Början och slutet för världen som vi känner den, handlar om historia av speciell karaktär. Det är uppenbarad historia. Vad gäller begynnelsen blev den uppenbarad i efterhand och vad gäller änden, är den uppenbarad på förhand. Det handlar om verkliga händelser i historien, men eftersom de behandlar universums skapelse och tidsålderns slut, är det en speciell slags historia, där skeendet inte så enkelt går att inordna i vår kronologi.

Kristna har många olika tolkningar av och åsikter om hur allting började och ska avslutas en gång. Det är inte märkligt eftersom det är så viktiga texter och samtidigt inte helt lätta att förstå. Vi vet och är dock överens om att Gud har skapat allt, men inte hur det gick till i detalj. Vi är lika övertygade om att vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka vid tidens absoluta slut för att upprätta Guds synliga rike på jorden igen. Men vi förstår detaljerna på lite olika sätt.

Att Gud skapade genom att tala kan vi inte ens föreställa oss. Allt Gud gör övergår vårt förstånd. Men det är ett mönster vi ser från Bibelns första bok till den sista, att Gud talar och agerar. Det oerhörda är att han talar och agerar i och genom sitt Ord, den evige Sonen som blev människa. Han är den förste och den siste. Begynnelsen och änden är alltså relaterade till den levande Guden, som själv är början och slutet, alfa och omega. 

Vi kan hur som helst vara övertygade om att Gud verkligen har skapat allt på detta förunderligt finjusterade sätt, att just vår jord har sådana fantastiska livsbetingelser som möjliggör vår existens. Det viktiga är att Gud i begynnelsen skapade allt efter sin vilja och plan. Det ligger utanför de normala skeenden som vi känner dem i rum-tiden och likadant är det med den allra sista tiden i mänsklighetens historia, den kaotiska tiden före Jesu återkomst. 

Det Gen 1-3 beskriver är verkliga händelser, men av en speciell karaktär. De rymmer ursprunget till hela universum och våra livsvillkor på jorden efter de första människornas uppror och olydnad.  Det är samma sak med den absolut sista perioden i vår historia. Gud själv påbörjar och avslutar allt.

+++

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev den svenska författaren Stig Dagerman. Det ligger mycket i detta. Tröst innebär lindring, stöd, uppmuntran, hopp, deltagande. Det är ett behov som finns hos alla hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Vi känner väl alla igen oss på något sätt när det gäller detta behov. Och om vi inte själva är i akut behov av tröst så finns det säkert någon i vår närhet som vi vill försöka trösta i nöden.

Var hittar vi trösten i lidandet,  i långvariga svårigheter, i utdragen väntan på bönesvar?  Det enda som håller under alla omständigheter är det som Petrus uttryckte en gång när han sade till Jesus: ”Till vem skulle vi väl gå?  Du har det eviga livets ord , och vi tror och förstår att du är Guds Helige”.   Det fanns egentligen ingen annan för lärjungarna att hålla sig till än Jesus själv, trots att det han nyss undervisat dem om var svårt för dem att förstå.

Det gäller för oss också idag. Det kan vara mycket annat som är svårt för oss att förstå, och vi plågas av många brännande frågor. Men det bästa vi kan göra är att stanna kvar, eller om vi ännu inte gjort det, komma till Jesus själv, trots allt.  Jesus själv är lösningen på alla våra problem.

Det finns ingen annan som älskar oss och kan hjäpa oss som han. Vår själafiende vill att vi ska vända oss ifrån honom när vi lider i besvikelse och uppgivenhet. Men när det är som värst bör vi söka hans närvaro som mest. Han är trofast och överger oss aldrig.

Gud har  alltid haft trösteord till sitt folk. Det finns så många exempel på det. I Jesaja bok 40 :1 står det b la : ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud”.

Jes 66:13 ”Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er. Ja, i Jerusalem skall ni bli tröstade.”

”Om inte HERREN vore min hjälp skulle min själ snart bo i det tysta. När jag sade: ”Min fot vacklar”, då var din nåd mitt stöd, HERRE. När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ. (Ps 94:17-19) .

Ordet tröst på grekiska är παρακλήσεως, parakleseås. Det är samma ord som används om den Helige Ande, Parakleten, Hjälparen. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Här finns den djupa hemligheten med trösten. Jesus själv  kallas Paraklet, ibland översatt advokat, eller ”en som för vår talan” i 1 Joh 1:1. Vi är inte ensamna, Jesus är med oss, och hans Ande som bor i oss styrker och tröstar.

Den uppgiften fick  den Helige Ande när Jesus lämnade sina lärjungar för att återvända till sin Fader. Jesus kallade honom Hjälparen i avskedstalet, Joh 14-16. Han kallas också ”sanningens Ande”, som lär oss och påminner oss om allt Jesus sade.  Gud har försett oss med den hjälp vi behöver i alla situationer. Hans tröstande, styrkande, uppmuntrande närvaro är med oss varje dag. 

Det största och första vi  kan säga om Guds tröst är att han själv blev människa för att kunna ge oss verklig tröst, på så nära håll som det var möjligt. Gud kunde inte komma närmre än genom sin egen Son.  Sedan tar han sin boning i oss vid pånyttfödelsens mirakel, när vi tar emot honom och tror på hans namn (Joh 1:12-13).

Jesus om någon vet vad det är att vara människa och han är den ende som riktigt förstår oss och vet vad vi går igenom. Han är den ende som är med oss på riktigt i nöden och i dödsskuggans dal. Han levde ett fullkomligt, heligt liv och segrade över mörkrets makter och döden. Han syndade aldrig trots att han blev missförstådd, föraktad, frestad, attackerad och övergiven. Till sist måste han också genomlida smärtan på korset för vår skull. Han hjälper oss att övervinna i vår personliga kamp. Här är några av många bibelord om detta:

Joh 16:33 Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”

Joh 14:27 Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

2 Kor 1: 3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, 4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får. 6 Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får.

Det andra är den tröstande tanken att det är under  kort tid som vi lider, i jämförelse med det stora perspektivet, evigheten. Vi väntar på ett liv hos Gud i fullkomlig glädje och frid. Ibland återstår endast detta när vi inte blir befriade från ett stort lidande : Jesus har besegrat döden och vi kommer snart att förenas med honom. Då ska Gud torka alla tårar från våra ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och inget gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta (Upp 21:4). Gud ska göra allting nytt, och under den svåra tiderna här går Jesus med oss hela vägen.

Rom 8 :18 Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. 19 Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Rom 15 :4 Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. 5 Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, 6 så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. 7 

Det tredje är att vi som troende förmedlar Guds tröst till varandra. Paulus skriver i 2 Tess: ”Trösta därför varandra med dessa ord”. I detta sammanhang handlar det just om Jesu återkomst och om hoppet att de troende alltid ska få vara hos Herren.

Vi är alltså inte utlämnade åt tröstlöshet, hopplöshet i lidandet. Jesus ber för oss och hans Ande är oss med som vår Hjälpare. Guds Ord ger tröst som vi läste ovan. Sedan är vi troende syskon som ber för varandra och uppmuntrar varandra.  Inte bara det, vi förmedlar Guds kärlek och tröst vidare till alla vi kan nå. Förbönen är ett konkret uttryck för vår vilja att ge Guds tröst vidare, och när tillfälle ges hjälpa dem vi kan.

Bibeln innehåller inga teoretiska läror om eller abstrakta beskrivningar av Gud. Vi möter istället en verksam Gud, som visar vem han är i konkret handling. Vi lär känna Guds egenskaper, vem han är, genom vad han säger och gör. Dessa egenskaper återspeglar Guds egen natur, hans väsen, på det sätt vi kan förstå och ta emot det. För Gud själv är och förblir ett mysterium, Han bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se. (1 Tim 6:16).

Gud är evig Ande och skild från den materiella världen, men uppehåller sin skapelse och verkar genom sin Ande i tid och rum. Gud är därför också historiens Gud, som aktivt ingriper i skeendena. Han gör sig känd för sitt folk, genom att tala och agera.

Här ska det handla något om vad Guds kärlek är och det kommer att bli i flera delar eftersom det finns mycket att säga om detta. Det är ofta det som framhävs som det viktigaste vi kan säga om Gud och det är det naturligtvis, om vi förstår det rätt. Guds kärlek rymmer många aspekter och kan vara svår för oss att förstå eftersom den skiljer sig från vår uppfattning om vad kärlek är.  Mer om detta i kommande delar!

+++

Det är två aspekter som är viktiga att beakta. Det vi får veta om att Guds kärlek ger för det första  en glimt in i den treenige Gudens ”inre liv”. Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern. Det är ett genomgående tema i Johanneslitteraturen, och som ”kärlekens evangelist” har Johannes på ett unikt sätt fått inblick i Guds väsen. 

Gud är inte ett abstrakt, opersonligt  ”vara” eller väsen. Han är en personlighet. Han beskriver sig själv som Fader och skapare, vars Son är ett med honom men inte samma person, och att den Helige Ande som person är en del av denna gemenskap mellan personerna. Det är naturligtvis ett mysterium att Gud är en enhet av tre personer och ingenting vi kan förstå med vårt intellekt. Vi börjar ana något av Guds eget liv när vi blir hans barn och delaktiga i hans liv. Det behövs dock en evighet för att verkligen börja förstå djupet i detta mysterium.

Det andra är att denna kärlek sträcker sig utåt, mot den förlorade värld, den mänsklighet som Gud skapade och vill ha tillbaka till sig

”Gud är kärlek” , Ὁ Θεὸς ἀγάπη ἐστίν, Ho Theos agape estin. Det är en beskrivning av Gud. Det är han som definierar vad Kärlek är. Det är inte vilken kärlek som helst. Det står inte att kärleken är Gud, vilket är viktigt att påpeka och det står inte heller att Gud är kärleken. Detta hänger ihop.  Gud definierar vad som är kärlek. Bara han är det han gör, i en fullkomlig enhet och harmonisk överensstämmelse. Gud älskar för att han är kärlek. Denna ofattbara kärlek visar han så konkret det bara går när Sonen dör på ett kors för oss. 

Oftast förekommer det oftast i ordets verbform, att Gud älskar, visar, skänker, bevisar, ger sin kärlek osv. Det är helt i linje med att Gud uppenbarar vem han är genom det han gör. Han är kärlek för att han visar oss sin kärlek, till sist så oerhört konkret i Jesus på korset. Sammanhanget handlar om det konkreta och praktiska, hur vi kristna ska älska varandra som Gud älskar oss. 1 Joh 4 :7 (och 16) :

Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. 9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss : han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Jesus själv säger inte direkt att Gud är kärlek men han talar ofta om sig och sin Faders kärlek, och om hur de troende blir delaktiga i denna kärlek, i Guds eget inre liv.  Mer om det längre fram.

Guds slags kärlek heter alltså agape på grekiska och är reserverad endast för Guds unika kärlek. Det finns tre andra ord att beskriva kärlek utifrån vår mänskliga erfarenhet: eros, philia och storgé. Eros har med starkt begär, åtrå, att göra, filia med vänskaplig kärlek och storgé beskriver familjerelationer. Filia används också i NT.

Det är när Jesus efter uppståndelsen 3 gånger frågar Petrus som förnekat honom 3 gånger: älskar du mig? Petrus svarar då med verbet filia. Den tredje gången använder Jesus också det ordet. Det kan man göra en hel betraktelse om vid ett annat tillfälle. Petrus kunde inte frimodigt säga att han älskade Jesus med agape-kärleken ännu, efter det han gjort, utan använde verbet ”tycka om, vara vän med”.

Hur har då Gud visat sin kärlek? Jag återkommer till det i del I och börjar då med skapelsen.

Inledning. 

Profeten Daniels liv var långt och händelserikt och den bok i Bibeln som bär hans namn är en av de märkligaste och viktigaste . Det är en bok om Guds suveräna makt, både genom de mirakler han gjorde för att skydda sina tjänare, den visdom Daniel fick till att tyda de babyloniska kungarnas drömmar och de uppenbarelser han gav Daniel om hela världshistoriens förlopp i syner och visioner. Det är en bok om Guds rike, som kommer att bestå när alla jordiska riken med sina tyranner faller, hur fruktansvärda de än är. Det är en bok om Kungen i Guds rike, Messias och Människosonen. Jesus talar ju om sig själv som just Människosonen och det finns några viktiga avsnitt i boken som beskriver detta.

Daniels bok handlar också om hur man övervinner under svårt motstånd och bevarar sin tro under hårda angrepp. Det är en bok om framtiden och kunskapen om hur vi ska förstå den kommer att öka ju närmre vi är Jesu återkomst (12:4). Det är en viktig bok som stärker vår förtröstan på Gud, som har full kontroll över allt som sker, som vet vad som skall komma och som leder sitt folk till sitt eviga rike.

Därför har den mycket att lära oss. Daniel är en av de stora förebilder vi har i Bibeln, som vi kan lära oss mycket av. En annan är Josef, som jag ska skriva om senare. Men vad gäller själva texten i boken så ska jag inte analysera den i detalj. Det är en för stor och komplicerad uppgift. Profetian i kap 9:22-27 är en av de mest svårbegripliga i Bibeln. Många har försökt räkna ut exakta tidpunkter och få ihop det hela, men det låter sig inte göras så enkelt. Som med många profetior får vi veta tillräckligt för att förstå att Gud har full kontroll och vet när väsentliga skeenden i hans frälsningsplan ska ske, men utan att ha hela bilden klar för oss. Det är säkert medvetet på det sättet.

Daniels liv började med separation och deportation vid unga år, ca 605 f. Kr, när den babyloniske kungens Nebukadnessar styrkor intagit Jerusalem.  Han rycktes upp med rötterna och planterades om i en helt främmande och säkert skrämmande miljö långt hemifrån. Han levde i exil hela sitt liv men hans hjärta förblev hos sitt folk och trots stora framgångar som statsman är det ändå hans hängivenhet och trofasthet till sina fäders Gud som lyser starkast. Han var en bedjande gudsman hela sitt liv och satte Herren främst i alla sina omständigheter.

Det slutade med att han fick uppleva det han bett och verkat för under så många år: hans folk fick återvända till sitt land efter 70 års exil i Babylon.. Det blev möjligt när den persiske kungen Cyrus eller Kores besegrade det babyloniska riket 539 f Kr. Då gick Jesajas profetia (kap 45) bokstavligen i uppfyllelse. Profeten hade namngett Kores drygt 250 år tidigare!  Även Jeremias profetia i 29:10 fullbordades.  Efter lång och trogen tjänst fick sedan Daniel gå till vila och vänta på uppståndelsens dag (12:13) . Vid flera tillfällen kallas han högt älskad, högt benådad. Han var onekligen helt unik i sin tjänst , som omfattade en lång tidsperiod (600-536 f Kr) och som påverkade hans samtid och dess politik, liksom hela frälsningshistorien.

+++

Gud var med och beskyddade honom och gav honom  kunskap och visdom i att tyda drömmar, vilket helt avgörande för utvecklingen hans eget och vännernas liv, liksom för den politiska situationen i stort. Det gjorde också att han fick höga befattningar i det babyloniska riket. Förutom att vara statsman, var Daniel ändå först och främst en gudsman, som vi förstår av hans karaktär och agerande. Han bevarade sin andliga integritet från början, trots att han och vännerna måste lära sig  kaldéernas språk och litteratur. Det handlade om en för Daniel och hans vänner totalt främmande gudavärld som genomsyrade tänkandet. Babylonierna var kända både för matematisk och magisk kunskap, astrologi, teckentydning.

Men Daniel fortsatte att be tre gånger om dagen, vänd mot Jerusalem. Han studerade Skrifterna och var förebedjare för sitt folk inför det han hoppades på, att Israels folk skulle få återvända till sitt land. Han bad och bekände ställföreträdande sitt folks synder inför Gud och den bön han ber är oerhört lärorik (kap 9). Jag återkommer till den. Daniel bevarade sitt hjärta, sin tro i denna främmande miljö, så präglad av avgudadyrkan. Detta gjorde han samtidigt som han skötte sina uppgifter på ett oklanderligt sätt i kungens tjänst.

Jesus hänvisar till Daniel som profet i sitt eskatologiska tal , Matt 24:15. Han bekräftar de visioner Daniel haft om ändtiden, om den stora nöd som ska komma över Guds folk innan hans återkomst. Många har avfärdat precisionen i Daniels visioner och menat att de är skrivna i efterhand. Ingen kan förutsäga framtiden så exakt som han gjorde, om man inte räknar med Gud själv naturligtvis och det gör inte bibelkritikerna. Daniel skildrar tiden efter exilen 400 år framåt i detalj och ännu mycket större än detta, Guds Messias, Människosonens första ankomst för att dö och hans andra ankomst i härlighet (kap 7 och 9).

Daniels bok innehåller uppenbarelser om den allra sista tiden och synerna uttyds med hjälp av ärkeängeln Gabriel och har ett apokalyptiskt bildspråk.  Den är både profetisk och apokalyptisk.

Först några inledande ord om vad omvändelse innebär.

Ordet μετάνοια, metanoia på grekiska, betyder att ändra sitt tankesätt och därmed också sitt sätt att leva. Det ligger i begreppet att man får insikt om att man levt felaktigt och vill ändra på det rent konkret i sitt liv.

Det finns alltid ett före och ett efter i denna process, även om vi som människor aldrig blir färdiga med den. Därför kan man också tala om en daglig omvändelse, att vi i gemenskap med Gud blir alltmer fria från allt som bryter ner och förstör.

Denna process av rättvändande pågår hela livet. Vi omvänder oss för att bli rättvända av Gud, vår Skapare och Herre. Vi var vända från Gud, men blir vända till Gud. Det är en nåd att Gud hjälper oss att se vårt grundläggande behov av omvändelse från ett självcenterat liv utan honom, och att  bli befriade från allt som separerat oss från Gud . I ljuset av hans kärlek och nåd ångrar man djupt all synd, allt man gjort sig skyldig till.

Det börjar med en överbevisning om att det inte står rätt till med oss och att vi behöver vända om till Herren. Det är Guds eget verk. Vi måste ”väckas” från vårt andligt döda tillstånd vi alla befinner oss i, för att förstå att vi  behöver Guds frälsning.

När vi väl gjort det av hela vårt hjärta och med hela vårt liv fortsätter vi sedan att förvandlas inifrån när Guds Ande tagit sin boning i oss och vi av hjärtat börjar vilja Guds vilja. Först kom uppmaningen till oss utifrån. Vi hörde Guds ord och ”drabbades” av dess sanning. Nu erfar vi uppmaningen inifrån, att ”förvandlas genom sinnets förnyelse” (Rom 12:2), och bli de människor vi skapats till att vara.

Omvändelsen är början på frälsningens verklighet. Vi går från och till : från mörker till ljus, från synd och död till rättfärdighet och liv, från förkastelse, ensamhet och smärta till Guds kärlek, gemenskap och läkedom, från ofrid till djupaste frid. Det är Guds godhet som för oss till omvändelse (Rom 2:4). Det är Guds nåd i hans kallelse att vi ska omvända oss för att bli frälsta. Den rymmer hela processen, från väckelsen och omvändelsen, till livet i tro och gemenskap med Gud, i helgelsen,  fram till den slutgiltiga frälsningen vid uppståndelsen, när Jesus kommer tillbaka. I allt detta verkar Gud själv i oss med sin nåd och kraft och vi får ”arbeta med ”fruktan och bävan på vår frälsning (Fil 2:12-13).

+++

På hebreiska heter motsvarande ord  שׁוּב, Sjub. Innebörden i det gammaltestamentliga begreppet omfattar dels den kultisk-rituella boten, dels det profetiska kravet på omvändelse för Guds folk från avgudadyrkan, avfällighet och synd. Profeterna förstod att problemet var otro, uppror och ovilja att höra och göra Guds vilja.

Det räckte inte med en yttre botgöring som inte gick till roten med orsakerna. De fanns och finns egentligen i människohjärtat självt och inte enbart i ett beteende, och därför krävs egentligen något genomgripande radikalt för att en verklig förvandling ska ske.

Gud säger genom Hesekiel ²⁶ Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. ²⁷ Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Och genom Jeremia , kap 31:33 : Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
skall sluta med Israels hus, säger Herren : Jag skall lägga min lag
i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. ³⁴ 

Men det var ingenting nytt egentligen utan något som Gud talat om redan i 5 Moseboken 5:29: ” Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. 

Sann omvändelse är hjärtats omvändelse, att människans inre förändras och sedan hennes beteende. Allt annat är hyckleri, att visa upp en religiös fasad och göra vissa gärningar för att framstå som rättfärdig och god i egna och andras ögon.

Den nytestamentliga  omvändelsen anknyter till hela denna gammaltestamentliga beskrivning av vad sann omvändelse innebär. Det var i form av förväntningar och hopp om vad som skulle komma när Gud skulle sluta ett nytt förbund,  grundat inte på lagen utan på tron.

Romarbrevet 3 :21 : Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, ²² en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. ²³ Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, ²⁴ och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem”.

Detta är själva stötestenen för människans högmod och självförbättringsprojekt. Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar, genom egen rättfärdighet.  Genom lagen ges insikt om synd. (Rom 3:21). Det faller egentligen utanför ämnet så jag återkommer till det i andra sammanhang.

Johannes Döparen stod i raden av gammaltestamentliga profeter när han predikade och sade : ”Omvänd er, ty himmelriket är nära” (Matt 3:2) . Det hade inte funnits en profetröst på 400 år innan Johannes trädde upp för att bereda vägen för Messias genom sin förkunnelse om omvändelse. Himmelriket eller Guds rike skulle komma med Kungen själv, som han var kallad att vittna om. Lukas och Markus beskriver hur Johannes förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse.

Jesus predikade också omvändelse och tillade: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro på evangelium”. (Mark 1:15).

Jesu liknelse i Luk 15:11-32 beskriver konkret vad det handlar om. Sonen gick bort från sin fader, efter att ha begärt sin del av egendomen, och uppehöll sig sedan i främmande land. När han slösat bort allt han hade och levde i misär, kom han till besinning, eller som det står på grekiska: han kom till sig själv.

Det beskriver hela vårt livs rörelse: vi har alla gått vår egen väg, bort från vår himmelske Fader och slösat bort det han gett oss i främmande land, och när vi inser vår fattigdom och hur meningslöst livet är utan honom, vänder vi tillbaka till hemmet, till Gud. Och den gode Fadern ställer till med fest och upprättar oss som sina barn och ger oss allt av sitt goda.

Apostlagärningarna är en speciell bok i Nya Testamentet, som aldrig upphör att fascinera.  Den ger oss en unik inblick i församlingens första tid. och kunskap om hur förståelsen av Skriften (GT), förkunnelsen, livet, läran, gemenskapen, gudstjänsten, diakonin, ledarskapet och missonen utvecklades under församlingens första tid, liksom relationen till det judiska arvet. Det är en spännande läsning som rymmer så  mycket och är skrivet på särskilt god grekiska. Läkaren Lukas, den ende icke-juden,  skrev både evangeliet som bär hans namn och Apostlagärningarna. Han var själv med på Paulus andra missionsresa och skriver i första person från 16:10.

Det är en så rik bok som innehåller tio teologiskt viktiga tal, 3 av Petrus, 6 av Paulus och ett  av den förste martyren Stefanos. Den berättar också om alla de mirakler som apostlarna gjorde i Andens kraft och hur förkunnelsen om Jesus förvandlade människor liv. Det är också en detaljerad reseskildring, särskilt av Paulus missionsresor från kap 13. Jag återkommer till fler detaljer i senare delar.

Den apostoliska undervisningen och förkunnelsen är det som kom att förbli kärnan i det budskap som en gång för alla gavs till oss kristna i alla tider. Grunden för deras undervisning var: Jesus är den utlovade Messias och han är uppstånden från de döda. Det är det ursprungliga kerygmat, budskapet, som man fördjupar sin förståelse av i ljuset av de gammaltestamentliga skrifterna. På samma sätt som Gud gav sitt Ord till profeterna för att de skulle förmedla det vidare till folket, hade Jesus förmedlat ordet från Gud och om Gud på ett unikt sätt till sina apostlar att förvalta och föra vidare. Han själv var Ordet, som var Gud, och kom från Gud. De vet från början att det inte är deras eget ord utan Herrens Ord.

Den formuleringen förekommer ofta och vi ser en återklang av detta i Paulus tidigaste brev till Tessaloniki 2:13-14: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.    Det förekommer också på många ställen här i Apostlagärningarna.

Denna förståelse av vem Jesus var fördjupades ytterligare under Andens ledning. Missionsarbetet bland hedningarna och det intensiva arbetet med grundandet av församlingar ställde många frågor på sin spets vad gäller relationen till Lagen och det judiska arvet i stort. Apostlagärningarna kan verkligen också kallas berättelsen om den Helige Andes gärningar genom apostlarna. Det är så konkret i varje situation, hur de leds av Anden att fatta rätta beslut, åka hit eller dit, göra kraftgärningar och mirakel, förkunna och undervisa och förstå hur Herren vill utforma sin församling.

Allt detta är avgörande för den fortsatta utvecklingen och fastställandet av kanon, de böcker som skulle komma att ingå i kyrkans sanktionerade samling av skrift gällande som Guds ord. Det blir lätt att förstå att de fyra evangelierna och övriga brev fick en stor och avgörande plats i Nya Testamentet, liksom Uppenbarelseboken. De bar alla apostlarnas signum och äkthetsstämpel: de hade sett och hört Jesus. Paulus i sin tur mötte den Uppståndne i en totalt livsförvandlande omvändelse och fick sin speciella kallelse, att predika för hedningarna och grunda församlingar samt utforma teologin för kyrkan i stort.

Det är något som är givet från Gud och kan därför inte ändras. Det är inte av och från människor. De första kristna fick förmågan att urskilja vad som var Guds Ord och stämde väl överens med uppenbarelsen. Det har sedan överlämnats till alla generationers troende, som på samma sätt har löftet från Jesus att bevaras i honom själv genom att förbli hans Ord. Vi vet ju att Paulus på sin tid redan varnade de troende om att det skulle smygas in falska läror i församlingarna i kap 28: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. 30 Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. 31 Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.  

Redan tidigt märker vi detta i församlingarna, hur Paulus får gå tillrätta dels med judaiserande tendenser, dels med gnostiska idéer. Det kom att florera en mängd skrifter som man hävdade var av apostoliskt ursprung men som inte var det. Idag kan vi jämföra dessa evangelier och brev med den äkta varan och se varför de inte kom med i kanon.

Denna varning är lika aktuell nu som då.

Äkthetsstämpeln var det apostoliska vittnesbördet, som stämde med tolkningen av GT och Jesu undervisning. Förutsättningen för att Anden kunde leda dem till hela sanningen var att de förblev i Ordet. Den Helige Ande bekräftar bara Guds Ord och är den som lär oss att urskilja Guds sanning från lögn, hålla oss till det uppenbarade Ordet. Anden och Ordet går alltid hand i hand. Det är omöjligt att tänka sig det ena utan den andra. Om överbetonar Ordet på Andens bekostnad kan resultatet bli dogmatisk lagiskhet och om man istället betonar Andens verk kan det bli svärmeri utan läromässig sundhet.  Men viktigt är också den miljö i vilken församlingarna levde: daglig gemenskap, bön, tjänande, omsorg, mission. 

Allt började med att apostlarna uppfylldes av den Helige Ande enligt Jesu löfte, innan han återvände till sin himmelske Fader. Dessa hade levt med honom i över tre år och hört honom undervisa både offentligt och privat. De fick vidare del av Jesu undervisning i 40 dagar efter uppståndelsen. Jag kan tänka mig att de också lärde sig mycket om hur Jesus själv förstod det gamla förbundets skrifter.  De måste därför ha varit väl förberedda i Ordet. De kände till skrifterna och Jesus hjälpte dem att förstå allt som skrivits om honom i dem.  De behövde dock Andens kraft för att vittna om hans uppståndelse och det skedde på  Pingstdagen. Jesus hade ju lovat att de skulle få en Hjälpare av samma slag som han varit i att vägleda dem till hela sanningen, när han själv fysiskt inte skulle  vara mitt ibland dem.

Det är Petrus som håller den första predikan strax efter dennaa mäktiga andeutgjutelse. I enlighet med vad  Jesus hade sagt började apostlarna att vittna  i Jerusalem och Apg. beskriver sedan hur evangeliet i allt vidare cirklar når ut i den då kända världen, ända till Rom. Kontrasten mellan de rädda och tvivlande lärjungarna efter Jesu död och de frimodiga apostlarna efter pingsterfarenheten talar ju för sig själv. Det visar också att det är Gud som verkade i allt detta och hur totalt beroende de var av honom, liksom vi också är idag.

Allt började alltså med dessa män, som själva undervisats av Herren, fått hans Ord och som fyllts med Andens liv och kraft. I början var budskapet i muntlig form. Apostlarna började predika och undervisa i templet och i synagogorna. På samma sätt som Gud ständigt verkat genom att tala, i skapelsen, i upprätthållandet av skapelsen och i kallelsen av sina tjänare, genom profeterna, verkar han genom sitt ord också efter Jesus fullbordade verk på jorden. Det började som en proklamation, en kungörelse och Petrus anknyter direkt till de gammaltestamentliga profetiorna när han ska förklara vad som hänt för den häpna folkskaran.

Det gör även Paulus i den predikan vi har återgett i kap 13. Det första evangeliet enligt Markus kan ha nedskrivits så tidigt som på 40-talet och Paulus första brev ett decennium senare. Mellan år 45 och ca 90 hade det mesta skrivits ner och det är en mycket kort tidsrymd. Naturligtvis återstår inga original men det finns många tidiga manuskript, som är kopior av de ursprungliga. De sågs ju som Guds ord och behandlades därefter.

Den långa processen att fastställa kanon och att bevara Guds uppenbarade sanning intakt i alla kopierade manuskript måste tillskrivas Andens verk. Det sker i gemenskapen med levande Gud och under Andens ledning. Det är ett veritabelt under att den bibelöversättning vi läser idag över hela världen till 90 procent har kunnat rekonstruerats och kan sägas vara överensstämmande med originalen, de evangelier, brev och Uppenbarelseboken som skrevs eller dikterades av apostlarna. De tio procent som består i avvikelser påverkar inte den kristna lärans fundament, det handlar mest om skillnader i stavning och smärre ändringar. Mer om det i ett annat sammanhang.