Vilka krafter är verksamma i vår värld? Vi kan urskilja politiska och religiösa system, ekonomiska intressen, ideologier, värdeladdade kampanjer för att omdefinera den grundläggande skapelseordningen vad gäller identitet och kön, och frågan om vad som är objektivt sant, gott och rätt.  Människor med stort inflytande har ofta utnyttjat dessa olika samhällsområden, som i sig har stor potential att påverka människors sinnen för att tillskansa sig makt, bland absolut makt, och genomdriva sina ideologiska värderingar.

Historien är full av sådana diktatorer, som störtat världen i våld och elände. Idag har vi ett fruktansvärt exempel i Nordkoreas härskardynasti som t o m har tagit Guds plats och inte tillåter annan tillbedjan än av sig själva, och än mindre åsikts-och yttrandefrihet. Vidare islamiska diktaturer som Iran och Afghanistan, en militärjunta i det buddistiska Myanmar, inskränkt religionsfrihet och förtryck i Indien där det enligt religionen är liktydigt att vara  indier och hindu.

Vi minns med fasa nazisternas sataniska agenda att utplåna Guds egendomsfolk judarna, och som rymde inslag av ockultism, darvinism, självförhärligande och viljan till världsherravälde, liksom kommunisternas utopier om ett ”jämlikt” samhälle där det var tillåtet att mörda klassfiender och oliktänkande, samt fascimens diktaturer. Det finns ohyggliga exempel som alla uppvisar samma omänskliga ansikte av rent tyranni, förtryck, förgudligande av den egna ideologin, totalitär makt, felriktad nationalism, våld.

Samtidigt pågår ett globaliserinsprojekt som att leds av en exklusiv elit inom företagsvärlden, bankväsendet, bland politiker, tekniker och olika forskare. Man har arbetat under lång tid för att ena nationerna i en överordnad gemensam ideologi som man menar har lösningar på de stora globala problemenen. De sägs vara en hotande klimatkatastrof, överbefolkning, fattigdom, ojämlikhet och avsaknad av en global enhetstruktur.

Man verkar för vad man kallar ett ”återställande”  efter de senaste stora och kommande kriserna genom att styra om de ekonomiska resurserna och kontrollera dem. Denna självutnämnda elit har det ambtiösa målet att ”rädda planeten” genom att  befrämja en ny världsordning som styr människors liv i detalj. Man har knutit ledarskap inom politik och ekonomi  till sig för att kunna implementera dessa ideer i så många länder som möjligt och sedan kunna genomföra sina långtgående planer. De har verkat i skymundan sedan länge och behöver aldrig stå till svars inför någon, är inte folkvalda och representerar på intet sätt de vanliga människor de säger sig vilja rädda. De arbetar medvetet och långsiktigt utifrån sin egen maktbas för att driva igenom sina planer.

Det kan verka bra med samordnade globala mål som t ex FN:S Agenda 2030 för hållbar utveckling och avskaffande av fattigdom, fred och samarbete, men  strävan efter en likriktad global värld där religion, ekonomi och en slags digital världsvaluta, framväxten av digital övervakning och främjandet av avancerad AI, påtvingad gemensam värdegrund, är destruktiv och kan bland mycket annat bana väg det antikristliga världsrike som bibeltexterna antyder.

En världsreligion, en gemensam ideologi, en valuta,  en global enhet som styrs av eliterna, är ingenting annat än mänsklighetens sista försök att organisera sitt uppror mot Gud. Det kommer att koncentreras i detta antikristliga system, och i den person som kallas den laglöse,  motståndaren till Gud.  Men det är samtidigt förväntat och förutsett av Herren, vilket vi förstår av Bibelns samlade vittnesbörd. Det skulle heller inte kunna ske om inte Gud tillät detta. Det hjälper oss att förstå den tid vi lever i och hålla oss nära Jesus, så att vi inte blir lurade av det som på ytan kan verka och låta bra, men som inte är förenligt med Guds goda vilja och plan för sin värld och alla människor.

+++

Gud älskar den värld han skapat och vill dess bästa och har därför inrättat moraliska lagar för att styra mänskligt beteende, men det har alltid funnits de som överträtt dessa lagar och därigenom skapat förtryck, lidande och kaos. Det handlar om viljan till makt för de despoter som styrt sitt och andra folk  med järnhand, och om en strävan efter världsherravälde.

Det första dokumenterade enhetsförsöket beskrivs i Gen 11,  när man ville  bygga en stad och ett högt torn med spetsen uppe i himlen, för att göra sig själva ett namn och få makt, och inte spridas över jorden, som Gud ville. Dessa trappstegsliknande byggnader, ziggurater , var tempel åt gudarna där  präster utförde riter och b la utforskade stjärnhimlen för att få veta något om framtiden.  Den lokale härskaren stod i förbindelse med detta prästerskap för att stärka sin makt.

Redan tidigt i historien har alltså den världsliga makten samarbetat med det religiösa pästerskapet för att skapa myter om sig själv och därigenom befästa sin kontroll. Ofta ansågs ledaren/kungen också stå i förbindelse med gudarna och han ingick förbund med dem för att vidmakthålla nationens välgång. Den tanken återfinns i många kulturer och har levt kvar in i vår tid.

Det är så att säga grundmönstret för det mänskliga upproret, att skapa en av Gud oberoende enhet och maktstruktur som får legitimitet och kraft att dominera, från gudarna och människoskapade ideologier. Det finns naturligtvis mycket mer att säga om detta, men det skulle föra för långt. Det är dock tydligt att samma strävanden och sätt att verka finns idag, om än i annan form i vår högteknologiska tid.

+++

Det profetiska skeendet i Bibeln beskrev några av de stora världsrikena som dominerat historien. Profeten Daniel kunde till skillnad mot de babyloniska spåmännen tyda kung Nebukadnessars dröm (kap 2) om dessa stormakter och även om hur Gud skulle upprätta sitt  rike. Daniel fick sedan i en egen  dröm  en profetisk syn om de fyra världsrikena och särskilt det sista, som skulle bli exceptionellt i sin grymhet och sitt uppror mot Gud, innan Gud slutgiltigt höll dom och krossade dessa världsliga uppror. Guds rike kommer att  segra till slut och vara för evigt. Dessa profetior har tolkats på olika sätt och de är bland de svåraste i Skriften, men budskapet i dem är tydligt:  Gud har full kontroll över det världshistoriska skeendet och han kommer att genomföra sin plan om att upprätta sitt rike, oavsett vilka maktstrukturer som råder, oavsett motstånd, kaos, förvirring.

Det är bara en tidsfråga när Jesus Kristus kommer tillbaka som den kungars Kung och herrars Herre han är, och det för alltid blir ett slut på alla destruktiva försök att skapa enhet och få kontroll i opposition mot Gud.

Jesus sade att hans rike inte var av denna världen och han visade genom att uppfylla GT:s profetior om sig själv som Messias hur Guds regerande ser ut i praktiken: människor blir försonade med Gud, förlåtna, befriade, upprättade, helade och kallade att betjäna andra. Det är ett rike av sann kärlek och godhet, rättvisa och rättfärdighet, gemenskap, frid och trygghet, sanning och nåd.

Det är på det riket vi väntar och hoppas, och ber och arbetar för att så många som möjligt ska få höra evangeliet om detta rike, om Jesus Kristus. Han är världens enda hopp, enda frälsning.

Vi människor är under hela livet utlämnade åt varandra på gott och ont. Gud vill naturligtvis att vi ska vara goda mot varandra, och det är den stora möjligheten vi alla har. Men han kan inte skydda oss från andra människors agerande, om de inte låter honom hjälpa dem att göra det som är rätt, sant och gott . Därför sker så mycket ont som inte är Guds vilja och som han inte ”kan” stoppa.

Han skulle naturligtvis kunde göra slut på alla ondska och lidande i ett ögonblick, men till priset av att utplåna de människor han älskar och vill se omvända och frälsta. Gud gav oss alla friheten att välja, vilket både innebär en möjlighet att förkasta honom själv, och att medvetet skada andra människor. Det är ett högt pris, både för honom och oss, men ändå den enda möjligheten för Gud som ÄR kärlek. Kärleken förutsätter frihet.

Hans allmakt är som vi väl vet inte av det slaget att han aktivt förhindrar det onda som sker. Den ständigt gnagande frågan om varför vi måste lida, varför vi drabbas både av sjukdom, olyckor och andras onda handlingar, har inget meningsfullt svar eftersom allt detta är uttryck för livets villkor i vår syndiga värld . Gud har åtgärdat detta genom Jesu död på korset, men vi väntar fortfarande på att hans rike ska bli fullt synligt. Under denna väntan lider vi på olika sätt, men är aldrig ensamna i vår nöd eller utan hopp.

Vad vi kan vara absolut säkra på är att Gud kommer att hantera all ondska på domens dag vid Jesu återkomst. Det i sig kräver ett särskilt inlägg, och jag återkommer till det. Men här gäller det förlåtelsens påbud. Den svåra frågan är därför varför kravet på att förlåta förövaren är så kategoriskt och verkar orimligt. Varför måste man som offer förlåta för att själv bli förlåten, vilket ju är helt tydlig i Jesu undevisning?

Vad sker när vi trots all smärta och motstånd ändå förlåter någon som syndat mot oss, som orsakat oss skada? Vi överlämnar egentligen saken i Guds händer och låter honom döma, medan vi själva blir lösta från den destruktiva kopplingen till personen, och den skada som tillfogats oss kan därmed börja läkas. Om vi inte förlåter binder vi den andre till oss själva och blir själva bundna till denne och till själva oförätterna, som då aldrig kan sluta plåga oss. Men om vi förlåter, släpper vi taget, och kan låta Jesus hela såren.

Så egentligen är det för vår egen skull som vi ska förlåta, för att bli fria och i längden också bli helade.  Dels låter vi Gud vara domare genom att lämna saken i hans händer, dels lever vi vidare i en fördjupad relation till vår himmelske Fader, som i sin kärlek kan läka våra sår, hjälpa oss vidare. Det viktigaste vi har att bevara är vårt eget  hjärta från det onda, från det mörker som  hat och bitterhet skapar, och att leva nära Gud. Vad människor än har gjort mot oss, kan det inte skilja oss från Jesu kärlek. Gud är så mycket större än allt detta onda.

Här är en liknelse av Jesus:

Matt 18 21 Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” 22 Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. 26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.

28 Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. 30 Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig. 31 När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. 32 Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. 33 Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. 35 Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.”

+++

När vi trots lidande och kamp ändå väljer att göra som Gud vill och förlåter, blir vi som sagt själva befriade och lösta, och i det långa loppet helade. Vi måste lära oss att leva i förlåtelse, ständigt förlåta , och om minnena av oförätter kommer tillbaka, välsigna den som gjort oss illa. Det är så vi lär oss att blir Guds barn på riktigt, i den tuffa  verkligheten med jobbiga människor och i hopplösa situationer. Jesus är som alltid vår stora förebild, och han hjälper oss att efterfölja honom. Han dog för oss, och för de människor som skadat oss.

Vi kan bara ta ansvar för oss själva och kan välja att förlåta, även om de som skadat oss inte bett om förlåtelse, eller kanske inte ens insett vad de gjort. Vi vet att alla kommer att få till svars för sina gärningar inför Gud. Ingen kommer undan till slut. Men vi hoppas och ber att så många som möjligt blir räddade.

När vi förlåter accepterar vi också på något sätt Guds sätt att verka i världen, vilket kan hjälpa oss när vi kämpar med dessa frågor. Vi är inte förskonade från ondska och lidande, men kan själva med Guds hjälp försöka att inte bidra till detta med våra gärningar, och med vår vägran att förlåta andra.

Jesus, är våra själars herde och vårdare, genom hans sår är vi botade. (Jes 53, 2 Petr 2:18-24). Han känner till allt vi gått igenom, utsatts för, och lider av. Han ser oss och är med oss i all vår nöd, tröstar och hjälper oss. Inför honom kan vi säga som det är, och behöver inte dölja något, inte heller alla negativa och sårade känslor.

Bara Gud vet vilket ohyggligt lidande människor utsatts för dagligen, särskilt kvinnor och barn. Förföljelsen av kristna ökar också, läs gärna här https://www.open-doors.se/,  och be ständigt för våra trossyskon.

+++

Människor med djupa själsliga trauman efter övergrepp och våld behöver särskild hjälp, mycket kärlek och omtanke, lyssnande, samtal och förbön.

För den som vill veta lite mer om detta lägger jag upp denna föreläsning av en kristen klinisk psykolog som arbetat mycket med svårt skadade människor. Hon har också skrivit många läsvärda böcker.

Förlåtelse är Guds kärlek i praktiken. Vi möter denna förlåtande kärlek i och genom Jesu liv. Han var ”syndares vän” som gav människor värdigheten tillbaka genom att förlåta och upprätta dem. Jesus talade sant om deras synd,  men gav också nåd till förlåtelse och nytt liv.

Synd är att inte tro på Gud, inte erkänna honom som Skapare, Herre och Frälsare, inte vilja ta emot hans gåva. Det innebär då att missa målet med sitt liv, som är att älska och tillbe Gud, tjäna honom och ha sitt liv och sin glädje i honom. Det innebär därför också konkreta överträdelser av Guds ord, de andliga och moraliska lagar han inrättat för vårt och allas bästa.

Synden förstör själva livet, relationer till Gud framför allt, men även medmänniskor och en själv. Förlåtelse läker och upprättar. Synden gör människan inkrökt och självisk,  förlåtelse ger rätt perspektiv på Guds godhet, den egna skulden och andras.

Synden förvanskar vår identitet, förlåtelse återställer den förlorade avbilden. Vi är skapade med en hög kallelse, att leva som Guds folk på jorden, men syndens makt drog ner mänskligheten i förnedrande beteende och tillbedjan av avgudar.

+++

Källan till förlåtelse och försoning finns hos Gud, och om vi som skadade och lidande människor har svårt att förlåtea, så finns hjälp hos honom.

Det kan vara mycket svårt att förlåta , särskilt  för de människor som utsatts för olika typer av övergrepp och våld,  och innebär då  en lång och svår process innan man verkligen kan  överlämna saken till Gud. Det måste få ta sin tid och inte forceras, men om viljan att förlåta finns , hjälper Jesus alltid. Han hjälper oss till och med att vilja förlåta. Det är ändå till sist han som är den ende som verkligen kan förlåta, och han gör det i oss om vi ber om det.

Vad vi än har varit om av fruktansvärda saker som gör det svårt att förlåta så vet Jesus hur det känns, och har själv varit med om värre saker. Han var till skilnad från oss helt syndfri och oskyldig , men blev behandlad som en förbrytare och dödad. Han vet vad förkastelse, förtal, misshandel och ondska är, ändå förlät han alla som var skyldiga till hans död, och alla som under seklernas gång satt sitt hopp till honom.

Det var allas vår synd och skuld som dödade Jesus, och han dog lika mycket för de människor vi har svårt att förlåta som för oss själva. Vi har alla syndat och förlorat härligheten från Gud, och vi blir alla räddade genom att tro på Jesus.

Det är samtidigt ett uttryck för tacksamhet över att vi själva blivit förlåtna, och  en ren lydnadshandling gentemot Guds ord . Han har befallt oss att förlåta, för vårt eget bästa Skadan någon/några har tillfogat oss  är redan skedd och kan vara djup, men i jämförelse med den skada oförlåtelsen skapar är i längden så mycket större och får konsekvenser in i evigheten. Oförlåtelse skapar bitterhet och många mörka känslor och tankar.

Den binder, förstör och påverkar vår relation till Gud och andra negativt. Den innebär faktiskt också att vi gör oss till domare över andra, och vill straffa andra, kanske till och med hämnas. Förlåtelsen är  en  läkande kraft.  Det är det djupaste uttrycket för vår älskande Faders nåd mot oss syndare, när han lät sin Son bära hela börden av all synd, skuld och allt vad det innebär av konsekvenser för oss och andra.

Men bara Gud kan döma, straffa och frikänna, han som känner till varje människas innersta bevekelsegrunder, varför hon handlar som hon gör. Gud ser sanningen, vilket inte betyder att han slätar över allvaret i gärningarna. Absolut inte, vi måste alla stå till svars inför honom i hans allt genomträngande ljus.

Vi förstår heller inte alltid hur vår underlåtenhet, likgiltighet, eller direkta synder har påverkat andra. Om vi dömer andra är vi själva utlämnade till andras dom, förutom de andemakter som får tillåtelse att plåga oss.

Konskevenserna av oförlåtelse är så stora i form trots att vi själva fått så oerhört mycket förlåtet av Gud själv.

+++

Det finns några frågor som jag återkommer till i nästa inlägg:

Hur ska vi tänka och bedja för att komma igenom en personlig kamp för att kunna förlåta, försonas  och finna frid? Varför är det så viktigt?

Vad finns det för hjälp att få på vägen dit?

Måste vi förlåta även om de som gjort oss illa inte ber om det, eller ens är medvetna om sin skuld?

Jesus talade om förlåtelsens betydelse i olika sammanhang, och jag återkommer till fler bibelställen, men här följer uppmaningen att förlåta direkt efter undervisningen om hur vi ska be.

Det är en fråga som människan har ställt sig i alla tider och som man sökt få svar på i astrologin och andra spådomskonster. Livet är ju i högsta grad osäkert och farofyllt. Allt kan tas ifrån oss oväntat och hastigt, vi har inga garantier om en god framtid. Men den som tror sig kunna veta något om framtiden får också makt och kan planera. Därför fortsätter människor i vår sekulariserade tid att läsa horoskop, söka vägledning i det ockulta. Man vill ha kontroll och makt över sitt livsprojekt. Men vi är kallade att leva i tro och förtröstan på Gud, vår himmelska Fader, som har kontroll och makt att leda oss och hjälpa oss.

Det är också det faktum som mer än något annat visar vår begränsning i tid och rum, hur mycket man än vill inbilla sig något annat, och som skiljer oss från Gud, den Evige. Vi är bundna av nuet, och kan bara minnas det förflutna och föreställa oss framtiden på olika sätt. Bara han visste från begynnelsen vad som skulle ske fram till tidens slut, och han har förutsagt det långt i förväg. (Je 46:10.) Det som skiljer avgudar från den levande Guden är just att de inte kan förutsäga framtiden. Det som är dåtid, nutid och framtid för oss är kanske ett ögonblick för Gud. Tiden är något filosofer och fysiker ännu debatterar från olka utgångspunkter.

Jesus uppenbarade vad som skulle ske i den omedelbara framtiden efter sin död och uppståndelse, och vid tidens slut. Jag har skrivit om detta i andra inlägg, men vill bara här säga att vi inte vet de exakta tidpunkterna för vad som kommer att ske , eller hur det kommera att gå till, men vi har fått ”tecken”, som gör att vi kan ana när det börjar dra ihop sig för den sista tidens händelser innan Jesu återkomst. Han berättade om tecknet för sin återkomst och denna tidsålderns slut, Matt 24. Tecken pekar ju på något annat, på själva händelsen. Vi vet i stora drag vad som kommer att ske, just för att Herren låtit oss få veta det vi behöver veta för att vara förberedda på hans återkomst och välja rätt inriktning för våra liv.

Bara Gud har en total överblick och känner till alla orsakssamband bakom det som sker. Hur våra val räknas in i de stora sammanhangen, och hur hans försyn och vilja ändå kan ske,  är omöjligt att förstå. Det övergår vårt förstånd.

+++

Hur kan bildade människor med kunskap om vetenskap ändå söka vägledning för sin framtid i i zodiakens stjärnmönster? Stjärnor är ju bara materia, som består av väte, helium och några andra tyngre grundämnen och bildas i gas och stoftmoln. Hur skulle de rent faktiskt kunna påverka oss, vårt själsliv, vårt andliga liv? Det är ju en helt orimlig tanke.

Stjärnor, galaxer vittnar om Guds skaparmakt och härlighet och förkunnar hans ära , som allt annat skapat. När vi ser Guds storhet på stjärnhimlen och i naturens alla under förstår vi hans oerhörda kraft, vishet och skönhet.

Psaltaren 19 :Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.

3 Dag berättar för dag, natt ger kunskap till natt,

4 utan tal och utan ord,utan att man hör deras röst.

5 Deras röst når ut över hela jorden,

deras ord till världens ände.

Psaltaren 147: Han bestämmer stjärnornas antal,

han nämner dem alla vid namn.

5 Stor är vår Herre och väldig i kraft,

hans förstånd är utan gräns.

+++

Men  ”de vise männen från Östern”, (Matt 2:1-12)  visste att något exceptionellt hade skett när de upptäckt en ny och starkt lysande stjärna (vad den än var)   på himlen,  vilken de förknippade med det judiska folket. Det är ju intressant att det just är Matteus som berättade att dessa var bland de första som förstod att judarnas kung hade fötts, och att de reste till Jerusalem för att hylla honom, och när de fått höra profetians ord, också begav sig till Betlehem. Matteus anses ju vara det mest judiska av evangelierna. Ändå fick dessa hedningar vara bland de första som proklamerade Messias födelse.

Kan det ha funnits kvar en kunskap om Israels Gud  från profeten Daniels tid? Han levde ju i Babylon och höll fast vid sin tro på Israels Gud och hans ord, samtidigt som han blev upplärd i kaldeernas litteratur och språk, där kunskapen om stjärnhimlen .  Hur kunde dessa mager annars förknippa den nya stjärnan med judarnas kung? Det finns mer att säga om detta och jag återkommer kanske till det.

Kan Zodiaken ändå lära oss någonting om Guds frälsningsplan? Stjärnorna kan rent logiskt inte säga något om våra små liv här på jorden, men de kanske kan visa något om Gud själv.  Här är några intressanta klipp om detta av den eminente bibelteologen Mike Heiser.

+++

I alla tider har människor undrat och ibland oroat sig för framtiden och velat veta hur det ska gå i smått och stort, på ett personligt och kollektivt plan.

I alla kulturer har det därför funnits siare, spåmän, visa män och kvinnor som påståtts kunna läsa tecknen i skyn, eller i syner, och därmed förutspå framtiden. I den bibliska historien har det funnits profeter och siare  som talat på Guds befallning, men sättet de mottog denna övernaturliga kunskap skiljer sig markant. De försatte inte sig själva i trans, tittade inte i djurs inälvor eller använde andra spådomsmetoder som grannfolkens spåmän gjorde. De kallades av Gud till denna tjänst, ett ämbete ingen sökte frivilligt eftersom konsekvenserna av att tala Guds sanning bland människor som inte ville höra den, blev svåra och smärtsamma.

Kraven på profeterna i GT var också höga . Om det som profeterades inte skedde visade de sig inte tala på Guds vägnar och var således falska profeter och domen över dem blev hård (Femte Mos 13:5). Därför kan man ana att människor var försiktiga med att hävda ”Så säger Herren”…

En siare (הָרֹאֶֽה, roeh, en som ser)  och profet (נָבִ֣יא, nabi) är egentligen bara olika beteckningar för samma företeelse, orden används i olika sammanhang. De hörde ord från Gud och fick visioner.   Det handlar om att korrekt uppfatta vad Gud säger och förmedla det, vilket uttrycks i den ständigt förekommande frasen: ”Herrens ord kom till..”

Människan skapades ju för att höra och lyda Gud, ”se” och förstå hans vilja och vägar, så det är egentligen inte så märkligt. Proferna är snarare exempel på de hur människor ska vara  enligt Guds skapelseordning och vilja, sådana som vill höra och göra det Gud säger.

Därför visste  de gammaltestamentliga profeterna  med sig att de var kallade av Gud på ett sådant sätt som gjorde att de vågade vara Guds röster i sin tid och förmedla hans ord och vilja. De stod också fast i förbundet, i Guds bud, och profeterade utifrån den kontexten. Profeterna hävdade hela tiden vikten av tron på det Gud sagt och gjort för folket, lydnaden och troheten mot honom, och faran i att tillbe andra gudar. De var förbundets talesmän och manade ständigt folket att omvända sig, tro och följa Herren i allt. En profet kunde aldrig, och kan aldrig än idag eller någonsin, tala i strid med Guds ord i Skriften och vara en sann profet.

Jesajas kallelse t ex var ju extraordinär, läs gärna  kap 6 själv! De två andra stora profeterna, (vilket är lika med större textmassa, inte dignitet) Jeremia och Hesekiel, hade också tydliga och mäktiga kallelseupplevelser.  De både hörde Gud tala och såg syner, visioner, vilket  gäller flera av  dem. Övriga profeter upplevde också kallelsens tyngd och situationens allvar i vilken de skulle tala Guds ord i tider av avfall och nöd.

De profeterade också om framtiden och vi har sett att det gått i uppfyllelse, särskilt de messianska profetiorna som handlade om Kristi första ankomst. Vissa profetor väntar på fullbordan i sin tid och ska uppfyllas vid Jesu återkomst. Vad gäller nationer, folk och världsläget i stort så kommer även dessa att uppfyllas i sin tid, men det är ännu svårt att ha en klar överblick över , utifrån Daniels bok och Uppenbareseboken.

Jag ska fortsättningsvis skriva om några av dessa profeter i Bibeln. Den första som omnämns som profet,  är Abraham (Gen 20) ett ord som förekommer 26 ggr i GT. En betydelsfull profetia i 5 Mosebok 18:15f, är att Gud ska resa upp en profet som Mose. Det finns över 60 nämnda profeter i GT, många helt okända som talade ett ord från Herren i en speciell situation och som inte lämnat några spår efter sig. Vi har ju skriftprofeterna, som består av de tre stora böckerna, och tolv kortare böcker (bokrullar), som jag återkommer till.

I församlingens första tid fanns det också profeter, vilket jag återkommer till. Hur är det idag? Finns det ”riktiga” profeter som frambär budskap från Gud? Det gör det säkert, men samtidigt finns många fler som påstår sig tala ord direkt från Gud. Det är en avdelning för sig som kräver stor försiktighet och prövning, för att ta reda på om de verkligen gör det. Samtidigt kan varje troende i sitt  mindre sammanhang tala i enlighet med Guds ord, uppmuntra och kanske förmana.

En annan fråga man kan ställa sig är om falska profeter kan säga något som rymmer en viss sanning? Med tanke på alla kulter, sekter och religioner som hänvisar till vissa utvalda delar av Bibeln, men sedan lägger till egna utsagor och läror som motsäger den, och som samlar stora skaror människor, måste man tyvärr säga att så är fallet. Jesus varnade oss för bedrägeri, falska profeter och sådana som säger sig vara messias. Det är oerhört viktigt att kunna skilja mellan det falska och bedrägliga budskapet och det som verkligen kommer från Gud.

+++

Jag börjar med  några inledande ord om en fascinerande och viktig gestalt, nämligen Elia, och fortsätter i nästa del om honom och hans tjänst. Det är så speciellt med hur han plötsligt dyker upp i historien, vi får inte veta något om honom personlgen, utan det centrala i berättelsen är från början att han är Guds tjänare, sändebud och profet. Han verkade i en mycket mörk tid, som präglades av stort avfall och kaos.

Det passar bra att under den mörkaste tiden på året tänka på ljus i olika bemärkelser. Det finns så många aspekter av detta förunderliga fenomen. Rent fysikaliskt vet vi ju att det ljus vi kan se utgör en liten del av den elektromagnetiska strålningen och att vår varseblivning sker inom detta smala spektrum som utgör vår verklighet, den värld vi skapades för att leva i.

Utan ljus, inget liv- allt är beroende av ljuset. Vi skulle inte kunna existera utan det. Vi tar det för givet, något absolut sjävklart, att solen går upp och ner på denna fantastiska planet vi kallar vårt hem. Men de nödvändiga förutsättningarna för att liv skulle kunna uppstå på jorden är så perfekt avpassade för just det, att det borde vara omöjligt att tro på slumpens verk. I så fall är det en mycket intelligent slump…

Gud sade: Varde ljus! Vad betyder det? Det var en förutsättning för utvecklingen av materia och energi. Ljus är ju både våglängd och partiklar och hur det hänger samman med kvantfysiken och vårt medvetande är fascinerande, men  för svårt och stort att fördjupa sig i.

Men ljus är så mycket mer än fotoner. Vi får ju veta att Gud ÄR ljus, och att inget mörker finns i honom. Därför är han  också upphovet till det sanna andliga ljuset. Detta oskapade, osynliga ljus blev synligt rent fysiskt i och genom Sonen, Jesus Kristus. Han är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild. Gud. Guds ljus kom alltså in i världen genom honom. Guds väsen, att han ÄR ljus, kan vi ju inte förstå bredden och djupet av. Det tillhör den gudomliga verklighet, som vi visserligen redan här på jorden blir delaktiga i som Guds barn, men ännu inte kan erfara i dess fullhet.

Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. 4 Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Gud som sade: ”Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus. 2 Kor 4

I Johannesevangeliets inledande kapitel läser vi om detta livbringande evangelium, de glada nyheterna om vår räddning undan död, synd och mörker.

Jag återkommer tilldessa mäktiga ord i nästa inlägg. Johannes,  kan sägas vara ljusets evangelist på ett särskilt sätt. Ljus nämns där 23 gånger, och även i breven, nedan från 1 Joh 1:.

Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. 6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. 7 Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8 Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.

Ljus är ju en oerhört stark metafor för sanning, godhet, renhet, rättfärdighet, helighet, kärlek, frihet. Gud är allt detta, i kontrast till de mörka, lögnaktiga makter som vill föra människor vilse, in i fångenskap. Det finns ett andligt mörker som består i avsaknaden av Guds sanna ljus i Kristus, och innebär död, avsaknaden av liv och ljus i gemenskap med Gud.

Gud säger ännu sitt:  Varde ljus! i varje människas liv. Han bringade ljus och ordning i den skapade världen, och ljus, liv och frid för var och en som vänder sig till honom.

Det är svårt att tänka sig kristen tro och liv utan  sång och musik. En troende människa är också en lovsjungande människa  Det pågår ju en ständig lovprisning inför Guds tron i det himmelska, och över hela jorden stiger lovprisning och böner upp till Gud dygnet runt.

Vi är skapade för tillbedjan av vår Skapare och Gud, för glädjen i att lovprisa honom med sång och musik. Musiken är så djupt förankrad i oss som människor. I alla kulturer och tider har man uttryckt sig i ord och ton, och med dans, även om det är stor skillnad till vem man riktar sin tacksägelse, bön och lovsång. Detta ursprungliga behov återspeglar säkert också det himmelska verkligheten, som ju är fylld med den vackraste musiken.

Därför har den judiskt- kristna traditionen alltid betonat den tillbedjan som ger Gud all ära, och som grundar sig i det han uppenbarat om sig själv i sitt ord. Den går inte utöver detta utan sker i ande och sanning, i ödmjukhet, renhet och överlåtelse.

De första kristna samlades till gudstjänst med bön, bibelläsning, förkunnelse, nattvard och hymner. Vi vet inte hur det kan ha låtit, vilket skulle vara mycket intressant att höra, men det fanns kanske kvar ett tonspråk från det gamla förbundets tid .

En viktig bok i Bibeln är ju just en bön-och hymnbok med musikaliska instruktioner, Psaltaren, som också tonsatts i modern tid. Den innehåller en samling lovsånger, Tehillím på hebreiska, som skulle sjungas och ackompanjeras av någon typ av stränginstrument.

Kung David  var ju känd för sitt vackra harpospel, och 73 psalmer tillskrivs honom. Han kallades ”Israels ljuvlige sångare” (2 Sam 23:1).

Instruktionerna för lovprisningen i templet  är detaljerade, och om det vi ännu mindre, men det måste ha varit mäktigt med tanke på det stora antalet av utbildade lovsångare, och den mängd cymbaler, harpor och trumpeter som användes.

Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. 12 Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter. 13 När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började lova Herren för att han är god och för att hans nåd är evig – då uppfylldes huset, Herrens hus, av ett moln 14 så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus. (2 Krön 5)

+++

Men det första lovsångsmöte vi läser om i Bibeln är från Exodus, kap 15. Efter Guds  mäktiga och mirakulösa befrielse från Egyptens slaveri sjöngs denna sång.  Jag väljer ut vissa verser ur detta långa textsammanhang.

”Jag vill lovsjunga Herren, högt är han upphöjd.

Häst och ryttare störtade han i havet.

2 Herren är min styrka och min lovsång, han blev min frälsning.

Han är min Gud, jag vill prisa honom, min fars Gud, jag vill upphöja honom.

3 Herren är en stridsman, Herren är hans namn.

4 Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän. …

11 Vem är som du bland gudarna, Herre?

Vem är som du, härlig i helighet,

värdig fruktan och lovsång,

du som gör under?

12 Du sträckte ut din högra hand, och jorden slukade dem.

13 Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,

du förde dem med din makt till din heliga boning.

17 Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, den plats som du gjort

till din boning, Herre, den helgedom, Herre, som dina händer berett.

18 Herren ska regera alltid och för evigt.”

”Lovsjung Herren,  högt är han upphöjd! Häst och ryttare störtade han i havet.”

Jag återkommer till fler exempel i Gamla Testamentet.

+++

Vad gäller Nya Testamentet   är det lika självklart att Guds folk sjöng i gudstjänster, på sammankomster och i hemmen. Ibland talades böner och lovprisning ut, ibland sjöng man ut dem.

Lukasevangeliet inleds med Marias lovsång, (1:46), som påminner mycket om Hannas lovsång i 1 Samuelsboken 2:1-10).

När Jesus instiftat nattvarden, och före sitt lidande och sin död,  sjöng han de traditionella pslamerna som hörde till påskifirandet tillsammans med sina lärjungar , 113-118.

Det finns många lovsånger i Bibeln och jag kommer i denna serie att belysa några av dem. Många av dem också har blovit tonsatta genom århundraden och inspirerat till hymner, psalmer och lovsånger.  Det finns en nästan oöverblickbar stor skatt av psalmer, sånger, visor, hymner, lovsånger i världen.

Redan i den första meningeni de fyra olika evangelierna kan vi utläsa något om  den teologiska avsikten bakom upplägget. Matteus börjar med Βίβλος γενέσεως, biblios geneseos, Boken om Jesu Kristi, Davids Sons, genealogi, släkt. Det är ju en populär sysselsättnig i vår tid att ta reda på sina rötter genom att använda sig av genealogiska släktregister på Internet. För Matteus var det ännu viktigare, av väl förstådda skäl, att redan i  den första meningen fastslå, att den Jesus som hans evangelium handlar om, härstammade från Abraham, via kung David. Den Jesus som under sin offentliga tjänst förkunnade och undervisade om himmelriket, botade sjuka och drev ut demoner, dog och uppstod från de döda, var just den Messias som Gud utlovat genom sina profeter. 

Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. (Matt 1:17).

Matteusevangeliet är det längsta evangeliet med sina 28 kapitel och står först i Nya Testamentet, vilket ger en logisk övergång från det gamla förbundets skrifter till det nya. Den sista boken i GT är ju profeten Malaki (mitten av 400-talet f Kr) . Det judiska folket hade återvänt från den 70-åriga exilen i Babylon och hågkomsterna av den levande förbundsgemenskapen mellan folket och Gud hade bleknat, liksom profetrösten tystnat. De sista verserna (5-6)  innefåller profetian om att Gud skulle sända profeten Elia , vilket uppfylls i inledningen till Jesu offentliga gärning när Johannes döparen träder fram som den utlovade vägröjaren till Messias själv , kap 3. Johannes var en profet efter den stora förebilden Elia, i hans kallelse, anda och kraft. Det var samtidigt uppfyllelsen av Jesajas profetia.  Han förkunnade omvändelsens budskap som skulle förbereda folket inför Messias framträdande. Jesus bekräftade senare hans kallelse i kap 11:

Kontinuiteten är tydlig, det Gud utlovat genom sina profeter går i uppfyllelse när hans Son föds in i det folk som varit hans särskilda förbundsfolk . Tiden hade kommit för genomförandet av  den permanenta lösningen på syndens problem. Det hade hanterats på ett symboliskt och provisoriskt sätt genom offertjänsten i tabernaklet och sedermera templet, då synden övertäckts genom ställföreträdande djuroffer. Nu skulle Guds frälsning bli uppenbar, inte bara för det gamla förbundsfolket, utan för alla folk, när Jesus som Guds lamm tog hela världens synd på sig för att försona mänskligheten med Gud.

Matteus ordnade sitt material på ett mycket genomtänkt sätt för den framför allt judiska grupp han vände sig till, för att framhäva att Jesus var den Messias, av Davids släkt, som profeterna utlovat i sina skrifter, den nye Moses som instiftade ett nytt förbund och gav sin församling himmelrikets lag. Han är därför också den som citerade Gamla Testamentet mest,  Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas, är en fras vi möter många gånger.

Evangeliet är uppbyggt på en femfaldig struktur av stora sammanhängande tal som på ett naturligt sätt sammanflätas med berättelsen om Jesu offentliga tjänst. Vad gäller femtalet kan man tänka på de fem Moseböckerna Vi känner till  Bergspredikan, kap 5-7, utsändelsetalet, kap 10, liknelsetalet, kap 13, om församlingen i kap 18, och det eskatologiska talet, kap 24-25. Som tidigare påpekats fanns dels den s k talkällan, ett muntlig skatt av Jesus-ord, och det äldsta evangeliet Markus som källor. Matteus berättar också om Jesu födelse, där detaljerna skiljer sig till en del från Lukas skildring. Dessa olikheter och även likheter mellan evangelierna har genererat ett stort  forskningsområde som det är omöjligt att gå in på, och även ointressant för vi kommer säkert ändå att ha en del obesvarade frågor kvar. Vi har den inspirerade texten att förhålla oss till och allt det den ger oss. Det skrevs med all sannolikhet före Jerusalems förstöring år 70.

Matteus var apostel, troligtvis den tullindrivare som det berättas om i evangelierna som kallades av Jesus att följa honom. För övrigt vet vi inte så mycket om honom själv, evangeliet handlar ju om Jesus. Men vi kan utgå ifrån att Matteus som på ockupationsmakten Roms uppdrag tog ut tullar av sina landsmän, inte var särskilt populär bland dem. Folket tyngdes av de olika höga skatterna, och måste dessutom betala tull  t ex vid stadsportarna för att kunna sälja sina varor på marknaden, och många andra punktmarkerade aktiviteter. Det var ett hårt liv för den vanlige israelen, och den som samarbetade med det förhatliga Rom blev illa sedd. Det var kanske därför Jesus sade detta när han också markerade sin kallelse av den utstötte tullindivaren genom att gästa hans hus.

Ibland är det bra att påminna sig om de rikedomar vi har som kristna, och en av dessa är friheten. Det vi av nåd, helt utan vår förtjänst, fått från Gud är hans kärlek, och vetskapen om att vi är djupt kända av honom. Vi är förlåtna, har fått ett grundmurat hopp om evigt liv efter vår fysiska död och får leva i en trygg gemenskap med universums Skapare, vår himmelske Fader i Kristus. Vi har fått frihetens stora gåva, att inte längre vara slavar under lagen, synden och döden, att inte vara utelämnade åt andemakter, att slippa leva i ovisshet om vem Gud är och vad han vill.

Frihet är inte bara centralt i den nytestamentliga uppenberelsen, utan genom hela Bibeln. Det handlar om andlig frihet från avguderiets slaveri, själsligt betryck , liksom även konkret befrielse från förtryckets slaveri.  För den som varit förslavad och bunden är frihet det bästa som kan hända. Här citerar jag från Romarbrevet 8 där Paulus beskriver den kristnes situation.

Jag ska i kommande inlägg reflektera över Galaterbrevet, där Paulus beskriver igenom den legala grunden för vår frihetsdeklaration och hur Kristi verk på korset för oss ska förstås utifrån det Gamla Testamentet. Inför risken att församlingen ska förlora den dyrbara frihet Jesus gav sitt liv för genom lagiskhet, blir han ovanligt skarp i sin argumentation.

Gud gjorde allt det svåra för oss, han tog vår stora skuld på sig själv för att kunna ge oss den verkliga friheten. För den som tror på Jesus och är andligt pånyttfödd och därför Guds barn, har redan kontakt med det himmelska. Genom sin helige Ande bor Gud i oss och  då är det ”enkelt” att be och ta emot från honom.

Det behövs inga särsklida andliga övningar för att försätta sig i stämning eller göra sig mottaglig genom andliga metoder, annat än att bara stilla sig och tala med Gud, läsa hans ord och lyssna in hans röst. Vi lever i tro, förtröstan och överlåtelse, vilket är ett botemedel mot andlig prestation och prestige. Det är Gud som verkar i oss och som är själva garanten för vår fullkomliga befrielse och upprättelse. Han har redan gjort allt för oss och det största vi kan vara och bli, är hans älskade barn.

Denna vår frihet i Kristus är så mäktig att den har potentialen att påverka hela skapelsen. När vår Herre och frälsare kommer tillbaka och vi vid uppståndelsen äntligen blir till fullo vad vi redan är här i tiden, innebär det också att själva skapelsen ska befrias och förvandlas. Det är något vi inte förstår hela vidden av, men kan glädjas åt i den här tiden med alla dess lidanden.

Som kristna är vi medborgare i Guds rike samtidigt som vi lever i den här världen.

Det är en balansgång som inte är enkel. Världen har påverkats i positiv riktning av kristen tro och liv, men världens ande har också påverkat församlingen negativt med sina värderingar som  går tvärt emot biblisk tro. Det är och har alltid varit till skada för församlingen, och den striden pågår på många sätt. Gud älskade världen så mycket att han utgav sin ende Son, men samtidigt hatar världen honom för att han talade sanningen om dess tillstånd av bortvändhet från honom. Men de människor som verkligen älskar sanningen finner alltid Jesus.

+++

Här ska jag dock belysa en annan aspekt som är mer fundamental för själva frihetsbegreppet. Gud är ju den ende som i kraft av sin auktoritet som Skapare och Herre kan kräva vår lydnad, vilket han avstår ifrån i den frihet han ger oss. På samma sätt som han själv är fullkomligt fri, den absolut friaste av alla, eftersom ingen auktoritet över honom kan styra hans agerande, och framför allt för att han är kärlek, kan han inte ”tvinga” oss att gensvara på hans kärlek.

Den lydnad han vill ha är kärlekens överlåtelse och förtröstan, att vi av hjärtat inte vill göra något som är emot hans vilja, vilket vi ändå naturligtvis misslyckas med i vår svaghet. Men som skapade till hans avbilder förstår vi att frihet är själva förutsättningen för vårt liv, Gud ”måste” skapa varelser med förmåga att välja, att ha moraliskt ansvar. Människan valde bort Gud och fångades i sin ofrihet,  i bundenhet vid synd och död, men vi lämnades inte hemlösa i natten.

Det var en enorm Gud risk tog när han gjorde det naturligtvis, och detta risktagande ledde ända fram till korset där våra självvalda bojor spikades fast en gång för alla. Jesus Kristus, den friaste av alla människor, blev fjättrad som en förbrytare vid korset och offentligt förödmjukad, grovt misshandlad och pinad till döds för att vi skulle bli fria. Det är ett oerhört mysterium som vi inte förstår hela djupet av men som vi kan nalkas med bävan, tacksamhet och tro. Priset för att vi skulle bli fria från satans inflytandet, alla fördärvliga makter, synd och evig skilsmässa från Gud, var så  enormt högt, men han var villig att betala det.

Det finns tyvärr kulter, sekter som använder sig av Bibeln, men som inte har något med vare sig Gud eller bibeln att göra. De kräver underkastelse och utövar tvång, kontroll, manipulation av människor. Även inom vissa församlingar vet vi att farliga själsband, osunt ledarskap och maktanspråk har lett till förödande konskevenser.

Jesus var så annorlunda, än dessa herdar som utnyttjar och leder fåren, folket, fel. Profeten Hesekiel skrev redan om detta falska andliga ledarskap (Kap 34), och det finns varningar för detta på flera ställen i NT. Jesus är som alltid förebilden, att vara en god herde är att ge sitt liv för fåren, inte dominera och yttnyttja.

Petrus skriver i sitt brev: Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: 2 var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill✱, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3 Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. 4 När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.

+++

Jesus är en förebild för oss alla, att låta andra få leva i kärlekens frihet, och samtidigt se till att vi själva inte snärjs i  ofrihetens fällor som människor lägger ut på vår väg för att utnyttja, manipulera eller dominera.

Vi är kallade till frihet, att som pånyttfödda ledas av den helige Ande, frihetens Ande. Andra andemakter tvingar, snärjer och kommer med betryck och fruktan. De verkar genom lögn, förvrängningar av sanningen i Guds eget Ord.

Frihet är oerhört dyrbart i alla avseenden, och något att vara tacksamma för när vi betänker hur långt Gud gick i sin kärlek för att befria oss från synd och andligt mörker.

Hur skulle världen sett ut om inte Saulus fått möta den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus? Det hade med all säkerhet funnits någon annan som fått samma viktiga uppgift, men få människor passade bättre för denna än just Saulus/Paulus (båda namnen användes, något som var vanligt, det senare var hans romerska namn). I detta livsförvandlande möte fick han den stora kallelse att bli en utsänd, en apostel till folken. Han räknas som apostel eftersom han fick denna kallelse av den uppståndne Herren Jesus själv, trots att han själv inte tillhörde den ursprungliga apostlakretsen.

Jag inleder en serie i flera delar om den kanske viktigaste personen i antik historia, som fortfarande påverkar människor över hela världen med sina brev, en liten samling brev till församlingar under det första århundradet i ett litet land, ockuperat och härjat av Romarriket. Världsmakter har kommit och gått sedan dess, men kyrkan finns kvar och de nytestamentliga skrifter som är dess fundament, b la hans brev. En del med Paulus samtida författare läses naturligtvis ännu, men man kan nog med fog säga att Paulus tillhör de mest lästa över hela världen.

Hans brev innehåller ju så mycket som är relevant för oss människor på ett helt unikt sätt i jämförelse med dessa.  Teologi, antropologi, uppmuntran, råd och förmaningar i konkreta situationer, personliga kommentarer som gör breven så levande och säger något om personen Paulus, inte bara den store aposteln och läraren. Han var också enligt dåtidens viktiga retoriska tradition just en oerhört skicklig retoriker i ordets verkliga och ursprungliga mening, att övertyga andra om trovärdigheten i ens argumentation och inte enbart vältalighet. För den intresserade bifogar jag en föreläsning och ett boktips om denna intressanta aspekt av de nytestamentliga skrifterna längst ner.

Gud vet vad han gör när han utväljer redskap för sin tjänst. Hur som helst hade aposteln Paulus en enorm betydelse för den kristna kyrkans början, för en god teologi som grundlades , för pastoral omvårdnad och ett gott församlingsliv, som Jesus tjänare, en förebild i alla tider. Man kan fundera över hur världen skulle sett ut om inte den kristna tron erbjudit ett kraftfullt initiativ till  avguderiet och de många kulterna som band människor i andligt mörker. Då hade hedendomen varit förhärskande med sina många gudar, sin dyrkan av kejsaren, de sociala orättvisorna, avsaknaden av människovärde, kvinnors och barns utsatthet, marginaliserade gruppers utanförskap, våldskultur och sexuell omoral. Samhället var oerhört hierarkiskt och de ”vanliga” människorna utan status och makt var utlämnade till sig själva och familjen för att överleva.

Paulus levde och verkade i denna svåra och komplexa verklighet , politiskt, andligt och socialt. Han var dels rotad i den judiska traditionen, lärde sig från unga år att memorera trosbekännelsen, sedan allt större delar av Skrifterna.  Han lärde sig troligtvis sitt yrke av fadern, som tältmakare av större mobila tält som man tog med sig som tillfällig bostad under en viss tid, tillverkade  av en särskild sorts getskinn. Paulus hade nytta av av detta för sin framtida försörjning på misionsfältet, eftersom han satte en ära i att inte vara ekonomiskt beroende av  församlingarna. Han var oerhört beläst, bildad i de judiska skrifterna med kommentarer, dåtidens intertestamentala litteratur och även av författare från den grekiskromerska litteraturen. Han citerade några poeter fritt ur hjärtat vid sitt tal på Aeropagen.

Han växte upp i en för tiden större kosmopolitisk stad, Tarsus i nuvarande Turkiets sydöstra del vid Medelhavet, känd för sin handel och med gamla anor, storpolitiskt centrum med många olika religioner, flera olika lärdomscentra. Han var van vid de olika religionerna och såg på nära håll hur man utövade olika kulter där,  b la mithraismen, zoroastrismen. Tarsus i Kilikien blev en romersk provins på 100-talet och därför var Paulus romersk medborgare från födseln, vilket han kom att hänvisa till vid några tillfällen.

Paulus studerade i Jerusalem under Gamaliel (sonson till den berömde skriftlärde Hillel, kallad Rabbeh)  i den fariseiska traditionen, som i sin positiva utformning innebar ett avskiljande från religiös synkretism och hängivenhet inför Guds Lag, men som i sin värsta form urartade till självrättfärdighet, andlig okänslighet.

Vi läser till att börja med vad han säger om sig själv i Apg

Johannes Vermeers fantastiska tavla ”Astronomen”.

Var ska man börja när det gäller en så viktig person som aposteln Paulus?  Hans brev utgör tillsammans med de övriga skrifterna i NT den apostoliska grunden för den kristna församlingens tro och liv. Det blir här bara möjligt att fokusera på några punkter som gjort starkast intryck på mig personligen. Det är hans pastorala omsorg om de troende, hans starka kallelsemedvetande och några karakteristiska drag i hans teologi som hör samman med dessa. Jag ska börja med de tidiga breven, som anses vara 1 och 2 Tess och Galaterbrevet. Här blir just dessa punkter så tydliga.

I  1 Tess beskriver han sin verksamhet som apostel med att jämföra sig med både en mor och en far. Det är en så vacker beskrivning och säger mycket om det stora hjärta Paulus hade för församlingarna och vad som drev honom i den ofta farofyllda och mödosamma uppgift att förkunna evangeliet, som han kallats till att göra av Herren Jesus själv.

1 Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves. 2 Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi . Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. 3 Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. 4 Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.

5 Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. 6 Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra7 även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk . I stället uppträdde vi kärleksfullt bland er. Som när en mor sköter om sina barn 8 ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.

9 Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. 10 Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende. 11 Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn, 12 och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.

I sitt andra brev till tessalonikerna skriver han om hur hårt han arbetat för att inte ligga någon till last ( 3:7-9) vilket är ett bland flera exempel i hans brev på hur han ser sig själv en förebild för hur Guds tjänare ska förhålla sig gentemot församlingarna. Han framhäver ofta sig själv som ett levande exempel på flera sätt, något som helt är i linje med den judiska traditionen med lärare (rabbiner), som i sitt eget liv gav sina anhängare konkreta exempel på hur man skulle leva. Det handlade inte bara om att förmedla kunskap i ord utan lika mycket i konkret gärning. 

Paulus var alltså både en ordens och handlingens man. Han levde som han lärde, på samma sätt som hans Mästare och Herre Jesus gjorde. Därför vävde han också in undervisning, uppmuntran och förmaning i sina brev. Det var  olika sidor av budskapet och dess konsekvens i liv och gärning.

Galaterbrevet är värdefullt eftersom vi där får del av Paulus version av sin omvändelse och vad som hände de närmaste åren därefter. Det apostoliska uppdrag han hade och den läromässiga auktoritet som följde av det,  var honom givet av Herren själv. Så här skriver Paulus i kap 1: 11 : 

Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

och i v 15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig , för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna.

Det är därför Paulus i v 6-10 kunde tala med en sådan auktoritet, att han uttalade ett anathema, en förbannelse, över dem som predikade ett annat evangelium i strid med vad de tagit emot. Paulus visste att han fått ett uppdrag från Gud och ett befullmäktigande att förmedla det sanna evangeliet om Jesus Kristus. 

Det är intressant att jämföra med det Lukas beskriver i Apg 9, när Saulus som han då hette, var på väg till Damaskus för att fängsla dem som följde ”den vägen”, alltså var Jesu lärjungar. Lukas berättar om det ljussken från himlen som plötsligt strålade omkring honom (v 3) och han hörde Jesu röst. I Gal 1 skriver alltså Paulus själv, att den Gud som utvalde honom redan i moderlivet och som kallade honom genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i honom, för att han skulle förkunna evangelium bland hedningarna.

Paulus blev också anförtrodd kunskap som dittils varit fördold ( Efes 3:1-5) och han berättar om hur han blivit uppryckt till ”tredje himlen”, till ”paradiset” och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. (2 Kor 12:1-3). Mer om detta längre fram.

Värt att notera är att Paulus efter sin mäktiga omvändelse drar sig undan och har några fördolda år av förberedelse innan han for upp till Jerusalem för att lära känna Petrus och Jakob, Herrens bror. (Gal 1:17-18).

I detta brev visar också Paulus sin omsorg om de troende och sitt ansvar för dem på ett lite annat sätt. Han är förvånad, och mycket upprörd över att de troende så hastigt avfallit från Herren som kallat dem genom Kristi nåd och vänt sig till ett annat evangelium (1: 6-7). I kap 3 läser vi: ”Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?

Denna nitälskan och omsorg om de troende ledde honom att klargöra vidden av det bedrägeri de blivit utsatta för. Han förmedlar här sin klargörande undervisning om trons rättfärdighet, som han fortsätter att utveckla i Romarbrevet senare. 

Han skriver i kap 4:19: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er”. 

Paulus var den bedjande aposteln, som vakade över de troende och gjorde allt han kan för att uppmuntra, undervisa och förmana dem. Det är ett genomgående tema i alla hans brev.

Paulus var ingen teologisk teoretiker, utan jag uppfattar det så att han skriver utifrån en högst personlig erfarenhet av att hela hans rabbinska tankesystem skakades om i det livsförvandlande mötet med Jesus Kristus. Hans teologi och kristologi föddes i det personliga nötet med den Uppståndne. Det är viktigt att komma ihåg att han döptes samma dag och blev uppfylld av den Helige Ande, enligt Lukas skildring i Apg 9:17-18. Han började sedan direkt att predika i synagogorna, att Jesus är Guds Son och Messias.

Man kan säga att resten är en fördjupning av detta ursprungliga kerygma, som var samtliga apostlars budskap.  Sedan vet vi från Paulus egen redogörelse i Gal 1:17 att han som sagt begav sig till Arabien och sedan vände tillbaka till Damaskus. Det var först tre år senare som han for upp till Jerusalem. Vi vet inte vad som hände under dessa år, även om det skulle varit mycket intressant att få veta! Han måste ha levt nära Gud i bön och lyssnande. Paulus poängterar i Galaterbrevet att han inte hade kontakt med Petrus och de andra apostlarna, bara Jakob, Herrens bror.

Han var ju en lärd man, hade suttit vid en av de mest berömda lärde, Gamaliel, och var alltså mycket välutbildad. Enligt Fil. 3:5 var han i fråga om lagen en farisé och i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.

I Gal läser vi:  Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar ( 1:14). Men hans strävanden visade sig inte bara meningslösa utan helt emot mot Guds vilja och frälsningsplan. Det förstod han i mötet med Herren. Det Paulus trodde att han försvarade visade sig strida mot Gud. 

Så Paulus erfor i hela sin varelse brytningen mellan det gamla och det nya, ett liv under lagen och ett liv som en av nåd förlåten syndare. Trons lydnad var det som gällde under den sanne Messias herravälde, som Saulus bokstavligen böjde sig under på Damaskusvägen. 

I sina brev inleder han den traditionella hälsningsfrasen med olika variationer: Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för evangelium (Rom), Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel (1 och 2 Kor, Efes, Kol), och i Galaterbrevet, där hans kallelsemedvetande blir extra accentuerat: Från Paulus, apostel. utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda.

Paulus värnande om evangeliets kärna gentemot allt som kunde förvränga, stoppa eller blanda upp det med lagiskhet eller gnosticism, var både personligt och sakligt. Han hade själv hört Herren tala till honom och kalla honom till tjänst och han studerade sedan de Skrifter han tränats att tolka som farisé i ljuset av uppenbarelsen om Jesus. Vi har i Apg 20:17-36 hans avskedstal till de äldste från Efesus. Det är mänskligt gripande och teologiskt både en sammanfattning och en profetisk varning inför framtiden. Jag ska i kommande delar studera detta mer i detalj.

Sammanfattningsvis kan man säga att Paulus teologi också formades  i det praktiska missionsarbetet, i den konkreta församlingssituationen och i konfrontationen med motståndarna till evangeliet.

Han var i högsta grad en handlingens man, en apostel med ett uppdrag från Herren själv som innebar mycket lidande, men också bedjare, förebedjare, lärare, pastor med omsorg om sin församling. Det är en person som aldrig upphör att fascinera mig och vars livsverk det ännu finns så mycket att utforska kring. Hans brev rymmer så mycket av just detta.

Det finns naturligtvis mycket som är komplicerat vid ett närmare studium av dessa, särskilt vad gäller hans relation till det judiska arvet och lagen. Men jag kan bara ge en överblick utifrån breven och går inte in på hur teologer läser och tolkar dem.

Paulus var  helt Kristuscentrerad. Han ser sitt folks historia genom Kristus som en kraftfull lins, för att förstå den och omtolka sin teologi i ljuset av den Uppståndne Messias . Och inte inte bara Israels historia utan hela världens, från skapelsens början, från Adam till uppståndelsen och Guds nyskapelse vid tidens slut. För honom var det en verklighet han levde i. Det liv han levde efter omvändelsen beskriver han så här: ” Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig” (Gal 2:19-21).

Paulus dog så radikalt från det gamla livet och uppstod i Kristus som en helt ny skapelse. Hela hans teologi och antropologi kanske kan sägas bestämmas av Kristus själv. Han förstår Gud, sig själv och mänsklighetens situation utifrån centrum, som är Jesus Kristus. Jesus är centrum för Guds frälsningshistoria och även vår historia. Det som sker frälsningshistoriskt  f Kr är förberedelser och det som sker e Kr är församlingens tid, när evangeliet förkunnas och människor upptas i Guds rke.Det är i sin tur egentligen också en förberedelse för den slutliga målet, Kristi återkomst och upprättandet av Guds rike.

Historiens centrum och brännpunkt är när Guds Son blir människa, lever ut Guds evangelium, dör för våra synder och uppstår för vår rättfärdigrörelses skull. Det är tillvarons, verklighetens kärna. Vi har alla att förhålla oss till denna kärna, detta centrum, till den levande Herren Kristus.

Han omdefinierade sin förståelse av sin identitet som farisée, av lagen, av livet självt. Därför är uttrycken i Kristus, genom Kristus, med Kristus, till Kristus, för Kristus så vanliga. Det handlar helt enkelt om honom och utifrån denna grund förstår han allt.

Det är särskilt i Efesierbrevet och Kolosserbrevet som Paulus uttrycker sig på detta kristocentriska sätt. Gud är och verkar i och genom sin Son. Det förekommer även i de andra breven, men jag tar några exempel från dem här.

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! 4 Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, 6 till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd 8 som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus. 

11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. 13 I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. 

I Kol 1 har vi beskrivningen av Guds Son, som Gud Fadern skapade allt i, genom och till, och som dog  på korset och utgjöt sitt blod för vår frälsning. Han är också huvud för sin kropp, församlingen. Här får Paulus i ett par meningar med den uppenbarade sanningen om Jesus Kristus. Han är skapelsens upphov, sammanhållande kraft genom sin egen person, målet och meningen med allt. Han är som sagt, också de frälstas Herre och huvud. Det finns en kraftfull polemik mot de gnostiska idéerna i just detta brev.

Särskilt i v 19, där det står: ”Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom”, är apologetik  mot gnostikerna, som talade just om πλήρωμα,  Pleroma. Guds fullhet finns endast i den korsfäste och uppståndne Herren och Frälsaren. Guds fullhet är en person, inte en abstrakt teori om en yttersta enhet. Sonen är skapelsens ursprung och mål och Guds fullhet finns bara i honom.

13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, 16 för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.

18 Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

21 Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, 22 också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp.

Denna Guds fullhet är kärlekens mysterium och vishet,  ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Den visheten kände inte den här världens härskare till eller förstod : Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss.  Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.
 (1 Kor 2:8).

För Paulus var hans liv att leva och dö för Jesus Kristus. Jag återkommer till  hans avskedstal.

+++

Det har pågått en kamp om sanningen från tidens begynnelse. Den utspelas inom varje människa, mellan olika människor, och grupper i ett samhälle, mellan nationer. Att förlora den avgörande kampen får konsekvenser för individer och hela samhällen. Lögnen är en destruktiv kraft som ödelägger liv. Den förstör för offren,  och lögnaren själv inifrån. Lögnen kan vara allt från medvetna strategier att vinna i en konflikt, ett krig, till de små nödlögnerna som inte är illa menade. Den medvetna lögnen är dock genomtänkt, med bestämda mål att manipulera, utnyttja, utöva påtryckning, först verbalt, för att sedan övergå i fysiskt vål. Man har bestämda syften att viseleda, man vill dominera, härska, splittra. Man främjar konspiratoriska tankar, skapar fiendebilder av andra som inte håller med en själv, framhäver sina åsikter som de neda rätta.

Detta är ett väkänt talesätt: ”Krigets första offer är sanningen”, och det ligger mycket i det. Så har det alltid varit. Maktmänniskor är desamma i alla tider. Vi kan nästan dagligen se och höra detta i direktrapporteringen från omvärlden, särskilt kriget i Ukraina. Man måste förvränga verkligheten i propagandasyften för att ge legitimitet åt sitt agerande. Till sist tror man själv på sina lögner, och det formar ens verklighetsuppfattning. Lögnens makt att bedra och förvränga är så stark på olika sätt att den skapar en alternativ verklighet, och det gäller på både det konkret världsliga planet , och det andliga.  Det gäller också individers livslögner, eller bearbetade minnen till sin egen förmån, för att uttrycka det lite snälllare, som tros göra olösta konflikter, egna tillkortakommanden och misslyckanden lite lättare att hantera.

Sanningen kan vara svår att se och erkänna, särskilt utan vetskapen om Guds nåd, att det finns förlåtelse och ett liv i hans ljus, på det personliga planet. Evangelisten skrev ”… Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”. Det avgörande är att det finns en vilja hos oss till självrannsakan och ödmjukhet.

Inför Gud, som redan vet allt om oss vågar vi stå i ljuset, eftersom det inte bara avslöjar utan också befriar och räddar oss från lögnens förstörande kraft, som har sin rot i Lögnaren själv, som ljugit, mördat och stulit från begynnelse, Det är Jesu beskrivning av satan, den onde fienden.

Men vi är skapade för att vandra i ljuset. Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn, 9 för ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. (Efes 5). Vi kan lika medvetet kämpa mot lögnen och välja sanningen inför oss själva och Gud, och naturligtvis göra det vi kan för att främja sannigen i samhället.

Men det är ju allvarligare och farligare när maktmänniskor i världen omdefinierar fakta, förvränger och ljuger för öppen ridå för att rättfärdiga krigshandlingar. Ingen vet var detta slutar, eftersom prestige och stolthet också är starka krafter, och när man gått så långt på denna lögnens väg är det svårt att backa, och säkert nästan omöjligt att erkänna att man gjorde fel.

+++

Det finns alltid en anledning till varför man ljuger. Vad vill man uppnå? Sanningen är ju alltid den enklaste eftersom den säger som det är, den hjälper oss att leva i samklang med tillvarons innersta lagar.

På en mer vardaglig mellanmänsklig nivå kan det handla om att framstå i bättre dager av olika anledningar, om att dölja besvärande fakta som är till skada för en själv, om att vilja få den andre att se illa ut genom att ljuga. På en global nivå är desinformation, rena lögner, förvanskningar i propagandasyfte en vital del i krigföringen, som vi väl vet. Man ljuger om sin fiende för att skaffa sig rätten att attackera, man  misstänkliggör andra för att få en anledning att hata och hota.

Varför tror man på lögnen? Varför söker man inte sanningen? Det förblir ett mysterium, men man kanske sjäv har dunkla motiv som gör en mottaglig för bedrägeri och lögner. Man har ett ansvar att svara inför Gud om man fått veta sanningen men förkastat den.

Världsläget i stort är osäkert och många länder har stora problem. Det är ingenting att förvånas över, och kommer troligtvis inte att bli bättre, men vi får hålla oss till Herren och fortsätta med vår outtröttliga bön  om att sanningen till slut ska segra, om hjälp, kraft och tröst för alla som drabbas.