Förnuftet är en stor gåva från vår Skapare som vi får utveckla hela livet genom kunskapsinhämtning, reflektion, kommunikation med andra, och genom att lära oss tänka väl. Hur gör man det? Genom att ta reda på så mycket fakta som möjligt, väga både för och emot och försöka komma fram till en rimlig slutsats som inte är självmotsägande eller innehåller alltför många fel.
Det finns vissa regler för ett gott tänkande som har med logik att göra, något som den store filosofen Aristoteles definierade redan på 300-talet. Det handlar enkelt uttryckt om att samla så mycket saklig information som möjligt, strukterera och systematisera denna, och sedan dra rimliga och förnuftiga slutsatser.
Detta gäller för all slags vetenskap, tänkande och interagerande människor emellan, men vi kan använda dessa regler för att bedöma trovärdigheten i religiösa lärosystem av olika slag.
Att vi kan tänka förnuftigt beror på att världen är förnuftigt inrättad, skapad av en superintelligent Gud . Därför kan vi veta något om den fysiska verkligheten, vår omvärld, och vara överens om detta. Det räcker naturligtvis inte för att förstå hela verkligheten, som är så mycket större och rikare än ”bara” den materiella världen. Det är här tron kommer in som ett komplement till vad vi vet genom vår kunskap om naturen. De vetenskapliga upptäckterna har gjort världen så mycket större och mer fantastisk, även om mycket återstår att utforska (om det någonsin går att förstå allt är nog inte möjligt). Men den kunskap om Gud som tron förmedlar ger oss det största perspektivet på vår identitet som människor och vårt liv på jorden. Den vilar på den stabilaste urgrunden, nämligen vad Skaparen själv sagt och gjort. Livet består ju inte bara av kvantmekaniska processer, fysik, biologi utan av alla rika uttryck för skapande, kultur, psykologiska mekanismer, och inte minst- andligt liv. Utan det senare skulle människan vara fattig.
Förnuft och tro kan gå hand i hand, kunskap och biblisk visdom, kan gå hand i hand och ge oss den större bilden av verkligheten.
+++
Människans historia består b la i de olika religiösa uttryck som vi möter i alla tider och kulturer. Vi har alltid undrat över vårt ursprung , om det finns någon mening med allt, när vi betraktat den mäktiga stjärnhimlen och vår egen litenhet och flyktighet i kosmos . Finns det någon makt bakom det materiella som vill oss väl och som kan hjälpa oss med livets viktigaste skeden, fruktbarhet och familj, döden och en evantuell fortsättning efter döden, skuld och försoning? Det finns både likheter och skillnader mellan de stora världsreligionerna, mellan öst och väst som återspeglar sig i olika slags tänkande och världsbilder där religioner ingår.
Det finns historiska gestalter som gjort anspråk på gudomliga uppenbarelser och som fått stora anhängarskaror. Hur förnuftiga och rimliga är deras anspråk? Vad för slags moral uppvisar de? Leder de till personkult, dyrkande av styrka och våld, binder de människan vid lagar och regelsystem? Eller vem har verkligen kunnat ge befrielse från dödens makt, syndens slaveri, ondskans andemakter? Det finns bara en enda människa i historien, Guds Son , Jesus Kristus, som besegrat dessa. Han är den ende som uppstått från de döda och som har den yttersta makten över liv och död.
Det finns alltså mer eller mindre rimliga tankar om den andliga världen. Det är viktigt att fråga sig om det är förnuftigt att t ex hålla reinkarnationstanken för sann, som så många i vår tid tror på. Hur skulle en påstådd själavandring gå till när en själ efter döden tar plats i en ny kropp? Där finns väl redan en själ? Det finns av förklarliga skäl många grumliga tankesystem om livet efter döden, eftersom ingen vet (även om spiritisktiska medier påstår det). Det är ju det stora och kanske skrämmande okända som väntar oss alla dödliga, och som vi vill ha ”kontroll” över.
I en tid som hyllar förnuftet och det rationella tänkandet, frodas samtidigt ett så stort intresse för det nyandliga idéerna om energier, kontakter med andevärlden som ska ge insikter och makt. Det är märkligt, men när människan slutar tro på Gud betyder det bara att hon tror på något annat, vad som helst som varken är förnuftigt, trovärdigt eller andligt sunt. Hon kan också fylla sitt inre tomrum efter sin Skapare och Herre, med ideologier och filosofier. Men
+++
Är det förnuftigt att tro på Gud? Eller är det en absolut motsats mellan vetenskap och förnuft å ena sidan, och tro och övertygelse å den andra? Det måste finnas tro som är mer förnuftig än andra, under förutsättning att den är sammanhängande och svarar på våra djupaste frågor.
Att tänka sig en intelligent och mäktig Gud som är skaparen av kosmos i sin helhet och upphovet till livet på jorden, är t ex mer förnuftigt än tanken på ett abstrakt och opersonligt väsen som genomsyrar allt men som inte gjort sig känd och som man därför inte vet mycket om. Att han gett oss speciella förmågor i form av tänkande och planerande, språk, uppgifter att utforska och förvalta jorden, och till relation med sig själv gör det ännu mer rimligt att vi därför kan vara hans representanter. Vi är skapade till hans avbild, till att vara honom lika. Sonen, Kristus är hans fullkomliga avbild och i Jesu liv på jorden såg vi Gud själv verka och tala. Det är en hög och underbar kallelse, och hindrar oss från att falla i många religiösa villfarelsers avgundsdike som säger att vi skulle vara gudomliga. Vi är skapade av en superintelligent, mäktig, underbar Gud som gjort det möjigt för oss att återspegla honom.
Det är vidare förnuftigt att tänka sig att denne Gud då meddelar sig med oss för att vi ska veta något om den verklighet som ligger utanför vår egen förmåga. Det har han också gjort genom sitt eget ord, som samtidigt är av Anden inspirerade människoord eftersom Gud måste använda sig av människors språk för att kommunicera till oss och varandra. De människor som samlade vittnesbörd, berättelser, lagar, krönikor, evangelier och brev, skrev ner, troget kopierade och bevarade, var också mycket förnuftiga och kloka i sitt arbete i tjänst för Gud.
I kristen tradition har det alltid funnits de två vägarna som Gud uppenbarat sig på, i skapelsens bok, själva naturen, och genom hans Ord, hans självuppenbarelse. Vi skulle ju ingenting veta om Guds karaktär, hans personlighet, hans kärlek och vilja att ha en gemenskap med oss, om han inte själv hade talat. Många av de vetenskapsmän som gett oss kunskap om de fysiska lagarna, universum, och livsformerna på jorden har varit troende. De såg ingen motsats mellan att tro på en intelligent Skapare som ordnat världen så att den går att utforska och utveckla, och den metodiska experiment de utförde för att upptäcka finjusteringen i kosmos, och den fantastiska sammanhängande väv av liv som jorden hyser från det lilla till det stora.
Gud, hans egen person, vara eller existens, är inte något som tillhör den materiella världen som vi är begränsade av och kan därför inte falsifieras eller verfieras med vanliga vetenskapliga metoder och tillvägagångssätt. Det ligger i själva defiitionen av begreppet GUD, att det handlar om en utomvärldslig eller totalt annan form av existens än vår. Därför kan vi bara studera de eventuella spår denne Gud lämnat i skapelsen. Vi kommer s a s inte åt Gud själv som den Han Är i sig själv, som de begränsade varelser vi är. Han tillhör naturligtvis en helt annan verklighet än vår, en absolut ”kategori” för sig själv.
Kristen tro är unik eftersom den bevarat de synliga spåren av Guds närvaro, hans avtryck i mänsklighetens historia, det som det gamla förbundet vittnat om i en viktig del av vår Bibel, GT. Gud blev människa, närmare kunde han inte komma, och han har uppenbarat sin konkreta kärlek och frälsning för oss genom Jesus. Det är förnuftigt att tro på honom. vars ord och gärningar hänger ihop, och som ger oss tydliga svar svar på varifrån vi kommer och vart vi är på väg, vilka vi är och vilka vi kan bli genom hans nåd och kraft..
Jesus sade: ” Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
+++
alefochomega 