Gun Jalmo Karlsson

Att läsa Uppenbarelseboken. Inledning.

Uppenbarelseboken och Daniels bok, samt ett par kapitel i Sakarjas bok (9-14) tillhör genren apokalyptik. Det är kanske de svåraste att förstå och tolka, särskilt för oss som inte omedelbart förstår alla sammanhang och samband. Vi har inte de referensramar som författarna och läsarna delade. Men det finns ändå all anledning att läsa dessa böcker och även bra kommentarer till dem. Vad gäller Bibelns sista bok så har vi dessutom dessa uppmuntrande ord att ta till oss:

”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske.” (1:1)

”Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den.” (1:3).

”Och se, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok”. (22:7).

Människan har i alla tider velat veta vad som ska ske i framtiden och man sökte sig till stjärn-och teckentydare, orakel och spåmän, något man gör än idag, och är villig att betala dyra pengar för det. Här får vi i Bibelns sista bok veta vad som kommer att ske, inte bara några veckor framåt, utan ända till tidens slut. Vi får veta detta från den endea tillförlitliga källan som finns, Gud själv. Bara han vet vad har skett från början till slutet, han som med sin försyn styr de stora skeendena i historien fram till den stund när Jesus Kristus kommer tillbaka.

Därför är det så oerhört givande att läsa denna märkliga bok för där möter vi den levande Guden själv som talar till oss och som vill förbereda oss på det som ska ske. Han vill alltid att vi ska lära känna honom bättre, och om någon ännu inte är en kristen, tro och överlämna sitt liv till Jesus.

Det är Jesu uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Den innehåller uppenbarelse från Herren Jesus själv, och om honom.

Tillsammans med alla andra bibelsammanhang som handlar om den yttersta tiden, ger den oss en bild av händelseförloppen som föregår Jesu återkomst.

Det är också Herren Jesus själv som befallde att de sju breven till utvalda församlingar skulle skrivas. Han dikterade själv breven til dem och därmed till församlingen i alla tider. Därför har vi som troende mycket att lära av dem.

Man brukar säga att just Uppenbarelseboken (i fortsättningen Upb.) betyder så mycket för kristna i delar av världen som lever under svår förföljelse. Den är skriven som en tröstebok för martyrerna i alla tider. När Johannes skrev ner den mot slutet av 100-talet, var förföljelsen mot de troende svår. Det är likadant idag.

Det är en hoppets bok för alla lidande kristna. Förföljelsen kommer att ta slut en dag när Jesus kommer tillbaka och han upprättar sitt folk.

+++

Om man försöker läsa Upb i en rak kronologisk följd, blir det svårt. Snart upptäcker man att teman, uttryckssätt, skeenden återkommer. Det är så apokalyptik fungerar

Apokalyptiken är en rik genre som omfattar både judisk och kristen litteratur från 200-talet f Kr till 200 e Kr. Det finns några karakteristiskadrag för denna. Det rymmer cykliska upprepningar av samma tema, talsymbolik, bildspråk . Ofta är det en ängel som tolkar visionerna.

Utgångspunkten är alltid Guds perspektiv, allt är tillspetsat i svart och vitt. Det handlar om de som är med Gud eller emot Gud. Det är en speciell typ av profetia med mångtydig symbolik eftersom den avslöjar och uppenbarar världens absolut sista tid. Det Johannes fick skåda skulle ju inträffa vid tidens slut och därför var det bara möjligt att uttrycka detta i metaforer och symboler. Samtidigt kan vi känna igen tendenser och mönster under historiens gång som liknar den sista tidens slutgilitiga händelser. Historien har ju upprepat sig: den andliga kampen mellan Gud och hans fiender, makthavare som förföljer Guds folk.

Man kan därför inte läsa denna bok som man läser evangelierna eller breven.

Utgångspunkten är Guds totala herravälde och seger i historiens kaotiska och tragiska stadier. Han har full kontroll över vad som sker och kommer att avsluta denna tidsålder i sin tid och på sitt sätt. Herren slutför det han påbörjat i sin frälsningsplan och bringar den till fulländning. Jesus, som genom sin död och uppståndelse vunnit en evig seger över fördärvsmakterna, kommer tillbaka för att rädda sitt folk, för evigt utplåna fiendens makt och upprätta skapelsen i sitt eviga fridsrike.

Det viktigaste är kanske att vi lever i förväntan på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus verkligen kommer snart, och gör oss redo samt ber för alla som måste dö för sin tro på honom. Det hjälper oss att koncentrera oss på det viktigaste och inte fastna i ovesäntligheter. Kan det finnas något viktigare för en kristen att förbereda sig på att få möta sin efterlängtade Herre och Frälsare?

Vad är då viktigt? Att på olika sätt verka för evangelisation, mission så att Jesu missionsbefallning utförs, leva i ständig förbön och varna andra när det är möjligt.

+++

Upb. både sammanfattar de stora linjerna i historien, hjälper oss att vara förberedda inför det som måste ske innan vår Herre Jesus kommer tillbaka och den ger oss en liten glimt in i hur den nya skapelsen, befriad från ondska och död, kommer att se ut.

Efter svår förföljelse och vedermöda, i den värsta perioden i mänsklighetens historia när satan själv genom den Laglöse och den falske profeten en kort tid får total makt och Guds vredes domar verkställs, blir det klart för alla att Jesus är Herrarnas Herre och Kungars Kung vid hans mäktiga återkomst.

Därför är Jesus Kristus själv i blickpunkten och mittpunkten för allt som sker. Redan det första kapitlet skildrar honom i hans majestätiska härlighet. Det är en så mäktig beskrivning att den kan läsas och begrundas, gång på gång.

Det sista kapitlet skildrar Jesus när han återvänder till jorden som dess rättmätige ägare och härskare. Han kommer för att ta tillbaka jorden från fienden och göra slut på hans makt. VIktigt i sammanhanget är att Jesus, Israels Messias, Herre och Kung, kommer tillbaka till sin stad, till sitt land. Han kommer till Jerusalem för att fullborda Guds plan med sitt utvalda folk och dess nära anknytning med Jerusalem. Det handlar till slut om det Gud själv utvalt, hans folk och deras land, och det Gud slutför där. Världens nationer och de osynliga andemakterna under historien och i slutfasen, kan inte längre hindra Guds vilja från att fullbordas.

Ytterst är det Gud Faderns löfte till sin Son att härska från Sion. Allt som sker är ju till för att förhärliga Jesus, som Israels och alla folks Frälsare och Herre. Han är arvtagaren till hela jorden, till alla folk.

Mänskligheten har haft sin tid på jorden men till slut kommer den stora dagen då Gud äntligen ska döma sina fiender och ge evig upprättelse till sitt folk. Den är slufrälsningens dag som nalkas. Jesus kommer tillbaka, Guds Rike blir synligt.

Allt har ju från början handlat om honom, om hur Fadern förberedde för hans första ankomst till jorden och hur hans död och uppståndelse var det avgörande steget på väg till en en nyskapad mänsklighet. Vad gäller själva arbetet på jorden för att utföra Guds vredesdomar, är det änglarna som utför det hela.

Det är väl passande när man betänker att den upproriske ängeln, satan, som startade hela gudsupproret, hanteras av Guds änglar? Gud talar som skapare och domare och änglarna utför hans befallningar. Det har aldrig varit tal om en kamp mellan likvärdiga parter. Gud är den ende sanne Guden och ingen finns som kan jämföras med Honom. Satan var och är en upprorisk ängel, som genom lögn och bedrägeri snärjt mänskligheten i sina band. Han var en lögnare , en mördare och en tjuv från begynnelsen.

+++

Några ord om Johannes, som tog emot detta och som en sann profet, hörde Herren tala och i syner fick se vad som ska ske.Liksom profeterna i gamla förbundet skådade vad som skulle hända under historien och vid dess absoluta slut, fick Johannes inblick i dessa fördolda ting på ett mer detaljerat sätt.

En del menar att det var aposteln Johannes, andra att det är en för oss okänd man som skrev eller dikterade. Vi vet inte. Det finns som alltid i sådana fall goda argument för och emot. Men det spelar inte så stor roll. Texten själv är det viktiga och denne Johannes blev bettrodd av Herren själv att se in den himmelska verkliga och förmedla det till troende i alla tider.

Från hans utgångspunkt var ju vår tid, som är den sista perioden av denna tidsålder, längre bort. Men från Guds perspektiv sker det utanför tiden, i det Guds förutvetande som formar frälsningshistorien. Gud visste från begynnelsen vad som skulle ske och när. Men från vår synpunkt är den alltså som allra närmast.

www-st-takla-org___jesus-second-coming-advent-03

Gud avslöjar vad som ska ske i den yttersta tiden genom de visioner Johannes får och visar också församlingens tillstånd i olika tider. Det är som sagt egentligen Jesu Kristi uppenbarelse. Han är den som sitter på Guds högra sida i himlen som mänsklighetens representant . Som Guds Son, frälsare och domare, är allt som kommer att ske relaterat till honom. Han är den som i kap 5 öppnar sigillen så att den sista tidens händelser kan börja inträffa. Gud har full kontroll över allt som kommer att hända, det är redan skrivet i bokrullen.

Det handlar om församlingens situation på 100-talet, idag och i den yttersta tiden. Det handlar om hur Gud kommer att agera mot det judiska folket. Till sist handlar det om hur Gud till sist dömer sina fiender.

Det gäller att försöka sätta sig in i hur Johannes som skrev detta på 90-talet hade det. Han var själv förvisad till ön Patmos, som fungerade som en straffkoloni, för sin förkunnelses skull. Det hade varit mycket svåra och oroliga tider, med förföljelser mot de kristna. Kejsar Titus hade erövrat och skövlat Jerusalem.

Han och många troende levde i hoppet om Jesu snara återkomst , den första tiden efter hans himmelsfärd. Man väntade på att Jesus skulle upprätta riket, men så mycket talade emot detta.

Världsmakten Rom behöll sitt järngrepp över landet, förföljelserna avlöste varandra. Därför gråter Johannes, som det skildras i kap 5, när ingen i himlen kunde öppna sigillen till bokrullen som innehöll Guds domar och Guds frälsning för sitt folk. Hans nöd var stor för församlingen och han ville veta Guds vilja och plan för sitt folk. Mer om det längre fram.

+++

Texten är naturligtvis ”krypterad” och avkodas inte så lätt av utomstående eller av människor med felaktiga motiv, som står utanför Guds rike. Därför är symbolspråket rikt och hämtat från Guds tidigare uppenbarelser i GT, eftersom Guds talande och handlande hänger ihop från början till slutet.

Det väl kända bildspråket hjälper den som redan är insatt i Skrifterna och som därmed förstår de bärande teman och mönster som finns där. Den Helige Ande hjälper till att toöka tecten rätt.

För utomstående är texten obegriplig, eftersom den inte kan förstås av opånyttfödda människor.

Man ser inte de stora sammanhangen i hela den bibliska uppenbarelsen heller. Den ska inte heller gå att förstås så lätt. Gud har satt upp spärrar, eftersom han är noga med sitt eget Ord, att det tas emot och förstås av hans betrodda tjänare i församlingen. Det ska vara omöjligt att förstå texten utan Ordets ljus och den Helige Andes hjälp.

Anden vittnar om Lammet och Lejonet av Juda, Jesus Messias, han som dog för vår synd och uppstod och som lever i evighet. Så det finns villkor för att börja kunna förstå texten.

Det är också svårt för oss troende att ”avkoda” denna rika text. En förutsättning kan vara att skaffa sig en överblick och se skeendet i fågelperspektiv. Det gäller inte att kunna tolka varje vers och varje detalj i förstone utan att få en bred överblick av det som kommer att ske.

Jesus talade om ”himmelrikets hemligheter”. Ja, Gud har naturligtvis sina hemligheter som han inte avslöjar för vem som helst.

Profeten Daniel skrev om denna bokrulle som skulle förseglas till ändens tid, när tiden var inne. Det är ett Guds dokument alltså som innehåller skildringen av framtiden, den sista tidens händelser. 12:5 ”Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid. Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.” Det är omöjligt att förstå Upb utan bakgrunden i b la Daniel, liksom även Jesaja och Hesekiel och Exodus.

Det är intressant att notera att Johannes fick en annan instruktion än Daniel: Försegla inte profetians ord i denna bok. Ty tiden är nära” . (22:10). Därför är det viktigt för oss att läsa den och försöka förstå vad Gud vill säga oss.

Allt måste läsas tillsammans för att vi ska få en riktig helhetsbild. Det gäller också Jesu avskedstal om den yttersta tiden och vad Paulus skriver. Skrift ska alltid tolka skrift, läsas och förstås tillsammans.

newjerusalem

Kronologin och teman.

Det som beskrivs i Bibelns sista bok är inte symboliskt utan högst verkligt. Rent språkligt används bilder för att göra dessa skeenden begripliga

Johannes fick se det som skulle ske tusentals år längre fram i tiden och som var främmande och skrämmande för honom.

Men själva händelserna utspelar sig i tiden, i den konkreta verkligheten. Det enda språk som är möjligt att beskriva de himmelska verkligheter han också fick inblick i, är detta metaforiska språk.

Det finns naturligtvis en tidsmässig följd i boken eftersom den skildrar faktiska händelser på jorden, vad som kommer att ske under den absolut sista tiden. Men den kan som sagt var inte läsas i kronologisk ordning utan det är mycket mer raffinerat och komplext uppbyggt. Johannes använder sig av ett slags cykliska upprepningar och andra sätt att framhäva och betona det som är viktigt.

Samtidigt återkommer de teman som kan skönjas från första Moseboken och framåt. Vi har både mönster som återkommer, en tidslinje och visioner av den himmelska världen. Efter syndafallet ser vi hur gudsupproret tar form och hur antikrists ande och laglöshetens hemlighet börjar bli verksam.

Därför finns det förebilder till personen Antikrist i Skriften, som gör det lättare att känna igen honom, när det är dags för det. Vad som sker i den sista tidens händelser är att allt kulminerar.

Laglösheten och gudsupproret kulminerar på ett totalt sätt i skildringen av de två vilddjur som stiger upp dels ur jorden, dels ur havet. Det finns fler viktiga teman som jag återkommer till.

Synden mognar till skörd. Det är slut med Guds nåd och Herren agerar igen som han gjorde när han dömde Farao och Egyptens avgudar. Det är äntligen tid för Gud att döma och straffa sina fiender.

Överlåtna kristna mognar till att bli Kristi brud och många betalar det yttersta priset för sin tro i döden.

Guds handlande med sitt första förbundsfolk mognar och fullbordas också under den absolut sista tidsperioden, som är judarnas. Herren går tillrätta med dem för att de till slut ska kunna känna igen honom de förkastat och äntligen tro på sin Messias. Innan det sker kommer även deras avfall att kulminera, när de tar emot Antikrist som sin Messias. Guds- upprorets säd som såddes av satan i tidens begynnelse mognar också i laglöshetens människa, som får en begränsad tid av Gud att verka innan han och satan kastas i eldsjön för evigt.

+++

Gud tar tillbaka jorden från synd, ondska, uppror och avfall och ger den till dess rättmätige förlossare, Jesus Kristus.

Detta sker i en fasansfull tid på jorden, en så stor nöd, som inte förekommit sedan världens begynnelse. Ändå har historien präglats av våld och krig.

Allt når sin höjdpunkt innan denna tidsålder tar slut och Gud kommer att skapa en ny himmel och en ny jord.

Därför kan man läsa Bibelns sista bok tematiskt och urskilja de stora mönstren som kan ses i historien och som når sin höjdpunkt i sluttiden. Det kan vara lättare än att rent kronologiskt försöka pressa in alla skeendena som skildras när de 7 sigillen bryts, de 7 basunerna ljuder och de sju sista plågorna verkställs. När sker vad?

Det är alltid en svårighet i profetiska litteraturen. Tänk bara på Jesaja, där verser i ett sammanhang dels kan syfta på Jesu Kristi första ankomst och sedan på tusenårsriket.

Det är lika svårt i denna bok och ingen kan med säkerhet säga hur vi ska förstå den.

paulus

Det slående är den sjufaldiga strukturen i boken. Det mesta som sker är uppbyggd kring sjutalet, som symboliserar fullkomnad, fullbordan. Andra tal är också viktiga, 12, 24, 144 000 osv. Man måste nog se dem som symboliska tal som betecknar olika aspekter av det som sker. Formen för denna uppenbarelse är ju en apokalyptisk skrift och den har vissa kännetecken. En ängel finns ofta med som tolkar de visioner som Johannes i detta fall fick. Det är ett bildspråk, som beskriver det komplexa skeende som ska äga rum i den allra yttersta tiden. Att språkdräkten är ett symboliskt bildspråk, typiskt för den apokalyptiska genren, betyder inte att det inte verkligt.

Allt vad Johannes fick se handlade om det som kom att ske under hans tid och ska ske i vår värld, i den allra sista tiden på jorden.

Verklighetens Gud avslöjade vad som var och vad som skulle ske. Det var ju Jesu Kristi uppenbarelse som Gud lät honom se för att visa församlingen vad som skulle komma. Boken är fylld av ständiga hänvisningar till Gamla Testamentet och allt vad Gud och sagt tidigare.

Johannes levde på 90-talet e Kr, något som också präglar framställningen. Det måste ha varit lika oerhört för honom som det var för profeten Daniel 600 år tidigare, att få denna skrämmande inblick i den sista tiden. Men han, och vi som läser boken, får tröst av de ständiga inblickarna av den himmelska världen i skildringen, som försäkrar oss om att Gud har allt under kontroll.

Det viktiga är vad som sker och att förstå det, och inte exakt försöka bestämma när det ska ske. Förståelsen kommer säkert att öka ju närmre vi kommer dessa händelser. Men det har varit så mycket oenighet kring just tidsaspekten, att det nästan tagit bort uppmärksamheten från det väsentliga.

När sigillen börjar brytas ett efter ett, igångsätts ”födslovåndorna”, som Jesus talar om i Matt 24:3-15 : bedrägeri och villfarelser, krig, hungersnöd och jordbävningar. Basunerna och plågorna beskriver Guds vredesdomar. Inom det blocket ryms de viktiga kapitlen 10 – 12, som startar det absolut sista tidsavsnittet, innan sektionen med Antikrists framträdande och hur Gud dömer honom och hans anhängare, liksom det stora Babylon.

Sedan kommer den mäktiga skildringen av Jesu återkomst, det tillfälliga fängslandet av satan, tusenårsriket, djävulens eviga förvisning till eldsjön, den slutliga domen och hur Gud sedan skapar en ny himmel och en ny jord.

+++

Vad gäller församlingen så är ju meningarna delade om huruvida kristna ska genomlida både vedermödan och Guds vrede. Att vi inte slipper undan vedermödan är verkligen obestridligt men det blir svårare med vredesdomen: ska även kristna vara kvar på jorden när Guds domar verkställs?

Om man menar att så inte är fallet blir det nästan oundvikligt att hävda att uppryckandet sker innan Jesus kommer tillbaka, synlig för alla på jorden. Det är mycket kontroversiellt med det ”hemliga uppryckandet”.

Man kan då istället tänka sig att de troende får ett särskilt beskydd under vredens fas, även om många kristna kommer att dödas då och under själva vedermödan. Det kan få vara en öppen fråga och många seriösa kristna kommer till olika slutsatser. Men det kanske inte går för långt att konstatera att Gud handlar lite olika med sin församling (bestående av pånyttfödda judar och hedningar) och det judiska folket i sin helhet som inte erkänner sin Messias, vilka konsekvenser det än får.

+++

Det kan finnas mycket som talar för att uppryckandet sker före Guds vredesdomar, kanske mellan det 6:e och 7:e inseglet. Det gäller då att förstå Herrens Dag som en längre period som omfattar den stora vedermödan och vreden. Mer om det längre fram. Detta är bara ett utkast så länge.

Det finns ständiga inblickar till den himmelska världen i texten, också sju till antalet. Helt plötsligt är vi inför Guds tron och får se vad som pågår där, parallellt med skeendena på jorden. Det är här tröste-temat kommer in igen. Trots det fruktansvärda som pågår på jorden är Gud på tronen och de kristna som lider kommer snart att få evig tröst hemma hos Gud, mycket snart . Genom dessa inblickar i himlen blir vi ständigt förvissade om att befrielsen nalkas och att Gud har full kontroll över läget.

Denna bok är också en hoppets bok. Tiden är noga utmätt för Antikrist och hans välde. Det är Gud som har gett honom tillåtelse att verka och fullborda bedrägeriet innan Jesus kommer tillbaka.

Ett genomgående tema i Bibeln är ju att människor ställs inför valet mellan Gud och Lögnaren, från början till slut. Det är och förblir ett mysterium, hur Gud samverkar med vår fria vilja för att ändå genomföra sin vilja i sin stora helhetsplan.

Det stora är att vi har fått veta detta så långt innan det sker för att vara beredda och välkomna honom tillbaka och be för alla syskon som kommer att dödas för sin tro på Jesus. ”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Vi kan säga så för att vår Herre själv har sagt: ”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den sista, begynnelsen och änden.” (Upb 22:12).

Fortsättning följer..

Kämpa den goda kampen, fullborda loppet, bevara tron. I

vägen

Paulus ord till sin nära medarbetare Timoteus har något att lära oss om vad som är viktigast i livet.

Så här står det i 2 Tim 4:6:

Själv offras jag redan som ett dryckesoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. 7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. 8 Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.

Jag ska fundera över vad det innebär att kämpa den goda kampen, att fullborda loppet, att bevara tron. Paulus är en förebild på många sätt och har mycket att lära oss om ett rätt förhållningssätt i livet och inför döden.

Hur bevarar vi tron trots och genom alla svårigheter, lidanden, motstånd och förföljelse? Det var en livsvandring som började när vi kom till tro och som fortsätter till slutet. Hur väl vi än började på trons väg, så är det viktigaste kanske att fullborda loppet, som Paulus uttrycker det. Det finns en risk att vi ger upp innan vi är framme vid målet, att vi slutar kämpa, vandra framåt och tappar tron.

Han använder en terminologi från idrottens värld i sina brev, som var välkänd för dåtidens människor och även användes av de grekiska filosoferna. Atleterna i olika tävlingar kämpade för att vinna.

Här är det så mycket mer som står på spel än att vinna ett pris i en jordisk tävling. Det handlar om evigheten, att kämpa för att fullborda livsvandringen och bevara tron inför uppbrottet från denna värld. Att kämpa den goda kampen och fullborda loppet innebär att hålla ut i tjänsten, arbetet för evangeliet, och bevara tron på det personliga planet. Vi har alla olika uppgifter i Guds rike, men det gäller för oss alla att hålla ut i det vi står i, förbönstjänst, evangelisation, hjälparbete eller vad det nu kan vara. Det innebär en kamp mot ondskans andemakter, som vill försöka stoppa Guds vilja och hindra människor från att bli frälsta, slå ner oss och göra oss obrukbara.

På det personliga planet är tron och livet med Gud det dyrbaraste vi har. Det är också värt att kämpa för så att vi inte blir bestulna på det.

+++

Vår fiende ljuger alltid om Gud och vill få oss att tvivla på Guds omsorg och kärlek. Han vill göra oss modlösa, hopplösa, rådlösa men om vi förblir i Jesus kan vi övervinna detta, genom den Helige Andes kraft och hjälp.

Paulus skrev i sitt Första brev till Timoteus: ”Kämpa trons goda kamp..” (6:12). Hur det än ser ut är det alltså en god kamp, något som är ytterst värt att kämpa för till det yttersta. Jag återkommer b la till denna text i nästa del. Det är en god kamp eftersom det handlar om att hålla fast vid det Gud uppenbarat och lovat i sitt ord. Det handlar till slut om Guds rike, som vi tillhör och som varar i evighet, inte våra angelägenheter. Allt sådant upphör men Guds rike består.

+++

Vi vet alla av egen erfarenhet att det är vår tro och förtröstan på Gud som blir attackerad på alla möjliga sätt, genom utnötningskrig eller blixtanfall. Vad kan då vara viktigare än att ha målet i sikte, att få komma hem till Gud med andlig integritet och hälsa i behåll? Vi kan få många törnar i livet och vara skadade till kropp och själ, men det är ändå möjligt att bevara vårt hjärta i tro och förtröstan på vår himmelske Fader. Gemenskapen med Gud är meningen med livet och skänker den djupa frid, livskraft och glädje som håller vår invärtes människa frisk och stabil under svåra yttre påfrestningar och inre strider.

Psalmisten skrev: ”Om än min kropp och själ försmäktar, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”. (73:26).

Det innebär en kamp mot att inte ge efter för besvikelse på Gud, när bönesvar uteblir och lidandet verkar outhärdligt. Frågan ”varför”? besvaras sällan, men Herrens löften om att vara med oss och hjälpa oss igenom består. Det är det enda i livet vi verkligen kan lita på, att Gud håller sitt löfte att aldrig lämna oss ensamma i vår nöd. Jesus förberedde sina lärjungar på förföljelse och lidande, men lovade dem sin kraft och hjälp.

”Detta har jag talat för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen”. (Joh 16:33).

Det är bara i och genom Jesus själv som vi kan övervinna världen, vår fiende och allt som drabbar oss i en syndfull värld. Därför är det viktigaste att förbli i honom och låta hans ord förbli i oss.

Paulus ord i Romarbrevet får avsluta denna första del: ” Jag hävdar att den här tidens lidanden väger klätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”. (8:18).

Liter mer på temat om tro och prövningar.

Paulus uppmanade ju Timotheus att ”kämpa trons goda kamp” och i Jakobs brev läser vi: ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga” (1:2-3).

Petrus skrev: ”Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar. 7 Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig. 8 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje 9 när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”

Det är värt att hålla ut i prövningar och lidanden eftersom målet är så stort och underbart: att Jesus kommer tillbaka och vi blir fullkomligt ”slut-frälsta.”

Det är inte helt lätt att ta till sig detta, att vi ska glädja oss åt prövningar, men samtidigt förstår vi att de måste vara så av egen erfarenhet. Det är bara i själva prövningen som vi erfar att tron håller, för att Gud är större än alla våra problem och prövningar och bär oss igenom.

Det finns ju flera dimensioner i detta. Bibeln talar också om trons vila (Hebr 4), som är lika sant och viktigt. Vi kan hålla fast vid Jesus när det stormar, stå fasta i tron och kämpa för den, eftersom Gud håller oss uppe och vi kan vila i honom.

I det kristna livet gäller ju detta, att vi ingenting förmår utan Guds hjälp och vi har fått den Helige Ande som Hjälpare i alla situationer och vi är övervinnare i Kristus.

Det finns en annan aspekt av detta också, som Judas brev uttrycker så här: ”Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

Vi ska fortsätta kampen för den sanna apostoliska tron också i vår tid, med allt det bedrägeri och den villfarelse som finns . Bara Guds Ord är ofelbart och absolut sant och ingenting ska få oss rubbas från detta fundament, och allt måste hela tiden prövas gentemot Bibeln.

Guds stora berättelse och vår livshistoria.

Det är inte bara i vår tid som det talas mycket om vikten av berättelser, den enskildes egen historia och hur den relaterar till andras, i familj, släkt och folk. Det har alltid varit viktigt, men nu har fler människor möjligheter att tänka över detta och skapa sina berättelser. Behovet är kanske också större när identitet och samhörighet inte är givna och självklara. Vi söker vår plats i livet, vår djupaste tillhörighet och identitet. Det blir möjlighet när vi ser oss själva, vårt liv i relation till andras och till det ännu större sammanhanget: Guds historia.

Berättelser har alltid varit viktiga för mänskigheten. Vi speglar vårt lilla liv i den större berättelsen samtidigt som vi på ett förunderligt sätt ”blir till” just genom att berätta och lyssna på berättelser. Det är en djupt mänsklig och viktig erfarenhet. Vår egen identitet blir mer synlig när vi berättar och lyssnar till andra. Vi ser att vi är del av något större, att vi har så mycket gemensamt, att vi människor är så lika trots yttre olikheter. Vi förstår att vi bara är en liten del i en stor helhet som sträcker sig bakåt i historien och att vi alla har en liten men viktig plats i världen.

Vi lever verkligen av berättelser, egna och andras. Därför är det bra att påminna sig om den kanske viktigaste historien av alla, Guds egen historia. Han skrev in sig i vår mänskliga historia för evigt när Hans Son blev människa och föddes i Betlehem. ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas”. (Luk 2:1).

Vid den speciella, av Gud bestämda tiden, när Han skulle agera och låta profetiorna om Sonen och Messias fullbordas, sker det. Ingen kunde stoppa detta, trots att kung Herodes försökte. När Gud gör något kan ingen förhindra det.

”Med Jesu Kristi födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovad med Josef, men innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. 19 Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra skam över henne 0ch därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet.

20 Men när han funderade över detta, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. 21 Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.”

22 Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23 Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss. När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. 25 Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. ” (Matt 1)

Gud hade genom sina tjänare profeterna redan i förväg berättat om sin utvalde, som skulle komma till världen för att befria och rädda. De fromma hade levt av dessa ord och närt sitt hopp om att de skulle fullbordas. Gud hade börjat skriva sin egen historia genom sina tjänare som tecknade ned den, och han vet redan från begynnelsen hur den kommer att sluta. Det kan vi läsa om i Den Heliga Skrift.

Guds berättelse om Jesus har avgörande betydelse för vår egen berättelse. Vi lär av den att vi inte är utelämnade till oss själva och våra närmaste, slumpen eller meninglösheten. Vi sammanbinds med det allra största som Gud själv gör mitt i historien och inbjuds att bli en del av det. Vi förstår att det som varit omöjligt för oss att övervinna i våra liv har Gud tagit itu med för vår skull: synd, död, ensamhet, smärta.

+++

Vi förstår våra egna existentiella villkor på ett unikt sätt genom Guds berättelse som egentligen tog sin början i skapelsen. Gud var där före tid och rum, samme Gud som visat sitt personliga och faderliga ansikte gentemot mänskligheten i historien. Universum är inte ett kallt och oändligt tomrum, utan Skaparen, vars ansikte vi sedan möter i Jesus, har designat det oändligt stora och lilla i kosmos och på jorden för människan. Vi får veta att varje människa är unik, som skapad till Guds avbild och att vi har en mening med våra liv, att lära känna vår Skapare och Frälsare, tjäna, älska och lyda hans Ord. Gud har lämnat så tydliga spår i skapelsen av skönhet, ofattbar precision och ändamålsenlighet och genial finjustering av alla livsystem att det egentligen är omöjligt att förneka hans existens. Paulus skrev så här i Romarbrevet:

” Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Gud skapade ordning av urtidens kaos och gjorde vårt kosmiska hem jorden beboelig. Människan skulle vara Guds representant och arbeta för hans rike och växa i mognad och förstånd genom att leva i gemenskap med Gud.

Mannens och kvinnans livssituation blir belyst i de första kapitlen. Vi känner igen oss i vårt uppdrag att förvalta, arbeta och vara kreativa. Vi förstår varför vi uplever främlingsskap, egen och andras synd, ondska och lidande och hur Gud lovar att åtgärda detta genom sin Son. Vår mänskliga historia blir frälsningshistoria när Gud verkar mitt i den för att förbereda för vår Frälsares ankomst.

Guds historia är också mänsklighetens historia utifrån Guds eget perspektiv, vad han gjort för att genomföra sin räddningsplan. Där kan vi finna vår djupaste samhörighet, mening och identitet som hans skapelse och älskade barn genom Jesus Kristus.

Skönheten som ”gudsbevis”.

Det finns många gudsbevis som är lärorika att studera och begrunda, men inget som handlar om skönheten vad jag vet. Sagt med glimten i ögat, och som den konstnärssjäl jag är, så borde det finnas ett. Naturens och konstens skönhet vittnar om Skaparen. Gud är den största konstnären av alla. Vi kan bara försöka återge de vackra färgerna och formerna som finns i naturen. Sedan skapar vi egna bilder, ord eller toner i en ständig längtan att uttrycka oss.

Varför har vi så stort behov av det som är vackert, oförställt och harmoniskt? Den oerhörda och överväldigande skönheten i en solnedgång, en blomma, ett konstverk, i ett musikstycke, i blommande ängar, majestätiska berg, stilla vattendrag, mäktiga oceaner, susande skogar, talar så djupt till oss utan ord.

Det är naturligtvis framför allt just skönheten i naturen som berör oss så starkt, i det stora och lilla, från stjärnhimlen till den enklaste blomma och blad, barn och djurungar som tumlar runt i gräset. Det är livet självt i all sin komplexitet, variation, snillrikhet och fägring, prakt och härlighet. Men även allt den inspirerade människan skapar av musik och olika slags konstarter, litteratur, arkitektur osv. påverkar oss djupt. All god konst återspeglar Skaparens och skapelsens skönhet och gestaltar vad det är att vara människa på olika sätt i relation till vår omgivning.

Hur vackert är det då inte i Guds himmel när vi överväldigas av det sköna här på jorden? Det är omöjligt att förstå så länge vi lever på jorden. Vi kan inte bära så mycket härlighet, ljuvlighet och kärlek från Gud i våra jordiska kroppar. Men som Guds frälsta och återlösta barn kommer att ha en evighet att glädjas över detta i tacksamhet och salighet.

Vi är skapade för att skapa på olika sätt. Reproduktionen är ett stort mirakel och gåva i sig, det vet varje förälder. Ett konstverk är också en underbar skapelse som bjuder in andra till delaktighet, upplevelse och reflektion på samma sätt som naturen själv gör, när vi går på tur tillsammans i bergen eller sitter tysta vid havet. Det går inte att föreställa sig livet utan naturen och kulturen, det är en så viktig del av vårt liv som människor. Vi har alltid tittat upp mot stjärnorna, spanat över havet, vandrat i skogar och upp på berg. Vi har alltid på något sätt gjort både användbara redskap för fångst, jordbruk och mathantering samt smycken, målningar, krukor och vaser.

Människan fick som uppgift av Gud att förvalta skapelsen och när vi gör det uppfyller vi vår Skapares och Faders intentioner. Vi benämner, kategoriserar, organiserar, bearbetar, utvecklar, upptäcker, utökar vår kunskap och använder den för att skapa så goda livsmöjligheter som möjligt. Vi samverkar, när det är som bäst, med naturen utan att förstöra, och förundras över allt det vackra vi ser runt omkring oss. Det är kanske därför vi vill avbilda det vi ser, rita eller måla av, för att sedan fylla på med vår egen fantasi.

Gud är den kreative i absolut mening, Skaparen, som i och genom sitt Ord talar allt till existens. Vi som kreativa människor får använda oss av det som finns nedlagt dels i naturen, dels i vår egen fantasi och förmåga att skapa med färger, ord, toner. Det största en kreativ människa kan göra är då att ära sin Skapare och väcka andra människors förundran och tacksamhet till Gud över den han är och det han skapat. Jag tror att vi är skapade för att i allt ära och prisa Gud, som gett oss detta fantastiska liv i denna fantastiska värld. Och inte bara det, utan även evigt liv genom Jesus Kristus, i hans egen fullkomliga och saliga värld.

Varför är det så? Det blir tydligt redan i de första kapitlen i Bibeln. Gud skapade ett överflöd av liv och planterade en lustgård i Eden och satte de första människorna där. Gud lät alla slags träd, vars frukter inte bara var nyttiga och goda utan också var ljuvliga att se på, växa upp ur marken. En flod som vattnade lustgården flöt fram genom den. Från början fanns alltså den estetiska dimensionen med. När Gud skapar gör han det inte bara nyttigt, ändamålsenligt utan också oerhört vackert.

Skönheten var ju inte ”nödvändig” för livsuppehället, men ändå var den nog det för vår själsliga hälsa och välbefinnande. Därför är det vackra på många sätt så viktigt. Trots att så mycket förstörts i och genom att förgängelsen, synden, ondskan och döden kom in i världen, finns ändå spåren av den ursprungliga renheten och härligheten kvar i det Gud skapat. Han har också gett oss förmågan att uppskatta det.

Det säger naturligtvis mer om Gud själv än om oss eftersom vi är skapade till Guds avbild. De skildringar som finns av Guds tron och den härlighet, majestät och skönhet som omger den, vittnar om att Gud Skaparen inte bara är upphov till förnuft, ordning, ändamålsenlighet, lagar i universum utan lika mycket till allt det vackra, fantastiska, underbara och sköna som finns. I den väl avvägda ordningen och finjusteringen i universum, i de rent matematiska formlerna finns en skönhet i sig. Det är högsta rationalitet, harmonisk ordning, genialitet och ofattbar skönhet som möts i Guds personlighet och i det han skapar. Allt är så vackert i skapelsen, från stjärnhimlen till det minsta grässtråt, människan och djurriket, att vi bara kan brista ut i lovsång egentligen. Och det sker ständigt. I Psaltaren t ex nr 148 uppmanas själva skapelsen att prisa sin Skapare.

Skapelsens lov till Herren

Halleluja! Prisa Herren från himlen, prisa honom i höjden.
Prisa honom, alla hans änglar, prisa honom, hela hans här.
Prisa honom, sol och måne, prisa honom,
alla lysande stjärnor.
Prisa honom, ni himlars himmel och ni vatten ovan himlen.
Ja, de skall prisa Herrens namn, ty han befallde
och de blev skapade.

Han gav dem deras plats för alltid och för evigt. Han gav dem en lag som ingen överträder.
Prisa Herren från jorden, ni havsdjur och alla djup,
eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind som uträttar hans befallning,
ni berg och alla höjder, ni fruktträd och alla cedrar,
ni vilda djur och all boskap, ni kräldjur och bevingade fåglar,
ni jordens kungar och alla folk, ni furstar och alla domare
på jorden,
ni ynglingar och unga kvinnor, ni gamla med de unga.

Prisa Herrens namn, ty endast hans namn är högt, hans majestät når över jord
och himmel
Han har upphöjt ett horn
för sitt folk till en lovsång
för alla sina fromma, för Israels barn,
det folk som står honom nära. Halleluja! (Psaltaren 148).

Guds räddningsplan i historien. Del I-VIII. Om inte ”om” hade varit…

Del I. Inledning.

I den här serien ska jag fundera över något som egentligen är omöjligt att förstå i detalj. Det gäller de stora förloppen, där Guds försyn verkar mitt bland människor i världen och i olika tider. Jag är fascinerad över Guds agerande i historien, det som vi då kallar frälsningshistoria. Gud har verkat i den vanliga historien, bland vanliga människor, för att få sin vilja igenom och förverkliga sina planer på att rädda mänskligheten.

Vi vet att vi människor kan vara ovilliga att höra vad Gud säger och samarbeta med honom, och även om vi vill det i hjärtat, kan vi ändå frestas och misslyckas med att lyda och följa Guds vilja. Det har alltid varit så, som för 4 000 år sedan , när Gud började genomföra denna sin räddningsplan, och är det än idag. Vi människor är oss ganska lika, men framför allt är Gud densamme. Han förändras inte och det han sagt förblir. Allt Gud sagt kommer att fullbordas i rätt tid.

Hur verkade och verkar Gud i världen bland de människor som både kan förkasta hans planer och även om de accepterar dem, genom synd och svaghet kan försvåra eller försena Guds verk? Gud skapade oss med fri vilja, så Gud ”måste” då samarbeta med människan för att hans vilja ska ske.

Det är som sagt ett mysterium, hur Guds försyn verkar inom dessa ramar som vår fria vilja och världens bortvändhet från honom i synd och uppror, otro och ovillighet sätter. Det är ändå ett faktum att han gör det när vi ser på historien. Han har agerat under tusentals år och genomfört sina planer. Hans Son Jesus Kristus föddes in i vår värld och med honom kom Guds rike till jorden för första gången. Genom hans död och uppståndelse försonades mänskligheten med Gud och efter församlingens tid, när evangeliet förkunnas över hela världen, ska Jesus komma tillbaka vid tiden slut som den Herre över skapelsen han redan är och Frälsare.

För det första kan ett försök till svar finnas i ett absolut grundläggande faktum, att Gud är Gud, och när han talar så lyssnar de han utvalt att höra, och lyder. Det är på något sätt ofrånkomligt. Det gäller framför allt de som direkt står i hans frälsningshistoriska plan; Abraham och hans efterkommande, Moses, Josua, domarna, profeterna och i NT, apostlarna.

De Gud utväljer för så viktiga och avgörande uppdrag för hans viljas genomförande, får nåd och hjälp att tro, lyda och förbli i förbundet med Gud, i sitt specifika uppdrag. Vi ser av Bibelns skildring att deras tillfälliga synder och svagheter ändå inte hindrar Gud från att fullborda sin plan. När det sedan gäller profeterna hade de en särskild sanktion och ett uppdrag från Herren att tala hans ord.

För det andra kan den konkreta berättelsen om deras liv ge en fingervisning om att Gud som absolut suverän Herre och Härskare använder allt som sker, t o m det onda, för att i det långa loppet utföra sitt verk, samtidigt som konsekvenserna av människornas synd finns kvar för lång tid. Gud förlåter dem visserligen men de faktiska följderna i den konkreta verkligheten försvinner inte.

+++

Jag ska här ge några exempel på detta och börjar med Abraham, för att sedan fortsätta med hans släkt och vidare med b la Josef. Vi vet ju att Bibeln innehåller kondenserad historia. Vi får bara veta det som är väsentligt för att förstå Guds handlande, vi får sällan bakgrunder, förklaringar, sällan personliga reaktioner hos de människor Gud ger uppdrag, med några undantag.

I kap 12 läser vi att Herren talar till Abraham och befaller honom att lämna sitt land. Han ska ge sig ut på en för honom ny och osäker väg. Abraham fick löftet om ett land som Gud skulle visa honom och om stor välsignelse. Vidare sade Gud att han, den barnlöse mannen, skulle bli ett stort folk. Vi ser redan här den rörande formuleringen: ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom”. Han hör och lyder, på samma sätt som han gör när den ofattbara och säkert för honom skrämmande befallningen att offra sin älskade son Isak kommer från Herren.

En lång process började där, som tog nästan tjugofem år innan Abram verkligen blev Abraham, ”fader till många folk”. Den tid tog det från löfte till uppfyllelse och där händer en del som Gud inte ville, men det hindrade inte att Guds löfte fullbordades. I Guds tid skedde till sist miraklet, och löftessonen Isak föddes.

abr1

Del II. Abraham.

Abraham var den förste som hörde Gud tala och uppenbara sin vilja för framtiden. Med Abraham började Gud genomföra sin räddningsplan. Gud skulle ge honom och hans efterkommande ett land. Gud skulle göra honom till ett stort folk och välsigna honom på ett mycket speciellt sätt. Både välsignelse och förbannelse knöts till honom. ”Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. I dig skall alla släkter bli välsignade. ” (Gen 12:2-3).

Förutsättningen var att han bröt upp från sin släkt och sitt land och vågade tro på det Gud sade.

Vi vet inte om Abram visste något om HERREN, den ende sanne Guden innan. Han var av Shems släktlinje men bodde i södra Babylon, Kaldéen, där avgudadyrkan var rådande.

Hur som helst gjorde Abram som Gud sade. Han begav sig, vid sjuttiofem års ålder, till Kanaans land och strövade omkring där. Gud bekräftade vad han sagt och Abram byggde då ett altare och åkallade Herrens namn. Det skedde sedan vid flera tillfällen. I kap 15-18 tätnar skeendet. Herrens ord kom till Abram i en syn, där han lovar att den barnlöse Abram ska få en arvinge och att hans avkomma ska bli lika talrik som stjärnorna. De skulle alltså inte gå att räkna. Med facit i handen vet vi att det gått i uppfyllelse, när det finns troende människor över hela jorden idag som är Abrahams avkomlingar, inte bara efter köttet, utan efter Anden. Det är alltså inte bara judar som tror på den utlovade Messias, utan hedningar av börd, från alla folk och stammar.

De judar och hedningar som tror på det Gud uppenbarade om den kommande Frälsaren redan för Abraham, utgör för oss denna oräkneliga skara. Gud själv har bättre ordning i sina böcker på alla som tillhör honom. Gud ingår sedan förbund med honom (det i sig kräver ett eget studium) och sedan inträffar det som inte ingick i Guds plan. Abrams hustru Sara pressade honom att få barn med tjänstekvinnan Hagar. Hon födde sedan Ismael och resten är historia, som det brukar heta. Gud hanterar den situationen och välsignar även Ismael, men rent historiskt och in i vår tid vet vi att Ismaels avkomlingar, allt i enlighet med profetian: ”Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom”. (Gen 16:12), skulle strida mot Isaks efterkommande.

När Guds tid sedan var inne och Abram var nittionio år, uppenbarade sig Gud igen och ger honom ett nytt namn, Abraham, fader för många folk. Gud inrättade även omskärelsen, som en del av förbundet. Det är intressant att det sker innan Abraham kan bli far vid sin höga ålder. Den son Sara ska föda skulle heta Isak och Gud skulle upprätta sitt förbund med honom och hans avkomma. Gud bestämmer tidpunkten för födelsen och så sker.

Vi vet inte exakt när Gud sedan sätter Abraham på prov och säger till honom att offra den älskade sonen Isak som brännoffer på det berg Gud bestämmer. Vi vet hur det går och att det Gud säger när Abraham klarat provet blir höjdpunkten i berättelsen: ” Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son,, skall jag rikligen välsigna dig och gör dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst”.

Vi vet hur Paulus förstod denna text och tolkade denna händelse i ljuset av evangeliet om Jesus. Jag återkommer till den viktiga texten i Rom 4.

Gud genomför alltså detta viktiga steg i sin plan, trots att Abraham och Sara hade svårt att invänta Guds tid och föregick Guds mirakel. Det har ställt till med problem i relationen mellan judar och araber sedan dess, något som ursprungligen var emot Guds vilja. Guds försyn visade sig också i hur Gud avvärjde en stor olycka, som Abraham själv var orsak till. Tidigt i historien om honom läser vi i kap 12, att han flyttade ner till Egypten för att det blev hungersnöd i landet. Det sker för övrigt något liknande längre fram, kap 20. Abraham ljög nämligen vid båda dessa tillfällen och sade att hans vackra hustru Sara var hans syster. Gud måste ingripa och varna farao i ena fallet och kung Abimelek i det andra, att de inte skulle röra Sara. Innan Abraham förstod det själv var Gud verksam i sin försyn och förhindrade att dessa hedniska kungar skulle synda med Sara. Gud talade t o m till den hedniske kungen Abimelek i en dröm:

”Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och någon tid bodde han i Gerar. 2 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. 3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru.” 4 Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? 5 Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta.” 6 Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. 7 Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö.”

Gud talar alltså inte bara till sina egna utan talar även i drömmar till hedniska härskare. Det är något vi ser vid flera tillfällen längre fram. Gud är inte begränsad på något sätt. Ingen mänsklig synd eller svaghet från hans folk försätter honom i ett prekärt läge. Gud vet alltid hur han ska lösa varje situation, för att ingenting ska stoppa hans planer och vilja.

Isaak_zegent_Jakob_Rijksmuseum_SK-A-110

Del III. Isak.

Abrahams son Isak levde ett rätt stilla liv, som det verkar. Det berättas inte så mycket om honom , och han säger eller gör inte så mycket. Vi vet ju inte hur erfarenheten av att ligga bunden på ett altare och se sin egen far lyfta kniven över honom påverkade hans liv. Det är inte svårt att förstå om det satte djupa spår hos honom, och kanske ännu mycket mer, hur Gud i sista stund stoppade det och utsåg en vädur till brännoffer istället.

Ett helt kapitel i berättelsen om honom ägnas åt hur Guds försyn verkade när han skulle hitta rätt hustru. Abrahams tjänare leddes på ett underbart sätt just till den brunn dit Rebecka kom för att hämta vatten och i rätt tid. (Kap 24). Det står så vackert i v 63-67, om hur Isak var sorgsen efter mor Saras död, och gick och grubblade ute på fältet. När han sedan fick se Rebecka förändrades hans situation och han höll henne mycket kär.

Rebecka kunde inte få barn och Isak bad för henne varefter hon blev havande med tvillingar, Jacob och Esau.

Gud uppenbarar sig för honom vid ett par tillfällen, ger honom en varning om att inte dra ner till Egypten (Gen 26:2) och uppmuntrar honom och bekräftar förbundet som han ingick med Abraham. Gen 26:22: ” Den natten uppenbarade sig Herren för för honom och sade: ”Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte ! Jag är med dig och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”.

Mot slutet av sitt liv skulle han enligt dåtidens sed välsigna den äldste sonen Esau, som han älskade, medan Rebecka höll Jakob mest kär. Vi vet hur det gick. Rebecka ville därför att Jakob skulle få välsignelsen och hon satte sin plan i verket för att bedra sin man och Esau. I kap 27 läser vi hela denna märkliga berättelse, som slutar med att den synsvaga Isak alltså välsignar Jacob istället. Detta leder till att Esau hatade sin bror Jakob och att Jakob ger sig iväg.

Av historien förstår vi att det ändå på något sätt var Guds försyn och vilja att så skedde, trots att Jakob och hans mor lurat till sig välsignelsen. Det kan ju vara svårt att ta till sig, men det har säkert med den likgiltiga attityd gentemot sin förstfödslorätt som Esau visade tidigare. I kap 25 läser vi om att han sålde denna till sin bror Jakob för en tallrik linssoppa, när han vid ett tillfälle återvände från markerna helt utmattad av hunger. I Guds ögon kanske detta beteende var utslagsgivande. Esau hade inte visat sig vara värdig att få den förstföddes välsignelse. Trots att Jakob var en bedragare så fanns denna starka drivkraft i honom, att få förstfödslorätten. Bara Gud vet , vad som är hans utkorelse, försyn och det spelrum han ger för människors viljebeslut. Det kan vi inte reda ut.

Men Gud bekräftade alltså sedan förbundet med Abraham och Isak och lovade Jakob att vara med honom och ge honom löfteslandet ( Kap 28: 13-22). Jakob slapp dock inte undan konsekvenserna av sitt handlande längre fram. Mer om det senare.

Trots bedrägeri och lögn så var Gud med Jakob för att bevara sitt förbund och löftena i hans generation. Guds försyn verkade på ett intrikat sätt, trots personliga synder och svagheter hos dessa människor. Det handlar ju ytterst om löftets fullbordan när tiden skulle vara inne: den ende syndfria och fullkomliga människan i historien skulle födas i Betlehem, Guds egen Son , Jesus Kristus. Han skulle dö för hela världens synd. Det handlar om hur Gud genomför sin räddningsplan för mänsklighetens, trots allt vad de människor gjorde som han verkade igenom. Det handlar om Guds löften som står fast i varje generation. Gud är trofast och allt vad han sagt och lovat kommer att gå i uppfyllelse i hans tid.

Jag återkommer till Jakob i nästa del. Om honom finns det mycket att berätta.

betel

Del IV. Guds försyn i Jakobs liv.

Jag fortsätter med Abrahams släkt. Det finns så mycket mer att säga om deras historia och många lärdomar att dra, men för utrymmets skull måste jag begränsa mig. Jag återkommer i andra sammanhang till reflektioner man kan göra utifrån texterna, om släktsynder, välsignelse och förbannelse och mönster som återkommer i deras liv. Det finns också fler händelser där man kan spåra Guds försyn, men det blir som sagt för långt att gå in på detaljer. Jag vill ge en översikt av hur Gud verkar från Abraham och fram till profeterna, och då kan jag inte fördjupa mig i alla detaljer.

Nu ska det handla om Jakob.

Han och hans bror Esau bråkade så mycket redan i moderlivet att Rebecka frågade Herren och fick till svar: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den yngre. ”

Gud hade alltså redan från början bestämt och förutsagt det som sedan skedde. Men både Jakobs och Esaus personliga val och agerande vävdes säkert också samman i Guds försyn och agerande. Brödernas karaktär, inställning och attityd gentemot Herren måste också ha spelat in. Det är något vi inte vet i detalj hur det gick till. Ytterst är det bara Gud som vet hur allt hänger samman, vad som är Guds val och ledning, vår vilja och våra handlingar, i den ytterst komplexa verklighet som livet självt utgör.

Jakob lurade ju till sig både förstfödslorätten och sin far Isaks välsignelse. Det var ju samtidigt Guds vilja, att Jakob skulle föra Guds löften vidare. Innebär då det att Gud accepterar bedrägeri? Så kan det inte vara. Men Gud visste att Jakob var sådan och tog så småningom itu med hans fel och karaktärsbrister och vi ser hur han förändras som människa under tidens gång . Jakob fick smaka sin egen medicin när hans morbror Laban lurade honom och lät sin äldre dotter Lea ta platsen i bröllopstältet istället för lillasystern Rakel, som Jakob älskade och trodde han skulle få till brud.

Från Guds sida handlar det om att skapa ett förbundsfolk, och Jakob var den som skulle föra Guds löften vidare efter sin far Isak och farfar Abraham. Gud verkar arbeta på två sätt. Dels genomför han sin plan för hur han ska rädda mänskligheten genom sin egen Son, Jesus Kristus när tiden var inne. Förberedelserna för det var noggranna och tidskrävande. Först utvalde Gud enstaka människor som hörde och lydde hans ord, sedan ett folk, som helgades till honom och som fick ta emot hans Lag och budord, och ett land, Israel, och en stad, Jerusalem. Dels arbetade Gud konkret med de människor som fick bära hans löftesord vidare, för att de, enkelt uttryckt, skulle förändras till det bättre och bli som han vill att de skulle vara och leva.

Redan direkt efter att han lämnat sin hem kommer Gud honom till mötes på vägen. Han får en dröm i vilken han ser en stege rest på jorden:

” Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. 13 Och se, Herren stod ovanför den och sade: ”Jag är Herren , din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. 14 Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. 15 Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.” 16

När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ” Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” 17 Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.” 18 Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. 19 Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Lus. 20

Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, 21 och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. 22 Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde.”

Vi märker att Jakob är lite osäker trots detta, och undrar om det kan vara sant. Han säger OM Gud är med mig… då skall Herren vara min Gud. Det kan ju vara hans dåliga samvete? Eller också är det bara så att han vill vara helt säker på att han, som den som skulle bära Guds löften vidare, kunde lita på att Gud var med honom.

Jag rekommenderar läsning av Gen 29-31, där det handlar om Jakob, morbror Laban, hans döttrar Rakel och Lea och att Jakob så småningom får tolv söner. Det innehåller kärlek, familjekonflikter, problem, lycka, möda, avundssjuka, försoning och mycket annat som vi kan känna igen oss i från vårt liv, även om det utspelar sig för så många tusen år sedan. De yttre förhållandena var naturligtvis annorlunda men de mänskliga situationerna är inte så annorlunda än våra. Jakob beskrivs som en både hårt arbetande och slug man, som vet hur han ska lyckas.

Vi märker Guds omsorg och försyn när han leds till platsen där den brunn finns som Rakel brukade hämta vatten från. Samma sak upprepas alltså här som skedde när Abrahams tjänare leddes till rätt plats för att finns Rebecka, som blev Isaks hustru. Det finns fler likheter mellan Jakob och hans far Isak. Även Rakel var ofruktsam i början och det dröjde innan hon födde sin förste son , Josef.

I nästa del ska jag fortsätta med den kanske viktigaste händelsen i Jakobs liv, det som sker vid Jabboks vad där han möter Gud på ett mycket genomgripande och närgånget sätt. Det är en underbar berättelse. Det förvandlar honom och han får ett nytt namn, Israel. Det sker innan han efter så många år möter sin bror Esau och han är mycket orolig och rädd inför detta.

Berättelsen om Jakob är allmänmänsklig. Den skildrar, förutom Guds trofasthet gentemot förbundet med Abraham och Guds försyn i deras liv, hur en människa gradvis förändras och hur Gud också agerar för att de ska bli av med sina dåliga sidor, få lära sig genom hård erfarenhet att inte bedra, fly och vara själviska utan istället bli ödmjuka och försonliga och mer lyhörda för Guds ledning.

250px-Jacob_Wrestling_with_the_Angel

Del V. Forts Jakob.

Jakob var tvungen att lämna sin morbror Laban och måste även möta sin bror Esau när han skulle passera hans område. Han var rädd och orolig. Mycket hade hänt i hans liv sedan han lämnat sitt hem och nu när han står inför det oundvikliga ber han till Gud på ett lite annorlunda sätt . Han verkar mer säker på att Gud har varit med honom och hjälpt honom igenom svårigheterna (31:42). Han åberopar nu det Gud sade och lovade honom första gången, på ett mer ödmjukt sätt. Han har lärt sig att tala ”förbundsspråk.” Han utgår fråndet Gud själv sagt och lovat och håller upp det inför Herren i sin bön.

Han ber till Abrahams och Isaks Gud, att han ska stå vid sitt förbund och rädda Jakob från det han fruktar. För honom verkar mötet med Esau ha varit på liv och död. Han påminner sig Guds löften, att hans efterkommande skulle bli som havets sand. Därför måste han leva vidare för att detta skall kunna ske.

”Och Jakob bad: ” Herre , min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre , du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. 10 Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. 11 Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. 12 Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

Vad som sedan händer får vi veta i denna rika och speciella berättelse om hur Jakob brottas med en man hela natten, som han vägrar att släppa med mindre än att han blir välsignad av honom. Jakob får då höra att han kämpat med Gud och med människor och har segrat. Därför får han ett nytt namn. Det sker ju vid flera tillfällen i Bibeln. Det är vid avgörande händelser och skeenden i de människors liv som Gud utvalt för en uppgift. Israel betyder ”han kämpar med Gud”.

Mannen undrar varför Jakob frågar efter hans namn namn när Jakob frågar efter det, men han blir välsignad. Jakob menar att han sett Gud ansikte mot ansikte och att hans liv ändå skonats. Vad som än hände med Jakob den natten, och hur vi än tolkar detta i detalj, så är det tydligt att han haft en närkamp med Gud, och det är en avgörande vändpunkt. Han blir sig aldrig lik efter detta och bär ett synligt tecken på sin kropp, han haltar. Höftsenan är visst den starkaste i kroppen så det måste betyda att hans egen kraft och självtillräcklighet har fått ett avgörande slag av Gud själv. Herren har brottat ner honom helt enkelt, samtidigt som hans starka drivkraft, som funnits från början att få Guds välsignelse, segrar.

Det finns så många sätt att läsa och tolka denna text på och jag ska inte gå in på det här.

Men tack vare denna konfrontation med Gud är han förändrad och kan möta sin bror i ödmjukhet, han bugar sig för honom sju gånger för att visa sitt milda och försonliga sinnelag och Esau omfamnar honom.

Jakob säger: ”Det är som om jag såg Guds ansikte när du tar emot mig så vänligt” (33:10). Jakob hade tidigare sagt att han ”sett Gud ansikte mot ansikte” . Det är intressant hur hans sätt att se på sin bror förändrats efter det.

Jakob återvänder sedan till Betel, efter denna uppmaning av Herren: ” Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau (35:1). Cirkeln sluts alltså. Gud började tala till honom i Betel och gör det nu igen. Jakob uppmanar sitt husfolk att göra sig av med alla främmande gudar de haft med sig och rena sig. Sedan upprepar Gud sina löften om att hans efterkommande ska ärva landet, och välsignar honom igen. Förbundet med Abrahams och Isaks Gud stadfästs för Jakob, och i nästa generation kommer man att tala också om Jakbs, eller Israels Gud.

Jakob reste sedan till sin far Isak i Hebron och efter Isaks död begrov Jakob och Esau sin far där. Men därefter bosatte sig Jakob i Kanaan. ( kap 37). Vi möter inte Jakob igen förrän i kap 46. Det kommer istället att handla om Josef, där kanske mer än i någon annans liv Guds fördolda försyn verkar på ett mycket speciellt sätt.

Vad hade hänt om inte Josef förråtts av sina egna bröder och sålts som slav till Egypten? Det som såg så illa ut under de svåra åren för Josef, visade sig vara Guds hand som ledde honom och förberedde den framtida situation då hans bröder och den gamle Jakob skulle överleva hungersnöden i sitt land och t o m komma och boi Egypten, Gosen . Då hade de inte varit i Egypten och Gud skulle inte kunnat visa sin starka makt när han befriade dem från slaveriet och gjorde dem till sitt folk. Vilket i sin tur skulle lett till att de inte fått Lagen och direktiv från Herern om hur det skulle inta löfteslandet osv osv ända fram till den dag då Guds Befriare och Frälsare, Jesus Kristus, hade fötts och då skulle vi idag inte kunna räkna oss till Guds älskade och upprättade barn.

Så mirakulöst detaljerad är den sanna berättelsen om Guds kärleks räddningsplan, som verkar i historien för att til sist rädda hela mänskligheten. Gud börjar i det lilla, med en en släkt, för att kunna välsigna och frälsa människor från alla folk och släkter. Det sker samtidigt som den ”vanliga” mänskliga historien framskrider, med allt som hör den till.

Del VI. Josef.

Studiet av patriarkernas liv uppenbarar inte bara hur Gud har verkat i den konkreta historien, det är också spännande och lärorikt att läsa. Det gäller särskilt Josef. Han är så betydelsefull på många sätt att jag kommer att ägna flera delar åt hans liv. Tillsammans med Daniel är han en av personerna i Bibeln som berör mig mest. De två har mycket gemensamt, som vi ska se. De var utlämnade i en främmande miljö och sattes på svåra prov, men Gud var med dem på ett suveränt sätt och gav dem vishet. Josef och Daniel utmärkte sig genom sin karaktär och integritet. De fick båda två profetiska drömmar från Gud och kunde även tolka härskarnas drömmar, vilket gav dem framskjutna positioner. Det var också ett sätt att understryka att Gud hade full kontroll bakom kulisserna i världspolitiken på den tiden. Både farao och Nebukadnessar, kom till en punkt när de blev beroende av den Guds visdom, som Gud gav till sina tjänare, genom att de fick förmågan att tolka deras drömmar.

Josef var den som Gud utvalt i sin räddningsplan i historien, för att föra den vidare. Han var helt unik på många sätt eftersom vissa delar av hans liv kan ses som en förebild till Jesus Kristus själv. Det finns likheter som jag återkommer till. Josef hade drömmar om framtiden, som han nog skulle ha behållit för sig själv, men han hade säkert inga onda avsikter utan berättade om det lite naivt för sina bröder. Drömmarna visade sig sedan vara en gåva från Gud, som räddade honom ur fängelse och förde honom till en hög ställning i riket, under farao.

Vi får som alltid inblick också i en konkret familjesituation när vi läser om deras liv. Där fanns problem på många sätt, som det ju faktiskt alltid är i familjer och släkter, även om de är utvalda av Gud för en stor uppgift. Det handlade om föräldrar som favoriserade sina barn och agerade ovist, bröder som hatade varandra, om lögner, andra synder och svagheter. Josef var alltså Jakobs älsklingsson och han visade det helt öppet, b la genom att låta göra en dyrbar, hellång klädnad enbart till honom. Hans elva bröder blev naturligtvis avundssjuka på honom och hatade honom.

Vid ett lägligt tillfälle, när Josef var ute på fälten och vaktade får, kom bröderna dit, slet av honom den vackra klädnaden och kastade honom i brunnen, som var tom. Det var bara Rubens och Judas ingripande som förhindrade att de andra bröderna dödade honom.

Guds försyn verkade i denna dramatiska och laddade situation och ser till att midjanitiska köpmän kommer förbi i rätt stund och drar honom upp ur brunnen och bröderna säljer honom till dem. När de återvänder till sin far Jakob ljuger de och säger att Josef dödats av ett djur och visar upp Josefs klädnad, som de doppat i bockens blod. Jakob blir helt förkrossad av sorg.

Men Josef blir såld som slav till Egypten och hamnar hos faraos hovman Potifar, där han blev satt över hans hus. Här ser vi för första gången att det står: ”Herren var med Josef och allt lyckades för honom” (39:2) . Det var naturligtvis också Guds försyn som styrde det hela så. Gud välsignade Potifars hus för Josefs skull. Vi vet sedan vad som händer: Potifars hustru attraheras av den stilige Josef och vill att han ska ligga med henne, något som han vägrar trots att hon tjatar och hotar gång efter gång. Det slutar med att Josef måste fly och lämnar manteln kvar, vilket hon använder inför sin man för att anklaga Josef för det han vägrade att göra.

Då hamnar Josef i fängelse, helt oförskyllt, oskyldig som han var. Han hade ju tidigare blivit slängd i en brunn utan att ha gjort något fel själv. Vi ser alltså hur prövad och frestad Josef ständigt blir. Det är en lidandehistoria vi ser av förkastelse, och orättvisa anklagelser, trots att han är lojal och inte gör något fel. Vi vet inte mycket om hur Josef upplevde sin situation, men läser återigen om att Herren var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. (39:21). Det måste betyda att Gud bevarade hans hjärta från bitterhet och hjälpte honom i dessa svårigheter.

Guds försyn fortsätter att verka i hans liv, även i det som ser helt omöjligt och hopplöst ut. Motgångarna och lidandet verkar ingå i Guds plan för att Josef ska nå den höga position i riket han kommer att få i rätt tid, där han dels ska kunna pröva sina bröder och se om de förändrats, dels hjälpa dem i hungersnöden och återse sin far Jakob. Enligt Guds försyn skulle de befinna sig i Egypten så småningom, där räddningshistorien fortsätter med att Moses föds och det som blir en höjdpunkt i frälsningshistorien sker, när Gud räddar sitt folk från slaveriet. Skulle det varit möjligt utan Josefs karaktär ? Han visade stor uthållighet, trofasthet och integritet. Han visste ju inte på förhand, som vi gör i efterhand, hur det skule sluta. Därför är Josef ett exempel på tro och tålamod i alla tider.

Gåvan att tyda drömmar hjälper honom konkret för första gången, när den överhovmästare som sitter med honom i fängelse får sin dröm uttydd och det visar sig stämma. Han får lämna fängelset men glömmer Josef, trots att Josef bett honom om att lägga ett gott ord för sig hos Farao och säga sanningen om hans belägenhet. Han blir återigen förkastad, bortglömd, illa behandlad.

Men efter två år kommer Josefs verkliga chans. Den här gången är det Farao själv som får drömmar han anar har betydelse och vilka gör honom så orolig att han skickar bud till alla spåmän och vise män i Egypten för att de ska uttyda dem. Dessa spåmän kunde med alla sina konster ändå inte tyda drömmarna. Det är precis samma situation som profeten Daniel kommer i, när Nebukadnessars spåmän inte kan ge den rätta uttydningen och Daniel blir upphöjd till en hög position i riket.

Överhovmästaren som glömde bort Josef sedan han själv blev fri, kom plötsligt ihåg Josefs förmåga och berättar det för farao, varpå han blir hämtad ur fängelsehålorna. Josef ger då den korrekta uttydningen av faraos drömmar och även ett vist och konkret råd om hur han ska agera under den hungersnöd som skall komma och historien tar sig en ny och spännande vändning. Det innebär en total förändring för Josef.

Del VII. Josef.

Varför hamnade Josef i Egypten egentligen? Det var otvetydigt hans egna bröder som låg bakom det. Genom sitt svekfulla och hårdhjärtade agerande orsakade de att han såldes dit som slav. Samtidigt är det helt klart att det var Guds vilja att så skedde. Så i detta fall, liksom i många andra situationer som skildras i Bibeln, är det både-och. Gud verkar med och i historien, i de människors liv som han utvalt och även andras, och använder det som sker för sina syften. När det väl hände måste det rent mänskligt sett ha varit svårt för Josef att se Guds hand i detta. Det är inte säkert att han tänkte på de drömmar han haft, om att hans bröder en dag skulle buga sig för honom, när han låg på botten av brunnen. Det måste snarare ha varit tankar om varför hans bröder kunde göra så illa mot honom och hur Gud kunde tillåta detta, som rörde sig i hans huvud. Så kanske vi skulle tänkt. Men det får vi inte veta av själva texten.

Så här säger Josef själv, när han efter prövat sin bröder och till sist gav sig till känna för dem:

”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er”.. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skall få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som hänt mig utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hans hus och till härskare över hela Egyptens land”.

I det sista kapitlet (50:20) läser vi : ” Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo inom det som nu har skett för att bevara många människors liv”.

Det sammanfattar hela berättelsen om Josefs liv, och även hur Gud verkar. Det visar att Gud i sin suveräna försyn visste hur han skulle använda det onda som bröderna tänkt mot Josef, och hur han använde det för det goda, för att få igenom sin vilja. Guds vilja var att bevara många människors liv. Josef fick lida, men det visade sig vara ett lidande med mening, med ett syfte. Mitt i det svåra var Gud med Josef och beskyddade honom, välsignade honom i det han gjorde och gav honom den nåd och visdom han behövde för att nå en hög position i Egypten. Utifrån den skulle han sedan kunna hjälpa många, särskilt sin egen familj.

Berättelsen om Josefs liv är därför ett exempel och en uppmuntran för oss alla. Gud är större än våra omständigheter, hur illa det än kan se ut. Även om vi för en tid är utlämnade åt andra människor, som inte vill oss väl, så bereder Gud en utväg för oss, om vi förtröstar på honom och inte låter bitterheten ta över. Till sist kommer Guds goda vilja att ske. Han kan förvandla något ont till något gott för oss, i det långa perspektivet.

I förra delen lämnade vi Josef när han till sist fick komma inför farao för att tyda hans drömmar. De hade ju avgörande betydelse, inte bara för Egypten utan även för Jakobs egen familj. Det visar återigen på Guds suveräna kontroll över hednafolkens riken, när Gud t o m gav farao profetiska drömmar om den hungersnöd som skulle komma, och hur farao skulle förbereda sig för att klara sig igenom de sju åren av nöd. De skulle spara under de goda åren, då det fanns överflöd, så att de hade i förråden för nödåren. Gud såg dels till sitt förbundsfolk, att de skulle överleva. Dels visade han genom detta, att han var Herre över alla folk i historien.

Farao blev mäkta imponerad och sade: ” Finns det någon som har Guds ande som denne man? Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. ”

Josef blev alltså upphöjd till att vara andre man efter farao själv vid 30 års ålder. Han reste omkring i hela Egypten och administrerade och planerade för den kommande hungersnöden. Till hustru fick han Arsenat, dottern till en präst i On. De söner hon födde honom, Manasse och Efraim, skulle Josef sedan mot slitet av sitt liv välsigna och då sker samma sak som hände med farfar Isak: det blir den yngre Efraim som får välsignelsen och inte den förstfödde, Manasse.

Efter de sju åren av överflöd kom alltså den svåra hungersnöden, som drabbade en stor del av den bebodda världen. Josefs pappa Jakob fick höra att det fanns säd att köpa i Egypten och han sänder iväg tio av sina söner för att köpa säd.

Vi läser om de spännande händelserna i kap 42-44. Bröderna kom inför Josef, men kände inte igen honom, vilket dock Josef gjorde. Han tänkte på sina drömmar i ungdomen, hur de började gå i uppfyllelse. Han utmanar dem och menar att de är spejare och befaller att de ska återvända till sitt land för att hämta med den yngste brodern, Benjamin. Han begär också att en av dem ska stanna kvar som fånge i huset, allt detta för att pröva dem och se om de förändrats. När han hör att de ångrade sig blir han rörd : ”Vi bär på skuld för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommi i denna ångest”.

Sedan fortsätter berättelsen med Josefs prövning av sina bröder och det hela kulminerar till slut när han ger sig till känna för dem och de faller i varandras armar. Vi förstår av texten hur känslig, rörd och kärleksful Josef är i mötet med särskilt sin lillebror Benjamin, och att det inte fanns någon bitterhet i hans hjärta. Han hade förlåtit sina bröder, kanske därför att han var så förvissad om att han var i Guds vilja och hade en stor uppgift. Gud hade bevarat honom genom alla svårigheter och prövningar.

Gud hade låtit detta ske för att rädda Josefs släkt och för att föra sin räddningsplan vidare till nästa fas i historien.

Del VIII. ”Om inte om hade varit”.

Nu avslutar jag denna sammanfattning av patriarkernas liv och hur Gud verkat med sin försyn i den konkreta historien. Det finns något som heter kontrafaktisk historia. Det är en litterär genre där man arbetar med alternativ till historien. Hur hade dett sett ut om inte det och det andra inträffat? Eller med andra ord : ”Om inte om hade varit”. För fortsättningen på den bibliska historien förutsätter verkligen att alla de inblandade agerade som de gjorde och att t o m de händelser som såg ut att motsäga Guds omsorg, ändå vägdes in i helheten och tjänade Guds syften.

Om inte Josefs bröder hade sålt honom till ismailiterna, hade han aldrig kommit till Egypten, som var Guds mål och vilja med hans liv och hela folkets.

Och om inte Josef stått emot frestelsen Potifars hustru utsatte honom för, skulle han inte hamnat i fängelset där han mötte bagaren och hovmästaren och tydde deras drömmar, vilket inte hade gett honom den möjlighet att i förlängningen komma inför farao och tyda hans drömmar, vilket i sin tur ledde till att han upphöjds och fick en nyckelroll i riket och så småningom kunde låta sin egen far och hans bröder med familjer fly undan hungersnöden och komma till Egypten.

Man kan till och med dra det så långt att om inte Gud sedan hade bevisat sin suveräna makt över den mäktige farao och över de gudar man tillbad i Egypten, skulle folket inte så småningom erövrat löfteslandet, där efter 1 500 år den verklige Befriaren, Guds Messias, skulle dö och uppstå i den totala segern över alla makter som var upproriska mot Gud själv. Vi skulle heller idag inte ha varit kristna. Så allting hänger samman, från början till slut.

Vi ser dessa händelsekedjor som rymmer några människors svek och en människas ståndaktighet, uthållighet och trofasthet, kunde utgöra förutsättningarna för att Guds vilja skulle ske med Israels folk. Hela släkten måste komma till Egypten och de skulle i sin tur växa i antal där. Fortsättning följer sedan med Moses och befrielsen av Israels barn ur slaveriet i Egypten och Sianiaförbundet, något jag återkommer till i nästa avdelning.

Gud kunde alltså använda allt detta för att genomföra sin plan. Men det förutsätter som sagt att en människa var villig att bli orättvist behandlad, lida och förkastas. Josef klarade prövningarna med Guds hjälp och bevarade sitt hjärta från hämndbegär och bitterhet. Han bevarades också i tron och förtröstan på Gud i sina svåraste stunder och kunde sedan, när tillfället gavs, ta emot den vishet från Herren han behövde för att tolka faraos drömmar och bli upphöjd till ett högt ämbete i riket. Den av bröderna förkastade brodern blev deras räddare. Brödern ångrade sig och bad om förlåtelse och de försonades. Tack vare honom kunde hela familjen återförenas och överleva hungersnöden.

Den gamle Jakob fick också återse sin älskade son. När han skulle välsigna Josefs söner upprepades det som skett med honom själv, när pappa Isak skulle välsigna honom och tvillingbrodern Esau. Det var Esau som föddes först och som då egentligen skulle få den välsignelse som tillkom den förstfödde, men som vi vet lurade Jakob till sig välsignelsen. Här blir det så att den skumögde Jakob välsignar den yngste sonen Efraim framför Manasse. Jakob fick en profetisk insikt, när Josef försökte rätta till misstaget, och sade: ”..Men hans yngre bror skall ändå bli större än han och flera folk skall härstamma från honom” (48:19).

Vi ser återigen Guds osynliga hand i detta liksom i alla de händelser som rymmer så mycket dramatik och spännande historia rent mänskligt sett.

Johannes, den lärjunge som Jesus älskade. Inledning och del I.

Detta är en ny serie som ska handla om några av alla de som skrev vår Bibel och deras teologi. Jag börjar i Nya Testamentet med Johannes och Paulus.

Aposteln Johannes skrev det fjärde evangeliet, tre brev och kanske Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln.

Johannes beskriver sig själv som ”den lärjunge som Jesus älskade”, inte mindre än fyra gånger i sitt evangelium, 13:23, 20:2, 21:7, 21:20. Han har kallats just för ”kärlekens apostel”, kanske för att han stod Jesus särskilt nära, och därmed kunde förmedla budskapet om Guds kärlek . Vi vet inte varför det var så. Hans kallelse kanske var att se djupast in i Jesu eget hjärta och väsen och uppenbara honom som Guds Son och Herre på sitt unika sätt.

De fyra evangelisterna var olika och betonar olika saker, vilket sammantaget ger djup, bredd och höjd i skildringen av Jesus. De beskriver naturligtvis samma händelser från Jesu liv och återger hans ord, men framhäver olika aspekter. Johannes har en del i sitt evangelium som är speciellt för honom.

Vad vet vi om honom som person?

Johannes var från början fiskare när han blev kallad. Hans bror hette Jacob och fadern Sebedeus. Bröderna kallades ”Åskans söner” av Jesus. Var det för att de predikade med kraft eller hade de utmärkande intensiva personligheter? Johannes genomgick hur som helst en förändringsprocess, precis som Petrus och de andra lärjungarna under de drygt tre år de levde med Jesus, när de tränades och påverkades av honom och mognade som människor. Det finns flera exempel i evangelierna på detta.

Han tillhörde inte bara den innersta kretsen tillsammans med Petrus och Jakob, utan fick som sagt nåden att komma Jesus särskilt nära.

Johannes är den ende som berättar om hur Herren Jesus tvättade sina lärjungars fötter natten före sitt lidande, något han skildrar i kap 13. Vid korset fick han sedan uppgiften och ansvaret att ta hand om Jesu mor Maria. Intressant är att han ändå inte har någon skildring av Jesu födelse som Matteus och Lukas, trots detta. Hon kunde ju berättat mycket för honom direkt. Men det måste ha varit Guds försyn att han istället fick förmedla denna uppenbarelse om Jesus som finns i den berömda prologen:

I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. ² Han var i begynnelsen hos Gud. ³ Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. ⁴ I honom var liv, och livet var människornas ljus. ⁵ Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.  (1:1-2).

Just detta är signifikativt för Johannes, att han djuplodar den gudomliga verkligheten om vem Jesus egentligen var och är.

Han var sedan en pelare i urförsamlingen (Gal 2:19) tillsammans med Petrus och även Jacob (Apg 3:1, 4:13, 8:14). Vid hög ålder fick han gå i landsflykt till Patmos, där han levde i en grotta under mycket svåra förhållanden. Även om han blev gammal fick han också sin beskärda del av lidanden som de andra apostlarna. Där uppenbarade sig den förhärligade Herren för honom och manade honom att skriva sju brev till församlingarna. Han får också se vad som kommer att ske i den närmaste framtiden och ända fram till tidens slut.

Johannes såg och hörde, ända från början, mer än de andra och i Bibelns sista bok fortsätter han att se in i den osynliga verkligheten, Guds himmel. Hade han vant sina ögon vid att se det gudomliga så att han kunde förmedla denna skildring av det himmelska? I Uppenbarelseboken används ordet se och såg hela tiden. Johannes var den seende evangelisten, som såg Guds närvaro och handlande i det som skedde och förklarar det för oss.

Han uttryckte det så här i sitt första brev: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbaades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss” (1:1-2).

Johannes var ett seende vittne om den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia, när Guds egen Son, ett med Fadern från evighet, blir människa i tid och rum. Han såg hur Jesus av kärlek gav sitt liv för att rädda världen, och han har vittnat om detta för ”att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant..” (Joh 19:35)

Det genomgående temat i hans evangelium, brev och Apokalyps, är den upphöjde Jesus Kristus och det liv, det ljus, den sanning, den kärlek och den nåd han förmedlar från Fadern till världen. Ingen har uppenbarat Jesu väsen som han.

Från Tabor till Patmos.

Johannes var på berget tillsammans med Petrus och Jakob och fick se hur Guds härlighet lyste igenom Jesu fysiska kropp. Ett par decennier senare får han i en syn se den uppståndne och förhärligade Sonen i himlen. Det måste ha varit en stark och oförglömlig upplevelse. Petrus skriver också om detta i sitt Andra brev 1:16-19.

Johannes kanske hade minnet av Tabor levande i sitt minne när han skrev i sitt evangelium: ..”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. ” 1:14

Johannes hämtar liksom de andra evangelisterna inspiration från GT. Han är djupt rotad i Skrifterna. Han ger en genomarbetad teologisk framställning av betydelsen av det Jesus säger och gör.

Han bygger upp sina skrifter utifrån sjutalet t ex, i både evangeliet och Upb. Jesus gör sju betydelsefulla tecken i evangeliet, yttrar sju Jag Är ord som visar att han är ett med Gud själv. I Upb är sjutalet, liksom andra symboliska tal, också viktiga.

Som en följd av att Jesus framställs som Ordet som var från begynnelsen, som Livet, Kärleken, Sanningen och Ljuset, blir också dess motsatser tydliga.

joh

Del I

Johannes är seendets evangelist. Jag har inte räknat hur många gånger evangelisten använder ordet ”se” men det är många. Det har i detta sammanhang denna djupare betydelse: att se är att veta och förstå vem Jesus är. För den som verkligen ser och förstår det tror också på honom och får del av hans liv. Man kan säga att det är en bok för troende, en fördjupningsbok, som i Guds försyn kompletterar de tre andra evangelierna för att ge en fullödig bild av vår Herre och Frälsare. I den lär vi känna Jesu person och då också Fadern och den Helige Ande och hur vi troende blir upptagna i Guds eget liv. Avskedstalet i kap 14-16 betonar särskilt detta.

Han fick nåden att skåda och se vem Jesus verkligen var och är. Därför är hans kallelse vittnets, att berätta om vad han sett och hört. Det var visserligen samtliga evangelisters uppdrag men han såg längre, innerligare och vidare. Han är en i raden av ”siare” eller för att inte använda det ockult belastade ordet, sådana som såg, profeter, i GT, som såg och hörde från Herren. Johannes fick också se vad som skulle ske i den absolut sista tiden på jorden på ett alldeles unikt sätt, men helt i enlighet med traditionen i GT. Där har vi Daniel, Hesekiel, Jesaja som fick se det Gud ville visa dem för att varna, väcka, uppmuntra, förbereda och trösta sitt folk.

Man brukar dela upp evangeliet i två stora delar: de tolv första kapitlen, efter den mäktiga Prologen , som kan rubriceras som ”Tecknens bok. Jesus gör sju signifikativa tecken, som är avgörande och relaterar till det gamla förbundet och vem han är. Den andra delen, 13-21 skildrar passionshistorien efter avskedstalet och Jesus förbön. De två sista kapitlen är viktiga eftersom de skildrar hur Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse och det knyter ihop hela evangeliet.

Jag uppfattar den som en mycket judisk bok och i många stycken med samma metod som författaren till Hebreerbrevet använder sig av när han jämför det gamla förbundet med det nya som kommit med Jesus. Vi får läsa om ständiga konfrontationer med de judiska lärda och ledarna, vilket i och för sig inte skiljer sig från de andra evangelierna men som alltid skär Johannes djupare ner i deras tankevärld och blottar det som hindrar dem från att se att Jesus är den utlovad Messias.

+++

Evangeliet inleds med orden: I begynnelsen. Vi tänker då på Bibelns första bok där det står i den första versen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”.

Som så ofta ger Joh oss den djupaste förklaringen till det vi ser och hör, vad som ligger bakom allt. Det märker vi så många gånger i evangelierna när Jesus svarar på lärjungarnas eller andras frågor på den andliga nivån som ger den verkliga meningen i svaret på frågan. Jag återkommer till detta längre fram.

Vi får veta att Jesus är och var Ordet, som var med Fadern från begynnelsen vid skapelsen. ”Genom honom har allt blivit till.” Jesus, som lärjungarna levde med, hörde och såg, hade funnits från begynnelsen. Tanken hisnar.. Gud hade skapat allt genom honom och i honom. Skapelsen bär alltså spår av Guds personliga hand. Även i sitt syndiga tillstånd återspeglar skapelsen något av denna Guds härlighet. Gud är liv och skapar liv. I Sonen finns detta liv och det blir människornas ljus.

På samma sätt avslutas hans skrifter med tidens absoluta slut och Guds nyskapande, Upb 21:1 ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord”. Där kommer det människoblivna Ordet att regera i Guds Rike. Cirkeln är sluten. från begynnelsen när allt skapades av en person, genom en person, för en person..

Skapelsen är präglad av Guds personlighet från början alltså. Det är Fadern som skapar genom sin Son, som är Ordet, dvs. meningen, målet, förnuftet, skönheten med allt och i allt. Denne Son, som fanns med Fadern i evighet, blir människa i en mycket speciell tid i historien som Gud bestämt och på en bestämd plats som var förberedd och i ett folk som också var förberett sedan 1500 år.

Här får vi några av de nyckelord som Joh använder i sina skrifter: Ordet, liv, ljus, härlighet, kärlek, sanning, nåd, se, tro och vittna. Det finns fler och jag återkommer till dem i nya delar.

Johannes framställer Jesus som Gud vid flera tillfällen. Redan från början här i prologen och sedan i de berömda Jag Är-orden. Det syftar på Guds namn i GT, Jahve, ”Jag Är den Jag Är.” Mer om det längre fram.

Han använder sig av sjutalet i sitt evangelium och i Uppenbarelseboken. Det syftar naturligtvis b la på skapelseveckan i 1 Mosebok. Man kan säga att Johannes är nyskapelsens författare. Han skildrar den nyskapelse som Gud börjar genomföra när Sonen blir människa och Guds närvaro blir manifesterad i världen och den fullkomnas och fullbordas i tidens slut när Jesus återvänder till jorden som Kung och Herre för att regera.

Synd och skuld. Brott och straff. I

Först några allmänna tankar om hur destruktiv synden är. Det är den stora förstörelsemakten i tillvaron. Den skördar ständigt liv, andligt, mentalt och fysiskt. Synd är överträdelse av Guds goda ord och bud, som var ämnat att skydda oss, skydda livet. Synd är uppror mot Skaparens vilja och tar sig många uttryck, dels i en livshållning av förnekande gentemot Gud, dels i ett självcentrerat liv gentemot medmänniskor. Man ser sig själv i centrum och sätter sin egen vilja i förgrunden.

Allt vi gör påverkar andra och oss själva och ytterst är det inför Gud, allas skapare, som vi är ansvariga. Gud, som skapat oss alla och älskar oss lika mycket, ser det onda vi tillfogar varandra, och tar det på stort allvar. Det handlar om hela skalan av det onda, från förakt till mord. Guds bud består i att älska, honom främst och vår nästa. Synden skiljer oss från Gud och från varandra. Därför har Gud åtgärder för detta livshotande problem. Det är korset, där Jesus dog för hela världens synd och varje människa personligt kan få förlåtelse och bli försonad med Gud, sig själv och andra.

Gud har skapat oss som moraliska människor med samvete, som hjälper oss att veta när vi handlar fel. Det är inte alltid vi förmår göra det rätta, men vi kan vilja det, och i alla fall söka det som är minst ont. Livet är ofta mycket komplicerat och många faktorer samverkar i våra överväganden och val. Gud har inte lämnat oss åt oss själva, utan han vägleder oss genom sitt Ord, samvetet, i bönen osv. Vi lever i ett moraliskt universum där våra gärningar är betydelsefulla och får konsekvenser för oss själva och andra, på gott och ont. Gud vill att vi ständigt ska leva i personlig omvändelse, ge och ta emot förlåtelse.

Synden leder till skuld, konkret skuld som måste hanteras. I det här sammanhanget tar jag inte upp det självklara faktum som är en viktig del av våra samhällen och alltid varit det, att lagstiftning och rättskipning är nödvändiga när det gäller att hantera brott och straff. Det är också ordningar som Gud vill ska finnas för att reglera det sociala livet.

På en enkel mellanmänsklig nivå är det avgörande hur vi hanterar detta och ännu mycket mer i samhället i stort. Rätt måste skipas, ansvar för överträdelse måste utkrävas, brott måste straffas, skyldiga måste dömas. Det är så självklart för oss alla och vi blir ofta upprörda när påföljden för ett brott inte motsvarar handlingens allvarliga karaktär, som att mörda, våldföra sig på barn, t ex.

Vi, som själva inte är utan vare sig synd eller skuld, vill gärna att rättvisa ska skipas. På en mer personlig nivå och när vi anser överträdelserna vara ringa , tenderar vi att hitta bortförklaringar och ursäkta oss själva och skylla på andra. Det finns givetvis många aspekter av detta. Att bli orättvist anklagad och dömd är också fruktansvärt. Men det handlar om samma sak: vi vill att rättvisa ska skipas, att ”den som gjorde det” erkänner så att skulden hamnar rätt. Vi har ett rättsmedvetande och samvetsfunktioner, något som Gud lagt ner i oss. Livet skulle annars bli kaotiskt.

Hur ska då inte Gud reagera när människor som han skapat till sin avbild utsätts för fruktansvärda övergrepp, dödas och våldtas?

Guds rättmätiga vrede mot de onda gärningarna är garanten för rättvisa. Om Gud skulle ta lätt på allt det onda som sker och skett sedan tidens början, så kunde vi inte lita på att han skipade rätt, gav upprättelse till de drabbade och straffade förövarna. Vi kan lita på att Gud som vet allt är absolut rättfärdig och dömer absolut rättvist på den stora Domens dag.

Gud vill framför allt att vi ska inse och erkänna vår synd och skuld och omvända oss, så att han kan förlåta oss och ge oss nya chanser.

+++

+++

I det gamla förbundet gällde det ställföreträdande djuroffer som övertäckte synden och skulden så att den skyldige efter soningen kunde fortsätta leva i förbundet. Det fanns dock dödsstraff (som dock sällan tillämpades i praktiken) och andra bestraffningar, som stängde ute den skyldige från gemenskapen och gudstjänsterna. Det fanns ett omfattande rättssystem som i detalj var utarbetat för att utmäta rätt straff för olika synder.

Det finns mycket att säga om detta men jag går inte in på detaljerna i det här sammanhanget.

Vi vet att Guds slutgiltiga lösning på de högst konkreta synderna och skulden för synden var korset. Det är så oerhört när vi börjar tänka efter vad det innebär. Korset hanterar och reglerar synd, skuld och straff, eller rättare sagt: Jesus som hängde på korset och fick betala priset för att vi skulle bli fria från syndabördan, skuldberget. Han som var utan synd, ren och helig, blev för vår skull det slutgiltiga offerlammet för vår räddning och befrielse.

Gud gjorde det på olika sätt i det gamla och nya förbundet. Men det handlar om att sona synd och skuld och att avlägsna den ur den enskildes och gruppens liv. Den fullkomliga försoning som Jesu död på korset för oss innebär, hade sina förebilder i de gammaltestamentliga offren som skylde synden. Men Jesus inte bara överskylde synden utan utplånar den totalt. Det är så oerhört stort, att han betalade en skuld som vi aldrig kunde betala, att han gick emellan och utgav sig för oss. Gud ville att vi skulle få vår synd utplånad och försonas med honom, för att vi skulle kunna leva som hans älskade, fria, tacksamma och skuldfria barn!

Bibeln och inspirationen. I-IV

För oss som tror att Bibeln verkligen är Guds inspirerade ord är det ändå nödvändigt att fundera lite mer på vad det innebär. Jag utgår från början från detta fantastiska faktum att detta bibliotek av böcker, som är vår heliga Skrift, är både Guds och människors ord. Det Gud talat förminskas naturligtvis inte av att det är människor som förmedlat hans ord vidare, skrivit ner det som de ord vi läser idag. Det har funnits olika sätt att beskriva detta under historiens gång, men det kan jag inte gå in på här. Jag ska bara reflektera lite över detta utifrån vad Bibeln säger.

Vi förstår genom framställningen i texterna att överföringen av Guds ord till människorna skedde på olika sätt. Ibland fick de en direkt befallning att skriva ner det Gud sagt. Det ser vi prov på redan i Exodus 17:14. Där säger Herren till Mose: ”Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det..”, 24:4.. ”Och Mose skrev ner alla Herrens ord” .

Gud slöt ju förbund med Israels folk och Toran rymde föreskrifterna, undervisningen om Guds vilja i förbundet. Det var absolut centralt för Guds folk att bevara orden om förbundet.

När det gäller profeterna så kom Herrens ord till dem på olika sätt och detta skrevs ner av lärjungar eller särskilda skrivare. De berättande historiska avsnitten var grundstommen i Israels självmedvetande. De handlade ju om hur Gud verkat med sitt folk och skrevs ner utifrån denna förbundstanke. Man förstod historien och vad som skett utifrån folkets lydnad eller olydnad. Det är den röda tråden som löper genom Skrifterna.

Det var naturligtvis en lång process att samla och bevara just de böcker som idag utgör Bibeln som helig skrift. Men den samlade och övergripande bilden visar tydligt att det är Gud själv som vakat över denna process. Det finns en klar linje från början till slut. Gud utväljer sina tjänare genom vika han talar och leder sitt folk och detta bevaras med extrem noggrannhet som helig historia, helig text.

Därför talar vi om att Bibeln är inspirerad. Den är inte bara en produkt av människors tankar och handlingar.

+++

Själva ordet inspiration finns bara i en vers och det motsvaras av det grekiska ordet θεόπνευστος , ”Gud-andad” i den viktiga versen från 2 Tim 4:16:

”Hela Skriften är utandad av Gud .. och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”.

Det är det typiska för hela Bibelns uppenbarelse om Gud: den beskriver att Gud gör sig känd genom att tala och verka suveränt i historien, att han utväljer ett folk, förutsäger framtiden genom sina profeter, att han gör mirakler, leder sitt folk och genomdriver sin frälsningsplan. Bibeln är ingen teoretisk lärobok om Gud och rymmer inga filosofiska förklaringar till vad inspiration är. Den bevisar istället att det Gud säger stämmer, det är sant och går att lita på. Det han säger sker, och de människor han verkar genom vittnar om att det är sant.

Det finns på liknande sätt ingen ”lära” om den heliga Treenigheten, att vår Gud uppenbarar sitt väsen som Fader, Son och Helige Ande. Sonen uppenbarar istället Fadern i sitt liv och Anden vittnar om Jesus och förhärligar honom. Det är själva dynamiken i Guds Liv, som vi bjuds att delta i genom tro, lydnad och tillbedjan.

Vi får veta vem den Högste ÄR, genom vad han säger och gör. På samma sätt blir det uppenbart att det ÄR Gud som ”andats”, verkat genom Anden i hela processen som omfattar kallelsen och formandet av dem som skulle skriva ner det Gud ville, bevarandet av denna skrift genom skiftande och oroliga tider i historien. Gud vakade över sitt ord och såg till att den Bibel vi läser idag är en så bra avskrift av avskrifter av originalet som är möjligt. Detta är i sig ett mirakel.

Men hur ska vi då läsa och förstå? Så långt det är möjligt, som författarna avsåg att böckerna skulle läsas, utifrån hur författaren skrev. De olika genrerna ger en fingervisning om hur vi bör läsa. Vi läser inte Uppenbarelseboken på samma sätt som Konungaböckerna eller Ordspråksboken. Vi läser som det står och försöker sedan förstå vad det betyder. Då krävs de verktyg som finns för all texttolkning: förutom genrebestämning, när, var och varför detta skrevs , i vilket sammanhang, med vilken avsikt, för vilka? Vilka anspråk gör texterna själva?

Det finns en hel vetenskap kring detta, exegetik och hermeneutik, men jag kan inte gå in i detaljer om detta här. Dock finns ett begrepp som är värt att ha med i beaktande: förförståelse. Vi har alla någon slags förförståelse, ibland förutfattade meningar och okunskap. Det kan vi råda bot på genom att söka information och kunskap.

Samtidigt pågår något helt annat. Vi märker snart att det är Skriften som läser oss.

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. (Hebr 4:12-13).

Det är varje läsares erfarenhet och en obeskrivligt stor gåva. Den ”salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och makt i evighet! Amen. (1 Tim 6: 16) har gjort sig känd på ett språk som är begripligt för oss. Han har själv berättat om vem han är, vad han vill och vad han gör, i sitt Ord. När vi läser vår Bibel möter vi samtidigt honom. Han möter oss i sin helighet, rättfärdighet och kärlek och detta möte är uppfordrande: vi måste förhålla oss till hans anspråk på att vara den ende sanne Guden och att den han har sänt, Jesus Kristus, är Vägen, Sanningen och Livet.

Del II. Den Helige Ande och inspirationen

Jag fortsätter att fundera över hur ”hela Skriften är utandad av Gud”, eller det vi brukar kalla inspirerad. Det ordet kommer från latinets Inspiro, som betyder inandas, eller blåsa liv i. Gud dikterade inte varje ord, utan Guds Ande verkade i den process som började med att Gud uppenbarade sig själv för sina utvalda och ledde dem att skriva ner det de hört och sett.

Texten från 1 Petr 1:10-11 förtjänar att begrundas. Det är mäktiga och viktiga saker som framkommer av dessa verser. Bibelns ärende, innehåll, kan sammanfattas på lite olika sätt. Trots att det är så många olika författare i olika tider som skriver så är budskapet enhetligt. Man kan b la säga att det handlar om frälsningen. Jag återkommer i andra sammanhang till andra och lika korrekta sammanfattningar. Men här handlar det om den Guds frälsningsplan som fanns från begynnelsen.

Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. ¹¹ De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. ¹² Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i.

En annan viktig text är från Petrus andra brev 1:20-21: Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning . ²¹ Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. 

Det är den Helige Ande som är ansvarig för Guds Ord, som författarna skrev ner det, och som vi idag kan läsa det. Vi är också beroende av Anden för att förstå Ordet, på samma sätt som författarna var beroende av Anden för att skriva ner det Gud ville ha sagt.

Profeterna från Mose och fram igenom hela GT sökte och forskade alltså efter det vi, som lever i profetiornas uppfyllelse efter korset, fått av nåd. Det var Kristi Ande i dem som ledde dem till att förutsäga Kristi lidande och härlighet. De förstod att de själva inte skulle se Honom som de profeterat om i sin tid utan att det var vi som betjänades genom deras budskap. Detta budskap om frälsningen, evangeliet, förkunnades av apostlarna och de första lärjungarna, och har sedan förkunnats i alla tider för oss som fått del av deras sanktionerade vittnesbörd i Bibeln.

Allt detta är den Helige Andes verk. Samme Ande som alltså verkade i och genom profeterna, verkar också genom förkunnelsen av evangeliet idag. Anden sändes från himlen efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd för att apostlarna och lärjungarna i alla tider skulle predika detta budskap. Garantin, stämpeln att det är äkta och kommer från Gud, är detta Andens sigill. Det är ingenting människorna i det gamla förbundet tänkte ut eller hittade på, utan de inspirerades att skriva om Kristus på olika sätt och profetera om hans ankomst. Kristi Ande verkade i dem. Här ser vi den helhetsbild av Gud som blir tydlig. Gud, den treenige, verkade redan i gamla förbundet (mer om det i andra sammanhang). Anden förberedde för Kristi ankomst genom att inspirera och leda Guds tjänare att profetera om Kristus. Fadern, Sonen och Anden är ett och verkar alltid tillsammans även om de också har olika uppgifter och verkar var och en. Det är och förblir ett mysterium, som vi inte kan förstå.

Det var heller ingenting Jesu apostlar kunde tänka ut på egen hand utan Anden undervisade dem och ledde dem in i förståelsen av de gammaltestamentliga profetiorna om Kristus. Jesus hade själv undervisat dem om detta efter sin uppståndelse och den Helige Ande har fortsatt med denna uppgift.

Här ser vi betydelsen av inspirationen, att hela Skriften verkligen är utandad av Gud. Anden inspirerade profeterna att skriva om Kristus och hans lärjungar predikade i samma Ande detta eviga evangelium. Vi som lyssnar, tror och tar emot gör det också tack vare den Helige Andes verk. Vi skulle inte heller av oss själva kunna förstå detta men Anden uppenbarar detta och hjälper oss att utforska det (1 Kor 2:10-16).

Gud gör allt på detta förunderliga sätt och vi tackar och prisar honom för det!

Att vi fått del av detta är så stort, vilket vi förstår av Petrus ord om att änglarna önskar att få inblick i detta. Det kommer att ta oss hela evigheten att verkligen förstå bredden, längden, djupet och höjden av denna frälsning, av denna Guds ofattbart stora kärlek.

Paulus och Guds ord. Del III.

Utgångspunkten i den här delen är vad Paulus skrev i 1 Tess 2:13 : Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror. 14.

Det sammanfattar Bibelns egen syn på det budskap som apostlarna blev anförtrodda. Det ord de själva tagit emot och fått uppdrag att förmedla, var inte från människor utan från Gud. Det formulerade Paulus så här i ett annat brev, till korintierna : ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet, som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i.. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv”. (1 Kor 15:1, 3).

Paulus hade själv tagit emot de ord han gav vidare. Den uppståndne Herren Jesus hade själv kallat honom till apostel och sänt honom att förkunna evangelium. Kärnan i detta evangelium var just att Kristus dog, blev begravd och uppstod på tredje dagen. Det är och förblir församlingens grund och fortsatta uppdrag, att förkunna samma evangelium tills Jesus kommer tillbaka.

Jesus hade redan gett uppdraget till sina lärjungar, som följt honom under de tre år han verkade, att ”gå ut och göra alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”. (Matt 28:19).

Lärjungarna var vittnen till allt vad Jesus gjorde och lärde och de skulle förvalta detta och sprida det. I början var förkunnelsen muntlig men snart uppstod behovet att skriva ner det och bevara det. Evangelierna skrevs då ner, och Markus var det första och Johannes det sista. Paulus grundade många församlingar och skrev brev till dem för att uppmuntra och förmana de nyfrälsta. Övriga brev och Uppenbarelseboken samlades snart också till det som kom att bli Nya Testamentet, helig skrift. Den helige Ande var med i denna process och ledde författarna att skriva ner det som var i enlighet med Guds vilja.

Paulus skrev att detta ord ”är verksamt i er som tror” . Det grekiska ordet, ἐνεργεῖται, energeitai, ser vi har med energi att göra. Det kännetecknar Guds ord, som till skillnad mot ord från människor har kraft att påverka och förvandla. Genom hela Bibeln beskrivs Guds ord som skapande och det gäller lika mycket i evangeliets förkunnelse. Människor påverkas och förvandlas när de hör och tar emot eftersom Anden är verksam, energisk, genom detta ord om Jesus Kristus och i förkunnelsen.

Tiden och evigheten. Del I-II. Riktiga ”tidsresor”

Det är fascinerande att tänka på tid och evighet, vår värld och Guds eviga rike. Jag ska fundera över olika aspekter av detta i några delar och börjar med ”tidsresor”, verkliga sådana och inte i någon ScienceFiction-version. Men vad gäller vår personliga och korta tid på jorden och vad som händer efter döden tar jag inte upp det här utan lägger ut en länk längst ner för den som är intresserad.

Tiden skapades samtidigt med universum. Gud, som står utanför tid och rum i sin evighet, såg både slutet och början på tiden. Det står i Jes 46:10: ”Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.”

Gud säger om sig själv: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud” (Jes 40:6) och i Upb 22:13: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden”.

Vi ser många exempel i Bibeln på att Gud tog sina tjänare profeterna ur vår tidsbundna dimension in i sin verklighet och uppenbarade sina planer för dem . I Upb beskriver Johannes följande: På Herrens dag kom jag i Anden och hörde en stark röst bakom mig, som en basun: 11 ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea.”

Det är ett intressant uttryck, att komma i Anden, och innebär att förflyttas till himlen eller Guds rike, hur vi nu uttrycker det, utanför tiden. Det innebär då också att Johannes fick se det som skulle ske både i ett kortare och längre perspektiv. Att förflyttas till Guds eviga närvaro, där det närvarande och kommande kan överblickas samtidigt är något oerhört. Det är en verklig tidsresa!

Johannes fick se vad som skulle ske i hans egen tid, den närmaste tiden, och till sist, ända till dess slut. Det är hisnande perspektiv om man verkligen tänker efter vad det betyder. Gud lät honom se in i historien, ända till dess slut där evigheten kommer att ta vid. Gud vet alltså exakt vad som kommer att hända och har full kontroll över händelseförloppet. Det är Gud som kommer avsluta det han påbörjade. Han gör allting nytt och blir Herre och Kung i sitt eviga rike på ett synligt sätt för alla. Det föregås av de förfärliga katastrofer som drabbar mänskligheten och jorden under den period då Gud rättmätigt dömer sina fiender och alla som vägrat att omvända sig och ta emot hans räddning. Det skildras naturligtvis just i Uppenbarelseboken och hos profeterna men det återkommer jag till i andra sammanhang.

En annan händelse som vänder upp och ner på våra begrepp och visar hur Gud kan låta sina tjänare få överskrida tidsgränserna för att visa och lära dem något är när Jesu härlighet uppenbarades på berget (Luk 9:29-36). Efter Petrus bekännelse hade Jesus börjat undervisa sina lärjungar om att han måste lida och dö och sedan uppväckas på tredje dagen. Men innan han börjar den långa vägen mot sitt lidande och sin seger i Jerusalem sker något förunderligt. När han är i bön så ”förvandlas hans ansikte och hans kläder blev skinande vita” och helt plötsligt såg de häpna lärjungarna att Mose och Elia också visade sig i härlighet och talade om hans bortgång (på grek ἔξοδον, exodon ), som han skulle fullborda i Jerusalem. På detta berg lyste alltså Jesu gudomliga härlighet i all sin kraft och sitt majestät. Guds närvaro, som är denna härlighet, manifesteras så mäktigt att lärjungarna i sin förskräckelse och häpnad, tror att den messianska tiden hade kommit i sin fullbordan. Men ur Guds härlighetsmoln kom orden: ”Denne är min Son, den utvalde, lyssna till honom!”.

I Guds manifesterade närvaro försvann tiden. Mose och Elia visade sig. En representant för Lagen och en för profeterna, för att samtala med Jesus om hans bortgång. Man kan kanske i detta sammanhang säga det uttåg (exodus) som skulle fullborda den förebild som uttåget ur Egypten var. Men det handlar om befrielse från mäktigare, men osynliga makter än Faraos Egypten utgjorde då. Det var synden och döden, satan och de gudsfientliga makterna som skulle besegras för alltid. Genom sin död på korset omintetgjorde Jesus deras makt över människosläktet. Hans uttåg från denna världen, som han blivit sänd till för att uppenbara Fadern och försona oss med honom, var en triumf även om den såg ut som ett nederlag.

Men det var ”Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud av evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt- om de hade känt den skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre” (1 Kor 2: 7-8).

Härskarna, både de som hade makten på jorden och de som utövade sitt andliga gudsfientliga inflytande mot Jesus, trodde att de gjort sig av med problemet att ha Guds Son, Messias, mitt ibland sig genom att döda honom. Men där misstog de sig. Ingen förstod att Guds vishet och ofattbara nåd verkade genom detta. Jesus kom till världen för att dö, för att ge sitt liv för oss så att vi skulle få leva hos Gud för evigt.

Men var kom de ifrån? Elia hade ju farit upp till himlen i stormvinden (2 Kung 2:11). En vagn av eld med hästar av eld hade kommit och skilt Elia och hans lärjunge Elisa från varandra. Elisa skulle överta hans mantel.

Mose hade dött på berget Nebo och ingen har fått veta var hans grav finns (Deut 34).

Det finns många som menar att det just är Mose och Elia som är de två vittnena i Upb 11 och som uppträder innan den stora vedermödan. Det är högst troligt om man ser till beskrivningen av dem i detta kapitel. Andra menar att de också symboliserar de troende som lever och kommer att förvandlas när de möter Herren i skyn vid uppryckandet tillsammans med dem som avsomnat (1 Tess 4:16-17). Det är upp till var och en att bedöma.

Mose och Elia är då unika. De levde i sin tid och tjänade Gud på ett enastående sätt. De visade sig med Jesus på berget som ett profetiskt tecken inför Jesu död och uppståndelse. De kommer, kanske, att spela en avgörande roll i den absoluta slutfasen av mänsklig historia.

De ”reser” då verkligen i tiden. Från vårt perspektiv är det obegripligt och hisnande men från Guds perspektiv är det s a s normalt. Han har full kontroll över det vi kallar förfluten tid, nutid och framtid. Det är våra beteckningar på något som ur Guds perspektiv kanske är lika närvarande.

Det är särskilt kring Jesu försoningsverk på korset, som profetior, förebilder, händelser kretsar och det är i detta sammanhang så extraordinära företeelser kan ske. Jesu död och uppståndelse är historiens själva brännpunkt och absoluta centrum ur Guds perspektiv.

Det finns fler exempel på detta. Paulus ”blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala” (2 Kor 12:3). Han måste också ha förflyttats ur rum-tiden in i Guds eviga verklighet och fått ”utomordentligt höga uppenbarelser” (v 7). Vi kan läsa om åtminstone en del av dessa i hans brev till församligarna.

I nästa del ska jag fundera mer kring detta och säga något om profeterna, b la Hesekiel. Kanske även om Henok, som var den förste som bokstavligen togs levande ur tid och rum när Gud hämtade honom, enligt Gen 5:24.

https://alefochomega.com/2016/10/15/doden-och-sedan-del-i/

+++

En motsvarighet till Johannes i NT är Hesekiel i GT. Han, liksom de andra profeterna hörde Gud tala, ”Herrens ord” kom till dem. De såg ibland syner och visioner och fick inblick i orsakerna till varför Gud skulle komma att handla som han gjorde. Gud lät dem få insyn i sina rådslut och planer. Profeterna var Guds förkunnare i sin egen tid och förmedlade maningar till omvändelse, bättring och bot. De varnade om kommande dom och upprättelse om folket omvände sig.

De fick också se längre fram i tiden, ibland ända till tidens absoluta slut och då handlade det om tusentals år framåt i tiden alltså. De förmedlade också många messianska förutsägelser men det är ett kapitel för sig som jag inte ska gå in på här.

Men Johannes och Hesekiel var med om extraordinära erfarenheter när Anden verkade och de förflyttades ur rum-tiden. Jag ska fundera lite över dessa beskrivningar. Det finnas många likheter mellan dem. Mer om det i nästa del.

Anden verkade mycket kraftfullt i Hesekiels tjänst och det beskrivs på olika sätt. Det handlar om ett par ställen i de åtta första kapitlen, men även i kap 37 och 40. Han beskriver det som att Anden lyfte upp honom och tog tag i honom och han fördes bort (3:14) till en annan plats (3:15). Hur det än gick till så fick Hesekiel se saker på distans från honom sett rent rumsligt. Han fick också se vad som skulle ske vid tidens slut och i den kommande gudsstaden (kap 40-48). Då befinner vi oss i evigheten, i Guds rike, i Guds eviga stad.

Det är olika beskrivningar, av hur detta går till mellan Johannes och Hesekiel men det blir möjligt för dem båda att överskrida tidsliga och rumsliga gränser när Guds Ande verkar på dessa spektakulära sätt. Men eftersom det är samme Gud som verkar finns det stora likheter i vad de får skåda och erfara i Guds närvaro.

I Bibeln är det alltid Gud som tar initiativet och agerar, med ett bestämt mål och avsikt. Det spektakulära är helt underordnat budskapet från Gud, om annalkande dom, behovet av omvändelse, tröst och förmaning och Guds vilja att återupprätta sitt folk som ödmjukar sig inför Honom. Det är aldrig människor som söker andliga upplevelser och erfarenheter. Det är Gud som kallar, talar, uppenbarar och det framkallar alltid bävan inför hans helighet och majestät.

I Anden, Guds egen ”domän” eller verklighet, finns inte dessa gränser. Därför kan Gud visa dem vad som ska ske långt fram ti tiden och även på andra platser.

I kap 8 stegras detta och Anden lyfter honom upp mellan himmel och jord. I syner från Gud fördes han till Jerusalem. Han ser vad som pågår där bakom stängda dörrar med den förfärliga avgudadyrkan som pågår och som väckt Guds vrede.

Det märkligaste är när profeten uppmanas att profetera till Anden och säga till Anden: Så säger Herren, HERREN: Kom , du Ande. från de fyra vädersträcken och blås … (kap 37:9). Det handlar om hur de förtorkade benen får liv.

Det kräver ett specialstudium, hur Anden samverkar med Hesekiel i hans unika profetkallelse. Han inte bara profeterar utan ger i handling åskådliga och drastiska exempel på hur Gud ska handla (kap 4 och 5). Han ser den mäktiga visionen av Herrens tron och de fyra väsendena i kap 1:26-28. Han får se en glimt av Gud själv:

”Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. ²⁷ Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken. ²⁸ Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag.
Detta var den syn som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.”

Uppryckandet i språkligt perspektiv. Del 1

profet

Det finns många åsikter om uppryckandets vara eller icke vara bland kristna, och när det ska ske. Här ska jag titta lite närmre på ordets förekomst i NT.

Oftast debatterar man ett enda bibelställe, 1 Tess 4:17, men verbet ἁρπάζω, förekommer på ytterligare 13 ställen i NT. Jag tar upp dem här. Verbets betydelse är b la att hastigt ryckas bort eller upp , rycka till sig med våld, rycka upp (frön eller plantor) Verbet i sig är naturligtvis neutralt, så det handlar alltså om vem som gör det.

Verbet kan användas om att rycka åt sig Riket (eller trycka ner det med kraft). I ett annat bibelsammanhang beskrivs hur man försökte rycka bort, avlägsna Paulus med från en folksamling. Vid ännu ett annat tillfälle försökte en folksamling under stor påtryckning utnämna Jesus till sin konung.

I ett annat sammanhang handlar det om att att den onde rycker upp, rycker bort ordet som blivit sått i hjärtat.

Vidare talas om att satan, här framställd som vargen, försöker rycka bort de troende från Jesu hand.

Judas brev beskriver hur vi aktivt med kraft ska försöka rädda någon från villfarelse, rycka personen ur elden.

I Apostlagärningarna, läser vi om hur Filippos blixtsnabbt förflyttades från en plats till en annan, utan att andra märker det eller att det förklaras närmare.

Det är speciellt 1 Tess 4 och 2 Kor 12, Apg 8 och Upb 12, som är intressanta ur teologiskt perspektiv. Men jag räknar först upp alla verser där verbet förekommer.

1. Matt 11:12. Det finns olika översättningar av den här versen som motsäger varandra och det är inte möjligt att analysera detta. Det är inte helt lätt att förstå denna text. Ska det vara ”våldsmän förtrycker riket”, eller ”män rycker till sig riket med kraft”?

Jag använder Sv Folkbibelns översättning:

” Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det”. … καὶ βιασταὶ ἁρπάζουσιν αὐτήν.

2. Matt 12:29. ”Eller hur kan någon gå i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke?” τὰ σκεύη αὐτοῦ ἁρπάσαι.

3. Matt 13:19. ”När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. ” ἔρχεται ὁ πονηρὸς καὶ ἁρπάζει τὸ ἐσπαρμένον.

4. Joh 6:15. ”Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung”… ἔρχεσθαι καὶ ἁρπάζειν αὐτὸν.

5. Joh 10:12 …”och vargen river dem och skingrar hjorden. ”ὁ λύκος ἁρπάζει αὐτὰ ..

6. Joh 10:28, 29 .. ”Ingen ska rycka dem ur min hand” . οὐχ ἁρπάσει τις αὐτὰ …

7. Apg 8:39 ”När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer”. ..Πνεῦμα Κυρίου ἥρπασεν τὸν Φίλιππον ..

8. Apg 23:10 ”Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen” … ἁρπάσαι αὐτὸν ..

9. 2 Kor 12:2 ”Jag vet om en man i Kristus, som för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen- om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte. Gud vet det.” …ἁρπαγέντα...

10. 2 Kor 12:4 ..” att han blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala.”

ὅτι ἡρπάγη εἰς τὸν Παράδεισον..

11. 1 Tess 4: 16-17 ” Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi för alltid vara hos Herren.”

...ἁρπαγησόμεθα ἐν νεφέλαις …

12. Judas 1:22-23 ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom att rycka dem ur elden.”

..ἐκ πυρὸς ἁρπάζοντες ..

13. Upb 12:5 ”Och hon födde ett barn, en son, som skall styra alla folk med järnspira, och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron.”

…ἡρπάσθη τὸ τέκνον…

+++

För att sammanfatta de fyra sista bibelställen som är teologiskt intressanta, så kan man kanske beskriva dessa uppryckanden som förflyttningar som sker hastigt både vad gäller rent fysiska avstånd som i fallet med Filippos, och från en dimension till en annan. När det gäller Paulus blev han förflyttad, uppryckt till paradiset. Det gäller också Upb 12:5, där barnet blev uppryckt till Guds och hans tron. Det handlar om en övergång från en jordisk dimenson till en himmelsk vid vissa specifika tillfällen.

Till sist gäller det församlingens förflyttning, övergång från det jordiska till det himmelska. Den texten hör naturligtvis ihop med de andra bibelställen som behandlar den yttersta tiden och Herrens återkomst. Den stora frågan är när det omtalade uppryckandet ska ske, vilket det finns olika meningar om.

+++

Det är ofta starka meningar och känslor förknippade med denna debatt. Kristna kommer fram till olika slutsatser och det får man respektera, men det viktigaste är ändå att längta efter Jesu återkomst, förvänta den samt förbereda sig på olika sätt. Ingen av oss vet exakt när och hur Guds profetiska tidtabell ser ut och varje steg i den process som leder fram till Herrens återkomst.

Men jag tror det är svårt att försvara det man kallar pre-trib, alltså föreställningen att församlingen rycks upp Herren till mötes vid ett speciellt tillfälle innan hans återkomst till jorden. Man menar att församlingen ska slippa den sista tidens svåra lidanden, den s k vedermödan. Den läran blev mest känd genom John Darby på 1830-talet och fick sedan ett uppsving i mitten av 1900-talet och genom en del populära böcker. Men det finns en berättigad och stor skepsis mot denna lära teologiskt och kyrkohistoriskt.

När man läser texten från 1 Tess 4 så framgår det med all tydlighet att uppryckandet sker i direkt samband med Jesu återkomst på himlens skyar. Som vi vet skrev Paulus detta för att trösta dem som var oroliga för vad som skulle ske med de troende som hunnit dö före parusin. Därför kan det knappast handlar om två separata händelser med en viss tid emellan, att uppryckandet skulle ske före Jesu synliga återkomst.

Något som är värt att notera är att verbet inte återfinns i Matt 24:40-41. Där används istället verbet paralambanetai, παραλαμβάνεται, som översätts : tas med. Det handlar om att en tas med, en annan lämnas kvar.

Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer. 38 Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. Så ska det bli när Människosonen kommer. 40 Då ska två män vara ute på åkern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar. 41 Två kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar.

I detta sammanhang verkar det helt klart så att de som rycks bort är de dömda, och de som lämnas kvar är de som består vid Människosonens ankomst.

Mer om det i ett annat sammanhang.

Det finns som sagt många olika föreställningar om vad som kommer att ske i samband med Kristi återkomst, vilket inte är förvånande. Det är svårt för oss att få ihop utsagorna om detta i detalj, och det är kanske inte meningen att vi ska göra det. Vi ska vaka och be, verka för Guds rike och vara förväntansfullt redo för denna stora och underbara händelse.