I sitt avskedtal och sin översteprästerliga förbön i Johannes evangelium kap 17, sade Jesus några av de mest fantastiska saker som någonsin yttrats. I en mening, som så ofta hos evangelisten, sammanfattades det väsentliga.
När Jesus hade sagt detta, lyfte han blicken mot himlen och bad: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. 2 Du har gett honom makt över alla människor, för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.
3 Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. 4
Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. 5 Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.
Att det ens är möjligt för oss små obetydliga varelser på en minimal planet i utkanten av Vintergatan, en bland miljarder andra galaxer, att kunna lära känna universums Skapare, är så stort att vi egentligen inte riktigt kan fatta det.
Att det finns Någon som ser oss och känner oss innan vi kommit på tanken att söka vårt ursprung och fråga efter någon mening med allt. Så mycket är opersonligt i vår tid och styrs av algoritmer på nätet, men trots att vår Skapare programmerade, kodade och gav förutsättningarna för de mångfaldiga livsformer vi ser omkring oss, finns orsakerna bakom universums gigantiska och stora nätverk av intelligent, själfullt liv hos vår personlige Gud.
Hans namn är Jag Är den Jag är, och detta Namn visar att allt levandes upphov är en Person, även om våra mänskliga kategorier inte kan förklara, beskriva och rymma honom som ÄR Livet självt. Det visar också att Guds eget namn är en form av verbet ”vara”. När han uppenbarade sitt namn för Mose är det i sann biblisk betydelse inte ett teoretiskt påstående om ”varat” i allmänhet utan kopplas direkt till det Gud gör. Han visar vem han är genom vad han gör och säger. Det finns hyllmetrar med kommentarer som har skrivits om hur vi ska förstå den hebreiska texten, dessa ord: ehyeh asher ehyeh, אֶֽהְיֶ֖ה אֲשֶׁ֣ר אֶֽהְיֶ֑ה.
2 Mos 3: 14 Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” 15 Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.
Vi får som gåva evigt liv, Guds eget slags liv, och det ÄR att lära känna den sanne Guden och hans Son, Jesus Kristus. Meningen med livet bestå därför också på sätt och vis i relationer, i kärlek. Det är också vad som visar sig vara det viktigaste för de flesta människor när vår korta tid på jorden närmar sig slutet. Det är inte titlar, pengar, aktiviteter eller projekt som betyder något, utan kärleksfulla och trofasta relationer. Och den mest kärleksfulle och trogne är Gud själv- därför är relationen till honom det mest värdefulla, i tiden och i evigheten.
+++
Man är så upptagen med allt som pågår i livet och man kan tycka att det är fullt tillräckligt med att lära känna sig själv och förstå sig på andra och bygga någorlunda fungerande gemenskaper.
Men, innerst inne finns ändå en längtan efter det absoluta, som inbegriper den totala kärleken, förståelsen, förlåtelsen, friheten, friden, meningen och målet. Vi lever ju i en sargad och brusten värld och är själva delaktiga i denna olyckliga väv av mänskliga tragedier och kommer endast i våra benådade stunder (som förhoppningsvis är många) i kontakt med livets djupaste mening – att vara älskad och att få ge kärlek., ha ett hopp om livets seger över döden och om en ljus värld där frid och rättfärdighet regerar och där vi återser våra kära.
För oss som kristna är det dock så mycket mer än tillfälliga stunder, det är en verklighet som blivit oss given genom Jesus att leva i, Guds rike inom oss.
Och hur kan man på riktigt lära känna sig själv utan att börja lära känna honom som skapat oss?
alefochomega 