Sinnets förnyelse. Andlig disciplin och frid. I-III.

 

 

 

Bibeln ger oss många värdefulla insikter om vad det innebär att vara människa i konkreta familje-och släktsammanhang, med alla svagheter, synder och svårigheter vi kan ha att brottas med.

Vi kan tänka på  Första Moseboken 32, där Jakob brottas med Gud och med sig själv. Han förändras som människa efter det närgående mötet med Herren och kan möta sin bror som han flytt ifrån och därmed göra upp med sitt förflutna, som rymde så mycket av konflikt, det egna bredägeriet, rädslan för sin brors evetuella hämnd. Läs gärna den fascinerande berättelsen om Jakob i kap 25-50! Jag återkommer till hans liv i en serie om personporträtt i Bibeln.

Det finns flera sådana exempel i Skriften, och en hel bok om behovet av livsvisdom när det gäller att tänka, tala och välja rätt, Ordspråksboken.

Här ska jag utgå från det Paulus ofta skriver om i sina brev – sinnets förnyelse.

 

Efes 4: 20 Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. 21 Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. 22 Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, 23 och ni förnyas nu till ande och sinne. 24 Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.

 

1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. 2 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

 

Förutsättningen för att vi ska kunna förändras och bli dem Gud vill att vi ska vara, som befriade människor , är naturligtvis Kristus själv. Eftersom han dog och uppstod för att försona oss med Gud, kan vi få leva i gemenskap med Gud. Bara genom frälsningens stora och välsignade gåva – att dö från den gamla människan och uppstå till nya skapelser i Kristus (Rom 6), att födas på nytt av vatten och Ande (Joh 3) och få rätt ställning inför Gud, kan vi få ordning och frid i vår inre värld. Gud har gjort allt detta möjligt i sin obeskrivligt stora kärlek till oss, och vi får ta emot det i tro.

 

Men själva förvandlings-eller helgelseprocessen pågår hela livet. I detta är tankelivet viktigt. Jag har tidigare skrivit lite om känslorna https://alefochomega.com/2021/05/15/vad-gor-vi-med-vara-kanslor-inledning/.

Det är naturligtvis svårt att skilja tankar och känslor åt, det ena ger upphov till det andra och tvärtom, men ändå viktigt när det gäller att försöka få grepp om hur man ska hantera det ständiga flödet av tankar som strömmar genom oss hela tiden.

 

 

 

+++

 

Både forskning och allmän människokännedom visar att det är omöjligt att försöka trycka ner,  ignorera dem, intala sig att man inte ska tänka på just detta . Det finns några steg som kan hjälpa oss på vägen. Vi är ju i hög grad vad vi tänker, så det är viktigt att förstå oss själva och hitta utvägar ur förlamande tankemönster. Det finns naturligtvis en allvarligare form av detta som skapar ett svårt psykiskt lidande. Då krävs professionell behandling.

Men här handlar det om normalspektrat, som alla mer eller mindre känner igen sig i: vi ältar det förflutna och oroar oss för framtiden, vi hänger upp oss på småsaker, funderar över hur andra ser på oss. Vi bearbetar konstant alla intryck och katagoriserar dem (och då handlar de ofta i redan befintliga fack av färdiga omdömen, tidigare erfarenheter, traumatiska händelser osv) för att göra omvärlden begriplig för oss.

 

Först får vi sakligt konstatera att alla dessa tankar finns, även de obehagliga, men att det inte är ”farligt” i sig. För oss som troende är det odramatiskt- vi vet ju att vi redan är genomskådade av Gud, med kärlek, avslöjande sanning och överskylande nåd. Vi kan lyfta upp dem i ljuset, se dem för vad de är och be om hjälp att hantera dem på bästa sätt. Men vi måste också göra vår del, ta ansvar för att skydda vårt sinne från sådant som kan skapa kaos och förvirring.

 

Sedan kan vi uppmärksamma vilka tankar som återkommer, göra upp med skuld/skuldkänslor, skam, bitterhet, oförsonlighet osv och ersätta tankarna med andra tankar. Det är bättre att finna andra tankar att neutralisera de destruktiva med än att försöka undvika eller förneka dem. Det är vad de är, sanningen är alltid befriande och vi behöver inte dölja eller trycka ner dem inför oss själva eller Gud.

Men med lite disciplin kan vi dels överlämna dem till Jesus och stundligen påminna oss om hans ord, samtidigt som vi försöker välja att medvetet se tankarna från ett annat perspektiv, peta på de stora, ofta överdrivna och oproportionerliga bubblor som ältande tankar utgör och se att luften kan gå ur dem. Man kan skapa en distans till förlamande tankar och driva dem till sin yttersta spets för att se hur absurda de är, försöka se dem och sig själv med lite humor. Eller också kan man bara låt dem vara utan att känna något större obehag. Det är ju bara tankar som kommer och går.. Sedan kan man fylla sitt innersta med det som är gott, vackert, sant och uppbyggligt.

Ett bra sätt är att vända dem till förbön för andra som, för människor i akut och svår nöd, för helande för sig själv och andra.

Att stilla sig, fästa uppmärksamheten vid några bibelord, överlåta sig i bön till Gud är ett sätt att leva. Det måste göras ofta och innerligt.

Den pågående dialogen med oss själva för att få rätsida på vår inre värld,. utspelas inför Gud och är därför en slags bön eller endlig reflektion där vi lär oss, växer och förhoppningsvis blir lite klokare och mer fridfulla i sinnet.

 

Paulus får sista ordet:

Fil 4 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4)

 

Del II

 

 

Hur kan vi få ro och ordning i vår inre värld? Det finns ett stort utbud av meditationstekniker, självhjälpsböcker osv för att man i den stressiga och splittrade tid vi lever i ska försöka finna harmoni. Men vi har urgamla källor att ösa ur med kunskap om Gud och hur vi som hans skapade varelser kan finna vila  hos honom, som aldrig förändras och som är den ende som verkligen kan ge oss det vi längtar efter och behöver. Ingen annat och ingenting annat kan fylla den plats i oss som är reserverad för Gud själv. Vi behöver något större än oss själva att ta vår tillflykt till och får söka den evige Faderns famn och stilla våra oroliga själar där. Det är i honom allt jordiskt gott faderskap har sitt ursprung och sin förebild.

 

Människor har under årtusendenas lopp lärt känna honom genom hans gärningar mitt ibland människor som kämpat i ofred, under förtryck och lidanden. Så det är verkligen beprövad erfarenhet som talar genom dem. Redan i Domarboken blir Gideon så överväldigad av Herrens ingripande i sin konkreta situation att han bygger ett altare som han kallade ”Herren är frid” , שָׁל֑וֹם יְהוָ֖ה., Jahve shalom.

Gud har alltid varit närvarande hos sitt folk för att skapa oaser i en svår värld av frid , hopp och ordning, och även gripit in för att rädda sitt folk   .  (Dom 6)

I Femte Moseboken vittnade Moses om Guds trofasthet:  En tillflykt är han, urtidens Gud, och här nere råder hans eviga armar.

Psalmisterna återkommer ofta till detta tema:

Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.

3 Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.

 

 

 

+++

Jesus förkroppsligade hela Guds kärlek och omsorg i sitt liv på jorden. Han förmedlade sin Faders eviga erbjudande om räddning och frid hos sig.

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat. Då skall ni finna vila för era själar. Ty mitt ok är milt , och min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

 

När vi hörsammar Jesu inbjudan och kommer till honom, lovar han att ge oss vila. Verbet heter ἀναπαύσω ὑμᾶς, anapáuso humas,  på grekiska . Jesus ger oss en gudomlig paus. För att förstå detta underbara grekiska verb kan man betona den aktiva betydelsen och säga att Jesus lugnar ner oss,  gör oss rofyllda, försätter oss i viloläge när vi kommer till honom.

 

 

 

Det är en livsstil att inte bara komma till honom, utan förbli hos honom. Då skall vi finna vila för våra själar. Vila är ett viktigt begrepp i Bibeln och förknippas ofta med tro, förtröstan och villighet att höra vad Gud säger. 

 

Men han säger något mer. Vi ska ta på hans ok och lära av honom. Vi får lägga ner de tunga bördorna vi bär på själva och ta på hans ok som är milt, och hans börda som är lätt. Det är Jesus själv som bär när vi följer honom, det är han som har burit de tyngsta bördorna på korset: vår synd och skuld, vår smärta och ensamhet. 

Det innebär också att ha tålamod med sig själv och andra, vara mild och ödmjuk av hjärtat. Den stolta och självcentrerade människan är krävande och hård, men den som känner sin egen svaghet och beroende av Gud  är ödmjuk utan att vara självutplånande, eftersom hon vet sig vara älskad av Gud.

 

Vad betyder det?  För det första var oket dels ett praktiskt redskap som underlättade arbetet på olika sätt genom att fördela tyngden, dels användes det bildligt om olika företeelser. Att ta på sig någons ok betyder att bli någons tjänare och följa denne, särskilt hans undervisning. Jesus anknyter här till visdomslitteraturen och tanken finns också hos t ex Jeremia: ”Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” (6:16).

 

Jesus gick ju till rätta med fariseerna och de skriftlärde för att de band ihop tunga bördor och lade dem på människornas axlar men själva inte ville röra ett finger för att lätta på dem. De talade men handlade inte. Matt 23:1-4). Men Jesus är vår Herre och vår förebild. Hans ord och gärningar var ett.

Att vara bunden till Jesus är paradoxalt nog att vara fri,  fri från att själv vara i centrum, fri från band och bojor till fåfänga begär och andras kontroll. Mer om vad frihet är i biblisk mening finns att läsa i andra inlägg.

Det är Jesus själv som är vår frid, vår vila, vår trygghet och styrka. Om vi lär oss att förbli i honom, bär han oss i sin frid och kraft. Det är ingenting vi kan åstadkomma själva genom ansträngning, men genom tro och överlåtelse. Vi får ständigt ta emot från honom, som är vårt liv.

 

+++

 

 

 

 

I flödet av sinnesförnimmeser, intryck och händelser som hela tiden strömmar över oss är förmågan att koncentrera oss. Vi kan välja vad vi fäster vår uppmärksamhet vid och hur mycket tid vi ägnar åt olika aktiviteter, även om det är en ständig  kamp att välja rätt. För att kunna göra det måste det finnas en värdeskala där det högsta goda prioriteras, och utifrån detta, låta det andra få sin plats. Vad är det högsta goda? De flesta människor håller nog med om att det är relationer och att ha en meningsfull upgift i livet. Strävan efter ytliga nöjen och världslig framgång är vid livets slut bara tomhet.

 

En viktig relation är till Gud själv, både här i tiden och inte minst i evigheten. Vilka är vi när vi till sist ska stå inför hans ansikte på den yttersta dagen? Har vi tagit vara på nådens möjligheter att lära känna honom och vad han gjort för oss, vilka vi är i hans avslöjande ljus?

 

Om vi lägger  lite tid om dagen på att stilla oss, reflektera, be och läsa Bibeln och god uppbyggelselitteratur i den rika skatt som vi har, men timmar på sociala medier och annan typ av mer ytlig kommunikation, så blir ju resultatet därefter. Vi blir på visst sätt vad vi tänker och ägnar oss åt,  det formar vår personlighet i det långa loppet. Det är även svårt om vi saknar en disciplinerad rutin att avsätta tid varje dag inför Gud.

 

Det är en urgammal vishetsregel i judisk-kristen tradition att tänka på hans ord, låta det uppfylla oss, tala till oss.  Meditation är inte att försöka tömma sig själv på tankar, göra sinnet blankt, vilket är omöjligt, meningslöst och onyttigt.

Vår tro är grundad i en mångtusenårig övertygelse och erfarenhet av att det är möjligt att leva i en relation med vår Skapare och Herre. Gud är personlig med var och en av oss, samtidigt som han är sitt folks Gud till vilket han givit sina eviga ord.

 

Kan man öva upp sin förmåga att bli mer medvetet uppmärksam och på visst sätt få lite kontroll över sitt tankeliv? Ja, som med allt annat blir man bättre på det man medvetet övar sig på, särskilt om man vet att det leder till det högsta goda.

 

Om vi väljer Gud först så kommer allt annat att få sin rätta plats. Jesus hjälper oss med livsprioriteringarna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska allt det andra tillfalla er”.  Det är ett tema genom Skriften, att sätta Gud främst, vilja höra och söka hans närvaro medvetet.

 

Principen att ge först och sedan få gäller även det temporala. Om vi ger av vår tid, alltså oss själva, till Gud (och andra ) får vi mer kvalitativ tid än den tid som ödslas bort kvantitativt på oss själva. I det moraliska universum som Gud skapat för oss att leva i gäller vissa andliga lagar, – att söka Gud först, att leva överlåtet till honom,  ger liv och frid. Den som söker sig själv, finner bara sig själv och det är minst sagt begränsande. Den som begär för sig själv slutar ofta i sin egocentrerade snålhet och bitterhet. Men den som  söker Herren finner honom, enligt Jesu löfte i Matt 7: