Det är en fråga som människan ställt sig så långt tillbaka som vi kan spåra det i filosofi och religion, kanske för att man anat att människan under sitt korta liv på jorden alltid längtat efter något större, och också är skapad för det. Predikaren uttrycker det på ett vackert sätt:
11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.
Svaret varierar därför i olika delar av världen som präglats av dessa tankeströmningar. Biblisk tro utgår ju från att bara Gud är evig och har liv i sig själv. Därför skapar han och ger liv åt allt som finns, och verkar genom de fysiska och moraliska lagar han inrättat världen efter för att vi ska kunna leva i den. Och inte bara det- han har till och med gjort sitt eget liv känt genom Sonen som blev människa och levde mitt ibland oss.
Gud har ingen början eller slut, han har alltid funnits. Det är något vi inte kan förstå utan bara ta till oss som en uppenbarelse, ett faktum på vilket vår tro och tillit vilar.
Är då själen odödlig i bemärkelsen att den alltid funnits och bara bebor ett oräkneligt antal kroppar innan den uppgår i den stora, gudomliga världssjälen som enar allt? Då skulle den på något sätt vara gudomlig, eftersom bara det gudomliga kan vara evigt. Allt skapat har sin tid och måste sedan dö. Det är just problemet med den här tanken, som likställer gud, alltet, världssjälen, det kosmiska medvetandet, eller vad man nu kallar detta stora okända, med ”själen”.
Detta typiskt drag återfinns i de stora asiatiska religionerna, (ny)platonism och gnosticism om att allt emanerar från det Ena, det gudomliga, som man inte vet så mycket om, och att målet är att återvända till detta genom oräkneliga reinkarnationer, kunskap och andliga övningar. Man ser själen som fången i det materiella och strävar efter en frigörelse från kroppen.
Det är ju en i sig märklig tanke och helt oförenlig med vad Bibeln lär oss om oss själva. Varje unik människa, skapad till hans avbild som någonsin fötts har aldrig existerat förut. Människor är inte fritt svävande ”själar” som kan färdas genom tid och rum, utan fysiska varelser med en själ och en ande. Enligt 1 Mos 2 är det Guds livsande som ger liv och själ åt den fysiska kroppen.
Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.
Själen kan sägas vara den uppsättning av funktioner vi behöver för att leva på jorden, med alla våra sinnen, vårt förnuft, våra känslor och vår vilja, vår språkförmåga, vår kallelse till gemenskap med Gud och andra, till utveckling och vishet. Den är ett uttryck för vår unika personlighet, dels som hans avbilder, dels genom vilka just vi är, med vårt arv, omständigheter och förutsättningar osv.
Här på jorden kan vi självklart bara leva i och genom vår kropp, och efter Kristi återkomst, när de döda ska uppstå, kommer vi att få nya kroppar som är anpassade till den himmelska verkligheten. Själ och någon slags kropp utgör alltid en enhet. I biblisk mening är kroppen inte problemet, Gud har ju skapat den så förunderligt fantastisk, utan vår bortvändhet från honom och vår djupt rotade självcentring. Gud sade ju om sitt skapade verk att det var mycket gott, vilket inbegriper så väl kropp, själ och ande.
Paulus beskriver det bra i kap 15 i 1:a Kor:
+++
Efter döden har vi som tillhör Jesus Kristus fått del i Guds odödliga liv, eftersom vår Frälsare ger oss Guds eget liv genom sin död och uppståndelse. Det verkar som att det Gud skapar inte kan dö i meningen upphöra att existera, men däremot dö i meningen att skiljas från Gud. Det sker efter den yttersta domen. Andligt sett är vi skilda från Gud genom syndens maktoch vårt obotfärdiga motstånd att omvända oss till honom. Vi har i oss själva ingen gudomlig gnista eller liv, utan allt vi är och kommer att vara som människor måste förstås i relation till vår Skapare och Herre.
Det här ämnet är så intressant därför att frågan om själens odödlighet är lika evig som frågan om vad en människa är. Det är på sätt och vis samma fråga. En människa är till sin natur en biologisk varelse och samtidigt en unik personlighet med en själ som uttrycker sig genom sin kropp, sin hjärna, men som är mer än biologi: vi är skapade av Gud med ett syfte. Det skulle vi aldrig veta fullt ut om inte vår Skapare hade meddelat sig med oss på flera sätt, vilket jag kommer att fundera över i den här serien.
Den bibliska beskrivningen av människan förser oss med en förståelse av vår sammansatta natur i sin helhet. Vi kan hämta mycket kunskap från olika discipliner som lär oss om vilka vi är, men det blir alltid en reduktionistisk bild som ges om man enbart håller sig till en förklaringsmodell, t ex den materialistiska, psykologiska, filosofiska, sociologiska osv. Vi är allt detta, men samtidigt så mycket mer.
Det går inte att reducera oss till det rent materiella, vi är mer än atomer och molekyler, t o m mer än den själ som är förbunden med kroppen och hjärnan, och som endast kan fungera genom den. Vi är skapade och älskade av Gud själv och helt beroende av honom, som skapar och uppehåller livet. Det är hur vi förhåller oss till det som vi finner eller går miste om vår verkliga bestämmelse.
Urberättelsen, urdramat om människan är symptomatisk för Bibelns sätt att komprimera och beskriva våra livsvillkor.
Historien om människan, detta pågående drama, beskrivs bäst i berättelser, starka bilder, symboler. Vi får använda vår fantasi och inlevelseförmåga för att sätta oss in i det som hände, vilket alltid är lättare än att förhålla sig till en teoretisk text som inte ”talar” till oss. Gud visste verkligen vad han gjorde när han förmedlade dessa grundläggande sanningar om oss själva, för vi i verkar vara gjorda för att förstå metaforer och symbolik, något som utgör en stor del av vår kommunikation och som vi alla använder oss av. Om man skulle rensa bort bildspråket, anspelningarna, idiomen, ”poängen” som ligger mellan meningarna eller raderna, skulle det inte bli mycket kvar annat än torra fakta och språket utarmas. Språk kan säga så mycket mer än bara ords bokstavliga betydelse. Meningen med ord är ordens mening i en större, betydelsebärande kontext.
Mer om detta i ett annat inlägg som ska handla om språket, men metaforerna gör just detta- överför betydelsen från något till ett annat. Det går tillbaka på ett grekiskt ord, metaferien.
Han ger oss inte en teoretisk beskrivning av sig själv, oss eller världen, inte en bruksanvisning, utan talar genom ”dramatiserad teologi”, särskilt i första och sista boken.
Guds Ord är naturligtvis ofelbart i vad det uppenbarat om honom själv och frälsningshistorien, men författarna använder sig av olika stil, olika berättartekniker som var gängse på den tiden, för att beskriva Guds handlande och människans respons på detta. Där återfinns olika retoriska figurer : hyperbole (överdrifter) , upprepningar, liknelser anspelningar, jämförelser mellan motsatser, ironier, dolda poänger som inte omedelbart är tydliga, referenser till annan litteratur (eller de föreliggande bibliska böckerna), hypotetiska frågor osv.
Det är bara genom betydelsemättade bilder och symboler som komplexiteten bevaras och mysteriet med människan får finnas i sina djup. I symbolen sammanfaller dessa olika dimensioner av vad det innebär att vara människa, som inte en enkel, reduktionistisk beskrivning av henne kan göra. Jag kommer in mer i detalj på detta i kommande inlägg.
Det grekiska ordet σύμβολον, symbol betyder något som är sammansatt, och som i förtätad form innefattar dessa beståndsdelar. Det är ett tecken som pekar på, beskriver och sammanfattar något i verkligheten. Ord är i sig själva också tecken som vi använder oss att för att beskriva något som existerar, från blommor till en lärobok i botanik, från föremål till företeelser, från tankar till idéer och världsbilder. Vi och hela universum verkar vara ord-baserat, informationsbaserat. Vi förstår omvärlden och oss själva till stor del genom språket, till vilket också kan räknas kommunikation som inte enbart uttrycks genom ord.
”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.(Joh 1:1…
Guds Ord är Sonen, genom vilken och för vilken allt är skapat, och i honom finner vi liv, mening och mål. Sonen blev människa och talade till oss om sin Fader, vår Gud och Fader.
Vi får del av Guds liv genom att tro och ta emot hans ord, det är det som ger liv, gör oss till andliga människor som inte bara existerar genom vår kropp och själ. Ordet förmedlar liv, det är det sätt vi kan ta emot från Gud. Det sker i själva skapelsen också, Gud talade och det skedde. På samma sätt föds vi på nytt genom Guds Ande när vi hör evangeliet och tar emot Jesus Kristus som Herre och Frälsare.
Gud talade på ett begripligt sätt till människan och gav henne en enda befallning för livet inför honom. Mer om den paradisiska tillvaron i Eden, de två träden, den lögnaktiga ormen, den fria viljans val, fördrivningen, och löftet om återkomsten i nästa inlägg. Författaren skildrade de avgörande händelserna på detta litterärt högstående sätt i en komprimerad och djupt symbolisk form:
Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.”…(Gen 2:15)
Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte räcka ut handen och ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.” 23 Och Herren Gud skickade bort dem från Edens lustgård för att bruka jorden som de tagits från. 24 Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (Gen 3:22).
Det är kort och betydelsemättat , liksom alla de bibelsammanhang som ger oss insikter om vår mänskliga natur och varför det ser ut som det gör i världen och hur Gud handlat med sin mänsklighet för att rädda oss (från oss själva) till sig.
”Det flammande svärdets lågor” skulle kunna vara titeln på en spännande fantasybok.. Det är visserligen spännande, men också absolut sant.
+++
Det finns ett uttryck som lyder: säg mig vad du äter, så ska jag säga dig vem du är.
Det ligger något i denna tanke, vi blir vad vi äter i någon mån, men också blir vi lite lika dem vi umgås med, liksom vi påverkas av vad vi läser, varifrån vi hämtar kunskap, hur vi tänker och agerar, vilka val vi gör.
Att äta i vid mening är inte bara något fysiskt vi gör för att överleva, utan säger mycket om vad vi tar till oss på ett andligt plan. Det blir ju tydligt i 1 Mos 3, att äta är detsamma som att tillägna sig information om verkligheten på ett symboliskt sätt.
Men tanken på födan, brödfödan (och även vattnet) är så helt grundläggande för vårt liv och det är något som Guds ord talar mycket om. Bröd var basfödan under biblisk tid och är det än idag i Mellanöstern.
Här vill jag peka på länken mellan de två träden i Edens lustgård och Jesu ord om att han är livets bröd. Livets träd var säkert inte först och främst och enbart (ingen vet ju faktiskt det) ett fysiskt träd, på samma sätt som trädet med kunskap om gott och ont inte var det. Det intressanta är ju vad de representerar och förmedlar, och ännu mycket mer Guds befallning som var helt avgörande- att inte äta av det senare.
Man kan se detta som ett av många lydnadsprov i Skriften om vilken väg människan väljer, Guds väg eller sin egen, om att tro och lyda honom eller bli sin egen herre och välja andra gudar. Det ser vi också i NT, som jag återkommer till, när Jesus uttrycker sig på samma sätt.
Guds vilja var hur som helst tydlig, enkel och klar: varsågod och ät av alla träd utom ett, eftersom det skulle resultera i död, andlig död. Tro och lydnad ger liv i gemenskap med Gud, otro och olydnad separerar oss från honom. Människan lever visserligen som biologisk och själslig varelse, men saknar livet från Gud, det liv som enbart hans Ord och Ande kan förmedla till oss. Det är vad Jesus gjorde och fortsätter göra idag.
Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. 9 Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont…. Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”
+++
Det finns många fler betydelsefulla bibelställen om brödets betydelse här som jag återkommer till i andra sammanhang, t ex Melikisedek som lät bära fram bröd och vin och välsignade Abraham, mannat i öknen, skådebröden i tabernaklet och templet osv fram till Jesu liv och hur man mättade folkskaror med bröd och talade om sig själv som livets bröd, hur han inrättade nattvarden, och hur i Uppenbarelseboken det talas både om livets träd, Lammets bröllopsmåltid och det levande vattnet.
Det är starka symboler för livet, avgörande för det fysiska livets uppehälle, men även för själen och det andliga livets näring. Det är Jesus själv som ger oss det liv som är starkare än döden, det eviga livet. I Joh 6 sammanfattas mycket av den bibliska historien och i Guds vilja att vara den som ger människan föda och näring.
Att äta är inte bara att stilla fysisk hunger utan ytterst och ännu mycket mer i Skriften, vilket ord man tror på -Guds eller lögnarens, vad man därigenom tillägnar sig för slags information om Gud, sig själv och verkligheten, hur man ser på livet. Att äta, tro och se hör därför ihop, vilket blir tydligt i Jesu ord:
Fortsättning följer.
.
alefochomega 