Lögnerna om Gud och hans Messias är oräkneliga och återfinns med lite variationer i religioner, kulter, sekter och filosofier. Den med störst inflytande på alla plan är islam, som omfattar politik, kultur, lagstiftning osv,  oftast har totalitära anspråk och använder våld för att uppnå sina mål.

De utgår att människan är i centrum och från hennes föreställningar om det gudomliga, och från den andliga världen hos gudsfientliga makter som vet att Jesus Kristus är Gud, men som vägrar att erkänna sanningen och ge Gud äran. Dessa påverkar i sin tur människor att förneka eller få en förvriden syn på Jesus.

Det kan handla om ett ett totalt förnekande eller en degradering av hans gudomlighet: Jesus var ”bara” en människa, visserligen en högt stående profet, upplyst lärare eller ett moraliskt föredöme.

 

Ett speciellt kapitel är naturligtvis det judiska folkets inställning till sin Messias och Herre, som jag återkommer till i andra sammanhang. Det är ett stort ämne, som aposteln Paulus behandlar i b la Rom 9-11.

 

Lögnerna utgår på sätt och vis från den bibliska sanningen om Gud, men förvrider den i olika grad. Man drar ifrån och lägger till, ofta utifrån vad en självutnämnd ”profet” med anspråk på någon ytterligare uppenbarelse påstod, som Muhammed på sin tid, Joseph Smith i vår tid (Mormons bok). Det finns många sådana gestalter  i historien och idag som menar sig ha fått någon ny insikt i de gudomliga hemligheterna eller någon ny ”uppenbarelse”.

 

Men vi vet att vi inte behöver något mer än det Skriften uppenbarat om Gud själv, och att Jesus fullbordade hela Guds frälsningsplan för mänskligheten.

 

+++

 

 

Lögnaren som ligger bakom alla dessa lögner gjorde just så, han ifrågasatte Guds ord och förnekade det. Därigenom skapades en alternativ andlig verklighet, byggd på två fundamentala lögner: människan kommer inte att dö (andligen, skiljas från Gud) om hon väljer att vara olydig mot Gud, och att hon kommer att bli som Gud om hon får kunskap om gott och ont.

Den absolut grövsta hädelsen sker därför också inom ockultism och satanism där man medvetet dyrkar satan i sitt uppror mot Gud genom olika ritualer.

 

Det avgörande skedet för de lärjungar som följde Jesus var när han ställde frågan: Vem säger ni att jag är? Då hade de följt honom under ett par års tid.

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” 14 De svarade: ”Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” 15 Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” 16 Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 17 Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 

18 Jag säger dig: Du är Petrus,och på denna klippaskall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. 19 Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” 20 Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

 

Efter denna händelse började Jesus undervisa dem om att han måste lida och dö i Jerusalem, något som de inte kunde förstå förrän efter hans uppståndelse. Det finns mycket i dessa verser som faller utanför ämnet, om hur man i den katolska traditionen ser på Petrus ämbete och vad himmelrikets nycklar betyder, och vem som har ”nyckelmakten”. Det är många av oss som tror att klippan Jesus talade om just var uppenbarelsen om att han var  Messias, och att församlingen har fått mandadet att binda och lösa. Men det är inte helt enkelt att förstå och kräver ett detaljstudium som inte ryms här.

 

Men det unka med Guds sanning är att den kommer från honom själv och aldrig kunnat tänkas ut av människor eller andemakter. Guds sanning är en person, hans älskade Son, som i ord och handling visade vem Gud är. Jesus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. (Joh 14:6).

 

Han blev människa för att genom sitt liv, sin död och uppståndels ge försoning och räddning för alla som tror. Denna Guds vishet, rättfärdighet, kärlek och kraft överträffar allt och alla.

 

Med Paulus ord i 1 Kor 2:

 

1 När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. 2 Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. 4 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 5 Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

 

6 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. 7 Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. 8 Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

 

Anden utforskar allt, också djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. 12 Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. 13 Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. 14 En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.

 

 

 

 

”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9).

Författaren till Predikaren,  nämns inte vid namn men ett par verser i boken indikerar att kung Salomo skrev dessa kapitel som innehåller så mycket realism och sakliga konstateranden om livets förgänglighet och obeständighet.

Alla kärleksfulla och goda gärningar kommer att göras igen, misstag som människor gjort i alla tider kommer att upprepas, nya tyranner kommer till makten och nya krig bryter ut, fattiga och förtryckta går under utan att någon bryr sig eller kan hjälpa, alla som lever kommer att dö.

Det kan inga positiva tankar eller affirmationer ändra på. Bibeln uttrycker en saklig realism om sakernas tillstånd i världen, men ger oss samtidigt en fast grundad tro på Guds mirakulösa ingripande i vår värld. Det är grunden för vårt hopp, vår framtid.

Historien upprepar sig och det verkar vara svårt att lära sig något av den eftersom det i alla tider har funnits makthavare som vill dominera och religiösa ledare som vill binda människor till sig och sina falska gudar.

Sådana är våra livsvillkor i denna trasiga värld, som ändå mitt i allt lyses upp av Guds nåderika omsorg och godhet. Utan den vore allt mörker och meningslöshet. För trots all förgängelse och orättvisa i den här värlsen är meningen ändå den som avslutar Predikaren:

13 Detta är slutsatsen, när allt blivit hört:Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. 14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.

Att frukta Gud är att erkänna hans auktoritet och hans bud att älska honom och våra medmänniskot, vilket alltid leder till liv och rättfärdighet.

 

 

+++

 

 

Vad författaren till Predikaren inte visste då var att något helt nytt, som människor aldrig kunde föreställa sig, skulle inträffa i hans land, bland hans folk: Gud själv som verkat genom sin osynliga närvaro och genom att förmedla sitt ord till sina profeter och tjänare i historien, skulle bli fullt synlig som människa i Jesus Kristus, på en bestämd plats och en bestämd tid.

Därigenom skulle mänsklighetens historia förändras för alltid: förgängelse, synd, död och lidande skulle inte längre vara den enda verklighet människan kände till och var hopplöst underkastad, utan Guds Rike skulle bli den nya andliga verklighet vi alla kan få tillträde till genom tro på Jesus. Hans rike som är kärlek frid, rättfärdighet och godhet, sanning och nåd.

Förgängelsens makt bröts för evigt när döden besegrades av Frälsaren på korset och i uppståndelsens härlighet.

 

Vårt enda verkliga hopp vilar på det Gud gjort i sin frälsningsplan och ska göra vid tidens slut när Jesus kommer tillbaka till jorden. Vår stund på jorden är kort och osäker, men Gud ska göra allting nytt.

Uppenbarelseboken ord får avsluta denna del:

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 

3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”

 

5 Han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” 6 Han sade också till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten. 7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.

Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.” (Kap 21).

 

 

 

 

 

Kan förundran inför livet och Guds storhet och härlighet hjälpa oss att finna och bevara vår sanna identitet? Jag tror det, genom att vi försöker hålla vår blick ren och öppen, och barnasinnet levande. Att öppna inifrån, gå ur sig själv, livet i all sin rikedom till mötes.

Man kan börja i det lilla, låta sig förundras och hänföras av naturens skönhet och betrakta livet som pågår.

Tystnaden kan hjälpa oss att finna tillräckligt med ro för att kunna förundras och finna vår lilla plats i det stora hela. Steget till tacksamhet är då nära, och den kan leda vidare till lovsång. Vi är skapade för att förundras och tillbe vår Skapare och i det finna oss själva när vi vänder oss till honom. Psaltarens alla lovsånger och kyrkans skatt av hymner kan hjälpa oss att lyfta vår själ över allt som tynger ned oss i denna värld.

Om man lever med avtrubbade sinnen och stängt hjärta är det också svårt att finna sig själv . Vi behöver spegla oss i andra människor som ser oss, och framför allt se oss själva i Guds kärleks ljus för att verkligen leva. Identiteten är djupt sammanlänkad med kärleken. Den som inte får ta emot och ge kärlek har svårt att lära känna sin djupaste identitet. Men hur många erfar detta? Brist på kärlek och gemenskap ödelägger mångas liv. Det är kanske bland det viktigaste att be till Gud om, för sig själv och andra.

Förundran och gemenskap hör därför ihop. Den som älskar Gud och sin nästa är förundrad och tacksam att få vara en del i en stor gemenskap som överskrider alla yttre gränser.

Förbönen och den personliga relationen till Herren flödar också ur denna källa, men stannar inte där utan omsätts i praktisk handling och omsorg om andra. Att betjäna andra och glömma sig själv leder paradoxalt nog till inre fullhet och rikedom. Den som sträcker sig ut till andra finner samtidigt sig själv. ”Ge, så ska ni få” sade Jesus.

Mer om det i nästa inlägg.

 

 

 

Inledning

 

När det gäller att förstå Guds väsen och hans handlande måste vi först inse våra begränsningar och ödmjukt begrunda det Bibeln uppenbarar om honom. Ingen av oss förstår till fullo allt, och detta är ett stort och svårt ämne.

 

Gud är Andeoch han skapade hela universum och dess fysiska och moraliska och andliga lagar samt verkar genom sin försyn i den konkreta historen. Tack vare att han själv visat vem han är genom ord och gärning vet vi tillräckligt för att kunna tro på honom med allt vad det innebär av försanthållande och förtröstan.  Det finns mycket vi kan säga om hans egenskaper och handlande utifrån det han sagt och gjort, men Guds inre liv mellan Fadern, Sonen och Anden förblir ett stort och underbart mysterium.

 

Den Gud ÄR i sig själv kan vi nalkas genom det han är och gör för oss, naturligtvis inte direkt i hela sin obeskrivliga fullhet, . Men vi har evigheten på oss att få leva i den himmelska verkligheten och börja förstå den . Med Paulus ord :

Nu ser vi en gåtfull spegelbild  men då ska vi se ansikte mot ansikte.

Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt,

så som jag själv blivit fullkomligt känd. (1 Kor 13:12)

 

Skriften lär oss att Gud ÄR kärlek. Det måste betyda att han gör allt, för att han älskar. I Gud finns ingen åtskillnad mellan hans väsen, egenskaper och agerande. Han gör det han är och  är det han gör på ett sätt som vi begränsade människor inte kan förstå djupet av .

 

Han skapade allt som finns och oss som sina avbilder för att han vill ha en familj på jorden som medvetet kan ta emot hans kärlek och liv och vara hans representanter. Han planerade i detalj och genomförde sin räddningsplan för oss när vi alla gått vilse. Jesus blev och är den levande vägen hem till Fadershuset genom att han gav sitt liv för oss.

Han kommer slutgiltigt att döma hela världen och ställa varje människa till svars för för sin tro och sina gärningar. I samband med Kristi återkomst vid tidens slut kommer Herren att låta sin rättmätiga vrede drabba alla som vägrat tro och så bli räddade, och de falska gudar och andemakter som vilsefört folken i alla tider.

 

 

 

 

Våra begrepp om vad verklig kärlek innebär är vaga, påverkade av våra själviska begär, tidsandan och världens sätt att tänka. Men det är i alla fall att inte ett villkorslöst accepterande.

Från Guds sida är hans kärlek villkorslös: han älskar oss för att han är kärlek och vill vårt bästa. Men han formulerar samtidigt villkoren för relationen med honom och för vad ett gott liv är, vilket uttrycks i hans bud: att älska  honom och vår nästa. Det behöver vi hans hjälp med, och det har han lovat oss.

På olika sätt måste vi alla fostras till att lära oss vad som är rätt och fel, och att överträdelse av moraliska lagar bestraffas. Det är så i alla gemenskaper och samhällen.

 

 

Hur ska vi då förstå att det i Bibeln ändå talas så mycket om Guds vrede, flera hundra gånger?  Det är ingen ”egenskap” hos Gud eller något som hör till hans natur, utan hans heliga, rättfärdiga och rättmätiga reaktion på allt uppror i andevärlden och bland människor mot hans goda vilja och auktoritet, och som därmed förstör hans skapelse. Guds vrede är en reaktion mot synden, han ”måste” döma den, och hans kärlek räddar oss från denna förstörande makt som skiljer oss från honom.

 

Vi kan inte utgå från våra associationer när vi tänker på begreppet vrede, det har ingenting med känslomässig ilska att göra.

Men orden om Guds vrede leder oss till korset, där Gud dömde synden för att rädda syndaren. Guds Son tog allt vårt onda på sig och när han dog ”dödade” han döden, som fick sin makt genom synden och omintegjorde satans inflytande. Detta är inte helt lätt att förstå, och jag återkommer till detta.

 

Jesajas profetia sjuhundra år innan Jesu död fullbordades:

• Han var genomborrad
• för våra överträdelsers skull,
• slagen för våra missgärningars skull.
• Straffet var lagt på honom
• för att vi skulle få frid,
• och genom hans sår är vi helade.
• 6 Vi gick alla vilse som får,
• var och en gick sin egen väg,
• men all vår skuld
• lade Herren på honom. (53:5-6).

 

I Första Petrusbrevet läser vi också:

.. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23 När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. 25 Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.

 

+++

 

 

 

 

En korsfäst Gud har alltid väckt starka reaktioner från föraktfullt avståndstagande till förundran och tacksamhet. ”Bara” att Guds Son  blir människa är anstötligt och ofattbart, och att han skulle dö som en dömd brottsling är ofattbart, om man inte får ljus över att det är vår älskande Skapare och Fader som genom detta visar sin absoluta kärlek och sin fullkomliga rättfärdighet på en gång när han dömer och straffar synden, som den älskade Sonen tar på sig.

För hur kan Gud vara kärlek, helig, rättfärdig om han inte straffade det som förstör hans skapelse? Hur kan en kärleksfull och god Gud inte straffa det onda? Det skulle innebära att fundamentet för ordningen i universum upphör, den andliga och moraliska ordningen som reglerar våra liv.

 

Vad hände på korset? Var det ett uttryck för Guds vrede som lät Jesus ta straffet för att i vårt ställe uppfylla Guds krav på rättfärdighet och därigenom sona vår faktiska skuld inför honom, eller var det enbart ett uttryck för Guds kärlek som skulle hjälpa oss att personligen omvända oss från vår otro och synd?

 

Jag har svårt att förstå att dessa två synsätt utesluter varandra.  Gud räddar oss som har en reell skuld inför honom och förtjänar straff genom att själv ta på sig detta, vilket innebär att vi bevekas av hur Gud bevisat sin kärlek genom Kristi död. Det är början till en livslång sinnesändring och helgelseprocess. Målet för Guds försoningsverk är att  ge oss rätt ställning inför honom så att vi kan leva i  gemenskap med honom som förlåtna och försonade med honom, oss själva och varandra. Guds Ande hjälper oss att ta emot detta, att omvända oss och tro på evangelium.

 

Det handlar ytterst om att Gud ska bli förhärligad genom sitt försoningsverk och få all den tillbedjan och kärlek han är värd.

 

Fadern och Sonen var ett i sin vilja och sitt beslut att frälsa oss syndare på detta vis, trots att Jesus fick betala ett ofattbart högt pris för att betala för vår skuld med sitt liv på korset. Den enda rättfärdiga människan, utan synd, som någonsin vandrat på jorden, blev som Paulus uttryckte det ”gjord till synd” för vår skull.

 

 

 

 

Allt har sin början hos Gud vår Skapare. Han är upphovet till livet, från cellen till galaxerna, och till oss komplicerade människor som är sammanlänkade med allt levande rent biologiskt, men som framför allt fått en unik förmåga att medvetet  kunna relatera till vår Skapare och förstå oss själva och varandra i hans ljus. Gud uppehåller sin skapelse fram till dess han beslutat att skapa nya himlar och en ny jord vid Kristi återkomst.

 

Det är förunderligt, både i betydelsen av övermåttan underbart och ett underverk, att det är en personlig, Gud , vår Fader, som är det superintelligenta upphovet till skapelsens mångfald och skönhet. Det är omöjligt att inte förundras när man blickar ut från ett berg i solnedgången, ett hav i gryningen, en promenad i skogen på våren och stjärnhimlen. Kärleken, gemenskapen och den spontana medmänskligheten, viljan att hjälpa, väcker också förundran och glädje över att det goda är så mycket större än det onda.

 

Det är förunderligt att han också  har en personlig erfarenhet av hur det är att vara människa. Jesus, Guds Son, delade de mänskliga villkoren till fullo, men utan att synda, och tog istället på sig vår skuld för allt orätt och fel vi gjort. Han levde ett fullkomligt rättfärdigt liv och uppfyllde alla lagens krav, något vi av nåd, Guds fria gåva, får del av. Vi får ha en rätt ställning gentemot Gud p g a  att han uppfyllde lagen.

Det är i sanning förunderligt att den höghelige och upphöjde Guden vill ha gemenskap med oss och att han skapar möjligheterna för det genom sin Sons liv, lidande och död, uppståndelse, himmelsfärd och Andens utgjutande. Vi kan stå inför honom som förlåtna och födda på nytt till barnaskap hos vår Fader, och får leva vårt kristna liv i församlingsgemenskaper, samlade runt Guds Ord och den heliga Nattvarden.

 

 

+

Att skapa är  Guds verk och vi kan aldrig förstå hur det gick till i detalj  men vi anar den ogripbara storheten genom ”titthål” som vetenskapen försett oss med. Störst av allt är kanske ändå när han lät sin Son bli människa och födas av en kvinna, och när han reste upp honom ur graven som den nya skapelsens Herre med en förhärligad kropp. Jesus gjorde under genom att tala, ge liv och bota, och han fortsätter göra under genom sin Ande idag som förmedlar hans kärlek och överbevisar om synd, leder människor till tro på sin Frälsare, till upprättelse, helande och gemenskap med sig själv.

 

Det är förunderligt att vi blir uppfyllda med samme helige Ande som verkade i Jesu liv från konceptionen till uppståndelsen. Han är i sanning vår Hjälpare för att vi ska kunna förbli i Jesus Kristus, och leva som fria människor, hans älskade barn och tjänare.

 

 

+++

 

 

Vad definierar oss som människor? Vilka är vi ”egentligen” som självmedvetna, unika personer? I vår tid talas mycket om identitet, att finna den, att definiera den för sig själv. Det tar tid att lära känna sig själv, vilket också sker i samverkan med andra människor. Det kan vara en mycket svår process.

Vi är ju inte självtillräckliga i vår självmedvetenhet, tvärtom. Vi kan inte ta ett andetag utan Guds uppehållande närvaro eller leva utan hans försyn. Den som blir mer medveten om sina egna brister och vågar se sanningen om sig själv, om sina behov av förlåtelse, förvandling och trygghet i något större än henne själv, söker den Gud som redan söker henne.

Men finns det något skapelsegivet, som vi kan spegla oss i för att finna oss själva? Ja, det gör det, i vår förblivande identitet som skapade till Guds avbild. Inför Gud är vi alla lika och har möjligheter att växa in i vår egen unika personlighet i relation till honom och andra människor. Den är grundad i hans nåd, och inte i vår prestation eller position. Därför erbjuder den också vila och frid från allt i oss själva och i andras förväntningar som stressar oss till fruktlösa jämförelser och krav.

 

En människa som kommit till tro på den Gud som redan uppenbarat sig och talat om hennes djupaste identitet som hans älskade skapelse, har också kommit till ro med sig själv.

 

+++

 

En kristen kan definieras  som en troende, älskande, bedjande, lovsjungande och tjänande människa. Det beskriver en rörelse från det som är givet- Guds försoningsverk i och genom Kristus- till hennes eget liv på vandringen mot löftenas fullbordan vid Kristi återkomst. Vägen kan vara svår på olika sätt, men med Guds trofasthet och nåd i alla situationer kan vi bli bevarade och till och med övervinna.

 

 

+++

 

Vårt svar på Guds kärlek och godhet är tro, tillbedjan i förundran och lovsång. Här är några som verkligen kan prisa Gud:

 

 

 

 

 

 

 

Människan har alltid utforskat sig själv och sin omvärld och vi har kommit långt i kunskapsinhämtning och förståelse. En gåta som dock återstår att lösa är själva medvetandet genom vilket vi varseblir och erfar oss själva och omvärlden. Man forskar intensivt om detta i olika discipliner och det finns många olika teorier. Men hur ska medvetandet kunna betrakta sig själv? Man kan ju mäta enskilda delar och system i hjärnan, men  att överblicka och förstå hela det gigantiska nätverket av neuroner i sin helhet och hur allt hänger ihop med vår kropp och vår interaktion med andra människor och omvärlden, är nog lika omöjligt  att fullt begripa på samma sätt som det är med universums begynnelse.

 

Man kan ju inte ställa sig utanför sig själv och betrakta sig själv. Därför behöver vi andra för att spegla oss i varandra och därmed få både distans och närhet för att förstå oss själva, och andra.

 

Min enkla undran är hur det är möjligt att studera och förstå något så oerhört komplicerat som medvetandet utan att räkna med tanken på vad, eller snarare vem, vem som ytterst är upphov till det? Ingenting kan skapa något. Ingenting kan inte ge upphov till sig själv. Det måste enligt all logik och sunt förnuft, kunskap och intutition, vara någon som sätter igång det hela utifrån, som är upphov till allt genom att inte vara en del av det.

 

I alla sammanhang räknar vi med vem som tänkt ut en plan för t x en konstruktion, och sedan byggt upp det, eller programmerat något. Grunden för allt är att det börjar med en tanke, en plan, en kod, en ritning, en idé, och att det sedan materialiseras, realiseras, konstrueras enligt denna.

Vad är upphovet, har någon skapat förutsättningarna för vårt medvetande? Den grundläggande frågan måste ställas. Är det evolutionens blinda slump som till sist resulterat i oss människor och vår unika förmåga att tänka, tala, skriva, reflektera över oss själva, utforska och kategorisera, planera, skapa, uppfinna osv osv. (i så fall måste den rent materiella utvecklingen under årmiljoner vara förvånasvär intelligent…)

Om man som i de flesta fall utgår från att det finns en konstruktör, en programmerare, någon som kommer på en tanke och genomför hela processen till ett färdigt resultat, vad det än är, måste vi till slut komma fram till den logiska och enda rimliga slutsatsen att det finns en Skapare. Han har skapat allt, även oss och därmed vårt medvetande. Det är ett grundläggande faktum och en utgångspunkt för vår förståelse av oss själva och världen,  och gör det mer möjligt att se oss själva utifrån, från vår Skapares perspektiv.Hur det gick till och hur lång tid det tog är omöjligt att säga, det går inte att mäta i detalj med vare sig vår intelligens eller några slags instrument.

 

Det viktiga är att utgå från att ett superintelligent medvetande, en intelligent Skapare ,  gjorde allt som finns med ett syfte. Eftersom vår tro är att denne Skapare är en person, och inte bara någon slags okänt vara eller kraft, ville han inte bara ge upphov till allt som finns utan också ha en relation till oss människor här på jorden. Det visade sig vara det primära målet för Guds handlande. Den materiella verkligheten, alltifrån det hisnande kosmos till elementarpartiklarna, är både fantastiskt och snillrikt sammansatt och ska utforskas.

 

Men, det är inte hela verkligheten. Vi är så mycket mer än materia, så mycket mer än bara kropp och själ. Vi är skapade till Guds avbild, alltså till att likna honom på sätt och vis, återspegla vem han är här på jorden. Därför kan vi också uppfatta hans tilltal och förstå hans avsikter genom hans nåd och i det han uppenbarat om sig själv. Vi kan mirakulöst nog ha gemenskap med vår Skapare.

 

+++

 

 

 

Vi vet från den bibliska uppenbarelsen att Gud är Ande, helt skild från skapelse, men ändå verksam på olika sätt i den. Gud har inrättat fysiska lagar för vår jord i universum och moraliska lagar för vår tillvaro. Dessa regler, lagar och ordningar är ju inte materiella i sig men de kan mätas, förnimmas och erfaras av oss.

Guds vilja, hans ord och lagar, ordningar och kontroll, är icke-materiella och osynliga, men verkliga och styr hela universums gigantiska nätverk.  Gud som själv är Ande har inrättat dessa icke-materiella informations-och funktionssystem på olika nivåer av liv på den materiella, fysiska nivån.

Gud var självklart först. Han har alltid varit, är och skall vara. Vi däremot existerar i en slags tids-och rumskapsel med stora begränsningar för vår kunskap och förståelse, men utifrån våra förutsättningar har vi kommit enormt långt

Den Evige Guden beslutade att skapa en värld skild från honom själv men har varit djupt engagerad i den, så till den grad att han lät sin Son bli människa och leva i världen.

 

”I begynnelsen skapade Gud himmer och jord” . (Gen 1:1).

Det var genom sitt Ord, där vi kan tänka oss att all information och handlingskraft , hela programmeringen för livet, planen och syftet fanns samlad, som han skapade allt som finns.

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och ordet var Gud”. ( Joh 1:1).

 

Överföringen i Guds värld, rike, himlen, den andliga verkligheten, kan ju ske direkt utan förmedling av de fysiska sinnena. I himlen kommer vi att ha helt annorlunda kroppar än här på jorden, vilket är svårt att föreställa sig. Men de fysiska lagar som gäller här på jorden och som gör att våra sinnen kan samspela med den omgivande världen, andra människor, behövs naturligtvis inte där. Vi kommer nog att kunna kommunicera direkt på något sätt i anden, tanken, kanske utan ord. Det vet vi inte.

 

Men redan här på jorden erfar vi sådana benådade ögonblick av gemenskap där ord är överflödiga, där det finns ett samförstånd i kärlek och förståelse. Mycket av vår kommunikation är icke-verbal, det är kärlekens språk som uttrycks i närvaro, lyssnande öppenhet. Det är en svag men ändå underbar reflektion av den osynlige Gudens väsen, han som skapade oss för kärlek och gemenskap.

Universum Skapare är en person som uppenbarat vem han är i sitt ord, sin frälsningshistoria.

 

1 Johannesbrevet  Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord. 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

kap 3 Och detta är hans bud: att vi ska tro på hans Sons namn, Jesus Kristus, och älska varandra så som han befallt oss. 24 Den som håller fast vid hans bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gett oss.

 

 

 

 

Det som kallas Teodicéeproblemet, hur det kan finnas en god, rättfärdig och allsmäktig Gud när det samtidigt är så mycket lidande och ondska på jorden, är en svår fråga som man tänkt på och kämpat med i alla tider. Det berör ju oss alla och vi kan var och en erfara detta på ett personligt plan.

 

Komplicerade frågor har inga enkla svar, men det finns en konkret lösning på lång sikt och möjlighet till lindring i den akuta nöden,  genom Guds handlande i sin Son Jesus Kristus:  han kom till vår sargade och våldsutsatta värld som en av oss, delade nöden och döden och befriade oss genom sin död från det onda, synden och döden. Det får vi redan nu del av i tron på Guds närvaro,  men samtidigt lever i hoppet om att den ännu fördolda verkligheten- Guds Rike- ska bli fullkomligt manifesterad när Herren Jesus kommer tillbaka.

 

Det kommer att visa sig att Gud varit både god, rättfärdig och allsmäktig när allt ska summeras: 1) han gav oss frihet som sin älskade skapelse och när vi missbrukade den, 2) betalade han själv priset för våra skulder. På det sättet visade han att hans rättfärdighet vida översteg mänskligt förnuft och handlingsförmåga. Han kommer att visa sin fullkomliga allsmäktighet i den yttersta domen, ingen kommer undan sitt ansvar, alla ställs till svars för sina handlingar.

 

Ofta skulle vi redan vilja se honom agera mer allsmäktigt och stoppa krig, övergrepp på barn och kvinnor osv, men nu verkar han genom människor som står på hans sida mot det onda samtidigt som han förhoppningsvis hjälper offren för det onda. Där måste vi göra vår del i att ständigt bedja och bistå efter förmåga.

 

Ofta är det Gud man anklagar eftersom man menar att han skulle gripa in för att stoppa alla orsaker till lidandet och förhindra ondskan, om han nu vore både god och allsmäktig. I så fall måste han ju vid varje givet tillfälle som en person väljer att begå ett brott eller tillfoga andra skada, stoppa denna . Men hur skulle det gå till?

 

När det gäller vår självständighet och autonomi är vi oftast glada över att bestämma själva, ha en egen vilja, vilket självklart innebär att alla andra har en vilja som kan gå emot vår vilja, förstöra för oss, skada oss. Vems fel är då det att vi tillfogas lidande av andra?

Hur använder vi den minimala egenmakt vi förfogar över? Vad gör vi av våra liv trots arv och miljö, sociala omständigheter vi inte kan påverka, trots andras negativa inflytande eller handlingar mot oss, trots den ständigt befintliga risken för olyckor, naturkatastrofer, makthavares diktatoriska styre osv osv? Försöker vi trots allt att inte bli bittra, hämndlystna, arga på Gud och andra, inte göra vår nästa illa?

I evolutionärt perspektivt och rent materiellt verkar det vara omöjligt att bli av med den stora osäkerhetsfaktorn som naturen innebär: det blir jordbävningar, översvämningar, torka som ödelägger livet för många. Är det Guds fel att naturen inte beter sig som den borde under hans herravälde? Människan har sannerligen sin del i mycket av detta som vi vet, och de geologiska förutsättningarna för liv på jorden verkar medföra stora risker för större eller mindre katastrofer under jordens långa historia.

 

Vad vi kan vara övertygade om är att ingenting av detta ”naturliga onda” som orsakar så mycket lidande, kommer att finnas i den nya skapelsen som Gud kommer att frambringa. Där kommer hans eviga frid och rättfärdighet att råda, och ingen brist, inga fysiska eller materiella sårbarheter, inget ont, inget lidande att finnas. Men i denna världen lider vi alla, mer eller mindre och av olika skäl.

 

 

Hur använder Gud sin makt, sin allsmakt, alltså förmåga att uträtta allt han vill inom sin egen rättfärdighets, kärleks och helighets gränser? Gud kan ju inte göra något som är emot hans natur. De ordningar han från begynnelsen faställt för sin skapelse ligger fast fram till tidens slut.

Men han verkar ständigt i sin försyn, ofta fördolt för vår blick  Han ger ständigt av sitt goda till dem som söker hans hjälp, han förlåter, tröstar, styrker och gör under ibland. Han lät sin älskade Son dö för världens synd och han kommer att helt befria sin skapelse från lidande och död. Gud använder sin makt för att älska och göra gott- det brinner som en helig eld från hans väsen. Denna eld kan både förtära hans fiender och värma och vägleda hans barn.

Man kan också fråga sig hur det trots allt lidande och ondska som människor tilfogar varandra ändå kan finnas genuin kärlek och godhet? Det kan ju vara ett bevis på Guds existens i sig, att han skapade oss till sin avbild och verkar ibland oss. De destruktiva krafterna, synd, egoism, maktmissbruk, våld, lögn – får tillskrivas den mänskliga naturen. Det är ingenting som kommer från vår Skapare, i detta liknar vi honom inte. Gud är kärlek. Gud är ljus. Gud är nådig, god och hbarmhärtig och hans kärlek i oss sporrar oss att offra oss för andra, hjälpa andra, glömma oss själva, arbeta för det allmänna bästa.

Genom hela historien framstår människors grymhet mot varandra som förfärlig och ofattbar. Det började med ett mord, ett brodermord t o m (Kain dödade sin bror Abel) och fortsätter sedan, vilket vi lever med varje dag: våld, övergrepp, krig, mord, tortyr osv osv. Vad är roten till denna ondska? Det är så skrämmande att se laglösheten även i vårt traditionellt och förhållandevis lugna och fredliga land. Våldsverkare har skaffat sig makt och terroriserar befolkningen.

Vi måste ropa till Gud om hjälp i denna svåra tid ! Vi måste be för alla drabbade, brottsoffren, och de som arbetar för att stoppa den maffialiknande kriminaliteten!

 

Bibeln visar oss inte bara vem Gud är utan också vilka vi är, vår mänskliga natur. Orsaken till upproret bland Guds himmelska varelser verkar vara både avundssjuka och stolthet, en vilja till självhävdelse och att bryta mot lagar och regler. Det talas om ”laglöshetens hemlighet”, vilket antyder att det dels är en makt som verkar i det fördolda och som på något sätt är svår att förstå.

 

Vi behöver inte lära oss att varje själviska och olydiga, det är medfött. Det är tvärtom nödvändigt att uppfostra barn med kärlek fasta regler, lära dem empati och hänsyn. Det finns sedan alltid vissa som av olika anledning har svårt att lära sig detta. Det hör till psykologi och neurovetenskap.

Tyvärr fungerar det inte alltid och därför är det så många problem i samhället som vuxit fram under lång tid och som det inte finns snabba lösningar på.

Herre, förbamra dig över vårt land!

Till sist vet vi att det bara blir fred, frid, ordning, trygghet och frihet från det onda när Herren Kristus kommer tillbaka. Det finns inga mänskliga varaktiga eller perfekta lösningar här på jorden, även om vi måste sträva efter dem.

 

 

 

 

Många har under historiens lopp menat sig vara utvalda ledare med speciella karismatiska egenskaper och ett budskap som lockat i början, men som sedan bundit anhängare till den egna personen och rörelsen. Ibland har det slutat med katastrof: massjälvmord, övergrepp, utnyttjande, bedrägeri och mord, i övrigt handlar det om subtil kontroll och tvång. Det finns naturligtvis psykologiska förklaringar till att människor blir så bedragna på detta sätt, i de manipulerande  mekanismer som styr sådana procsser.

 

Men det finns en djupare liggande drivkraft: människan är skapad för att ha någon att se upp till, att ge sig åt en större sak och gemenskap, att bli sedd och uppskattad, få rikta sitt hjärtas tacksamhet, tillbedjan och önskningar till någon, tjäna och följa.

 

Det är endast Gud själv som kan ge detta, han som skapat var och en för att ta emot hans kärlek och vägledning, och för att vi i vår tillbedjan av honom ska finna vår kallelse och värdighet som människor. Bara Gud själv är fullkomligt ren och fri från själviska intressen och vill bara vårt bästa. Han behöver oss inte egentligen, men valde i sin kärlek att skapa oss för gemenskap med sig själv och för att en familj här på jorden som skulle återspegla hans godhet och härlighet.

 

Därför är det bara han som kan göra oss helt fria, från den inre oron och rastlösheten, otillfredsställesen och förvirringen. Vi vet inte vilka vi är förrän vi ser oss själva i hans kärleks ljus. Det är egentligen honom vi söker i allt.

 

Ingen annan människa kan vara en annan människas idol, avgud, för att ingen kan vara leva upp till den rollen. Vi är alla fulla av brister och oklara, egoistiska motiv, inre konflikter och sår. Det skapar tvärtom osunda band och bindningar med människor som har anspråk på att vara självutnämnda andliga ledare, och som vill ha makt och privilegier.

 

+++

 

 

 

 

Hur kan vi då nå den Gud och veta att det verkligen är han ? Han kom till oss först för att visa vem han är och hur han vill hjälpa oss. Hans Son blev människa  och det är om honom den här serien ska handla. Det blir den längsta serien eftersom det finns så mycket att säga om honom, Jesus Kristus.

 

 

Att säga så är redan det en bekännelse och betyder: Jesus är Kristus, den Smorde. Det är den grekiska översättningen av det hebreiska Messias, som alltså egentligen betyder den Smorde. Smörjelsen i det gamla förbundets tid var en sakral handling då man avskilde och invigde människor till tjänst , och även föremål, som helgats åt Gud på något sätt. Det finns många symboler för den helige Ande i Bibeln, b la olja, vatten, duva, eld, sigill, ljus, vind. Vi kan ju inte se Anden men han blir förnimbar och erfaren i hur han verkar genom sin närvaro som förmedlar liv och kraft, helighet och härlighet från Gud.

 

Kristus är en ämbetstitel, en äretitel reserverad för den Gud bestämt skulle vara Kung , alltså utöva Guds makt och regera genom rättfärdighet, sanning och nåd, Präst, alltså verkställa försoningsoffretoffret för hela världens synd en gång för alla, och Profet, alltså den som skulle förmedla den fulla uppenbarelsen om Gud och förutsäga tidens slut.

 

Det namn Guds Son fick var Jesus, som  på hebreiska betyder ”frälsning”. Redan från början ser vi alltså hur Messias och hans eviga fridsrike vilar på den grunden att han dog på korset och blev levande igen, och kommer tillbaka vid tidens slut. Det är också grunden för all teologi och kristet liv, den korsfäste och uppståndne Kristus och hans eviga rike i vilket vi genom omvändelse, pånyttfödelse, dop och Andens smörjelse blir avskilda och helgade åt honom.

Jag ska i kommande inlägg ta upp en del från GT och hur förebilder och profetior om Guds Messias och hans fridsrike fullbordas i Jesu liv, men jag avslutar med profetian från Jesaja bok om Messias ankomst kap 11 och Psaltarens 45:e psalm som redan här uttrycker kärleken till honom.

 

•  Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam,
• en telning från hans rötter
• skall bära frukt.
• 2Över honom
• skall Herrens Ande vila,
• Anden med vishet och förstånd,
• Anden med råd och styrka,
• Anden med kunskap
• och fruktan för Herren.
• 3 Han skall ha sin glädje
• i Herrens fruktan.
• Han skall inte döma
• efter vad ögonen ser
• eller utöva lag efter vad öronen hör,
• 4 utan med rättfärdighet
• skall han döma de fattiga,
• med rättvisa skaffa rätt
• åt de ödmjuka på jorden.
• Han skall slå jorden
• med sin muns stav,
• med sina läppars andedräkt
• döda de ogudaktiga.
• 5 Rättfärdighet skall vara bältet runt hans midja,
• trofasthet bältet om hans höfter.
• 6 Vargar skall bo
• tillsammans med lamm,
• leoparder ligga bland killingar.
• Kalvar och unga lejon
• och gödboskap
• skall vara tillsammans,
• och en liten pojke skall valla dem.
• 7 Kor och björnar skall gå och beta,
• deras ungar
• skall ligga tillsammans,
• och lejon skall äta halm som oxar.
• 8 Ett spädbarn skall leka
• vid huggormens hål,
• ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga.
• 9 Ingen skall göra något ont
• eller förstöra något
• på hela mitt heliga berg,
• ty landet skall vara fullt
• av Herrens kunskap,
• liksom vattnet täcker havet.

 

+++

 

1 För sångmästaren, till ”Liljornas” melodi. En läropsalm, en sång om kärlek, av Koras söner.

 Mitt hjärta flödar över av vackra ord, jag säger: Min sång gäller en konung.

Min tunga är en snabb skrivares penna. 3 Du är den skönaste bland människors barn,  nåd är utgjuten över dina läppar.

Därför har Gud välsignat dig för evigt. 4 Bind svärdet vid din sida,du hjälte,

i ditt majestät och din härlighet.

5 Ha framgång i din härlighet och drag ut till försvar för sanning,

ödmjukhet och rättfärdighet.

Din högra hand skall lära dig underbara gärningar.

6 Skarpa är dina pilar folk skall falla för dig,

konungens fiender skall träffas i hjärtat.

7 Gud, din tron står i evigheters evighet, ditt rikes spira är rättens spira.

8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet.

Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

9 Av myrra, aloe och kassia doftar alla dina kläder, från elfenbenspalats

gläder dig strängaspel.

10 Kungadöttrar har du som tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida i guld från Ofir.

11 Hör, dotter, se och lyssna! Glöm ditt folk och din faders hus!

12 Låt konungen ha sin glädje i din skönhet,

ty han är din herre, för honom skall du falla ner.  …

18 Ditt namn vill jag upphöja bland alla kommande släkten,

därför skall folken lova dig alltid och för evigt.

+++

 

 

Vi ser i det bibliska vittnesbördet att vår Skapare och Herre  arbetar med förebilder och profetiska mönster för att förbereda sitt handlande i historien.

 

Gud har ju skapat oss och vet hur vi fungerar och anpassar sin uppenbarelse till vår förmåga att ta emot från honom.  Det behövs upprepningar och exempel för att vi ska förstå, och han använder sig av symboler och liknelser, ritualer och symbolhandlingar för att beskriva den andliga verkligheten.

 

Vi är gjorda för att förstå bildspråk och vårt språk innehåller ju därför till en betydande del just metaforer. Den osynliga verkligheten måste förmedlas genom ord,  tecken, symboler, handlingar. Det är en intressant fråga i sig att tänka vidare på och jag återkommer till det.

 

Vad gäller förberedelserna för Guds Sons ankomst till jorden- när han alltså själv skulle bli fysiskt närvarande på jorden på en bestämd plats och i en bestämd tid-  (vilket är ett oerhört mirakel) så bestod de i att skapa ett folk som skulle förbereda hans ankomst, genom Lagen, tabernaklet, templet.

 

Gud utvalde vissa människor och avskilde dem till sin tjänst vilket skedde på olika sätt genom attt han uppenbarade sig på olika sätt, ibland i direkta tilltal, visioner eller genom ombud. Guds beslut stadfästes ibland genom att personen smordes med olja. Prästerna och de föremål som skulle helgas för bruk i tabernaklet smordes, avskildes för Herren, kung David smordes av profeten Samuel, Elisa smordes till profet efter Elia.

 

+++

 

Vad gäller Jesus själv finns ingen direkt motsvarighet till detta, han är ju Guds Son, Messias. Det som sker vid dopet är den offentliga bekräftelsen på att han är det- att Anden kom över honom och Faderns röst hördes. Det är samma moment med Gud Faderns viljebeslut och ord, och smörjelsen, Andens fullkomliga närvaro och fulla utrustning.

 

Jesus själv bekräftade vad som skett när han efter dopet och de fyrtio dagarnas fasta och prövning i öknen ( frestad av satan) enligt Lukas inledde sin tjänst genom att framträda i sin hembys synagoga:

14 I Andens kraft vände Jesus tillbaka till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela trakten däromkring. 15 Han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.

16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

• 18 Herrens Ande är över mig,
• ty han har smort mig
• till att predika glädjens budskap
• för de fattiga.
• Han har sänt mig för att ropa ut
• frihet för de fångna
• och syn för de blinda,
• för att ge de betryckta frihet
• 19 och predika ett nådens år från Herren.

20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” 22 Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun.

 

Lukas skriver mycket om den helige Ande i sitt evangelium och i Apostlagärningarna, något jag återkommer till.

 

 

+++

 

 

De  gammaltestamentliga förebilderna och profetiorna om Guds Messias blev begripliga i ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse. De glimtar och antydningar som finns utströdda i texterna fann sitt sammanhang utifrån detta och Guds verk blev tydligare för apostlarna och den tidiga kyrkan. Jesus själv undervisade sina lärjungar om detta. I Lukasevangeliets sista kapitel läser vi om när han visade sig för dem efter sin uppståndelse :

Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias ska lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är vittnen om detta. 49 Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.

 

Men det krävdes århundraden för att försöka förstå och formulera de stora teologiska mysterierna om Gud, något vi aldrig blir helt färdiga med p g a alla begränsningar som språket och vår fattningsförmåga ställer upp. Men vi vet tillräckligt för vår frälsning och salighets skull. Vi lär behöva evigheten hemma hos Gud för att börja förstå vem han är och hur han verkat.

Jesus uppenbarade ju att han och Fadern var ett, och hur den helige Ande verkar, men kyrkan fortsatte att relektera över den treenige Gudens väsen.  Klassisk biblisk och sann förståelse utgår från Guds ord och vilar på dess fundament att Jesus är Guds Son, sann Gud och sann människa.

Jesus uppfyllde i sitt liv och genom sin död och uppståndelse alla Guds löften i Skriften om den utlovade Messias, och det nya förbund som han instiftade beseglade frälsningsverket för evigt.

Apostlagärningarna beskriver och sammanfattar Jesu tjänst på detta sätt:

 Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen, och som följde på det dop som Johannes förkunnade: 38 hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. 39 Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. 40 Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41 inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda. 42 Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. 43 Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

 

Jesus gav denna auktoritet till sina apostlar och lärjungar, att i samma Andens kraft förkunna Guds rike, undervisa och betjäna människor. Som hans folk är vi födda av vatten och Ande och smorda av den helige Ande att verka för detta på olika sätt. Det är Anden som hjälper oss att be, vittna, att helgas och som utrustar sina tjänare med sina gåvor.

Det är samma helige Ande som verkade i vår Herres hela liv, från konceptionen till himmelsfärden med den fullhet som bara Guds Son hade som människa, och i sin tjänst.

Det är hur som helst något som stämmer oss till lovsång och förundran- att vi som tillhör Guds familj är delaktiga av samma Ande.

I 1 Johannesbrevet ser vi hur smörjelsen vi fått från Gud särskilt hjälper oss att förbli i sanningen om Gud och inte luras och bedras.

 

 

Aposteln inleder med en hälsning, som var standard i antikens brevlitteratur, men som hos Paulus betonar hans kallelse som Herrens sändebud. Jesu lärjungar var ju apostlar, utvalda av honom till att vara hans vittnen och förvalta hans ord för eftervärlden. De sändes också ut att predika och bota sjuka. Paulus fick efter mötet med den uppståndnde Herren uppdraget att förkunna evangelium för de icke-judiska folken, grunda församlingar och undervisa de troende.

Därefter börjar den teologiska lovprisningen hos Gud själv, källan till välgång, livskraft, nåd : 3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 

Här nämns ordet ”välsignad” (Εὐλογητὸς ) och välsignelse tre gånger. Gud är välsignad, han har (därför) välsignat oss, med all den himmelska världens andliga välsignelse.

Det var vanligt i den judiska traditionen att välsigna Gud, vilket innebär att erkänna och tacka honom för att vara alla goda gåvors givare. Han är livets upphov och själva skapelsens goda kraft, som vi är helt beroende av. Välsignelsen är en kraft som skapar liv, välgång, harmoni.

När vi talar väl om , prisar och tackar vår Skapare, välsignar vi honom som en reaktion på att han har visat oss sin godhet och överflödande nåd, alltså välsignat oss.

Från Bibelns första till sista bok är Gud i färd med att välsigna- från de första människorna så att de kunde vara fruktsamma och utbreda sig över jorden, till sina tjänare som fick Guds löften och fram till oss idag som läser hans ord. Det har varit och är en verksam kraft att förmedla och gestalta Guds kärlek och vilja till sitt folk, och till alla människor som vill ta emot gåvan.

Välsignelsen är primärt Guds andliga kraft, som även tog sig uttryck i materiell välgång för hans folk. Den är i och med Abraham och knuten till tro och lydnad, och därmed på sätt och vis villkorad. Det skulle gå dem väl om de bevarade Guds ord och höll sig helhjärtat till honom. Om de avföll från förbundet, skulle istället förbannelse drabba dem.

Ett av många exempel:  5 Mos:  26 Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: 27 Välsignelse, om ni lyssnar till Herrens, er Guds, bud som jag i dag ger er, 28 och förbannelse om ni inte lyssnar till Herrens, er Guds, bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner. 

Guds välsignelse är därför också sammanlänkad med Lagen- den som lever i enlighet med Guds uppenbarade vilja och bud blir välsignad. Nu vet vi att ingen enda av oss syndare någonsin kunnat leva fullkomligt inför Gud, eftersom det är helt omöjligt, lagens uppgift var att leda oss fram till Kristus som uppfyllde  lagen och all rättfärdighet. Vi får av nåd del av Kristi rättfärdighet genom tro på hans försoningsverk på korset, och det är kärnan i det nya förbundets välsignelse. Alla folk får del av Guds välsignelse och frälsning, och varje troende kan bli uppfyllld av den helige Ande. Därmed gick alla profetior om räddning, pånyttfödelse och liv, i och med Gud själv, i uppfyllelse.

Paulus behandlar detta i sitt Galaterbrev, om vad välsignelsen till Abraham ytterst syftade fram emot.

3 8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

10 Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.  11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro.  12 Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.  14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

 

+++

 

 

 

Gud själv har betalat det höga priset genom sin Sons död för att vi ska få del av all den himmelska världens andliga välsignelse.   Vi får i tro ta emot denna ofattbart stora gåva.

Det är alltså en andlig välsignelse i Kristus, och inte självklart materiell framgång, ett liv utan sjukdomar och problem. Detsamma gäller när Paulus i kap 6 talar om Guds vapenrustning, vilket av uppräkningen framgår är ett andligt beskydd från bedrägeri och angrepp från den onda andevärlden, och inte ett automatiskt beskydd från från olyckor, katastrofer, sjukdomar och nöd. Vi ska och får naturligtvis  alltid be om beskydd på alla livets områden, välgång, hälsa och hjälp i konkreta situationer, men det är inte det primära. När vi förblir i Kristus är vi välsignade med hela Guds underbara räddningsverk i Kristus, på samma sätt som vi är iklädda  Kristus själv när vi tar på oss Guds vapenrustning, se Efes 6:10-17. Så länge vi är i denna värld kommer vi att lida på olika sätt, men är aldrig ensamna.

 

+

Guds förutbestämmelse

 

v 4 ..liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.

 

Efter den första versen i Efesierbrevet om den trefaldiga välsignelsen, fortsätter Paulus att beskriva Guds verk. Redan innan universum, och vår kända värld skapades och det som kallas syndafallet skedde, hade vår himmelske Fader tänkt ut sin räddningsplan för oss, att vi i och genom honom själv skulle upprättas till att vara heliga och fläckfria, som om vi aldrig hade gjort något fel, aldrig hade överträtt hans befallning, aldrig varit ohörsamma och olydiga.

 

Man kan säga att Gud är i färd med att genomföra en återställelse av sina ordningar, hur han vill att världen ska se ut när den befrias från allt ont. Han har genomfört denna plan i historien, med sin höjdpunkt i och genom Kristi liv på jorden och dess fullbordan vid hans återkomst vid tidens slut. Genom honom lär vi känna vår Fader, vilka vi är och ska bli. För att komplettera denna trefaldiga enhet kommer den helige Ande att nämnas i v 13 och 14.

 

Gud är i sitt väsen dessa tre personer som verkar i enhet, något som övergår vår fattningsförmåga, men som blir verkligt i och genom hur Fadern, Sonen och Anden verkar i världen, i församlingen, i våra personliga liv. Det ligger ju faktiskt i sakens natur att vi inte ska, eller kan, förstå Guds väsen- han är ju inte en del av den värld som vi med våra sinnen kan begripliggöra. Han står utanför, men verkar i sin skaparmakt och kärlek i vår värld för att välsigna, frälsa och befria oss från de gudsfientliga makter som verkar i den.

 

Det är svårt att förstå för oss tidsbundna människor som lever i nuet och inte vet vad som ska hända i framtiden, och som har episodiska minnen kvar av det förflutna. Men därför kan Gud Skaparen verka utanför dessa bestämmande gränser för vår perception, eftersom han inte är beroende eller begränsad av tid och rum. Han vet vad som kommer att ske, hur vi människor ska agera, även om han inte alltid vill att det ska ske. Men vårt handlande hindrar inte honom från att genomföra sin vilja. Därför är Gud i sanning suverän, när han räknar in allt i sin försyn och till och med använder det onda för att skapa det som är gott.

 

Gud visste alltså att de första människorna skulle använda sin vilja för att tro på de påståenden som motsade vad han sagt . Ändå planerade han, innan det skedde, för hur människan skulle ”räddas från sig själv”- sin otro och sitt uppror, sina felinriktade begär, sin egoism, stolthet och alla felaktiga och skadliga handlingar. Hon skulle också räddas från den lögnaktiga makt som spred falsk information om verkligheten från början och som sedan orsakat förödelse och död.

 

 

 

5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 

 

Det är av kärlek till oss, sin skapelse, som Gud Fadern bestämde i förväg (προορίσας)  om vårt barnaskap hos sig själv, i och genom sin Son, för att hans härliga nåd ska prisas. Därför är allt av nåd, det är tack vare Guds ingripande som det finns hopp för oss. Vi kan inte rädda oss själva eller undgå den eviga döden och att stå till svars för våra synder Det är omöjligt att på djupet förvandlas till nya skapelser som vandrar i Guds ljus. Vi får det som en gåva när vi tror på Jesus Kristus, som gjorde allt i vårt ställe- betalade priset för våra skulder, gav oss tillträde till den helige och upphöjde Gudens härlighet och närvaro, och löftet om uppståndelse och ett evigt liv hos honom.

 

Det Gud ville och bestämde var att vi skulle tillhöra honom. Det gäller alla människor i alla tider, eftersom Gud älskar alla. Från hans sida är allt klart- Jesus Kristus dog för alla för att rädda alla från synd och död, men alla tror inte på detta och tar inte emot denna gåva, och tackar heller inte Gud.

 

Det är och förblir ett mysterium som vi inte har insyn i, varför en del förkastar evangeliet och vad som sker med varje enskild individ i det långa perspektivet. Vi vet inte det Gud vet om var och en, och därför kan vi inte döma i saken. Men, vad vi vet är att att Guds frälsningsplan gjorts känd genom Jesus och genom det trovärdiga och samlade vittnesbörd som Bibeln utgör.

Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, som går att läsa nedan:

 

Några texter om predestination och människans val. I-III

 

Guds hemlighet

 

 

Jag fortsätter att studera detta fantastiska brev.

7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 

 

Dessa verser är lika rika i  som de tidigare i detta första kapitel i Efesierbrevet, och här introduceras ett viktigt begrepp i Paulus teologi: det som varit fördolt i Guds plan från begynnelsen, hans μυστήριον, mysterion. Vi får fel associationer när vi utgår från svenskan – det är inte ett mysterium i den meningen att det är märkligt, obegripligt, oförnuftigt. Det är tvärtom logiskt, följdriktigt och förutsett i det bibliska vittnesbördet utifrån det Gud uppenbarat om sig själv, att han älskar oss och vill rädda oss till gemenskap med sig själv.

 

I det gnostiska tankegodset är μυστήριον däremot endast tillgängligt för de initierade genom olika övningar, på samma sätt som γνῶσις, gnosis, kunskap endast var och är till för den andliga eliten, de speciellt utvaldas skara. Detta är en total motsägelse till kristen tro.

 

Men den verkliga uppenbarelsen av Guds viljas hemlighet, hans fördolda plan, skedde i det öppna och erbjöds alla som ville höra, tro och ta emot. Jesus undervisade om Guds osynliga rike, visade det i ord och gärningar, och i sin död på korset.

 

Det Gud tänkt ut i sin räddningsplan var hans viljas hemlighet, hans fördolda plan, som steg för steg uppenbarades i den bibliska historien, och fullbordades i och med Kristi liv, död och uppståndelse. Det betyder samtidigt inte att vi rent intellektuellt förstår hela djupet i och vidden av Guds räddningsplan för sin förlorade mänsklighet, men tron kan åtminstone börja omfatta detta mäktiga verk, som vi dock inte kommer att förstå i sin fullhet förrän vi är hemma hos Gud.

 

Den plan som Gud haft innan han skapade världen var att sammanfatta allt i Kristus, eftersom han skapat allt i , genom och för sin Son av evighet. Vi återfinner även detta storslagna tema i Kolosserbrevet, och jag återkommer i nästa inlägg till ett begrepp som är viktigt i v 10 och som översätts med ”sammanfatta”. Det grekiska ordet är ἀνακεφαλαιώσασθαι , som har med huvudmannaskap, auktoritetsordning, herravälde att göra. κεφαλή betyder ”huvud”. Det används b la i både svenska och engelska, ”familjeöverhuvud”, ”head of the family”. Paulus skriver också att Kristus är huvudet för sin församling, som är hans kropp (Kol 1:18).

Men i äldre grekiska texter handlar det som sagt om att sammanfatta, samla till en enhet, att koncentrera och summera det man vill ha sagt.

 

Förutsättningen för återställandet av Guds skapelseordningar, upprättelsen av mänskligt liv och värdighet, var att hans Son gav sitt liv i döden, utgjöt sitt blod på korset, för att försona oss med Gud och befria oss från synd och död. Det var förutsagt av profeterna och genomfördes i historien, steg för steg när Gud började uppenbara sin vilja, och fullbordade den i Kristus.

 

 

 

 

Detta brev är så fyllt av  tacksägelse för Guds rika nåd som han låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. Han lät oss få veta vad som var hans goda räddningsplan från början och hur han verkat, för att vi just ska kunna prisa honom, leva till hans ära och finna vår frid och glädje honom. Genom hans Ande får vi insikt om det vår Fader gjort för oss i och genom sin Son Jesus Kristus.

 

 

Man brukar säga att verserna 1:3-14 i Paulus brev till Efesierna  utgör den längsta meningen inte bara i hans brev och i NT, (förutom Jesu släkttavla i Luk 3 som ju innehåller många namn ) men även i Bibeln som helhet. I så fall är det ju passande eftersom den sammanfattar vad Gud har gjort för oss och vilka vi får vare tack vare det på ett unikt och underbart sätt. Kan den store aposteln ha varit så uppfylld av tacksamhet och glädje att det blev så att han inte riktigt kunde formulera sin tanke i mer strikt grammatiska former? Ingen vet, men kan tänka sig det. Hur som helst verkar det som om orden flödade ur honom.

Dessa 200 ord på grekiska utgör en enda lång mening, eftersom man gärna använde sig av många bisatser i grekiskan,  sammanfogade till en lång kedja. Ur teologiskt perspektiv är detta stycke kanske också bland de mest teologiskt fulländade, och innehåller  därför även doxologi, dvs lovprisning till Guds ära.

Jag ska gå igenom det första kapitlet noga i några inlägg eftersom det beskriver Guds frälsningsverk i och genom Kristus. Tre avsnitt kan skönjas, vilka avslutas med ett konstaterande och en uppmaning, att Gud ska prisas för sin nåd och härlighet. Tretalet återkommer, intressant nog, i texten.

Översättarna måste strukturera och sätta ut skiljetecken, men det är ändå en öppen fråga hur vissa ord i texten hänger ihop. Jag återkommer till det.

Brevet hör till fångenskapsbreven, som Paulus skrev när han var fånge i Rom på 60-talet. Det finns mycket att säga om metropolen Efesus  (nuvarande Turkiet) också, som på hans tid var känd och inflytelserik med ca en kvarts miljon invånare. Det var  en välbärgad stad och en hednisk vallfartsort med det stora templet vigt åt gudinnan Artemis. Församlingen i Efesus betydde mycket för Paulus som tillbringade ett par år där.

Det blev en stor turbulens i staden vid ett tillfälle, se Apostlagärningarna 19:21-35.  Det tillhör egentligen ett annat ämne som handlar om hans missionsresor, och som man kan läsa mer om i Apg.  Jag återkommer kanske till det också.

Varsågoda, läs och begrunda så länge!

 

 

 

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus. 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, 4 liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, 6 för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. 

7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd 8 som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. 11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, 12 för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. 

13 I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

 

+++

Παῦλος ἀπόστολος Χριστοῦ Ἰησοῦ διὰ θελήματος θεοῦ τοῖς ἁγίοις τοῖς οὖσιν [ἐν Ἐφέσῳ] καὶ πιστοῖς ἐν Χριστῷ Ἰησοῦ·² χάρις ὑμῖν καὶ εἰρήνη ἀπὸ θεοῦ πατρὸς ἡμῶν καὶ κυρίου Ἰησοῦ Χριστοῦ.³ Εὐλογητὸς ὁ θεὸς καὶ πατὴρ τοῦ κυρίου ἡμῶν Ἰησοῦ Χριστοῦ, ὁ εὐλογήσας ἡμᾶς ἐν πάσῃ εὐλογίᾳ πνευματικῇ ἐν τοῖς ἐπουρανίοις ἐν

Χριστῷ,⁴ καθὼς ἐξελέξατο ἡμᾶς ἐν αὐτῷ πρὸ καταβολῆς κόσμου, εἶναι ἡμᾶς ἁγίους καὶ ἀμώμους κατενώπιον αὐτοῦ ἐν ἀγάπῃ,⁵ προορίσας ἡμᾶς εἰς υἱοθεσίαν διὰ Ἰησοῦ Χριστοῦ εἰς αὐτόν, κατὰ τὴν εὐδοκίαν τοῦ θελήματος αὐτοῦ,⁶ εἰς ἔπαινον δόξης τῆς χάριτος αὐτοῦ ἧς ἐχαρίτωσεν ἡμᾶς ἐν τῷ ἠγαπημένῳ,⁷ ἐν ᾧ ἔχομεν τὴν ἀπολύτρωσιν διὰ τοῦ αἵματος αὐτοῦ, τὴν ἄφεσιν τῶν παραπτωμάτων, κατὰ τὸ πλοῦτος τῆς χάριτος αὐτοῦ,⁸ ἧς ἐπερίσσευσεν εἰς ἡμᾶς ἐν πάσῃ σοφίᾳ καὶ φρονήσει⁹ γνωρίσας ἡμῖν τὸ μυστήριον τοῦ θελήματος αὐτοῦ, κατὰ τὴν εὐδοκίαν αὐτοῦ ἣν προέθετο ἐν αὐτῷ¹⁰ εἰς οἰκονομίαν τοῦ πληρώματος τῶν καιρῶν, ἀνακεφαλαιώσασθαι τὰ πάντα ἐν τῷ Χριστῷ, τὰ ἐπὶ τοῖς οὐρανοῖς καὶ τὰ ἐπὶ τῆς γῆς· ἐν αὐτῷ,¹¹ ἐν ᾧ καὶ ἐκληρώθημεν προορισθέντες κατὰ πρόθεσιν τοῦ τὰ πάντα ἐνεργοῦντος κατὰ τὴν βουλὴν τοῦ θελήματος αὐτοῦ,¹² εἰς τὸ εἶναι ἡμᾶς εἰς ἔπαινον δόξης αὐτοῦ τοὺς προηλπικότας ἐν τῷ Χριστῷ·¹³ ἐν ᾧ καὶ ὑμεῖς ἀκούσαντες τὸν λόγον τῆς ἀληθείας, τὸ εὐαγγέλιον τῆς σωτηρίας ὑμῶν, ἐν ᾧ καὶ πιστεύσαντες ἐσφραγίσθητε τῷ πνεύματι τῆς ἐπαγγελίας τῷ ἁγίῳ,¹⁴ ὅ ἐστιν ἀρραβὼν τῆς κληρονομίας ἡμῶν, εἰς ἀπολύτρωσιν τῆς περιποιήσεως, εἰς ἔπαινον τῆς δόξης αὐτοῦ.