Ett av många teman i Bibeln handlar om exil och hemkomst, och det skildras från olika perspektiv. När Gud kallar en enskild individ, ibland ett folk att bryta upp från sin miljö, innebär det ett äventyr, en resa vars etapper inte är kända från början. Det är en trons resa utan detaljerad karta men med ett tydligt mål i så måtto att det är Guds uttalade vilja.
Gud kallar oss ytterst ur den här världen styrd av fientliga makter till sig själv och sitt eviga rike. Vi är verkligen gäster och främlingar här, och på väg till vårt hemland. Det är den positiva exilen, t ex från slaveriet i Egypten för Guds folk, från avguderiets kultur i Kaldéen för Abraham. Det innebar ju en förflyttning från något mycket dåligt till något avsevärt bättre, även om man inte slapp undan både möda och prövningar. Det stora och slutgiltiga uttåget ur den här världens system sker vid Jesu återkomst.
Men det finns en negativ exil, när människan drivs bort från sin hemvist p g a otro och olydnad. Det var de första människornas väg från paradiset till en osäker och farlig värld utanför Guds självklara närvaro, och sedan tillbaka till paradiset tack vare Guds eget initiativ, att bereda en räddningens väg tillbaka till sig själv på historiens vindlande vägar, och ytterst genom Jesus Kristus.
Det var det judiska folkets historia, från att kallas ut för att vara Guds folk till att drivas bort från löfteslandet genom sin bristande lojalitet och trohet mot honom . Gud varnade dem från början för konsekvenserna av detta, något de bittert fick erfara i exilen, och har upplevt genom historien.
Det finns en inte och yttre exil. Ibland vet vi inte var vi hör hemma, vilket särskilt gäller människor som har måst fly från sitt hemland. Men man kan också känna sig främmande där man befinner sig och längta efter ett sammanhang man kan kalla hem.
Ytterst handlar det om relationen till vår Skapare och Gud, om vi fortfarande är främlingar som lever långt borta ifrån honom eller kommit hem till honom.
Den förlorade sonen ”kom till sig själv” mer ordagrannt översatt från grek Εἰς ἑαυτὸν δὲἐλθὼν, än ”besinnade sig” . Att komma till sig själv, besinna sig och förstå sina djupaste mänskliga behov, inleder också resan hem till fadern, till Gud själv. Han kom både hem till sig själv och till sin fader när han äntligen insåg att han gjort fel och bestämt sig för att avsluta sin meningslösa exil i ett liv av utsvävningar, och återvända hem.
Man kan se mänsklighetens historia som en resa, i det stora perspektivet. Från ett hem till exilen, och sedan återkomsten till hemmet, som då verkligen värdesätts i ljuset av alla förluster och förnedring. Jesu liknelse om den förlorade sonen, eller hellre den kärleksfulle fadern, ger ett illustrativt exempel på detta.
Det var den yngre sonen som ville lämna hemmet genom att begära sin arvslott innan fadern var död, vilket i sig är en djup kränkning. Vi vet inte varför han gjorde det, och så är det kanske med upprorets, olydnadens och syndens verklighet; det är lite av ett mysterium, inte rationellt och förståeligt utan styrs av krafter inom och utom oss bortom vår vilja och förnuft ibland.
Fadern tillät det ske och under tiden som sonen förslösade sitt arv och for illa, väntade han och längtade efter sonens återkomst, den verkliga hemkomsten. När han äntligen fick sluta den älskade sonen i sina armar upprättade han honom fullkomligt. Det är en underbar bild på hur Gud förlåter. Han håller inte våra synder emot oss utan är angelägen om att ge oss det vi behöver för att kunna leva ett gott och värdigt liv som hans barn. Vi blir iklädda en helt ny klädnad, Jesu Kristi rättfärdighet.
I liknelsen är visserligen den hemmavarande sonen också förlorad i sin avundssjuka och bitterhet trots att han var kvar hemma, men det är en annan historia.
Här är liknelsen från Luk 15:
alefochomega 