I likhet med alla Nya Testamentets författare var Aposteln Paulus väl förtrogen med sitt folks heliga skrifter. Det finns hundratals referenser, en del ordagrant citerade från GT, andra mer fritt återgivna, och åter många som bakgrundskontext. De levde ju i och av Guds ord sedan barnsben, och det är fascinerande att se hur de använde texterna när de förklarade Jesu liv och försoning utifrån profetior och förebilder.
I Romarbrevet, det kanske teologiskt tyngsta brevet i NT (även om alla brev på sitt sätt naturligtvis är lika viktiga) kan man känna igen temat från b la Psalm 19 om hur Gud dels uppenbarat sig genom sina skapade verk i kap 1, och genom sitt Ord i kap 10.
Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord, deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden, deras ord når till världens ände. …
8 Herrens undervisning
är fullkomlig,
den ger själen nytt liv.
Herrens vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart,
det upplyser ögonen.
I den andra delen av psalmen beskrivs hur Guds undervisning, hans bud och lagar, skänker liv, visdom, glädje och vägledning. Det judiska folket fick lära känna Skaparen som sin Gud genom dessa. Det är ju så Gud uppenbarar sig, i skapelseverket och i sitt Ord. I kap 10 beskriver också Paulus hur evangeliet måste predikas för att människor ska komma till tro. De goda nyheterna om Guds slutgiltiga och fullkomliga uppenbarelse om sig själv och sin vilja att rädda sin mänsklighet är givna till församlingen för att pridas över hela världen.
Paulus för resonemanget vidare om vilka konsekvenserna blir av att inte vilja erkänna Gud som skapare, vilket han utvecklar i brevet. Människan förfaller till naturdyrkan och tillbedjan av andra gudar, samtidigt som hon degraderar sig från sin höga och ädla ställning som Guds avbild och förvaltare av skapelsen. Hon skulle råda, men blev slav under avgudarna. Hon skulle leva med hjärtats inriktning mot det himmelska, Guds verklighet, men snärjdes in i det begränsande jordiska perspektiven. Hon skulle älska och tjäna Gud, men blev fast i ett självcentrerat perspektiv på verkligheten.
Rom 1
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 De påstod att de var visa, men de blev dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.
Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. 27 På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. 28 Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. 29 De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30 De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, 31är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. 32 Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det
+++
I det första kapitlet ser vi att Guds vrede inte enbart är en framtida realitet vid den yttersta domen, utan sker här och nu. Guds vrede uppenbaras redan nu över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det är ett aktivt val som skildras här.
Sanningen om Gud är alltså given från början och möjlig att förstå, om än inte i sin fulla uppenbarelse genom Kristus, men tillräcklig för att människorna, när de ser Guds skaparverk och erfar samvetes verkan, ska förstå att Gud finns och förväntar sig något av dem.
För som det står, fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina egna föreställningar …
Det handlar primärt inte om syndiga handlingar som skadar andra och en själv utan om otacksamhet och en ovilja att erkänna att Gud är Gud, och prisa och tacka honom, trots att man kände till honom. Denna attityd av ovilja gentemot Skaparen leder i sin tur till att människan förblindas av sina egna föreställningar och hamnar i mörker och oförstånd så att hon stället tillber det skapade. När det sker låter Gud dem så att säga löpa loppet ut och ta konskekvenserna av sin otro och otacksamhet, vilket leder till alla slags synder.
Det syndiga beteendet i sig som de i sitt uppror begår mot Gud begår, visar att de redan är dömda eftersom de inte aktat på det Gud uppenbarat för dem. Det är en beskrivning av mänsklighetens kollektiva historia från början samtidigt som det är ett pågående skeende på individuell nivå.
Vad ska vi tänka om saken? Är Bibelns analys av verkligheten tillförlitlig eller är det människors åsikter om att det inte finns några ”bevis” för Guds existens som gäller och att det därför är svårt att tro på honom ? Vi måste ibland påminna oss om att det vi läser i Bibeln är Guds pespektiv på oss, inte hur vi ser på honom och om vi skulle kunna tänka oss att möjligen ge honom en chans. Därför kan det vara lite omtumlande att skifta fokus, men väldigt nyttigt.
Från skapelsen början har Gud separerat, skiljt mörker från ljus i alla bemärkelser, hans ljus gentemot mörkrets makter för att bibehålla det sunda och goda i människan och skydda skapelsen från fördärv och elände. Det sker sist och slutligen vid Kristi återkomst, när hans ljus avslöjat allt som är i det fördolda och som har styrt våra val, handlingar och attityder. Det blir en slutlig separation av dem som är innanför Guds domän, och utanför, de som lever i Guds ljus och som står utanför i det eviga mörkret. Jesus ska skilja fåren från getterna , de frälsta från de ofrälsta, de som hör honom till och de som inte velat ha med honom att göra.
Gud dömer rättvist utifrån det ljus vi har och hur vi levt efter det. Han vill alltid visa nåd och förlåta, möta oss med sin kärlek och godhet. Han har redan gjort allt för att vi ska få frid och evigt liv. Med Paulus ord från kap 5 i Romarbrevet:
8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
alefochomega 