Författare: Gun Jalmo Karlsson

Bibeln ger oss många värdefulla insikter om vad det innebär att vara människa i konkreta familje-och släktsammanhang, med alla svagheter, synder och svårigheter vi kan ha att brottas med.

Vi kan tänka på  Första Moseboken 32, där Jakob brottas med Gud och med sig själv. Han förändras som människa efter det närgående mötet med Herren och kan möta sin bror som han flytt ifrån och därmed göra upp med sitt förflutna, som rymde så mycket av konflikt, det egna bredägeriet, rädslan för sin brors evetuella hämnd. Läs gärna den fascinerande berättelsen om Jakob i kap 25-50! Jag återkommer till hans liv i en serie om personporträtt i Bibeln.

Det finns flera sådana exempel i Skriften, och en hel bok om behovet av livsvisdom när det gäller att tänka, tala och välja rätt, Ordspråksboken.

Här ska jag utgå från det Paulus ofta skriver om i sina brev – sinnets förnyelse.

Efes 4: 20 Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. 21 Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. 22 Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, 23 och ni förnyas nu till ande och sinne. 24 Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.

1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. 2 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Förutsättningen för att vi ska kunna förändras och bli dem Gud vill att vi ska vara, som befriade människor , är naturligtvis Kristus själv. Eftersom han dog och uppstod för att försona oss med Gud, kan vi få leva i gemenskap med Gud. Bara genom frälsningens stora och välsignade gåva – att dö från den gamla människan och uppstå till nya skapelser i Kristus (Rom 6), att födas på nytt av vatten och Ande (Joh 3) och få rätt ställning inför Gud, kan vi få ordning och frid i vår inre värld. Gud har gjort allt detta möjligt i sin obeskrivligt stora kärlek till oss, och vi får ta emot det i tro.

Men själva förvandlings-eller helgelseprocessen pågår hela livet. I detta är tankelivet viktigt. Jag har tidigare skrivit lite om känslorna https://alefochomega.com/2021/05/15/vad-gor-vi-med-vara-kanslor-inledning/.

Det är naturligtvis svårt att skilja tankar och känslor åt, det ena ger upphov till det andra och tvärtom, men ändå viktigt när det gäller att försöka få grepp om hur man ska hantera det ständiga flödet av tankar som strömmar genom oss hela tiden.

+++

Både forskning och allmän människokännedom visar att det är omöjligt att försöka trycka ner,  ignorera dem, intala sig att man inte ska tänka på just detta . Det finns några steg som kan hjälpa oss på vägen. Vi är ju i hög grad vad vi tänker, så det är viktigt att förstå oss själva och hitta utvägar ur förlamande tankemönster. Det finns naturligtvis en allvarligare form av detta som skapar ett svårt psykiskt lidande. Då krävs professionell behandling.

Men här handlar det om normalspektrat, som alla mer eller mindre känner igen sig i: vi ältar det förflutna och oroar oss för framtiden, vi hänger upp oss på småsaker, funderar över hur andra ser på oss. Vi bearbetar konstant alla intryck och katagoriserar dem (och då handlar de ofta i redan befintliga fack av färdiga omdömen, tidigare erfarenheter, traumatiska händelser osv) för att göra omvärlden begriplig för oss.

Först får vi sakligt konstatera att alla dessa tankar finns, även de obehagliga, men att det inte är ”farligt” i sig. För oss som troende är det odramatiskt- vi vet ju att vi redan är genomskådade av Gud, med kärlek, avslöjande sanning och överskylande nåd. Vi kan lyfta upp dem i ljuset, se dem för vad de är och be om hjälp att hantera dem på bästa sätt. Men vi måste också göra vår del, ta ansvar för att skydda vårt sinne från sådant som kan skapa kaos och förvirring.

Sedan kan vi uppmärksamma vilka tankar som återkommer, göra upp med skuld/skuldkänslor, skam, bitterhet, oförsonlighet osv och ersätta tankarna med andra tankar. Det är bättre att finna andra tankar att neutralisera de destruktiva med än att försöka undvika eller förneka dem. Det är vad de är, sanningen är alltid befriande och vi behöver inte dölja eller trycka ner dem inför oss själva eller Gud.

Men med lite disciplin kan vi dels överlämna dem till Jesus och stundligen påminna oss om hans ord, samtidigt som vi försöker välja att medvetet se tankarna från ett annat perspektiv, peta på de stora, ofta överdrivna och oproportionerliga bubblor som ältande tankar utgör och se att luften kan gå ur dem. Man kan skapa en distans till förlamande tankar och driva dem till sin yttersta spets för att se hur absurda de är, försöka se dem och sig själv med lite humor. Eller också kan man bara låt dem vara utan att känna något större obehag. Det är ju bara tankar som kommer och går.. Sedan kan man fylla sitt innersta med det som är gott, vackert, sant och uppbyggligt.

Ett bra sätt är att vända dem till förbön för andra som, för människor i akut och svår nöd, för helande för sig själv och andra.

Att stilla sig, fästa uppmärksamheten vid några bibelord, överlåta sig i bön till Gud är ett sätt att leva. Det måste göras ofta och innerligt.

Den pågående dialogen med oss själva för att få rätsida på vår inre värld,. utspelas inför Gud och är därför en slags bön eller endlig reflektion där vi lär oss, växer och förhoppningsvis blir lite klokare och mer fridfulla i sinnet.

Paulus får sista ordet:

Fil 4 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4)

Del II

Hur kan vi få ro och ordning i vår inre värld? Det finns ett stort utbud av meditationstekniker, självhjälpsböcker osv för att man i den stressiga och splittrade tid vi lever i ska försöka finna harmoni. Men vi har urgamla källor att ösa ur med kunskap om Gud och hur vi som hans skapade varelser kan finna vila  hos honom, som aldrig förändras och som är den ende som verkligen kan ge oss det vi längtar efter och behöver. Ingen annat och ingenting annat kan fylla den plats i oss som är reserverad för Gud själv. Vi behöver något större än oss själva att ta vår tillflykt till och får söka den evige Faderns famn och stilla våra oroliga själar där. Det är i honom allt jordiskt gott faderskap har sitt ursprung och sin förebild.

Människor har under årtusendenas lopp lärt känna honom genom hans gärningar mitt ibland människor som kämpat i ofred, under förtryck och lidanden. Så det är verkligen beprövad erfarenhet som talar genom dem. Redan i Domarboken blir Gideon så överväldigad av Herrens ingripande i sin konkreta situation att han bygger ett altare som han kallade ”Herren är frid” , שָׁל֑וֹם יְהוָ֖ה., Jahve shalom. (Dom 6)

Gud har alltid varit närvarande hos sitt folk för att skapa oaser i en svår värld av frid , hopp och ordning, och även gripit in för att rädda sitt folk   .

I Femte Moseboken vittnade Moses om Guds trofasthet:  En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar.

Psalmisterna återkommer ofta till detta tema:

Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.

3 Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.

+++

Jesus förkroppsligade hela Guds kärlek och omsorg i sitt liv på jorden. Han förmedlade sin Faders eviga erbjudande om räddning och frid hos sig.

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat. Då skall ni finna vila för era själar. Ty mitt ok är milt , och min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

När vi hörsammar Jesu inbjudan och kommer till honom, lovar han att ge oss vila. Verbet heter ἀναπαύσω ὑμᾶς, anapáuso humas,  på grekiska . Jesus ger oss en gudomlig paus. För att förstå detta underbara grekiska verb kan man betona den aktiva betydelsen och säga att Jesus lugnar ner oss,  gör oss rofyllda, försätter oss i viloläge när vi kommer till honom.

Det är en livsstil att inte bara komma till honom, utan förbli hos honom. Då skall vi finna vila för våra själar. Vila är ett viktigt begrepp i Bibeln och förknippas ofta med tro, förtröstan och villighet att höra vad Gud säger. 

Men han säger något mer. Vi ska ta på hans ok och lära av honom. Vi får lägga ner de tunga bördorna vi bär på själva och ta på hans ok som är milt, och hans börda som är lätt. Det är Jesus själv som bär när vi följer honom, det är han som har burit de tyngsta bördorna på korset: vår synd och skuld, vår smärta och ensamhet. 

Det innebär också att ha tålamod med sig själv och andra, vara mild och ödmjuk av hjärtat. Den stolta och självcentrerade människan är krävande och hård, men den som känner sin egen svaghet och beroende av Gud  är ödmjuk utan att vara självutplånande, eftersom hon vet sig vara älskad av Gud.

Vad betyder det?  För det första var oket dels ett praktiskt redskap som underlättade arbetet på olika sätt genom att fördela tyngden, dels användes det bildligt om olika företeelser. Att ta på sig någons ok betyder att bli någons tjänare och följa denne, särskilt hans undervisning. Jesus anknyter här till visdomslitteraturen och tanken finns också hos t ex Jeremia: ”Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” (6:16).

Jesus gick ju till rätta med fariseerna och de skriftlärde för att de band ihop tunga bördor och lade dem på människornas axlar men själva inte ville röra ett finger för att lätta på dem. De talade men handlade inte. Matt 23:1-4). Men Jesus är vår Herre och vår förebild. Hans ord och gärningar var ett.

Att vara bunden till Jesus är paradoxalt nog att vara fri,  fri från att själv vara i centrum, fri från band och bojor till fåfänga begär och andras kontroll. Mer om vad frihet är i biblisk mening finns att läsa i andra inlägg.

Det är Jesus själv som är vår frid, vår vila, vår trygghet och styrka. Om vi lär oss att förbli i honom, bär han oss i sin frid och kraft. Det är ingenting vi kan åstadkomma själva genom ansträngning, men genom tro och överlåtelse. Vi får ständigt ta emot från honom, som är vårt liv.

+++

I flödet av sinnesförnimmeser, intryck och händelser som hela tiden strömmar över oss är förmågan att koncentrera oss. Vi kan välja vad vi fäster vår uppmärksamhet vid och hur mycket tid vi ägnar åt olika aktiviteter, även om det är en ständig  kamp att välja rätt. För att kunna göra det måste det finnas en värdeskala där det högsta goda prioriteras, och utifrån detta, låta det andra få sin plats. Vad är det högsta goda? De flesta människor håller nog med om att det är relationer och att ha en meningsfull upgift i livet. Strävan efter ytliga nöjen och världslig framgång är vid livets slut bara tomhet.

En viktig relation är till Gud själv, både här i tiden och inte minst i evigheten. Vilka är vi när vi till sist ska stå inför hans ansikte på den yttersta dagen? Har vi tagit vara på nådens möjligheter att lära känna honom och vad han gjort för oss, vilka vi är i hans avslöjande ljus?

Om vi lägger  lite tid om dagen på att stilla oss, reflektera, be och läsa Bibeln och god uppbyggelselitteratur i den rika skatt som vi har, men timmar på sociala medier och annan typ av mer ytlig kommunikation, så blir ju resultatet därefter. Vi blir på visst sätt vad vi tänker och ägnar oss åt,  det formar vår personlighet i det långa loppet. Det är även svårt om vi saknar en disciplinerad rutin att avsätta tid varje dag inför Gud.

Det är en urgammal vishetsregel i judisk-kristen tradition att tänka på hans ord, låta det uppfylla oss, tala till oss.  Meditation är inte att försöka tömma sig själv på tankar, göra sinnet blankt, vilket är omöjligt, meningslöst och onyttigt.

Vår tro är grundad i en mångtusenårig övertygelse och erfarenhet av att det är möjligt att leva i en relation med vår Skapare och Herre. Gud är personlig med var och en av oss, samtidigt som han är sitt folks Gud till vilket han givit sina eviga ord.

Kan man öva upp sin förmåga att bli mer medvetet uppmärksam och på visst sätt få lite kontroll över sitt tankeliv? Ja, som med allt annat blir man bättre på det man medvetet övar sig på, särskilt om man vet att det leder till det högsta goda.

Om vi väljer Gud först så kommer allt annat att få sin rätta plats. Jesus hjälper oss med livsprioriteringarna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska allt det andra tillfalla er”.  Det är ett tema genom Skriften, att sätta Gud främst, vilja höra och söka hans närvaro medvetet.

Principen att ge först och sedan få gäller även det temporala. Om vi ger av vår tid, alltså oss själva, till Gud (och andra ) får vi mer kvalitativ tid än den tid som ödslas bort kvantitativt på oss själva. I det moraliska universum som Gud skapat för oss att leva i gäller vissa andliga lagar, – att söka Gud först, att leva överlåtet till honom,  ger liv och frid. Den som söker sig själv, finner bara sig själv och det är minst sagt begränsande. Den som begär för sig själv slutar ofta i sin egocentrerade snålhet och bitterhet. Men den som  söker Herren finner honom, enligt Jesu löfte i Matt 7:

Av alla urgamla symbolmättade metaforer, och kan man nästan säga, arketypiska figurer, är ormen i paradiset bland de mest välkända. Det betecknar något/någon som inte borde vara där och som utgör en potentiell fara, ett hot. Själva det fysiska kräldjuret, ormen, skrämmer och dödar människor.

Vad gäller den märkliga gestalten i 1 Mos 3, bär han på ett gift som är ännu värre, lögnen som inte dödar fysiskt, men andligt. Samtidigt har ormen metaforiskt en dubbelnatur med den kluvna tungan. I vissa religioner och kulter tillber man den och menar att den bringar kunskap. Det visar på den urgamla konflikten som skär genom mänskligheten: Antingen tillber man Gud Skaparen själv eller något som tillhör den skapade världen, vare sig det gäller en avgud, himlakroppar, människor som upphöjs till gudomlig status, djur, föremål , ideologier, osv.

Det första och viktigaste man kan säga är just att ormen är skapad, och att han var ”listigare än alla markens djur som Heren Gud hade gjort”, עָרוּם (ʿarum). Det hebreiska ordet betyder klok, smart, men i sin negativa konnotation betyder det uträknande, förslagen, att ha en baktanke med sin kunskap. Ormen var onekligen listig som kunde få de första människorna på fall med sin idé om att fjärma dem från sin Skapare genom att ifrågasätta vad Gud sagt, så tvivel, vädja till sinnena, och väcka intresse för en totalt motsatt världsbild. Vem denne orm egentligen var framgår särskilt av Uppenbarelseboken 12:9 och 20:22. Det sker ett gradvis klargörande av vem denne bedragare och motståndare till Gu  är genom Bibeln, och i NT blir det mer tydligt.

Det är visserligen så att det hebreiska substantivet för orm är הַנָּחָשׁ֙, nachash, men själva rotordet nchs som verb, har med divination att göra, att spå. Adjektivet i sin tur betyder lysande, skinande. Detta ord visar på rikedomen i hebreiskan, men också på de olika betydelselager som finns i bibeltexterna. De kan betyda flera saker eftersom de återger en mångdimensionell och komplicerad verklighet på olika plan.

Det sägs ju inte explicit att det är någon slags övernaturlig varelse, men med dåtidens referensramar förstod man att det rörde sig om något mer än en fysisk orm, att det var en varelse med någon slags insikt om andliga realiteter och med en ond intelligens eftesom att den ifrågasatte Guds auktoritet och ord.

I Bibeln finns inga teoretiska förklaringar till ondskans ursprung (det förblir ett mysterium) , men Gud visar i sitt Ord på det ondas natur och hur han besegrar den. I de påståenden som tillskrivs ormen,  ser man anspråk som är oerhört arroganta och visar på hur frestelsens och lögnens mekanismer fungerar. Hur kan ormen förneka och utmana vad Skaparen sagt och erbjuda en alternativ verklighet byggd på sina lögner?

Det kan synas märkligt att han vet vad Gud sagt till människorna, och hur kan han ifrågasätta det? Vad har han att göra i Edens lustgård, symbolen för Guds närvaro på jorden? Han hade naturligtvis Guds tillåtelse att befinna sig där, och hur han kom dit är en fråga jag återkommer till.

Det skapar hur som helst en klyfta mellan människorna och Gud, när de bejakar lögnen framför sanningen. Ormen själv har ju redan gjort sitt val, att förneka Guds auktoritet och ljuga ihop alternativa lösningar, alternativ gudsbild och människosyn. Lögnen förvanskar och gör om det Gud sagt. Därmed skapas en splittrad andlig världsbild.

Om man renodlar det hela och bortser från metaforiskt språk, är det två diametralt olika anspråk, viljor som kommer till uttryck. Det förutsätter medvetande, intelligens, och en förmåga att välja. Ytterst handlar det om hur man förhåller sig till Guds ord, och att hålla det han sagt för sant och giltigt. Punkt.

Gud är ju självklart unik som oskapad,  evig Ande, med liv, vishet och kraft i sig själv att kunna skapa allt som finns, i den andliga världen och den fysiska. Ormen är skapad, och kan bara förvränga och förstöra det som redan finns, det Gud sagt och gjort. Människorna , som skapades till likhet med Gud, står därmed högre i rang än de himmelska väsendena , som skapades för att tjäna. Tragiken ligger då i att hon förlorade denna sin höga ställning och kom under det ormen påstod av verklighetsförvanskning.

Bibeln säger ingenting om ondskans ursprung ur ett teoretiskt perspektiv. Den skildrar hur olika ”personer” i det bibliska dramat agerar och vad som är deras motivation. Men det är uppenbart att det inte är ett opersonligt ont i någon abstrakt mening, eller bara om själva avsaknaden av det goda, utan om en intelligent ondska hos någon som är en fiende till både Gud och människa. Jesus själv kallar denne för lögnare, själva upphovet till all lögn, tjuv och mördare, som frestar, bedrar, ljuger, förstör den mänskliga värdigheten genom att på olika sätt locka till överträdelse av Guds goda lagar för bevarandet av det goda livet. Denne  förstör, splittrar, anklagar, dödar.

En av de bästa illustrationerna till vad som hände i början är liknelsen om den den fyrahanda sädesåkern, där fienden beskrivs som den som stjäl ordet om riket, om Gud.  Där ges ingen förklaring till att det finns en ovän, en fiende som olovligen planterar sin onda säd, stjäl den goda säden.

I Matt evang 13 talas det om den onde, en fiende och om djävulen. Med Jesu egna ord:  Han svarade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar. 

40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. 41 Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt 42 och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. 43 Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike. Hör, du som har öron!

I Mark 4:13-15 :Såningsmannen sår ordet. 15 De vid vägen är de hos vilka ordet sås, men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem.

hos Lukas om djävulen, 11 Här är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan så att de inte kan tro och bli frälsta.

De två sädesslagen måste finnas, alltså  det synliga resultatet av hur människor har valt, hur de svarat på Guds ord, hans nådeserbjudande genom evangelium, och de kommer att stå sida vid sida tills det är dags för skördetid.

+++

Det finns säkert en avsikt från Guds sida att vi inte ska spekulera om dessa förborgade ting. Vi får veta tillräckligt i de bibliska texterna för att kunna urskilja hans metoder och stå emot dem, och att ta emot frälsningens gåva och stå emot vår fiende.

Efes 6: 10 Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. 11 Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. 13 Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. 14 Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar 15 och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. 18 Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga. 

+++

När ormen bedrog människorna tog en plan sin början som gick ut på att vända människans tro och tillbedjan från Gud själv . En konsekvens av detta var att hon blev utlämnad till skapelsen själv. Det typiska för många kulturer och religioner har varit tillbedjan  av solen, och även månen. En hel mytologi utvecklades så att vissa människor fick en nästan halvgudomlig status, åtminstonen som medlare mellan gudar och människor. Man har tillbett livskraften, den naturliga fruktbarheten, lokala gudar för beskydd och framgång. Man har sökt det övernaturliga genom det naturliga som är korrumperat av synd, makt och bedrägerier. Då hamnar man helt fel.

Som sagts många gånger så ger Bibelns böcker inte teoretiska förklaringar till varför världen ser ut som den gör med all ondska och allt  lidande. Vi ser däremot hur Gud agerar i den värld som störtades i kaos när hans auktoritet och ordningar förkastades. Han igångsätter omedelbart sitt stora räddningsprojekt som också genomförs i historien. Detta tolkades med rätta teologiskt som frälsningshistoria av det folk som bevittnat hans handlande.

Gud skapade oss med fri vilja, något vi aldrig skulle vilja vara utan, men då kan inte heller Gud ta tillbaka den när vi väljer att göra det som är dåligt, skadligt, ont. Dessa handlingar får däremot konsekvenser för oss själva och andra. Det ser vi så tydliga exempel på i texterna. I berättelsen om Kain smög avund, onda tankar och lögn in i hans tankevärld, och han agerade ut denna onda vilja och mördade sin oskyldige bror. I ett tidigare inlägg om detta såg vi hur Gud försökte tala Kain till rätta men han vägrade lyssna. Detta multipliceras sedan vidare i hans egen släkt. En av dem hette Lemek och han sade så här:

”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur,

Lyssna till mina ord: Jag dödar en man för ett sår

och en ung man för ett blåmärke.

24 Om Kain blir hämnad sju gånger,  blir Lemek det sjuttiosju gånger.” (1 Mos 4).

Genom historien har de onda spiralerna av våld, hämnd och oförsonlighet fortsatt in i våra dagar och tar aldrig slut.

Men Gud verkade genom den andra släktgrenen: Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Set. Hon sade: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.26 Också Set fick en son och han gav honom namnet Enos. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn”.

Det var i denna gudfruktiga släkt som Jesus själv hade sina förfäder , enligt Lukas 3:23-38. Mer om detta i andra inlägg.

Gud gav oss samvetsfunktioner, och så småningom lagar och regler för mellanmänskliga förehavanden, hur man ska bete sig mot varandra i familj och samhällen, men man bryter ständigt mot dem. Frestelserna är många, egoismen är djupt rotad och även om viljan att göra det goda finns, så gör vi det inte alltid, som Paulus skrev i Romarbrevet 6:  Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 

Vad gäller det moraliska onda som människor gör mot varandra skrivs det  på vars och ens skuldkonto. Vi har alltid ett personligt ansvar, även om det samtidigt finns psykologiska  förklaringar till det, något som Gud förstår. Ett barn som växer upp utan kärlek och vägledning för sitt beteende får det självklart svårare i livet än ett barn som fått med sig goda värderingar och exempel.

Vad Gud vill vet vi:   vi ska älska honom och varandra, göra gott, leva rätt och sant, och för att kunna göra detta är vi beroende av Gud. Varje människa kan lyssna in sitt samvete, förstå av skapelsens storhet att det finns en Skapare, älska sanningen och vilja söka Gud. Hans nåd verkar för att var och en ska finna honom, finna frälsningen i och genom Jesus.

Det var Jesus själv som betalade priset för våra synder, så att vårt skuldkonto kunde utplånas. Det är en ofattbart stor nåd!

Kolosserbrevet 2 : Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser 14 och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. 15 Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.

+++

Vi får inte veta så mycket om den onda intelligensen bakom lögnerna som bedrog människan, men vi ser i den bibliska historien, och i mänsklighetens historia i stort, spåren av dennes verksamhet: religioner och tankesystem som hävdar att överträdelsen av Guds ord inte får några följder, utan att människan själv (och oberoende av Gud)  kan bli som gud och veta vad som är gott och ont, och inte behöver dö (och dömas). I vår högteknoligiska tid håller denna hädiska tanke på att anta proportioner som är så arroganta och högmodiga att man häpnar. Man tror sig kunna undgå den fysiska döden och ” få evigt liv” genom att i framtiden ladda upp sitt medvetande i superdatorer  med hjälp av AGI. Det talas om Homo Deus, ”den gudomliga människan”, som menar att hon bli en gud med odödlighet och superkunskap.

Ormens lögner har snart verkligen nått så långt det går tack vare tekniken och de tankesystem som förnekar Gud Skaparen. Gudsupproret  kommer att manifesteras på ett sätt som börjar skönjas nu. Mer om det längre fram.

Vidare ser vi de förfärliga konskevenserna av gudsupproret: avund, mord, död, konflikt, egoistiskt beteende som skadar andra på många olika sätt, lögn, samvetslöshet, omoral, övergrepp, förtryck …. osv osv. Gud själv är den ende som kan besegra denne onda makt och har gjort det genom sin Son Jesus Kristus när han dog på korset och uppstod, men denne är fortsatt verksam i världen genom  gudlösa och antikristliga ideologier och religioner. Vid Jesu återkomst till jorden kommer han synligt och slutgiltigt att besegras.

Ofta beskylls Gud för detta, vilket är ett stort misstag. Det är människor själva som, totalt emot Guds vilja gör varandra illa: diktatorer som förtrycker sina folk, samvetslösa individer som utnyttjar barn, mördar, våldtar, begår terrorbrott osv osv. Människans natur är tyvärr fördärvad av syndens gift i olika grad, men Gud söker ständigt motverka detta genom sin Andes verkan i denna sjuka värld, genom lagar och bud för att skydda livet, genom sitt Ord, genom sin församling .

Det s k naturliga onda som sker genom naturkatastrofer har delvis vetenskapliga förklaringar men är ibland också skapade av människan själv. Jorden har alltid varit en omväxlande och osäker planet i kosmos, olika katastrofer har avlöst varandra rent geologiskt. Det uppstår hungersnöd p g a torka, förstörelse p g a översvämningar osv. Det är helt enkelt villkoren för livet på jorden. Vi lever ännu inte i Guds fullkomliga paradis på jorden där allt är under kontroll, i ordning, i frid, i harmoni utan varken ondska eller lidande.

Olyckor och sjukdomar kan drabba alla, oavsett om man är troende eller inte. Vi har som kristna ingen garanti att slippa undan allt som drabbar människor i allmänhet, men vi får naturligtvis be om beskydd, helande och hjälp i alla situationer. Många av oss kan vittna om konkreta bönesvar.

+

Gud skapade allt som finns med en precision och vishet som övergår vårt förstånd. Hur och när är egentligen inte de viktigaste frågorna, utan att han gjorde det och fortsätter uppehålla och vårda sig om sin skapelse. Istället handlar det om vem Gud är och vad han vill med, som hans representanter på jorden. Han är livets Gud och genom oss människor blir detta liv begripligt på alla nivåer, hur vi nu ska definiera liv. Vi kan kartlägga och till viss del förstå livet från molekyl till galax rent biologiskt och fysiskt, men det liv som Gud har och är,  är  en totalt annorlunda verklighet. Det livet, det eviga livet som är Ande, är ingenting vi föds med utan får ta emot som en gåva.

Som deras Skapare tillhör alla människor naturligtvis honom i en bemärkelse, men har inte rent automatiskt en medveten relation till honom utan  måste aktivt få höra evangelium om hur man genom omvändelse, tro och dop får födas in i hans familj, bli hans barn. Genom Jesus Kristus får vi ta emot räddningen från synd och död.

Idag är frälsningens dag för var och en som åkallar Jesu namn, tror och tar emot honom som Herre i sitt liv.

+++

Frestelsens mekaninsmer.

Frestelser och prövningar är inte samma sak. Vi frestas alltid ytterst av vår andlige fiende att göra det som är emot Guds vilja, och av vår egen svaga mänskliga natur,  men prövas av Gud för att lära känna både oss själva och honom.

Det är lätt att blanda ihop dessa, vilket kan orsaka problem. Ordet på grekiska är πειραζο,(peirazo) vilken kan betyda flera saker, dels en objektiv utvärdering om hur något är, dels lockelse till överträdelse av Guds goda vilja för oss. Det sägs i Bibeln att Gud prövar sitt folks hjärtan, om de håller sig till honom och inte överger hans väg. Prov och tester är nödvändiga för vår utveckling och mognad på livets alla områden. Att inte ge efter för frestelser gör oss också starka och mer fria som människor. 

Men Gud kan aldrig fresta någon, med Jakobs ord i sitt brev :

Kap 1 12 Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom. 13 Ingen som frestas skall säga: ”Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. 14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. 15 När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. 16 Bedra inte er själva, mina älskade bröder. (Det brevet återkommer jag till).

Frestelse i ordets negativa mening , att på olika sätt locka någon bort från Guds väg står satan för, och han samarbetar i detta med vad NT kallar ”köttet”, vår gamla människa, som gör sig påmind också efter att vi blivit nya skapelser i Kristus. I oss själva finns mycket som är emot Guds vilja, så var gränsen går mellan köttet, den psykologiska konstitutionen, arv och miljö och  andemakter går inte att säga generellt. Det måste prövas i alla enskilda fall. Vi kan inte s a s skylla allt på vår andlige fiende, samtidigt som det kan vara ett reellt problem för människor som varit inblandade i ockultism t ex.

Det är en kamp mellan köttet och Anden i våra liv, hur vi lever, vad vi väljer osv. Frestelserna vill få oss att överträda Guds bud, som alltid är för vårt bästa. Det finns många beprövade knep från vår fiendes sida som jag återkommer till. Det börjar ju ofta med en tanke, ett begär till något som kan leda vidare till ett felaktigt beteende. Därför är det viktigt att försöka lära sig att analysera varifrån detta kom, och vart det leder innan det sker.

Jag ska som sagt vad fundera över vad en frestelse är, dess avsikt, hur den fungerar och hur man står emot den. Då måste både själva ursprungsberättelsen om den första frestelsen i Eden belysas, liksom hur Jesus frestades av djävulen i öknen, och vissa andra texter ur NT.

Först lite mer allmänt om våra mänskliga behov och begär.

+++

Det är Gud själv som skapade oss med alla våra behov och begär som han vill ska fyllas och levas ut inom vissa sunda och måttfulla ramar. Han skapade mat och dryck för både näring och glädjefull samvaro, sexdriften för familjebildning och njutning i ett äktenskap,  längtan efter skönhet, skapande, lek, utforskande, kunskapstörst osv. Det fienden gör är att förvanska de goda begären, överdriva deras betydelse och även pervertera dem så att de skadar den enskilde och andra. För mycket av livets goda kan orsaka sjukdom och problem, oordnat sex kan leda till omoral om den står i centrum för livet, och även bli tvångsmässig i värsta fall, , uppehållande vid det materiella, vid förströelse och nöjen kan stänga av en andlig fördjupning

Det är bara fienden som försöker framställa Gud som att han tynger ner oss med befallningar och vill hindra oss från att leva ett gott liv. Men så är det ju inte! Det är han som skänker oss allt gott för att njuta av det med tacksamhet, ödmjukhet och måttlighet, och alltid med hans ära som vårt högsta mål. Sedan är det en annan sak att så många människor aldrig får möjligheterna att göra det av olika anledningar.

+++

Den ursprungliga frestelsen till otro vi läser om i Gen 3:1- 7 kan beskrivas i några korta satser. Den ger en bra utgångspunkt för att förstå vad som händer med oss som människor i förhållande till det vi hör från Gud.

1) ifrågasättande av det Gud sagt, varmed fröet till tvivel sås.

2) när det väl är gjort påverkas Evas verklighetsuppfattning, hon lägger till ett förbud som inte Gud gett i detta fall. Det kan ha en psykologisk förklaring i misstänksamheten som väckts när själva tvivlet såtts, att Gud är missunsam och inte vill deras bästa, att han undanhåller något. Hon lägger till att ”de inte får röra vid trädet”.

3) total förnekelse av Guds budskap, vilket tas emot eftersom det tillfredsställer hennes sinnen (begär) och längtan efter kunskap som hon nu tror Gud undanhåller henne.

Jag återkommer till hur berättelsen om Adam och Eva kan lära oss  om deras respektive misslyckande gentemot Skaparens vilja,  vilket kan hjälpa oss att förstå oss själva och relationen mellan man och kvinna idag.

+++

Här ska jag nu säga något om skildringen av hur vår Herre Jesus frestades i öknen.

Vi ser samma mönster upprepas från de första människornas möte med lögnaren, hur satan ifrågasatte det Gud sagt. Jag återkommer till detta i detalj i nästa inlägg.

Luk 3 När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Medan han bad, öppnades himlen 22 och den helige Ande sänkte sig över honom i fysisk gestalt som en duva. Och från himlen kom en röst: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.”

Tack vare att Jesus uthärdade och övervann alla prövningar, frestelser och hela den ondes samlade attack mot honon, kan han hjälpa oss igenom allt. Han vet vad det är att vara människa, även om han som den ende helige och syndria människan som någonsin levt på jorden led mer än vi kan förstå.

Förnuftet är en stor gåva från vår Skapare som vi får utveckla hela livet  genom kunskapsinhämtning, reflektion, kommunikation med andra, och genom att lära oss tänka väl. Hur gör man det? Genom att ta reda på så mycket fakta som möjligt, väga både för och emot och försöka komma fram till en rimlig slutsats som inte är självmotsägande eller innehåller alltför många fel.

Det finns vissa regler för ett gott tänkande som har med logik att göra, något som den store filosofen Aristoteles definierade redan på 300-talet. Det handlar enkelt uttryckt om att samla så mycket saklig information som möjligt, strukterera och systematisera denna, och sedan dra rimliga och förnuftiga slutsatser.

Detta gäller för all slags vetenskap, tänkande och interagerande människor emellan, men vi kan använda dessa regler för att bedöma trovärdigheten i religiösa lärosystem av olika slag.

Att vi kan tänka förnuftigt beror på att världen är förnuftigt inrättad, skapad av en superintelligent Gud . Därför kan vi veta något om den fysiska verkligheten, vår omvärld, och vara överens om detta. Det räcker naturligtvis inte för att förstå hela verkligheten, som är så mycket större och rikare än ”bara” den materiella världen. Det är här tron kommer in som ett komplement till vad vi vet genom vår kunskap om naturen. De vetenskapliga upptäckterna har gjort världen så mycket större och mer fantastisk, även om mycket återstår att utforska (om det någonsin går att förstå allt är nog inte möjligt).  Men den kunskap om Gud som tron förmedlar ger oss det största  perspektivet på vår identitet som människor och vårt liv på jorden.  Den vilar på den stabilaste urgrunden, nämligen vad Skaparen själv sagt och gjort. Livet består ju inte bara av kvantmekaniska processer, fysik, biologi utan av alla rika uttryck för skapande, kultur, psykologiska mekanismer, och inte minst- andligt liv. Utan det senare skulle människan vara fattig.

Förnuft och tro kan gå hand i hand, kunskap och biblisk visdom, kan gå hand i hand och ge oss den större bilden av verkligheten.

+++

Människans historia består b la i de olika religiösa uttryck som vi möter i alla tider och kulturer. Vi har alltid undrat över vårt ursprung , om det finns någon mening med allt, när vi betraktat den mäktiga stjärnhimlen och vår egen litenhet och flyktighet i kosmos . Finns det någon makt bakom det materiella som vill oss väl och som kan hjälpa oss med livets viktigaste skeden, fruktbarhet och familj, döden och en evantuell fortsättning efter döden, skuld och försoning?  Det finns både likheter och skillnader mellan de stora världsreligionerna, mellan öst och väst som återspeglar sig i olika slags tänkande och världsbilder där religioner ingår.

Det finns historiska gestalter som gjort anspråk på gudomliga uppenbarelser och som fått stora anhängarskaror. Hur förnuftiga och rimliga är deras anspråk? Vad för slags moral uppvisar de?  Leder de till personkult, dyrkande av styrka och våld, binder de människan vid lagar och regelsystem? Eller vem har verkligen kunnat ge befrielse från dödens makt,  syndens slaveri,  ondskans andemakter? Det finns bara en enda människa i historien, Guds Son , Jesus Kristus, som besegrat dessa. Han är den ende som uppstått från de döda och som har den yttersta makten över liv och död.

Det finns alltså mer eller mindre rimliga tankar om den andliga världen. Det är viktigt att fråga sig om det är förnuftigt att t ex hålla reinkarnationstanken för sann, som så många i vår tid tror på. Hur skulle en påstådd själavandring gå till när en själ efter döden tar plats i en ny kropp? Där finns väl redan en själ? Det finns av förklarliga skäl många grumliga tankesystem om  livet efter döden, eftersom ingen vet (även om spiritisktiska medier påstår det). Det är ju det stora och kanske skrämmande okända som väntar oss alla dödliga, och som vi vill ha ”kontroll” över.

I en tid som hyllar förnuftet och det rationella tänkandet, frodas samtidigt ett så stort intresse för det nyandliga idéerna om energier, kontakter med andevärlden som ska ge insikter och makt. Det är märkligt, men när människan slutar tro på Gud betyder det bara att hon tror på något annat, vad som helst som varken är förnuftigt, trovärdigt eller andligt sunt. Hon kan också fylla sitt inre tomrum efter sin Skapare och Herre, med ideologier och filosofier. Men

+++

Är det förnuftigt att tro på Gud? Eller är det en absolut motsats mellan vetenskap och förnuft å ena sidan, och tro och övertygelse å den andra? Det måste finnas  tro som är mer förnuftig än andra, under förutsättning att den är  sammanhängande och svarar på våra djupaste frågor.

Att tänka sig en  intelligent och mäktig Gud som är skaparen av kosmos i sin helhet och upphovet till livet på jorden, är t ex mer förnuftigt än tanken på ett abstrakt och opersonligt väsen som genomsyrar allt men som inte gjort sig känd och som man därför inte vet mycket om. Att han gett oss speciella förmågor i form av  tänkande och planerande, språk, uppgifter att utforska och förvalta jorden, och till relation med sig själv gör det ännu mer rimligt att vi därför kan vara hans representanter. Vi är skapade till hans avbild, till att vara honom lika. Sonen, Kristus är hans fullkomliga avbild och i Jesu liv på jorden såg vi Gud själv verka och tala. Det är en hög och underbar kallelse, och hindrar oss från att falla i många religiösa villfarelsers avgundsdike som säger att vi skulle vara gudomliga. Vi är skapade av en superintelligent, mäktig, underbar Gud som gjort det möjigt för oss att återspegla honom.

Det är vidare förnuftigt att tänka sig att denne Gud då meddelar sig med oss för att vi ska veta något om den verklighet som ligger utanför vår egen förmåga. Det har han också gjort genom sitt eget ord, som samtidigt är av Anden inspirerade människoord eftersom Gud måste använda sig  av människors språk för att kommunicera till oss och varandra. De människor som samlade vittnesbörd, berättelser, lagar, krönikor, evangelier och brev, skrev ner, troget kopierade och bevarade, var också mycket förnuftiga och kloka  i sitt arbete i tjänst för Gud.

I kristen tradition har det alltid funnits de två vägarna som Gud uppenbarat sig på, i skapelsens bok, själva naturen, och genom hans Ord, hans självuppenbarelse. Vi skulle ju ingenting veta om Guds karaktär, hans personlighet, hans kärlek och vilja att ha en gemenskap med oss, om han inte själv hade talat. Många av de vetenskapsmän som gett oss kunskap om de fysiska lagarna, universum, och livsformerna på jorden har varit troende. De såg ingen motsats mellan att tro på en intelligent Skapare som ordnat världen så att den går att utforska och utveckla, och den metodiska experiment de utförde för att upptäcka finjusteringen i kosmos, och den fantastiska sammanhängande väv av liv som jorden hyser från det lilla till det stora.

Gud, hans egen person, vara eller existens, är inte något som tillhör den materiella världen som vi är begränsade av och kan därför inte falsifieras eller verfieras med vanliga vetenskapliga metoder och tillvägagångssätt. Det ligger i själva defiitionen av begreppet GUD, att det handlar om en utomvärldslig eller totalt annan form av existens än vår. Därför kan vi bara studera de eventuella spår denne Gud lämnat i skapelsen. Vi kommer s a s inte åt Gud själv som den Han Är i sig själv, som de begränsade varelser vi är. Han tillhör naturligtvis en helt annan verklighet än vår, en absolut ”kategori” för sig själv.

Kristen tro är  unik eftersom den bevarat de synliga spåren av Guds närvaro, hans avtryck i mänsklighetens historia, det som det gamla förbundet vittnat om i en viktig del av vår Bibel, GT. Gud blev människa, närmare kunde han inte komma, och han har uppenbarat sin konkreta kärlek och frälsning för oss genom Jesus. Det är förnuftigt att tro på honom. vars ord och gärningar hänger ihop, och som ger oss tydliga svar svar på varifrån vi kommer och vart vi är på väg, vilka vi är och vilka vi kan bli genom hans nåd och kraft..

Jesus  sade: ” Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

+++

För att förstå innebörden av Herren Jesu återkomst, som kyrkan fortsatt bekänner över hela världen och hoppas på (särskilt martyrerna som lidit och lider döden för sin tro), är själva grunden det som Bibeln talar så mycket om: Guds rike. Vad betyder det? Själva ordet beskriver i den bibliska kontexten Guds goda utövande av sin makt för vårt bästa. I Jesus Kristus ser vi vem Gud verkligen är, riket blir synligt i hans ord och gärningar. Han utförde mirakler och kraftgärningar för att befria bundna och plågade människor, botade de sjuka, drev ut demoner och undervisade om Guds rike, på grekiska, Βασιλεία τοῦ Θεοῦ, basileia tou Theou.

Guds rike är radikalt annorlunda. Makten utövas med sanning, kärlek och  rättfärdighet.  Därför måste Guds Son lida och dö, i en värld där  makten utövas med brutalt våld . Allt handlar ytterst om vem som har makten och hur den utövas, på gott och ont. Tack vare Jesu seger på korset och genom uppståndelsen som ger hopp om att skapelsen ska befrias, är det Gud själv som har sista ordet i mänsklighetens långa och tragiska historia. Syndens, dödens och ondskans makt är besegrade. Vi får leva i hoppets väntan på Guds rikes synliga fullbordan och fullkomning  vid Herrens återkomst.

När Jesus förhördes av Pontius Pilatus, guvernör i Judéen ,  med makt att besluta om korsfästelsen,  sade han:

Joh 18: Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla in Jesus och frågade: ”Så du är judarnas kung?” 34 Jesus svarade: ”Säger du det av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” 35 Pilatus svarade: ”Jag är väl inte jude? Ditt folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” 37 Pilatus sade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” 

+++

Den avgörande segern över mörkrets makter skedde på korset och i uppståndelsen, nu väntar vi ”bara” på att Jesus ska komma tillbaka och regera som den Kung han är över alla folk. Tiden mellan himmelsfärden och idag har varit präglad av en oerhörd framgång för Guds rike: evangeliet har blivit predikat  för många folk, Bibeln finns översatt till ca 750 språk, kristen tro och kultur har präglat västerlandet och misionen har burit rik frukt i församlingar och samhällen, med sjukvård, undervisning, goda värderingar om varje människas unika värde som skapad och älskad av Gud. Uppdraget är inte fullbordat än, och det har ofta skett under svåra förhållanden, lidande och martyrskap. Det är inte bara problem från motståndare som vill hindra Guds Ord från att spridas, utan också med villoläror, splittring och avfall inom kyrkan.  Men Gud genomför sin räddningsplan trots allt och genom allt.

Världens härskare som oftast var tyranner (precis som idag), eftersträvade att utöka sitt territorium genom krig och erövringar. Det har funnits många mäktiga riken på jorden, och gör det än idag, och de styrs ofta av enväldiga diktatorer som regerar genom repression, skräck, kontroll, lögnpropaganda osv. Ideologierna bakom kan vara av olika slag,  rent antkristliga som kommunistiska diktaturer, eller fundamentalistiska religiösa  nationer med religioner som dominerar och förtrycker andra trosutövare.

Profeten  Daniel fick se dessa stora världsriken från Guds perspektiv, och då i enorma djurgestalter som avslöjar dess innersta onda natur (kap 7) , till skillnad mot kung Nebukadnessars dröm om en jättelik staty som symboliserade världsrikena (kap 2,)  vilken bara Daniel kunde beskriva och tolka med Guds hjälp i motsats till Babylons magiker.

De hade sin bestämda tid, liksom senare imperier haft sin tid, men till slut fallit. Vi skulle ofta önska att diktatorernas makt kunde brytas och ersättas av demokratiska och fria styrelseskick på många platser. I vår tid går det tyvärr i fel riktning. Men Gud har ändå full kontroll över vad som sker, och vår uppgift är att hålla ut i förbön för de förtryckta och förföljda, och för dem som kan påverka skeendena rent konkret.

Daniel fick också se in i den osynliga andliga världen där den verkliga kraftmätningen äger rum mellan  en av de högsta änglarna i Guds himmelska rådsförsamling,  och de andeväsen som ingår i det upproriska motståndet mot Gud. Satan på hebreiska betyder b la just ”motståndare”, den som aktivt står emot och försöker förhindra Guds goda vilja från att ske. Det betyder även ”åklagare”.

Denna andliga kamp är något som Paulus anknyter till i Efesierbrevet 6, vilket jag återkommer till.

Här ett utdrag från Daniels bok , kap 10:

Finns det något mer osäkert än framtiden? Vi vet inte ens vad som kommer att hända i morgon, om en månad, ett år. Därför har människan alltid velat ”se” in i framtiden, få veta något om vad som kommer att ske, som om det redan var bestämt och stod skrivet någonstans. Det är ju en märklig idé med tanke på alla faktorer som påverkar det som sker -alla enskilda människors val och ibland oväntade agerande, de rådande omständigheterna och slumpen. Ändå tror många att det skulle stå skrivet i stjärnorna  och söker få veta något om sin framtid hos astrologer och andra som leder vilse, men som tjänar mycket på detta bedrägeri.

Det som kommer att hända i framtiden är ju resultatet av oräkneliga och oöverblickbara beslut och händelser i långa komplicerade orsakssammanhang som ingen människa kan analysera.  Det är ingenting fixt och färdigt, utan pågående. Framtiden blir ju till för varje mått av tid som går nu.

Men tänk om det ändå finns en tillförlitig källa till kunskap om framtiden?  Det gör det, tack och lov. Gud själv, som vet allt som kommer att ske från början,  inbegripet också människornas fria val, har låtit oss få veta det för oss viktigaste som hör till hans frälsningsverk. Det är naturligtvis helt omöjligt för oss att förstå rent intellektuellt hur Guds försyn verkar i det stora hela, men det är något vi kan lita på.

Det enda  absolut förutbestämda är det Gud sagt och gjort i historien och som visat sig vara trovärdig och sant. Det är den enda tillförlitliga källan till verklig kunskap om framtiden. Vi vet att på samma sätt som Guds Son blev människa vid en bestämd tidpunkt, uppenbarade Gud i ord och gärningar, dog och uppstod från de döda, återvände till sin Fader i härlighet, så kommer han tillbaka till jorden.

Jesus talade om sin återkomst  vid en bestämd tidpunkt och till en bestämd plats. Ingen vet på året, dagen eller timmen när det blir, men att det sker kan vi vara säkra på.  Jesus Kristus kommer (snart) tillbaka, och med honom blir Guds rike uppenbarat i all sin härlighet och makt.

Guds räddningsplan för sin mänsklighet fullbordas då, och den gamla av synd, ondska och död präglade världsordningen, denna tidsålder som vi lever i, tar slut och Guds evighet blir permanent här på jorden i den nya skapelsen. Gud kommer att göra allting nytt, den gamla skadade skapelsen upplöses, och det som är svårt att ens föreställa sig, blir verkligt: Guds fullkomliga närvaro mitt ibland oss, och därmed fred, frid, frihet från allt ont och sjukt, från all orättvisa och allt lidande.

Jag ska längre fram belysa något av det stora sammanhang som löper igenom Bibeln när det gäller Guds befrielseverk , från profeternas vision av det messianska fridsriket fram till dess fullbordan vid Herrens återkomst. Det har att göra med Guds utkorelse av Sion, och de löften om hans herravälde som är knutet till detta berg, till staden Jerusalem och Israels land och folk. I hans handlande med detta folk fanns också löftena om att alla folk på jorden skulle få bli en del av hans älskade och utvalda gudsfolk.

+++

Det har varit helt centralt i den kristna tron  att hoppas och vänta på Jesu Kristi återkomst till jorden. Förväntningarna var stora från början och en del trodde det skulle ske i den apostoliska tiden. Paulus, som vi ska se, var tvungen att korrigera dessa missförstånd. Han hade förstått att mycket måste ske innan det blev en verklighet, och vi hoppas ju och väntar än idag på vår befrielse. Men vi är med all säkerhet närmare denna stora händelse än de var. Den sista boken i Bibeln slutar så här:

+++

Lukas, en icke-judisk läkare som ägnade sig åt att insamla information om Jesus innan han skrev sitt evangelium, inleder sin fortsättning på det, Apostlagärningarna, så här.

  I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. 4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Luk 1 6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” 7 Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” 9 Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. 11 Och de sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.”

+++

Framtiden har alltid varit osäker, det är inte bara vi i vår tid som kanske upplever den som mer skrämmande och osäker än på länge. Det har nog alltid varit så. Våld, krig och förtryck har alltid funnits. Stormakter har kämpat mot varandra om territiorier, inflytande och ekonomi,och människor lider obeskrivligt mycket överallt. Men eftersom vi antagligen närmar oss tidens slut ökar militant religiös extremism särskilt inom islam ( och även hinduismen) b la vilket orsakar hundratusentals kristnas liv. Det är ett dagligt böneämne för oss alla.

Jag kan inte verifiera detta, men uppemot 70 miljoner kristna kan ha dödats för sin tro genom historien. Det kommer inte att avta, och det enda hoppet för dessa och alla är det obestridliga faktum att Gud har räknat alla dessa dyrbara själar och ska vid Kristi återkomst låta dem få del i den första uppståndelsen från de döda och ge en fullkomlig kompensation och evig upprättelse i sitt Rike.

Hoppet om återställelsen av skapelsen som fördärvats så av ondska och våld är vårt enda hopp, vilket Gud från början verkat för att genomföra. Jesu Kristi död och uppståndelse är garanten för detta. Genom sitt blod besegrade han alla sataniska makter och friköpte oss människor från syndens och dödens makt.

När Herren Kristus återvänt till Fadern och den helige Ande utgjutits över apostlarna och lärjungarna skulle evangeliet förkunnas över hela världen, ett uppdrag som ännu inte är helt slutfört. Det finns folk som aldrig fått höra Guds livgivande ord om frälsningen, vilket är ett stort böneämne att Guds plan ska fullbordas.

Vad vi alla väntar på är Jesu återkomst i härlighet och makt. Troende har väntat i alla tider och trott att tiden snart var inne. Ingen vet, så det är meningslöst att spekulera. Tecknen är för handen, allt det som Jesus i sitt avskedstal beskrev, i b la Matt 24, Luk 21, Mk 13: avfall, förföljelse, oro i världen, krig och katastrofer. Det har i och för sig alltid varit så men situationen i Israel måste och vad som händer i Mellanösten också räknas in som en viktig faktor utifrån andra bibelböcker.

Längtan efter hans återkomst var aktuell från början och en del förväntade sig att det skulle ske då, men som sagt, vi väntar fortfarande. Det är varje kristen människas enda verkliga förvissning om framtiden, att vår Frälsare kommer (snart). Detta hopp bär oss igenom svårigheter och nöd på jorden. Vi lever ytterst för honom och alla våra lidanden för sina rätta proportioner i förhållande till vårt saliga hopp om hans återkomst.

Det återspeglas naturligtvis också i de nytestamentliga breven som jag återkommer till i del III och i Uppenbarelseboken.

Bibeln är inte bara den mest tillförlitliga källan till kunskap om Gud utan lär oss också mycket om vad det är att vara människa. De som levde för så ofattbart länge sedan kunde lika gärna vara levande idag. Vår mänskliga natur är densamma, det är bara de yttre omständigheterna som förändrats.

Här ska jag fundera lite över Kain,  den förste mördaren i den bibliska historien. Han tog livet av sin egen bror. Det är svårt att förstå eftersom det inte fanns någon anledning till det .

Berättelsen är knapphändig, men av dialogerna kan man förstå en del intressanta detaljer om den personlighet som drivs till en sådan ohygglig gärning och hur tidigt i mänsklighetens historia Gud såg den enskilde som ansvarig för sina tankar och handlingar. De teologiska aspekterna om varför hans offer förkastades av Gud, medan Abels offer accepterades, ska jag ta upp i ett separat inlägg, Men det måste sägas att Gud  ju inte kan  agera orättfärdigt, döma orätt, så Kain måste ha varit olydig, nonchalant, oengagerad i tro och gärning. Kain gjorde fel helt enkelt.

Här beskrivs återigen en valsituation: Kain kunde välja att lyssna på Guds varningar (och sitt samvete) och inte agera ut sin vrede i denna fruktansvärd handling, att begå ett överlagt mord på sin oskyldiga lillebror. Vem var Kain så arg på? Gud eller sin bror som offrade på rätt sätt, och kanske sig själv? Det kan vi bara gissa, men det var antagligen en blandning av detta. Men vi utgår från att han var vred på Gud som ”behandlade honom illa”.

Hans ovilja att lyda Gud ledde till den känsla av förkastelse som gjorde att han tyckte synd om sig själv och såg sjjälv som ett offer med ”rätten” att  hämnas. Här ser vi det första tydliga exemplet på hur synden  så helt förvrider perspektiven: förövaren ser sig som ett illa behandlat offer och menar sig därför ha skäl att ge igen. Den skyldige menar sig inte vara skyldig. Det är alltid andras fel, Guds eller människors i den självcentrerade och obotfärdige människans liv.

Det avslöjar ju också den totala självcentrering som karakteriserade honom och andra i samma situation. Han ångrar inte sin gärning utan tänker bara på sig själv efter mordet, och menar att Guds straff är för stort att bära, att han kommer att få det svårt att leva under förbannelsen som Gud uttalat, och att han kan bli dödad.

När det förfärliga skett , visar han inga tecken på ånger, tänker inte på  Abel som ligger död på marken . Han tycker istället synd om sig själv och beklagar sig över sitt öde.

När Herren ser hans reaktion försöker han få honom att tala ut, tänka om och inse att ha kan välja att inte låta synden ta över och begå den fruktansvärda gärningen. På samma sätt talar Gud till honom efter mordet för att han ska rannsaka sig själv och förstå vad han gjort, och kanske ångra sig. Det kusliga är att Kain verkar sakna varje känsla för sin bror, kärlek, empati, respekt. Som den förstfödde hade han ju ett ansvar för sin lillebror, men hatet, avunden, vreden verkar totalt ha tagit över hans sinne. Det fanns ingen verklig ånger och självinsikt hos honom.

Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

Det beskrivs som att synden ”lurar vid dörren”, på hebr. רֹבֵץ, rovets. Verbet beskriver ofta ett djurs position innan det attackerar, redo för ett språng. 

Människan skapades alltså med ett samvete, att göra det goda och så kunna leva i en öppenhet mot Gud och andra, frimodigt, och utan onda baktankar. Om hon blev frestad av synden, kunde hon stå emot och råda över den, inte låta den attackera sinnet och agera ut den onda intentionen, tanken, viljan. Men som vi vet av Bibelns samlade vittnesbörd, behövde Guds Son Jesus Kristus dö för vår skull på korset för att bryta denna starka och förödande makt som synden är, det mörka motståndet mot Gud och sanningen.

+

Texten från 1 Moseboken kap 3: 3 Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. 4Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, 5 men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. 6 Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

8 Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 9 Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?” 10 Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! 11 Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12 När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.” 13 Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas.

14 Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig.” 15 Men Herren sade till honom: ”Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. 16 Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.

En fråga har ljudit genom alla årtusenden och ljuder än idag: vad är sant i det vi hör och läser om? Är källan till informationen trovärdig?  Det gäller på alla nivåer av mänsklig verksamhet, i stort och smått. Jag har skrivit om det i andra sammanhang och hänvisar därför till det, b la https://alefochomega.com/2021/10/22/sanningen-ingenting-annat-an-sanningen/

Här ska det handla om det första dokumenterade bedrägeriet som fick katastrofala konsekvenser och som så väl beskriver vilka rotorsakerna är till  vårt främlingsskap gentemot Gud. Vi får gå tillbaka till urmönstret för hur lögnens mekanismer fungerar och hamnar då naturligtvis i Edens lustgård, i de första så viktiga kapitlen i vår Bibel. Det symboliska bildspråk som denna berättelse framställer dramat i lämnas därhän, det torde vara uppenbart att det just är metaforer för en verklighet som inte kan beskrivas på ett bättre sätt. Det väsentliga är vad texten vill säga om det som skedde (vilket påverkat hela mänsklighetens historia) , inte det tidstypiska mytologiska språket som de flesta förstod i sin kultur. De tänkte sig inte en vanlig orm som talade eller två synliga träd, varav det ena gav liv och det andra kunskap om gott och ont osv.

Men, ingen vet hur det ”egentligen” gick till. Det viktiga är vad texten lär oss om vår gode Skapare, och vår andliga fiende som arbetar precis på samma förrädiska sätt i alla tider. Man måste alltid se till Bibeln i sin helhet, vad det sägs om olika företeelser, och då ser man hur alt hänger ihop.

Det handlar ytterst om epistemologi, vad vi vet kan veta om verkligheten,  vad som är sant.

De ord, de tankar vi möter i texten representerar parterna i det första stora dramat -Gud, de första människorna och Lögnaren. Det typiska för moraliskt ansvariga, medvetna varelser är att de kommunicerar,  förmedlar b la fakta, information som kan vara sann eller falsk,  intention och vilja .   De har också ett ansvar inför Gud med hur de bearbetar information, vem och vad de tror på. Vi är skapade med sunt förnuft, att inte bejaka det dåraktiga och  orimliga. Hur kunde t ex de första människorna tro mer på vad ormen sade än deras Skapare och Gud? Men sådan är frestelsens logik: det börjar med ett ifrågasättande av Guds godhet och generositet, sedan ett direkt motsägande av det,  och till sist den flagranta lögnen. Det blir möjligt genom att sinnesförnimmelserna s a s bekräftar frestelsen. Se texten längst ner på sidan!

Det är precis det som sker i texten. Ord uttrycker och förmedlar den talandes tankar, avsikt och mening. Det kan verka självklart, men ändå viktigt att tänka på i detta sammanhang. När aposteln  Paulus skriver i sitt 2:a brev till Korint att den kristnes vapen här i världen inte liknar den här världens utan ”har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som rese sig upp mot kunskapen om Gud…( 10:4-5), så är det precis vad det handlar om.

Upproret mot Gud började i förvanskningen av hans ord, förnekelse av hans suveräna auktoritet och vilja med sin egen skapelse. Lögnen skapar en egen slags alternativ verklighet som sedan byggs upp när de lögnaktiga makternas inflytande fortsätter arbeta genom människans fallna natur som låter sig bedras, och avgudadyrkan som leder hennes hjärta vilse från sann tillbedjan och tro. Detta uppror kommer att nå sin kulmen innan Jesus kommer tillbaka. Paulus beskriver detta så här:

I texterna möter vi först och främst den evige Guden själv, som skapade allt som finns genom att tala det till existens och funktionalitet i hela den ofattbart geniala och subtilt sammanhängande väv av livsformer på alla nivåer som utgör vår värld, vår plats i kosmos (även den perfekt designad ner på nanonivå för att kunna hysa detta liv i en för övrigt mörkt och tomt rymd).  I de ord  han talade  till människan låg hans kärlek och vishet, hans avsikt att de människor han skapat till gemenskap med sig själv, skulle förströsta och tro på hans ord.

På samma sätt som Gud skapade de naturlagar som styr universum måste hans ord måste vara lag för vår existens vad gäller vår relation till honom. Vi skulle inte veta något om honom som person om han inte talat till oss i sitt eviga Ord, som uppehåller skapelsen, som uppenbarades i Sonen och som återfinns i Skriften.

Vi har två röster som förmedlar helt olika världsbilder. Det är först och främst Gud själv som uttrycker sin vilja, sin goda och kärleskfulla avsikt att människan ska leva i tro och gemenskap med honom. Därför lät han henne ställas inför valet som den moraliska varelse hon skapats för att vara.

Den andra rösten kommer från den onde i ormens skepnad som har en totalt motsatt plan, nämligen att förneka och förstöra denna Guds plan.  Det är något som blir tydligt i Bibelns samstämmiga vittnesbörd om denne fiende till Gud och människa. Det antyds bara i GT, och man ska vara försiktig eftersom vi inte vet och förstår alt om ondskans och laglöshetens mysterium, men i NT blir dessa andemakter lite mer tydliga.

Jesus själv talar om denne som en andlig entitet med vilja, kunskap, målsättning och maktanspråk.  Jesus säger att ” han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” (Joh 8). Mer om djävulen i ett kort kommande inlägg.

Gud tillåter att detta sker och vi kan ana att det handlar om alla skapade varelsers val att lyda Gud eller inte lyda. I änglarnas fall handlar det om att tjäna Gud, i människans fall att älska, tro på och följa Guds befallningar , vara hans representant på jorden, förvalta skapelsen, utbreda kunskapen om Gud, leva i hans gemenskap och i fred med varandra.

+++

Ytterst handlar det alltså om medvetna tankar och planer, uttryckta i ord och språk, praktisk vägledning om vad som är sant. De två förhållningssätten är från början dessa: symbolen för gemenskap är Livets träd som människorna fick äta fritt av,  dvs få del av Guds liv, ljus och vishet, ta emot från honom.  Det är detsamma som att tro på och lyda Guds ord, honom själv. Ord representerar personen, Gud själv .

Symbolen för överträdelse, otro och olydnad, är trädet med kunskap om gott och ont. Kunskapen är inte ond i sig,  men att göra tvärtemot vad Gud sade är roten till det onda. Gud hade klart och tydligt sagt att de skulle döden dö, vilket betyder att de ”dog” andligt, skildes från Gud om de inte gjorde som Gud befalt. Det lockade med frestarens ord om att ”bli som Gud med kunskap om gott och ont”. Det är själva avgrunden i detta mörker, att människan som redan var skapad till Guds avbild, att vara lika honom, ändå ville bli som Gud. Det är stolthetens och högmodets eko vi hör från tidernas begynnelse, att människan är i centrum, alltings mått, i sin självhävdelse och inbilskhet att kunna leva oberoende av sin Skapare. Det är rösten av fienden som hörs i så många sammanhang där man förvränger sanningen om Gud.

Det är alltså samma grundmönster som har gällt i alla tider: att människan har en gudomlig kvalitet i sig själv och   på egen handkan nå fram till andlig kunskap och moralisk perfektion  och att hon  inte behöver dö, och dömas. Vi känner igen dessa tankar i de gnostiska tankesystemen. Gudsförnekelse återfinns i många ideologier, och förvirring angående Guds person och verk präglar många religioner.

Vad Gud lovar att göra redan i början, är att krossa ormens huvud, alltså hela den bedrägliga tankesystemet bakom dessa ord. Han har gjort det i och genom Jesus, när han dog på korset för våra överträdelser och synder och samtidigt bröt djävulens, dödens, ondskans och lögnens fördärvliga och förfärliga makt. Jesus är Herre och vid hans återkomst blir detta faktum en tvingande nödvändigt att erkänna för alla gudsfientliga andedmakter och människor.

Här är texten från 2 och 3 kapitlet i Första Moseboken:

Bibelns texter är befriande ärliga om vad det är att vara människa. Dem vi möter på dessa sidor skildras på ett ocensurerat sätt, utan att försköna eller skyla över svagheter och tillkortakommanden. Man vet att det bara funnits en enda fullkomlig människa som levt på jorden, och det är Gud själv i mänsklig gestalt, Sonen Jesus Kristus. Han var den ende alltigenom rättfärdige, goda människan, full av kärlek och helighet, nåd och sanning.

Alla andra framträder i sin mänskliga komplexitet och svaghet, i sin överlåtelse till Guds kallelse, men också sin kamp. Därför kan vi identifiera oss med dem och finna goda förebilder och inspiration. Vad gäller goda exempel finns många, särskilt Josef, Jakobs son i GT, och även profeten Daniel, som Jesus hänvisade till i sitt eskatologiska tal.

Gud vet vad som finns i oss på gott och ont, och erbjuder oss att leva i hans ljus med det som plågar och gläder oss. Vi är liksom inriktade på att vända oss till någon annan med det vi bär inom oss,  att ha någon att vända oss till i livet. Vem ska vi tacka för de riktigt stora och livsförvandlande händelserna, och vem får vi utgjuta vår sorg och smärta inför? Vi är skapade för relation, det är så grundläggande att avsaknanden av kärlek och meningsfullt utbyte skadar själen på djupet. Människor behöver självklart varandra, men också ytterst behöver var och en av oss vår Skapare och Gud. Vi kan också möta varandra på ett innerligare sätt om det är Kristus som förenar oss i ande och liv.

När vi väl tackat, lättat vårt hjärta får vi bara vara, ta emot, börja lära oss att lyssna och vila i Guds goda närvaro. Han vet redan allt, förstår allt. Det finns tröst i varje sorg, nåd för varje nödsituation, hjälp i alla omständigheter. Vi är inte utelämnade till våra egna och andras fel och brister, Gud själv är vår innersta tillflykt.

Därför pågår ständigt denna dialog med Gud själv som Psaltaren är ett underbart exempel på. Kung David, som hade många kreativa gåvor inom poesi och musik (han spelade det tidstypiska instrumentet harpa, mindre än den nutida varianten!). Han talar ofta till sig själv med uppmaningar att  förtrösta, och tro, hoppas på, och prisa Gud.

Psalm 42  Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig?

Sätt ditt hopp till Gud. Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

7 Min Gud, min själ är bedrövad i mig.

Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder.

Psalm 103

Lova Herren, min själ, ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!

2 Lova Herren, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar,

3 han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar,

4 han som återlöser ditt liv från förgängelsen

och kröner dig med nåd och barmhärtighet,

5 han som mättar ditt begär med sitt goda,

så att du blir ung på nytt som en örn.

+++

De människor som skrev den fantastiska bön-och hymnboken Psaltaren var inte rädda för att uttrycka sin förtvivlan och sina tvivel inför Herren, men också ständigt sin tro och förtröstan. Deras trygghet låg framför allt i att leva inför Gud med allt inom sig, i ständig dialog och överlåtelse.

Vi är fullkomligt sedda av Gud med total och trofast  kärlek. I gemenskapen med honom får vi vara trygga och vila i hans nåd i varje ögonblick, i allt vi går igenom.  Samtidigt ska vi med hans hjälp kämpa trons goda kamp mot allt inom oss som inte hör hemma i hans rike, och bistå andra. En av de andliga lagar Gud inrättat är ju att den som ger, får. Vi blir själva mer människor genom att ge och ta emot kärlek.

.

Det fanns många orsaker till oro på deras tid, liksom i vår egen, och det försvinner inte genom positivt tänkande, ytligt hopp. Det är på så många plan förtvivlan och frustration växer i våra samhällen, och det finns tyvärr inga enkla och snabba lösningar på de svåra problem vi står inför lokalt och globalt. Hos Gud själv får vi ta emot det vi behöver för att leva och verka i världen. Vi har alla en uppgift där vi befinner oss, att be, räcka ut en hjälpande hand, bjuda in till samtal.

+++

Om vi lever i Herrens ljus inser vi hur svårt det är att förändra oss själva. Självhjälpsböcker är inget nytt fenomen, men kanske mer  inkomstbringande i vår tid eftersom behoven av vägledning ökat i takt med sekulariseringen och att vi fått det bätte materiellt sett sedan efterkrigstiden. Det är inte självklart längre att söka visdom, vägledning och frid i Bibeln och kristen själavårdande tradition. Livet är antagligen också mer komplicerat i vår individualistiska tid när var och en måste finna sin egen identitet i ett samhälle utan självklart givna gemenskaper och de kollektiva referensramar, som den kristna tron ger.

Det talas i olika spirituella traditioner om betydelsen av acceptans och medveten närvaro, något som även infogats i psykologiska hjälpprogram för stressade nutidsmänniskor som mår psykiskt dåligt. Det är något som praktiserats i den judiskt-kristna traditionen i tusentals år, och som är viktigt. Men här finns alltid Gud som ett självklart centrum: det är i hans närvaro och frid som vi försöker stilla oss och bli medvetna om vår omvärld, oss själva i relation till tillvarons djupaste grund som är han själv. Vi får leva i överlåtelse till honom och i hans nåd få hjälp att acceptera vårt liv som det blev och är, och be om läkedom och upprättelse. Det är alltid utifrån bibelordet som vi  mediterar över vem Gud är för oss, ord som är är levande och verksamma i oss.

+

Psalm 139 Herre, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Om jag sitter eller står, vet du det,

du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,

med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Innan ett ord är på min tunga,

vet du, Herre, allt om det.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,

den är så hög att jag ej kan förstå den

7 Vart skall jag gå för din Ande,

vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Om jag far upp till himlen, är du där,

bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.

9 Tar jag morgonrodnadens vingar,

gör jag mig en boning ytterst i havet,

10 skall också där din hand leda mig

och din högra hand fatta mig.

11 Om jag säger: ”Må mörker falla över mig

och ljuset bli natt omkring mig”,

12 så är inte mörkret mörkt för dig,

natten skall lysa som dagen

och mörkret vara som ljuset.

I alla tider och kulturer har berättelser av olika slag varit viktiga. Det kan vara sagor, sedelärande historier, ordspråk, liknelser. När de är som bäst lär de oss något om att att vara människa, en god och rättrådig människa. De kan göra oss mer kloka och förstående. Vi har alltid speglat oss i berättelser för att leva så bra som möjligt.

Gud skapade oss på det sättet, och därför talar han till oss genom berättelser. Sedan rymmer naturligtvis  Bibeln det för den kristna tron absolut centrala  uppenbarade kunskapen om  Guds vilja, i direkta tilltal från Gud, profetiska ord, bud och regler, undervisning i Nya Testamentet. Jesu ord om Gud Fadern och sig själv, om sin uppgift att försona världen i evangelierna, är sanna i absolut mening, liksom de apostoliska skrifterna. De innehåller Guds frälsande ord och gärningar.

Men Jesus var som sagt en skicklig historieberättare som använde sig av många olika sätt att övertala, att påverka. Han använde sig av den effektiva metoden att ställa frågor, just för att väcka eftertanke. Som rabbi, judisk lärare, var han också väl förtrogen med traditionen att tala i liknelser, i bildspråk, i symboler. Det finns drastiska uttryck, överdrifter, motsatser, allt för att skapa spänning i en berättelse och ställa saker på sin spets.

Evangelisterna har naturligtvis ordnat Jesu undervisning i sina respektive dispotioner av tal och berättande avsnitt. De skrevs ju på grekiska, och det är inte alls omöjligt att de kände till retorikens struktur i denna process.  I antiken var retorik en mycket viktig konstart, som mansatte en ära i att använda sig av och vara skicklig i. Det handlar om att argumentera för en sak på ett övertygande sätt och med ett språk som appellerade till lyssnaren. Retorik är konsten att övertala. Då kan Jesus själv, och hans apostlar, faktiskt sägas vara skickliga retoriker.

De hade sannerligen världens bästa argument för det viktigaste projektet i historien, att berätta om den sanne Guden och hjälpa människor att finna honom! ”Guds rike är nära, omvänd er och tro på evangelium!” Gud har kommit så nära i och genom sin egen Son Jesus, vilket han visar i ord och gärningar. Han förkunnade, undervisade om Gud, och botade sjuka.

+

Här har jag skrivit mer detaljerat om Jesu liknelser :

https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=5383&action=edit&classic-editor

Jesus förmedlade uppenbarelsen om Gud i sitt liv på så många olika sätt b la genom att använda liknelser, berättelser och exempel för att göra det gudomliga verkligt och konkret. Han var en av de absolut främsta någonsin i detta. Det är fascinerande hur han som Guds Son, kunde tala till vanliga enkla människor på ett så konkret och illustrativt sätt. Han presenterade inga storstilade teoretiska resonemang om den gudomliga verkligheten, utan visade i ord och handling vem Gud Fadern är.

+++

Jesus undervisade folket om Guds rike i liknelser och talade ofta i bildspråk. I liknelserna handlar det om att göra den osynliga andliga verkligheten begriplig genom att anknyta till något konkret och vardagligt som människorna på hans tid kunde referera till. Därför handlar det mycket om vardagslivet, olika sysselsättningar som har med jordbruk och fiske att göra, och olika attityder hos människor i specifika situationer. Syftet är att uppenbara, eller förklara något om Gud, samtidigt som de döljer innebörden för dem som inte vill ta till sig hans budskap, men även att väcka eftertanke, få människorna att känna igen sitt felaktiga beteende och inse sitt djupa behov av Guds nåd. Hans budskap avslöjar och når ända in i själens innersta, och om det finns en hjärtats ödmjukhet att ta till sig ordet, leder det till omvändelse och tro.

Det är lättare att relatera till små berättelser, liknelser, korta meningar och apeller, ordspråk och komma ihåg dem, än långa teoretiska utläggningar. Det är precis så hela Skriften fungerar, inte att teoretisera och filosofera över Guds existens utan istället berätta om vad han sagt och gjort, och vad människor säger och gör i förhållande till detta. Det handlar ju om livet självt för oss alla, och det består av kommunikation, av det vi säger och gör. Bibeln består b la av många slags berättelser från olika perspektiv som belyser vårt liv, vilka vi egentligen är, och vem Gud är.

I Mark 4:26 och 4:30 läser vi:

Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne.”

”Han sade också: Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? 31 Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” 33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. 34 Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.

Det är särskilt i Johannesevangeliet som Jesus uttryckte sig i djupa symbolmättade  bilder om sig själv, något jag har skrivit om i andra inlägg. https://alefochomega.com/2019/11/07/jesu-sju-jag-ar-ord-i-johannesevangeliet/

Jag ska här koncentrera mig på synoptikerna, de tre första evangelierna.

+++

Evangelisterna disponerar sitt material på lite olika sätt utifrån den grupp de särskilt vill rikta sig till, men det bygger ju på ögonvittnenas skildringar av Jesu ord och gärningar. Det som gör dem tillförlitliga är just att de inte är exakta kopior av varandra. Om två vittnen skulle vara absolut samstämmiga, kan man med fog misstänka att det är uppgjort. Men eftersom den största delen av innehållet i texterna överensstämmer i det väsentliga, kan vi också vara säkra på att det är trovärdigt. Det bygger på samma källor.

En viktig liknelse återfinns hos alla synoptiker,  om såningsmannen, se Mark 4:1, Matt 13, Luk  8. Den beskriver ju vad som sker när ordet Jesus förkunnar tas emot på fyra olika sätt. Jag jämför de tre versonerna vad gäller första och sista meningen

Matt 13 :8 Hör alltså vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 19 När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. .. Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Mark 4: Han sade vidare till dem: ”Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå några liknelser alls? 14 Såningsmannen sår ordet. 15 De vid vägen är de hos vilka ordet sås. Men när de hör det, kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem …  20 Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.”

Luk 8:  11 Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta... 15 Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.

Vi får en ännu rikare förståelse när vi läser verserna tillsammans.

Vi känner igen den ”röda tråden” i Bibeln om att höra ordet från Gud och göra därefter.  Det är själva grundprincipen i Guds rike, att höra och ta emot i tro, och så  bli frälst och bära frukt. Vi möter också den onde, satan, djävulen, som försöker göra allt för att rycker bort ordet , på samma sätt som han gjorde från början med de första människorna. Det är samma taktik genom alla tider, att genom olika knep förhindra att Guds ord får rot i vårt inre och kan  förvandla oss.

+++

Gud har alltid velat kommunicera med oss, inte bara genom ord i form av talat språk eller alfabetets bokstäver i ordnade satser , utan i den djupa betydelsen av kommunikation mellan personer, vilket ska leda till gemenskap, i liv. Gud överför samtidigt något av sig själv, sin Ande, genom det han talar, och när vi lyssnar.

ORDET själv, genom vilken Gud skapade allt, är en person, Sonen hos sin Fader i evighet, och han blev människa i Jesus Kristus och talade ord av Ande och liv. Jesu ord är mer än bara språktecken, de rymmer Guds eget liv.

+

När församlingen efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, och fyllda med Andens kraft efter Pingstdagen, skulle förstå sin judiska bakgrund och sina heliga Skrifter utifrån detta, skedde samtidigt med expansionen av evangelisaton och mission, att de kristna gemenskaperna som ofta träffas i hemmen, organiskt fann ordningar för  bön, gudstjänst och diakoni. Snart framträdde som man kunde förvänta sig också motstridiga tolkningar av evangeliet i form av judaiserande eller gnostiska idéer, som apostlarna och de första lokala ledarna måste analysera och motverka.

När evangeliets sanning förkunnades kom omedelbart reaktionen, som ett eko från Edens lustgård, ”skulle Gud ha sagt?” Man sökte, enkelt uttryckt, förvränga evangeliet genom att göra det lagiskt när man hade svårt att acceptera att tron på Guds nåd räckte för både jude och icke-jude, för att räknas som rättfärdig inför Gud.

Eller också lade man till tankar som inte hörde hemma i Jesu undervisning eller Bibelns människosyn , utan i främmande gnostiska traditioner.   Det är exakt på samma sätt idag.

På så sätt går teologisk förståelse och praktiskt verksamhet hand i hand. Aposteln Paulus är ett strålande exempel på detta. Hans brev till församlingarna innehåller lika delar praktiska råd och förmaningar utifrån konkreta situationer, som genomlyst teologisk reflektion över det han förkunnar. Det finns ingen skillnad mellan Jesu ”enkla lära” och Paulus teologi, eller mellan den historiske personen Jesus av Nasaret och ”kyrkans teologiskt skapade Kristus”. En del har velat göra det till en motsätning, men det är en konstruktion som faller på sin egen omöjliga premiss.

I sin person fullbordar Jesus Guds messianska löften i det gamla förbundet och det är helt klart i evangelierna vem Jesus är, Guds egen Son, som kom till världen för att dö och uppstå för vår eviga frälsnings skull. Det är något som urkyrkan och senare tiders teologer har reflekterat över och haft som grund för sin identitet och verksamhet.

Sådan är Gud, och har alltid visat sig vara sådan i den bibliska uppenbarelsen: han visar vem han är i genom sitt ord, sitt tilltal, och  i praktisk omsorg om sitt folk och sin vägledning. Han vet att vi behöver både hans ord, kraft, och omsorg i vardagen.

Genom historien har sedan kyrkan fördjupat sin förståelse av teologin  när det gäller de för frälsningen centrala dogmerna, dvs de eviga och gällande lärosatser som utifrån Bibeln och den levande processen av bön och reflektion under Andens ledning, definierar kristen tro.

Bibeln, vår trovärdiga källa till kunskap om Gud och oss själva, är också stor litteratur på det typiskt koncentrerade sätt som hebreiskan uttrycker sig i Gamla Testamentet. Det är oftast inga utförliga beskrivningar vi möter i de första kapitlen, och man skulle vilja veta många fler detaljer om personerna och händelserna. Texterna om urhistorien som ägnar mig åt här, väcker många frågor. Men vi får vara tacksamma för det vi har, vilket är alldeles tillräckligt för att begrunda.

Det kan sägas rymma själva urdramat om människan, inte påhittat av skickliga författare och dramaturger, men som ofta blivit grunden för många författares verk. Det hände på riktigt, om än långt tillbaka i tidens begynnelse, och händer än idag. Dramat om Adam,  människan, fortgår på samma sätt. De första människorna liknar oss, men vi har en stor fördel eftersom Bibeln leder oss fram till den andre Adam , som är Kristus själv enligt Paulus där vi ser hur dramat når sin höjdpunkt och upplösning. Vi sitter s a s med facit i handen, vi vet hur det gick med Adams ättlingar, med löftena till de första patriarkerna, med Israels historia fram till Kristus, vår tid, och slutet på historien när tid och rum som vi känner det upphör och Guds tidsålder gryr.

De grekiska tragedierna i vår västerländska kulturkrets säger också mycket om människan, liksom annan utombiblisk litteratur och filosofi. Den skildrar människors och gudars konflikter på ett metaforiskt intressant plan, men det unika med den bibliska uppenbarelsen är att den utspelar sig i verkligheten, i tid och rum och att den förser oss med rimliga svar på existensens gåtor. Det finns försoning och upprättelse, nyskapelse och härlighet. Till slut, efter mycket möda och besvär, efter mycket lidande och nöd,  blir allt bra.

Gud som universums upphov, människornas Skapare, uppenbarade sig visserligen på ett unikt sätt för det folk han utvalt att förmedla sitt Ord och sin frälsningsplan, men det utesluter inte att människors strävan i alla tider efter vishet, förståelse och sökande efter det sanna, goda och rätta rymmer tänkvärda insikter.

+++

Men här ska jag i många inlägg framöver fundera lite över det förlorade paradiset, och vilken stark symbolik det utgör för oss. Det kommer naturligtvis att handla om huvudpersonerna, Gud, människan, och boven i dramat- lögnaren, men även om betydelsen av floder och det livgivande vattnet, utan vilka mänsklighetens kulturer inte kunnat uppstå, om hur viktiga träd har varit, både rent konkret som förutsättningar för det livets nätverk som vår existens är helt beroende av, men också symboliskt på många sätt. Det ska handla om människor, enskilda och familjer, släkten och folk, de olika vägar enskilda tagit: bort från Gud eller till Gud.

Vi känner till namnet på dessa, Kain och Abel,Hanok, Lemek, Set, Enosh, Noa, Sem, Ham ,Jafet osv. osv. Vi kan också känna igen oss i dem. Guds ord är en spegel när vi läser det, som inget annat.

Vi känner igen oss i detta, att vi egentligen hör hemma i det harmoniska tillstånd där allt står väl till med oss själva och andra, där vi lever i samklang med naturen, och där det är frid och fred. Vi anar någonstans inom oss att något gått förlorat av detta och söker kanske hela livet efter att finna något som kan likna detta. Ett underbart ord på hebreiska är SHALOM, som inbegriper alla dessa aspekter, och inte minst, den upprättade och tillitsfulla relationen till vår Skapare, Gud själv. Alla söker skapa sitt lilla paradis, sin grönskande trädgård och avgränsade plats för förtroendefulla relationer, ro och trygghet, meningsfullt arbete, men som också är öppen för världen.

Vi tycker rent spontant att vi förtjänar lycka, att vi borde få ha det bra, och känner oss orättvist behandlade om vi råkar ut för något svårt, sjukdom, olyckor eller annat. Frågan brukar då ofta komma: varför ska det drabba mig? Som om det ändå fanns en yttersta måttstock på vad som är gott, rätt och sant,  och att allt egentligen kanske inte är så slumpmässigt och subjektivt relativistiskt som många ändå samtidigt menar att livet är inrättat. När det på allvar bränner till riktas frågan ”varför” till någon, och inte till något av materiens opersonliga krafter. Det finns som väl är Någon som hör och har svarat på vår mänskliga nöd. Hans namn är Fader, som hans älskade Son Jesus visat oss vägen hem till.

Han ska återställa paradiset i sin nyskapelse vid Jesu återkomst, även om det blir på ett annat sätt. Mänsklighetens historia har då genomlöpt många stadier som förhoppningsvis ska ha lärt oss att välja rätt, och tillbe vår Skapare och Herre. Då ska vi förstå vad Livet var ämnat att vara, och att bara han själv kan till fullo definiera vad som är gott och ont. Livets träd,och trädet med kunskapen om gott och ont, det innebär både gåva och ansvar, skuld och försoning, överträdelse och upprättelse, förvillelse och hemkomst. Motsatserna och konflikterna som förhoppningsvis gör oss till genuina och mogna människor.

Vi har alltså förlorat något för dyrbart och vackert, i vårt sargade inre och i de mellanmänskliga relationerna. Är det kanske det allt kan sägas kretsa runt: livet och kärleken, hur det för oss alla viktigaste räddas och bevaras undan förstörelse, död och mörker? Vad annat är det som räknas egentligen när vi kommer till slutet, om inte kärleken och vårdandet av livets största och vackraste gåvor?

+++

Vi börjar med Adam, הָֽאָדָם , på hebreiska, vars namn är direkt förbundet med marken, stoftet אֲדָמָה. Ordet betyder rödaktig, hur det nu ska tolkas.  Vi är jordevarelser, så djupt sammanbundna med jorden, naturens kretslopp, skapelsens stora väv av liv. Vi består av samma grundämnen, skulle vi säga idag, som finns i hela naturen och i hela kosmos. Gud är vår Fader som skapat och gett oss jorden att på bo och ta hand om, men den i sig besitter inga inneboende övernaturliga krafter som ska tillbes.

Just så blev det tyvärr ofta, när människans förvända tillbedjan riktades till ”moder jord”, eller till solen, månen. Jorden ger oss livsuppehället, men måste bearbetas under stor möda och är utsatt för osäkra väderförhållanden. Det är också ett resultat av förbannelsen, konsekvenserna av olydnaden.  Mer om det nästa inlägg. Från bibliskt perspektiv tjänar himlakropparna syftet att reglera tider och inrätta livet efter årstidscyklerna, och var särskilt viktiga för gudsfolket när det gällde att iaktta de heliga högtiderna som påminde om Guds gärningar.

Dessa gamla kulter har i vår tid fått nya anhängare. Men det viktigaste vi kan lära av dessa ursprungsberättelser som berättar om orsakerna till många företeelser, så är det att vi endast ska tillbe Skaparen själv. Han är i centrum för allt liv, all kraft och härlighet, all godhet och nåd, sanning och skönhet. Att tillbe det skapade är ju egentligen en dårskap. Som materia är det just bara materia och ytterst beroende av Gud som ger liv åt allt i skapelsen.

+++

Vad vet vi om den första människan som var medveten om sin Skapare, sig själv, sin närmaste, sin omgivning ? Vad kan vi lära oss av den urgamla berättelse? En hel del faktiskt, med rätt utgångspunkt.  Det handlar inte om människoarters ursprung och evolution, även om det i sig är intressant, utan om de rent existentiella likheterna mellan oss och den bibliske Adam., det som är typiskt för människan i alla tider.  Vad är det att vara människa? I relation till sin Skapare och till andra människor?

Här ägnar jag mig särskilt åt kap 2, där vi får veta mer i detalj om människan. Men den övergripande skapelseberättelsen i kap 1, som jag återkommer till, innehåller det första viktiga vi får veta om vår  natur. Vi är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Det är vår värdighet och kallelse. Vi är inte bara biologiska varelser med en själ, inte ”djur”.

I Mos 1Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”  

Det enda bud som verkligen blivit åtlytt är detta om att föröka sig…

Gud skapade alltså människan till man och kvinna, och ordet för kvinna är נְקֵבָה, negevah, i kap 1 , det betyder varelse av kvinnligt kön. Det är absolut fundamentalt för reproduktionen och allt liv , att Gud skapade två kön, manligt och kvinnligt. De har naturligtvis samma värde i Guds ögon.

Det är personen Adam som i sin stora glädje över att ha fått en medhjälpare, en kvinna vid sin sida, kallar henne Eva, moder till allt levande, i kap 3:20, eftersom hon skulle föda barnen. Gud kallar henne för kvinnan.

Så Adam kan beteckna både mänskligheten som sådan, och samtidigt var han en individ. Det är det unika med honom. Det var han som fick uppdraget av Gud att odla och bevara lustgården och att ge namn åt djuren, att bilda familj med sin kvinna. På ett underbart sätt skildras sedan mannens och kvinnans förbundenhet, hur de ska bli ett och bilda en avskild och unik gemenskap.

Ordet för kvinna här är ett annat, אִשָּׁה ,ish.shah, vilket i det fantastiska hebreiska språket med sina ordlekar och allusioner,är en avledning av ordet för man,אִישׁ (ish).

I berättelsen togs ju kvinnan från mannens sida: Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. 22 Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. 23 Mannen sade: Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av manhar hon tagits. 

Gud välsignade detta första äktenskap, vilket är oerhört betydelsefullt. Han gav dem förmågan att skapa nytt liv, att bli medskapare på sätt och vis.

Jag återkommer i ett speciellt inlägg till hur vi kan tänka om att Gud talar och skapar genom sitt ord, formar sin skapelse, kommunicerar med människan. Kan man säga mer än att detta antropomorfa sätt att beskriva den osynlige Guden på, är det enda sätt människan kan göra Gud begriplig för oss?

+++

Vad är det speciella med att vara männska? Vad kan Bibelns berättelse om den första medvetna människan,  Adam , lära oss? Att vi ständigt kommer i valsituationer, från enkla vardagliga beslut till större och livsavgörande val.

Ett litet barn behöver tillräckligt med god omvårdnad, kärlek, fostran och vägledning för att kunna utveckla självtillit, förtroende för andra, språk, sociala relationer, lära sig om hur världen fungerar och inhämta kunskap, och lära sig att välja rätt och ta ansvar  för sina egna handlingar. Tyvärr saknas ofta det ena eller andra av detta, vilket påverkar en människa negativt och gör det svårt att bli en helgjuten och mogen personlighet.

Det är inte lätt att vara människa, men det kan inte vara på något annat sätt. Det är bara robotar som kan programmeras att utföra vissa uppgifter utan egna tanke-eller beslutsprocesser.

Det innebär också en kamp att veta vad som är rätt val i svåra situationer, och om det visade sig vara fel, blir följden ånger och förtvivlan. Vi vet ju aldrig vilka konsekvenser våra val får i det stora hela, för oss själva och för andra. Ett steg i en bestämd riktning leder oftast vidare just på den vägen, i det spåret, och det kan vara svårt att ändra.

Priset för vår frihet, för den långa livsprocess som ska leda till mognad och vishet, är högt. För Gud själv, eftersom de varelser han skapade kunde välja bort honom. För oss själva, eftersom de stora felaktiga valen kan få eviga konsekvenser, särskilt i relation till Gud, om vi inte vill ta emot honom när han söker oss.

Vi blir medvetna och lär känna oss själva i dessa situationer, liksom våra medmänniskor Förhoppningsvis känner vi igen andras kamp i vår egen och är villiga till försoning och förståelse. I det komplicerade och smärtsamma livets realiteter kan människor vara så skadade av olika anledningar att de inte kan göra några verkliga val, de dras med av olika omständigheter, av egna psykiska processer som inte är genomtänkta. Bara Gud vet vad allt beror på och vilket ansvar var och en har i sin unika situation.

När det gäller evangeliet, hur vi tar emot Guds erbjudande,  är det visserligen alltid han som tar initiativet, söker oss och hjälper oss att förstå att vi behöver kapitulera inför honom, men det är ändå vi personligen som svarar ja eller nej på hans kallelse. Tragiskt nog tackar människor nej gång på gång när Herren söker dem, vilket får konsekvenser inte bara för det här korta livet utan i evighet.

Gud tvingar ingen att ta emot hans kärlek, hans vilja att förlåta och ha gemenskap med oss. Gud skapade oss till sin egen avbild, efter att bli honom lika på något sätt, och där ingår friheten som en viktig dimension. Han vill att vi ska vara ansvariga och fria, välja rätt när det gäller de existentiella valen, att älska och tillbe endast Gud själv, älska och betjäna våra medmänniskor.

+++

Hur var det då med Adam, den första medvetna människan? Som skapad av Gud var han materia, men också unik som skapad till hans avbild. Gud andades sin livsande i honom, och han blev en ”levande själ”, nefesch, לְנֶפֶשׁ חַיָּֽה. Jag återkommer till detta begrepp framöver.

Han kunde därför tänka, tala, förstå, kategorisera sin omvärld och välja att följa sin Skapares instruktioner eller inte.  Enligt I Mos var det i en ideal omgivning. Den trädgård han blev satt i för att odla och bevara var fylld av underbara träd, vackra att se på (viktigt!) och nyttiga att äta av. Det fanns flera floder och runt dessa flodsystem måste växtligheten och grönskan varit fantastisk. Adam hade allt han behövde alltså men ändå förmådde han inte lyda den enda befallning han fick av Gud, att inte äta av ett träd bland alla andra, trädet med kunskap om gott och ont. Det är ganska meningslöst att försöka föreställa sig hur ett sådant märkligt träd skulle se ut, om den förbjudna frukten var ett äpple osv. Jag ska istället försöka fundera över vad det betyder.

Denna metaforiska och symboliska berättelse sammanfattar i några rader det väsentliga för vår självförståelse, och hur vår relation till vår Skapare ska vara. Gud bestämmer vissa gränser för vårt beteende i relation till sig själv, han inrättar vissa lagar för vår existens. Han har den rätten som Skapare och Herre över sin skapelse, eftersom han vet vad som är bäst för oss.  Han vill att vi ska höra vad han säger och göra som han säger.

Det är så grundläggande, vilket varje ansvarstagande och god förälder vet, så hur mycket mer borde vi följa vår Skapares befallningar!

Vi förstår inte alltid vårt eget bästa utan behöver vägledning för att leva i enlighet med de existentiella lagarna. Universum består visserligen av materia, men de lagar som styr vårt liv i denna värld är icke- materiella, i själva verket moraliska. Det handlar om sådd och skörd, som man känner till i de flesta religioner och filosofiska system, att vi på något sätt får tillbaka det vi gör mot andra i deras beteende mot oss, att vi inte ska göra mot andra det vi inte själva vill bli utsatta för.

Gud inrättade denna basala moraliska lag för att sociala gemenskaper skulle bli möjliga. Om vi låter oss bli älskade och förvandlade av Gud, kan vi naturligtvis lättare behandla andra väl, som lika älskade av Gud.

Men allt börjar med Gud, och i berättelsen om Adam kan man undra över varför han inte lydde Guds befallning. I nästa inlägg ska jag fundera lite mer över var fokus kan tänkas ligga i texten.

Varför stod han inte vid sin kvinnas sida och tillrättavisade den varelse som inte bara ifrågasatte vad Gud sagt utan förnekade det och ljög om konskevenserna? Vem kan ha en sådan fräckhet att trotsa den Högste på det sättet och genom sina lögner få människan över på sin sida? Vem var egentligen ormen? Inte en fysisk orm naturligtvis, eftersom sådana inte kan ha kunskap om andliga realiteter eller tala. Hebreiskans ord för orm lär oss mer om denne märklige figur. Hebreiskans ord är Nachash, som visserligen betyder  orm som substantiv. Men den hebreiska roten nchs betyder som verb att bedra och genom divination  förespå framtiden. Som adjektiv betyder det ”den skinande”, lysande. 

Varför lät Gud denna inkräktare komma in i Edens lustgård? Var detta prov nödvändigt för att se om de skulle lyda? Vad hade hänt om de inte lyssnat på lögnerna om Gud och sig själva? Hur blev kvinnan egentligen lockad och övertygad om att göra den förbjudna handlingen? Det säger en hel del om hur det fortfarande går till när vi blir lurade och bedragna.

Det var upphovet till alla informationkrig: vad är egentligen sant, absolut sant? Det är avgörande för vårt liv. Det vi menar vara sant formar vår världsbild, vår verklighet. Ormens påståenden skapade en alternativ verklighet, byggd på lögn, bedrägeri, osäkerhet, högmod.

Mer om det i nästa inlägg.