I årets sista månad kan vi reflektera över våra korta liv i evighetens perspektiv och vad som därför är viktigast. Det enda som består är att vara rik inför Gud. Vad betyder det? Paradoxalt nog är det vi ger av oss själva til honom gör oss rika, och ständigt det vi tar emot av hans liv. Att låta Gud vara Gud, den förste och främste i allt, att leva i bön och överlåtelse, givande och tjänst. Allt annat kommer att tas ifrån oss.
För varje mänsklig erfarenhet och situation finns det referenspunkter i Bibeln. Den är som en tidlös kollektiv spegel för varje enskild människa att spegla sig i och därmed också veta att hon inte är ensam utan delar erfarenheten tillsammans med oräkneliga andra inför Gud. Vi kan uttala samma ord som en gång sades av alla de som lärde känna den levande Guden. De blir våra på ett personligt sätt samtidigt som det är andras. Det gäller naturligtvis främst Psaltaren, men vi kan även känna igen oss och leva oss in i berättelserna. Det är därför gott att reflektera över vad vi läser, särskilt hur Jesus bemötte människor.
Rubriken på den här psalmen i Psaltaren, Guds folks bön-och hymnbok i alla tider, tillskriver den gudsmannen Mose. Han hade personliga och djupa erfarenheter av Guds handlande som människa och ledare för sitt folk. Det går inte att sammafatta hela hans spännande och helt unika liv och kallelse här som återges i Moseböckerna 2-5 (återkommer i ett speciellt inlägg) , men så sade Herren själv om sin tjänare :
”Hör nu mina ord Om det finns en Herrens profet ibland er,
ger jag mig till känna för honom i en syn,
och talar med honom i en dröm
7 Men så gör jag inte med min tjänare Mose.
I hela mitt hus är han betrodd. 8 Jag talar ansikte mot ansikte
med honom, tydligt och inte i gåtor,
och han får se Herrens gestalt. (4 Mos 12:6-8)
I Israel uppstod inte mer någon profet lik Mose, någon som Herren kände ansikte mot ansikte, 11 ingen om man tänker på alla de tecken och under som Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, 12 och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen på hela Israel. ( 5 Mos 34)
Mose var också väl medveten om sina svagheter och brister. Den som lever Guds ansiktes ljus är smärtsamt medveten om det. Det står om honom att ”han var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan mäniska på jorden”. (4 Mos 12: 3).
Definitionen av biblisk ödmjukhet är kanske att vara sanningsenlig om sin synd, leva i gudsfruktan och samtidigt vara frimodig och trogen i sin kallelse att tjäna Gud genom hans styrka och nåd och vara helt betoende av honom i allt.
Mose inleder sin bön med dessa ord om den evige Gudens makt och människans korta liv:
Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2 Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen,
ja, från evighet till evighet är du, Gud
Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänd åter,
ni människors barn!” 4 Ty tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt.
5 Du sköljer dem bort, de är som en sömn. Om morgonen liknar de gräset som frodas. 6 Om morgonen gror det och blomstrar, om aftonen vissnar det och blir torrt.
Vi går under genom din vrede, genom din förbittring förskräcks vi. 8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus. Alla våra dagar försvinner genom din harm, vi slutar våra år som en suck. 10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det förbi, vi flyger bort.
Vem känner din vredes makt och din harm, så att han fruktar dig? 12 Lär oss inse att våra dagar är räknade,så att vi får visa hjärtan.
13 Vänd åter, Herre! Hur länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare!
14 Mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och vara glada i alla våra dagar.15 Gläd oss lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett olycka. 16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn. 17 Må Herrens, vår Guds, ljuvlighet vara över oss. Ge framgång åt våra händers verk, ja, åt våra händers verk må du ge framgång.
alefochomega 