Författare: Gun Jalmo Karlsson

Har allt en mening? Vi människor söker ju ständigt finna någon mening i det som sker, särskilt när det gäller negativa och tragiska erfarenheter och gärna också någon/något som bär skulden för det onda som sker. Men när allt går sin gilla gång eller när något positivt sker ser man det ofta som självklart. I teologiskt perspektiv  måste frågan om meningen ses i samband med vad som är Guds goda vilja,  men allt som sker i världen är inte Guds vilja. Det finns andra krafter verkar som kan påverka, människor som inte alltid vill och gör gott, och andliga makter som verkar för att förstöra och bedra.

Ändå vet vi att Gud är den högsta auktoriteten och har all verklig makt, den yttersta makten, men  det ser ofta ut som om han tillåter mycket som för oss är svårt och hemskt och till synes inte griper in snabbt nog.  Det är ett välkänt faktum som inte heller Bibeln förbigår, att troende människor i alla tider kämpat med dessa frågor om hur länge de ska behöva vänta på svar från Gud , varför saker sker. Vi vet helt enkelt inte och förstår inte allt som sker, men det viktigaste är att bevara tron, och inte dra sig ifrån  Herren vad som än händer.

Det gudomliga perspektivet på våra problem hjälper oss också att få rätta proportioner. Vi lever en mycket kort tid på jorden med allt vad ett liv rymmer av kärlek och glädje, upplevelser, arbete, förluster, sorger och lidande ,men vi har hoppet om evigheten tillsammans med Gud och varandra i en fullkomlig glädje och frid. Dessutom är det bara korset som gör vårt lidande uthärdligt. Vi är inte ensamma i detta, Jesus vet vad det är att lida och han är med oss.

Därför kan allt få en mening tillsammans med honom och varandra här i tiden genom att vi lever i tron och vissheten om att ingenting kan skilja oss från hans kärlek, hans välvilja och godhet mot oss i Kristus, hur våra yttre omständigheter än ser ut, hur svårt det än kan vara. Gud är trofast och lämnar oss aldrig i nöden utan är med oss genom allt.

+++

För att alls kunna förstå meningen med något måste man ju känna till alla orsakssamband som ligger bakom det som sker, men det är så ofattbart komplicerat  att det inte är möjligt. Som alltid måste man dela upp en frågan i olika aspekter som belyses var för sig, för att ens börja förstå de komplicerade sammanhangen. Det finns helt enkelt inte ett kort och enkelt svar på alla svåra frågor om livet och meningen, annat än det grundläggande, att Gud älskar oss.

Vi påverkas ju hela tiden av våra egna val och andras, tillfälligheter,  omständigheter utanför vår kontroll, olika skeenden  som inte går att veta på förhand. En del tror att någon gudom, ödet, eller annat, redan har bestämt vad som ska ske. Människan ”får” det som redan är utmätt eller bestämt just för henne av medgång och motgång.  Så kan man tänka om man har en slags abstrakt bild av något/någon som bestämmer och fördelar lotterna till människorna.  Men det är ju egentligen en förfärlig tanke som varken ger förklaringar eller tröst . Den skiljer sig totalt från kristen tro, i vilken vi fått uppenbarats för oss vem den osynlige Guden är,  vår himmelske Fader, som gav oss sin Son och sin Ande för att hjälpa oss.

En annan fråga man kan ställa är om  allting är förutbestämt för oss som kristna , hur vårt liv gestaltar sig? På det stora övergripande planet när det gäller Guds vilja och räddningsplan är ju allt förutbestämt och utfört i  historien. Gud bestämde redan innan tidens började att han skulle rädda oss tillbaka till sig.  Det är hans verk och  för oss som tror på Jesus här i tiden, kan vi därför vara förvissade om att vi också kommer att få vara med honom i evigheten.

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 29 Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. (Rom 8).

Men hur våra enskilda liv blir rent konkret är något annat och mer komplicerat, och jag återkommer till det i nästa inlägg. Har Gud har en detaljerad plan för oss som vi måste finna?

Gud har naturligtvis också en  vilja för hur vi alla ska leva i enlighet med hans ord, och där har vi vårt ansvar att bedja och fördjupa vår bibelläsning.

Har allt som sker per automatik mening? Vad är det för mening att barn dör,  att människor lider, att olyckor och katastrofer sker? Det är ju en fruktansvärd tanke  att det skulle ha någon mening, för det innebär att det måste finnas någon/något som ligger bakom, som har en avsikt med vad som sker. Men vem skulle i så fall ligga bakom allt som orsakar lidande? Ibland skyller man på Gud, slumpen, oturen. eller något annat för att lidande och onska finns. Men vem eller vad ligger bakom detta?

Det kan ju rent logiskt inte vara Gud som skapat oss och som älskar oss så mycket att han lät sin Son bli människa , dela våra villkor och till sist dö och uppstå för att befria oss från det onda.

Man kan få den uppfattningen när man hör människor ge Gud skulden för tragedierna, olyckorna, katastroferna i världen, att han inte ”sköter sitt jobb”.

Men man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att dessa frågor vilar på många ogenomtänkta förutsättningar, missförstånd.

Gud är visserligen den första orsaken till universums skapelse, till livets uppkomst, människans existens och att han uppehåller sin skapelse, men han är naturligtvis inte orsak till allt som skett och sker i världen, särskilt inte till allt det onda.  Gud tog ändå själv itu med orsakerna till allt som gått fel med oss och världen, och gick så långt i sitt medlidande att han tog det onda på sig själv för att kunna ge oss sitt goda.

Det moraliska onda som sker i form av att människor gör varandra illa beror på det vi alla värdesätter så högt, vår fria vilja, vare sig det sker överlagt eller i svaghet och oplanerat. Det ”kan” inte ens Gud stoppa, om han inte måste omkullkasta hela planritningen för sin skapelse, att vi ska vara moraliskt ansvariga och inte några fjärrstyrda robotar.

Det onda som drabbar genom naturens påverkan kan ju ha naturliga förklaringar, eller vara orsakat av mänsklig på verkan. Jorden är en osäker och många gånger farlig plats.

+

Vi förstår också att det i vår värld måste finnas dessa motsatser som är själva förutsättningen för att vi ska växa och mogna som ansvariga personer, och att det också innebär att oskyldiga lider, att hemska saker sker.  Men ytterst har Gud den för oss obegripliga förmågan och makten att skapa något gott av det onda, att till och med använda det onda för att frambringa sitt eviga goda. Det är korset det slutgiltiga beviset för: Guds kärlek, liv och sanning besegrar ondskan, lidandet och döden precis just där.

Rom 1:12  ...jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min.

Jag fortsätter att reflektera över vår kristna tro med utgångspunkt i denna vers från Romarbrevet. Det har i alla tider varit väsentligt att tillsammans få tröst ur den gemensamma tron, för det har ofta varit svåra tider av förföljelse och nöd för församlingen, konflikter och krig världen, svårigheter för enskilda troende. Hur klarar vår tro dessa påfrestningar så att vi inte tappar fotfästet och släpper taget om Guds hand?

Tron består ju inte av antaganden om något vi egentligen inte vet så mycket om. Den bejakar fakta, om än av ett speciellt slag, nämligen det vi fått höra om Guds gärningar i historien.

Det är en gåva från Gud, att lita på den osynlige Guden som verkat i sin skapelse. Tron litar på och förströstar på Gud, trots mycket i världen som talar emot: andras förnekelse, hela vår gudsfientliga kultur, konkret och fruktansvärd förföljelse, personligt långvarigt lidande, svåra och till synes hopplösa situationer i världen . Det står om Moses i Hebr: Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (11:27). Det sammanfattar gudsmänniskors situation i alla tider, att med trons blick liksom se den Osynlige och härda ut.

Tron präglas naturligtvis också av en andlig kamp för att hålla fast vid Gud, och inte dras bort från honom genom tider av nöd, och obesvarade frågor. Tron är vila, förströstan och tillit, att vi kan lita på honom trots att det kan se illa ut på olika sätt. Den engagerar både hjärta och hjärna, det djupaste i oss som präglas av kärleksrelation, trygghet, tillhörighet, men också vår strävan att förstå vad Gud gjort rent intellektuellt. För att kunna vara apologeter, försvara  och förklara den kristna tron,  måste vi ju själva förstå den så bra som möjligt.

+++

En  orsak till sviktande tro och besvikelse på Gud är när man ber om något som rör andra människor, att de ska förändras på något sätt, bli samarbetsvilliga och hjälpsamma i en krisartad situation ,och det inte sker. De har ju en fri vilja och agerar utifrån sina intressen, det kan gälla familjeliv, arbete och alla andra sociala situationer. Då kan man bli besviken på Gud som inte svarar på bön. Men om man tänker efter ärdet ju inte så enkelt. Varje människas personlighet och karaktär formas av så många faktorer under ett liv, alla val man fattar, öppenheten för Gud, för sanningen. Det finns inga enkla samband mellan att vi ber för någon, en speciell situation, och hur Gud kan gripa in och förändra. Det kan , och sker förvisso, men oftast långsamt. I allt har Gud ytterst kontrollen, trots människors agerande som går emot hans vilja och intentioner. I evighetsperspektivet samverkar allt till det bästa för dem som älskar Gud, tack vare hans kärleks allmakt.

Besvikelse kan komma vid uteblivna bönesvar om den egna och de närståendes hälsa, och andra livsviktiga angelägenheter som försörjning. Den brännande frågan är och förblir varför Gud ”tillåter” att det onda sker, att lidande finns. Som lidande människor utgår vi självklart från vår egen situation och ber om lindring, hjälp, förbättring. Men vi förstår inte alla komplicerade sammanhang bakom som gör att vi får vänta på svaret, och kanske aldrig får det. Vi hoppas ju alltid att det ska gå som det gjorde för Job, som efter svåra prövningar och lidanden, på nytt blev välsignad och fick sina behov mötta i överflöd. Men han levde säkert också med minnena av förlusten, de barn som dött, det han förlorat.

Hur vi lever med dessa dilemman ska jag fundera på i nästa inlägg. Vi skapades ju med fri vilja, och var och en är ytterst ansvrig för sina handlingar, både gentemot andra och Gud själv. Guds vilja är att vi ska göra det som är rätt, gott och sant mot andra, tro på honom och få hjälp att göra just så. Men inte ens Gud kan tvinga sina skapade varelser till detta, och det är en viktig orsak till varför vi ibland inte får bönesvar, eller får vänta så länge att vi kan tappa tillit och tro på Gud. Varje människa är autonom och har fri vilja, vilket vi själva värdesätter för vår egen del, och det gäller alla medmänniskor, vilket påverkar oss som sociala varelser som är beroende av andra på olika sätt.

Vi får förstå vårt liv utifrån många bibliska gestalters situation, t ex Josef, Jacobs son, vars liv skildras i 1:a Mosebok. Han fick gå igenom mycket svåra saker, blev sviken av sina bröder, såld till slav, orättvist behandlad, men bevarade sitt hjärta igenom allt detta. I Guds tid fick han upprättelse. ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.” (50:20). Vi kan inte påverka andra människors handlingar, men Gud verkar i och genom allt detta för att i det långa loppet upprätta och förändra saker till det bättre, för oss och andra. Vå fasta tro på detta är källan till vårt hopp.

Det som verkligen hjälper oss igenom kriser och vardag är att leva nära Gud i bön och förtröstan, trots allt. Det är tack vare hans kärlek och nåd som vi själva får ta emot och ge förlåtelse, tro och hoppas hur det än ser ut. Priset för att förlora tro och hopp är för högt, ingenting är värt det. Jesus vet hur det är att vara människa, bli illa och otacksamt behandlad, lida, och vänta på de människors omvändelse och tro som han dog för. Han har genomlidit allt och segrat och i honom kan vi övervinna. Han är vårt liv, vår frid, vår kraft, själva meningen med vårt liv. Jesus Kristus kommer till sist att framträda som den Herre och allsmäktig Gud, Segerfurste och Konung han är.

ἡ πίστις, pistis. Tron.

Rom 1:12  ...jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min.. 

Tron omnämns ett trettiotal gånger i Romarbrevet, och det finns flera aspekter av trons liv att beakta i detta teologiskt rika brev . Tron  betyder  först och främst ett försanthållande, att vi litar på att det vi fått höra om Gud är sant. Tron förhåller sig till ett specifikt budskap, en speciell uppenbarelse som förmedlades till de som berördes av det, och som förmedlats till oss genom deras ord, återgivet i Bibelns böcker.

Därför rymmer också  tron förtroende och förtröstan, eftersom vi först övertygats om att det vi fått veta om Gud är sant och rätt. Vi kan lita på Gud, tack vare det han uppenbarat om sig själv, och vi gör det trots motstånd, svårigheter, tider av tvivel och nöd på olika sätt.

Tron är så viktig för oss , eftersom det rör relationen till vår skapare och frälsare, och utifrån den kan vi också förstå världen, historien, vår egen tid, oss själva och andra människor på ett bättre sätt. Det finns flera aspekter av trons liv, som jag ska fundera över här. Det finns en stor vila i tron, det är ju Gud som verkat för vår skull och som fortsätter att göra det. Tro och förtröstan går hand i hand.

Vi tror och bekänner oss inte till Gud och hans ord för att få framgång eller välgång, utan för att lära känna Gud, få hjälp att leva som hans barn i denna värld, och tjäna honom.

Samtidigt finns också ett moment av kamp för tron eftersom det är så mycket i den här världen som talar emot tron. Det blir tydligt i skildringen av ”trons fader Abraham”, som trodde trots omständigheterna som talade emot Guds löften. Därför blev han inför Gud räknad som rättfärdig, eftersom han trodde på det Gud sagt och lydde. Det var själva grunden för Guds förbund med honom och hans folk, vilket i det långa loppet skulle komma att innefatta alla folk som likt Araham, trodde på Guds ord. Omskärelsen blev det yttre tecknet på detta förbund, men det var framförallt grundat i  tro. Det var den första  åtgärden från Guds sida som till sist ledde fram till vår Frälsares födelse, liv, död och uppståndelse för alla folks frälsning. Det börjar och slutar i tro för oss människor, tro på det Gud gjort, vilket ger oss en rätt, trygg och välsignad ställning inför Gud

Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. 15 Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. 16 Därför heter det ”av tro”, för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. 

17 Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. 18 Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli. 19 Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. 21 Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22 Därför ”räknades det honom till rättfärdighet.” 

23 Men dessa ord ”det räknades honom till rättfärdighet” skrevs inte bara för hans skull 24 utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

Det var många yttre omständigheter i Abrahams liv som motsade Guds löfte om att han och Sara äntligen skulle få en son vid så hög ålder. Att han skulle bli ”fader till många folk” var naturligtvis något  han inte förstod hur det skulle gå till, men han fick nåden att tro på det Gud hade sagt. När vi läser om den fortsatta historien i Första Moseboken vet vi att ”trons fader” började tvivla och efter många års väntan försökte lösa saken själv, vilket inte Paulus nämner här.

På inrådan av sin hustru skaffade han avkomma, sonen Ismael, med tjänstekvinnan Hagar, vilket var utanför Guds plan och som ställde till med stora problem då och ända in i vår tid. Här ser vi den mänskliga svagheten, som dock ändå inte rubbar Guds frälsningsplan. Herren genomför alltid sin vilja genom svaga och bräckliga människor, som kan tvivla och ställa till problem. Bara Gud själv är pålitlig, trofast och uthållig nog.

Det är också en tröst för oss när vi tvivlar och har det svårt, att Gud är trofast, håller sina löften och hjälper oss igenom svåra perioder i troslivet. Hur det än ser ut, även om det är hopplöst och omöjligt, så kan vi likt Abraham, tro och hoppas ändå, att allt ska sluta väl, med Guds nåd och i hans rådslut.

Men ändå, Abraham var Guds utvalda tjänare, som senare blev prövad av Gud och klarade det testet. Han var villig att lyda Guds befallning att offra den älskade sonen Isak, vilket naturligtvis inte skedde (Gen 22). Prövningen handlar alltid i Bibeln om att tro på och lyda det Gud sagt.

Herren visade genom detta förbund, som han uppehöll trots många svek genom tiderna från sitt gamla förbundsfolk, att det var han själv som skulle offra sin Son när tiden var inne.

+++

Det var långt innan Lagen gavs till det judiska folket på Sinai berg, vilket visar att det alltid varit trons lydnad och förtröstan som gällt i relation till Gud. Buden, reglerna för det goda och välsignade livet, lagarna, var naturligtvis också en uppenbarelse om Guds vilja för sitt folk, och många av dem gällde under en särskild tid. Men samtidigt fanns ett prästerskap och regler för offer och soning som var väsentliga för hur de skulle förhålla sig till den helige Guden. Ingen människa har genom att lyda lagen kunnat bli rättfärdig inför Gud. Problemet med oss ligger djupare än det yttre beteendet, det är vårt hjärta som är fördärvat och benäget för det onda, och därför behövs en total nyskapelse, att den gamla människan dör och att vi blir nya skapelser  i Kristus (Rom 6).   Kristi försoningsdöd för oss förebådades i flera av de gamla förbundes offer, som inte kunde ta bort synderna utan symboliskt övertäcka dem.

Nu gäller detta för oss alla, evangeliets kärna och trons grund för oss:

Rom 5 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.

Jag ska reflektera över Romarbrevet i ett par inlägg, ett av de viktigaste breven i NT rent läromässigt.  Det spänner över hela Guds befrielseverk, från evangeliets frälsande innebörd för enskilda och folk, till hela skapelsens återupprättelse från förgängelsen.

När och hur församlingen i Rom grundades vet vi inte, men man kan tänka sig att några av de som var med på Pingstdagen i Jerusalem och fick erfara vad som skedde när Anden kom över lärjungarna och Petrus predikade, själva kom till tro och förde med sig evangeliet till romarrikets huvudstad. På det sättet kan budskapet  ha spridits ut i olika väderstreck, allt i enlighet med Jesu ord innan han återvände till sin Fader efter uppståndelsen (Apg 1:8).

Paulus ville besöka denna viktiga församling på sin resa västerut efter att ha uppehållit sig i rikets östra del på sin tredje missionsresa. Han kände dem inte personligen och ville därför presentera sig själv som apostel och  det evangelium han var kallad att förkunna innan han mötte dem.  Han behövde  inte reda ut problem som uppstått i församingarna, vilket ofta var fallet i hans brev. Därför är detta brev mer teologiskt, förutom den mer allmänt hållna pastorala uppmaningen till ömsesidig förståelse, kunskap och respektfull samlevnad mellan judekristna och hednakristna i slutet av brevet, som i sig är viktig. Men grunden för en sund och god församlingsgemenskap börjar och slutar i en god teologi.

Man brukar dela upp brevet i två stora delar, kap 1-11, 12-16  utifrån Paulus  strategi att först lägga den teologiska grunden med undervisning, och sedan som han brukar, uppmuntra till att leva det kristna livet på denna grund, i denna verklighet. Så gör aposteln oftast i sina brev, först undervisningen om Kristus, sedan själva livet i Kristus med alla dess praktiska följder.

+++

Undervisningen i de första kapitlen handlar om evangelium, rättfärdiggörelsen genom tro, vilket är själva utgångspunkten för livet som kristna. Det är Gud som tagit initiavet för att ge oss tillträde till sig själv och som  genomfört den helt utan vår medverkan. Vi ställs inför fullbordat faktum när vi hör evangelium. Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Jesus dog och och uppstod för oss.

Kap 2:4 Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse? 

Evangeliet är Guds mäktiga kraft (grek δύναμις ,dynamis) till frälsning. Enligt judiskt tänkande hänger handlingen och ordet om handlingen ihop. Den goda och glada nyheten om  Jesu död och uppståndelse  blir bara fullt verklig när vi inser vad vi befriats ifrån,  den mörka och hopplösa bakgrunden till vår separation från Gud.

Det är alltså ett faktum på flera sätt. Det har skett i historien på en bestämd plats, vid en bestämd tid. Det rent objektiva faktum att Jesus av Nasaret som en bland många under romarnas styre, korsfästes i april år 33 och begravdes, är inte tillräckligt. Vi måste också få veta varför det hände, vilket de nytestamentliga författarna fördjupat sig i. Om Jesus hade förblivit en död judisk lärare bland många andra, som hans anhängare mindes, skulle vi inte suttit här idag och skrivit och läst om det evangelium som nått ut över hela världen. Det mäktiga romarriket föll, och bara dess ruiner kan beskådas idag, men kyrkan består. Dess grund vilar ju på Guds eviga rådslut och makt. Evangeliets kraft är lika verksam idag och förvandlar människors liv.

Det absolut unika med vår tro är ju att Jesus kom tillbaka till livet, i sin härlighetskropp, som inte var begränsad till tid och rum som hans fysiska kropp var. Jesus dog verkligen och blev begravd, men han uppstod från de döda tre dagar senare. Hans lärjungar var inte bara vittnen till hans död, men framför allt hans uppståndelse, som förändrade inte bara deras liv utan hela historien.

Det är framför allt ett faktum från Gud själv, om vad han gjort i historien genom Jesus Kristus. Det är därför absolut unikt och saknar motsvarighet. De myter om vegetationsgudars död och pånyttfödelse, som förekommit i de flesta kulturer är just bara myter och saknar förankring i verkligheten, i historien. Dessa myter återspeglade bara fruktbarhetens betydelse för människor i alla tider, och att man levde nära naturen och med årstidernas växlingar. Att den jord man brukade med stor möda gav skörd var ju verkligen en fråga om liv och död.

Hur förhåller vi oss till verkligheten,  detta faktum att Jesus dog och uppstod ? Med ovilja, ointresse, förnekelse, otro, eller med ett öppet  sinne och med en uppriktig vilja att få veta mer om vad det kan betyda? Alla fakta kan förnekas och förvanskas, och när det gäller evangeliet kan man förneka syndens och den eviga dödens realitet, och förvanska allvaret i budskapet om Guds kärlek till en billig nåd. Jag återkommer till detta!

När Paulus lagt grunden för den kristnes frihet genom evangeliet förklarar han vad vi blivit befriade från, synden, lagen och döden.

Kap 9-11 handlar om Israels betydelse och framtid i Guds frälsningshistoria, vilket är avgörande för de hednakristnas förståelse av evangeliets bakgrund i det gamla förbundet och dess Skrifter.

Kap 12-16 innehåller förmaning och praktisk undervisning om det kristna livet i församlingen och i samhället.

+++

Man kan säga att brevets tema är detta:

Kap 1 Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.

Paulus  utvecklar detta i resten av brevet, men utgångspunkten för jude och grek, för alla människor, är att tro på evangelium.

Alla våra begrepp vänds upp och ner. Det är inte människan som söker Gud och som genom sina gärningar försöker bli godkänd och få favörer.  Det handlar om Guds väg till människan, hur hans rättfärdighet uppenbaras i evangelium: hans Son som levde ett syndfritt och fullkomligt liv här på jorden, tog vår synd och skuld på sig och dog för att sona detta inför Gud.

Guds rättfärdighet visade sig i att Jesus led och dog för oss, för att kunna ge oss en rätt ställning inför Gud som hans förlåtna barn. Det är helt av nåd, en dyrbar gåva som ges gratis till alla som tror, oavsett bakgrund.

Här formuleras de viktiga begrepp som återkommer i de första kapitlen, vilka jag återkommer till i nästa inlägg.

+++

Aposteln Paulus tecknar mänsklighetens historia från Guds pespektiv, vilket skiljer sig från hur vi skulle beskriva den. Vi människor tenderar att skylla ifrån oss, ursäkta våra egna felaktiga handlingar, döma andra, styras av själviska begär. Det började i Edens lustgård och har fortsatt med oförminskad styrka. Det är bara att läsa en dagstidning eller en historiebok, så ser vi avgrunden av ofattbar ondska, maktmissbruk, egoistiskt utnyttjande av andra. Mänsklighetens historia är de facto en sorglig historia med våld, lidande och nöd. Om vi verkligen rannsakar vårt eget tankeliv och våra handlingar och all underlåtenhet, måste vi erkänna att det inte står rätt till, minst sagt. Gud kallar detta för synd, överträdelse av hans vilja och de lagar han gett för att vägleda och skydda oss från det destruktiva.

Samtidigt har människor offrat sig för andra i kärlek och omtanke, betjänat och hjälpt sin nästa.  Det är i sig ett slags gudsbevis att vi är skapade av Gud för att att göra gott, samarbeta, utveckla gemenskaper och samhällen. Han skapade oss för att älska honom och vår medmänniska, och det är inristat i själva skapelsen att den som gör gott mot andra själv blir välsignad, har det gott. Motsatsen gäller också, att den som skadar andra, skadar sig själv och förlorar lite av  sin mänsklighet.

Kap 2: Han skall ge var och en efter hans gärningar: 7 evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. 9 Nöd och ångest skall komma över varje människa som gör det onda, främst över juden och även över greken, 10 men härlighet, ära och frid över var och en som gör det goda, främst över juden och även över greken, 11 ty Gud är inte partisk.

Gud vill att vi ska vara fullt ut mänskliga som hans Son var, göra gott, hjälpa, välsigna. Men syndens makt över oss kan vi inte bryta själva, därför kom Jesus och gjorde det för oss, så att vi i hans kraft skulle kunna övervinna den, om än inte fullkomligt i det här livet.

Men synden skiljer oss primärt från Gud och drar med sig Guds vrede över den. Guds kärlek och vrede kan synas utesluta varandra och vara oförenliga, men de kompletterar istället och förutsätter varandra. Vad skulle det vara  för slags kärlek som är likgiltig för allt som fördärvar de människor han skapat i sin kärlek? Gud är kärlek, men också en helig, rättfärdig Gud, som med brinnande iver verkar för att hans vilja ska ske, och därför också dömer och straffar det som förstör hans skapelse.

Paulus visar i detta fantastiska brev hur allt hänger ihop, något jag ska ta upp i flera inlägg. Som Skapare har ju Gud ett absolut och fullt giltigt anspråk på att vi som hans skapelser ärar, prisar, tror och följer hans instruktioner och lever i enlighet med hans skapelseordning. Som Frälsare för alla oss syndare uppfylldes ju hans krav på rättfärdighet av honom själv, när Jesus dog för våra synder och befrade oss. Som Heliggörare verkar han i de pånyttföddas liv för att leva avskilt för honom och förvandlas av hans Ande till likhet med Kristus.

Det är Gud själv som gör allt, och det enda han egentligen kräver är tro, tacksamhet och lydnad i all vår mänskliga svaghet, som Gud mer än väl känner till. Det innebär naturligtvis kamp, det tar tid, vi misslyckas, tvivlar ibland och lider, men Gud bevarar oss mitt i allt om vi förblir i Kristus och ständigt överlåter till honom. Han vet vad vi går igenom, vilka förutsättningar vi har rent psykologiskt och socialt, men eftersom det är hans nåd och kraft som räknas, får vi alla den hjälp just vi behöver. Gud är nådig, barmhärtig, förlåtande och god mot oss i alla skiften.

+

De första kapitlen av brevet handlar  mest om den mörka sidan av saken. Beskrivningen av mänskligheten stämmer lika mycket idag som på Paulus tid: De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30 De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, 31är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. 32 Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.(1:29-32).

+++

Analysen i brevets första kapitel är en tankeväckande läsning. Från Guds perspektiv duger inga bortförklaringar eller ursäkter till hur vi förhåller oss till honom och våra medmänniskor . Paulus skrev:

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 De påstod att de var visa, men de blev dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

Det finns alltså en kunskap om Gud som är tillgänglig för alla som vill se den i naturen, i själva skapelsen, och som Paulus utvecklar i kap 2, i vår skapelsegivna samvetsfuktion. Människan syndar alltså för att hon vägrar erkänna det uppenbara, att Gud finns och uppenbarat sig själv tillräckligt mycket i sin skapelse och hennes inre, för att hon ska tacka och prisa honom. När denna basala ödmjukhet, vilja till sanningen och tacksamhet till Skaparen saknas, får människan som hon vill. Hon får gå sin egen väg och följa sina lägsta, själviska lustar och begär hur långt som helst, vilket är en tragisk verklighet. De ordningar i skapelsen som Gud lagt ner bryts med förödande konsekvenser, i kaos, upplösta normer och omoral, avguderi, dyrkan av skapelsen.

Det är naturligtvis många som inte skulle acceptera denna beskrivning, men det är ändå Guds ord, som är den sanna spegeln för oss. Man kan spegla sig i så mycket annat och skapa en passande bild som gör att man kan fortsätta med sitt självcentrerade liv, utan att ens stanna upp och tänka över vad Gud vill säga. Det är upp till var och en. Gud vill dock att vi hör vad han säger. vänder om från våra egna vägar och tar emot det han vill ge, den stora kärleksgåvan i Jesus Kristus, att vi kan få förlåtelse och bli nya skapelser i honom.

Världen och allt som hör till den förgår, vårt liv på jorden är kort och ovisst, och vad händer när vi dör? Tänk om det är sant att vi verkligen ska stå till svars och dömas inför Gud? Vad har vi då att komma med ? Han har genomskådat oss och känner till allt vi försöker dölja för andra och för oss själva. Därför är det viktigaste vi kan göra att komma ut i sanningens ljus, göra upp med vår synd och försonas med honom, så att vi redan här i tiden kan få den frid som bara han kan ge, och vara förvissade om det eviga livet hos honom.

Det som förenar varje människa som någonsin levt och kommer att leva på jorden är det faktum att vi ska dö. För övrigt kan livet skilja sig åt i många avseenden, men inför dödens realitet är vi alla lika utlämnade och små. Mänskligheten har i alla tider försökt hantera denna verklighet i religiösa och filosofiska skrifter, genom ceremonier och ritualer.

Många filosofer,  grundare av världsreligioner, visa kvinnor och män, har sagt mycket och ibland tänkvärda och kloka saker om  död och liv, men ingen har talat med sådan avgörande auktoritet som Jesus från Nasaret.

Det finns ingen annan historisk person som har påverkat mänskligheten som den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus, genom att förändra själva grunden för våra mänskliga villkor. Ingen annan har besegrat själva dödens makt och bringat Guds eget liv till oss.

Hans anspråk är så oerhörda och unika när han talar om liv och död, att den som inte känner till dem, borde ta chansen att lyssna och begrunda vad han sade. Det är bokstavligen på liv och död för oss, hur vi förhåller oss till Guds Son. Tar vi emot Guds kärlek, nåd, sanning och förlåtelse i och genom hoonom?

Joh 6: Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. 38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. 40 Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

Joh 11: Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 26 och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” 27 Hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.” 

+++

Död och liv som faktiska fysiska realiteter har också en andlig dimension som hänger ihop med synd-förlåtelse, dom-frälsning, evig andlig död/straff-evigt liv och salighet.  Guds ord säger tillräckligt om dessa yttersta realiteter för att vi ska förstå hur allvarligt det är och ta vara på möjligheten som fortfarande ges genom evangelium: att vända sig till  Jesus av hela sitt hjärta, få  förlåtelse för sina synder, bli född på nytt till liv i Gud.

Hur kan vi veta något om döden och vad som sker efter den? Ingen människa har ju kommit tillbaka från döden och kunnat berätta, eller? Är inte döden bara en naturlig del av  livet, allt som lever på jorden dör ju och det ingår i det stora kretsloppet?

Detta är en mycket stor fråga som också är relaterad till frågan om vad en människa är, och svaren blir helt olika utifrån olika utgångspunkter, men det är omöjligt att gå in på detaljer här.

Religioner  har som vi vet olika svar på frågan, några förväntar sig en dom vid tidens slut och ett liv efter döden för de rättfärdiga i paradiset och de orättfärdiga på en fördömelsens plats . De österländska religionerna ser liv och död på ett cykliskt sätt med återfödelser. De flesta relionerna räknar  med en moralisk dimension av liv och död. Människan är inte bara en fysisk varelse som upphör att existera i döden, utan själen, personens kärna lever vidare i någon slags tillvaro efter hur man nu beskriver den. Man menar att hon kommer att ställas till svars för våra handlingar , antingen i en gudomlig dom eller i en lång räcka av reinkarnationer som till sist sägs leda fram till någon slags befrielse från den karmiska skulden.

Att alla människor har en faktiskt skuld är omöjligt att förneka, även om en del försöker förklara bort den. Men samvetet inom var och en, den moraliska lagen eller Guds lag, regler och lagar i alla typer av samhällen, vittnar samstämmigt om att ingen människa är syndfri.

Därför har liv och död en andlig, moralisk dimension. Vad som sker efter döden har ett direkt samband med hur vi levt, och vem vi tillbett och trott på. Ytterst handlar allt naturligtvis om vår relation till Gud, vår Skapare Herre och Frälsare.

I kristen tro är synden inte primärt vad vi gör (orätta och onda gärningar) utan vad vi är (bortvända från Gud). Guds lag är ju kärlekens lag, att älska Honom av hela vårt hjärta, vår själ och förstånd, och vår nästa som oss själva. Vi syndar för att vi är syndare, vi gör fel för att vi är felvända, har självintressen och egoism i centrum.

Även om begreppet synd hör hemma i den religiösa sfären och definieras som överträdelse av Guds vilja och lag, rymmer det alltid också en mallanmänsklig dimension. När vi syndar gör vi fel mot andra, i hela skalan från egoism och kärlekslöshet  till det som skadar andra rent konkret. Det finns ju ideal i alla filosofier, religioner och  världsåskådningar om sanning, rätt och godhet. Frågan är bara vad de betyder och hur vi uppnår dem.Vi måste kunna relatera dessa till en absolut och personlig auktoritet, från vilken och genom vilken all kärlek, sanning, godhet, rätt och nåd kommer, för att det både ska bli trovärdigt och till verklig hjälp för oss.

Därför är den bibliska uppenbarelsen helt unik eftersom den handlar om Gud Faderns väg till människan och hur vi blir frälsta från synd och död, finner honom som vår personlige Herre och därmed oss själva djupast, och ser våra medmänniskor som lika älskade och vädefulla. Vi kan inte rädda oss själva genom självförbättringsprogram, religiösa övningar, goda gärningar osv osv. Att försöka bli en bättre människa är lovvärt och att göra gott mot andra är lika lovvärt och rätt, men det ger oss inte en rätt ställning inför den helige Guden. Det är bara av nåd vi blir frälsta, genom tron på Jesus Kristus, och hans fullkomliga offer en gång för alla för våra synder, och att han genom sin död och uppståndelse omintetgör dödens förfärliga makt.

Vi har alla syndat och ingen av oss kan bli skuldfri, förlåten och rättfärdig inför Gud genom egen ensträngning. Det är evangeliets befriande budskap om nåd. Vi kan aldrig betala av vår skuld med goda gärningar eller förment rättfärdighet, det räcker inte inför den helige Guden. Guds godhet och kärlek bevisas i detta att han själv tog itu med det som skilde oss från honom, synden, och lade den på sin Son på korset.

Vi måste, likt den förlorade sonen inse att vi gått vilse på vår egen väg och  vända hem, tillbaka till vår Fader. Han möter var och en med öppna armar, som Rembrandts vackra målning om den förlorade sonens hemkomst från Luk 15, ovan skildrar.

+

Tillbaka till tanken om död och liv igen. För oss kristna finns ett självklart svar på de stora frågorna om död och liv. Jesus som kom från Gud, som var och är Guds Son, uppenbara det som ingen människa vet något om, livets och dödens yttersta mysterium.

Han dog och kom tillbaka till livet igen,  visade vägen till Gud och det eviga livet. Gud är upphovet till allt liv, han är evigt, oförgängligt liv. Döden är alltså en främmande makt, en fiende som fick välde  genom synden, upproret mot honom.

Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”

Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Vi är alla andligt döda som ett resultat av den första människans olydnad mot Guds ord. I det bibliska perspektivet ses mänskligheten som ett kollektiv när det gäller död-liv, synd och frälsning, även om det naturligtvis är den enskilde som ansvarar för personlig tro och överlåtelse.

Som en del av det mänskliga släktet är vi underkastade döden, synden, lidandet och ondskan. Men vi ärver inte de första människans (Adams)  synd eller våra förfäders synder, utan skapar vårt eget skuldkonto genom konkreta handlingar. Vi påverkas naturligtvis av andras synder och destruktiva beteenden i familjer, släkt, och i alla andra sociala sammanhang där vi rör oss, men var och en har till sist ändå alltid ett val hur man reagerar och agerar. Gud vet hur svårt det kan vara med allt detta, och den stora trösten är att hans egen Son Jesus vet hur det är att vara människa, att lida, att frestas, att bli illa behandlad, förkastad, beljugen och dödad trots sin oskuld och fullkomliga liv. Därför får vi hjälp i vår sitaution om vi ber om det. Men för att mogna som människor måste vi erkänna vår

Kristus kom som den andre Adam och ställde allt till rätta, tog vår synd och skuld, öppnade vägen hem till Fadern genom sin uppståndelse, gav oss nytt och evigt liv. I honom har mänskligheten fått ett hopp om försoning och upprättelse. Evangelium är just de goda nyheter vi var och en behöver höra och ta emot för att gå från död till liv, förvissade om förlåtelse och räddning.

Så egentligen handlar liv och död i andlig mening om vår relation till Gud själv, och till hans nåd som erbjuds oss i Jesus.   Vad händer med dem som ännu är kvar i sina synder och andligt döda efter den fysiska döden? I Uppenbarelseboken talas det om den ”andra döden” om de fortsätter existera i sitt fördömda tillstånd eller utplånas. Innebär döden ett utplånande eller är den eviga döden en beskrivning av det tillstånd som de fördömda för evigt kommer att befinna sig i? Vi kanske inte förstår vad det innebär att vara evigt skild från Gud, att Guds vrede över synden vilar över en, vad evig död innebär. Men vi vet som sagt tillräckligt utifrån Jesu egna varningar om den förfärliga möjligheten att gå förlorad, bli kvar i mörkret, i synden och i de plågor som följer med detta ofrälsta tillstånd.

Döden är Guds fiendes, djävulens verksamma kraft att skilja människan från Gud, hålla henne kvar i fördömelse, mörker, synd, förtvivlan, isolering och osalighet.

Straffet för de första människornas olydnad var att drivas ut ifrån paradiset och vägen tillbaka går endast genom Jesus Kristus. Att gå miste om kontakten, relationen med Gud, är andlig död, både i tid och evighet.

Man hakar ofta upp sig på att att evigheten skulle vara en oändlig räcka av tid, men tidsbegreppet är ju i sig inte det primära eftersom det efter vår jordiska tillvaro, som är styrd av tid och rum, är andra realiteter som kommer att gälla. Det är mer frågan om ontologi, vilka vi är efter den fysiska döden, vilket beskrivs av de nödvändiga metaforer som behövs för att uttrycka dessa andliga realiteter som vi inte kan se, såsom den himmelska stadens härlighet där Guds fullkomliga närvaro är mitt ibland hans förlossade folk,  och fördömelsens ohyggliga eldsjö för de förtappade. Detta är Uppenbarelsebokens skildring som tillhör den apokalyptiska genren. Men det finns ett tydligt tilltal om detta även i evangelierna och breven.

Det handlar till sist om att vara med eller utan Gud, innanför eller utanför, att vara förlåten och frälst eller fördömd och bunden, för evigt. Välj därför livet, välj Jesus!

Det är mycket svåra frågor och ingen har ett absolut och rätt svar. Det finns antydningar i Skriften som kan tolkas olika och därför finns flera olika sätt att se på detta. Vad vi kan vara säkra på är att Gud vill att alla ska bli räddade och komma hem till sig själv, och att han gjort allt för att alla ska kunna bli det. Han dömer naturligtvis alla rättvist utifrån de förutsättningar man haft i livet. Det gäller särskilt  de människor som inte ens hört evangeliet. Bara Gud själv vad som kommer att ske med varje enskild människa, eftersom bara han känner till allt . Gud älskar alla och vill alla väl. Men de som inte vill ha med honom att göra och vägrar ta emot hans nåd, kan ju inte ”stå ut” med hans närvaro i den himmelska härligheten.

Men jag ber, hoppas och uppmuntrar dig som läser detta att omvända dig och tro på evangelium, de goda nyheterna om Guds förlåtande kärlek och nåd genom Jesus och så ta emot hans liv, det eviga livet. Gud är ljus, liv, frid, godhet och ofattbart stor glädje. Tag emot det!

Här är några ord av Jesus att begrunda :

Joh 2: 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. 35 Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. 36 Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.”

Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. 36 Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. 37 Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. 38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. 40 Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. 26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28 Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. 30 Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Mänsklighetens historia kan beskrivas på många olika sätt utifrån olika aspekter; familjerelationer,  kultur, näringsliv och handel, traditioner, ritualer och religon osv.

Här ska det handla om Guds väg till människan, hur Skaparen själv, den ende sanne och helige Guden , som bor i ett ljus ingen kan nalkas, och dit ingen synd, orenhet eller mörker kan komma in, gör sig känd för oss och inbjuder till gemenskap med oss på sina villkor.

Det handlar om hans vilja att bo mitt ibland de människor han skapat. Det började i Edens lustgård, platsen för Guds speciella närvaro i förhistorisk tid, som det naturligtvis inte finns andra spår av än just hågkomster, traderade minnen som är nedtecknade för att ge denna kunskap om Guds agerande vidare till alla generationer. Det finns många teorier om när, hur och var det skedde, som vi nog aldrig får svar på.  Det finns en omfattande debatt om Adams och Evas historicitet, om det fanns andra gruper av tidiga människor, hur det ”verkligen” gick till när Gud skapade människan och gav instruktioner om sin vilja, men det får jag lämna därhän, hur intressant det än är i sig.

Vi vet genom det samlade och sammanhängande bibliska vittnesbördet ATT det skedde, och är det som verkligen definierar oss som människor, vilka vi är och hur vi agerar. Vad det djupast handlar om är dels att vi är skapade, älskade och kända vid namn av Herren, dels vårt grundläggande problem med  gudsfrånvändhet och  själviskhet,  kort sagt, synden som skiljer oss från Gud. Det är dessa existentiella frågor som står i centrum för Guds kärlekshistoria. Det var bara Gud själv som kunde råda bot på den djupa skadan i vårt innersta, vilket som vi vet kostade hans egen Son livet för att rädda oss.

Det skedde genom olika steg från Eden, via tabernaklet och templet till inkarnationen, när Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. (Joh 114). Ordet på grekiska ἐσκήνωσεν, eskenosen,  betyder att slå upp sitt tält, tabernakel. Guds Son blev människa och delade våra  yttre livsvillkor. Jesus var den ende syndfria, i kärlek och godhet fullkomliga och rättfärdiga människa som någonsin levt på jorden.

När den helige Ande sedan utgjöts efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, fullbordades  Guds frälsningsplan. Nu skulle Guds helige Ande kuna bo i pånyttfödda och renade hjärtan, som satt sin tro till Frälsarens verk. Guds plan att rädda och återföra människan till sig själv. Alla som tillhör Kristus idag längtar efter hans återkomst, då vi kommer att se det vi lever i tro på nu.

Jag ska i kommande inlägg fördjupa vissa aspekter av detta. Nedan finns några intressanta videor, som åskådliggör tabernaklets och templets betydelse. Varje föremål i dessa hade djup symbolisk betydelse för att tydliggöra den eviga frågan  hur kan en syndiga människan kan nalkas den helige Guden?

Det lär oss det judiska folkets historia, som bildar bakgrund och förklaring till vår historia som kristna. Det är omöjligt att förstå Jesu person och verk utan Gamla Testamentet. För de nytestamentliga författarna var naturligtvis det gamla förbundets skrifter deras heliga skrift, och de tolkade och förstod Jesu undervisning utifrån GT, där hans eget folks historia fanns, och de viktiga förebilderna och profetiorna om honom.

Vi kan definiera och beskriva liv på olika sätt utifrån fysikaliska processer, kemi och biologi , psykologi och sociologi, men en människa kan inte reduceras enbart till något av detta . I kraft av Guds  beslut är vi skapade för  Gud, till hans avbilder,  att vara hans familj på jorden,  representanter och förvaltare.

Guds Ande ger liv åt sina skapade verk från begynnelse.  Allt levande är beroende av hans uppehållande försyn och kraft. Gud verkade i historien genom att utvälja ett folk till sin egendom för att uppenbara att han var den ende sanne Guden, skaparen och befriaren för sitt förbundsfolk, det judiska folket, genom vilket alla folks frälsare Messias skulle komma.

Men det liv som Guds Ande förmedlar till sina pånyttfödda barn i det nya förbundet är något helt unikt . Det är avhängigt av Jesu försoningsdöd  på korset.  Anden förhärligar den korsfäste och uppsåndne Herren,  leder människor till omvändelse,  tro och liv i honom.

Vi kan lära känna vår skapare och ha gemenskap med den osynlige Guden som är Ande, tack vare att hans Son blev människa och uppenbarade Fadern, som sände sin Ande till oss.

Anden föder oss på nytt till ett himmelskt liv medan vi ännu vandrar i vår fysiska kropp på jorden, vilket är en försmak på vårt himmelska arv, som vi kommer att få i sin fullhet  vid Kristi återkomst och uppståndelsen. Då ska  vi i de andliga kroppar som är anpassade till det eviga livet i Guds rike, äntligen se vår älskade Jesus i all sin härlighet och makt.

Joh 3: Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 2 Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.” 3 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” 4 Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” 5 Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. 8 Vindenblåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”

+

Joh 7:  På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick!38 Den som tror på mig, som Skriften säger ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

+++

På en rent grundläggande nivå är det omöjligt att vara kristen utan den helige Ande, Han överbevisade oss om synd, hjälpte oss att tro, ledde oss fram till Jesus, födde oss på nytt, och geross daglig  kraft att leva som Guds barn. Om vi ständigt lever i Ordet, bön och tillbedjan, blir vi ständigt förnyade av Anden. I kyrkans historia har det, tack och lov, kommit påtagliga perioder av förnyelse och väckelse som påninner den troende om det väsentligaste: att leva med Jesus i trohet till Ordet, överlåtelse, bön och tjänst.

Frukten av detta skeende har alltid inneburit en påtaglig förändring av den andliga atmosfären på plats, att syndare omvänder sig, att positiva initiativ tas i diakoni och samhällstjänst, att gudsfruktan och respekten för Guds ord blir mer påtaglig . Jag återkommer till detta ämne i nästa inlägg och tar då också upp frågan om andliga bedrägerier.

Det är ett stort mirakel att Gud av nåd kommit oss nära genom sin Ande och uppenbarat sin ofattbart stora kärlek.

Här är några verser som avslutning från 1 Kor 2 där Paulus skrev dessa ord, som vi kan meditera över :

 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

6 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

Anden utforskar allt, också djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. 12 Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. 13 Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. 14 En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.

+++

Inledningsvis bara några ord om att Guds namn och Jesu namn egentligen är avledningar av verb, verben för vara  och rädda. Detaljerna om hebreisk grammatik får lämnas därhän den här gången eftersom själva ämnet är ett annat, men det handlar naturligtvis om det Gud uppenbarade som sitt namn för Moses, Jag är den Jag är, JHVH. Namnet Yeshua på hebreiska  betyder just Jahve frälser, vilket vi kan läsa om hos Matteus,  när Herrens ängel i en dröm säger till Josef att ge det barn Maria bar namnet Jesus, ”för han ska frälsa sitt folk från deras synder.”

Det sammanfattar på ett underbart sätt vad Gud har gjort/gör för oss, hur han räddar oss från synden som skiljer oss från honom, och från den andliga och eviga döden, och ger oss sitt liv, evigt liv. Det Gud ÄR i sig själv kan vi inte nå eller förstå i sin fullhet, men det han gör för oss visar vem han är. Sedan har vi hela evigheten på oss att uppleva denna verklighet när vi väl är hemma hos honom.

I de johanneiska skrifterna är b la liv, kärlek, sanning, ljus centrala begrepp för att beskriva Jesus, och frälsningen framställs också som att gå från död till liv, att få evigt liv genom att tro på honom.  De tecken Jesus gör pekar på denna Guds frälsning både rent konkret i tiden för dem som berördes av hans kraft, och som en eskatologisk verklighet. Han botade människor, undervisade om pånyttfödelsens avgörande betydelse, gjorde mirakler , uppväckte döda, förmedlade liv och kärlek från Fadern.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.

Jag återkommer till likheter och skillnader mellan den fjärde evangeliet och de tre synoptiska, som kompletterar varandra och tillsammans fördjupar vår förståelse av vem Gud är för oss.

+

Johannes beskriver på ett underbart sätt hur Jesus efter sin uppståndelse visade sig för sina lärjungar. ”.. Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Ta emot den helige Ande! ”

Det ord som används i denna vers återfinns bara här, ἐνεφύσησεν,enephysēsen, andades eller blåste på dem. Detta är motsvarigheten till hur Jesus sände ut sina lärjungar hos t ex Matteus och hur Anden kom över församlingen på Pingstdagen i Apostlagärningarna. Det finns olika sätt att uttrycka denna avgörande och rika händelse när den helige Anden gavs till apostlarna, lärjungarna. Detsamma har gällt i alla tider och än idag. Jesus andas in sin Ande i oss, vilket ger oss liv från Gud och utrustar oss till tjänst.

Därför kommer väckelsen också från Jesu mun, både när det gäller de ord han talade (”De ord som jag har talat till er är Ande och liv”) , och Anden han förmedlar. Det är bara den helige Ande som förhärligar Jesus, hans liv, död och uppståndelse. Om inte detta är i fokus, verkar en annan ande som inte är från Gud.  Och, det finns mycket andligt bedrägeri i vår tid, vilket jag återkommer till i nästa del.

När Herren uttalade sitt ”FRID, εἰρήνη eirēnē,  vare med er”, betyder det också att frälsningsverket är fullbordat. Jesus har återställt vår relation med Gud  på korset och i sin uppståndelse, och vi får leva i Guds SHALOM.

Här finns en kort sammanfattning av detta viktiga bibliska begrepp:

Månadens reflektion- Shalom!

+++

Det finns några exempel i Apostlagärningarna på andlig konfrontation, som visar på skillnaden mellan sann väckelse från Gud och manifestationer av andlig kraft som inte sker för att vittna om och förhärliga Jesus Kristus. De utförs av  självutnämnda och av folket ansedda förmedlare av ”Guds stora kraft”.  Det säger mycket om det väsentliga som är lika relevant i alla tider.  Varifrån kommer kraften?

Människan har alltid sökt gudars hjälp för vägledning och mirakler,  andlig kraft för hjälp i själslig och kroppslig nöd. Den fråga vi alltid måste ställa oss inför olika typer av andliga fenomen, manifestationer, t o m mirakler, är vilket upphov de har. Vad är syftet med dem?

Just denna händelse med trollkarlen (μαγεύων, mageuon) Simon från Samarien, som var en känd figur, illustrerar en del intressanta saker. Han använde någon slags andlig kraft för att imponera på folket med olika typer av övernaturliga fenomen. När Simon sedan hörde aposteln Filippus  predika och såg de mäktiga kraftgärningar som skedde i Jesu namn, kom han till tro och följde aposteln. Men när han senare märkte hur Petrus och Johannes, som kommit dit för att folket i Samaria var öppna för Guds ord, bad för människorna och Anden kom över dem, ville han köpa den gåvan för pengar.

Han blev kraftfullt tillrättavisad av Petrus. Men det visar kanske ändå att när Simon såg den riktiga versionen, den äkta andliga manifestationen från Gud själv som utgjöt sin Ande, blev han så imponerad att han själv ville ha den förmågan. Det var ju naturligtvis med helt fel motiv och avslöjade hans drivkraft att vinna självisk ära och makt, och tjäna pengar. Det  visar också att det han tidigare var känd för, som”Guds stora kraft”, inte var mer än tomhet och bedräglighet i jämförelse med den levande Gudens kraft, som i Jesu namn kom troende till del för att i Andens kraft vittna om Jesus och ge all ära till honom allena.

+++

Nästa exempel är från Apg 13. Här är det Paulus som konfronterade en judisk falsk profet som utövade magi, och som aktivt motarbetade dem genom att försöka hindra den lokale makthavaren från att komma till tro. Det är ett mönster som utspelat sig många gånger i historien. Falska profeter och ockultister vill infiltrera makteliten för att kunna påverka händelseförloppet i ett samhälle och stoppa förkunnelsen av evangelium och församlingen verksamhet.

Paulus fylldes då med den helige Ande och  fick ett kraftfullt maktord från Herren för att stoppa hans manipulation av ståthållaren Sergius, vilket resulterade i att trollkarlen blev blind för en tid. Detta avgjorde saken. När  ståthållaren såg detta tecken förstod han att Guds kraft var vida överlägsen de andliga manifestationer som den falske profeten Elymas barjesus ägnade sig åt.

På Jesu tid var det mycket vanligt med helbrägdagörare och magiker, som dels vandrade omkring eller var stationära vid olika helgedomar. Människor som var sjuka och själsligt och andligt betryckta sökte i desperation lindring hos sådana.

Därför samlades sådana stora skaror runt Jesus när han undervisade, botade sjuka, kastade ut demoner. Behoven var enorma och de arma människorna såg i honom den gode läkaren, som mötte dem med kärlek och gav dem människovärde tillbaka när han såg dem, rörde vid dem, talade till dem. Många sjuka levde i ett socialt utanförskap, i stor misär. Nyheten om de under Jesus gjorde spreds snabbt, och han måste snart sända ut sin alärjungar två och två för att betjäna skarorna.

I GT är ett av namnen på Gud, Herren din läkare (2 Mos 15:26) , och Herren, den gode Herden. Det uppfylldes i Jesus.

Det fanns ju naturligtvis ingen organiserad sjukvård i modern mening, men läkare var verksamma för att lindra plågor och läka sår med de medel som fanns, särskilt örtmediciner. Evangelisten Lukas var ju en av dem som följde med Paulus på en del missionsresor. Läkekonsten har annars gamla anor, särskilt i Egypten där man t o m kunna göra kirurgiska ingrepp.

Det är dock en komplex fråga hur man såg på sjukdom i gammaltestamentlig tid som inte kan tas upp  här. Det handlade dels om att sjukdom betraktades som Guds straff för synd, dels om de konkreta renhetslagarna som hjälpte till att hålla sjukdomar borta.

Men Jesus visar att sjukdom inte enbart beror på  synd och skuld. Han förlåter den lame, som samtidigt blir frisk , han rör  vid de oberörbara leprasjuka och återför dem till gemenskapen som botade människor, han helar den blindfödde och säger att varken hans eller föräldrarnas synd är orsaken till det. Mycket mer finns att säga om detta och jag återkommer i en annan serie längre fram.

+++

Jag fortsätter i nästa del om de falska profeterna utifrån b la Paulus brev, men nu avslutar jag med en händelse från Apostlagärningarna igen. Det skildrar den väckelse i den andligt mycket svåra staden Efesos, dit Paulus kom på en av sina resor. Texten talar för sig själv i hela sin fantastiska skildring av det Gud gjorde den första tiden genom sina apostlar och lärjungar, men det är särskilt de sista verserna jag vill uppmärksamma, hur de nyfrälsta gör upp med sitt ockulta förflutna när de  bränner sina böcker om magi. Guds ord och mäktiga kraft hade besegrat alla onda andemakter där och då. Läs själv!

.

Det är många som sörjer och kommer att sakna dr Michels S Heiser, som gick hem till Herren 20:e februari, 60 år gammal. Han har betytt så mycket för så många runtom i världen med sin stora kunskap som han förmedlade på ett fantastiskt sätt utanför den snäva akademiska kretsen. Mike var inte bara en framstående bibelforskare utan också en förebild i tro och ett kristet liv.

Jag och många med mig är så tacksamma för allt han delade med sig i sina böcker, kurser på Logos Bible, föredrag påYouTube, podcasten. Hans arbete kommer att leva vidare och kommer att fortsätta fördjupa människors förståelse av Bibeln, särskilt vad gäller dess övernaturliga världsbild och den andliga verkligheten. Han har tagit sig an många svåra och dunkla bibelställen och förklarat dem utifrån  kontexten.  Jag rekommenderar allt han skrivit och föreläst om.

Det här avsnittet är hörvärt. Forskarkollegor och vänner delar med sig av sina fina och avgörande minnen av Michael. Han hjälpt så många att växa i tro och kunskap.

https://nakedbiblepodcast.com/podcast/naked-bible-459-honoring-dr-michael-s-heiser/

Remembering Michael Heiser

“Dr. Heiser, an influential scholar and author of the bestselling The Unseen Realm, wrote ten books with Lexham Press, including Angels, Demons, and Supernatural. He also was an academic editor for the Lexham Bible Dictionary, Faithlife Study Bible, and Bible Study Magazine. Much of his work was translated into multiple languages, allowing a global audience to engage with his important scholarship.

Mike had a unique ability to connect and communicate in such a way that ideas which might have seemed arcane or opaque in someone else’s voice came alive,” said Jesse Myers, president and CEO of Baker Publishing and former publisher of Lexham Press. “He fused legitimate academic prowess with a clarity and relevance that made his message compelling to readers, viewers, and listeners.”

“Mike’s work has contributed to a lot of what we do at Lexham Press,” said Ben Amundgaard, publisher of Lexham Press. “We were always delighted to partner with Mike on a new project. His curiosity and willingness to ask the hard questions has helped him touch the lives of many people across the globe. We will miss him dearly and will keep his family in our prayers.”

Dr. Heiser received an MA in ancient history from the University of Pennsylvania as well as an MA and PhD in Hebrew Bible and Semitic studies from the University of Wisconsin-Madison. His published work extends beyond his titles with Lexham Press, as he wrote extensively for scholarly journals and contributed to works such as IVP’s Dictionary of the Old Testament: Prophets. He also received scholarly awards from the Society of Biblical Literature and his alma maters.

Dr. Heiser taught or contributed to more than thirteen Logos Mobile Education courses, and appeared in several Faithlife Original films. He hosted the Naked Bible Podcast and launched Miqlat, his non-profit teaching ministry. In 2020, Dr. Heiser started the AWKNG School of Theology at Celebration Church, where he served as executive director.

Dr. Heiser is survived by his wife, Drenna, and his children, Amy, Molly, Simcha, and Calvin.”

Vi människor är sociala varelser, beroende av varandra från livets början till dess slut. Vi är skapade för kommunikation och gemenskap, och därför är språket avgörande, den är vår förmåga att göra världen begriplig för oss själva genom våra sinnen, förnuft och kommunikation med andra. Men kommunikation består av mer än talat språk naturligtvis, men det lämnar jag därhän här.

Vi bekräftar varandra genom språket, genom att vara överens om fakta i omvärlden, genom att utbyta information, lyssna och lära, tala och dela med oss av vår inre värld. Språket är en förutsättning för det nödvändiga samarbetet för att bygga familjer och samhällen, för utveckling inom alla områden av mänskligt liv och verksamhet.

Det förblir ett mysterium hur vår kognitiva förmåga kan vara så avpassad för att hantera och förstå den ”yttre ” verkligheten, hur det vi uppfattar med våra sinnen blir internaliserat och representerat i vårt medvetande som kunskap, kategorier av objekt, fenomen, och som vi kan dela med andra genom språket.

Det lilla barnet erövrar världen genom språket och genom relationen till andra. Utbytet pågår sedan hela livet på en allt högre abstraktionsnivå och med större mognad.

Språket är ofatbart rikt och kan uttrycka allt från enkel vardagskommunikation  till komplicerade vetenskapliga resonemang, och det gemensamma är hur vanligt förekommande det är med bildspråk. Metaforerna är ett sätt att beskriva verkligheten, uttrycka tankar, beskriva inre bilder. Om vi skalade av språket alla sinnebilder, omskrivningar och  metaforer skulle det inte bli mycket kvar.  Vad det än beror på i all sin komplexitet, så är språkförmågan så nära förbunden med vår perception, det vi ser och upplever i vår inre värld, vårt intellekt och även rent fysiologiska förutsättningar. När vi uttrycker oss i bildspråk underlättar det förståelsen av både den inre och yttre världen.

+++

Allt detta är självklart, men varför är det på det sättet? Det enkla och korta svaret är för att vi skapades på det sättet för att kunna begripa verkligheten och relatera till andra.

Det är intressant att se hur Gud själv använder sig av denna skapelsegivna förmåga att uppfatta omvärlden.  Det gäller naturligtvis först och främst Jesus, som talade i liknelser, bilder. Det är bara på detta sätt som vi kan ana vad Guds rike är, genom att  liknas vid något som vi känner igen och har kategorier för att förstå. Matteus ägnar ett helt kapitel åt detta i sitt evangelium, kap 13.

Vi kan inte ta emot Guds verklighet oförmedlat, hans väsen är så annorlunda i sin upphöjda helighet, härlighet och makt. Det är som att titta direkt in i solen, vilket är omöjligt och farligt. Gud ÄR ljus, men detta eviga ljus måste transponeras ner till vår nivå. Därför blev Guds Son människa, för att tala och agera i vår fysiska värld. Han kommunicerade inte bara med ord utan lika mycket med sin närvaro, sin aktiva barmhärtighet och kärlek, genom sin Ande. Men det han sade var avgörande för att uppenbara sanningen om Gud, vem han är.  Men redan i det gamla förbundet uttryckte sig Gud i bilder när han talade. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

I vår fysiska konstitution kan vi inte se eller förstå den andliga verkligheten direkt, det behövs ett mellanled mellan oss och denna verklighet, vilket är bildspråket, jämförelserna.

I biblisk mening beskriver bildspråket i mer absolut mening Guds verklighet än de människoskapade metaforer vi använder i vår inomvärldsliga kommunikation. Guds ord är ju naturligtvis av en helt annan kaliber än våra egna ord. Det är levande, har kraft att skapa, förvandla, frälsa, även om de ord vi läser i vår bibel är ”vanliga” mänskliga ord. Det är Guds Ande som inspirerade författarna att skriva, och som gör dessa ord levande för oss idag.

Guds ord är Ande och liv. Guds ord som det uppenbarades i Skriften, är uppfyllt av Guds Ande. Ordet och Anden kan aldrig skiljas åt; det är garanten för både sann, sund bilisk lära, och Andens verk i alla tider. Den helige Ande kan aldrig sanktionera något som går utöver Ordet, inte stämmer överens med det. Det har sin djupaste grund i Guds egen verklighet: Fadern, Sonen, som är Ordet, och Anden, är ett, dessa tre personer i Gudomen,  som vi uttrycker det med de för oss tillgängliga språkliga kategorierna.

2 Tim 3:  Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, 15 och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. 16 Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, 17 för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

Jesus Kristus ÄR ju Guds fullkomliga och perfekta avbild. Den som ”ser”, Jesus ,vilket betyder i tro har förstått att Jesus är Guds Son , har sett Fadern som Jesus sade (Joh 14:9) . Han är ett med sin Fader i evighet, men vid en bestämd tidpunkt i historien , steg han ner till vår sargade jord för att visa vem Gud är och förmedla hans kärlek, försona oss med Gud och bringa liv och läkedom.

Joh 1: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.

+

Kol 1: Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. 16 Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allting, och allt består genom honom. 18 Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen. 

+++

Tro och liv

Som kristna tror vi på det Gud har uppenbarat om sig själv i den heliga Skrift, förmedlade genom de  inspirerade författarna.

Kyrkan sammanfattade sedan de viktigaste lärosatserna i de tidiga dop-och trosbekännelserna. Det var och förblir grundläggande för församlingens tro och liv, samtidigt som de utgjorde en klar gräns mot de olika typer av  gnostisism och judaism som hotade den kristna trons sanning och frihet.

Men samtidigt tror vi  inte på enbart en teoretisk lära om Gud, utan på en levande person. Jesus Kristus var Ordet själv som blev människa,  förutsagt i GT. Om Jesus inte uppstått från de döda skulle kanske hans ord bevarats som en samling vishetsord, en bland många genom seklerna.

Men det oerhörda skedde som ingenting i denna världen kan mäta sig med, det faktum att Jesus uppstod och lever idag. Därför är det den levande Gudens Son vi tror på, tillber och älskar, tjänar. Hans ord visade sig vara sanna, och därför kan vi också lita på att han kommer tillbaka.

Aposteln Paulus uttrycker evangeliets kärna, att Jesus dog och uppstod för oss. I sina brev utvecklar han detta vidare,  i b la Romarbrevet handlar det om hur vi dog från synden och lagen (kap 6 och 7).

I Kolosserbrevet handlar det om de andliga maktstrukturer som verkar i världen ovh är motståndare mot Gud och hans frälsningsplan, om hur vi också blir befriade från dessa genom korset. Korsfästelsen, en på alla sätt fruktansvärd och förnedrande avrättningsmetod hos romarna, är i centrum för vår tro. Det  var och är oerhört motbjudande och obegripligt för både judar och hedningar, hur en upphöjd Gud kunde stiga ner på en sådan förbannelsens mörka plats. Men korset är för oss i ljuset av uppståndelsens verklighet,  livets, kärlekens och  hoppets symbol. Där besegrade Gud döden och allt ont.

Ingen, varken änglar eller människor, kunde förstå denna Guds kärlek som uttrycktes i Sonens lidande och död för oss. Vi kan bara tro och ta emot i stor tacksamhet. Om det var detta som krävdes för att få oss tillbaka till Gud, förlåtna och lösta från syndens och dödens mak, kan väl inte vi säga emot?  Vi förstår inte syndens oerhörda allvar, de onda andemakternas fördärvliga inflytande i oss och i vår värld. Det är bara Gud själv som vet vad han behövde göra för att rädda oss och hela sin skapelse.

+++

När vi i tro tar emot evangeliet och blir döpta, sker den förvandling som gör oss till helt nya skapelser, något som Paulus och de andra nytestamentliga författarna skriver om ur olika perspektiv.  När vi dog från synden, världen och lagen togs vi andligt från mörkrets välde in i den älskade Sonens rike.

Efes 1: I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, 12 för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 13 I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

+++

Vi tror inte på friden som ett abstrakt begrepp, Jesus ÄR vår frid . Vi tror inte på frälsningen bara som ett Guds verk, Jesus ÄR vår räddning, inte på rättfärdigheten som ett eftersträvansvärt tillstånd, Jesus ÄR vår rättfärdighet. Han är också vårt hopp, vår, glädje, vår tillflykt och beskydd,

Jesus ÄR vårt liv, det är tillvarons djupaste innebörd och mening att tillhöra honom.

Vårt liv är nu fördolt med Kristus i Gud, vi dog från allt som inte är av Gud, blev skilda från det genom korset, och ett med Kristus i Gud, genom Andens verk.

Kol 3: 1 Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. 2 Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. 3 Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. 4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. 

Vi människor är alla identitessökande individer som behöver andras bekräftelse och samspel för att utvecklas och leva ett gott liv. Det finns så mycket att spegla sig i för att få denna efterlängtade bekräftelse, som mänskliga förebilder, idoler, grupper, ideologier, filosofier, religioner. En del försöker genom andliga övningar förlösa sin inneboende gudomliga identitet genom affirmationer som alltid börjar med Jag är.. Jag vill , Jag skapar mitt liv.

Detta är  totalt väsensskilt från den kristna förhållningssättt som alltid börjar med: Du min Fader, Du Jesus min frälsare, du helige Ande min hjälpare. Du är vägen, sanningen, och livet. Du är ljuset, friden, kraften, kärleken i mitt liv. Tack!

Att tro är att erkänna detta vårt fundamentala beroende av vår skapare och leva i det som bedjande och tillbedjande människor.

+++

Vårt korta liv här på jorden, som kommer att sluta med den fysiska döden, är tack vare Jesu död och uppståndelse, inte slutet för oss. Vi kommer att uppstå och få nya kroppar. Hur det kommer att gå till är som allt Gud gör ett fullkomligt mysterium eftersom vi inte kan förstå det. Men det är sant, det är själva verkligheten själv, som Paulus i samma brev konstaterar.

Det finns inte tillstymmelse av nedvärdering av det kroppsliga i den judiskt- kristna traditionen. Om det har funnits och fortfarande finns ett sådant inslag beror det på ett arv från den grekiska filosofin som var dualistisk och såg frälsningen som en själens befrielse från det kroppsliga. Det själsliga, andliga, ansågs vara förmer än det materiella .

Men vår Gud är hela skapelsens Gud, och när hans Son själv blev människa helgades människolivet på ett särskilt sätt. Förutom att Gud nu s a s inifrån vet vad det är att vara människa fullt ut, är Människan Jesus Kristus, Guds älskade Son, på Faderns högra sida i det himmelska.

Efes 1: Sedan jag hört om er tro i Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga, 16 upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner. 17 Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.

20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter,  och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.

Om vi leker med tanken att skapelseberättelsen i Första Moseboken  skrivits i modern tid, skulle den naturligtvis vara formulerad på vår tids språk och innehålla många gemensamma kulturella och tidstypiska referenser, som de flesta var förtrogna med. Världsbilden i bakgrunden, präglad av vetenskapliga upptäckter inom kosmologi, fysik och biolog, skulle kanske lysa igenom. Men all kunskap i världen om biologi, fysik, kemi, psykologi skulle ändå iten ge oss en rättvis bild av oss människor i all vår komplexa helhet.

Vi är mer än bara materia, mer är bara våra sinnesförnimmelser och förnuft med vilka vi kommunicerar med omvärlden och formar vår inre värld. Vi kan ha en andlig gemenskap med vår egen skapare och frälsare. Vi kan höra hans ord, ta emot hans liv och nåd för att leva som hans barn i denna tid, och sedan i evigheten.

Men själva innehållet, handlingen och huvudpersonerna, skulle vara detsamma som i den bibliska skapelseberättelsen, liksom själva syftet med den. Det är att från början fastslå det självklara faktum att Gud den evige, som är alltings skapare också var Israels befriare och Herre i GT, och i NT hela mänsklighetens frälsare. Han är den ende sanne Guden som valt att skapa allt med ett bestämt syfte i sin kärlek.

Som i all stor litteratur brukar bokens teman presenteras i början, och man blir fullt medveteten om att de fanns med hela tiden när man kommit till slutet. Genom huvudpersonernas karaktär och agerande, själva händelseförloppet drivs handlingen fram till en upplösning, ett slut. Bibeln skulle kunna tjäna som en modell, en förebild för detta tillvägagångssätt. Den innehåller den väsentliga historien om vem Gud är, och vilka vi som människor är i relation till honom och varandra

+++

Den bibliska skapelseberättelsen handlar om verkligheten själv, vare sig vi läser den som den skrevs för över 2 000 år sedan med den tidens språkbruk, bakgrund, kultur och världsbild, eller i ett hypotetiskt tankeexperiment i en modern tappning, där vår vetenskapliga perspektiv som DNA, kosmologi och kvantfysik skulle finnas med som bakgrund. Men det är innehållet som är det väsentliga och som överstiger de begränsade inomvärldsliga perspektiven som bestäms av kulturella faktorer. Vad handlar den om egentligen? Och hur skulle skildringen av syndafallet se ut i modern tappning? Symbolerna för den verklighet de skildrar skulle kunna vara annorlunda, men frågan om  hur vi förhåller oss till Guds rättmätiga anspråk och inbjudan till gemenskap är lika relevant.

Gud, som i kraft av sin auktoritet bestämmer villkoren för hur hans skapelse ska fungera, har en särskild mening med de människor han skapat till sin egen avbild. Han har egentligen ett primärt och väsentligt bud, att människan ska lyssna på sin skapare och följa hans ord, vägledning och råd, vilket innebär att inte gå sin egen väg och inte lyssna på andra röster som säger emot Gud. Det är vad som skedde i berättelsen och man använde sig självklart av de symboler som delvis var kända från den dåtida världen (Eden, de två träden, en talande orm osv).

Samtidigt framstår Gud i det majestätiska första kapitlet i Bibeln som absolut suverän när han skapar genom sitt ord, och ger människan den högsta tänkbara status som förvaltare för sin skapelse. Det är helt unikt i jämförelse med annan liknande litteratur, andra s k ursprungsmyter.

Det handlar alltså om alltings början, ursprung, om hur universum och vi blev till  blev till, hur de existentiella villkor vi ännu lever under utformades.

I vår moderna version skulle vi antagligen använda ett annat bildspråk som vi kanske  skulle förstå bätre. Men samtidigt är  själva budskapet tydligt för den som vill förstå vad det kan betyda, trots avstånd i tid och rum

Bibelns bildspråk talar samtidigt till alla generationer genom sitt språk som överstiger de tidsbegränsade och kulturella  omständigheterna. Vi kan även idag förstå att Eden var den plats där Gud uppenbarade sig, att valet symboloiserades med de två träden, att motståndaren mot Guds ord visade sig i form av en illvillig och väsande orm, som motsade Gud själv, att fördrivningen från Guds närvaro innebär främlingsskap, sorg, möda, lidande och död. Genom Skriften klarnar sedan bilden alltmer om vem denne inkräktare på den av Guds närvaro helgade platsen var, och han framstår i konfrontationen med Jesus Kristus som satan, lögnaren, mördaren, förföraren och förstöraren från begynnelsen. Men redan på den tid när detta skrev förstod man att vanliga ormar inte talade, inte visste saker om vad Gud sagt och hade en genomtänkt ond plan på att förstöra människans relation till sin Gud.

Livet bestod i relation med den levande Gud, andlig död blev resultatet av människans ohörsamhet och ovilja att följa instruktionerna.

+++

Hur kan vi  som har en helt annan referensram förstå den inspirerade text vi har idag, men som samtidigt är formulerat utifrån en specifik kulturell och språklig kontext?

När berättelsen än hade skrivits, skulle Guds geniala skaparverk ändå vara fördold för oss, och vi skulle säkert aldrig helt förstå hur allt hänger ihop. Vi vet så enormt mycket mer idag om biologi, fysik, kemi, kosmologi än de bibliska författarna, men ändå återstår så många olösta mysterier. Hur kunde medvetet, själfullt liv uppstå ur materien? Vad består universum av? 95 % är outforskat. Vad är egentligen vårt medvetande ?

Vi måste helt enkelt ställa de frågor till texten som den ger svar på. Vilka är då de? I Bibeln handlar det om Gud själv, människan och den motståndare som försöker förstöra Guds plan med sin skapelse. Själva skapelseprocessen, hela det fantastiska universum, jordens myllrande och rika liv, skildras  men är inte i centrum. Det är trots allt en kuliss för själva dramat, hur fantastisk den än är. Den mänskliga historien där Gud verkat är det väsentliga. Där uppenbaras Guds kärlek, omsorg och vilja att rädda mänskligheten till varje pris,  det högsta priset som betalades när Jesus dog för oss syndare.

Några andra frågor som är relevanta :

Vem är Gud? Vad gjorde och gör han? Hur kan vi veta något om honom?

Vad är en människa och vad är meningen med att vi befinner oss här på denna försvinnande lilla planet i just  vår galax i en ofattbart stor rymd? Vad kan Gud vilja med ett människoliv, hela mänsklighet?

Varifrån kom allt det sinnrikt konstruerade i naturen, all skönhet, allt myllrande liv, men  varför gör människor varandra illa?  Finns det mer än bara detta hårda arbete för överlevnad, kamp, lidande och sedan död?

+++

Det är ett självklart faktum att Gud var och är är före tid och rum i sin evighet, men när han satte sin skapelseplan i verket, i själva skapelseögonblicket, började tid och rum  existera. Sedan sker den  process när de tidiga grundämnena väte och helium började formas till stjärnor, galaxer och till sist den jord som långsamt började bli beboelig för olika livsformer. Det har med vår tideräkning tagit de ca 13. 8 miljarder år som gått från det Gud sade Varde ljus! . eller till bigbang, men från Guds perspektiv är det kanske bara 7 dagar.

Gud är och förblir densamme men beslöt alltså att låta något som är utanför sig själv bli till, men som samtidigt var helt beroende av hans vilja för att bli existera. Därför handlar den också om hans skapade verk som kan avläsas i kosmos, i vårt materiella universum idag, i naturens skiftande och rika livsformer, i flora och fauna. Det unika är att vi människor har kunnat upptäcka och kartlägga ordningen i universum med dess lagar, liksom materiens minsta beståndsdelar, vilket också bekräftar en intelligent skapares design i sitt verk, både i naturen själv och i oss intelligenta varelser.

Den handlar om att  Gud skapat och designat allt som kan avläsas i de olika nivåerna av liv från grundämnen till galaxer, från cell till människa. Det finns ju genetesk information i varje cell och det kan sägas vara Guds fingeravtryck i sin skapelse, hans intelligenta kodande av livet. Utan detta vore allt liv otänkbart, från det enklaste till det mest komplicerade.

Det finns olika slags liv, biologiskt s k enkla livsformer, som med moderna forskningsmetoder visat sig vara allt annat än enkla. I den minsta cell finns fantastiska konstruktioner av små maskiner som på ett påfallande intelligent sätt styr processerna i cellen. Hur skulle då dessa ha uppstått om man menar att dessa enkla cellklumpar sedan utvecklats till så komplicerade varelser som  människor, och djur. Hur kan enbart enormt långa tidsrymder skapa intelligent liv? Det måste naturligtvis finnas intelligent planering för skapandet av det myllrande och mångfaldigt fantastiska liv vi har omkring oss. Ingenting så ändåmålsenligt, så i detalj matematiskt  konstruerat kan ha uppstått ur intet, bara av sig själv.

+++

Det finns många olika tolkningar av BIbelns första kapitel genom historien och en intensiv debatt pågår fortfarande. En del menar att  t ex skapelseberättelsen kan analyseras och förstås utifrån vår tids vetenskapliga världsbild , s k konkordister. Andra menar att de ska läsas ”som det står”, vilket bara är rimligt om man först förstår vad det är för typ av litteratur  det gäller. Bibeln innehåller en mängd olika slags texter som måste tolkas och förstås utifrån sina förutsättningar.  Det finns lagtexter, historiska skildringar, vishetslitteratur, poesi, profetiska och apokalyptiska skrifter, evangelier, brev b la och skapelseberättelsen som bäst förstås utifrån sin egen kulturella kontext.

De flesta forskare hävdar hur viktigt det är att förstå kontexten, hur författarna tänkte på sin tid, jämföra med annan litteratur av samma slag, och samtidigt peka på det unika i den bibliska uppenbarelsen i sin helhet.

Jag återkommer till detta i nästa inlägg.