Vad handlar Bibeln om egentligen?? Teman.

 

My-Life-Gods-Story

 

 

Det finns flera svar på denna fråga och jag ska formulera några försök till svar här.

En läsvärd bok har en spännande historia och intressanta karaktärer som lär oss något om oss själva och livet. Den ska börja på ett sådant sätt att vi bara måste veta hur den slutar. Kan man tänka sig något mer givande än att läsa än boken om oss själva, vårt ursprung och vårt mål och inte minst om Gud själv, alltings upphov?

 

Det finns motiv och teman i mänsklighetens historier och sagor som fångar och beskriver något av vad livet innebär med kärlek, kamp mellan gott och ont, konflikter, försoning.  Som individer är vi är mycket komplexa och komplicerade varelser och verkligheten i stort är ännu mer komplex och oöverblickbar. Vi har alla bara fragment av kunskap och förståelse, men vad pågår egentligen bakom kulisserna till mänsklighetens stora drama  genom historien? Varför är det som det är och blev som det blev?

 

Inte varje varje varför kommer att få ett svar, men vi har åtminstone Någon att ställa frågorna till. Universum består visserligen av mycket själlös materia men Skaparen är en Person vi kan kommunicera med.  Den levande Guden har gjort det möjligt för oss att lära känna honom genom. Skapelsen vittnar om hans härlighet, makt och förstånd. Hans Son Jesus blev människa och uppenbarade Fadern för oss och Bibeln förmedlar allt detta till oss. Vi har alltså tillräckligt många vittnesbörd, tillräckligt mycket kunskap för att lita på att det är sant.

 

 

 

Det enklaste man kan säga är alltså att Bibeln handlar om Gud, vem han är och vad han gör, och den handlar om oss människor. Den är därför ständigt aktuell i alla tider och i alla sammanhang. Den är skriven av människor och inspirerad av Gud själv, Skaparen, Herren och Frälsaren. Det är alltid både-och. Kulmen på historien är därför när Guds Son blir människa. Allt skapades genom honom och till honom. Därför kommer Guds plan att fullbordas Guds i honom , i det eviga rike där han ensam regerar. Vägen dit är lång och svår och kantad av ofattbart lidande, men också av Guds försyn och godhet som uppehåller skapelsen trots allt och genom allt.

 

 

Den handlar om Livet och om Kärleken, och om hur Gud befriar oss från det som vill förstöra det viktigaste som är just Livet och Kärleken. Den handlar därför om Guds räddning och hur hans mål att vara ensam Herre över sin skapelse för evigt fullbordas genom att fullständigt utplåna ondska, lidande, synd och död.

 

 

+++

 

 

Den kan också sägas handla om betydelsen av språket. Gud talade och fortsätter tala, och vi människor fick tankens och språkets gåva. Gud skapade allt genom att tala och vi är kreativa på vårt begränsade sätt genom att uttrycka oss i språk. Det är omöjligt att tänka sig ett verkligt mänskligt liv utan språket. Vi kommunicerar med varandra, Gud och oss själva i den ström av tankar som vårt medvetande utgör. Vi lever i och genom språket.

 

Inkräktaren, fienden talar, men han ljuger när han talar. Det är viktigt, för ytterst handlar det om verkligheten, sanningen om verkligheten. Vad är sant, rätt och gott? Hur vet vi det? Hur lever vi i enlighet med det? Som skapade varelser fick vi förnuft, vilja, känsloliv och språk. Guds himmelska hovstat som består av fler andliga väsen än änglar, begåvades också med vilja och förnuft. Det är oerhört intressant att ormen i Gen 2 besatt kunskap om Gud och kunde tala på ett begripligt sätt när han bedrog de första människorna att vara olydiga.

 

 

Bortom alla skillnader mellan oss idag och de olika människor som skrev  böckerna i form av världsbild, kultur osv, finns i de sextiosex böcker som utgör vår Bibel en sammanhängande framställning, Jag ska här sammanfatta en del av de teman vi ser från första till sista boken.

 

 

+++

 

 

1 Vi får en inblick i att den Evige Guden talar och skapar genom sitt Ord.

 

 

Det är absolut grundläggande. Gud skapade universum och oss på denna mirakulösa planet som jorden är.

 

Genom detta ord skapades livet i alla dess former och naturlagarna för universum.  I Bibeln fördjupas vår kunskap om detta Guds talande. Han talade i och genom sin egen Son, som evangelisten Johannes kallar Ordet. Ordet uttrycker Guds tanke, plan, förnuft, mening, avsikt och mål. Allt skapades i, genom och för Sonen egentligen. Därför har Sonen också rätt att ta tillbaka det som gick förlorat när människorna vände Gud ryggen och skapelsen förmörkades av synd, ondska och död. Vi möter Livets Gud, som skapde allt i begynnelsen och som sedan uppehåller sin skapelse, upprätthåller och skyddar livet och fullbordar detta genom att göra oss delaktiga av sitt eviga Liv genom Jesus.

 

Bibelns skapelseberättelse skiljer sig på många sätt från omvärldens myter. Den kopplas direkt till människor i historien och släktlinjer. Gud skapar genom  att tala och ordna förutsättningarna för liv. Han gör vår planet beboelig genom att bearbeta urkrafterna, grundämnena när han skiljer elementen åt. Det kan ha tagit väldigt lång tid, miljarder år, men det viktigaste är när han skapar människan. Allt annat är förutsättningen för detta centrala skapar verk som kommer att sträcka sig bortom tiden, in i evigheten. Men skapelsen i sig är ner på detaljnivå så fantastiskt vacker, genialt designad och mäktig och den vittnar om Gud. Denna skapelse ska dock förgå och Gud ska skapa nya himlar och en ny jord, där synd och död inte ska finnas.

 

 

Den är historia men av ett speciellt slag. Med skapelsen börjar tiden och historien tar sin början på bestämda platser. Den berättar om begynnelser, om orsaker till de existentiella villkor vi lever under.

 

Det viktigaste i berättelsen tror jag är det vi får veta om Gud och om oss själva, inte att fastna i att försöka få ihop nutida naturvetenskap med sju dagar eller miljarder år. Jag tror man missar poängen om man inte förstår berättelsen som den skrevs och ska läsas. Det är lättast att börja tala om vad den inte är, alltså inte en vetenskaplig framställning som beskriver universum på ett detaljerat sätt utifrån fysik, kemi, biologi.

 

Visserligen stämmer de stora dragen om hur Gud skapar med nutida naturvetenskap, även om den inte säger allt. Det fanns verkligen en början för universum och det har inte kommit till av sig självt. Det första Gud talar fram är ljuset.

Men viktigare än detta är ändå att våra mänskliga villkor förklaras.

 

 

2. Huvudpersonerna presenteras i de första kapitlen, som allting handlar om sedan.

 

 

Det är naturligtvis först och främst Gud själv som är evig och som bestämmer sig för att skapa ett från honom skilt universum. Han uppehåller naturligtvis samtidigt allt liv.

Det är mänskligheten, som representeras av Adam och Eva, med alla karaktärsdrag som är typiska för oss människor i alla tider. Berättelsen om dem är berättelsen om oss.

 

 

Det är inkräktaren i Guds skapelse, som vi inte får en förklaring till varför och hur han har möjlighet att påverka människorna. Men när Jesus kommer in i världen förstår vi mer vem detta andliga väsen  är och det kulminerar i Bibelns sista bok.

Vi förstår inte hela Guds uppenbarelse utifrån en bibelbok utan måste se hela linjen från början till slut för att ha hela bilden klar för oss.

 

 

3. Från Gud och tillbaka till Gud. Det som sker från Genesis och fram till Uppenbarelseboken är den frälsningshistoria Gud initierar redan när syndafallet var ett faktum. Det beskrivs på många olika sätt:

Från fall till upprättelse, från fördömelse till frälsning, från synd till rättfärdighet, från död till liv, från separation från Gud till gemenskap med honom, från paradiset med Gud som Herre till ett evigt Guds rike med Fadern och Sonens herravälde.

 

Gud är Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Han kommer att fullborda de intentioner han hade från början. Det utgör själva grunden för vårt liv, vår förtröstan och vårt hopp.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

Man brukar tala om tema, motiv och budskap när det gäller litterär gestaltning. Det går också att tillämpa på Bibelns 66 böcker. Det finns ett tema om hur Gud uppenbarar sig själv för att rädda en från honom förlorad mänsklighet. Motivet är hans kärlek och att han som Skapare vakar över sin skapelse och ingriper när hans representanter på jorden bröt mot hans bud, vilket resulterar i en veritabel naturkatastrof. Budskapet är att Gud genomför sin plan och att allt till sist blir som Gud ville att det skulle vara från början. Gud gör slut på det som förstört hans skapelse. Han skapar allting nytt, en  ny himmel och en ny jord.

 

 

Bakgrundsberättelsen till de många historiska, berättande avsnitten i vår Bibel utgör själva grunden för allt. Det skulle inte finnas någon historia utan denna fundamentala berättelse. Den rymmer själva ritningen till historien och innehåller de teman mänslighetens liv och gärningar kan sammanfattas i. Där finns nycklarna till läsförståelsen. De första elva kapitlen i denna bakgrundsberättelse, denna Urhistoria, är en speciell gåva till oss. Ingen människa kunde någonsin veta eller ens försöka ta reda på hur det gick till i skapelsens begynnelse.

 

Där finns utkasten till svar på våra stora varför-frågor, även om vi på en personlig nivå aldrig kommer att få en fullödig förklaring till alla våra varför. Men för mänskligheten i stort har vi utkasten till trovärdiga svar.

 

Varför finns något överhuvud taget? Varför kan vi uppfatta och erfara vår omgivning? Varför finns detta enorma uiversum och vi på en beboelig planet full av livets mirakler?Varför lever och dör vi? Varför älskar och bildar vi familj? Varför arbetar vi?  Varför dödar människor varandra? Varför gör vi fel och har dåligt samvete för det, känner oss skyldiga, gömmer oss, flyr, hittar på bortförklaringar? Varför ljuger vi och skyller på andra? Varför är skönhet och konstnärliga uttryck så viktiga för oss? Varför är kärleken det vi lever för?

 

+++

 

 

Beskrivningen ges oss i form av en till synes oerhört enkel berättelse, så enkel att många fnyser åt den och kallar den en saga, en myt. Den kan i en mening sägas vara en myt för att den på ett övergripande sätt beskriver universums tillkomst och våra mänskliga villkor. Men det betyder inte att den är en osann och ihopfantiserad historia.   Den utsäger just detta i ett par kapitel, något som inte skulle vara möjligt i någon annan form som kunde ge svar på dessa stora och svåra frågor. Det skulle istället krävas ett enormt bibliotek med böcker i ämnen som psykologi, sociologi, lite fysik, biologi, antropologi och vi skulle ändå inte ha nått fram till själva kärnpunkten i vår förståelse.

 

Men Bibeln är ingen lärobok i dessa ämnen utan en oerhört kondenserad historia som handlar om Gud och människa, som det var, är och kommer att bli. Den är en slags tidskapsel där vi får inblick i det förflutna, nuet och framtiden, ända fram till tidens slut.

 

Man kan hellre säga att den är en annan slags historia, eftersom det är Gud själv som uppenbarat för dem som ledda av Guds Ande skrev ner det. Ingen människa tänkte ut det utan Skaparen själv beskriver sitt skaparverk på detta förunderligt mästerliga sätt i mycket koncentrerad form i Bibelns första kapitel. Likaså är det av Gud uppenbarad historia som ger oss denna unika kunskap om vem Han är, och vilka vi är och varför. Den ar absolut sann eftersom det är Guds uppenbarelse, och vi får inte låta formatet, upplägget, bedra oss att tänka att det inte rör oss. Samtidigt som det är Guds ord, är det också människor som i sin tid och sin kultur, skrev ner detta.

 

Jag uppfattar inte skapelseberättelsen som en detaljerad beskrivning utifrån naturvetenskapen och tror inte den ska läsa som sådan, även om mycket där stämmer med modern naturvetenskap. Därför leder det ingen vart att tvista om universums ålder och hur lång tid det tog för Gud att skapa. Man kan missa poängen om man fastnar i sådana resonemang.

 

 

+++

 

Bibelns böcker handlar om Gud. Han var i begynnelsen och när han skapade uppkom tid, rum och materia.    ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. 

 

När det handlar om Gud är människan i centrum. Trots att han skapade ett så ofattbart stort universum koncentreras handlingen till den förhållandevis lilla planeten jorden och det Gud gör med mänskligheten.

 

Det intressanta är därför inte det materiella universum, fysik och biologi, utan vad vi får veta om Gud och oss själva. Det handlar om en kärlekshistoria från Guds sida. Han vill ha en familj på jorden, som älskar honom av hela sitt hjärta. Gud är till sitt själva väsen en kärleksrelation mellan Fadern och Sonen. Att Gud är kärlek betyder att Fadern älskar sin Son och Sonen älskar Fadern och  den helige Ande är djupt involverad i detta.

 

När han skapar är det i kärlek och för kärlek. Vi är skapade för att ta emot hans liv. Därför är separationen från Gud en så stor naturkatastrof. Vi förvandlas till främlingar för vår egen Skapare och Gud. Vi blir främlingar för oss själva och varandra. Med ett modernt ord: vi är alienerade. Vi har blivit något annat än vi var skapade för att vara. Vi var skapade för att leva som barn hos Gud, med allt vad det innebar av möjligheter att växa i mognad, kunskap och ansvar. Barnaskap innebär tillhörighet och identitet, beskydd och vägledning. Vi vände ryggen åt honom i vår ovilja att höra och följa hans ord. Men han gör allt för att få oss tillbaka till sig själv samtidigt som han gör det i full överensstämmelse med vem han är: rättfärdig och helig.

 

Målet för Guds handlande är att ha ett folk som frivilligt älskar, tillber och tjänar honom, att bo bland sitt folk, vara i dem. För att det ska bli möjligt måste flera steg tas för att skapa förutsättningar för detta. Synden, vår bortvändhet, upproriskhet, stolthet är en reell makt som måste avlägsnas för att vi ska bli fria och upprättade.

 

När Gud utväljer Abraham och det som ska bli hans särskilda egendomsfolk, är det för att hans Son ska födas in i detta folk som deras och hela mänsklighetens utlovade Befriare. I Jesus Kristus ska ett pånyttfött folk, frälst från synd och död, vara helgat åt Herren i tid och evighet.

 

Vägen dit beskrivs i Moseböckerna och de andra historiska böckerna, vidare hos profeterna. Gud i sin upphöjda helighet närmar sig människan genom att uppenbara vem han är och vad han vill göra. Han är en personlig Gud: Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det var den Gud som talade och gjorde mirakler i deras liv. Så presenterar han sig för Moses, som skulle leda folket ur slaveriet i Egypten. Det är en helt central berättelse om Guds mäktiga befrielse enligt sitt löfte till Abraham, hur Gud leder dem genom öken till Sinai berg, där de får Lagen, buden, instruktionerna om hur de ska leva i förbundet, och föreskrifter om offertjänsten. Gud talar i detalj och mycket, till sitt folk, fostrar dem, förbereder dem.

 

I och med Mose död och det uppdrag Josua fick att leda folket in i löfteslandet, bedöms allt utifrån det Gud redan talat och sagt och vad som gällde i förbundet. Lyder ledarna och folket Guds ord? Lyder de, går det dem väl och Gud beskyddar och välsignar dem. Om de inte lyder får deras fiender makt över dem och drar elände över sig själva.

 

Det är en tragisk och sorglig historia som utspelar sig när de trots allt Gud sagt och gjort ändå avfaller till avgudadyrkan i sin otro och olydnad. Det är en tydlig illustration till att människan inte kan bli rättfärdig genom laggärningar. Hjärtat är fördärvat och vi människor behöver få ett nytt hjärta. Vi måste dö från vår syndiga natur och födas på nytt av Guds Ande genom Jesus, som fullbordat Lagen och tagit på sig våra synder, vår olydnad. Det är vad Gud talar till sina profeter om, den kommande Messias.

 

Gud skapar oss på nytt i sin Son och han kommer att skapa en ny himmel och en ny jord när tiden tagit slut och Jesus kommit tillbaka som Herre över allt. Gud är och förblir Skapare. Gud är och förblir Befriare och Frälsare. Gud är och förblir densamme, en helig, älskande och ofattbart underbar Gud.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

 

Synd och skuld. Brott och straff. I

 

 

 

Först några allmänna tankar om hur destruktiv synden är. Det är den stora förstörelsemakten i tillvaron. Den skördar ständigt liv, andligt, mentalt och fysiskt. Synd är överträdelse av Guds goda ord och bud, som var ämnat att skydda oss, skydda livet. Synd är uppror mot Skaparens vilja och tar sig många uttryck, dels i en livshållning av förnekande gentemot Gud, dels i ett självcentrerat liv gentemot medmänniskor. Man ser sig själv i centrum och sätter sin egen vilja i förgrunden.

Allt vi gör påverkar andra och oss själva och ytterst är det inför Gud, allas skapare, som vi är ansvariga. Gud, som skapat oss alla och älskar oss lika mycket, ser det onda vi tillfogar varandra, och tar det på stort allvar. Det handlar om hela skalan av det onda, från förakt till mord. Guds bud består i att älska, honom främst och vår nästa. Synden skiljer oss från Gud och från varandra. Därför har Gud åtgärder för detta livshotande problem. Det är korset, där Jesus dog för hela världens synd och varje människa personligt kan få förlåtelse och bli försonad med Gud, sig själv och andra.

Gud har skapat oss som moraliska människor med samvete, som  hjälper oss att veta när vi handlar fel. Det är inte alltid vi förmår göra det rätta, men vi kan vilja det, och i alla fall  söka det som är minst ont. Livet är ofta mycket komplicerat och många faktorer samverkar i våra överväganden och val. Gud har inte lämnat oss åt oss själva, utan han vägleder oss genom sitt Ord, samvetet, i bönen osv. Vi lever i ett moraliskt universum där våra gärningar är betydelsefulla och får konsekvenser för oss själva och andra, på gott och ont. Gud vill att vi ständigt ska leva i personlig omvändelse, ge och ta emot förlåtelse.

Synden leder till skuld, konkret skuld som måste hanteras. I det här sammanhanget tar jag inte upp det självklara faktum som är en viktig del av våra samhällen och alltid varit det, att lagstiftning och rättskipning är nödvändiga när det gäller att hantera brott och straff. Det är också ordningar som Gud vill ska finnas för att reglera det sociala livet. 

På en enkel mellanmänsklig nivå är det avgörande hur vi hanterar detta och ännu mycket mer i samhället i stort. Rätt måste skipas, ansvar för överträdelse måste utkrävas, brott måste straffas, skyldiga måste dömas. Det är så självklart för oss alla och vi blir ofta upprörda när påföljden för ett brott inte motsvarar handlingens allvarliga karaktär, som att mörda, våldföra sig på barn, t ex.

Vi, som själva inte är utan vare sig synd eller skuld, vill gärna att rättvisa ska skipas. På en mer personlig nivå och när vi anser överträdelserna vara ringa , tenderar vi att hitta bortförklaringar och ursäkta oss själva och skylla på  andra.  Det finns givetvis många aspekter av detta. Att bli orättvist anklagad och dömd är också fruktansvärt. Men det handlar om samma sak: vi vill att rättvisa ska skipas, att ”den som gjorde det” erkänner så att skulden hamnar rätt. Vi har ett rättsmedvetande och samvetsfunktioner, något som Gud lagt ner i oss. Livet skulle annars bli kaotiskt.

Hur ska då inte Gud reagera när människor som han skapat till sin avbild utsätts för fruktansvärda övergrepp, dödas och våldtas?

Guds rättmätiga vrede mot de onda gärningarna är garanten för rättvisa. Om Gud skulle ta lätt på allt det onda som sker och skett sedan tidens början, så kunde vi inte lita på att han skipade rätt, gav upprättelse till de drabbade och straffade förövarna. Vi kan lita på att Gud som vet allt är absolut rättfärdig och dömer absolut rättvist på den stora Domens dag.

Gud vill framför allt att vi ska inse och erkänna vår synd och skuld och omvända oss, så att han kan förlåta oss och ge oss nya chanser.

 

+++

 

 

+++

 

I det gamla förbundet gällde det ställföreträdande djuroffer som övertäckte synden och skulden så att den skyldige efter soningen  kunde fortsätta leva i förbundet. Det fanns dock dödsstraff (som dock sällan tillämpades i praktiken)  och andra bestraffningar, som stängde ute den skyldige från gemenskapen och gudstjänsterna. Det fanns ett omfattande rättssystem som i detalj var utarbetat för att utmäta rätt straff för olika synder.

Det finns mycket att säga om detta men jag går inte in på detaljerna i det här sammanhanget.

 

Vi vet att Guds slutgiltiga lösning på de högst konkreta synderna och skulden för synden var korset. Det är så oerhört när vi börjar tänka efter vad det innebär. Korset hanterar och reglerar synd, skuld och straff, eller rättare sagt: Jesus som hängde på korset och fick betala priset för att vi skulle bli fria från syndabördan, skuldberget. Han som var utan synd, ren och helig, blev för vår skull det slutgiltiga offerlammet för vår räddning och befrielse.

Gud gjorde det på olika sätt i det gamla och nya förbundet. Men det handlar om att sona synd och skuld och att avlägsna den ur den enskildes och gruppens liv. Den fullkomliga försoning som Jesu död på korset för oss innebär, hade sina förebilder i de gammaltestamentliga offren som skylde synden. Men Jesus inte bara överskylde synden utan utplånar den totalt. Det är så oerhört stort, att han betalade en skuld som vi aldrig kunde betala, att han gick emellan och utgav sig för oss. Gud ville att vi skulle få vår synd utplånad och försonas med honom, för att vi skulle kunna leva som hans älskade, fria, tacksamma och skuldfria barn! 

Bibeln och inspirationen. I-IV

För oss som tror att Bibeln verkligen är Guds inspirerade ord är det ändå nödvändigt att fundera lite mer på vad det innebär. Jag utgår från början från detta fantastiska faktum att detta bibliotek av böcker, som är vår heliga Skrift, är både Guds och människors ord. Det Gud talat förminskas naturligtvis inte av att det är människor som förmedlat hans ord vidare, skrivit ner det som de ord vi läser idag. Det har funnits olika sätt att beskriva detta under historiens gång, men det kan jag inte gå in på här. Jag ska bara reflektera lite över detta utifrån vad Bibeln säger.

Vi förstår genom framställningen i texterna att överföringen av Guds ord till människorna skedde på olika sätt. Ibland fick de en direkt befallning att skriva ner det Gud sagt. Det ser vi prov på redan i Exodus 17:14. Där säger Herren till Mose: ”Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det..”, 24:4.. ”Och Mose skrev ner alla Herrens ord” .

Gud slöt ju förbund med Israels folk och Toran rymde föreskrifterna, undervisningen om Guds vilja i förbundet. Det var absolut centralt för Guds folk att bevara orden om förbundet.

När det gäller profeterna så kom Herrens ord till dem på olika sätt och detta skrevs ner av lärjungar eller särskilda skrivare. De berättande historiska avsnitten var grundstommen i Israels självmedvetande. De handlade ju om hur Gud verkat med sitt folk och skrevs ner utifrån denna förbundstanke. Man förstod historien och vad som skett utifrån folkets lydnad eller olydnad. Det är den röda tråden som löper genom Skrifterna.

Det var naturligtvis en lång process att samla och  bevara just de böcker som idag utgör Bibeln som helig skrift. Men den samlade och övergripande bilden visar tydligt att det är Gud själv som vakat över denna process. Det finns en klar linje från början till slut. Gud utväljer sina tjänare genom vika han talar och leder sitt folk och detta bevaras med extrem noggrannhet som helig historia, helig text.

Därför talar vi om att Bibeln är inspirerad. Den är inte bara en produkt av människors tankar och handlingar.

+++

Själva ordet inspiration finns bara i en vers och det motsvaras av det grekiska ordet θεόπνευστος , ”Gud-andad” i den viktiga versen från 2 Tim 4:16:

Hela Skriften är utandad av Gud .. och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”.

Det är det typiska för hela Bibelns uppenbarelse om Gud: den beskriver att Gud gör sig känd genom att tala och verka suveränt i historien, att han utväljer ett folk, förutsäger framtiden genom sina profeter, att han gör mirakler, leder sitt folk och genomdriver sin frälsningsplan. Bibeln är ingen teoretisk lärobok om Gud och rymmer inga filosofiska förklaringar till vad inspiration är. Den bevisar istället att det Gud säger stämmer, det är sant och går att lita på. Det han säger sker, och de människor han verkar genom vittnar om att det är sant.

Det finns på liknande sätt ingen ”lära” om den heliga Treenigheten, att vår Gud uppenbarar sitt väsen som Fader, Son och Helige Ande. Sonen uppenbarar istället Fadern i sitt liv och Anden vittnar om Jesus och förhärligar honom. Det är själva dynamiken i Guds Liv, som vi bjuds att delta i genom tro, lydnad och tillbedjan.

Vi får veta vem den Högste ÄR, genom vad han säger och gör. På samma sätt blir det uppenbart att det ÄR Gud som ”andats”, verkat genom Anden i hela processen som omfattar kallelsen och formandet av dem som skulle skriva ner det Gud ville, bevarandet av denna skrift genom skiftande och oroliga tider i historien. Gud vakade över sitt ord och såg till att den Bibel vi läser idag är en så bra avskrift av avskrifter av originalet som är möjligt. Detta är i sig ett mirakel.

Men hur ska vi då läsa och förstå? Så långt det är möjligt, som författarna avsåg att böckerna skulle läsas, utifrån hur författaren skrev.   De olika genrerna ger en fingervisning om hur vi bör läsa. Vi läser inte Uppenbarelseboken på samma sätt som Konungaböckerna eller Ordspråksboken. Vi läser som det står och försöker sedan förstå vad det betyder. Då krävs de verktyg som finns för all texttolkning: förutom genrebestämning, när, var och varför detta skrevs , i vilket sammanhang, med vilken avsikt, för vilka? Vilka anspråk gör texterna själva?

Det finns en hel vetenskap kring detta, exegetik och hermeneutik, men jag kan inte gå in i detaljer om detta här. Dock finns ett begrepp som är värt att ha med i beaktande: förförståelse. Vi har alla någon slags förförståelse, ibland förutfattade meningar och okunskap. Det kan vi råda bot på genom att söka information och kunskap.

Samtidigt pågår något helt annat. Vi märker snart att det är Skriften som läser oss.

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. (Hebr 4:12-13).

Det är varje läsares erfarenhet och en obeskrivligt stor gåva. Den ”salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och makt i evighet! Amen. (1 Tim 6: 16)  har gjort sig känd på ett språk som är begripligt för oss. Han har själv berättat om vem han är, vad han vill och vad han gör, i sitt Ord. När vi läser vår Bibel möter vi samtidigt honom. Han möter oss i sin helighet, rättfärdighet och kärlek och detta möte är uppfordrande: vi måste förhålla oss till hans anspråk på att vara den ende sanne Guden och att den han har sänt, Jesus Kristus, är Vägen, Sanningen och Livet.

Del II.  Den Helige Ande och inspirationen

Jag fortsätter att fundera över hur  ”hela Skriften är utandad av Gud”, eller det vi brukar kalla inspirerad. Det ordet kommer från latinets Inspiro, som betyder inandas, eller blåsa liv i. Gud dikterade inte varje ord, utan Guds Ande verkade i den process som började med att Gud uppenbarade sig själv för sina utvalda och ledde dem att skriva ner det de hört och sett. 

 Texten från 1 Petr 1:10-11 förtjänar att begrundas. Det är mäktiga och viktiga saker som framkommer av dessa verser. Bibelns ärende, innehåll, kan sammanfattas på lite olika sätt. Trots att det är så många olika författare i olika tider som skriver så är budskapet enhetligt. Man kan b la säga att det handlar om frälsningen. Jag återkommer i andra sammanhang till  andra och lika korrekta sammanfattningar. Men här handlar det om den Guds frälsningsplan som fanns från begynnelsen.

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. 11 De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. 12 Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i.

En annan viktig text är från Petrus andra brev 1:20-21: Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning . 21 Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.
 

Det är den Helige Ande som är ansvarig för Guds Ord, som författarna skrev ner det, och som vi idag kan läsa det. Vi är också beroende av Anden för att förstå Ordet, på samma sätt som författarna var beroende av Anden för att skriva ner det Gud ville ha sagt.

Profeterna från Mose och fram igenom hela GT sökte och forskade alltså efter det vi, som lever i profetiornas uppfyllelse efter korset, fått av nåd. Det var Kristi Ande i dem som ledde dem till att förutsäga Kristi lidande och härlighet. De förstod att de själva inte skulle se Honom som de profeterat om i sin tid utan att det var vi som betjänades genom deras budskap. Detta budskap om frälsningen, evangeliet, förkunnades av apostlarna och de första lärjungarna, och har sedan förkunnats i alla tider för oss som fått del av deras sanktionerade vittnesbörd i Bibeln.

Allt detta är den Helige Andes verk. Samme Ande som alltså verkade i och genom profeterna, verkar också genom förkunnelsen av evangeliet idag. Anden sändes från himlen efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd för att apostlarna och lärjungarna i alla tider skulle predika detta budskap. Garantin, stämpeln att det är äkta och kommer från Gud, är detta Andens sigill. Det är ingenting människorna i det gamla förbundet tänkte ut eller hittade på, utan de inspirerades att skriva om Kristus  på olika sätt och profetera om hans ankomst. Kristi Ande verkade i dem. Här ser vi den helhetsbild av Gud som blir tydlig. Gud, den treenige, verkade redan i gamla förbundet (mer om det i andra sammanhang). Anden förberedde för Kristi ankomst genom att inspirera och leda Guds tjänare att profetera om Kristus. Fadern, Sonen och Anden är ett och verkar alltid tillsammans även om de också har olika uppgifter och verkar var och en. Det är och förblir ett mysterium, som vi inte kan förstå.

Det var heller ingenting Jesu apostlar kunde tänka ut på egen hand utan Anden undervisade dem och ledde dem in i förståelsen av de gammaltestamentliga profetiorna om Kristus. Jesus hade själv undervisat dem om detta efter sin uppståndelse och den Helige Ande har fortsatt med denna uppgift.

Här ser vi betydelsen av inspirationen, att hela Skriften verkligen är utandad av Gud. Anden inspirerade profeterna att skriva om Kristus och hans lärjungar predikade i samma Ande detta eviga evangelium. Vi som lyssnar, tror och tar emot gör det också tack vare den Helige Andes verk. Vi skulle inte heller av oss själva kunna förstå detta men Anden uppenbarar detta och hjälper oss att utforska det (1 Kor 2:10-16).

Gud gör allt på detta förunderliga sätt och vi tackar och prisar honom för det!

Att vi fått del av detta är så stort, vilket vi förstår av Petrus ord om att änglarna önskar att få inblick i detta. Det kommer att ta oss hela evigheten att verkligen förstå bredden, längden, djupet och höjden av denna frälsning, av denna Guds ofattbart stora kärlek.

Paulus och Guds ord. Del III.

Utgångspunkten i den här delen är vad Paulus skrev i 1 Tess 2:13 : Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. 14.

Det sammanfattar Bibelns egen syn på det budskap som apostlarna blev anförtrodda. Det ord de själva tagit emot och fått uppdrag att förmedla, var inte från människor utan från Gud. Det formulerade Paulus så här i ett annat brev, till korintierna : ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet, som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i.. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv”. (1 Kor 15:1, 3).

Paulus hade själv tagit emot de ord han gav vidare. Den uppståndne Herren Jesus hade själv kallat honom till apostel och sänt honom att förkunna evangelium. Kärnan i detta evangelium var just att Kristus dog, blev begravd och uppstod på tredje dagen. Det är och förblir församlingens grund och fortsatta uppdrag, att förkunna samma evangelium tills Jesus kommer tillbaka. 

Jesus hade redan gett uppdraget till sina lärjungar, som följt honom under de tre år han verkade, att ”gå ut och göra alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”. (Matt 28:19).

Lärjungarna var vittnen till allt vad Jesus gjorde och lärde och de skulle förvalta detta och sprida det. I början var förkunnelsen muntlig men snart uppstod behovet att skriva ner det och bevara det. Evangelierna skrevs då ner, och Markus var det första och Johannes det sista.  Paulus grundade många församlingar och skrev brev till dem för att uppmuntra och förmana de nyfrälsta. Övriga brev och Uppenbarelseboken samlades snart också till det som kom att bli Nya Testamentet, helig skrift. Den helige Ande var med i denna process och ledde författarna att skriva ner det som var i enlighet med Guds vilja.

Paulus skrev att detta ord ”är verksamt i er som tror” . Det grekiska ordet,  ἐνεργεῖται, energeitai, ser vi har med energi att göra. Det kännetecknar Guds ord, som till skillnad mot ord från människor har kraft att påverka och förvandla. Genom hela Bibeln beskrivs Guds ord som skapande och det gäller lika mycket i evangeliets förkunnelse. Människor påverkas och förvandlas när de hör och tar emot eftersom Anden är verksam, energisk, genom detta ord om Jesus Kristus och i förkunnelsen.

Tiden och evigheten. Del I-II. Riktiga ”tidsresor”

 

 

Det är fascinerande att tänka på tid och evighet, vår värld och Guds eviga rike. Jag ska fundera över olika aspekter av detta i några delar och börjar med ”tidsresor”, verkliga sådana och inte i någon ScienceFiction-version. Men vad gäller vår personliga och korta tid på jorden och vad som händer efter döden tar jag inte upp det här utan lägger ut en länk längst ner för den som är intresserad.

 

Tiden skapades samtidigt med universum. Gud, som står utanför tid och rum i sin evighet, såg både slutet och början på tiden. Det står i Jes 46:10: ”Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.”

 

Gud säger om sig själv: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud” (Jes 40:6) och i Upb 22:13: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden”.

 

Vi ser många exempel i Bibeln på att Gud tog sina tjänare profeterna ur vår tidsbundna dimension in i sin verklighet och uppenbarade sina planer för dem . I Upb beskriver Johannes följande:  På Herrens dag kom jag i Anden och hörde en stark röst bakom mig, som en basun: 11 ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea.”

 

Det är ett intressant uttryck, att komma i Anden, och innebär att förflyttas till himlen eller Guds rike, hur vi nu uttrycker det, utanför tiden. Det innebär då också att Johannes fick se det som skulle ske både i ett kortare och längre perspektiv. Att förflyttas till Guds eviga närvaro, där det närvarande och kommande kan överblickas samtidigt är något oerhört. Det är en verklig tidsresa!

 

Johannes fick se vad som skulle ske i hans egen tid, den närmaste tiden, och till sist, ända till dess slut. Det är hisnande perspektiv om man verkligen tänker efter vad det betyder. Gud lät honom se in i historien, ända till dess slut där evigheten kommer att ta vid. Gud vet alltså exakt vad som kommer att hända och har full kontroll över händelseförloppet. Det är Gud som kommer avsluta det han påbörjade. Han gör allting nytt och blir Herre och Kung i sitt eviga rike på ett synligt sätt för alla. Det föregås av de förfärliga katastrofer som drabbar mänskligheten och jorden under den period då Gud rättmätigt dömer sina fiender och alla som vägrat att omvända sig och ta emot hans räddning. Det skildras naturligtvis just i Uppenbarelseboken och hos profeterna men det återkommer jag till i andra sammanhang.

 

En annan händelse som vänder upp och ner på våra begrepp och visar hur Gud kan låta sina tjänare få överskrida tidsgränserna för att visa och lära dem något är när Jesu härlighet uppenbarades på berget (Luk 9:29-36).  Efter Petrus bekännelse hade Jesus börjat undervisa sina lärjungar om att han måste lida och dö och sedan uppväckas på tredje dagen. Men innan han börjar den långa vägen mot sitt lidande och sin seger i Jerusalem sker något förunderligt. När han är i bön så ”förvandlas hans ansikte och hans kläder blev skinande vita” och helt plötsligt såg de häpna lärjungarna att Mose och Elia också visade sig i härlighet och talade om hans bortgång (på grek ἔξοδον, exodon ), som han skulle fullborda i Jerusalem. På detta berg lyste alltså Jesu gudomliga härlighet i all sin kraft och sitt majestät. Guds närvaro, som är denna härlighet,  manifesteras så mäktigt att lärjungarna i sin förskräckelse och häpnad, tror att den messianska tiden hade kommit i sin fullbordan. Men ur Guds härlighetsmoln kom orden: ”Denne är min Son, den utvalde, lyssna till honom!”.

 

I Guds manifesterade närvaro försvann tiden. Mose och Elia visade sig. En representant för Lagen och en för profeterna, för att samtala med Jesus om hans bortgång. Man kan kanske i detta sammanhang säga det uttåg (exodus)  som skulle fullborda den förebild som uttåget ur Egypten var. Men det handlar om befrielse från mäktigare, men osynliga makter än Faraos Egypten utgjorde då. Det var synden och döden, satan och de gudsfientliga makterna som skulle besegras för alltid. Genom sin död på korset omintetgjorde Jesus deras makt över människosläktet. Hans uttåg från denna världen, som han blivit sänd till för att uppenbara Fadern och försona oss med honom, var en triumf även om den såg ut som ett nederlag.

 

Men det var ”Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud av evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt- om de hade känt den skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre” (1 Kor 2: 7-8).

 

Härskarna, både de som hade makten på jorden och de som utövade sitt andliga gudsfientliga inflytande mot Jesus, trodde att de gjort sig av med problemet att ha Guds  Son, Messias,  mitt ibland sig genom att döda honom. Men där misstog de sig. Ingen förstod att Guds vishet och ofattbara nåd verkade genom detta. Jesus kom till världen för att dö, för att ge sitt liv för oss så att vi skulle få leva hos Gud för evigt.

 

Men var  kom de ifrån? Elia hade ju farit upp till himlen i stormvinden (2 Kung 2:11). En vagn av eld med hästar av eld hade kommit och skilt Elia och hans lärjunge Elisa från varandra. Elisa skulle överta hans mantel.

 

Mose hade dött på berget Nebo och ingen har fått veta var hans grav finns (Deut 34).

Det finns många som menar att det just är Mose och Elia som är de två vittnena i Upb 11 och som uppträder innan den stora vedermödan. Det är högst troligt om man ser till beskrivningen av dem i detta kapitel. Andra menar att de också symboliserar de troende som lever och kommer att förvandlas när de möter Herren i skyn vid uppryckandet tillsammans med dem som avsomnat (1 Tess 4:16-17). Det är upp till var och en att bedöma.

 

Mose och Elia är då unika. De levde i sin tid och tjänade Gud på ett enastående sätt. De visade sig med Jesus på berget som ett profetiskt tecken inför Jesu död och uppståndelse. De kommer, kanske, att spela en avgörande roll i den absoluta slutfasen av mänsklig historia.

 

De ”reser” då verkligen i tiden. Från vårt perspektiv är det obegripligt och hisnande men från Guds perspektiv är det s a s normalt. Han har full kontroll över det vi kallar förfluten tid, nutid och framtid. Det är våra beteckningar på något som ur Guds perspektiv kanske är lika närvarande.

Det är särskilt kring Jesu försoningsverk på korset, som profetior, förebilder, händelser kretsar och det är i detta sammanhang så extraordinära företeelser kan ske. Jesu död och uppståndelse är historiens själva brännpunkt och absoluta centrum ur Guds perspektiv. 

 

Det finns fler exempel på detta. Paulus ”blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala” (2 Kor 12:3). Han måste också ha förflyttats ur rum-tiden in i Guds eviga verklighet och fått ”utomordentligt höga uppenbarelser” (v 7). Vi kan läsa om åtminstone en del av dessa i hans brev till församligarna.

 

I nästa del ska jag fundera mer kring detta och säga något om profeterna, b la Hesekiel. Kanske även om Henok, som var den förste som bokstavligen togs levande ur tid och rum när Gud hämtade honom, enligt Gen 5:24. 

https://alefochomega.com/2016/10/15/doden-och-sedan-del-i/

 

+++

 

II

 

 

 

En motsvarighet till Johannes i NT är Hesekiel i GT. Han, liksom de andra profeterna hörde Gud tala, ”Herrens ord” kom till dem. De såg ibland syner och visioner och fick inblick i orsakerna till varför Gud skulle komma att handla som han gjorde. Gud lät dem få insyn i sina rådslut och planer. Profeterna var Guds förkunnare i sin egen tid och förmedlade maningar till omvändelse, bättring och bot. De varnade om kommande dom och upprättelse om folket omvände sig.

 

De fick också se längre fram i tiden, ibland ända till tidens absoluta slut och då handlade det om tusentals år framåt i tiden alltså. De förmedlade också många messianska förutsägelser men det är ett kapitel för sig som jag inte ska gå in på här.

 

Men Johannes och Hesekiel var med om extraordinära erfarenheter när Anden verkade och de förflyttades ur rum-tiden. Jag ska fundera lite över dessa beskrivningar.  Det finnas många likheter mellan dem. Mer om det i nästa del.

 

Anden verkade mycket kraftfullt i Hesekiels tjänst och det beskrivs på olika sätt. Det handlar om ett par ställen i de åtta första kapitlen, men även i kap 37 och 40. Han beskriver det som att Anden lyfte upp honom och tog tag i honom och han fördes bort (3:14) till en annan plats  (3:15).  Hur det än gick till så fick Hesekiel se saker på distans från honom sett rent rumsligt. Han fick också se vad som skulle ske vid tidens slut och i den kommande gudsstaden (kap 40-48). Då befinner vi oss i evigheten, i Guds rike, i Guds eviga stad.

 

Det är olika beskrivningar, av hur detta går till mellan Johannes och Hesekiel men det blir möjligt för dem båda att överskrida tidsliga och rumsliga gränser när Guds Ande verkar på dessa spektakulära sätt. Men eftersom det är samme Gud som verkar finns det stora likheter i vad de får skåda och erfara i Guds närvaro.

 

I Bibeln är det alltid Gud som tar initiativet och agerar, med ett bestämt mål och avsikt. Det spektakulära är helt underordnat budskapet från Gud, om annalkande dom, behovet av omvändelse, tröst och förmaning och Guds vilja att återupprätta sitt folk som ödmjukar sig inför Honom. Det är aldrig människor som söker andliga upplevelser och erfarenheter. Det är Gud som kallar, talar, uppenbarar och det framkallar alltid bävan inför hans helighet och majestät.

I Anden, Guds egen ”domän” eller verklighet, finns inte dessa gränser. Därför kan Gud visa dem vad som ska ske långt fram ti tiden och även på andra platser.

 

I kap 8 stegras detta och Anden lyfter honom upp mellan himmel och jord. I syner från Gud fördes han till Jerusalem. Han ser vad som pågår där bakom stängda dörrar med den förfärliga avgudadyrkan som pågår och som väckt Guds vrede.

 

Det märkligaste är när profeten uppmanas att profetera till Anden och säga till Anden: Så säger Herren, HERREN: Kom , du Ande. från de fyra vädersträcken och blås … (kap 37:9). Det handlar om hur de förtorkade benen får liv.

 

Det kräver ett specialstudium, hur Anden samverkar med Hesekiel i hans unika profetkallelse. Han inte bara profeterar utan ger i handling åskådliga och drastiska exempel på hur Gud ska handla (kap 4 och 5). Han ser den mäktiga visionen av Herrens tron och de fyra väsendena i kap 1:26-28. Han får se en glimt av Gud själv:

 

”Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. 27 Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken. 28 Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag.
Detta var den syn som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.” 

Uppryckandet i språkligt perspektiv. Del 1

profet

Det finns många åsikter om uppryckandets vara eller icke vara bland kristna, och när det ska ske. Här ska jag titta lite närmre på ordets förekomst i NT.
Oftast debatterar man ett enda bibelställe, 1 Tess 4:17, men verbet ἁρπάζω, förekommer på ytterligare 13 ställen i NT. Jag tar upp dem här. Verbets betydelse är b la att hastigt ryckas bort eller upp ,rycka till sig med våld, rycka upp (frön eller plantor) Verbet i sig är naturligtvis neutralt, så det handlar alltså om vem som gör det-
Verbet kan användas om att rycka åt sig Riket (eller trycka ner det med kraft). I ett annat bibelsammanhang beskrivs hur man försökte rycka bort, avlägsna Paulus med från en folksamling. Vid ännu ett annat tillfälle försökte en folksamling, under stor påtryckning utnämna Jesus till sin konung.
I ett annat sammanhang handlar det om att att den onde rycker upp, rycker bort ordet som blivit sått i hjärtat.
Vidare talas om att satan, här framställd som vargen, försöker rycka bort de troende från Jesu hand.
Judas brev beskriver hur vi aktivt med kraft ska försöka rädda någon från villfarelse, rycka personen ur elden.
I Apostlagärningarna, läser vi om hur Filippos blixtsnabbt förflyttades från en plats till en annan, utan att andra märker det eller att det förklaras närmare.
Det är speciellt 1 Tess 4 och 2 Kor 12, Apg 8 och Upb 12, som är intressanta ur teologiskt perspektiv. Men jag räknar först upp alla verser där verbet förekommer.
1. Matt 11:12. Det finns olika översättningar av den här versen som motsäger varandra och det är inte möjligt att analysera detta. Det är inte helt lätt att förstå denna text. Ska det vara  ”våldsmän förtrycker riket”, eller ”män rycker till sig riket med kraft”?
Jag använder Sv Folkbibelns översättning:
” Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det”. … καὶ βιασταὶ ἁρπάζουσιν αὐτήν.
2.  Matt 12:29.  ”Eller hur kan någon gå i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke?”    τὰ  σκεύη αὐτοῦ ἁρπάσαι.
3. Matt 13:19. ”När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. ” ἔρχεται ὁ πονηρὸς καὶ ἁρπάζει τὸ ἐσπαρμένον.
4.  Joh 6:15.  ”Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung”… ἔρχεσθαι καὶ ἁρπάζειν αὐτὸν.
5.  Joh 10:12    …”och vargen river dem och skingrar hjorden. ”ὁ λύκος ἁρπάζει αὐτὰ ..
6.  Joh 10:28, 29  .. ”Ingen ska rycka dem ur min hand” . οὐχ ἁρπάσει τις αὐτὰ …
7.  Apg 8:39    ”När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer”. ..Πνεῦμα Κυρίου ἥρπασεν τὸν Φίλιππον ..
8.  Apg 23:10   ”Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen” … ἁρπάσαι αὐτὸν ..
9.  2 Kor 12:2     ”Jag vet om en man i Kristus, som för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen- om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte. Gud vet det.” …ἁρπαγέντα...
10.  2 Kor 12:4    ..” att han blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala.”
ὅτι ἡρπάγη εἰς τὸν Παράδεισον..
11.  1 Tess 4: 16-17    ” Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi för alltid vara hos Herren.”
...ἁρπαγησόμεθα ἐν νεφέλαις …
12.  Judas 1:22-23      ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom att rycka dem ur elden.”
..ἐκ πυρὸς ἁρπάζοντες ..
13.  Upb 12:5   ”Och hon födde ett barn, en son, som skall styra alla folk med järnspira, och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron.”
ἡρπάσθη τὸ τέκνον…
+++
För att sammanfatta de fyra sista bibelställen som är teologiskt intressanta, så kan man kanske beskriva dessa uppryckanden som förflyttningar som sker hastigt både vad gäller rent fysiska avstånd som i fallet med Filippos, och från en dimension till en annan.  När det gäller Paulus blev han förflyttad, uppryckt till paradiset. Det gäller också Upb 12:5, där barnet blev uppryckt till Guds och hans tron. Det handlar om en övergång från en jordisk dimenson till en himmelsk vid vissa specifika tillfällen.
Till sist gäller det församlingens förflyttning, övergång från det jordiska till det himmelska. Den texten hör naturligtvis ihop med de andra bibelställen som behandlar den yttersta tiden och Herrens återkomst.  Den stora frågan är när det omtalade uppryckandet ska ske, vilket det finns olika meningar om.
+++
Det är ofta starka meningar och känslor förknippade med denna debatt. Kristna kommer fram till olika slutsatser och det får man respektera, och det viktigaste är ändå att längta efter Jesu återkomst, förvänta den samt förbereda sig på olika sätt. Ingen av oss vet exakt när och hur Guds profetiska tidtabell ser ut och varje steg i den process som leder fram till Herrens återkomst.
Men jag tror det är svårt att försvara det man kallar  pre-trib, alltså föreställningen att församlingen rycks upp Herren till mötes vid ett speciellt tillfälle innan hans återkomst till jorden.  Man menar att församlingen ska slippa den sista tidens svåra lidanden, den s k vedermödan. Den läran blev mest känd genom John Darby på 1830-talet och fick sedan ett uppsving i mitten av 1900-talet och genom en del populära böcker. Men det finns en berättigad och stor skepsis mot denna lära teologiskt och kyrkohistoriskt.
När man läser texten från 1 Tess 4 så framgår det med all tydlighet att uppryckandet sker i direkt samband med Jesu återkomst på himlens skyar. Som vi vet skrev Paulus detta för att trösta dem som var oroliga för vad som skulle ske med de troende som hunnit dö före parusin. Därför kan det knappast handlar om två separata händelser med en viss tid emellan, att uppryckandet skulle ske före Jesu synliga återkomst.
+
Något som är värt att notera är att verbet inte återfinns i Matt 24:40-41. Där används istället verbet paralambanetai, παραλαμβάνεται, som översätts : tas med. Det handlar om att en tas med, en annan lämnas kvar.
Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer. 38 Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. Så ska det bli när Människosonen kommer. 40 Då ska två män vara ute på åkern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar41 Två kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar.
I detta sammanhang verkar det helt klart så att de som rycks bort är de dömda, och de som lämnas kvar är de som består vid Människosonens ankomst.
Mer om det i ett annat sammanhang.
Det finns som sagt många olika föreställningar om vad som kommer att ske före Kristi återkomst, vilket inte är förvånande. Det är svårt för oss att få ihop utsagorna om detta i detalj, och det är kanske inte meningen att vi ska göra det.

Begynnelsen och Änden. Inledning.

 

 

 

Början och slutet för världen som vi känner den, handlar om historia av speciell karaktär. Det är uppenbarad historia. Vad gäller begynnelsen blev den uppenbarad i efterhand och vad gäller änden, är den uppenbarad på förhand. Det handlar om verkliga händelser i historien, men eftersom de behandlar universums skapelse och tidsålderns slut, är det en speciell slags historia, där skeendet inte så enkelt går att inordna i vår kronologi.

 

Kristna har många olika tolkningar av och åsikter om hur allting började och ska avslutas en gång. Det är inte märkligt eftersom det är så viktiga texter och samtidigt inte helt lätta att förstå. Vi vet och är dock överens om att Gud har skapat allt, men inte hur det gick till i detalj. Vi är lika övertygade om att vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka vid tidens absoluta slut för att upprätta Guds synliga rike på jorden igen. Men vi förstår detaljerna på lite olika sätt.

 

Att Gud skapade genom att tala kan vi inte ens föreställa oss. Allt Gud gör övergår vårt förstånd. Men det är ett mönster vi ser från Bibelns första bok till den sista, att Gud talar och agerar. Det oerhörda är att han talar och agerar i och genom sitt Ord, den evige Sonen som blev människa. Han är den förste och den siste. Begynnelsen och änden är alltså relaterade till den levande Guden, som själv är början och slutet, alfa och omega. 

Vi kan hur som helst vara övertygade om att Gud verkligen har skapat allt på detta förunderligt finjusterade sätt, att just vår jord har sådana fantastiska livsbetingelser som möjliggör vår existens. Det viktiga är att Gud i begynnelsen skapade allt efter sin vilja och plan. Det ligger utanför de normala skeenden som vi känner dem i rum-tiden och likadant är det med den allra sista tiden i mänsklighetens historia, den kaotiska tiden före Jesu återkomst. 

 

Det Gen 1-3 beskriver är verkliga händelser, men av en speciell karaktär. De rymmer ursprunget till hela universum och våra livsvillkor på jorden efter de första människornas uppror och olydnad.  Det är samma sak med den absolut sista perioden i vår historia. Gud själv påbörjar och avslutar allt.

 

+++

”Som det var i Noas dagar.”

noah

 

I Jesu tal om den yttersta tiden i  Matt 24-25  finns några verser som jag ska fundera lite över. Det finns mycket att säga om dessa kapitel,  men här är det endast några aspekter som skall belysas utifrån just dessa verser.   Jesus ville att hans lärjungar skulle vara förberedda och vaksamma på vad som skulle ske vid tidens slut för att kunna känna igen de tecken som tyder på att hans återkomst är nära. Därför undervisade han dem och sade b la detta:

Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. 38 Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. 40 Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. 41 Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.

 

Det kan vid en ytlig läsning förefalla märkligt att Jesus refererar till vardagliga aktiviteter, det normala mänskliga livet i hem och familj. Så har det ju varit från tidens begynnelse och det var Gud själv som ordnade livet på det sättet för mänskligheten. Det  ligger naturligtvis mer bakom detta.

 

Jesus betonade att hans ankomst kommer att vara lika oväntad för människorna vid denna tidsålder slut som översvämningen var på Noas tid. Alla kände till berättelsen om Noa och den stora floden på Jesu tid. 

Det är så därför att man inte är intresserad av att söka Gud. Man vill inte veta vad Gud säger om behovet av omvändelse, om vad som är hans vilja. Människorna då som nu är upptagna med sina egna liv, att uppleva så mycket som möjligt av den här världen. De är koncentrerade på sitt eget, att få ut så mycket av livet här och nu. Man villhelst inte tänka på att det finns en evighet och att vi alla ska göra räkenskap för våra liv.

Men Gud vill att vår första och högsta prioritet ska vara att söka honom och sätta honom främst.  Jesus sade: ”Sök först Guds rike och hans rätfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Det handlar alltså om rätt prioritet. Gud är god och generös, han vet vad vi behöver och vill ge oss detta. Men vi måste vara vända till honom och ha honom som Herre och centrum i våra liv.

Det var därför han utvalde Noa. ”Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. ” Gen 6:9. Det står vidare att ”han gjorde i allt som Gud hade befallt honom”.

  Tro, överlåtelse, kärlek och lydnad för Gud är viktigare än allt annat i livet.

Att Noa var rättfärdig betydde just att han hörde och lydde vad Gud sade. Men det började med att ”Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon”. Det var Guds initiativ, Guds verk av nåd, som gjorde det möjligt för honom att vandra på Guds väg i en ond och svår tid på jorden.

Noas farfars-far var Henok, som också vandrade med Gud, och till och med blev hämtad hem av Gud och inte behövde dö. Det speciella var att de höll sig till Herren och vinnlade sig om att leva i enlighet med hans vilja. De var helgjutna i sin överlåtelse till Gud, att tillbe och tjäna endast honom. Det är vad ordet ”fullkomlig”, på hebreiska תָּמִים, tamim, b la betyder.

 

+

Den tiden som var så präglad av extremt våld, perversion och uppror mot Guds skapelseordnngar, påminner också om vår egen. Orsaken till Guds dom var ju det som av en del forskare brukar kallas ”det tredje syndafallet”- som det står i 1 Mos 3:

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2 såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. 3 Då sade Herren: ”Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.”

4 Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. 

5 Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. 6 Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. 7 Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.” 8 Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.

9 Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. 10 Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11 Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. 12 Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.

Den här texten är svår och kräver mer studium i ett annat inlägg, men det antyder den katastrof som skedde när en onormal hybridform, som kallades nefilim, uppstod som ett resultat av att Guds söner fick avkomma med kvinnor. Det var ju naturligtvis helt förbjudet och så allvarligt att allt liv som fördärvats av detta måste utplånas.

 

+++

 

 

 

Varför visste då människorna ingenting om vad som skulle hända trots att Noa höll på att bygga arken i minst 75 år? Varför kommer det att vara på samma sätt vid Jesu återkomst, trots Bibelns tillgänglighet idag och församlingens förkunnelse?

Det finns flera orsaker men det handlar säkert om obotfärdighet, ovillighet att höra och omvända sig. Det är samma likgiltighet då som nu för vad Gud säger. 

  Det var ju inte bara detta att människorna gifte sig och åt och drack. De fortsatte att göra det på ett lättsinnigt och upproriskt sätt trots vad som pågick med Noas bygge av arken och hans varningar under så lång tid.

Noa kallas ju rättfärdighetens förkunnare (2 Petr 2:5) så han måste ha varnat människorna för den annalkande domen. En annan text i NT som nämner Noa är Hebreerbrvet 11: 7 I tron byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina, sedan Gud hade varnat honom för det som ingen ännu hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro.

  En av poängerna är att de inte brydde sig om dessa varningar utan fortsatte att leva som vanligt. De ville inte ändra sitt liv för att lyda Gud. 

Om människor, då som nu, inte vill höra och göra vad Gud säger, förhärdar man sitt hjärta gentemot Guds röst, och kan till slut varken ta till sig Guds varningar eller ändra sitt beteende. 

 

Gud brukar alltid varna innan han låter domen komma. Det ser vi som ett dominerande tema i Bibeln. Gud vill att människor ska omvända sig och bli räddade istället för att bli dömda.

    Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. 41 Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.” 42 .   Det blir alltså tydligt att vad som skiljer människorna i domen så bokstavligt som Jesus beskriver det här, hur de förhållit sig till Herren och hans ord i sitt hjärta. De utför samma vardagliga göromål, men när Jesus plötsligt kommer tillbaka visar det sig vad som verkligen är viktigt, vad de har valt.

 

Jesu varning där han återger det som hände på Noas tid är något vi bör ta till oss. Gud dömde den ogudaktiga och syndiga världen då, samtidigt som han räddade den rättfärdige Noa och hans familj, och Jesus kommer snart tillbaka för att rädda oss och slutgiltigt döma alla onda och ogudaktiga som vägrat omvända sig. Men Gud vill i sin kärlek att alla ska räddas och komma till kunskap om sanningen. Han vill inte att någon enda går förlorad.

Bibeln och sanningen.

fra%cc%8age

Varför är just Bibeln sann?

 

Det finns flera aspekter av detta. Först handlar det om vilka sanningskriterier som ska tillämpas på Bibeln i en allmän jämförelse. Sedan gäller det dess egen trovärdighet utifrån sitt eget sammanhang och till sist i jämförelse med andra religiösa skrifter. Varför skulle Bibeln vara mer sann än dessa?

Det är omöjligt att ge ett heltäckande svar här men några tankar ska jag presentera nedan. Sanningen måste i alla fall ha med verkligheten och dess beskaffenhet att göra, vad som är objektivt rätt , hur saker egentligen är. Rent logiskt är det bara den som skapat universum, hela verkligheten, som vet vad den är. Och därför är det bara Gud som vet vad sanning och verklighet är i sin totalitet och fullhet.

Sedan blir frågan vilken källa till kunskap om Gud som är mest tillförlitlig . Det är Bibeln. Den är helt unik eftersom den ger oss kunskap om hur Gud uppenbarat sig själv i ord och gärning.

 

 

Vad gäller absolut sanning inom vetenskapen så är det bara  matematiken som arbetar med absoluta bevis. Flera menar att matematiken är apriorisk och att Gud och matematik hör ihop. Mer om det en annan gång!  Vetenskapen i övrigt producerar ny kunskap genom observationer, mätningar och experiment. Därigenom samlar man in uppgifter som sedan prövas som hypoteser och teorier. Vidare drar man mer eller mindre trovärdiga och hållbara slutsatser av dessa och kan i bästa fall anse att den är säker, åtminstone tills motsatsen bevisas. Men aldrig till 100% eftersom de alltid kan falsifieras.

Vetenskapsfilosofen Karl Popper drar en skarp gräns mellan sanning och säkerhet – han skriver att vetenskaplig kunskap “innehåller sökandet efter sanning”, men att det “inte är sökandet efter säkerhet … All mänsklig kunskap är fallibel, och därför osäker.” (Wikipedia).

 

Kunskapen ökar hela tiden eftersom Gud skapat ett begripligt universum och gett oss förnuft och möjligheter att finna kunskap om vår värld, men den totala kunskapen om allt är förbehållen honom.   Vetenskapen kan beskriva fenomen och fastslå hur något är på ett visst sätt, men inte varför eller vad det egentligen är . Det är svårt att förklara naturlagarna, vårt finstämda universum, elektriciteten, livets uppkomst och människans intelligenta medvetande. Vad man egentligen gör är att beskriva hur detta fungerar. Det blir ett problem när man gör naturvetenskapen till en absolut sanning, scientism. Men den får aldrig ha exklusiva anspråk. Vetenskapen ger oss ingen kunskap eller förståelse om den icke-materiella verkligheten, som är lika viktig eller viktigare, den som har med själ och ande att göra.

 

Det vetenskapen beskriver och kan bestämma är bara en del av den stora verkligheten, men svarar inte på alla frågor om oss människor och den värld vi lever i. Fysik, kemi, biologi ger svar på vissa frågor. Psykologi, sociologi, historia, statskunskap ger svar på andra. Men ingen vetenskap kan presentera en helhetsbild av människan och hennes värld, särskilt inte när det gäller de viktigaste frågorna om mening, identitet, kärlek, gemenskap, skuld, lidande, ondska, synd, död.

 

När det sedan gäller filosofi och religion i stort,  som försöker besvara dessa frågor, går det inte att använda naturvetenskapens metodik och bevisa sanningen på något objektivt sätt. Man får ställa andra frågor och ha en annan värdering av de förklaringsmodeller som ges. Det är ett stort område i sig och det är det viktigt att se hur mycket dessa egentligen skiljer sig åt. Man kan t ex svepande inte säga att alla vägar är likvärdiga som bär till Gud, att Gud, eller snarare gudsbilden, egentligen är en och densamme i alla religioner. Det är helt enkelt inte i överenstämmelse med fakta.

 

Vad gäller möjligheten att bevisa att Bibeln är sann eller att Gud existerar är naturligtvis inte möjligt med vetenskapliga metoder. Om Gud kunde bevisas eller motbevisas vore han inte Gud. Då skulle han vara underställd sin egen skapelse, människan och vår värld. Men Gud tillhör en kategori för sig. Det ligger i själva begreppet Gud att han står utanför tid och rum, att han är osynlig, evig, bortom vår fattningsförmåga. Därför  får vi kunskap som vi inte får på något annat sätt, när Gud uppenbarar sig själv. Det är han som tar initiativet. Han berättar vad han vill och visar mer och mer vem han är. Vi skulle aldrig veta att Gud skapat världen, ingripit i historien för att rädda sin mänsklighet som vänt sig ifrån honom och att det vid tiden slut, när Jesus kommer tillbaka, kommer att ske en nyskapelse och att målet för allt detta är Guds rike.

 

Bibeln rymmer och förmedlar alltså kunskap, fakta om det vi inte kan uppfatta med våra sinnen och inte kunde tänka ut med vårt förnuft. Vi skulle aldrig vetat något om den sanne Guden om han inte själv talat om det för oss. Det gör vår Bibel unik, något som håller för den världsvida kyrkan i stort och för den enskilde kristne.

 

Det är alltså helt andra metoder som gäller för att undersöka detta. Vi måste studera skrifterna själva som berättar om och beskriver den osynlige Guden, om de stämmer i sig och är logiska, om de harmonierar med vad som är förnuftigt och rimligt, trovärdigt och meningsfullt i jämförelse med andra religioners anspråk. Det gäller att studera och förstå vad Gud vill säga oss om sig själv, oss och världen och om detta svarar på våra frågor.

 

+++

 

Några punkter som visar på Bibelns unika trovärdighet.

 

Den rymmer en sammanhängande framställning av hur Gud talar och agerar från början till slut. Det är inte motsägelsefullt utan hänger ihop på ett  tydligt sätt för den som verkligen ger sig tid att studera den. Trots att dessa 66 böcker är skrivna av så många olika författare under loppet av 2000 år kan man ana en redigerare i bakgrunden som just infogar den bit som är avgörande för den hela bilden. Det finns ju både en osynlig redigerare, Gud själv, som vakat över denna långa process för att se till att det blir som han vill, och en inspiratör bakom. Bibeln beskriver det som att Gud talar direkt till sina utvalda och visar vem han är i ord och gärning.

 

Bibeln innehåller alltså inte bara människors ord utan är inspirerad, eller egentligen ”utandad av Gud”. Den handlar ju om vem Gud är och vad han gör och då måste Guds själv rent logiskt har påverkat det som står i den. Bibeln uppenbarar ju så mycket som ingen religion eller filosofi hävdar: Gud som suverän Skapare har liv i sig själv, skapar universum som han är skild ifrån men samtidigt verkar i. Han talar till människor, samlar ett folk som han befriar. Han talar genom sina profeter om den kommande Messias, framtiden och den sista tiden, något som visat sig stämma. Gud blir människa och evangeliet om Jesus Kristus sprids över världen. Gud är kärlek. Bara för att nämna något av allt som skiljer Bibelns Gud från andra religioners gudsbilder.

 

Guds Ande verkade i och genom de män som skrev, men inte på ett mekaniskt sätt, utan genom att kalla dem, forma dem i sin gemenskap, lära dem om vem han var och leda dem när de skrev. Det är ju hans eget ord, det rymmer uppenbarelsen om honom själv, men det är samtidigt människor ord. Manuskripten till dessa antika dokument är i jämförelse med andra förvånansvärt sammanhängande. Vi har ju naturligtvis inga original men mycket gamla avskrifter och kopior som stämmer överens.

 

Bibeln innehåller hundratals profetior som vi kan se har uppfyllts på ett så exakt sätt att forskare försöker förklara bort det. Det gäller t ex profeten och statsmannen Daniel, som förutsåg vad som skulle ske i detalj 200 år senare och även förutsade när Messias skulle dö och vad som ska ske i den allra sista tiden. Det är bara för bra för att vara sant, menar liberala bibelforskare, som vägrar erkänna att Bibeln är en övernaturlig bok. Det är klart den är, eftersom Bibeln berättar om Gud själv som ingriper i historien och leder den fram mot sina mål. Den beskriver inte bara det som sker konkret med människor i historien, utan också om hur Gud talar och agerar mitt i allt detta. Han gör mäktiga mirakel, som inte kan förklaras på ett vetenskapligt sätt.

 

Många profetior gick i fullbordan i närtid, andra gällde Messias och uppfylldes när Jesus kom in i världen. Andra väntar på att uppfyllas vid Kristi återkomst och denna tidsålders slut.

 

Den ger en historiskt trovärdig framställning med alla detaljer som refererar till den tidens politiska situation, levnadssätt osv. En saga eller legend kan inte så detaljerat beskriva faktiska omständigheter. Mycket kan verifieras arkeologiskt och historiskt.

 

Bibeln presenterar också den mest trovärdiga skapelseberättelsen i jämförelse med samtida dokument, som mer kan ses som fantasifulla myter. Det stämmer med modern naturvetenskap på många sätt. Bibeln skrev av människor som varit vittnen till Guds gärningar. de hörde honom tala och verka i GT. De såg och rörde vid Gud som människa i Jesus. Starkare bevis kan man knappast få.

 

Bibeln ger den sannaste och mest tilldragande skildringen av Gud. Han är en verksam, engagerad Skapare, vara karaktär beskrivs med orden: kärlek, rättfärdig, helig, god, nådig, vis, närvarande. Han har gjort allt för att visa vem han är: han sände t o m sin egen älskade Son för att i ord och gärningar uppenbara det. Jesus betalade det yttersta priset för att försona oss med Gud så att vi kan få gemenskap med honom.

 

Bibeln presenterar också den trovärdigaste och bästa förklaringen till våra existentiella villkor: varför vi gör det onda fast vi vill göra det goda, varför vi måste dö, varför det finns så mycket främlingsskap, ondska och lidande. Den svarar även på varför kärlek, godhet, skönhet, sanning osv finns. Bibeln är sann eftersom den överensstämmer med verklighetens beskaffenhet. Den ger oss kunskap om det vi aldrig kunde få veta på något annat sätt, att universums Skapare är en Person, som vill kommunicera med oss genom sin Son. Han ger oss liv från Gud själv i alla sin fullhet.

 

Den förmedlar det viktigaste vi behöver veta för att få hopp och mening: Gud älskar oss och vill att vi ska vara hos honom i evighet. Han ser oss, känner oss och söker oss. Vi är inte utkastade i ett tomt, kallt universum utan “i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Han är vår Skapare och vår Frälsare.

 

Den har visat sig vara sann för oräkneliga miljoner människor genom århundraden, som levde och dog just för detta. Bibelns bästa bevis är just alla människor som fått sina liv förvandlade av dess budskap. Den skapade två folk, det judiska folket som finns än idag som en stor grupp av olika människor i olika kulturer som ändå håller fast vid de gamla berättelserna och firar de högtider som beskrivs i Moseböckerna. Det gäller även kulturella judar eller t o m sekulära. De förhåller sig i alla fall på något sätt till sina skrifter.

 

För kristna är Bibeln det levande Guds Ord som ger liv, kraft, ledning och hjälp i livet. Den ”bevisar” sig ständigt vara sann eftersom löftena håller, det är verkligt, det fungerar. Det handlar inte om teori utan om praktik, det verkliga livet.

Trösten och Tröstaren.

the-hand-of-god

 

 

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev den svenska författaren Stig Dagerman. Det ligger mycket i detta. Tröst innebär lindring, stöd, uppmuntran, hopp, deltagande. Det är ett behov som finns hos alla hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Vi känner väl alla igen oss på något sätt när det gäller detta behov. Och om vi inte själva är i akut behov av tröst så finns det säkert någon i vår närhet som vi vill försöka trösta i nöden.

 

Var hittar vi trösten i lidandet,  i långvariga svårigheter, i utdragen väntan på bönesvar?  Det enda som håller under alla omständigheter är det som Petrus uttryckte en gång när han sade till Jesus: ”Till vem skulle vi väl gå?  Du har det eviga livets ord , och vi tror och förstår att du är Guds Helige”.   Det fanns egentligen ingen annan för lärjungarna att hålla sig till än Jesus själv, trots att det han nyss undervisat dem om var svårt för dem att förstå.

 

Det gäller för oss också idag. Det kan vara mycket annat som är svårt för oss att förstå, och vi plågas av många brännande frågor. Men det bästa vi kan göra är att stanna kvar, eller om vi ännu inte gjort det, komma till Jesus själv, trots allt.  Jesus själv är lösningen på alla våra problem.

 

Det finns ingen annan som älskar oss och kan hjäpa oss som han. Vår själafiende vill att vi ska vända oss ifrån honom när vi lider i besvikelse och uppgivenhet. Men när det är som värst bör vi söka hans närvaro som mest. Han är trofast och överger oss aldrig.

 

Gud har  alltid haft trösteord till sitt folk. Det finns så många exempel på det. I Jesaja bok 40 :1 står det b la : ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud”.

Jes 66:13 ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er. Ja, i Jerusalem skall ni bli tröstade.”

Om inte HERREN vore min hjälp skulle min själ snart bo i det tysta. När jag sade: ”Min fot vacklar”, då var din nåd mitt stöd, HERRE. När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ. (Ps 94:17-19) .

 

Ordet tröst på grekiska är παρακλήσεως, parakleseås. Det är samma ord som används om den Helige Ande, Parakleten, Hjälparen. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Här finns den djupa hemligheten med trösten. Jesus själv  kallas Paraklet, ibland översatt advokat, eller ”en som för vår talan” i 1 Joh 1:1. Vi är inte ensamna, Jesus är med oss, och hans Ande som bor i oss styrker och tröstar.

 

Den uppgiften fick  den Helige Ande när Jesus lämnade sina lärjungar för att återvända till sin Fader. Jesus kallade honom Hjälparen i avskedstalet, Joh 14-16. Han kallas också ”sanningens Ande”, som lär oss och påminner oss om allt Jesus sade.  Gud har försett oss med den hjälp vi behöver i alla situationer. Hans tröstande, styrkande, uppmuntrande närvaro är med oss varje dag. 

 

Det största och första vi  kan säga om Guds tröst är att han själv blev människa för att kunna ge oss verklig tröst, på så nära håll som det var möjligt. Gud kunde inte komma närmre än genom sin egen Son.  Sedan tar han sin boning i oss vid pånyttfödelsens mirakel, när vi tar emot honom och tror på hans namn (Joh 1:12-13).

 

 

 

 

Jesus om någon vet vad det är att vara människa och han är den ende som riktigt förstår oss och vet vad vi går igenom. Han är den ende som är med oss på riktigt i nöden och i dödsskuggans dal. Han levde ett fullkomligt, heligt liv och segrade över mörkrets makter och döden. Han syndade aldrig trots att han blev missförstådd, föraktad, frestad, attackerad och övergiven. Till sist måste han också genomlida smärtan på korset för vår skull. Han hjälper oss att övervinna i vår personliga kamp. Här är några av många bibelord om detta:

 

Joh 16:33 Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”

Joh 14:27 Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

2 Kor 1: 3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, 4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. 6 Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får.

 

 

Det andra är den tröstande tanken att det är under  kort tid som vi lider, i jämförelse med det stora perspektivet, evigheten. Vi väntar på ett liv hos Gud i fullkomlig glädje och frid. Ibland återstår endast detta när vi inte blir befriade från ett stort lidande : Jesus har besegrat döden och vi kommer snart att förenas med honom. Då ska Gud torka alla tårar från våra ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och inget gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta (Upp 21:4). Gud ska göra allting nytt, och under den svåra tiderna här går Jesus med oss hela vägen.

 

Rom 8 :18 Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. 19 Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Rom 15 :4 Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. 5 Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, 6 så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. 7 

 

Det tredje är att vi som troende förmedlar Guds tröst till varandra. Paulus skriver i 2 Tess: ”Trösta därför varandra med dessa ord”. I detta sammanhang handlar det just om Jesu återkomst och om hoppet att de troende alltid ska få vara hos Herren.

 

Vi är alltså inte utlämnade åt tröstlöshet, hopplöshet i lidandet. Jesus ber för oss och hans Ande är oss med som vår Hjälpare. Guds Ord ger tröst som vi läste ovan. Sedan är vi troende syskon som ber för varandra och uppmuntrar varandra.  Inte bara det, vi förmedlar Guds kärlek och tröst vidare till alla vi kan nå. Förbönen är ett konkret uttryck för vår vilja att ge Guds tröst vidare, och när tillfälle ges hjälpa dem vi kan.

Guds kärlek. Inledning.

nådastolen
Nådastolen. Albertus Pictor.

 

Bibeln innehåller inga teoretiska läror om eller abstrakta beskrivningar av Gud. Vi möter istället en verksam Gud, som visar vem han är i konkret handling. Vi lär känna Guds egenskaper, vem han är, genom vad han säger och gör. Dessa egenskaper återspeglar Guds egen natur, hans väsen, på det sätt vi kan förstå och ta emot det. För Gud själv är och förblir ett mysterium, Han bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se. (1 Tim 6:16).

 

Gud är evig Ande och skild från den materiella världen, men uppehåller sin skapelse och verkar genom sin Ande i tid och rum. Gud är därför också historiens Gud, som aktivt ingriper i skeendena. Han gör sig känd för sitt folk, genom att tala och agera.

 

Här ska det handla något om vad Guds kärlek är och det kommer att bli i flera delar eftersom det finns mycket att säga om detta. Det är ofta det som framhävs som det viktigaste vi kan säga om Gud och det är det naturligtvis, om vi förstår det rätt. Guds kärlek rymmer många aspekter och kan vara svår för oss att förstå eftersom den skiljer sig från vår uppfattning om vad kärlek är.  Mer om detta i kommande delar!

 

+++

 

Det är två aspekter som är viktiga att beakta. Det vi får veta om att Guds kärlek ger för det första  en glimt in i den treenige Gudens ”inre liv”. Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern. Det är ett genomgående tema i Johanneslitteraturen, och som ”kärlekens evangelist” har Johannes på ett unikt sätt fått inblick i Guds väsen. 

 

Gud är inte ett abstrakt, opersonligt  ”vara” eller väsen. Han är en personlighet. Han beskriver sig själv som Fader och skapare, vars Son är ett med honom men inte samma person, och att den Helige Ande som person är en del av denna gemenskap mellan personerna. Det är naturligtvis ett mysterium att Gud är en enhet av tre personer och ingenting vi kan förstå med vårt intellekt. Vi börjar ana något av Guds eget liv när vi blir hans barn och delaktiga i hans liv. Det behövs dock en evighet för att verkligen börja förstå djupet i detta mysterium.

 

Det andra är att denna kärlek sträcker sig utåt, mot den förlorade värld, den mänsklighet som Gud skapade och vill ha tillbaka till sig

 


”Gud är kärlek” ,
Θες γάπη στίν, Ho Theos agape estin. Det är en beskrivning av Gud. Det är han som definierar vad Kärlek är. Det är inte vilken kärlek som helst. Det står inte att kärleken är Gud, vilket är viktigt att påpeka och det står inte heller att Gud är kärleken. Detta hänger ihop.  Gud definierar vad som är kärlek. Bara han är det han gör, i en fullkomlig enhet och harmonisk överensstämmelse. Gud älskar för att han är kärlek. Denna ofattbara kärlek visar han så konkret det bara går när Sonen dör på ett kors för oss. 

 

Oftast förekommer det oftast i ordets verbform, att Gud älskar, visar, skänker, bevisar, ger sin kärlek osv. Det är helt i linje med att Gud uppenbarar vem han är genom det han gör. Han är kärlek för att han visar oss sin kärlek, till sist så oerhört konkret i Jesus på korset. Sammanhanget handlar om det konkreta och praktiska, hur vi kristna ska älska varandra som Gud älskar oss. 1 Joh 4 :7 (och 16) :

 

Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. 9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss : han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

 

 

Jesus själv säger inte direkt att Gud är kärlek men han talar ofta om sig och sin Faders kärlek, och om hur de troende blir delaktiga i denna kärlek, i Guds eget inre liv.  Mer om det längre fram.

 

Guds slags kärlek heter alltså agape på grekiska och är reserverad endast för Guds unika kärlek. Det finns tre andra ord att beskriva kärlek utifrån vår mänskliga erfarenhet: eros, philia och storgé. Eros har med starkt begär, åtrå, att göra, filia med vänskaplig kärlek och storgé beskriver familjerelationer. Filia används också i NT.

 

Det är när Jesus efter uppståndelsen 3 gånger frågar Petrus som förnekat honom 3 gånger: älskar du mig? Petrus svarar då med verbet filia. Den tredje gången använder Jesus också det ordet. Det kan man göra en hel betraktelse om vid ett annat tillfälle. Petrus kunde inte frimodigt säga att han älskade Jesus med agape-kärleken ännu, efter det han gjort, utan använde verbet ”tycka om, vara vän med”.

 

Hur har då Gud visat sin kärlek? Jag återkommer till det i del I och börjar då med skapelsen.

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Reasons to Believe

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Apologia

Med Bibeln i centrum från början till slut.

The Center for the Study of New Testament Manuscripts

Med Bibeln i centrum från början till slut.

John Lennox - News & Events

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Svenska Evangeliska Alliansen

Med Bibeln i centrum från början till slut.

ONE FOR ISRAEL Ministry

Med Bibeln i centrum från början till slut.

D.A. Carson Posts Archive

Med Bibeln i centrum från början till slut.