Att vara en förebedjare. Inledning.

Grunden för vårt liv som kristna och som förebedjare är alltså vissheten om att frälsningen är Guds verk. Han älskade oss först, hans Son lyfte bokstavligen upp hela mänskligheten  och varje enskild individ i förbön inför sin  himmelske Fader när han gav sitt liv för oss på korset. Allt började med Guds nåd och denna nåd bär oss hela vägen, och den helige Ande fortsätter att verka b la genom att be för oss och genom oss för andra.

Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. 27 Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Rom 8).

Vi vet att Jesus bad för sina lärjungar och oss innan sin död och uppståndelse (Joh 17, )  och han fortsätter att be för oss som den förhärligade och upphöjde Herren. Vi läser i Hebreerbrevet:

Kap 7: Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. 25 Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.

Jesus själv är Medlaren, Försonaren, Förebedjaren, Frälsaren som  var vår representant inför Gud när han försonade oss med Gud. Han är vår store förebild i allt.

Alla efterföljare till Herren Jesus har varit förebedjare,  och så är det än idag. Att vara kristen är att vara en förebedjare, det ligger i vår natur som Guds barn att be för andra, stå inför Herren för dessa människor, och inför våra medmänniskor som hans redskap. Det hör som alltid ihop, att be och tjäna.

Grunden för vårt liv och vår tjänst är alltså att Gud älskar oss och har valt att låta oss verka tillsammans med honom för hans rikes tillväxt. Utgångspunkten är därför ett tillstånd av frid och trygghet eftersom vi vet att Gud redan har gjort allt och att han fortsätter att verka genom sin Ande. Vi behöver inte bevisa eller prestera någonting för att få vara hans älskade barn. Det är viktigt att komma ihåg detta. Det Herren kan göra genom oss är alltid till hans ära. Han vill ge oss vishet och ledning i hur vi ska be och agera. Om vi kan lyssna in och förstå det, är Herren med oss och välsignar detta. Vi vill ju enbart att hans vilja ske.

Vi står fasta på Jesu fullbordade försoningsverk- det är verkligen fullbordat och i Jesu namn som är över alla namn, har vi både auktoritet och seger- men det pågår en andlig kamp mot allt som vill förstöra det vi i tro tagit emot av Herren.

Vi vet ATT vi ska vara förebedjare, men HUR ska vi be? Framför allt i enlighet med Guds Ord och vilja. Vi vet att han vill att alla ska bli frälsta och få kunskap om sanningen, och att evangeliet ska bli predikat för alla folk. I detta ingår då att be för alla som utför missionsbefallningen och för de kristna som får lida för evangeliets skull. Utöver detta har vi ju alla våra böneämnen där vi ber för andras och våra egna behov- där finns en stor frihet att be utifrån vårt hjärta och förstånd med Andens ledning. Det finns inga gränser för hur mycket vi ber och vad vi ber om eftersom behoven i stort och smått också är utan gräns.

Vi har nog alla mött positiva reaktioner när vi säger till någon att vi ska be för denne i en speciell och svår situation . Det är ett uttryck för omsorg och kan vara ett första steg för denne att öppna sig för Gud, att söka honom. Det är ju alltid Gud som först söker oss alla b la genom andras förbön och vittnesbörd, för att få visa sin kärlek och godhet.

Här är några personliga reflektioner om en företeelse jag stött på och hört talas om i olika sammanhang de senaste decennierna och som jag tycker är djupt problematisk.

Enligt en del modern undervisning har församlingen eller åtminstone en del särskilt  ”smorda apostlar och  bönekrigare” fått mandat att binda andemakter över städer och t o m nationer, som står i vägen och förhindrar utbredandet av Guds rike. Man tror nämligen att församlingen ska ha makt och inflytande direkt på samhällets olika områden. Det är naturligtvis inte fel att det som brukar kallas kristen etik påverkar samhället i rätt riktning. Det är ju trots allt tack vare det kristna inflytandet i världen som ”allas lika värde”, varje människas unika värde och rätt till frihet, respekt och likabehandling, är ett universellt ideal. Men samtidigt finns risken att evangeliet urvattnas till ideal och etik, allmän människovänlig snällhet gentemot alla. Det är bara förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, som har kraften att frälsa, befria och upprätta människor.

Det är bara att studera hur t ex profeten Daniel bad och hur apostlarna bad och agerade. De utövade ingen andlig krigföring genom att ”binda och lösa”  utan bad att Gud skulle verka i den osynliga världen . Den starkaste andliga krigföringen var när evangeliet predikades, mörkrets makter avslöjades i Guds ljus och människor omvände sig till Kristus.

Det är ju i Daniels bok som vi först hör talas om fursten över Javan (Grekland) och över Persien, vilka inte kan vara något annat än de osynliga andemakterna bakom den synliga politiska makten.  Ärkeänglarna Gabriel och Mikael var inblandade i den andliga striden. Mikael benämns som ”er furste”, alltså det judiska folkets mäktige och i rang högt stående ängel, och Gabriel sändes ju till Daniel för att förklara drömmar och visioner.  (kap 8-11).

Ordningen är alltså  att människan frambär tacksägelse, lovsång och uthålliga förböner , och den osynliga kampen i andevärlden utförs av Guds mäktiga och höga änglar, hela hans härskara egentligen.

Man kan ju hävda att vi fått en större uppenbarelse om mörkrets makter i NT och därför kan be på ett annat sätt än det gamla förbundets gudsmän, vilket naturligtvis stämmer. Satan exponerades som aldrig tidigare i Guds ljus och sanning under Jesu tjänst, och de onda andarna  reagerade ju först av alla och kände igen honom innan människor förstått vem han verkligen var. De hade naturligtvis ingen insyn i Guds frälsningsplan genom korset och Jesu uppståndelse, men de kände igen Guds makt och närvaro i Jesus Kristus, och visste att de var evigt dömda.

Jesus visade genom sitt exempel att Guds väg i denna sargade och onda värld är lidandets och att härligheten och den synliga segern tillhör framtiden. Guds rike är fsom sagt fördolt och först vid tidens slut och Jesu återkomst  i den slutgiltiga domen ska ondskans makt för evigt utplånas och Gud regera synligt för alla i rättfärdighet, sanning och kärlek.

När Jesus frestades av satan i öknen innan hans offentliga tjänst började, fastade han och bad och proklamerade Guds ord  mot frestaren. Han band inte den onde utan lät det ske, liksom han tillät att Petrus skulle bli frestad: Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. 32 Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.” 

Det är en viktig lärdom i de kommande svåra tiderna att vi ska bevara tron och förtröstan trots allt förfärligt som ska ske, och som Gud ändå tillåter. Vi förstår inte Guds avsikter och sätt att verka i det stora hela, men vi får göra vad vi kan i det lilla. Vi kan inte be ”bort mörkrets makter” över städer, länder, platser men be in Guds ljus, sanning, nåd och frälsning.

Jesu utsändningsord till lärjungarna rymde viserligen uppmaningen att kasta ut demoner från enskilda människor som var plågade, men det är inte samma sak som att binda andefurstar med högre rang i den hierarkin. Jesus själv band inte satan, något han som Guds Son hade kunnat göra. Det var genom sin död och uppståndelse som han gjorde fienden maktlös. Gud har redan bestämt när den fullbordade segern ska bli synlig verklighet vid Jesu återkomst, men tills dess vet vi att mörkrets makter är verksamma. För oss som tillhör Herren och hans eviga rike har den onde ingen makt, men många får ändå lida och dö som Jesu vittnen på många håll i världen.

Men det finns ändå i NT ingen uppmaning till den typ av konfrontativ och utmanande ”bönekrig” som en del förespråkat. När Paulus höll tal på Aereopagen hade han gått runt i Aten och blivit upprörd över alla avgudabilder han såg, men inte började han binda andemakterna bakom dessa. Han talade istället med visdom och kraft när han förkunnade Jesu uppståndelse. (Apg. 17).

Paulus undervisade i Efesierbrevet (kap 6:10-18)  om hur vi ska ikläda oss Guds rustning och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft. Det  vapen som omnämns om i de verserna är Andens svärd, som är Guds ord, inte strid mot andemakterna på en högre nivå. När det gäller förbön för en enskild person, och med dennes vilja och samarbete, kan vi få mandat av Herren att tala maktord till det som håller denne i fångenskap.

På ett annat ställe skriver han: Jag, Paulus, som saknar självförtroende när jag står ansikte mot ansikte med er och är så modig när jag är långt borta, jag uppmanar er vid Kristi mildhet och godhet 2 och ber: tvinga mig inte att vid min ankomst uppträda med det mod och den bestämdhet som jag inte tvekar att använda mot somliga, som menar att vi går fram på världens vis. 3 Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. 4 De vapen vi strider med ärinte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja,vi bryter ner tankebyggnader 5 och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6 och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga. (2 Kor 10:1-6).

Detta gäller med största sannolikhet lydnaden till Guds ord i församlingen, vilket framgår av kontexten. Han menar inte allt som reste sig mot kunskapen om Gud i Romarriket på den tiden.

Det finns, och har allid funnits,  många övertolkningar, feltolkningar av enskilda bibelverser ryckta ur sitt sammanhang, överbetoningar som antagligen inte gör någon nytta, eller till och med skadar och överdrifter .