vi håller fast vid honom själv.

10 Juni.

Jesus sade: ”Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.   20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Matt 6).

Var är vår skatt? Vad är det mest värdefulla för oss? Vad det än är så är det där vi har vårt hjärta, dvs det som är centralt och absolut viktigt för oss i livet.

Hur samlar vi skatter i himlen? Genom att låta Guds rike vara det absolut första och viktigaste för oss. Vi ”investerar” i riket genom att prioritera gemenskapen med Gud, leva i bön och vara i Ordet, betjäna andra,  ge ekonomiskt för att sprida evangeliet och hjälpa de fattiga. Vi blir ”himmelrika” idag och för evigt.

Allt jordiskt förgår men den skatten består.

7 Juni.

” Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord.  Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig. (1 Joh 1:1-4).

Dessa verser är så oerhört rika och rymmer hela evangeliet och sammanfattar det krstna budskapet. Johannes var en mästare i att koncentrera sitt budskap.

Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss (1 Joh 1:2).

Det handlar inte om fysiskt, biologiskt liv utan om ett unikt liv, som blev synligt. Det är Guds eget liv, ἡ ζωὴ, he zoe. Det är ett evigt liv och  av en helt annan kvalitet, ett helt annat väsen än det vi känner till. Detta liv måste uppenbaras för att vi ska få veta något om det.

Gud visade oss sitt eget inre liv genom Sonen, som var och är ett med honom. Johannes som skrev brevet var Jesu lärjunge och hade bokstavligen sett och rört vid detta Liv, Jesus själv. Han liksom övriga apostlar vittnade om vad de sett och hört och förkunnar för människor i alla tider det eviga livet genom Nya Testamentets skrifter, för att vi alla ska tro på Jesus.

+++

5 Juni

”Guds Son, Jesus Kristus som vi har predikat hos er – jag och Silvanus och Timoteus – han kom inte som både ja och nej, utan i honom har det kommit ett ja. 20 Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen  ,för att Gud ska bli ärad genom oss. 21 Det är Gud som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss.22 Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en garant i våra hjärtan.”

Alla Guds löften har fått sitt ja i Jesus och de får också sitt Amen genom honom. Gud både uppfyller och bekräftar det han lovat. Hur många Guds löften finns det? Jag har inte räknat själv men läste någonstans att det är över 3 500 löften i BIbeln. De täcker allt vi behöver för vårt liv och i evighet. De viktigaste handlar om förlåtelse, upprättelse, helande, evigt liv, visdom, ledning, glädje, frid, gemenskap med Gud… osv osv.

1 Juni

”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (1 Kor 1:30-31).

Dessa verser avslutar Paulus utläggning om världens visdom och korsets dårskap. Slutsatsen är att de Gud kallat till sitt rike för världen var svagt, oansenligt och föraktat för att ingen skulle kunna berömma sig själv inför Gud. Det är Guds verk alltigenom att han i Kristus har gjort allt detta för oss. Jesus är vår vishet, vår rättfärdighet, vår helgelse och återlösning. Därför berömmer vi oss av Jesus.

Det finns ett eko från profeten Jeremia i detta kapitel.

”Så säger Herren:

Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.

Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren. (9:23-24).

31 Maj

Vårt liv kan sammanfattas på lite olika sätt i motsatspar, vilket är vanligt i Bibeln. Där talas mycket om den rättfärdige och den orättfädige t ex. Vi lever i en värld präglad av motsatser och ständiga val.

Det gäller också att övervinna eller låta sig övervinnas. Det är ett tema som är genomgående i sändebreven till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken. Det kräver ett särskilt studium och jag återkommer till det.    Vad betyder det att övervinna? Det betyder många saker men framför allt att hålla fast vid Gud själv och inte släppa taget vad som än händer och hur det än ser ut.

Det är vår tro som besegrar världen och världens ande, som är emot Guds ord. (1 Joh 5:4-5). Vår fiende vill att vi ska förlora tron och förtröstan på Herren. Tron är vår livlina till Gud och absolut nödvändig för att vi ska hålla ut och härda ut.

Rent praktiskt i vår dagliga verklighet, övervinner det onda med det goda ( Rom 12: 14-21).   försöker välja Kristi väg i alla situationer: vi förlåter, välsignar, betjänar och söker först Guds rike och hans rättfärdighet.

Enligt Upb 12: 11 övervinner vi åklagaren, satan själv, genom Lammets blod och genom vårt vittnesbörds ord.  I varje situation har Gud berett en utväg för oss att övervinna och han ger oss kraften att göra det.

29 Maj

”Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han” (Deut 32:4)

”En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar” (Deut 33:27).

”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror”. (Psalt 46:2-4).

Gud är själva Urklippan, verklighetens absoluta fundament,som aldrig skakar och vacklar. Inte ens när jorden och hela kosmos kommer att  upplösas.

28 Maj

Det är inte bara i det kristna livet som det är nödvändigt att vara uthållig . Vi skulle inte komma långt i något sammanhang utan vår förmåga att vara just uthålliga.

Men det kanske är viktigast för oss just som troende i evighetens perspektiv. Jesus sade : ”Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.” (Matt 24:13) och

”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. ”(Hebr 10:36).

Hur det än ser ut, vad vi än kämpar med, långvarig sjukdom, depression, oro för anhöriga, utdragen väntan på bönesvar, ensamhet, ovisshet, ekonomiska problem osv osv. Listan på våra svårigheter och lidanden i den här världen kan göras lång. Men listan på Guds löften är längre..

Det finns en vers i Hebr 11 som jag tycker så mycket om. Det handlar om Moses: ”Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut”. Ingen människa kan se Gud i hans härlighets ljus och helighet. Men vi tror på honom, för att han har talat om sig själv och uppenbarat sig för oss i sin Son.

Vi lever i tro och kan inte se Jesus med våra fysiska ögon. Ändå ”ser” och erfar vi hans närvaro i vårt hjärta när vi är tillsammans med honom i bön och bibelläsning. Därför får vi också kraft i gemenskapen med honom att hålla ut.

”Hans härlighets makt skall då styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt” . (Kol 1:11).

”Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. ”(Hebr 12:2-3).

Ordet uthållighet heter på grekiska hypomene, ὑπομένω och förekommer ca 17 ggr i NT. Det återfinns naturligt nog i verser som handlar om lidande och prövningar. Intressant att notera att ordet också finns i 1 Kor 13: Kärleken fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Det är lättare för den som älskar att uthärda, liksom att fördra, tro och hoppas..

Och återigen är det något vi i och av oss själva inte kan pressa fram eller prestera. Allting börjar och slutar för den kristne med att Gud redan gjort allt för oss. Han har älskat oss och på Golgata kors utfört sin räddningsaktion för oss. Vi tar emot hans kärlek och i och genom den kan vi älska honom och våra medmänniskor så mycket att vi kan härda ut i trångmål, kan tro och hoppas, kan förlåta och fördra andras missgärningar mot oss.

Tro, hopp, kärlek, uthållighet, tålamod, trofasthet samverkar, så att vi kan bli bevarade i Jesus Kristus, nu och i evighet.

Jag avslutar med Paulus:

”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. ”(1 Kor 10:13).

27 Maj

”Så skall Guds frid som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar, i Kristus Jesus” (Fil 4:7).

Det är sant, hur vi än känner det i svåra stunder. Jesus är alltid större än hjärtats oro och våra olösliga problem. Guds frid är större än all vår nöd.

20 Maj

Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. (Joh 6:35).

Det finns ju sju s k ”Jag ÄR-ord i Johannes evangeliet. Jesus uppenbarade avgörande sanningar om sig själv som Guds Son och Frälsare när han uttalade dessa mäktiga ord. Bara Gud själv, som evig Skapare, kan säga detta om sig själv och han gjorde det när Han uppenbarade sitt personliga namn för Moses, ”Jag ÄR den JAG ÄR”, i Exodus 3:14. Det finns mycket att säga om vad detta betyder men det får vänta till ett annat tillfälle.

Jag ska här fundera lite över dessa mäktiga Jag Är- ord, , och hur det relaterar till oss. I sig själv ÄR HAN, som Gud Fadern ÄR i evighet, men för oss ÄR Han allt detta, vilket väcker vår tacksamhet och tillbedjan.
Det finns sedan även sju tecken som Johannes strukturerar sin text kring och som också är intressant att studera.

Aposteln Johannes hade ju ett klart definierat mål för sitt evangelium:” Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias,
Guds Son, och för att ni skall ha liv i han namn” (20:30-31).

Dels har Johannes eget material i jämförelse med de tre andra evangelierna, vilket vi ska vara tacksamma för då de tillsammans ger en rika djup och bred framställning av vem Jesus är, vad han sade och gjorde. Johannes bidrar onekligen med djupen. Vi får blicka in i själva Gudomens innersta, när Jesus talar om sig själv, sin Fader och den Helige Ande, och hur vi som av nåd, blir upptagna i denna kärlekens gemenskap.

Det första Jag är finner vi alltså i kap 6:35-40, där Jesus säger: ” Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”

Sammanhanget är att Jesus mättat tusentals människor, samma berättelse vi återfinner hos de andra evangelisterna. Det är en pojke som bidrar med fem kornbröd och två fiskar och Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut dem. Mirakulöst nog räckte det till så många, och det blev ändå tolv korgar över. Johannes kallar detta för ett tecken. För judarna på den tiden var det oerhört symbolladdat. De hade vuxit upp med berättelsen om hur Gud livnärde sitt folk under ökenvandringen och många ville nu att Jesus skulle fortsätta ge dem detta fysiska bröd. Men som alltid hos Johannes finns en djupare mening med det som sker på det konkreta planet. I texten återfinns en livlig debatt mellan Jesus och judarna, som jag kanske återkommer till.

Men här kan sägas följande: Jesus är livets bröd och här används det speciella ord för liv som bara används i samband med Gud själv: ζωὴ, zoe, Guds slags liv, som är helt annorlunda än det vi känner till. Gud är ju evig och fullkomlig Ande, utanför det fysiska universum. När Jesus kommer in i världen ÄR Han detta eviga liv förkroppsligad
och Han förmedlar det till de som tror på honom. Det är alltså ett andligt bröd, som fyller våra djupaste behov som människor.

Därför är Jesus själv det bröd som ger liv och mättar vårt stadiga behov av Gud själv.
Jesus ger oss det sanna och rätta brödet för vårt liv på vägen hem till Gud. Det är vår färdkost, det som mättar. Jesus livnär oss bokstavligen med sig själv genom sin närvaro i våra liv och genom sitt Ord. Naturligtvis också i nattvarden, men det är inte vad som åsyftas här.

Jesus använder också gudsnamnet JHVH vid ännu ett tillfälle och det utan bestämningar, när han säger: ”Amen, amen säger jag er: Jag Är , redan innan Abraham blev till. (8:58).

+++

12 Maj.

Herrens nåd är var morgon ny.

9 Maj

Några tankar om  vad den Helige Ande betyder för oss som enskilda troende.  Först och främst att han är livgivaren.  Anden är med vid skapelsen, ”..I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnen”. Gen 1:1-2)  och i nyskapelsen: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:5).

I båda dessa bibelavsnitt nämns också vattnet, vilket är den starkaste symbolen för liv. Utan vatten, inget liv. Det gäller också för vår vandring med Herren:  utan Anden ingen liv med Gud.

Gud har inrättat sin skapelse på det sättet, att vi är helt beroende av honom för att kunna leva. Vi måste andas för att leva.  Vi måste också andas in Guds liv genom att uppfyllas av Anden dagligen, stundligen. Vi är ingenting utan Anden.

Den Helige Ande ger och förmedlar livet från Fadern och Sonen.

Vi blir all trötta och uppgivna ibland. Ibland kan det kännas som om vi är på en ökenvandring men till och med där har Gud lovat att göra ”öknen till sjö och torrt land till källsprång” (Ses 41:18, 43:19).   Ingenting från Guds sida kan hindra vattnet från att strömma och flöda. Det är vi som sätter upp hinder. Så är det också i det andliga livet. Gud ger Anden villigt och fritt men vi kan hindra föder på olika sätt. Synd, olydnad, andlig lättja, otro, besvikelse osv kan utgöra hinder för Andens liv.

Men om vi ödmjukar oss inför Gud och ber om befrielse från detta möter han oss med liv och övertog, med Andens strömmar av liv.

+++

15April.

”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.”

Vårt största behov vi har som människor är kärlek. Att bli sedd, förstådd, älskad och även fostrad. Det är bara Gud Fadern själv som kan fylla detta vårt djupaste existentiella behov. Han älskar oss ofattbart mycket. Det är sanningen. Men vi har en fiende som ljuger om detta och vill vända oss emot Gud i besvikelse, så att vi förlorar denna innerliga och tillitsfulla gemenskap med vår Fader. Det är det mest värdefulla vi har i våra liv, och det viktigaste att bevara.

”För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, 39 höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”  (Rom 8:38.)

7 April

Några tankar om hoppet i NT.

Vi vet hur viktigt det är att bevara hoppet och att den som tappar det förlorar en del av sin livskraft och motivation. Det är lätt gjort när livet är tungt och svårt.

Men vårt verkliga hopp vilar på Jesu uppståndelse. Utan den skulle allt ändå till slut förstöras av döden. Vi som tillhör Jesus har del i hans övervinnande liv, uppståndelsens kraft, mitt i vår situation.

+++

3 April

Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis något positivt men inte tillräckligt, enligt min mening. Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln:

Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).

Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. 
Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt
och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24)

26 Mars

De människor som tidigt kände igen Jesus som Israels utlovade Messias och frälsare hade levt i förväntan på att Guds löften i Skrifterna skulle uppfyllas. De höll fast vid dessa trots långa och svåra tider för folket. Några av dem var Simeon och Hanna  som Lukas berättar om i sitt evangelium.

2: 25-26 ”På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande hade han fått uppenbarelsen att han skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde”

v 29-32 ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel”. 

20 Mars

Om att be i Jesu namn, och bönesvar.

Hur ska vi bedja? Vi får genom Guds ord ledning i vad som är hans vilja i det stora hela. Det är när det kommer ner på en personlig och praktisk nivå som det ibland kan bli svårt för oss att förstå vad som är Guds vilja.
Jesus undervisar oss i Johannesevangeliet om att vi ska be i hans namn. Det är inte bara en avslutningsfras i slutet av vår bön utan går djupare än så. Vi ska be i gemenskap med Jesu person, i hans Ande, i hans intention och vilja. Då är vi garanterade att få det vi ber om.

5 Mars

David var på flykt för sitt liv från kung Saul som ville döda honom.   Han var utvald och smord av Gud att bli kung men innan det blev en verklighet genomgick han många prövningar och svårigheter. Han tjänade Saul, men blev hatad och illa behandlad av honom, b la för att Saul var avundssjuk på David. Gud hade förkastat Saul som kung p g a hans svåra olydnad. David skrev denna psalm, nr 63, när han var ensam ute i öknen och säkert genomgick en av de svåraste perioderna i sitt liv.Vi vet inte hur lång tid det varade. 1 Sam 18-31 handlar om detta.

Den uttrycker en så intensiv längtan efter Gud i hans nöd och en så stor förtröstan. Det är han och Gud denna stund.

”Gud, du är min Gud, tidigt om morgonen söker jag dig. Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt land som församäktar utan vatten.  ..

Ty din nåd är bättre än liv, mina läppar skall pris dig. Jag vill lova dig så länge jag lever, i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

Min själ blir mättad av utsökta rätter. Med jublande läppar lovsjunger min mun, när jag kommer ihåg dig på min bädd och tänker på dig under nattens timmar. Ty du är min hjälp, under dina vingars skugga jublar jag. 

Min själ håller sig intill dig, din högra hand uppehåller mig” …

+++

3 feb

Det sägs att det finns minst 365 bibelställen som innehåller uppmaningen att inte frukta, vara orolig eller rädd. En för varje dag på året alltså.
Gud vet att vi behöver höra detta ofta också, liksom föregående uppmaning att inte göra oss bekymmer.
Det kan finnas mycket att vara rädd och orolig för, från de stora hoten och farorna i världen till det personliga livets rädslor.

Av alla dessa bibelställen väljer jag idag två. Först från profeten Jesaja:
Ty jag är Herren , din Gud, som fattar din högra hand och som säger till dig:
Frukta inte, jag hjälper dig. (41:13).

10 Feb

1 Feb

Gud välsignade Abraham på ett helt exceptionellt sätt och lovade att denna välsignelse inte bara skulle gälla hans egna efterkommande, utan även alla som skulle vandra i tro, som Abraham gjorde. Löftena om välsignelsen knöts från början till Guds frälsning.

Paulus skriver i Galaterbrevet 3:14 : ”Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Kristus Jesus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.”

Men lagens period, som följde när Gud inrättade sitt förbund med Israels folk på Sinai berg, var nödvändig men tidsbegränsad. Under den tiden knöts välsignelsen till dem som var trofasta mot förbundet och som levde i lydnad för Guds ord och lag. Ett exempel på detta ser vi i 5 Mos 28:1 : ”Om du lyssnar till Herrens , din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud som jag i dag ger dig, så skall Herren , din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden. 2 Och alla dessa välsignelser skall komma över dig och nå fram till dig, när du lyssnar till Herrens , din Guds, röst. ..

20 Jan

15 Dec

Det är när det är som mörkast som vi behöver mest ljus. Jag tänker inte bara på det naturliga ljuset under vinterhalvåret, utan framför allt på Guds ljus som lyser upp vårt inre. Vi behöver Guds ljus mer än någonsin i vår värld där mörkrets makter härjar och förstör. Men ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:5).

Bibeln talar mycket om ljus. Gud är ljus och inget mörker finns i honom och ingen växling mellan ljus och mörker. (1 Joh + Jak).
Gud själv är vår konstanta ljuskälla som aldrig förändras. Vi kan lita på att han är trofast och tillförlitlig. Hans står vid sitt ord och när Hans ord öppnas får vi ljus. Hans ord är ett ljus på vår stig.

Om vi än sitter i mörkret är Herren vårt ljus (Mika 7:8). Guds löfte om Världens ljus, Jesus Kristus, kom genom profeten Jesaja: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram”.

Det var detta löfte Guds trogna skara väntade på skulle uppfyllas och som skedde när Jesus föddes. Guds ankomst och vår väntan är ju vad som kännetecknar adventstiden. Jesus kom in i världen med Guds frälsande kärlek och liv till alla människor, den där underbara natten i Betlehem, och nu väntar vi på att han skall komma tillbaka i sin härlighet.

Psalmisten skrev: ”Ty hos dig är livets källa. I ditt ljus ser vi ljus”(36:9) och ”Herren är vårt ljus och vår frälsning”. (27:1). Det är Gud själv som låter oss få del av sitt liv och sitt ljus, genom Jesus Kristus. Paulus skrev: ”Ni var förut mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. ” (Efes 5:8.9).

Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i hushållet. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himmelen”. (Matt 5:14-16).

Jag avslutar med dessa tänkvärda verser ur Johannesevangeliet 3, om varför en del människor inte älskar ljuset från Gud:

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
19 Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. 20 Den som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. 21 Men den som lever i sanningen kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

1 Dec

Vi är så vana vid att bedja Fader vår att vi inte alltid tänker på hur stort det egentligen är att få kalla universums Skapare, den evige, helige och allsmäktige Guden som bor i ett ljus dit ingen kan komma, för vår Far. Vi vet ju att Jesus kallade Gud sin Fader för ”Abba”, pappa, vilket är ett ord som uttrycker närhet och förtrolighet. Som Guds Son var Jesus unik i sin relation med Fadern, men i Guds stora generositet och kärlek till oss får vi bli upptagna i Guds familj som barn genom den nya födelsen. ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Joh 1:12).