• 

 

+++

 

Hur vi än tolkar denna Nya Testamentets apokalyptiska bok är det klart att den skildrar den absolut sista tiden på jorden och hur Jesus kommer tillbaka för att döma och befria. Herrens trogna folk har desperat längtat efter den dagen när de äntligen ska få se sin Frälsare och  Befriare.  Men lovsången  från det himmelska ljuder alltså parallellt med redogörelsen för hur Antikrist träder fram och får sin av Gud utmätta tid att utöva sitt terrorvälde. Det himmelska livet inför Guds tron där tillbedjan ständigt pågår interfolieras i skildringen av händelserna på jorden, och jag ska återge alla verserna i nästa inlägg. 

Uppenbarelseboken är främst en tröstebok för kristna i alla tider, om att var och en av dem kommer att få total upprättelse och kompensation av Gud själv. ”Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta. Han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” 6 Han sade också till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten. 7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son (kap 21).

Här är de första sju verserna som anger tonen för hela boken och sammanfattar budskapet. Det är ingen lovsång men budskapet är det goda, starka, trösterika budskapet för alla som lider för Jesu skull, och själva anledningen till att lovsång är möjlig: Jesus har redan segrat och vi väntar bara på hans ankomst som Herrarnas Herre och Kungarnas Kung i Guds eviga Rike.

 

1 Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han gjorde det känt genom att sända sin ängel till sin tjänare Johannes, 2 som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett. 3 Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den. Ty tiden är nära.

 Från Johannes till de sju församlingarna i Asien: Nåd vare med er och frid ifrån honom som är och som var och som kommer, och från de sju andarna framför hans tron, 5 och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod 6 och som har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och makten i evigheternas evigheter, amen.

7 Se, han kommer med molnen,och varje öga skall se honom,även de som har genomborrat honom,och alla jordens stammars kall jämra sig över honom. Ja, amen.8 Jag är A och O,✱ säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.

Det är faktiskt en mäktig proklamation av en annan verklighet, Guds rike, där offren får upprättelse, där kärlek, godhet och frid/fred har segrat. Han har gjort för att rädda och befria oss. Det är hoppets protest mot allt det onda. Lovsången är en förkunnelse om att det kommer att ta slut, och ett firande av Guds kommande rike. Om vi inte hade den möjligheten, att i förväntan blicka upp till vår kommande förlossning och Guds rättfärdiga herravälde, skulle vi verkligen vara utan hopp och sakna kraft att uthärda i denna tidsålder. Lovsången som påminner oss om Guds seger, och den ständiga bönen om Herrens hjälp, bär oss igenom.

Det är viktigt för oss kristna som ännu inte är förföljda som så många av våra syskon runt om i världen, att ständigt be för dem, och här bidrar lovsången till att vi kan vara uthålliga i vår tjänst. Låt oss även oförtröttligt fortsätta be för alla som drabbas på många sätt under coronapandemin, för brottsoffer, för flyktingar, för de fattiga, för alla som hjälper sina medmänniskor, för makthavare osv , och låt oss alla hämta ny kraft hos Herren varje dag. (Efes 6:11-18).  

+++

Del II

Efter det inledande kapitlet och de två som handlar om sändebreven till församlingarna, förs Johannes in i den himmelska verkligheten, han ”kom i Anden” och såg Guds tron och runt den 24 andra troner. Läs gärna själv 4:1-3.

4 Och från tronen kom det ut blixtar, dån och åska, och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju andar. 6 Framför tronen låg liksom ett hav av glas, klart som kristall.

Mitt för tronen och runt om den stod fyra väsen, som hade fullt med ögon framtill och baktill. 7 Det första väsendet liknade ett lejon, det andra en ung tjur, det tredje hade ett ansikte som en människa, och det fjärde liknade en flygande örn. 8 Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll:

”Helig, helig, helig

är Herren Gud,

den Allsmäktige,

han som var och som är

och som kommer.”  

Vi känner igen de två första verserna från profeten Jesaja 6 , men där står det i de följande ”Hela jorden är full av hans härlighet”.  Här betonas att Gud, den Helige, är Allsmäktig, han som var och som är och som kommer. Gud är Herre över historien, alltså själva tiden och dess slut,  och har allt under kontroll. Han vet vad som sker och måste ske innan han kan fullborda sitt räddningsverk med Messias återkomst. Från vårt perspektiv kan det vara svårt att fatta detta, att Gud som är Allsmäktig, låter sitt folk lida så ohyggligt svårt. Den frågan har många ställt under tidens lopp. Men Jesus förvarnade sina lärjungar och oss om att vi skulle lida för hans namns skull.          

Det finns ingen annan väg i denna värld som är fientlig mot Gud och Hans Smorde, och i den kamp mot osynliga antikristliga makter vi befinner oss i som hans folk. (Efes 6:10-18).  Men vi är inte ensamma och utlämnade, Jesus är med varje troende som lider för honom. Guds Ande, härlighetens ande vilar över var och en. Jesus kallade oss saliga när skulle lida för honom, för rättfärdighetens skull  skull, och det gör Petrus i sitt första brev (4:13-19).        

Vi människor förstå inte  detta med tiden, hur länge det måste dröja innan bönesvar kommer, och det gäller särskilt martyrerna som  ropar till Gud :       När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. 10 De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sannfärdig,hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” 11 Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt. (kap 6).          

Men Gud kommer att svara och gripa in i sin tid, den han beslutat. Allt ligger i Guds hand, vi kan inte påverka hans beslut och tiden för hans handlande. Vi får också hålla oss stilla, be och vaka, förtrösta, tro och hoppas. Och i och genom allt får vi fortsätta sjunga Helig, Helig, Helig är Herren Gud, den Allsmäktige…  

9 Och när dessa väsen prisar, ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheternas evigheter, 10 då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger:

11″Du, vår Herre och Gud,

är värdig att ta emot

pris, ära och makt,

ty du har skapat allt.

Genom din vilja kom det till

och blev skapat.”

I dessa verser framhävs därför också Gud Skaparens suveränitet. I lovsångerna längre fram i boken riktas tillbedjan även till Lammet, den korsfäste och uppståndne Sonen, vår Frälsare, som delar Maktens Tron med sin Fader..

+++

I Salomos tempel , i synagogor, i kyrkor, kapell, församlingar, i hemmen, har genom historien lovsången till den Helige ljudit genom årtusenden, och fortsätter att ljuda. Här är bara några exempel på musik på detta tema från olika tider och traditioner. Det finns naturligtvis många fler.

Del III

I kap 7 sammanfattas lovprisningen till Gud och Lammet.

Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. 10 Och de ropade med hög röst:

”Frälsningen tillhör vår Gud,

honom som sitter på tronen,

och Lammet.”

11 Och alla änglar stod runt omkring tronen och kring de äldste och de fyra väsendena, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade:

”Amen.

Lovet och priset,

visheten och tacksägelsen,

äran, makten och väldet

tillhör vår Gud

i evigheternas evigheter.

Amen.”

+++

Det är lite speciellt med tempus i de profetiska och apokalyptiska skrifterna. Man talar om ”profetisk perfekt”, vilket innebär att det som ska ske i framtiden betraktas som att det redan har hänt. Så säkert är Guds Ord, att det redan när det uttalades, sågs som fullbordat. För Gud gäller ju inte våra tidskategorier, för Honom är framtiden lika närvarande som nuet och det förflutna.

I Kap 11 stegras intensiteten i lovsången i direkt relation till vad som sker när den sjunde ängeln blåser i sin basun och skildringen av Guds domar intensifieras. Nu prisas Gud för att Herraväldet är Hans och Han skall vara konung för evigt. Tiden för Guds vrede har kommit när Han rättmätigt och rättfärdigt dömer jordens folk och krossar allt fientligt motstånd mot Honom själv. Gud har varit och är ofattbart långmodig, väntar i sin kärlek med stort tålamod på att människor ska omvända sig och tro på honom. Han vill i sin stora kärlek framför allt att alla människor ska räddas och få kunskap om sanningen. Men till slut kommer räkenskapens dag för alla individer och för alla folk.

Gud ”måste” till sist döma, annars skulle han inte vara rättfärdig om han lät de skyldiga undkomma utan straff. På andra ställen läser vi att den största synden är att inte tro på Gud , och att det finns förlåtelse för alla synder för den som ångrar sig och omvänder sig , utom hädelse mot den Helige Ande. Den som inte tagit emot Jesus som Frälsare och Herre är kvar i sina synder, och måste dömas. Men den som tror på Jesus, att han i sin stora kärlek tog synden på sig själv för vår skull, får stå inför Guds tron som rättfärdig p g a Jesu blod, ren och helgad åt Herren själv. Bara de som är klädda i rättfärdighetens vita klädnad, lämpar sig för himmelskt medborgarskap, att leva hos en Helig Gud. Ingen synd, inget ont, kommer in där.

Löftena om att Guds trogna bekännare ska bli rikt belönade finns också med. De har inte lidit förgäves för sin Herre.

Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som sade:

”Herraväldet över världen

tillhör nu vår Herre

och hans Smorde,

och han skall vara konung

i evigheternas evigheter.”

16 Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och tillbad Gud 17 och sade:

”Vi tackar dig, Herre Gud,

du Allsmäktige,

du som är och som var,

för att du har tagit makten,

din stora makt,

och trätt fram som konung.

18 Folken vredgades,

och din vredes dag har kommit,

tiden när de döda skall dömas

och när du skall löna

dina tjänare profeterna

och de heliga och dem som

fruktar ditt namn, små och stora,

och då du skall fördärva dem

som fördärvar jorden.”

19 Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar, dån och åska, jordbävning och stora hagel”.

++++

Del IV

Jag fortsätter och avslutar inläggen som handlat om den mäktiga lovsång och tillbedjan som ständigt pågår inför Guds tron. I kap 12 har vi ett avgörande skeende, när det än ska tidsbestämmas. Tolkningen av detta kapitel och Upb i stort är något jag inte går in på här, det handlar uteslutande om de många lovsånger vi möter i denna sista bok i BIbeln. Samtidigt som den fruktansvärt svåra tiden på jorden innan Jesu återkomst skildras, är den fylld med lovprisning av Gud, som fullbordar allt han sagt och gjort i historien.  Jag tar med denna även om det inte innehåller en lovsång i strikt mening, det är snarare än proklamation om Guds seger och en uppmaning till jubel i himlen.Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, 8 men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. 9 Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. 10 Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

”Nu tillhör frälsningen

och makten och riket vår Gud

och väldet hans Smorde,

för våra bröders åklagare

är nerkastad,han som dag och natt

anklagade dem inför vår Gud.

11 De övervann honom

genom Lammets blod

och genom sitt vittnesbörds ord,

de älskade inte sitt liv så högt

att de drog sig undan döden.

2 Jubla därför, ni himlar

och ni som bor i dem!

Men ve dig, du jord och du hav,

för djävulen har kommit ner

till er i stor vrede,

eftersom han vet

att hans tid är kort.”

+++

Allt Gud gör föranleder en uppmaning till att vörda, ära och prisa Gud, även hans dom. Guds dom innebär i allt väsentligt befrielse och upprättelse för hans lidande folk och ett slut på all förstörelse av hans skapelse. För den som tillhör Herren är alltså domen något positivt, även om vi inte kan ta lätt på Guds dyrbara nåd, utan  dagligen måste rannsaka oss själva och leva i gudsfruktan och hegelse. Men för oss innebär det sluträddningen, vi förlossas från den gamla skapelsens dödsryckningar, från straff och evig fördömelse. Det är något att tacka för! Det är vekligen värt att prisa Gud för!

Kap 14:  Och jag såg en annan ängel flyga uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla folk och stammar och språk och länder, 7 och han sade med stark röst: ”Vörda Gud och ge honom äran! Stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har gjort himlen och jorden, havet och vattenkällorna.”

+++

Kap 15:Och jag såg ett annat stort och förunderligt tecken i himlen: sju änglar med sju plågor, de sista, för med dem når Guds vrede sin fullbordan.2 Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet stod de som hade besegrat vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna 3 och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång:

”Stora och underbara

är dina gärningar,

Herre Gud Allsmäktig.

Rätta och sanna

är dina vägar,

du folkens

4 Vem skulle inte vörda dig, Herre,

och prisa ditt namn?

Bara du är helig,

och alla folk ska komma

och tillbe inför dig,

för dina rättfärdiga domar

har uppenbarats.”

Här kan man läsa om Moses avskedssång i 5 Moseboken, kap 21:19-32:47.

Mose fick ju föra Israels barn ut ur fångenskapens slaveri i Egypten och överbringade Guds ord i lagen, vägledningen, buden. Han var en av de centrala personerna i det gamla förbundet, och Jesus instiftade det nya förbundet i sitt blod. Jesus befriade hela mänskligheten från syndens slaveri och gav oss evigt liv. Mose och Lammets sång äralltså en slags sammanfattning och en hågkomst av Guds mäktiga handlande i dessa förbund. Det är samme Gud som verkat genom seklerna och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium.

+++

I kap 19 hörs det mäktiga HALLELUJA- ropen från en frälst skara, hemma hos Gud i evighet. De är redo för Lammets bröllop, hans brud är färdigsmyckad för sin Brudgum. Guds räddningsplan är fullbordad, segern över ondskans alla makter är total, Jesus Kristus, Herrarna Herre och Kungarnas Kung har kommit tillbaka till jorden. I de återstående kapitlen beskrivs den slutliga domen och den nya himlen och jorden. Det är bland det mäktigaste som skrivits och är ett stort privilegium att få läsa. Tänk att vi på förhand kan få veta hur allting slutar, att vi får inblick i Guds förutbestämda segerplan.Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen:

”Halleluja!

Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud,

2 för hans domar

är sanna och rätta.

Han har dömt den stora skökan

som fördärvade jorden

med sin otukt och straffat henne

för sina tjänares blod.”3 Än en gång sade de: ”Halleluja!” Och röken från henne stiger i evigheters evighet. 4 Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ”Amen. Halleluja!” 5 Och från tronen kom en röst som sade:

”Prisa vår Gud,

alla hans tjänare,

ni som vördar honom,

både små och stora!”6 Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade:

”Halleluja!

Herren vår Gud den Allsmäktige

är nu kung.

7 Låt oss glädjas och jubla

och ge honom äran,

för Lammets bröllop har kommitoch hans brud har gjort sig redo.

8 Skinande rent linn

har hon fått att klä sig i.Linnet är de heligas rättfärdighet9 Och ängeln sade till mig: ”Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.       HALLEUJA!

 

3 ”Saliga är de som är fattiga i anden,

för dem tillhör himmelriket.

4 Saliga är de som sörjer,

för de ska bli tröstade.

5 Saliga är de ödmjuka,

för de ska ärva jorden

 

6 Saliga är de som hungrar

och törstar efter rättfärdighet,

för de ska bli mättade.

7 Saliga är de barmhärtiga,

för de ska få barmhärtighet.

8 Saliga är de renhjärtade,

för de ska se Gud.

 

9 Saliga är de som skapar frid,

för de ska kallas Guds barn.

10 Saliga är de som blir förföljda

för rättfärdighetens skull,

för dem tillhör himmelriket.

Mycket har skrivits om Saligprisningarna i  Bergpredikan i Matt 5-7, med paralleller i Luk, och detta är bara några mycket enkla och korta reflektioner över texten. Jag redogör inte här för bakgrunden i GT, t ex Psaltaren, för dessa.

 

 

Jesus beskriver här de sina, de som tillhör honom och är medborgarna i Guds rike, som fått del av hans välsignade nåd och liv. De är därför först och främst SALIGA, på grekiska μακάριος (makarios).  Det handlar om mer än att vara ytligt lycklig när allt står väl till. Saligheten kännetecknas av en djup glädje och förtröstan även i de svåraste situationer, just därför att den är så beroende av Guds närvaro, hans nåd och hjälp.

 

De kristnas salighet är därför under attack och opposition, i lidande och trångmål, men den håller för prövningarna. 

Därför gör de vissa saker: de sörjer , hungrar och törstar efter rättfärdighet,  skapar frid, och blir förföljda för detta rikes skull.

De beskrivs också på fyra olika sätt: de är fattiga, ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade. Till detta knyts specifika löften som handlar om tillhörighet, upprättelse, tröst, seger.

 

Det är så kännetecknande för Guds annorlunda rike, där den som ger, får, den som förlorar sitt liv, vinner det. Egentligen är det världen som är  felvänd i relation till Gud, och därför verkar det han säger och gör så annorlunda. Saligprisningarna lyfter upp det som för en  ytlig betraktare framstår som svaghet och förlust, sådant som inte ger framgång i den här världen. Men Gud har som sagt helt annorlunda måttstockar än vi. Därför framstår dessa som paradoxer gentemot världens sätt att se. 

 

 

De är först och främst ”fattiga i anden”. Det är ett begrepp som var väl känt i GT. De kallades ”Anawim”, de fattiga och fromma, som förtröstade på Herren i allt och som längtade efter hans frälsning. Jesus återknyter till detta och prisar dem saliga, för att de också var så medvetna om sin egen brist och sitt totala beroende av Gud.

 

Det är just de fattiga i anden som tillhör himmelriket. De passar i Guds rike, med sin tro, förtröstan och trohet.

Varför sörjer Jesu lärjungar? Kanske för att de är så smärtsamt medvetna om den stora diskrepansen mellan Guds rike, som är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande och de gudsfientliga och destruktiva krafter som verkar i världen. För att Guds rike inte blir mottaget? Sörjer de över allt motstånd, över lidandet som följer med det och för att människor inte tar emot evangeliet? Sörjer de över sin egen synd?

 

De får hur som helst löftet  om att bli tröstade, ett tema som återkommer i Bibeln. Guds tröstar sina barn när de går igenom lidande och svårigheter.

 

De ödmjuka liknar de fattiga i anden i att söka Guds vilja och vara beroende av honom, och de kämpar inte för sitt eget ego. Det är också ett känt begrepp från visdomslitteraturen, de ödmjuka som lyfts fram i kontrast till den stolte och högmodige. De ska få ärva jorden. Det är sådana arvtagare till sitt rike som Gud vill ha. De andligt fattiga och ödmjuka är öppna, mottagliga, formbara för Gud. De står inte emot sin Skapare i trotsigt oberoende, självcentrering och högmod.

 

De som hungrar och törstar, inte efter egen vinning och materiella ting, utan efter rättfärdighet, ska bli mättade. Det är också ett basord, ett fundamentalt begrepp i Skriften. Gud, som ensam är rättfärdig, gör alltid det som är rätt, sant och gott. Han lär oss att vandra på sin väg och vill att vi ska leva efter hans vilja, hungra och törsta efter den.

Jesus sade också: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33).

 

Jesus betonar på många ställen i evangelierna vikten av att vara barmhärtig. Gud är själv barmhärtig och nådig mot sitt folk och han vill att hans barn ska likna honom. Vad betyder det i praktiken? Ordet har att göra med verbet ”böja sig ner över, och omfatta med medkännande kärlek”. Gud böjer sig ned till oss och omfamnar oss i sin medkännande kärlek för att hjälpa oss i vår svaghet,  i våra svårigheter.

 

Han räcker sina händer till oss för att upprätta oss, bara vi låter det ske. Han vill att vi i vår relation med andra ska ge, eftersom vi själva fått så mycket av Gud, förlåta som vi blivit förlåtna, hysa medkänsla och hjälpa andra.

 

 

 

 

 

Nästa saligprisning rymmer egentligen ett oerhört löfte: de renhjärtade ska se Gud. Vad kan det betyda?

I GT var det omöjligt att ”se Gud” och leva.  Men det blev möjligt när Jesus kom in i världen. Den som såg honom,  och ”ser” honom idag med trons blick, ser och vet vem Gud är.  Hans härlighet, ljus, upphöjda majestät och mäktighet skulle förtära oss, men som Människan Jesus Kristus kunde de se Gud. Att se Gud innebär att veta något om vem han är och gör. Det är möjligt för oss eftersom han visat vem han är, i ord och gärningar.

 

Det är bara Gud själv som kan rena vårt hjärta, men vi kan vilja ha ett rent hjärta. Det är en ständigt pågående process, som kan ske när vi helhjärtat lever inför Guds ansikte i sanning, ödmjukhet och ständigt medvetna om vårt beroende av honom.

 

+++

 

 

Salig är den som stiftar frid, som aktivt verkar för att fiendskap, motsättningar och splittring ska upphöra. Det är en kamp och kostar något. Men det är också i enlighet med Guds natur att agera för att skapa försoning . Därför ska just de kallas Guds barn. De liknar sin Fader i att de går försoningens och fridens väg.

Till sist prisar Herren sina tjänare saliga som blir förföljda för rättfärdighetens skull, som förtalas och hånas, dem tillhör himmelriket. Jesus understryker att deras lön ska bli stor i himlen. De lider inte förgäves alltså. Allt de utstår för Jesu skull kommer att belönas. Det är kanske det viktigaste, att alla för världen okända lärjungar som hållit fast vid sin Herre kommer att bli rikligt belönade.

 

 

+++

 

 

För oss som kommit till tro och låtit oss födas in Guds rike genom Anden är konsekvenserna i denna tidsålder ofta de samma som för vår Herre själv: att bli hatade och förföljda, missförstådda, förkastade eller bemötta med likgiltighet.

 

Men när Jesus kommer tillbaka synligt som den Herre han är blir det uppenbart vilken skillnad det har varit mellan de som gick Guds väg i andlig fattigdom, ödmjukhet, barmhärtighet, hjärtats renhet , frid, som sörjde och som utstod förföljelse.

Jag ska skriva ett par inlägg om olika aspekter av den andliga kamp vi har att utkämpa för att bevaras i tron och övervinna allt ont som vår själafiende försöker åsamka oss.

Här är texten från Efesierbrevet 6 :

 

De första människorna kan faktiskt lära oss en hel del om oss själva. Vi är oss ganska lika. Trots det enorma tidsavståndet och de stora skillnaderna i levnadssätt, föreställningar, kunskap om världen osv, så är de existentiella frågorna desamma och vi beter oss på samma sätt i många situationer.

Adam och Eva är ju inga personnamn, Adam betyder människa och Eva moder till allt levande, vilket inte hindrar att de faktiskt var två historiska personer. De representerade samtidigt mer än sig själva som mänsklighetens urfader och urmoder, skapade av Gud. Det som hände dem har påverkat hela mänsklighetens historia. Vi är som sagt på så många sätt ättlingar till Adam och Eva. Vi föds in i den gudsfrånvända verklighet som de var de första att skapa genom sin olydnad.

De utvecklades inte från andra arter utan Bibeln gör klart att människan utgör en helt egen kategori i jämförelse med den myllrande djurvärld Gud skapade.  Gud skapade distinkta arter som inte utvecklas till andra arter, men anpassas och förändras med tiden i sin specifika miljö inom sin egen art.

Människan skapades till Guds avbild för att råda över dessa och tjäna som Guds representater på jorden. Människan fick intelligens och förnuft, frihet att välja och därmed moralisk ansvar, språket, förmågan att orientera sig i tid och rum och utforska världen, att skapa, arbeta, planera, älska och bilda familj. Det är omöjligt att tänka sig en utveckling och en miljö där inte djuren haft och har en viktig roll för människorna, som föda, hjälp i arbetet och medlemmar i familjen. Det var inte Guds mening att de skulle överutnyttja och förstöra den så fantastiskt välfungerande, men samtidigt känsliga naturen eller djuren, utan leva i harmoni med sin omgivning och respektera allt levande.

+++

Bibeln berättar om Adams och Evas barn och alla släkten genom historien fram till Jesus själv. För Bibelns författare var detta historia, också för Jesus själv. Han hänvisade ju till Adams och Evas son Abel som blev mördad av sin bror Kain, till Noa, Lot och Abraham osv.  Därför kan de inte ha varit rent påhittade personer med en symbolisk betydelse.

Det finns naturligtvis en debatt om hur vi som kristna ska förstå denna och de andra texterna från Gen 1-11, och meningarna skiljer sig åt utifrån ett övergripande förhållningssätt som handlar om hur vi läser textena. Jag tror för egen del att de är mångdimensionella, vi kan förstå dem på många olika sätt, samtidigt som vi håller fast vid att det är verklig historia vi läser om. Den är dock skriven på ett särskilt sätt eftersom det handlar om Guds frälsningshistoria. jag återkommer till detta.

Men det viktiga är att förstå meningen med berättelsen, vad de lär oss om Gud, oss själv och vårt liv på jorden.

+++

Jag ska alltså fundera lite över vad vi kan lära oss av de avgörande händelser som skildras i Bibelns första kapitel. De har påverkat hela mänsklighetens historia och även Guds agerande i vår historia för att rädda oss från allt som fördärvar vårt liv: otro, uppror, synd, lögn, död. Han kommer också att sätta punkt för den vid tidens slut. Han är A och O, begynnelsen och änden.

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, orsaker till varför vårt liv ser ut som det gör. Och här kan vi konstatera några likheter mellan de första människorna och oss:

Vi tror inte på Gud och hans ord och lyder därför inte heller hans befallningar, gör inte hans vilja. Det är det grundläggande problemet. Vi är lättlurade och faller för lögner. Vidare är vi ”inkrökta i oss själva”, själviska, söker det vi tror är vårt eget bästa, men som inte alltid är det. Utan Gud vet vi inte vad som är det bästa för oss, utan gör felaktiga bedömningar. Vi måste lära oss medkänsla, förståelse för andra, hänsyn och att göra goda gärningar. Varje förälder vet att man inte behöver lära barn att vara olydiga, det finns med i vår natur, vår adamitiska natur. Vi måste inse att vi inte är i centrum och förhoppningsvis vändas rätt så att Gud får bli centrum också i vårt liv, bli vår Herre.

Samtidigt måste sägas att som Guds avbild uppvisar människan också rent naturligt många exempel på osjälviskhet och vilja att hjälpa andra. Det ligger också i vår natur att göra allt för våra barn, ta hand om varandra både i familjen och utanför den, att hjälpa främlingar.

När vi blir avslöjade med överträdelser skyller vi ifrån oss, erkänner inte att vi gjort fel och tar inte direkt ansvar för våra handlingar. Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

När vi gjort fel gömmer vi oss för Gud och för sanningens ljus, och konstruerar patetiska kamouflage för att dölja vår skam. Det finns många slags fikonlöv som människan försöker gömma sig bakom när Gud kallar på henne. Guds fråga ”Var är du Adam”? gäller fortfarande varje människa. Han frågar inte för att han inte vet var vi är i relation till honom, utan för att vi ska börja fundera över vår situation. Han vill att vi ska ta ansvar för vårt liv: var är vi i livet, vilka har vi blivit och vilka vill vi vara.

Gud vill hela tiden ha en dialog med människan, ett öppenhjärtligt, förtroendefullt och sanningsenligt samtal.

Berättelsen om Adam och Eva kan alltså lära oss att själva meningen med vårt liv är att erkänna att Gud är vår Skapare och Herre, att tro på honom och lyda det han säger i sitt ord, att inte skylla ifrån oss och inte fly från Gud och sanningen. Vi behöver ödmjukt be Gud om hjälp med detta!

+++

Bibeln talar om Kristus, Guds Son som den andre Adam, att i honom ges nåd och frälsning i nyskapelsen av mänskligheten i stort, genom att enskilda människor omvänder sig och tror på honom, att han dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var fullkomligt lydig och gjorde Guds vilja. Därför kunde Guds plan med människan, Adam, fullbordas och fullkomnas. I honom upprättas också vi, genom omvändelse och tro, när vi i dopet dör bort från den gamle Adam och blir nya skapelser i den nye Adam, Kristus. Jesus var den sanna Människan, som Gud vill att vi ska vara.  Jag återkommer till detta i ett särskilt inlägg.

+++

Vi skulle inte veta att den evige Guden, vår Fader i Jesus Kristus, skapat det universum och designat det så in i minsta detalj för att göra jorden beboelig för oss och allt levande, om Han inte själv talat om det för oss. Bibeln rymmer helt unik kunskap som är uppenbarad, avslöjad av Gud själv om honom, världen och vårt liv. Det ger en överblick och en referensram för oss att förstå oss själva i det lilla perspektivet och även världen i ett större perspektiv. Vi förstår att det är sant, dels för att Gud inspirerat sina tjänare att skriva ner detta, dels för att vi rent praktiskt känner igen oss i skildringen

När vi läser om de första människorna i Bibeln blir Guds vilja och plan med oss alla tydlig. Vi förstår också hur mycket vi behöver bli frälsta, räddade från vår synd och få det rätt ställt med vår Gud och Herre.

 

 

 

Shalom är i hebreiskan ett mycket rikt begrepp med betydelsen frid, fullhet, välgång, harmoni
välsignelse, sundhet, trygghet, frihet från betryck. I biblisk mening är detta
naturligtvis kopplat till Gud. Det är omöjligt att ens tänka sig att leva i denna fullhet av
liv och frid på egen hand utan Gud. Ett av Guds namn i GT är Jahve Shalom,
”Herren är frid”. Dom 6:24. Friden är en verklighet förankrad i Gud själv och inte en känsla.

Av utrymmesskäl kan jag inte nämna alla texter i GT som handlar om denna frid
förutom denna vers just här i Jes 32:17, som handlar om rättfärdighetens rike och rymmer
profetiska ord om den kommande Messias och hans fridsrike:

 

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och
trygghet till evig tid”.

 

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att synden förstör och bryter ner vårt liv. Den skapar konflikter och mycket ofrid. Det finns så många trasiga relationer, så mycket som är förstört i våra liv, men Gud har åtgärdat detta grundproblem för oss. Han som ensam är rättfärdig har utplånat syndens och dödens makt genom att Jesus tog det på sig och lät oss få del i hans rättfärdighet.

 

 

Vi blir alltså först och främst försonade med Gud och får hans frid i förlåtelsen, ro för vår själ och trygghet som Guds barn. Som förlåtna kan vi förlåta, som försonade kan vi försonas. Det finns en djup läkedom i försoningens kraft.

 

+++

 

 

Texten från NT är denna:

 

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus.

 

Vi har frid med Gud, vi får leva i hans frid. Den är oberoende av yttre omständigheter, förändras inte. Jesus själv är allt vi behöver, han är verkligen vår frid.

 

Jag önskar dig denna Guds frid !

 

 

Jag ska beröra några frågor i samband med detta och börjar med det viktigaste: Vi vet ATT vår Herre och Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka. Den exakta dagen känner ingen till utom Fadern själv, men vi kan  ändå veta en hel del om hur situationen i vår värld och tidsläget kommer att se ut, eftersom Jesus själv undervisade sina lärjungar om det.

Paulus uttryckte  den förhoppning och längtan som funnits från början hos alla troende, att få förenas med vår Herre och se hans rike bli synligt, b la i sitt brev till Titus:

..vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 

 

De första kristna levde i en intensiv förväntan på Jesu snara återkomst, och vi i vår generation väntar ännu och kommer kanske ganska snart att få se honom komma tillbaka på himlens skyar med stor makt och härlighet. Många, liksom jag själv,  tror det.

Det i sin tur har att göra med hur vi förstår Uppenbarelsebokens ord i kap 20 om tusenårsriket, det enda ställe där det uttryckligen förekommer.  GT:s profeter beskriver denna period av Guds välsignade regerande i frid, fred, men det finns  olika sätt att förstå det.

 

Det beror på hur vi tolkar Uppenbarelseboken och profetiorna med dess apokalyptiska bildspråk och symboler av olika slag (tal, bilder), och andra bibelböcker som tar upp ämnet.

Därför kan skillnaden bli stor mellan vad kristna kommer fram till och positionerna kan vara låsta. Det är vad vi alla har att komma med: med eller mindre kvalificerade och troliga tolkningar av det profetiska skeendet som i sin helhet är svårt att exakt ange en tidpunkt för. Det beror nämligen på så mycket som vi inte har överblick över. Men det finns som sagt mer bibelstöd för en sund och riktig förståelse av åtminstone en tolkning, som jag förstår det.

 

 

+++

 

Vad vet vi då med all säkerhet? Att Herren Jesus kommer tillbaka efter det han själv beskriver (i Matt 24 med parallellställen) som

1. födslovåndorna, början på födslovåndorna,

2. det avgörande tecknet med ”förödelsens styggelse” och den åtföljande svåra nöden, och de sista omskakande globala katastroferna innan Människosonen kommer på himlens skyar med stor makt och härlighet, och han sänder ut sina änglar för att samla de utvalda.

 

Uppenbarelseboken fyller i med fler detaljer och beskriver hur Guds domar verkställs, som i sin tur måste förstås i ljuset av de gammaltestamentliga förutsägelserna om Herrens Dag. Paulus nämner i 2 Tess 2 vad som måste ske innan Laglöshetens människa kan träda fram. Vi måste alltså försöka förstå alla relevanta bibelställen i sin helhet. Jag återkommer till detta.

 

+

 

Jesus gav oss alltså följande viktiga riktlinjer som svar på lärjungarnas fråga : ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Jesus varnade först och främst för bedrägerier flera gånger och talade sedan om stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar, svåra förföljelser, kärlekslöshet, falska profeter och framför allt mission: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

 

Det verkar som att detta har accelererat de senaste decennierna, men samtidigt har det förekommit tidigare i historien. Det är på sätt och vis det unika med de bibliska profetiorna, de har flerfaldiga uppfyllelser, de kan alltså ske flera gånger, men ändå på ett unikt sätt i den absolut sista tiden.

 

Det gäller ju särskilt det avgörande tecknet: ”förödelsens styggelse”, och den ohyggligt svåra nöd som då kommer att utbryta. Jesus hänvisade till profeten Daniel för detta, som också delvis uppfylldes i närtid och ska uppfyllas i den yttersta tiden. År 70 besegrade den romerske kejsaren Titus Jerusalem och förstörde templet och de kristna flydde upp i bergen, precis som Jesus hade uppmanat dem till.

 

Daniel profeterade i sin tur om detta redan på 500-talet. Det uppfylldes också delvis när den seluekidiske kungen Antiokus IV Epifanes 167 f Kr vanhelgade Guds tempel i Jerusalem och offrade ett svin på det altare han byggt och invigt till Zeus. Många judar var redan helleniserade och opponerade inte mot hans politik, men andra grupper gjorde uppror och det s k  Mackabeerkriget utbröt.

 

Här ser vi alltså ett exempel på att Guds profetiska ord kan ha flera uppfyllelser och att det därför kan sägas vara ett slags mönster, som vi kan känna igen Guds motståndares kännetecken och aktivitet i och genom. Johannes talar i sitt Första brev om ”antikrists ande” och att det kommer att finnas flera antikrister, men samtidigt kommer Laglöse, Antikrist själv, som satan kommer att besätta och styra på ett speciellt sätt, att träda fram i den sista tidsperioden som Herren ska ge sin tillåtelse till.

 

 

+++

 

Är det värt att debattera detta mellan kristna? Ingen av oss vet ju med säkerhet på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Vi kan ju i alla fall leva så att vi är förberedda och redo för hans ankomst varje dag, oavsett när det sker. När det börjar att dra ihop sig på allvar kommer vi att veta. Jag tror vi ännu befinner oss i födslovåndorna. Samtidigt har vi kunnat se tydliga tecken på hur den globala agendan av antikristlig karaktär vuxit fram under en längre tid, med bedrägeri, avfall, falsk lära och religionssynkretism inom kristenheten. Vi ser allt som skett med Israel de senaste 70 åren och förhållandena i Mellanöstern, laglösheten, upproret mot Guds ordningar öka, liksom förföljelse av de troende parallellt med världsmission.

 

Därför kan vi ana att det börjar närma sig och därför säger vi med Johannes: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upb 22:18).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi ska försöka avläsa tidens skeenden får vi göra det genom Skriftens prisma, där allt får sina rätta proportioner. Det onda har sin begränsade tid och Herren är med sitt folk i nöden och döden och ska till sist låta sitt eviga Rike bli synligt på jorden, när Jesus kommer tillbaka och ondska och lidande får ett definitivt slut. Vi ser fram emot detta! Det är egentligen vårt livs djupaste mening och mål.

 

 

Vi får tröst och styrka dag efter dag, när vi förtröstar och söker honom.

 

 

Jes 12: Se, Gud är min frälsning,

jag är trygg och fruktar inte,

ty HerrenHerren är min starkhet och min lovsång.

Han har blivit min frälsning.”

3 Med fröjd skall ni ösa vatten

ur frälsningens källor.

 

 

 

 

 

 

 

Vi ska begrunda ett stort och underbart mysterium, att Bibeln uppenbarat Gud för oss och vem han verkligen är: Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi förstår inte höjden, djupet och bredden av detta. Det behöver vi hela evigheten för. Jag ska bara lite kort säga något om detta i ett par inlägg, utifrån olika aspekter

 

Vi får på ett unikt sätt veta en del om själva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden i b la Johannesevangeliet, den evangelist som fick nåden att skåda djupast in i denna verklighet. Jag återkommer till detta och ska gå igenom några av dessa över trettio viktiga bibelverser.

 

 

Vad vi anar är att tillvarons innersta är ren kärlek, är relation inom Gudomen i så hög grad att våra mänskliga referensramar, begrepp och förståelse inte kan omfatta det. De är så mycket liv, kärlek, gemenskap, enhet och härlighet tillsammans, att det övergår vårt fattningsförmåga. Vi kan inte rent intellektuellt förstå att Gud är tre Personer i en total enhet, men det hindrar inte vårt hjärta från att älska och tillbe honom.

 

Från Bibelns första till dess sista bok är den treeninge Guden verksam: i skapelsen, i de konkreta historiska händelser som genom Guds agerande blir frälsningshistoria, i Jesu liv och död, uppståndelse och himmelsfärd och i hans återkomst vid tidens slut och i nyskapelsen.

 

Gud uppehåller sin skapelse och verkar även i dag i det stora och lilla. Anden är utguten och leder människor till personlig tro och avgörelse för Kristus. Utan Guds försyn och uppehållande kraft skulle universum omedelbart upphöra att existera.

 

 

Uppenbarelsen om vem Gud är och vad han gör fullbordas naturligtvis i och genom Jesus. Han är den som visar oss vem hans Fader är och hur han verkar utifrån sin relation med honom i och genom Andens liv och kraft.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

Begreppet ”treenighet” finns inte i Bibeln, men jag ska inte gå in på kyrkohistorien här och kartlägga när och varför kyrkofädena började använda detta begrepp. De första århundradena av den kristna kyrkans historia handlade ju om att man formulerade och sammanfattade läropunkter som återfinns i skrifterna, för att grunda församlingens eget inre liv i Guds ord och som försvar utåt mot villoläror och förvrängningar av detta.

 

Det är ändå ett bra sätt att beskriva själva verkligheten, vem Gud är. Han är en levande enhet av tre Personer. De verkar tillsammans, men ändå med olika uppgifter. Fadern är ju själva urkällan i Gudomen.

 

I den nicenska trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid”. Det är ju ett sätt att betona hur unik Sonen är, han fanns hos Fadern i evighet. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Joh 1:18).

 

Sonen skapades inte, som allt annat skapat i himlen och på jorden, han ”föddes” av Fadern. Det är ord men vi förstår egentligen inte innebörden av detta, hur det gick till, bara att det är så. Men vi vet att det är det djupaste och starkaste uttrycket för Kärleken, Guds egen Kärlek: Fadern älskar Sonen (och föder honom), Sonen älskar Fadern och Anden är ett med dem och deltar i detta heliga utbyte, denna saliga gemenskap. Eftersom Gud ÄR kärlek, ”måste” han vara en gemenskap, en enhet av älskande Personer.

 

 

Det stora är att vi dras in i deras kärlek, i den verklighet som är Guds eget liv. Genom Jesu död får vi liv, korset blev himmelens port för oss. Av nåd föder Gud själv oss till nytt liv och för oss in i sin Älskade Sons rike. Vi får dela hans liv som barn och börja lära känna honom redan här, inifrån. Gud har ju tagit sin boning i oss, när vi tog emot frälsningens stora gåva. Det är det största vi kan erfara som människor och något att ständigt förundras över och vara tacksamma för.

 

 

 

+++

 

 

 

De vi kan ana av de gudomliga personerna är just denna absoluta och fullkomliga form av relation i kärlek, överlåtelse, överensstämmelse och enhet. Kan det lära oss något om hur vi som människor, som unika personer, och framför allt hans barn, kan återspegla vår Skapare, Gud och Fader? Det är också ett spår jag ska följa i den här serien, men jag kan säga så här mycket nu:

 

När vi är som mest människa och i den djupaste meningen en av Gud född person, så är det framför allt i mötet med en annan person, som vi överbryggar det subjektiva och (när det är som bäst) blir ren gemenskap, ren relation. Det är bara möjligt i Kristus, när vi är i honom och hans liv i oss själva tar över i en gemenskapshandling, som bön, lovsång, andliga samtal, lyssnande, tjänande. Först måste vi bli de personer vi är skapade och nyskapade att vara i Kristus, och föras in i den levande relationen i Gudomen själv. Vi får snarare fritt och för intet dricka av den friska källan med livgivande, friskt vatten somär Guds liv, hans kärlek och ljus. Han är oss så nära genom Jesus, genom Anden i oss, som är oss så nära Gud kan komma.

 

Vi blir mer än oss själva som enskilda individer i mötet, samtidigt som vi blir oss själva mer. När vi både blir oss själva fullt ut och samtidigt mer än oss själva i det vi svagt återspeglar vi de gudomliga personernas interaktion, om än på ett svagt och begränsat sätt.

 

När vi lever i Kristus så är det honom vi möter hos varandra i benådade ögonblick, när det som skiljer oss åt i personlighet, erfarenheter, och med allt vårt personliga bagage vi bär med oss i kropp och själ.

 

 

Nya Testamentet uttrycker denna stora gåva på lite olika sätt, att vi syndare av nåd får förlåtelse genom Guds försoningsverk, och föds på nytt av hans ande för att kunna leva tillsammans med honom nu och i all evighet.  Jag återkommer till det också.