Författare: Gun Jalmo Karlsson

Den här serien kommer att handla om det uppenbara historiska faktum att det funnits och finns oräkneligt många gudar som tillbes på olika sätt i världen, och om den Gud som ( be)visat sig vara den ende sanne Guden, Skaparen av himmel och jord, Frälsaren av mänskligheten från syndens och dödens makt, Hjälparen den helige Ande som är med de troende i realtid och leder dem.  Hur kan det komma sig? Det är inte en helt enkel fråga och många bibelforskare har även i denna fråga många olika meningar.

Här är Gudsnamnet på hebreiska, de fyra konsonanterna YHWH (eller försvenskat JHVH) som ingen vet exakt hur de uttalades, men troligen var det Jahve.  Guds namn beskriver vad han gör , och  har med en verbform att ” vara” att göra. Mer om det i andra inlägg.

Den första dokumenterade konfrontationen i historien mellan en nations gudar och den världsliga maktmänniska som ansågs vara deras representant och därför gudomlig, och Israels Gud Jahve, kan vi läsa om i Exodus:  Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” 2 Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”

Några kapitel längre fram när Guds straffdomar kulminerar, står det i Exodus 12:

”Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren. 

Det finns mycket att säga om dessa fascinerande händelser som definierade gudsfolkets identitet då fram till vår tid, när man firar den judiska påsken till minne av befrielsen från slaveriet. Det belyser också den grundläggande konflikten mellan den sanne Guden och de gudar som folken av olika anledningar dyrkade. Mer om denna komplicerade fråga längre fram, som jag ska belysa från olika synvinklar.

Detta är de första( bud)orden :

Och Gud talade alla dessa ord:

2 Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

3 Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

4 Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. 5 Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, 6 men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.

Här ser vi hur Guds folk lärde känna honom genom hans ord och gärningar, ett tema som återkommer genom hela Skriften. Det blir också tydligt att det finns andra ”gudar”, men att det är förbjudet att hålla sig till någon annan av dessa än Herren själv.

Detta är det första men inte sista konfrontationen mellan Gud och nationernas gudar under Israels historia, men den är naturligtvis helt unik i det att Gud gör dessa mäktiga under när han konkret grep in i historien för att befria sitt förslavade folk, i enlighet med sina löften till Abraham. När folket blivit Herrens förbundsfolk och kommit in i det utlovade landet gällde hans bud, hans lag. Om de höll fast vid Jahve i tro och lydnad, skulle han skydda dem från deras fiender. Så var det under vissa perioder, men även det motsatta, att Guds beskydd vek från dem när de tillåtit avguderi, orättfärdighet och omoraliskt leverne. Profeterna var Guds språkrör när det gällde att varna för följderna av detta avfall. Läs t ex Jes 2:6-11, Jer 44, Hes 8, Hos 2. Det finns så många exempel på detta som också var ett genomgående tema i de historiska böckerna, folkets otrohet mot Gud, som ändå talat så tydligt till dem och gjort så stora under mitt ibland dem.

En avgörande konfrontation mellan den sanne Guden och de jordiska potentaterna, uppbackade av gudsfientliga andemakter, skedde vid Guds Sons första ankomst till jorden, och den sista och definitiva konfrontationen kommer vid hans återkomst till jorden vid tidens slut ,  något jag återkommer till.

Men det alltså skett flera gånger i Israels historia, vilket vi kan läsa om i den hebreiska Bibeln, vårt Gamla Testamente.

Det lilla landet Israel var inklämt mellan stormakter, vilket de gång på gång fick erfara mycket påtagligt. Men de var inte bara påverkade rent konkret och politiskt  utan också andligt av grannfolkens seder,  och av de gudar de dyrkade.

Ofta fick kungen representera folket, jorden, som förenades i en rituell akt med himmelsguden. Detta fanns delvis kvar i modern tid i synen på kejsaren eller kungen som gudens son, t ex solguden i de asiatiska religionerna. Makthavarna i ett land och dess gudar har från begynnelsen och fram genom historien haft täta band, något vi ser även idag på olika ställen i världen. Man trodde att kungen hade en speciell funktion som gudens representant och det finns många typer av ritualer för kontakt och även symbolisk förening med guden.

Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan av grannfolkens gudar, t ex Baal och Astarte, denna oerhört grova typ av fruktbarhetskult.

Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början. Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.

Efter exilen försavnn detta. Det judiska folket höll sig till Toran.

+++

Men, hur kan det komma sig att det finns så många gudar när vi vet att vår Gud, Skaparen och Herren är en? Är det bara mänskliga konstruktioner, påhitt eller är de verkliga och hur kan de ha fått en sådan makt över människor och folk? Det finns vissa antydningar till svar i Bibeln. Paulus uttrycker denna dubbeltydighet så bra i 1 Kor 8 : 4 När det nu gäller frågan om man får äta kött som är offrat åt avgudar , så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och att det bara finns en Gud. 5 För även om det skulle finnas så kallade gudar i himlen eller på jorden – och det finns många ”gudar” och många ”herrar” – 6 så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.

Det finns alltså många ”gudar” och många ”herrar” i världen, vilket är ett resultat av flera uppror i den andliga världen gentemot den Högste, den sanne Guden, vilket antyds i Bibeln. Samtidigt är dessa ”gudar” och ”herrar” ett intet i jämförelse med Gud Fadern, Skaparen själv och Herren Jesus Kristus. De är också delvis skapade av människor, av deras fantasier och påhittade myter.   Jag återkommer även till detta .

Det fanns en kunskap om Gud i den förhistoriska världen som bevarades av några få, men ganska snart efter att människorna spreds över jorden började dessa myter och legennder att cirkulera bland folken. Det viktigaste som sedan skedde var när Gud uppenbarade sig för Abraham, vilket var själva början på Guds frälsningshistoria. Gud verkade sedan i denna släkt för att vid den rätta tiden och på rätt plats, i Betlehem, låta sig Son födas in i denna släktlinje, för att i sin utgivande kärlek rädda alla folk i sin korsdöd och uppståndelse.

+++

När man säger sig tro på Gud idag måste man alltså precisera lite närmre. Är det det judiska folkets Gud, som vi kristna och många messianska judar tror visat sig vara vår Fader och frälsare i Jesus Kristus ? Är det Muhammeds gud Allah, eller är det någon av alla dessa oräkneliga gudar i historisk tid och nutid, panteismens eller deismens opersonliga gudom, andliga guider inom nyandligheten som är direkt knutna till de onda andemakterna och/eller den ”kristus” som dess förespråkare hävdar är en och densamme i alla religioner, ”gudomen” inom alla?

The Bible Project har en podcast och en YouTube-kanal där man går igenom Bibelns böcker och tar upp olika teman på ett intressant och bra sätt. Här är ett kort klipp om själva ordet, begreppet ”Gud”, ELOHIM.

För den som är intresserad finns en sammanfattning här av den framstående bibelforskaren Michaels S Heiser, som i sin avhandling och sitt grundliga studium av texterna har lyft fram dessa viktiga, men ännu inte så allmänt kända fakta:

+++

Här ska jag samla några vanliga frågor som ställs till oss i samtal om den kristna tron.

Det finns ju stora skillnader mellan olika trossystem, olika religioner, och hur man besvarar dessa grundläggande frågor. Det är viktigt att verkligen ta reda på dessa skillnader, men jag kommer bara att omnämna dem i vissa fall. När det gäller vår Bibel är den ju inget uppslagsverk med svar på alla frågor , varken om livets stora mysterier, vad som i detalj sker efter döden eller om tidens slut och Guds domsagerande.  Men vi får veta tillräckligt om allt detta för att kunna tro på och lita på Gud som Skapare, Herre och Frälsare. Bibeln handlar om vår Gud som visar vem han är rent konkret i ett folks historia och särskilt i och genom sin Son Jesus Kristus.

I bibliskt perspektiv finns inga opersonliga makter, som gott och ont, ljus och mörker som ska balansera varandra i någon högre enhet. Gud har skapat vår värld och oss som moraliska varelser, liksom de andliga varelser han skapade för att tjäna honom i hans domän, den himmelska verkligheten. Vi skapades med fri vilja och förmåga att välja mellan att tro och lyda det Gud sade, eller förkasta det. När det handlar om kärlek kan man aldrig tvinga någon att älska, det måste komma frivilligt. Gud älskar oss och vill vårt bästa, men han tvingar sig inte på oss. Det skulle vara totalt emot hans natur att göra så. Gud gör allt han kan för att dra oss till sig, beveka våra hårda hjärtan, överbevisa oss om sanningen, men tragiskt nog verkar det varamöjligt att förkasta hans nåd till det yttersta och följaktligen förbli skild från honom i evighet.

Det onda uppstod som ett direkt resultat av olydnad, att välja bort det Gud sade till förmån för en lögn. Det var den andliga separationen från Gud och ledde till andlig död. Människan måste komma tillbaka till en levande och sann relation till sin Skapare och sig själv.  Vi ser i skildringen av det som kallas syndafallet i Bibelns första kapitel att de omedelbara konsekvenserna blev främlingsskapet mellan människor, avundssjuka och hat som ledde till det första mordet. Det ”ondas”ursprung har alltså på något sätt att göra med hur man förhåller sig till den yttersta sanningen, till det som Gud definierar som gott, sant och rätt. Bara Gud har som Skapare och Herre, också den auktoritativa och yttersta makten att definera vad som är vad.

Resultatet av onda tankar, ord och gärningar fortsätter att vara en konsekvens av denna ovilja att älska Gud och att tro på och följa hans instruktioner för livet,  och att älska och betjäna andra människor, vilja dem väl. Man kan beskriva vad ”det onda” är, men det har sitt ursprung i den personliga andemakt, satan,  som Jesus karakteriserar som mördare, lögnare och tjuv. Rötterna till det onda består just i detta, Mer om detta längre fram.

Bibelns människor hade också frågor som de ställde eller snarare ropade ut i förtvivlan och ovisshet till sin Gud. Det absolut storartade är att Jesus själv citerade psaltarsalmen 22 när han hängde på korset strax före sin död: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Guds intensiva medkännande kärlek för oss gjorde att hans egen Son t o m delade den djupaste erfarenheten av mänsklig nöd. Han ropade själv ut denna yttersta fråga när han tog vår frånvändhet från Gud, vår synd på sig själv, den stora och svåra existentiella nöd varje individ har som ensam liten människa inför döden.

Vad korset visar oss är att kärlek alltid innebär offer, lidande, självutgivelse. Det Jesus gjorde var naturligtvis helt unikt, men samma kärlekens mönster finner vi också i de vakande föräldrarna vid sitt barns sjuksäng, alla de små osjälviska handlingar som utförs varje stund för andra människor, hos de som hjälper, vårdar och tar hand om andra.

Att fråga och undra varför är ingenting främmande utan en del av vårt liv. Det finns också olika sätt att fråga, antingen för att man menar sig ha rätt och man bara vill bevisa att den som svara har fel, eller med en uppriktig vilja att förstå och lära sig något.

Den som söker, finner. Den som ställer frågor och vill veta vad i detta fall, den kristna tron handlar om, kanske får svar, så långt det nu är möjligt för oss människor att förstå ting som hör till det fördolda, om evigheten, om ondskan, lidandet.

Vi kan aldrig förstå allt som ligger bakom det som sker, som tillåts ske. Vi förstår inte heller allt i samband med det onda som sk, med lidandet. Men vi kan med full förvissning säga att vår Gud gjort något åt problemet och erbjuder sin hjälp till var och en som vill tro och ta emot. Vi vet också att vi måste anlägga det riktigt långa perspektivet för att få de rätta proportionerna på våra personliga och hela mänsklighetens problem- evighetsperspektivet. Vi vet också att vi får leva på hoppet och se fram emot den fullkomliga upprättelsen. Men vi lever i en komplicerad verklighet, där det inte finns enkla och snabba svar Det krävs mycket tankeverksamhet, bibelstudiuer och bön för att inte bara förstå rent intellektuellt utan särskilt för att få hjälp och vägledning för att leva i tro, i relation med Gud. Svaret vi kan vara absolut säkra på är detta, att Jesus är med oss i och genom allt. Lidandet är tungt, men ännu svårare att bära ensam. De teoretiska svaren på alla frågor får vi kanske inte , men istället Guds egen försäkran om hans närvaro. Det är ändå det viktigaste och största vi kan erfara.

+++

Den första frågan:

Varför gör inte Gud slut på all ondska, om Han nu är både god och allsmäktig?

Vill vi verkligen att han skulle göra det nu på en gång ?  Är vi i så fall de enda människor som kommer att vara kvar då om Gud i denna stund skulle utplåna allt ont? Han kan naturligtvis göra det, och med väldigt goda skäl, eftersom så mycket ont görs mot de människor han skapat och älskar varje minut över hela jorden, och det av andra människor. Det är vad vi kallar det ”moraliska onda”. Det finns en person/personer som gör onda saker mot en annan eller andra. Det finns förövare och offer. Ofta ser det från mänsklig horisont ut som om förövaren kommer undan, medan offret lider konskevenserna av detta under lång tid.

Vår inre rättskänsla säger att de skyldiga måste ställas till svars och de onda gärningarna avslöjas och värderas för vad det är, en så fruktansvärt förstörande kraft Samtidigt menar många att det är svårt att acceptera att Gud, om han nu är god och kärleksfull, skulle döma människor till straff, t o m eviga straff (jag återkommer till den svåra frågan). Om vi nu utgår från att Gud är själva den yttersta garanten för vårt moraliska universum, att han är rättvis och rättfärdig, då blir det självklart att han kommer att döma alla när historien ska sammnfattas, vid tidens slut. Han uppehåller och skyddar livet genom att reglera kaos, de onda förstörande krafterna, men här i tiden är det ändå ofrånkomligen resultatet av våra och andras val.

På samma sätt finns en insikt i vår natur om att det är fel att göra andra illa, att mörda, stjäla, förtala. Den inre lagen samspelar också med den yttre lagen som bestraffar dessa gärningar. Olika påföljder utfärdas  dagligen över hela världen på förhoppningsvis goda grunder. Det onda måste s a s ”fängslas”, avskärmas från  samhället för att ge laglydiga medborgare trygghet. Det är en oerhört viktig funktion i ett rättssamhälle, i ett fungernade välfärdssamhälle. Laglöshet är av ondo, skapar kaos och utgör en fara för människor.

Det onda är ju nämligen högst konkret gestaltat och uttryckt i våra gärningar, attityder, ord alltså i oss. Det kan visserligen vara svårt  att erkänna och se det ”onda”, dåliga hos sig själv utan man förlägger det hellre hos andra, hos annat. Vi skyller gärna ifrån oss, men verklig mänsklig mognad kommer när vi vågar se sanningen om oss själva.

Det onda är visserligen samtidigt något man kan kalla metafysiskt, eftersom det är något mer och större än enskilda individers agerande, som nämndes ovan, och har sitt ursprung i Guds fiende själv, den ursprungligr rebellen.

Gud kommer en dag att döma både de andliga makter som är skyldiga till så mycket lögn, förstörelse och förförelse, och de människor som varit deras kanaler.

+++

Varför ”tillåter ” Gud så mycket lidande?

Jag återkommer till själva formuleringen i nästa inlägg eftersom det också måste tänkas igenom.  Det finns många sätt att se på detta. För det första finns det nödvändiga aspekter  av lidandet. Rent konkret är smärta självklart nödvändigt för att vi ska undvika farliga situationer. men också för att lära oss hur vi inte ska bete oss. Vidare behövs ett visst mått av smärta och lidande för att mogna som människor, inte ta allt för givet utan vara ödmjuka och tacksamma och ha förståelse för andra. Det finns också lidande som är självförvållat genom att man missköter sin hälsa, beter sig illa.

Men lidandet kan både förstöra och förädla, och oftast är det en blandning av detta i det verkliga livet. Svåra situationer kan leda till kraftsamling och ädelt beteende, men också bryta ner och göra männisor förbittrade och isolerade. Det beror i sin tur på personlig konstitution, arv, miljö, möjligheter, personliga val och förmåga att hantera kriser och lidande,

Det svåraste är det orättvisa lidandet, att människor med någon slags makt över andra ( i en familj, ett större socialt sammanhang, en nation) missbrukar denna för självisk vinning, gör sig skyldiga till våld, förtryck, övergrepp av olika slag. I de här sammanhang är människor offer, och det är på alla sätt fruktansvärt, men förhoppningsvis kan de få någon lindring och hjälp i sin nöd av medmänniskor i olika sammanhang.

Lidande som orsakas av yttre faktorer i form av naturkatastrofer har sina förklaringar, och drabbar urskillningslöst.

Den svåraste frågan har med detta att göra, att oskyldiga drabbas oförtjänt utan egen skuld. Jag återkommer till detta längre fram.

Lidandet har alltid varit och förblir en av de svåraste frågorna för oss personligen och när vi ser på det ohyggliga lidande som människor fått utstå från tidens början.

Men som sagt, Gud skrev inte ner några teoretiska svar på en lista,  utan gav oss istället det bästa han hade, sin egen älskade Son, för att vara med oss och hjälpa oss.

Det finns många olika slags biografier över kända människor i historien. En levnadsbeskrivning presenteras med olika syften av en historiker eller författare som är särskilt intresserade av denne person. Det kan finnas olika slags källmaterial, och ju närmre man kommit den primära källan, den ursprungliga informationen om en persons liv, desto mer tillförlitligt är det.

Evangelierna är en typ av biografier, sammanställda och nerskrivna av Jesu apostlar , som antingen såg och hörde honom själva eller tog reda på allt av ögonvittnena själva, och som skrevs inom ett par decennier efter Jesu död, med undantag för Johannesevangeliet. Det kan dateras lite senare och är speciellt på många sätt. Jesu mor Maria kunde också berätta många detaljer om sin sons liv. Men de tre första, som kallas de synoptiska, eftersom de har så  mycket gemensamt material och liknar varandra i sitt upplägg, skrevs med stor säkerhet före år 70.   Markus sägs vara tolk till Petrus, Matteus var själv en Jesu lärjunge , och Lukas som var läkare, undersökte allt som fanns att veta på ett systematiskt sätt. Han kan kallas historikern bland evangelisterna (återkommer till det!)  själv från icke-judisk bakgrund, och nära vän och medarbetare till aposteln Paulus.

Så man kan från början konstatera att tillförlitligheten i dessa biografier är stor i jämförelse med andra antika biografier som skrevs långt senare. De innehåller historiska fakta, förstådda utifrån ett teologiskt sammanhang, men också stora luckor om Jesu liv, de fördolda åren mellan hans födelse och besöket i templet vid tolv års ålder fram till hans offentliga tjänst,  som vi inte vet något om. Det är dock fullt förklarligt eftersom det var den offentliga tjänsten som var meningen och målet med Jesu korta liv på jorden, inte att få inblick i hans ”privatliv” och få veta något om personliga detaljer. Vi skulle nog vilja veta lite mer, men så mycket kan vi säga att  Jesus växte upp i ett fromt judiskt hem, hans föräldrar lärde honom det grundläggande i den judiska tron och traditionen, där regelbundna besök i synagogan ingick.

Men hur Guds egen Son förbereddes för sin kommande stora och svåra uppgift var ändå ytterst en djupt personlig angelägenhet mellan honom och hans Fader.

Han skulle i ord och gärning fullborda Skrifternas löften, proklamera Guds rikes ankomst, uppenbara Guds kärlek och förvandlande kraft för lidande människor, undervisa om tidens slut, förbereda sina lärjungar på deras stora uppgift, och framför allt: dö på korset för hela världens synd och uppstå från de döda och återvända till sin himmelske Fader efter avslutat uppdrag. Därför är evangelierna helt unika i sitt slag. De innehåller vittnesbörden om Guds mäktiga gärningar, om Jesu liv, från trovärdiga vittnen som själva sett och hört honom, och mött honom efter uppståndelsen.

Jag återkommer till dessa fyra evangelier i kommande inlägg. Det finns många olika sätt att förstå dessa i den nytestamentliga forskningen, något jag dock inte kan gå in på i detalj.

+++

I biblisk tid var den muntliga kulturen dominerande. De flesta kunde inte läsa eller skriva, och man hade speciella skrivare som fick uppdrag att författa skrivelser, kontrakt osv, viktiga dokumeteus . Man levde i det talade ordets värld. Material för skrivande var dyrt och hela processen  omständig. De heliga skrifterna behandlades med stor pietet och lästes i gudstjänsterna. Det fanns också noggranna regler för hur kopieringen av dessa skulle gå till.

Jesus förkunnade evangelium, proklamerade att Guds rike hade kommit. Han var ju själv Kungen i Guds rike och talade därför på Guds mandat som sådan . Han undervisade som en vis rabbi med rötterna i den judiska lärotrditionen, och var därför helt inriktad i sin undervisning på att underlätta för lyssnarna att komma ihåg. Därför använde han sig av liknelser, korta ordspråksliknande meningar, strukturerade tal. Lyssnarna var i sin tur vana vid att komma ihåg, att memorera. Men han undervisade inte som de skriftlärda , vilka hänvisade till Skriften och andra rabbiner, utan sade : Jag säger er… och när han citerade Skriften gjorde han det med en helt annan auktoritet. Han inte bara predikade och undervisade utan visade att Guds rike verkligen kommit i kraft genom att bota och befria de sjuka och plågade. Ord och gärning var ett och densamma, precis som Gud agerat i det gamla förbundets tid. Det Gud sade, skedde och Han gjorde många mäktiga mirakler för sitt folk, och genom sina tjänare.

Jesus fortsatte att undervisa sina lärjungar om Guds rike även efter sin uppståndelse under 40 dagar, vilket hjälpte dem att förstå det gamla förbundets skrifter i ljuset av sin Herres död och uppståndelse. Det är också därför passionshistorien upptar en så stor del av evangelierna. Att Messias måste lida och dö var från början svårt för lärjungarna att förstå. Lärjungarna hade redan under sina intensiva år med honom blivit utsända till byar för att förkunna budskapet om Guds rike, bota sjuka, befria besatta. De fortsatte sedan med denna verksamhet efter Jesu himmelsfärd, då de dessutom utrustas med kraft från höjden när Anden kom över dem, enligt Jesu löfte.

De predikade, undervisade, var som apostlar och lärjungar levande vittnen till Jesus i ord, handling och liv i den första församlingen. Petrus och de andra spred evangeliet först i Jerusalem och sedan i allt vidare cirklar. Men ganska snart förstod man vikten av att få ner historien om Jesu liv på pränt . Med Guds kallelse av Paulus expanderade missionsradien ytterligare. Han gjorde tre missionsresor och nådde fram till Rom där han också dog, och i sin praktiska verksamhet som församlingsgrundare och lärare, blev det nödvändigt att skriva brev till församlingarna med inspirerad undervisning. De utgör tillsammans med övriga brev, en viktig del av vårt Nya Testamente, grunden för vår kristna tro.

När man studerar evangelierna är det därför viktigt att läsa dem i ljuset av Apostlagärningarna. Det var ju Lukas som skrev både sitt evangelium och denna  fantastiska bok som rymmer historien om tiden närmast efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, Andens utgjutande och församlingens verksamhet. Det handlar om denna första dynamiska tid av evangelisation, församlingsgrundande, missionsresor. Denna bok skrevs med all säkerhet före år 70 då templet förstördes av romarna. Det var ju en stor katastrof, vilken Jesus förutsagt och förberett lärjungarna inför. Det är en viktig historisk fixpunkt, som man måste orientera sig utifrån.

Det är viktigt att understryka att det just är Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. De bidrar tillsammans till en mer komplett bild av Jesu liv med det material som är typiskt för var och en av dem, samtidigt som de har så mycket gemensamt i sin skildring . Att dessa ögonvittnesskildringar inte är helt samstämmiga på alla punkter visar att de  är trovärdiga och inte fabricerade och uttänkta. De hade olika målgrupper och syften med just sina evangelier. Jag återkommer till detta längre fram.

Men återigen, det centrala budskapet i hela NT är Evangelium, från början med Jesu egen förkunnelse, genom Apostlagärningarna, i breven där Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och Judas belyser det ur olika aspekter i  församlingskontexten.  Kärnan är och förblir budskapet om vad Gud gjort i och genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse, och som man trodde, snara återkomst.

Jesus sade i början av sin offentliga tjänst:

Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. 15 Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”(Mark 1).

Paulus, som ju blev kallad att predika evangelium för hedningarna, och om vilkens mäktiga omvändelse från förföljare av församlingen till Jesu efterföljare man kan läsa i Apg kap 9, skrev:

+++

Det finns alltid ett syfte med olika typer av litteratur, och  en genomtänkt metod för att uppnå detta syfte.  En doktorsavhandling, en naturvetenskaplig faktabok, en reseskildring, en biografi, en roman eller diktsamling är exempel på olika typer av litteratur med vitt skilda syften och metoder. Men det gemensamma är att man vill förmedla något, överföra kunskap, återge en historisk händelse, eller bara skapa en påhittad berättelse.

Det gällde naturligtvis också evangelisterna, för de hade ett alldeles bestämt syfte med sina skrifter och en särskild ordning att struktera sitt materiel på lite olika sätt, vilket ger det djup och bredd i skildringen av Jesu liv som vi  kan glädja oss över idag. Liksom allt Gud gjort är det förankrat i historien, utspelar sig på bestämda igenkännbara platser i Israel, vid noga angivna tider, i ett historiskt sammanhang. Det är till skillnad mot många myter och legender alltså verklig historia, som delgavs av av människor som var på plats, såg och hörde. Det som kunde slutat med en pinsam och smärtsam tragedi, att den Rabbi och lärare de följde, dog en föraktfull död på korset och begrovs, fick just den mirakulsa vändning som Jesus försökt få lärjungarna att förstå, att han visserligen måste dö för världens synd, men att han skulle uppstå från de döda och att dessa unikt goda nyheter skulle spridas över världe.  Det var uppståndelsen och Andens utgjutande som gav lite tvehågsna och rädda apostlar och lärjungar frimodighet och kraft att ta sig an sitt uppdrag. Det var verkligen inget mänskligt påfund, som klart framgår, och som också undersryks av det faktum att de var villiga att dö som vittnen intill döden, martyrer, för budskapet.

Det sammanfattas av Johannes, och utgör själva syftet med evangelierna.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.

 Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. 

De hade själva förstått att Jesus verkligen var den utlovade Messias och deras kallelse som hans vittnen och utsända i världen var att förmedla detta i tal och skrift, sprida det till församlingar, och ut i världen. De valde medvetet att disponera det gemensamma stoffet på det sätt som främjade deras målsättning. Det alla fyra har gemensamt är det Jesus sade och gjorde, hans mirakler eller tecken med Johannes språkbruk, hans lidande, död och uppståndelse.

Deras  likheter och olikheter ska jag lite kort ska ägna mig åt i kommande inlägg, för att till sist säga något om den stor trovärdighet de många kopiorna av de ursprungliga dokumenten har, liksom de översättningar som finns på hundratals språk. Gud har vakat över hela den processen för att hans evangelium skulle nå ut i världen. Det är Guds verk, hans evangelium. Därför har han hållit sin hand över alla inblandade för att hans frälsningsverk ska förkunnas för alla folk. Trots allt som kan hända i en lång process där svaga människor är inblandade, har Guds Ande varit med i tillkomsten, bevarandet och spridandet av dessa fyra evangelier, liksom alla Bibelns skrifter. Det gäller särskilt också när det gällde att samla dem i en kanon som skulle garantera apostoliskt ursprung, sanning och trovärdighet gentemot de skrifter med gnostisk innehåll som började spridas några hundra år senare.

Profeten Jesaja förebådade detta, att Guds folk och hela världen skulle få höra det budskap som inte liknar något annat.

Hur ljuvliga är inte

glädjebudbärarens steg

när han kommer över bergen

och förkunnar frid,

bär fram goda nyheter

och förkunnar frälsning

och säger till Sion:

”Din Gud är kung!” (Kap 52:7).

Jesus Kristus ÄR evangelium förkroppsligad. Han kom med Guds rike, i hans namn fortsätter hans församling att vittna och förkunna detta frälsningens evangelium, de goda nyheterna i en trasig värld som ger människor nytt hopp, nytt liv, verklig förvandling, frid med Gud, bestående glädje och syndenas förlåtelse, barnaskapets flrvissning och trygghet hos vår himmelse Fader.

+++

Matteus riktade sig särskilt till judiskt-kristna för att stärka deras tro på att Skrifterna uppfyllts och som historisk källa vara ett effektivt verktyg att nå fler från samma bakgrund. Hos honom finner vi flest gånger förljade utsaga:  ”Detta skedde för att det som sades genom profeten… skulle uppfyllas”. Hans släkttavla går tillbaka till Abraham, det judiska folkets fader, och betonar den viktiga släktlinjen från kung David via Jesu fosterfar Josef, och att Jesus var den Messias folket hade väntat på så länge.

Lukas ville nå kristna från en icke-judisk bakgrund för att försäkra dem om tillförlitligheten i evangelium, något han noggrannt utforskat och nedtecknat. Den omedelbara mottagaren var människor som levde då, men också med siktet ställt på framtiden, även om de inte visste hur lång tid som skulle gå innan Jesus kom tillbaka. För Lukas var det viktigt att låta Jesu släkttavla gå ända tillbaka till Adam, mänsklighetens fader, som alla folks Frälsare, och framhäva kvinnornas roll, som han göra mer än någon av de andra.

Johannes går ännu längre tillbaka, ända till begynnelsen i sin prolog. Vi får veta att Jesu ursprung är hos Gud Fadern själv, att han funnits hos Gud före universums och tidens början, att han är Gud.  Här ser vi vilket djup vi får genom dessa fyra evangelier. Det fjärde, Markus, börjar t ypiskt nog för honom med det väsentlga, själva innehållet och meningen med det han skriver: ”Här börjar evangeliet om  Jesus Kristus, Guds Son.” Det är en allmän uppfattning bland forskare att Markusevangeliet är det äldsta, som Matteus och Lukas bygger på och sedan kompletterar med eget stoff. Visserligen skiljer sig vesonerna av Jesu släkttavla och själva födelsen  vad gäller detaljerna, men det kan just bero på att man hade olika syften och mål med sin skrift. Tillsammans ge

Markus var det vi kan kalla reportern, som på ett ganska enkelt språk skrev ner det han till största delen fick veta av aposteln Petrus. Han är den store berättaren, som på ett realistiskt sätt beskriver Jesu mirakler, hans möten med människorna, konfrontationerna med det religiösa etablissemanget.

Vad kan vi lära oss av historien? Man brukar säga att den enda lärdomen är att den upprepar sig, att vi inte lär oss tillräckligt av tidigare generationers misstag för att inte upprepa dem i vår tid.

Den bibliska historien rymmer många exempel på hur Guds folk övergett tron och förtröstan på honom. Konsekvenserna blev enorma och lämnade djupa historiska avtryck. Det gamla förbundsfloket frestades att tillbe grannfolkens gudar och anamma deras livsstil, De övergav sina fäders Gud, som ingått förbund med dem och räddat dem ur slaveriet och välsignat dem i löftelandet. I skarpt politiskt och religiöst läge satte man satt hopp till mänskliga koalitioner och lösningar istället för att hoppas på Guds ledning och hjälp. Det Gud alltid begärt, och fortsatt förväntar sig av oss, är att vi håller oss till honom i tro, lydnad, överlåtelse , tjänst och tillbedjan.

Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Israels Gud Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan. Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början.

Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.

Exilen innebar att de de blev fördrivna från det land de fått i löftena till Abraham.  Det var inte av egen förtjänst utan bara p g  a Guds utkorelse med ett syfte, att få ett folk helgat till honom genom hans ord och förberett att låta sin Son födas in i, när tiden var inne. Det var under långa perioder en ständig växling mellan tider av avfall och reformation, och till slut uppfyllldes varningarna som Gud redan i förbundstexterna, i Toran, hade uttalat, att otro och olydnad skulle leda till landsflykt, förlorad välsignelse och beskydd, b la i 5 Moseboken. Dessa bibelverser ger en bra sammanfattning. Paulus citerar dem i Romarbrevet kap 10, vilket visar hur viktigt det var och är att söka Gud, att vilja höra vad han säger och följa det av hela sitt hjärta.

Men Gud gav aldrig upp utan lovade att instifta ett nytt förbund när Frälsaren skulle komma för att ta itu med det grundläggande problemet-   människans synd och behov av frälsning – och ge kraft till nyskapelse, för människan att få en ny natur, ett nytt hjärta. Profeten Jeremia fick förmedla detta både allvarliga och hoppfulla budskap i den omskakande tid innan Jerusalem föll och katastrofen var ett faktum (kap 31). Folket måste till sist lämna landet och leva som främlingar bland folken, ända fram till 1948, då den judiska staten bildades, vilket har stor profetisk betydelse för framtiden.

Detta löfte fullbordades genom Jesu Kristi död på korset, något vi konkret firar åminnelsen av i  den heliga måltiden, nattvarden. Vi ser tillbaka på korset och fram emot hans återkomst, och får kraft under livsvandringen i måltiden.

Paulus anknyter till sitt folks historia i 1 Kor 10 och ger exempel på hur vi inte ska göra samma misstag:  Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. Det handlar just om avgudadyrkan och moralisk orenhet. För Guds folk har alltid det första budet varit det väsentliga, att inte ha några andra gudar, utan bara älska och tjäna Gud. Själva roten till all synd är den förvända attityden att inte vilja höra vad Gud säger. Det leder sedan vilse, andligt och moraliskt. Människan missar målet med sitt liv.

Hopp, tro och förtröstan är egentligen olika aspekter av samma grundläggande inställning, viljeinriktning om vem som är vår Herre, vem vi tillber och tjänar. Det finns mycket som kan bli till avgudar i våra liv; materiella ting, pengar, makt, andra människor, vi själva, ideologier. Andra människor som vi sätter på en piedistal kan också förslava oss genom att de utövar ett felktigt och oberättigat andligt eller själiskt inflytande. Det har visat sig vara farligt att sätta mänskliga ledare på piedestal ledare och följa dem kritiklöst. Vi har ett ansvar för vårt eget liv inför Gud att undersöka vad andra säger och gör stämmer med bibelordet och om vi verkligen har frid över det.

Vem älskar, tillber och tjänar vi ? Vem sätter vi därför vårt hopp till? Det är den stora frågan. Det är bara hos Gud själv som den verkliga hjälpen finns, och därför bara till honom vi kan sätta vårt hopp. Det gäller särskilt när vi genomgår svårigheter på ett personligt plan och allvarliga händelser på en global nivå som påverkar oss alla. Ingenting av det människor byggt är bestående och allt kan förändras snabbt. Därför måste vi mer än någonsin hålla fast vid tro, hopp och kärlek, och lita på att Gud ytterst har full kontroll.

För församlingen har samma fara alltid funnits, och är en realitet idag, att avfalla från tron och att påverkas av världens tänkesätt som motsäger Guds ord. Paulus varnade de troende för andligt bedrägeri av olika slag. Jag återkommer i kommande inlägg till detta.

+++

Situationen i världen är och har alltid varit osäker, präglad av kriser av olika slag. Perioder av fred samarbete och relativt välstånd har tyvärr varit parenteser på en historisk tidslinje med konflikter och krig. I historiskt perspektiv och i vår egen tid är den mänskliga historien tragisk med så mycket våld och förtryck, och frågan om det kan bli bättre i framtiden kan knappast besvaras positivt.

Imperier uppstår och faller, diktatorer kommer och går, och människor som är offer i detta grymma spel kämpar för sin överlevnad. Människorna i västerlandets demokratier som haft det bra i jämförelse med de verkligt fattiga, lider av en slags existentiell fattigdom som också är förödande. Man saknar ofta meningsfulla sammanhang, tillhörighet, visshet om sin plats och den större meningen med livet, som en rent materialistisk världsbild inte kan tillgodose. Som individ står man mer ensam utan den historiska förankringen i en trosgemenskap och försöker skapa ett fungerande liv med hjälp av filosofier, alternativ andlighet, självförverkligande. Men det är en bräcklig grund att bygga på.

+++

Det vi med säkerhet kan veta om framtiden är det Gud själv sagt i sitt ord ska ske, vilket är absolut tillförlitligt. Vi vet ju att han redan gjort det han förutsade genom sina profeter och kan därför lita på att han ska slutföra sin frälsningsplan. Ur bibliskt perspektiv är historien inte bara en lång serie av årtal med kungar, härskare, härförare, krig, katastrofer, upptäckter, framsteg, utan Guds egen historia som han genomfört i och genom människor för att nå sitt mål: att rädda sin värld, de människor han älskar.

Vi vet inte när, men att, Jesus Kristus kommer tillbaka, och att det då är slut med den mänskliga historien. Tiden fram till den dagen då vårt saliga hopp ska uppfyllas kommer att bli mycket svår, något jag skrivit om i andra inlägg.

Titus 2: Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, 13 medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 14 Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar..

Vårt hopp är Kristus, Israels och alla folks frälsare och Herre, att han ska upprätta sitt eviga rike vid sin återkomst där bara hans rättfärdighet ska regera, hans fred och frid råda, och ondska, lidande och sorg inte finnas mer . Medan vi väntar på detta ska vi inte vara passiva, utan tjäna Gud och förbereda oss, så att vi är redo för den stora dagen, befrielsens dag.

Hebreerbrevets författare beskriver hoppet som ett själens ankare. Det har också blivit en symbol för hoppet i kristen tradition. Ett ankare håller en båt på plats och hindrar den från att driva iväg. Så är hoppet förankrat i Guds verklighet, i det han har gjort för oss.   Hoppet förankrar oss i Kristus, vilket gör att vi inte driver vind för våg under livets stormar.

Jag fortsätter serien om realism och hopp, men ska här koncentrera mig särskilt på hoppet. Det är svårt att tänka sig ett liv utan hopp, det är en så självklar drivkraft, allt ifrån det mest triviala om att vi hoppas på bra väder under semestern till det allvarligaste, att vi hoppas någon överlever en svår olycka eller sjukdom, eller om att kriget ska ta slut.   Så länge det finns liv finns det hopp. Där hoppet slocknar helt blir det tungt att orka vidare. Vi är alla smärtsamt medvetna om de reella livsvillkoren, hur verkligheten ser ut med alla svårigheter och lidanden. Därför behöver vi både hopp och tröst . Gud kallas i NT både för hoppets och tröstens Gud. Världsläget är osäkert och allvarligt, som så många gånger förr i historien, och vi hoppas och ber för alla de människor som drabbas av krig, fattigdom, orättvisor. och om lösningar på de stora problemen.

Gud vet vad det är att vara människa i och genom sin Son Jesus och han är den som på djupet kan trösta och ge oss hopp.

Det är  en stor skillnad mellan vanligt mänskligt hopp som saknar den kraft som kan förändra en situation till det bättre, och det hopp som bygger på det Gud i sin allmakt sagt och verkat. Han har makt att både förvandla oss och hela skapelsen till sin ursprungliga plan när tiden är inne. Anledningen till att vi kan känna verkligt hopp finns alltså ytterst inte i oss själva eller mänskliga inrättningar utan bara hos Gud själv.

Det är dock betydligt allvarligare att sätta sitt hopp till människor, vare sig det är religiösa, politiska eller andra ledargestalter.  Mer om det i kommande inlägg.

Men det hopp vi hyser till Gud är fast och orubbligt, det han har lovat kommer han att uppfylla, Hans vilja är fast och går att lita på, det blir till sist som han har lovat. Hoppet hör också samman med Guds löften, vi kan hoppas på Gud för att han har gett sina eviga löften. Rent teologiskt är hopp och tro sammanlänkade ,  eftersom hoppet vilar på Kristi uppståndelse och återkomst, och vår egen uppståndelse, som utgör kärnan i vår tros bekännelse till Gud. Hoppet är till sin innersta karaktär eskatologiskt och ser fram emot Guds åerupprättelse av sin skapelse vid Jesu återkomst. Hoppet ser tillbaka på Guds gärningar i historien, hur han uppfyllt sitt Ord, och kan därför med full tillförsikt blicka framåt ända till tidens slut. Hoppet är livsnödvändigt för oss troende i en värld så präglad av destruktiva och mörka makter. Det strålar som ett ljus i mörkret och påminner oss om Guds seger, hans nåd och godhet. Det är som en blinkande fyr i natten. Guds ljus ska segra till sist, hans kärleks ljus ska skingra alla skuggor.

Aposteln Petrus skrev: i sitt första brev  Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. 5 Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.

Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast. (Hebr 10:23).

+++

Bibelns böcker innehåller det mesta av mänskliga känslouttryck, alltifrån djupaste smärta och ångest till förtröstan och tacksamhet. Det är hoppet som bär den troende människan, att bönen ska besvaras att det till sist ska sluta väl . Hoppet omnämns ca 130 ggr i Bibeln, varav många gånger i Psaltaren, och ett femtiotal i NT. Jag återkommer till några några andra bibelsammanhang i kommande inlägg. Men detta får bli avslutningssorden:

Psalt 42: Varför så bedrövad, min själ,

varför så orolig i mig?

Hoppas på Gud.

Jag ska åter få tacka honom,

min frälsning och min Gud.

Paulus skrev i Rom 15: Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.

De gudsmänniskor vi möter i Bibeln var inte förskonade från lidande och orättvisor av olika slag. Men de förtröstade på Gud och fick nåd att vara uthålliga i alla svårigheter. Det är genom tro och tålamod vi får det utlovat är, när det än nu blir.

Herren verkade i och genom dem för att genomföra sin vilja trots allt motstånd, vilket ledde fram till historiens höjdpunkt när Jesus levde, dog och uppstod på vår sargade jord.

Henok vandrade med Gud under sin livstid, liksom Noa, som levde under en helt förfärlig tid av våld, perversioner och laglöshet. Mitt i allt kaos arbetade Gud för att återupprätta ordningarna, de skapelsegivna och välsignade ordningar som finns för att skydda oss människorna. Gud talade till sina utvalde och ingick även förbund med dem och fastställde därmed villkoren för relationen. Jag återkommer till de viktiga förbunden i nästa del. Det har i sin tur att göra med vikten av att vilja höra vad Gud säger, verkligen vilja lyssna in hans röst. Det är möjligt att göra det, något jag återkommer till i del IV.

Deras tro på Gud skyddade dem inte från det som drabbar alla människor i form av sjukdom, olyckor, naturkatastrofer osv, men de höll ut i sin tro och förtröstan, och därför var de också övervinnare. För vad är egentligen viktigast i livet? Paulus skriver att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska bli vår (Rom 8:18). Det värdefullaste vi har är den skatt som aldrig förgår, Gud själv, och vår tro och förtröstan bär oss igenom allt hem till honom. Människan gick, och går fortfarande, vilse på sin egen väg, men Gud kom oss till mötes i den konkreta verkligheten, så präglad av lidande och död. Jesus vet vad det är att vara människa och han blev inte heller skonad från ondskan, orättvisan, smärtan, trots att han var Guds Son och syndfri. Tvärtom drabbade den honom med full kraft för vår skull, men han var i sin stora kärlek villig att betala priset för vår skuld.

Vi är offer för olika omständigheter vi inte valt och kan påverka, men har med Guds hjälp möjligheten att övervinna, att segra över det som vill förstöra våra liv. I Jesus Kristus får vi del av hans seger, till och med över döden. Vi kan inte av egen kraft ens övervinna våra egna synder och svagheter, och ännu mindre den ondes makt. Vi är helt beroende av Gud i allt, att få del av hans väldiga kraft, hans liv, hans nåd.

Vi  tillhör Guds rike som hans barn, samtidigt som vi lever i en värld som inte är under hans goda herravälde. Vi tillhör honom vilket dock inte med automatik betyder att vi är förskonade från olyckor, sjukdomar, och nöd så länge vi lever här på jorden. Däremot är vi skyddade från vår själafiendes inflytande om vi förblir i Kristus. Guds Ord och den helige Ande hjälper oss att förbli i honom, redan leva i Guds rike fast vi är kvar i världen. Men vi lever i hoppet och förväntan på  Jesu återkomst, när det fullkomliga och förblivande segern som Jesus vann över fördärvsmaterna blir en maninfesterad verklighet. Samtidigt pågår den personliga kampen mot allt som vill förstöra vår relation till Gud, andra och oss själva.

I vår oroliga och osäkra tid är livet verkligen en kamp för många och på olika sätt, men det är den andliga kampen jag främst tänker på här. Den vapenrustning Paulus skriver om i Efesierbrevet 6 är just ett skydd i den andliga kampen, mot andemakter i opposition mot Gud. Den skyddar inte automatisk mot sjukdom eller annan nöd. Men vi uppmuntras naturligtvis ändå att be om helande. Jesus botade sjuka, uppväckte döda och gjorde alla slags mirakler. För Gud är ingenting omöjligt och han griper in på olika sätt i människors liv som söker hans hjälp.  Men, som vi vet, och det är något vi inte kan förklara eller förstå, blir inte alla botade, trots att kanske tusentals troende ber för någon. Det tillhör Guds fördolda vilja, och det är alltid bäst att när vi ber om helande så överlämnar vi oss hur det än blir, i Guds goda händer. Att tillhöra honom är mer värt än allt annat, vare sig vi lever eller dör.

Vi får redan här i tiden, i denna onda tidsålder, försmak av det himmelska livet som ska vara helt fritt från sorg, smärta, död, sjukdom, separation. Men kristna som är sjuka, förföljda, och i nöd på olika sätt får ofta fortsätta leva på hoppet om den stora befrielsen vid uppståndelsen. Dock tröstar, styrker och hjälper Gud oss igenom alla svårigheter, som han gjort med sitt folk, sina barn i alla tider.

+++

Vad innebär det då att att övervinna eller segra i biblisk mening? Det finns ju ett kamp-och segermotiv i Skriften som skildrar Guds suveräna strid och seger över satan och de fallna änglar för att befria sin skapelse från deras influtande. Det handlar absolut inte om två jämbördiga parter, på intet sätt är Gud och hans motståndare ens på samma nivå. Gud är Skaparen, och i den krets av höga andefurstar han skapade skedde det uppror mot Guds auktoritet som sedan också spreds till människornas domän med lögnen som främsta vapen. Det var och är ytterst en strid om sanningen, det Gud har sagt, och det satan förvränger med sina lögner. Konskevenserna blev som vi vet katastrofala, relationen till Gud bröts och döden fick makt över mänskligheten.

Varför måste vi på ett personligt plan i ett nytestamentligt perspektiv övervinna, och vad? För att det finns ett djupt rotat motstånd mot Gud och hans evangelium i världen, vilket vi får erfara på olika. Vi måste sträva mot att Guds seger ska bli vår, rent konkret i våra omständigheter, och verka för det i andras liv. Grunden är att Jesus segrat  ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33).

Det är signifikativt att av de 28 bibelställen som innehåller detta verb återfinns 15 av dem i Uppenbarelseboken, som ju skildrar den både för alla tider gällande och samtidigt slugiltiga strid mellan Guds motståndare och den Allsmäktige själv. Där ställs allt på sin spets och är bokstavligen en fråga om liv eller död, för eller mot Gud, för eller mot evangeliets sanning. Priset för denna uthållighet kan innebära döden för Jesu efterföjare, vilket varit en verklighet från början, och är det idag i många länder.  Oräkneliga skaror kristna har torterats och dödats för att de vägrat böja knä och tillbe någon annan än den levande Guden och hans Son Jesus Kristus. Ingen mänsklig härskare som menat sig vara gud, ingen ateistisk eller religiös diktator, har fått kristna att förneka sin tro, och martyrernas skara kommer att växa i antal innan Jesus äntligen kommer tillbaka och gör ett slut på all ondska för gott.

Här passar Paulus ord in: Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12)

I Johannesbreven handlar det om att inte låta denna världens ande ha inflytande över oss som Guds barn. Världen är i den ondes våld och det andliga inflytande som därför finns i världen, står emot Gud och hans Ord. Gud älskar ju världen som han skapde så mycket att han utgav sin ende Son för att alla som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv, men samtidigt är världen fientlig mot Gud.

5: Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. 2 När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. 3 Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga, 4 för allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5 Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?

+++

Det finns mer att säga om dessa teman och jag återkommer kanske för att fördjupa vissa aspekter.

Livet kan vara svårt och fyllt av lidande på olika sätt. Vi är både offer för omständigheter vi inte råder över och andra människors frihet att tillfoga oss skada, men med Guds hjälp kan vi övervinna detta och vända det till något gott. Om det verkar oöverkomligt kan vi i alla fall överlämna saken i Guds hand och vägra låta det onda vinna genom att inte stanna kvar i känslor av hämnd och bitterhet.

Gud har från begynnelsen använt det onda för sina syften mitt i en komplicerad värld där människors felaktiga val skapar lidande och problem. Det stora exemplet är naturligtvis Jesus själv, hur justitiemordet på honom- döden på korset-  gav, och ger liv åt syndare. Det var också resultatet av många människors val, men samtidigt i enlighet med Guds frälsningsplan och vishet. Det är förunderligt att se hur Gud har verkat för att genomföra sin vilja i världen i och genom olika människor. Han är en mästare i att förvandla ont till gott, skapa möjligheter i hopplösa situationer. De människor vi läser om i bibeln hade inte hela bilden klar för sig och förstod inte allt. De fick vandra i tro på de löften Gud gett, att han i sin tid och på sitt sätt skulle uppfylla dem. Det är något vi som har hela bilden så tydligt ser, från bibelns första bok till den sista.

Men hur är det möjligt att övervinna i våra personliga liv? Jag återkommer till den frågan.

En av de mest fascinerande gestalterna i den bibliska historien är Josef. Hans liv har mycket att lära oss om Guds försyn och även om hur vi på ett personligt plan kan förhålla oss i motgångar och under svåra omständigheter. En del menar att han på på visst sätt är en förebild till Jesus Kristus själv. Hans liv skildras ingående i Första Moseboken, kap 35-50.

Jag har redan skrivit om honom i denna serie: https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=3390&action=edit&classic-editor

+++

De flesta känner väl till historien, annars rekommenderas att läsa igenom hela. Den rymmer allt en god berättelse kan erbjuda av spänning. Som i alla skildringar av patriarkernas liv finns familjekonflikter, svek, prövningar och svårigheter, och i den ett lyckligt slut.  Jag kan inte referera hela hela händelseförloppet, men sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om Josefs personliga väg från en lite bortskämd, aningslös och självsäker ung pojke till att bli en mogen man med ett liv i ett annat land, som går från att vara slav till att bli faraos närmaste man.

Han blir illa behandlad av sina äldre bröder som gör sig av med honom och han hamnar till slut efter ännu fler svårigheter och orättvis behandling, i faros hov. Han får ansvaret för att förbereda för och hantera den stora svältkatastrof som drabbade hela området på den tiden. Det sker genom Josefs gudagivna förmåga att tyda drömmar på ett korrekt sätt och förmedla Guds praktiska visdom.

Det som löper som en röd tråd genom hela berättelsen är att Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Utan Guds välsignelse, hjälp och nåd hade det inte varit möjligt. Men Josef fattade också avgörande beslut som visade på hans moral och karaktär.

Det är fantastiskt att läsa om hur Gud gav honom gåvan att tyda drömmar och hur det ledde honom från förkastelsen till upphöjelsen i Egypten. Det finns fler ”drömmare” i bibeln. Tänk bara på Jesu fosterfar Josef,  hur han leddes att fatta rätt beslut från Gud genom avgörande drömmar. Statsmannen och profeten Daniel fick också gåvan att tyda drömmar, vilket gav honom en unik position i det babyloniska riket.

+++

Vad karakteriserar oss människor? Det kan man förstås säga mycket om, men här är bara några aspekter av vad det innebär att vara människa.

Vi tänker, talar, bygger relationer och gemenskaper i kärlek och samhörighet, söker mening och mål och finner vår djupaste tillhörigheten hos Gud. Vi skapar och gläds åt skönheten i natur och kultur, arbetar och betjänar vår medmänniska, inhämtar kunskap och färdigheter, planerar, och … vi leker.  Vi är alltså inte bara Homo sapiens, den tänkande människan, utan även Homo ludens, den lekande människan. För att kunna leva ett fullödigt liv är det viktigt att vara både-och.

Vi lär oss socialt samspel och övar inför vuxenlivets uppgifter genom att leka som barn.  Barnets lek är livsviktigt och helt avgörande för en sund utveckling. Det inte bara lär oss allt detta utan har ett enormt egenvärde i att vara helt närvarande i stunden, gå upp så helt i en lek, känna att kropp och själ samverkar, upptäcka nya förmågor, uppleva glädje att vara med andra, klara utmaningar.

Utan att gå in på alla detaljer om Visheten så ser vi att det finns rum för lek inför Gud. Det hebreiska ordet som översätts med ”lek” i 1917 betyder också behag, jubel, glädje, שַׁעֲשֻׁעִים .    Det är ett oerhört positiv ord och återfinns på 9 ställen i Bibeln.

Gud fröjdar sig över sin skapelse och särskilt över oss. Vi får leva som hans älskade barn i Andens frihet och glädja oss i honom.

När Jesus återvänder till jorden, som den Herre och Kung han är, kommer jublet och lättnaden över att ondskan och lidandet är förbi att vara utan slut. Det är svårt att föreställa sig, men vi kommer att leva i den salighet som Guds fullkomliga närvaro innebär. Inför Guds ansikte är salighet, gemenskap, lovprisning utan slut, dans, kanske också den totala frihetens lekfullhet?

Som människor, vilka kännetecknas av det förunderliga medvetande som gör det möjligt för oss att leva i den här världen och kommunicera med varandra, kan vi också ha kontakt med den överjordiska världen. Det är som allt annat, på gott och ont. Om vi följer den väg Gud utstakat kommer vi rätt, om inte, blir det helt fel.

En bra början är att inse att vi inte av oss själva förstår den andliga världen. Det är Guds och hans goda änglars egen domän, men även de fallna änglarnas och de onda, orena andarnas. De senares enda mål är att bedra, ljuga och snärja människan så att hon inte lär känna  Gud, sin Skapare och Frälsare Jesus Kristus. Vi måste få vägledning och kunskap från rätt källa, som rent logiskt är vårt och alltings ursprung, Gud själv. Han skapade änglavärlden med sin hierarkiska ordning till sin ära och tjänst, liksom han skapade mänskligheten till sin ära och tjänst, men också för en innerlig gemenskap som sin familj på jorden.

Det finns änglar som valde att inte ära och tjäna Gud, och de gör allt de kan för att motarbeta Guds vilja och plan, och de vill ha så många människor på sin sida mot Gud.

Dessa fallna änglar utgör en hierarki av vilka en del andemakter är regionala över städer och länder. De får inflytande genom att människor tillber dem, genom religioner, ideologier, tankesystem, idéer, världsbilder som står i motsättning till det Gud uppenbarat om sig själv i sin Son, i sitt eget Ord. De onda andarna arbetar mer på en den individuella nivån för att förmörka och snärja enskilda människor.

Naturligtvis är själva synden, vår medfödda bortvändhet från Gud, den primära grogrunden för själafiendens verk i våra liv. Den håller oss fångna i självbedrägeri och stolthet. Gud behöver väcka oss att söka honom i omvändelse, ödmjukhet och sanning för att vi ska söka och finna honom, och så nå själva målet för vårt liv. I hans ljus, kärlek, sanning och godhet får vi leva och lära känna honom, och även oss själva bättre.

När vi läser evangelierna ser vi att det var de onda andarna som först förstod vem Jesus var. De kände naturligtvis igen Guds Son, men förstod inte varför han kommit. De kunde inte ens ana Guds frälsningsplan, att han genom sin död på korset skulle besegra deras makt, men de reagerade starkt under hans offentliga tjänst.

Nu fanns i deras synagoga en man med en oren ande, och han skrek: 24 ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är: Guds Helige!” 25 Men Jesus talade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!” 26 Den orena anden ryckte i mannen och skrek högt och for ut ur honom. 27 Alla blev förskräckta och frågade varandra: ”Vad är detta? En ny lära, med sådan makt! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.” 28 Och ryktet om honom spred sig genast överallt i hela Galileen.

I andevärlden vet man att Jesus är Herre, att hans namn är över alla andra namn och att alla måste böja sig för det namnet. Det var de första kristnas bekännelse, och är det alltfort. Därför är det så viktigt för en människa som vill bli bli fri från mörkrets makter att bekänna och uttala dessa ord och tro det i sitt hjärta. Inget annat, ingen annan, får vara Herre i våra liv, inte heller vi själva. Vi är skapade för att leva under Jesu herravälde, bara där finns den verkliga friheten och friden.

Romarbrevet 10: Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. 9 För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. 10 Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. 11 Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam.12 Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. 13 Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

Det var en del av det messianska uppdraget, att besegra de onda andemakterna som plågade och förslavade människorna. Jesus kom med Guds rike på jorden, i ord, med auktoritet, i Ande och kraft att förvandla och befria. Jesus kom för att befria de fångna och ytterst hela mänskligheten bundna av syndens destruktiva makt, och själva döden. Jesus har makt att både förlåta och befria, hela och upprätta en människa till den frihet och värdighet hon skapades för.

Han gav också sina lärjungar auktoritet att i sitt namn driva ut demoner. Det är naturligtvis detsamma än idag, även om vi vet mycket mer om psykisk sjukdom och att gränsen mellan sjukdom och betryck från onda andemakter ibland kan vara svår att urskilja eftersom vi är en helhet av kropp, själ och ande.

I Bibeln är Guds namn representativt för Gud själv, och Jesu namn representerar hans person och  auktoritet. Därför ber vi i Jesu namn. Genom Jesus och i hans namn verkar den Helige Ande, som av nåd skänker Guds fullkomliga välsignelse. Ingen onda makter kan komma åt oss om vi är och förblir i Jesus. Vi är beskyddade och bevarade i hans namn.

Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap från min sida. Ja, visst står ni ut med mig, 2 eftersom jag brinner av iver för er med den eld som kommer från Gud. Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus. 3 Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. 4 Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl. 5 Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar. 6Även om jag inte är någon vältalare, saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er.  … g vill också i fortsättningen handla som jag gör, för att inte de som söker efter tillfälle att vara som vi i fråga om berömmelse skall lyckas med det. 13 Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi apostlar. 14 Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. 15 Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten. Men de kommer att få det slut som de förtjänar.