Det kortaste brevet berättar mycket om brevskrivaren.

Det kortaste brevet i NT är också mycket innehållsrikt och bland de mest rörande. Det säger så mycket om aposteln Paulus som person, om hans stora omsorg och kärlek till sina andliga barn, de som han fått föra till tro på Jesus. Det är ett privat brev till Filemon i Kolosse, och är endast 25 verser långt.

Paulus skrev ju många och långa brev till församlingarna med undervisning, förmaningar och uppmuntran. Han vakade över de troende i ständig bön och omsorg om att evangeliets sanning skulle bli bevarat. Det här korta och privata brevet skiljer sig från dessa, men uttrycker också evangeliets djupaste tillämpning, som är kärlek mellan de troende i praktiken. Kärleken måste omsättas i konkreta gärningar för att bli riktigt trovärdig.

+++

Bakgrunden till brevet var att en slav vid namn Onesimus hade flytt från den välbärgade Filemon, och Paulus vädjar till honom om att ta tillbaka Onesimus som en älskad broder. Onesimus hade blivit omvänd genom Paulus förkunnelse. Det tillhör de sk fångenskapsbrev, som Paulus skrev när han satt i fängelse för evangeliets skull. Det kan dateras till ca 61-63, och platsen var Rom.

Paulus omnämner inte sig själv som apostel utan som Jesu Kristi fånge, och Timoteus, hans andlige son och nära medarbetare, som betydde så mycket för honom. Han adresserar Filemon och dennes husförsamling, och nämner flera andra. För Paulus var de enskilda medlemmarna viktiga, de utgjorde ju tillsammans församlingen, Kristi kropp.

”1 Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och vår broder Timoteus. Till vår älskade vän och medarbetare Filemon, 2 vår syster Appia, vår medkämpe Archippus och församlingen i ditt hus.3 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.”

Efter den inledande hälsningen fortsätter Paulus att skriva:

”4 Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, 5 eftersom jag hör om din kärlek och tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. 6 Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus. 7 Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, broder.”

Filemon var ett strålande exempel på hur en kristen verkligen levde i tro och kärlek. Det är ofta något Paulus berömmer i sina inledningar till breven. Tro, kärlek och hopp är ju själva kärnan i det kristna livet.

Han uppmanar Filemon att inte straffa Onesimus, utan ta tillbaka honom i sin tjänst och välkomna honom som han skulle ta emot Paulus själv. Paulus är villig att ta på sig Onesimus skuld. Han vädjar till Filemon, men anspelar också på sin apostoliska aukotoritet och räknar med att bli åtlydd. Paulus gör en ordlek med betydelsen av namnet Onesimus, ”nyttig för”, och hoppas att Filemon själv ska bli nyttig för Paulus genom att hörsamma hans önskan. Filemon hade antagligen också kommit till tro genom aposteln.

Hans bön om att Filemons gemenskap i tron med Paulus och de andra ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus, är en så bra formulerad bön att vi kan be den för varandra även idag. Det sammanfattar så mycket av vad det handlar om. Vi behöver förstå och ta till oss allt det goda vi har i Jesus, och att vår tro ska alltid vara verksam i kärlek.

Kärleken mellan kristna betyder allt, den kärlek som Gud visat oss alla och som är en gåva. Den kärleken är det som styrker alla troendes hjärtan i alla tider, håller samman gemenskapen och är ett starkt vittnesbörd utåt.

Här är resten av texten:

”8 Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, 9 vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge, 10 vädjar till dig för mitt barn som jag har fött i min fångenskap, Onesimus. 11 Förr var han inte till nytta för dig, men nu är han till god nytta för både dig och mig.

12 Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. 13 Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. 14 Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke, för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.

15 Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid? 16 Och då inte längre som en slav, utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren?

17 Så om du räknar mig som din vän, ta då emot honom så som du skulle ta emot mig. 18 Och har han gjort dig något orätt eller är skyldig dig något, sätt upp det på min räkning. 19 Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv 20 Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus.

21 Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du kommer att göra ännu mer än det jag ber om.

22 Ordna dessutom ett gästrum åt mig. Jag hoppas nämligen att ni genom era böner ska få mig tillbaka. 23 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig. 24 Det gör även mina medarbetare Markus, Aristarchus, Demas och Lukas 25 Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.”

Känn dig själv, men hur?

Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis viktigt och avgörande för vår personliga mognad. Det är en livslång upptäcktsfärd att bli trygga i vår egen identitet, förstå våra unika personlighetsdrag, goda och dåliga sidor, gåvor och brister, och hur vi påverkats av familj och miljö. När vi lär känna oss själva i ödmjukhet och sanning ökar även förståelsen och medkänslan med andra. Väl medvetna om våra egna svagheter och synder, blir vi inte så snabba att döma andra . Sanningen är helt avgörande när vi tillåter den processen i våra liv, att vi ser oss som vi verkligen är, utan bortförklarigar och livslögner. Det kan vara smärtsamt, men ändå värt att gå igenom.

Det är dock inte inte tillräckligt för att leva livet i sin fullhet, som andliga människor. Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln:

Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).

Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.

Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt

och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24).

Gud har alltså själv gjort det möjligt för oss att få lära känna honom mer personligt. Han visar oss sitt ansikte i och genom sin Son, Jesus Kristus, som blev människa för att visa oss Guds kärlek och genom sin död och uppståndelse riva hindret, synden, som skilde oss från Gud.

Det är egentligt något oerhört, när man verkligen tänker efter. Det finns mycket att säga om detta, men jag börjar med det självklara. Hur går det till? Hur lär vi känna en person? Genom att för det första verkligen vilja lyssna, samtala, och sedan iakttaga hur denne agerar. Det är samma sak med Gud. Vi lär känna honom genom att vilja lyssna. Han har dels talat till oss i sitt eget ord och visat vem han är genom att handla i historien. Det har sedan trovärdiga vittnen som varit med om detta, skrivit ner.

Det kulminerade när Guds egen Son, Jesus, kom till världen för att göra honom känd för oss. En av de människor som såg och hörde Jesus, lärjungen och aposteln Johannes, skrev så här om den verkliga meningen med våra liv i sitt evangelium:

Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. 4 Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra.”(Joh 17:24).

Och i sitt första brev, kap 1:

”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

De såg och hörde Jesus och har berättat om det för oss. Därför kan vi tro på deras tillförlitliga vittnesbörd. Vi hör bokstavligen Gud själva tala genom Bibelns böcker och ser honom agera. Han inbjuder oss dessutom till gemenskap med sig själv, där vi får tala med honom som vår allra närmaste, den som känner oss bäst och älskar oss mest. Vi får på djupet tala ut om allt som tynger oss, bekymrar oss och om allt vi behöver. Han är den bäste lyssnaren, med all tid och förståelse i världen, och även den som för vårt bästas skull förmanar och tillrättavisar oss så vi inte går vilse.

Det är så vi lär känna honom, och målet för det är gemenskap med honom själv.

Paulus skrev också på detta tema: ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” (1 Kor 1:9).

+++

Det är ju svårt eller omöjligt att lära känna sig själv utan att veta något om vårt egentliga ursprung och vår relation till vår Skapare. Under varje människas konkreta livshistoria i en familj, en släkt och i ett samhälle, finns även det stora livet, den stora berättelsen som handlar om att vi är skapade av Gud, för honom och till honom. Sanningen om Gud är också avgörande när det gäller att lära Gud som han verkligen är, vem han är. Det finns många gudsbilder, myter, religioner som påstår saker om det gudomliga men som saknar äkthetsstämpeln: Gud har inte uppenbarat detta om sig själv och gått i god för att det är sant. Det ghorde han i och genom Jesus på ett unikt sät.

Gud välsignade människan med förmågan till kärlek, familjebildande, relationsbyggande, sammanhang . Han gav och ger var och en av oss livet. Han uppehåller sin skapelse och håller den samman. Om Gud för en nanosekund skulle dra tillbaka sin Ande, sin livsuppehålande försyn och kraft, skulle vi och hela universum upphöra att existera.

Gud är den suveräne Skaparen som genom sitt verk gjort det möjligt för oss att se och förstå hans tydliga spår i skapelsen.

”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” Rom 1).

Skapelsen är så fantastiskt konstruerad in i minsta detalj att det är svårt att säga att slumpen åstadkommit alla detta, de finstämda lagar som styr makro-och mikrokosmos, hur livets väv hänger samman osv. Varför är det så svårt att erkänna att det finns en Gud, en Skapare??

Likaså har Gud inrättat det så i det vi kallar den allänna uppenbarelsen, att vi är moraliskt ansvariga och kan veta i stort sett vad som är rätt och fel. De flesta samhällen är inrättade efter grundläggande lagar för att skydda livet och straffar mord, stöld, våldtäkt, osv. Att korrupta politiker och byråkrater sedan missbrukar lagen för sin egen vinning är en annan historia. Men Guds lag står på något sätt skriven i människans hjärta. Vi är ju skapade till hans avbild, trots syndafallet när vi förlorade tillträdet till hans närvaro, något som Jesus förändrat villkoren för totalt. Genom honom har vi nu fullt tillträde till Fadern.

”För när hedningar som inte har lagen av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ” (Rom 1).

Summan av allt är detta: Gud älskar oss så oändligt mycket och vill att vi ska lära känna honom som den Han ÄR, och oss själva i relation till honom. Då kan vi bli det människor vi är skapade för att vara, nu och i evighet. Vi blir oss själva mer och mer när vi lever i gemenskap med Gud. Han befriar oss från allt som förstör och hindrar oss från att vara hela, helade människor. I Hans närhet finns verklig frihet från synd, tvång, inre konflikter, ovisshet, osäkerhet, förtvivlan, ensamhet, förkastelse, fruktan osv osv osv. Hans gåva är frid, glädje, hjälp i alla situationer, trygghet och hopp

+++

Vad kan Adam och Eva lära oss?

De första människorna kan faktiskt lära oss en hel del om oss själva. Vi är oss ganska lika. Trots det enorma tidsavståndet och de stora skillnaderna i levnadssätt, föreställningar, kunskap om världen osv, så är de existentiella frågorna desamma och vi beter oss på samma sätt i många situationer.

Adam och Eva är ju inga personnamn, Adam betyder människa och Eva moder till allt levande, vilket inte hindrar att de faktiskt var två historiska personer. De representerade samtidigt mer än sig själva som mänsklighetens urfader och urmoder, skapade av Gud. Det som hände dem har påverkat hela mänsklighetens historia. Vi är som sagt på så många sätt ättlingar till Adam och Eva. Vi föds in i den gudsfrånvända verklighet som de var de första att skapa genom sin olydnad.

De utvecklades inte från andra arter utan Bibeln gör klart att människan utgör en helt egen kategori i jämförelse med den myllrande djurvärld Gud skapade. Gud skapade distinkta arter som inte utvecklas till andra arter, men anpassas och förändras med tiden i sin specifika miljö inom sin egen art.

Människan skapades till Guds avbild för att råda över dessa och tjäna som Guds representater på jorden. Människan fick intelligens och förnuft, frihet att välja och därmed moralisk ansvar, språket, förmågan att orientera sig i tid och rum och utforska världen, att skapa, arbeta, planera, älska och bilda familj. Det är omöjligt att tänka sig en utveckling och en miljö där inte djuren haft och har en viktig roll för människorna, som föda, hjälp i arbetet och medlemmar i familjen. Det var inte Guds mening att de skulle överutnyttja och förstöra den så fantastiskt välfungerande, men samtidigt känsliga naturen eller djuren, utan leva i harmoni med sin omgivning och respektera allt levande.

+++

Bibeln berättar om Adams och Evas barn och alla släkten genom historien fram till Jesus själv. För Bibelns författare var detta historia, också för Jesus själv. Han hänvisade ju till Adams och Evas son Abel som blev mördad av sin bror Kain, till Noa, Lot och Abraham osv. Därför kan de inte ha varit rent påhittade personer med en symbolisk betydelse.

Det finns naturligtvis en debatt om hur vi som kristna ska förstå denna och de andra texterna från Gen 1-11, och meningarna skiljer sig åt utifrån ett övergripande förhållningssätt som handlar om hur vi läser textena. Jag tror för egen del att de är mångdimensionella, vi kan förstå dem på många olika sätt, samtidigt som vi håller fast vid att det är verklig historia vi läser om. Den är dock skriven på ett särskilt sätt eftersom det handlar om Guds frälsningshistoria. jag återkommer till detta.

Men det viktiga är att förstå meningen med berättelsen, vad de lär oss om Gud, oss själv och vårt liv på jorden.

+++

Jag ska alltså fundera lite över vad vi kan lära oss av de avgörande händelser som skildras i Bibelns första kapitel. De har påverkat hela mänsklighetens historia och även Guds agerande i vår historia för att rädda oss från allt som fördärvar vårt liv: otro, uppror, synd, lögn, död. Han kommer också att sätta punkt för den vid tidens slut. Han är A och O, begynnelsen och änden.

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, orsaker till varför vårt liv ser ut som det gör. Och här kan vi konstatera några likheter mellan de första människorna och oss:

Vi tror inte på Gud och hans ord och lyder därför inte heller hans befallningar, gör inte hans vilja. Det är det grundläggande problemet. Vi är lättlurade och faller för lögner. Vidare är vi ”inkrökta i oss själva”, själviska, söker det vi tror är vårt eget bästa, men som inte alltid är det. Utan Gud vet vi inte vad som är det bästa för oss, utan gör felaktiga bedömningar. Vi måste lära oss medkänsla, förståelse för andra, hänsyn och att göra goda gärningar. Varje förälder vet att man inte behöver lära barn att vara olydiga, det finns med i vår natur, vår adamitiska natur. Vi måste inse att vi inte är i centrum och förhoppningsvis vändas rätt så att Gud får bli centrum också i vårt liv, bli vår Herre.

Samtidigt måste sägas att som Guds avbild uppvisar människan också rent naturligt många exempel på osjälviskhet och vilja att hjälpa andra. Det ligger också i vår natur att göra allt för våra barn, ta hand om varandra både i familjen och utanför den, att hjälpa främlingar.

När vi blir avslöjade med överträdelser skyller vi ifrån oss, erkänner inte att vi gjort fel och tar inte direkt ansvar för våra handlingar. Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

När vi gjort fel gömmer vi oss för Gud och för sanningens ljus, och konstruerar patetiska kamouflage för att dölja vår skam. Det finns många slags fikonlöv som människan försöker gömma sig bakom när Gud kallar på henne. Guds fråga ”Var är du Adam”? gäller fortfarande varje människa. Han frågar inte för att han inte vet var vi är i relation till honom, utan för att vi ska börja fundera över vår situation. Han vill att vi ska ta ansvar för vårt liv: var är vi i livet, vilka har vi blivit och vilka vill vi vara.

Gud vill hela tiden ha en dialog med människan, ett öppenhjärtligt, förtroendefullt och sanningsenligt samtal.

Berättelsen om Adam och Eva kan alltså lära oss att själva meningen med vårt liv är att erkänna att Gud är vår Skapare och Herre, att tro på honom och lyda det han säger i sitt ord, att inte skylla ifrån oss och inte fly från Gud och sanningen. Vi behöver ödmjukt be Gud om hjälp med detta!

+++

Bibeln talar om Kristus, Guds Son som den andre Adam, att i honom ges nåd och frälsning i nyskapelsen av mänskligheten i stort, genom att enskilda människor omvänder sig och tror på honom, att han dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Han var fullkomligt lydig och gjorde Guds vilja. Därför kunde Guds plan med människan, Adam, fullbordas och fullkomnas. I honom upprättas också vi, genom omvändelse och tro, när vi i dopet dör bort från den gamle Adam och blir nya skapelser i den nye Adam, Kristus. Jesus var den sanna Människan, som Gud vill att vi ska vara. Jag återkommer till detta i ett särskilt inlägg.

+++

Vi skulle inte veta att den evige Guden, vår Fader i Jesus Kristus, skapat det universum och designat det så in i minsta detalj för att göra jorden beboelig för oss och allt levande, om Han inte själv talat om det för oss. Bibeln rymmer helt unik kunskap som är uppenbarad, avslöjad av Gud själv om honom, världen och vårt liv. Det ger en överblick och en referensram för oss att förstå oss själva i det lilla perspektivet och även världen i ett större perspektiv. Vi förstår att det är sant, dels för att Gud inspirerat sina tjänare att skriva ner detta, dels för att vi rent praktiskt känner igen oss i skildringen

När vi läser om de första människorna i Bibeln blir Guds vilja och plan med oss alla tydlig. Vi förstår också hur mycket vi behöver bli frälsta, räddade från vår synd och få det rätt ställt med vår Gud och Herre.

Månadens reflektion- Shalom!

Shalom är i hebreiskan ett mycket rikt begrepp med betydelsen frid, fullhet, välgång, harmoni
välsignelse, sundhet, trygghet, frihet från betryck. I biblisk mening är detta
naturligtvis kopplat till Gud. Det är omöjligt att ens tänka sig att leva i denna fullhet av
liv och frid på egen hand utan Gud. Ett av Guds namn i GT är Jahve Shalom,
”Herren är frid”. Dom 6:24. Friden är en verklighet förankrad i Gud själv och inte en känsla.

Av utrymmesskäl kan jag inte nämna alla texter i GT som handlar om denna frid
förutom denna vers just här i Jes 32:17, som handlar om rättfärdighetens rike och rymmer
profetiska ord om den kommande Messias och hans fridsrike:

”Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro och
trygghet till evig tid”.

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att synden förstör och bryter ner vårt liv. Den skapar konflikter och mycket ofrid. Det finns så många trasiga relationer, så mycket som är förstört i våra liv, men Gud har åtgärdat detta grundproblem för oss. Han som ensam är rättfärdig har utplånat syndens och dödens makt genom att Jesus tog det på sig och lät oss få del i hans rättfärdighet.

Vi blir alltså först och främst försonade med Gud och får hans frid i förlåtelsen, ro för vår själ och trygghet som Guds barn. Som förlåtna kan vi förlåta, som försonade kan vi försonas. Det finns en djup läkedom i försoningens kraft.

+++

Texten från NT är denna:

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus.

Vi har frid med Gud, vi får leva i hans frid. Den är oberoende av yttre omständigheter, förändras inte. Jesus själv är allt vi behöver, han är verkligen vår frid.

Jag önskar dig denna Guds frid !

Vad vi med säkerhet kan veta om Jesu återkomst. 1.

Jag ska beröra några frågor i samband med detta och börjar med det viktigaste: Vi vet ATT vår Herre och Frälsare Jesus Kristus kommer tillbaka. Den exakta dagen känner ingen till utom Fadern själv, men vi kan ändå veta en hel del om hur situationen i vår värld och tidsläget kommer att se ut, eftersom Jesus själv undervisade sina lärjungar om det.

För det första ska Jesus komma tillbaka på samma sätt som lärjungarna såg honom stiga upp till himlen. För det andra inbegrep Guds räddningsplan hela världen och alla folk, vilket de första lärjungarna ännu inte riktigt förstod. Evangeliet ska därför förkunnas för alla folk, vilket Jesus också nämner som ett tecken inför sin återkomst. Det är viktigt att komma ihåg. Därför var och förblir lärjungarnas och församlingens uppgift att vara Jesu vittnen tills dess han kommer tillbaka.

Dessa verser ur Apg lär oss två grundläggande saker:

”När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” 7 Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

9 När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. 11 De sade: ”Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Paulus uttryckte den förhoppning och längtan som funnits från början hos alla troende, att få förenas med vår Herre och se hans rike bli synligt, b la i sitt brev till Titus:

..vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.

De första kristna levde i en intensiv förväntan på Jesu snara återkomst, och vi i vår generation väntar ännu och kommer kanske ganska snart att få se honom komma tillbaka på himlens skyar med stor makt och härlighet. Många, liksom jag själv, tror det.

+++

Det i sin tur har att göra med hur vi förstår Uppenbarelsebokens ord i kap 20 om tusenårsriket, det enda ställe där det uttryckligen förekommer. GT:s profeter beskriver denna period av Guds välsignade regerande i frid, fred, men det finns olika sätt att förstå det.

Det beror på hur vi tolkar Uppenbarelseboken och profetiorna med dess apokalyptiska bildspråk och symboler av olika slag (tal, bilder), och andra bibelböcker som tar upp ämnet.

Därför kan skillnaden bli stor mellan vad kristna kommer fram till och positionerna kan vara låsta. Det är vad vi alla har att komma med: med eller mindre kvalificerade och troliga tolkningar av det profetiska skeendet som i sin helhet är svårt att exakt ange en tidpunkt för. Det beror nämligen på så mycket som vi inte har överblick över. Men det finns som sagt mer bibelstöd för en sund och riktig förståelse av åtminstone en tolkning, som jag förstår det.

+++

Vad vet vi då med all säkerhet? Att Herren Jesus kommer tillbaka efter det han själv beskriver (i Matt 24 med parallellställen) som

födslovåndorna, början på födslovåndorna,
det avgörande tecknet med ”förödelsens styggelse” och den åtföljande svåra nöden, och de sista omskakande globala katastroferna innan Människosonen kommer på himlens skyar med stor makt och härlighet, och han sänder ut sina änglar för att samla de utvalda.

Uppenbarelseboken fyller i med fler detaljer och beskriver hur Guds domar verkställs, som i sin tur måste förstås i ljuset av de gammaltestamentliga förutsägelserna om Herrens Dag. Paulus nämner i 2 Tess 2 vad som måste ske innan Laglöshetens människa kan träda fram. Vi måste alltså försöka förstå alla relevanta bibelställen i sin helhet. Jag återkommer till detta.

Jesus gav oss alltså följande viktiga riktlinjer som svar på lärjungarnas fråga : ”Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3). Jesus varnade först och främst för bedrägerier flera gånger och talade sedan om stridslarm och rykten om krig, svält och jordbävningar, svåra förföljelser, kärlekslöshet, falska profeter och framför allt mission: ”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.”

Det verkar som att detta har accelererat de senaste decennierna, men samtidigt har det förekommit tidigare i historien. Det är på sätt och vis det unika med de bibliska profetiorna, de har flerfaldiga uppfyllelser, de kan alltså ske flera gånger, men ändå på ett unikt sätt i den absolut sista tiden.

Det gäller ju särskilt det avgörande tecknet: ”förödelsens styggelse”, och den ohyggligt svåra nöd som då kommer att utbryta. Jesus hänvisade till profeten Daniel för detta, som också delvis uppfylldes i närtid och ska uppfyllas i den yttersta tiden. År 70 besegrade den romerske kejsaren Titus Jerusalem och förstörde templet och de kristna flydde upp i bergen, precis som Jesus hade uppmanat dem till.

Daniel profeterade i sin tur om detta redan på 500-talet. Det uppfylldes också delvis när den seluekidiske kungen Antiokus IV Epifanes 167 f Kr vanhelgade Guds tempel i Jerusalem och offrade ett svin på det altare han byggt och invigt till Zeus. Många judar var redan helleniserade och opponerade inte mot hans politik, men andra grupper gjorde uppror och det s k Mackabeerkriget utbröt.

Här ser vi alltså ett exempel på att Guds profetiska ord kan ha flera uppfyllelser och att det därför kan sägas vara ett slags mönster, som vi kan känna igen Guds motståndares kännetecken och aktivitet i och genom. Johannes talar i sitt Första brev om ”antikrists ande” och att det kommer att finnas flera antikrister, men samtidigt kommer Laglöse, Antikrist själv, som satan kommer att besätta och styra på ett speciellt sätt, att träda fram i den sista tidsperioden som Herren ska ge sin tillåtelse till.

+++

Är det värt att debattera detta mellan kristna? Ingen av oss vet ju med säkerhet på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Vi kan ju i alla fall leva så att vi är förberedda och redo för hans ankomst varje dag, oavsett när det sker. När det börjar att dra ihop sig på allvar kommer vi att veta. Jag tror vi ännu befinner oss i födslovåndorna. Samtidigt har vi kunnat se tydliga tecken på hur den globala agendan av antikristlig karaktär vuxit fram under en längre tid, med bedrägeri, avfall, falsk lära och religionssynkretism inom kristenheten. Vi ser allt som skett med Israel de senaste 70 åren och förhållandena i Mellanöstern, laglösheten, upproret mot Guds ordningar öka, liksom förföljelse av de troende parallellt med världsmission.

Därför kan vi ana att det börjar närma sig och därför säger vi med Johannes: ”Amen. Kom Herre Jesus!” (Upb 22:18).

Den stora konspirationen.

Vi lever i en komplicerad och svåröverskådlig värld. Hur ska vi tolka och förstå det som sker i det stora och i det lilla? Här kan Bibeln också hjälpa oss; vi får en liten inblick bakom kulisserna, vad som verkligen pågår under ytan. Det handlar om en kamp av kosmiska dimensioner, som pågått sedan tidens begynnelse. Det är en verklighet som vi får veta lite mer om i Guds ord. Gudsfientliga makter och krafter i den andliga världen har verkat, och fortsätter att göra det, tillsammans med samarbetsvilliga maktmänniskor som har inflytande.

Man vill försöka förhindra Guds vilja från att ske och hans frälsningsplan från att fullbordas. Man konspirerar mot Gud själv och hans Smorde, från många olika aktörer, religiösa, filosofiska, samhälleliga, överstatliga organisationer.

Det finns alltså en verklig konspiration, som inte är en mer eller mindre fantasifull teori. Psaltaren 2 beskriver den så här:

1 Varför rasar hednafolken, varför tänker folken fåfängliga tankar?

2 Jordens kungar reser sig och furstarna rådslår med varandra

mot Herren och hans Smorde

3”Låt oss slita sönder deras band

och kasta av oss repen.”

Läs gärna resten av psalmen längs ner och se Herrens suveräna reaktion på detta…Inget sataniskt och/eller mänskligt uppror kan dock störta Gud och hans Smorde, Kristus, vår Herre och frälsare, från tronen! Hans tron står fast, det är det enda vi med med absolut visshet. Gud, den Allsmäktige, vet från skapelsens begynnelse allt som kommer att hända och hur det kommer att sluta. Han har tack och lov inte lämnat världen åt de destruktiva krafter som härjar och förstör, utan gripit in för att rädda de människor som tror och förtröstar på honom.

Konspirationsteorier av olika slag finns det (alltför) gott om , som till synes är mycket populära, men många utan en solid faktabas. Gemensamt med gudsupproret som skildras i Bibeln är att lögnen används som främsta vapen, man förvränger sanningen och därmed förståelsen av verkligheten själv. På lögn följer alltid manipulation, förförelse, vilja till dominans och kontroll. Grunden till detta är just själva gudsupproret, man vill inte vara den slags människa som Gud skapat oss att vara: underställd hans auktoritet, i tro och kärlek. Det handlar om att inte ha några gudar vid sidan av Honom. Hans ord gäller, det är absolut sant.

Det krävs ett aktivt arbete och en stor vaksamhet för att kunna skilja mellan lögn, förskjutning och förvrägning av sanningen och Själva sanningen. Vi behöver hjälp av Sanningens Ande, den helige Ande, och det får vi be om varje dag..

Vi befinner oss på alla fronter i en kamp, t o m ett krig, om sanningen. Vad är absolut sant? Vad kan vi däför lita på? Själva frågan om absolut sanning avfärdas av många som omöjlig. Det finns ju i vår postmoderna värld inte plats för några absoluter, allt anses ju vara relativt, sociala konstruktioner och därmed föränderligt, och upp till individens tolkning. När Guds egentligen självklara plats i tillvarons mittpunkt förflyttas eller elimineras, skapas denna totala snedbalans till den enskilda människan.

Men vi är inte utlämnade till de ofta destruktiva krafter som styr i världen. Bakom alla dessa svåra och förvirrande skeenden styr Herren utvecklingen med sin hand. Vi får lita på att Gud ska avsluta historien i enlighet med sin vilja och att allt ytterst är under hans kontroll. Hans försyn verkar varje dag för att bevara livet, det goda livet som är förankrat i hans sanning och nåd. Gud är god, hans nåd är ny varje dag.

Jes 46: Kom ihåg det som har hänt

i det förgångna,

ty jag är Gud,

och det finns ingen annan Gud,

ingen som jag.

10 Jag förkunnar från början

vad som skall komma

och långt i förväg

det som inte har skett.

Jag säger: Mitt beslut

skall gå i fullbordan,

allt vad jag vill kommer jag att göra.”

Det är omöjligt för oss att få ihop alla fragmenterade händelser till ett mönster, en helhet. Vi känner bara till de stora dragen: vi är inne i svåra och omskakande tider med mycket nöd p g a krig, naturkatstrofer, andligt bedrägeri, människor som drivs på flykt från sina hem, hunger, sjkdomar och pandemier, ökad förföljelse av kristna, diktaturer som plågar sin befolkning. Det har i och för sig alltid varit så, mer eller mindre, men det finns anledning att tro att vi åtminstone börjat nedräkningen inför den sista tidens ohyggliga nöd som ska gå över jorden.

När vi ska försöka avläsa tidens skeenden får vi göra det genom Skriftens prisma, där allt får sina rätta proportioner. Det onda har sin begränsade tid och Herren är med sitt folk i nöden och döden och ska till sist låta sitt eviga Rike bli synligt på jorden, när Jesus kommer tillbaka och ondska och lidande får ett definitivt slut. Vi ser fram emot detta! Det är egentligen vårt livs djupaste mening och mål.

Vi får tröst och styrka dag efter dag, när vi förtröstar och söker honom.

Jes 12: Se, Gud är min frälsning,

jag är trygg och fruktar inte,

ty HerrenHerren är min starkhet och min lovsång.

Han har blivit min frälsning.”

3 Med fröjd skall ni ösa vatten

ur frälsningens källor.

+++

De resterande verserna i Psalm 2:

4 Han som bor i himlen ler,
Herren gör narr av dem.
5 Han talar till dem i vrede,
i glödande harm
förskräcker han dem:
6”Det är jag som har insatt
min konung
på Sion, mitt heliga berg.”
7 Jag vill kungöra Herrens beslut.
Han sade till mig:
”Du är min Son,
jag har i dag fött dig.
8 Begär av mig,
så skall jag ge dig hednafolken till arvedel
och hela jorden till egendom.
9 Du skall krossa dem med järnspira,
slå sönder dem som lerkrukor.”
10 Handla nu vist, ni kungar,
låt varna er, ni domare på jorden!
11 Tjäna Herren med fruktan
och gläd er med bävan!
12 Ge Sonen hyllningskyss,
så att han ej blir vred
och ni går under på er väg,
ty snart kan hans vrede upptändas.
Saliga är alla som flyr till honom.”

Gud Fadern, Sonen och den helige Ande. Inledning.

Vi ska begrunda ett stort och underbart mysterium, att Bibeln uppenbarat Gud för oss och vem han verkligen är: Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi förstår inte höjden, djupet och bredden av detta. Det behöver vi hela evigheten för. Jag ska bara lite kort säga något om detta i ett par inlägg, utifrån olika aspekter

Vi får på ett unikt sätt veta en del om själva relationen mellan Fadern och Sonen och Anden i b la Johannesevangeliet, den evangelist som fick nåden att skåda djupast in i denna verklighet. Jag återkommer till detta och ska gå igenom några av dessa över trettio viktiga bibelverser.

Vad vi anar är att tillvarons innersta är ren kärlek, är relation inom Gudomen i så hög grad att våra mänskliga referensramar, begrepp och förståelse inte kan omfatta det. De är så mycket liv, kärlek, gemenskap, enhet och härlighet tillsammans, att det övergår vårt fattningsförmåga. Vi kan inte rent intellektuellt förstå att Gud är tre Personer i en total enhet, men det hindrar inte vårt hjärta från att älska och tillbe honom.

Från Bibelns första till dess sista bok är den treeninge Guden verksam: i skapelsen, i de konkreta historiska händelser som genom Guds agerande blir frälsningshistoria, i Jesu liv och död, uppståndelse och himmelsfärd och i hans återkomst vid tidens slut och i nyskapelsen.

Gud uppehåller sin skapelse och verkar även i dag i det stora och lilla. Anden är utguten och leder människor till personlig tro och avgörelse för Kristus. Utan Guds försyn och uppehållande kraft skulle universum omedelbart upphöra att existera.

Uppenbarelsen om vem Gud är och vad han gör fullbordas naturligtvis i och genom Jesus. Han är den som visar oss vem hans Fader är och hur han verkar utifrån sin relation med honom i och genom Andens liv och kraft.

+++

Begreppet ”treenighet” finns inte i Bibeln, men jag ska inte gå in på kyrkohistorien här och kartlägga när och varför kyrkofädena började använda detta begrepp. De första århundradena av den kristna kyrkans historia handlade ju om att man formulerade och sammanfattade läropunkter som återfinns i skrifterna, för att grunda församlingens eget inre liv i Guds ord och som försvar utåt mot villoläror och förvrängningar av detta.

Det är ändå ett bra sätt att beskriva själva verkligheten, vem Gud är. Han är en levande enhet av tre Personer. De verkar tillsammans, men ändå med olika uppgifter. Fadern är ju själva urkällan i Gudomen.

I den nicenska trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid”. Det är ju ett sätt att betona hur unik Sonen är, han fanns hos Fadern i evighet. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd. (Joh 1:18).

Sonen skapades inte, som allt annat skapat i himlen och på jorden, han ”föddes” av Fadern. Det är ord men vi förstår egentligen inte innebörden av detta, hur det gick till, bara att det är så. Men vi vet att det är det djupaste och starkaste uttrycket för Kärleken, Guds egen Kärlek: Fadern älskar Sonen (och föder honom), Sonen älskar Fadern och Anden är ett med dem och deltar i detta heliga utbyte, denna saliga gemenskap. Eftersom Gud ÄR kärlek, ”måste” han vara en gemenskap, en enhet av älskande Personer.

Det stora är att vi dras in i deras kärlek, i den verklighet som är Guds eget liv. Genom Jesu död får vi liv, korset blev himmelens port för oss. Av nåd föder Gud själv oss till nytt liv och för oss in i sin Älskade Sons rike. Vi får dela hans liv som barn och börja lära känna honom redan här, inifrån. Gud har ju tagit sin boning i oss, när vi tog emot frälsningens stora gåva. Det är det största vi kan erfara som människor och något att ständigt förundras över och vara tacksamma för.

+++

De vi kan ana av de gudomliga personerna är just denna absoluta och fullkomliga form av relation i kärlek, överlåtelse, överensstämmelse och enhet. Kan det lära oss något om hur vi som människor, som unika personer, och framför allt hans barn, kan återspegla vår Skapare, Gud och Fader? Det är också ett spår jag ska följa i den här serien, men jag kan säga så här mycket nu:

När vi är som mest människa och i den djupaste meningen en av Gud född person, så är det framför allt i mötet med en annan person, som vi överbryggar det subjektiva och (när det är som bäst) blir ren gemenskap, ren relation. Det är bara möjligt i Kristus, när vi är i honom och hans liv i oss själva tar över i en gemenskapshandling, som bön, lovsång, andliga samtal, lyssnande, tjänande. Först måste vi bli de personer vi är skapade och nyskapade att vara i Kristus, och föras in i den levande relationen i Gudomen själv. Vi får snarare fritt och för intet dricka av den friska källan med livgivande, friskt vatten somär Guds liv, hans kärlek och ljus. Han är oss så nära genom Jesus, genom Anden i oss, som är oss så nära Gud kan komma.

Vi blir mer än oss själva som enskilda individer i mötet, samtidigt som vi blir oss själva mer. När vi både blir oss själva fullt ut och samtidigt mer än oss själva i det vi svagt återspeglar vi de gudomliga personernas interaktion, om än på ett svagt och begränsat sätt.

När vi lever i Kristus så är det honom vi möter hos varandra i benådade ögonblick, när det som skiljer oss åt i personlighet, erfarenheter, och med allt vårt personliga bagage vi bär med oss i kropp och själ.

Nya Testamentet uttrycker denna stora gåva på lite olika sätt, att vi syndare av nåd får förlåtelse genom Guds försoningsverk, och föds på nytt av hans ande för att kunna leva tillsammans med honom nu och i all evighet. Jag återkommer till det också.

Vilken slags historia ? I

gräs

Historia beskriver det vi vet om vad som har hänt i det förflutna. Det kan gälla en en enskild människas förflutna eller en nations, grupps, en tidsepok, en företeelse, osv osv.

De grundläggande fakta om när, var och vem/vilka som var inblandade i skeendet berättas alltid av någon som bearbetat det. Perspektiven spelar stor roll. Därför är all historia redigerad, man bestämmer hur man vill beskriva något. Det hör till det mänskliga livets villkor att vi upplever och erfar saker i nuet som vi en timma, ett år eller 40 år senare återberättar. Minnet av dessa är inte mekaniskt utan dynamiskt i det att vi bearbetar det som hänt utifrån vilka vi är, vad vi redan varit med om och vad vi vill förmedla.

Om vi själva reflekterar över hur vi berättar om vårt liv så gör vi detta urval, vi tolkar händelser och sätter dem i förbindelse med andra i en större översiktig bild. Om vi är troende så tolkar vi också det som skett som Guds försyn, ingripande, vägledning och hjälp. Vi tolkar alltså vår historia samtidigt som den innehåller dessa basfakta om tid, plats, konkreta fakta.

+++

Jag ska fundera på hur detta ska tillämpas på Bibeln. De 66 böcker som ingår i den Heliga Skrift innehåller verkligen historia som är daterbar och som utspelas sig på geografiska platser. Det är också människor som har skrivit ner vad som hänt med ett speciellt syfte, nämligen att förhärliga Israels Gud framför alla andra gudar och vittna om hans väldiga gärningar. Man har gjort ett urval av det som hänt och framställer det utifrån de förutsättningar som fanns på den tiden, och med ett bestämt mål. Det finns olika genrer att berätta historier på, men jag kan inte gå in på detta mer i detalj.

Eftersom Gud själv är det centrala i hela Bibeln, vem han är och vad han gjort, och de människor han relaterat till, så kan man säga att den historia vi möter är teologisk tolkning av historia. Den är skriven med det bestämda syftet att skildra händelser utifrån just detta, och av de människor som stod i förbund med honom. De ville vittna och berätta om honom, för att stärka sin egen tro och samhörighet med varandra i relation till Gud och även vittna om honom. Det var folkets uppgift, att vara hans vittnen (Jes 43:10), att berätta om detta och bevara det i levande minne som muntligt berättande och skrift.

Det är därför ingen ”objektiv” historia registrerad av en betraktare . Författarna var delaktiga i sin egen historia som också var Guds historia.

Det betyder dock inte att det inte skulle vara sant. För oss kristna är sanningsanspråket viktigt, kanske avgörande. Vi kan inte sätta vår tro och vår tillit till något som är byggt på legender och myter. Det som skildras har hänt, är historiska fakta som redigerats för ett teologiskt perspektiv . Det betyder bara att författarna hade ett bestämt syfte med vad de skrev och utformade det på ett speciellt sätt för att förmedla sanningen om Guds gärningar.

Det Gud gör är per definition mirakulöst för oss och därför är det omöjligt att bortse från trons betydelse inför dessa speciella fakta. Vem förstår hur Gud skapade genom sitt Ord? Hur han gjorde alla under och tecken? Hur Jesus kunde ta vår synd på sig när han dog och ge oss sin rättfärdighet, liv och frid? Vi förstår varken hans födelse eller uppståndelse och hur vi av Guds nåd en gång också kommer att stå upp från döden och leva med honom i evighet. Men det är sant, historiskt sant, när det gäller dessa övernaturliga fakta om vår mäktige och underbare Gud.

Det blir därför helt fel att läsa t ex Genesis 1-11 som en bokstavlig beskrivning av Guds skapelseverk. Det är varken ren naturvetenskap eller exakt historia, även om de innehåller detta, utan något mycket mer än så. Dessa kapitel är i sin form unika och uppenbarar syftet och målet med hela skapelsen: varför mänsklighetens villkor präglas av synd, lidande och död, men samtidigt bärs av Guds uppehållande nåd och försyn och varför längtan efter kärlek, gemenskap och sammanhang är en så stark drivkraft för oss alla.

Det är i en bemärkelse historia eftersom det beskriver skeenden i det förflutna, i detta fall så långt tillbaka som skapelsens början. Men det är författaren som ledd av Guds Ande sammanfattar det väsentligaste i en lysande teologisk utläggning som säger oss så mycket om Gud själv. Det är i bästa bemärkelse teologisk tolkad historia som uppenbarats av Gud själv och utformats av författaren utifrån den kontext som präglade honom. Det är historia och tolkning av den, och utläggning, förklaring av historien. Ingen människa var ju närvarande vid universums begynnelse, så Skaparen själv måste ha uppenbarat skeendet i stort för sina tjänare. Gud uppenbarade både Urhistorien och framtiden, vilket är självklart med tanke på att han själv står utanför tiden och ser hela universums/världens historia från början till slut.

Profeterna och de apokalyptiska böckerna Daniel och Uppenbarelseboken, rymmer utsagor om det sista som kommer att hända. Jesus själv förutsäger naturligtvis också det som kommer att ske i sina eskatologiska tal.

De bibliska författarna ser allting utifrån en speciell lins som skärper synfältet och fokuserar på det viktigaste. Den linsen är Guds talande och agerande.

Nästan alla bibelböcker innehåller historia, utom Ordspråksboken, Predikaren, Psaltaren, Höga Visan. Men även dessa böcker reflekterar historia i form av kultur, seder och bruk, tradition. Hela Bibeln är rotad i tid och rum, och alltså historia.

Avslutningsvis i denna första del så är Bibelns vittnesbörd helt unika eftersom de berättar om Guds gärningar mitt i tid och rum, och hur hans egen Son blir människa för att visa oss hela djupet av Guds kärlek.

Framtiden- det stora okända?

Vi människor har alltid velat veta något om framtiden, det stora okända som kan oroa och skapa fruktan. Därför har det alltid funnits en marknad för lögnaktiga förutsägelser om den, levererade av spåmän och falska profeter. Det finns många orsaker till oro och fruktan i vår värld, särskilt nu med den pågående pandemin som vi inte upplevt någon motsvarighet till på ett par generationer och som påverkar alla och allt.

Det har alltid förekommit katastrofer i form av krig, hungersnöd och farsoter, men i i vår tid är vi direktuppkopplade och kan följa skeendena i realtid. Det kan både öka och minska oron. Ingen vet hur länge just denna djupa kris ska pågå, men den går förr eller senare över och saker återgår mer till det normala. Vi hoppas det. Eller? Måste vi räkna med att det kan bli värre? Vi vill ju alltid att det ska bli bättre och arbetar för det, vilket i sig är bra. Men räcker det? Kommer vi till en punkt när kurvorna inte längre kan peka uppåt?

Vi får gå med våra frågor till Gud själv, som allena vet vad som kommer att hända och som erbjuder en trygghet, en frid och konkret hjälp i våra svårigheter som enskilda och som folk. Ingenting annat håller när allt skakar än Gud själv, som uppehåller sin skapelse och som ytterst har kontroll över det som sker och kommer att hända innan tiden tar slut. Han har även redan uppenbarat framtiden för oss i stora drag.

Vad säger Gud själv om detta i sitt Ord? Bibeln ger en samstämmig helhetsbild av vad som kommer att ske. Vi befinner oss egentligen i den sista tiden, efter Jesu uppståndelse och fram till hans återkomst, om vars exakta tidpunkt ingen vet utom Gud Fader själv. Mänsklighetens historia har som sagt alltid präglats av konflikter och krig, hungersnöd och epidemier, vilket också kommer att fortsätta och kanske förstärkas ju mer vi närmar oss Jesu återkomst.

I det tal om den yttersta tiden som kallas det eskatologiska talet besvarar Jesus lärjungarnas fråga om tecknet på hans återkomst och den här tidsålderns slut och sammanfattar de viktigaste punkterna.

I Matt 24:4 ff varnade Jesus först och främst för bedrägeriet (3 ggr i detta kapitel) och om att många kommer att bli vilseledda när man sätter sin tilltro till andra som kommer i hans namn och påstår sig vara Messias. Men bara Bibelns Jesus är den sanne Frälsaren och Herren, Guds Smorde. Han älskade oss så mycket att ha dog för oss och uppstod för att vi skulle få hans liv och gemenskap med Gud, nu i tiden och i evigheten.

Bedrägeriet handlar även om en förvrängning av det sanna evangeliet som inte heller leder till tro på Jesus och all alternativ andlighet som erbjuds, andra religioner, kulter, sekter osv.

Vidare talade Jesus om stridslarm, rykten om krig, etniska konflikter, hungersnöd, epidemier och jordbävningar. Evangeliet kommer att predikas över hela jorden, kristna förföljs och falska profeter fortsätter bedra många samtidigt som laglösheten tilltar och kärleken kallnar. Att evangeliet sprids till alla folk och språk är ett avgörande tecken och även att det sker ett andligt uppvaknande i Israel.

3 När Jesus sedan satt på Oljeberget och lärjungarna var ensamma med honom, gick de fram till honom och frågade: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” 4 Jesus svarade dem: ”Se till att ingen bedrar er. 5 Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse. 6 Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. 7 Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. 8 Men allt detta är bara början på ‘födslovåndorna’.

9 Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. 10 Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. 11 Många falska profeter skall träda fram och bedra många. 12 Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. 13 Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. 14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.

+++

Ingen vet exakt var vi befinner oss på Guds tidsskala men det är nog tveklöst någonstans i början av födslovåndorna, inledningen till den största och sista katastrofen. Hur länge den varar vet ingen. Men vad vi vet är att framtiden för den som avfärdar Guds kärlek och erbjudande om syndernas förlåtelse och evigt liv hos honom är mörk, både här och nu och i evigheten. Dels saknar man hans frid och nåd i den här världen, dels kommer man att förbli skild från honom i evighet. Det är den mest tragiska som kan hända en människa.

Därför ber vi och vädjar till alla som ännu inte överlämnat sitt liv till Gud och gjort Jesus till Herre i sitt liv att omvända sig till honom medan tid är, att komma hem till Faderns kärleksfulla famn, att bli försonad med Gud, få ett hopp och tröst i gemenskap med honom själv.

Jesus bekräftar dem även i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, när han uppenbarade för sin tjänare Johannes vad som skulle ske. Det som beskrivs i Kap 6 stämmer överens med det vi fick veta i Matt 24. När Jesus bröt de första 4 sigillen på den förseglade bokrulle som innehöll framtidens händelser och som endast han själv kunde öppna, igångsattes de sista omvälvande händelserna på jorden. De fyra hästarna beskriver på sitt särskilda apokalyptiska språk att bedrägeriet kommer att utbredas över världen, att krig och hungersnöd, farsoter och massdöd kommer att föröda mänskligheten på ett ofattbart och fruktansvärt sätt.

Innan Jesus Kristus kommer tillbaka och gör ett slut på all ondska och allt lidande kommer dessa förfärliga och svåra händelserna att ske globalt. Det uppror mot honom som funnits från världens begynnelse kulminerar i den yttersta tiden och hans tid för dom och upprättelse är inne. Varje människa har ställts och ställs inför valet att böja sig för den Evige, Allsmäktige och gode Guden, som uppenbarat sig själv i sin Son Jesus eller att vägra erkänna hans herravälde och ta emot hans frälsning. Gud kommer att rädda sin skapelse.

I kap 6 ser vi att alla de martyrer som dödats för sin tro på Jesus, v 9-12, uppmanas att vara stilla ännu en tid, tills deras antal är fullt. Det är det femte sigillet. Många har lidit och dött för sin tro och det är en daglig bön för dem att Herren ska vara dem särskilt nära i nödens och dödens stund.

När Jesus bryter det sjätte sigillet går dessa födslovåndor in i ett nytt skeende, vilket även Jesus talat om i Matt 24. Den nöd som kommer över jorden har aldrig tidigare förekommit. Tiden är då inne för Guds motståndare, den Laglöse, Vilddjuret, Antikrist att få global makt. Situationen för Israel och församlingen blir extremt svår. Men Gud kommer att hjälpa sitt folk, sina barn igenom detta och den intensiva längtan efter Jesus blir till sist uppfylld och sedan vidtar det vi inte riktigt ännu kan förstå storheten i, när Herren gör upp med det onda en gång för alla och gör allting nytt i sitt eviga rike.

Fortsättning följer.

judgement-seat_large

Några inledande reflektioner om den yttersta domen.

Det första och viktigaste man måste säga när det gäller detta ämne är att i ljuset av domen och de allvarliga yttersta tingen blir Guds kärlek så oerhört stor, att den evige Guden lät sin egen Son komma till jorden för att rädda oss från att gå förlorade. När vi tänker på den korsfäste Jesus så vet vi att Gud gjort allt. Han älskar varje människa så ofattbart mycket att han lät Jesus ta straffet för våra synder och bli dömd i vårt ställe, för att han skulle kunna frikänna oss.

Joh 3: 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

Bibeln gör helt klart att det finns två vägar, en som leder till Gud och en som leder bort från honom. Redan i det tredje kapitlet i 1 Moseboken ser vi att Gud låter det finnas två träd i lustgården där människan alltså från början ska prövas för att se vad hon väljer. Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Jag går här inte in på betydelsen av dessa, vilket jag har gjort på andra ställen här på hemsidan. Sedan fortsätter det så, och Jesus själv bekräftar detta när han säger:

13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. 14 Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

De två vägarna har alltså också två destinationer, slutmål för vandringen, fördärvet ,ἀπώλειαν, eller livet. Livet står alltid för Guds liv och verklighet, det eviga livet. Vi erbjuds att i tro ta emot Guds gåva, att bli hans barn genom tro på Jesus och blir då redan här och nu delaktiga i Guds liv. Det fortsätter sedan i evighet. Ett liv utan Gud är per definition evigt mörker, fördärv, död.

Johannes skriver i sitt Första brev: Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son. 11 Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. 12 Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.”(Kap 5)

Det finns flera bibelställen om domen och det är komplicerade sammanhang som måste beaktas. Därför finns det också lite olika meningar om själva skeendet, men vi kan vara säkra på att eftersom Gud är rättfärdig och rättvis så kommer en slutgiltig dom. Guds fiende, satan själv och de onda makterna kommer äntligen att få sitt straff och för alltid förhindras att utföra sitt förstörelseverk av skapelsen. Varje människa kommer att dömas och bedömas och det på ett lika fullkomligt rättfärdigt och rättvist sätt av Gud.

Bibelns vittnesbörd är tydligt: Gud vill ta emot alla i sitt eviga rike och från hans sida är det klart: han har gjort allt i och genom Jesus. Gud är den ende som kan döma eftersom han vet vad som finns i det fördolda hos varje människa och hela hennes livshistoria. Domen skildras just som att den ska kasta ljus, Guds ljus över en människas innersta bevekelsegrunder, vilja, förmåga, yttre faktorer som påverkar hennes agerande osv.

Fortsättning följer.

+++

Kristus är uppstånden! Glad Påsk.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! HALLELUJA!

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utelämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, döden självt.

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv . Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna . Allra sist visade han sig också för mig , som för ett ofullgånget foster.

(2 Timoteusbrevet 1) 9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom, görs delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv i en gudsfientlig värld är nu fördolt med Kristus hos Gud, men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet.

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden, för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom. Jesus var samstämmig med Faderns vilja, att han skulle ge sitt liv i döden för oss.

Joh 10: 17-18:” Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta tillbaka det. Det budet har jag fått av min Fader.” 

Guds lidande kärleken visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo. Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss.

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden : ”Lammet som blev slaktat  är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten  och lovsången!”  (Upb 5:11).

När Jesu offer fullbordats kunde döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, inte längre hålla honom kvar, Apg 2:23-24 :

” Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom. Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.”

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit : levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken efter sitt lidande och sin död på sin kropp. Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat.

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

Det skedde märkliga under och tecken precis när Jesus gett upp andan och vid själva uppståndelsen. Läs Matt 27:50-54, 28:1-6! Det var världshistoriens och universums mäktigaste händelser efter själva skapelsen.

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget, vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter, och vi väntar på hans återkomst i härlighet.

1 Petr 1 : Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, ⁴ till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. ⁵ Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden. 

Resurrection

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).

”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

+++

Jesu uppståndelse är den nya skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger kommer att fullbordas vid hans ankomst. Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse.

Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).